Känslor

Satt här vid LinkedIn och såg att en person som jag jobbat tillsammans med hade fått ett nytt jobb och genast sköt avundsjukans taggar in i mig. Och jag vet inte ens varför jag blev avundsjuk! Hon är en mycket kompetent och duktig person. Och jobbet är inte något som jag skulle velat ha. Eller bättre sagt, jag vet inte ens vad jobbet innebär. Men företaget är intressant. Och jag har varit i kontakt med dom vid några tillfällen, och även varit på intervju för två olika tjänster hos dom. Eller bättre sagt, de var inte hos dom utan att de hade hand om rekryteringen till två olika tjänster åt ett par företag.

Idag har det allmänt varit mycket känslor av alla de slag. Så även mycket av varan ”längtan”. Det vill säga längtan efter ett barn. Ja, jag har redan ett. Ett som jag älskar mer än något annat. Men min längtan efter ett barn till är så starkt och så innerligt.

Äsch, detta inlägg blev bara en massa svammel. Jag är trött. Mitt huvud är så fullt av tankar. Tankar och allt är i en enda oreda.

Annonser

Äntligen

Äntligen har jag börjat känna någon slags trygghet med jobbet. Min introduktion har hittills verkligen varit svajigt. Man kan inte säga att den har varit obefintlig, men nästintill med tanke på hur ostrukturerad, ogenomtänkt och oplanerad den har varit fram till nu. Men nu har jag i alla fall börjat, till slut och äntligen, börjat få en introduktion av den person som jag kommer att jobba för. Jag satt med henne igår och jag satt med henne idag och nu börjar jag känna en viss glädje och förväntan. Hon lägger verkligen fram allt så bra, och jag känner verkligen att hon finns där när/om jag behöver det, och det känns helt enormt tryggt och underbart!

I övrigt så är världen verkligen liten. Min förre chef jobbar på företaget som anlitar konsultföretaget jag jobbar för. En av hennes underordnade kommer jag att ha en hel del att göra med i en del av mitt ansvarsområde. Dock bara till årsskiftet, då ordinarie för den arbetsuppgiften är tillbaka från sin tjänstledighet. Sedan idag när jag var och jobbade vid den grupp som kommer vara min ”grupp” så visade det sig att en av mina närmaste kollegor från förra jobbet hade suttit bara två bord ifrån mitt när han jobbade på företaget. Dessutom så visade det sig att den här personen/nye kollegan kände en annan av mina arbetskamrater från förra jobbet! Fast det är klart, att världen/stan är liten har jag insett redan tidigare. Några exempel:

När jag sökte mitt förra jobb så var en av de andra sökande den person som senare fick det jobbet jag lämnade då. Han har dessutom jobbat på samma företag som jag jobbar för nu…

Den person vars tjänst jag nu har fått överta var den person som fick ett av de jobb som jag var slutkandidat för i våras…

I våras var jag även slutkandidat på ett annat företag. Den som fick tjänsten på det företaget jobbade innan på samma företag som jag nu jobbar på, men på en annan enhet. Jag sökte hans jobb när den kom ut, och det var det jobbet som var aktuell där innan midsommar och som jag mest hade hoppats på att få. Det är samma jobb som den där var chefen sa att de var ”megaintresserade av mig” och som lovade att jag skulle få ett jobb redan innan midsommar. Och detta var veckan innan midsommar.

Som sagt var, världen är liten… Eller är det så enkelt att branschen är liten?

Osynlig

Jag har alltid varit lite av en grå mus och är van vid att folk inte kommer ihåg mig. Så när det visar sig att folk minns mig och om de dessutom visar att de vill hålla kontakten med en så blir jag så glad.

Jag tror att första gången jag var med om att någon som jag trodde inte mindes mig visade att han/hon gjorde det var jag runt 20. Jag jobbade då på en fabrik (på timmar dock) när det en dag kom ett gäng besökare som gick runt i lokalerna och kollade på produktionen. En av besökarna kände jag igen. Det var min gamla lärare från högstadiet och som jag var helt säker på hade glömt både mitt namn och vem jag var. Men icke! När han fick syn på mig sken han upp och kom fram:

”Nej men hej ”Maramina”! Vad kul att se dig! Jobbar du här?”

