Den senaste tiden har det känts rätt tungt. Allt har känts tungt. Och jag har verkligen inte mått bra. Men så i lördags kände jag en kort stund en ljusning. De senaste dagarna har gått mycket upp och ner. Men för varje ”upp” har det känts bättre och varje ”ner” har varit mindre och mindre djup. Och sången har allt oftare kommit ut ur min mun. Jag är ingen sångerska och har inte någon superröst, men sången kommer när jag mår bra. I regel blir det låtar ”från förr”. 

Igår var det främst en som hängde med en bra stund på eftermiddagen och kvällen. Jag kunde inte komma ihåg texten. Jag kunde inte minnas om det är på svenska eller finska som jag sjungit den. Är det på svenska så lär det ha varit i studentsammanhang, när jag pluggade på högskolan. Igår störde det mig att jag inte koppla ihop den med rätt text eller sammanhang. Idag stör det mig att jag inte kan komma ihåg melodin ens. Och jag letar, letar och letar i mitt minne men kan inte greppa. Den finns där, men jag når inte riktigt ända fram. Jag försökte om E kom ihåg för hon gillade också den låten och sjöng med mig. Men hon mindes inte. I mitt huvud snurrar känslan av låten. Ryskt. Glatt. Men ändå sorgset.

Idag efter middagen så lyssnade hela familjen på musik. Och vi dansade. Och stundvis sjöng jag. Det var mycket låtar ”från förr”. Från när man var betydligt yngre än vad man är idag. ”Ooa hela natten”, ”Born in the USA”, ”Take on me”, ”I am the tiger”… Det var mängder av olika artister, Mauro Scocco, Alphaville, Boy George, Kizz, Thåström, Bryan Adams, Queen… Och så såg jag ut. Hela dagen har det regnat men nu…  

 

Och jag slogs av tanken hur lik mitt humör och mående var med vädret. Alldeles nyss var det skit. Regn och rusk. Men nu, nu brast det upp och man kunde riktigt känna skillnaden. Nu hade det vänt.