Så inte nog med att han kände igen mig, han kom ihåg vad jag hette! Detta hade aldrig hänt mig med någon annan lärare! Och ändå så var denne lärare aldrig någon av mina favoritlärare. I och för sig var han inte motsatsen heller, den sämste.

I våras var jag med om en annan sak inom samma ämne. En konsult som min förre arbetsgivare hade anlitat som internrevisor några gånger, och som jag även varit på tjänsteresa tillsammans med för att göra en revision, hörde av sig. Han hade pratat med en gemensam bekant som hade frågat lite om hur man bli extern revisor och då hade han kommit att tänka på mig. Och när han hörde att jag var arbetslös då hade han kontaktat min förre chef och från denne fått mina kontaktuppgifter. Så då slutade med att han hjälpte mig med kontakter till ett företag som jobbar inom området. Tyvärr så ledde inte detta till något. Men nu kontaktade han mig igen för att höra hur det hade gått för mig. Är det inte underbart att känna att folk bryr sig om en och undrar hur det går?

Minnesdag

Idag har en av tidernas största svenskar sin första minnesdag. Denna personen gjorde mycket för så många. Detta var en man som var förebild för alla som vill visa civilkurage. Den mannen var Raoul Wallenber

20130827-222920.jpg

Här kan du läsa mer om mannen som visste att en människa kan göra skillnad. Och min tanke då är, om en person kan göra så mycket, hur mycket borde inte en grupp människor kunna göra?

Mens och tårar

Man skulle kunna tro att inläggets rubrik hör samman. Så är det inte. Mens för mig är numera inte en sorg. Det är ett konstaterande. Och på ett sätt en lättnad för då vet jag att jag hormonellt kommer må bättre igen, om jag inte redan har börjat göra det. Så imorse när jag upptäckte att mensen satt igång, precis som beräknat, blev jag inte ett dugg förvånad. Alla mina PMS-symptom var sedan kvällen före som bortblåsta. Och ärligt talat, just nu går all min energi till nya jobbet. Det är så mycket nytt. Så mycket att lära. Så mycket att ha koll på. Så mycket att komma in i. Och allt går så sakta. Och jag tycker inte om att vara ineffektiv, jag vill göra nytta. Och jag gör ingen nytta när jag har noll-koll. Så jag är väldigt nöjd med beslutet att vänta med nästa IVF-försök ett tag.

Men det är också allt det här med jobbet och att det blir lite för mycket av känslan av att inte prestera något, att inte vara bra nog, även om jag innerst inne vet att förväntningarna på mig är inte så stora nu i början, som gör att att jag sover dåligt på nätterna. Och att jag på dagarna inte mår helt bra. Det är nu det märks att jag har alltför höga krav på mig själv, helt i onödan. Och att det är jag själv som är orsaken till mitt mående. Och dessa känslor gör att jag sover dåligt på nätterna. I kombination med några jobbiga nätter med E som sovit oroligt och där bara jag har kunnat lugna henne, har det inte blivit så mycket sammanhängande sömn. Eller sömn med kvalitet. Och när jag pratade med min teamledare idag på eftermiddagen började tårarna att rinna. Helt utan någon egentlig anledning. Annan än av trötthet. Och orsaken ”ny på jobbet”. När jag tänker efter så är denna enorma trötthet något som jag känner igen från många av mina tidigare ”ny-på-jobbet”-perioder. Och då vet jag att snart vänder det. Det vet jag.

Och mensen? Detta var den 26:e sedan vi påbörjade vår bebisverkstad efter att jag hade varit och fått min kopparspiral uttagen.

Tecken på graviditet och mens

De senaste dagarna har jag haft en del ”typiska” graviditetstecken så som att jag har varit gasig och rapat en hel del, illamående till och från, ömma och tunga bröst mm och för många skulle allt detta göra att hoppet väcktes, men inte för mig. Tvärtom, uteblev allt detta skulle hoppet kanske väckas, men inte nu. Orsaken är att detta är några av de saker som återkommer för mig, månad efter månad dagarna före mens. Dessa är typiska hormonella tecken på mens för mig. Inte konstigt att mensens start blir en lättnad för mig när den väl kommer!

Och vad det gäller den där tjejen som jag skrev om tidigare, nu har hon även fått ”gravid” på ett digitalt test! Jag blev så glad över detta besked så att jag nästan började gråta! Tänk att behöva försöka i nästan två år, utan tillstymmelse till plus, och utan att utredningen visar något, och så, när de äntligen ska få hjälp så kommer pluset. Undrar hur många det är som skulle tolka det som att ”bara man slappnar av…” så lyckas det. Och vad tror jag? Ja, inte är det i alla fall att om man slappnar av som lösningen…

Men jag måste erkänna att även om jag blev super glad för den här tjejens skull så kunde jag inte låta bli att känna avundsjuka. Inte på något negativt sätt alls, utan det gav mer en påminnelse om min egna saknad och önskan. Och genast kom tanken på att vi kanske ska köra med nästa IVF-start redan om en månad. Men förnuftet säger ifrån. Jag vet att jag inte skulle må bra av att göra det. Främst då jag redan har så mycket att tänka på just nu när jag försöker komma in i det nya jobbet! Och dessutom, tänk om jag skulle köra igång med sprutorna och sedan hinner inte A hem i tid från Kina på grund av några oförutsedda händelser..! Jag menar, en gång han var i Kina var det jordbävning och stora delar av den stad som han besökte då raserades. Och en gång när några fd kollegor till mig var i Kina så kom det där askmolnet och de tvingades stanna där betydligt längre än vad de från början hade planerat… Så nä, någon sprutstart blir det inte den närmaste tiden!

Trängselskatt

Sedan den 1 januari 2013 tas trängselskatt ut för svenskregistrerade fordon som passerar en betalstation i Göteborg måndag till fredag mellan 06:00 och 18:29, så även för min bil.

I AppStore kan man köpa en app från Transportstyrelsen, Mina fordon, där man kan göra vissa saker som rör ens bil, tex ställa av/på bilen och se antal passager genom vägtullarna man haft sedan månadsskiftet och deras sammanlagda summa. En superbra app som jag verkligen gillar, även om jag ogillar själva vägtullarna. Hur som, till min glädje så såg jag nu att mina samtliga passager har inte registrerats! Jag tar bilen fram och tillbaka till jobbet, och jag jobbar måndag-fredag. Jag börjar jobba någon gång mellan 7 och 9 och slutar mellan 15 och 17:30, dvs då man måste betala för vägtullarna. Så döm om min förvåning när jag enligt denna app vissa dagar bara har ett passage genom tullarna!

20130825-212824.jpg

Och nej, registreringsskylten är precis som den ska. Jag har inte satt på någon plastfilm på den som förhindrar kameran att registrera numret. Skylten är inte heller smutsig. Men av någon anledning har inte mitt registreringsnummer inte blivit loggad, och det tackar jag för!

😀

Glädje och jubel

Under den här tid som vi har försökt oss på ett syskon så har jag lärt känna några andra tjejer som när samma längtan. Vissa har barn sedan innan, andra försöker på att få sitt första. Vissa har genomgått utredning, andra ska göra det. Några har konstaterade ”fel”, andra ser allt bara hos, men likväl så fortsätter pluset att lysa med sitt frånvaro. En av dessa tjejer skickade mig några bilder igår. Frågan var om de var positiva eller ej. Idag fick jag nya bilder. Och banne mig, det har nog lyckats för dom! Äntligen! Jag är så glad för hennes skull! Nu väntar jag bara på en bild på ett digitalt test…

Svammel

20130825-143615.jpg

Sitter här, utanför Universeum och njuter av solen medan A och E leker på lekplatsen utanför. Vi har redan hunnit med ett besök inne och funderar på att ta oss hemåt.

20130825-130244.jpg

Några nya kemistudenter tycks ha någon slags nollning eller liknande på gång och jag kan inte låta bli att minnas när jag själv var ny student och deltog i en massa olika aktiviteter. Det var tider det! Det var ett helt annat liv…

Nu sitter jag här, min familj leker och jag mår i det stora hela bra. Visst, jag drömmer oroligt på nätterna, men det beror på min inre oro, att inte duga, att inte vara bra nog och att känna sig så otroligt vilsen. Men det är ju inget konstigt med det, jag är ju helt ny! Bara min hjärna fattade det också… Hur jag mår i övrigt? Tja, jag är illamående, trött, lättirriterad – precis som det brukar vara innan mens

Underbara dagar

Nu har vi haft några riktigt underbara dagar med sol och värme och jag försöker verkligen suga åt mig så mycket energi från det som möjligt. Tyvärr lyckas jag inte så bra med att vara ute och njuta av solen, men ändå. Viss glädje har det ju blivit. Som idag, när E och jag var iväg en sväng med min bil så passade vi på att köra nercabbat. Och när vi var ute i trädgården idag så lyckades jag ta denna bild

20130824-232543.jpg

Den är inte den bästa, tagen med en helt vanlig mobilkamera, men ändå… Jag tror att när jag ser på den bilden senare i höst, eller mitt i den mörka vintern eller evighetslånga tiden innan riktig vår, så kommer jag känna värmen, lyckan, glädjen som jag känner som oftast på sommaren när det är varmt och skönt och solen skiner från en blå himmel. Och när jag tog den där bilden, då kände jag ren och sann lycka. Lycka över livet. Lycka över det jag har. För trots allt, jag har det sjuhelsikes bra!

Mörker

Så gott som varje månad, ungefär en vecka innan mens brukar jag känna hur allt blir allt mer dystert och jobbigt och hur jag går omkring med en inte irritation. Och tyvärr så har jag sett att detta är något som sakteliga blir värre och värre. Jag vet att det är något som går att behandlas, men dels så vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig, dels så känns det inte som någon bra idé att söka hjälp förrän efter vårt sista IVF-försök. Så det är bara att bita ihop, en vecka varje månad. Åh, vad jag önskar att tiden kunde skjutas framåt så att behandlingarna var avklarade så att jag kan gå vidare med mitt liv. Just nu är det mycket som står på ”stand by”, både på grund av längtan efter ett barn till, men även på grund av mitt nya jobb. Är det någon som vet vart livets spolknapp finns?

Barn och jobb

När jag hämtade E från dagis idag så möttes jag av en mycket glad tjej som inte ville gå hem utan hon ville stanna kvar och försöka lära sig att själv ta fart i gungan. Ståendes. Min lilla Plutt har blivit så stor! Trots att hon var ovillig till att gå hem så har jag skuldkänslor för att hon får så långa dagar! Det är inte många barn kvar när jag hämtat henne, i fredags var det tre till och idag var det bara två till. Nu har ju i och för sig Svärmor hämtat henne resten av dagarna den här, och förra veckan, och det redan vid två, men ändå! Det kommer ju inte bli så ofta som hon hjälper oss framöver! Det är bara att inse, det är detta som är att vara yrkesarbetande småbarnsförälder, ett enda evigt pusslande…

Varför denna PMS och mens?

Om man nu ändå inte kan bli gravid, varför måste den där dumma PMS: en i form av deppighet, mensvärk och illamående komma som ett brev på posten ungefär en vecka innan mensen? Och varför ska mensskrället över huvudtaget behöva komma om man ändå inte kan bli gravid. Varför kan inte bara mensen fungera så att den kommer enbart då ”allt” fungerar? Att mensen visar att nu, nu har allt fungerat, nu har det varit, eller nu kommer det att komma ett prima ägg som på alla sätt och vis är som gjord för att bli befruktad. Tänk vad underbart det vore!

Primär barnlöshet vs sekundär

Jag vet så väl att det finns de som anser att bara för att man redan har barn så har man inte rätt att känna sorg och saknade efter ett barn till, utan att dessa känslor är något som enbart de som inte ens har ett barn får känna. Detta gör mig så arg! Även om man redan har barn så kan längtan bli minst lika stor som den längtan som den känner som inga barn alls känner. I vissa fall kan den primärt barnlösas sorg och längtan vara större än den som är sekundärt barnlös, ibland kan det vara tvärtom. Och ingen har rätt att komma och säga att någon annan inte har rätt att känna samma sorg och smärta som en själv känner, även om den andra har helt andra förutsättningar! Och alla har vi lika stor rätt att sakna och längta och känna sorg över det som inte blir. Jag blir ledsen när någon förringar min smärta och sorg! Eller som Nordman sjöng för herrans många år sedan:

”Har du inte levt mitt liv, vet du ingenting”

Har man inte själv varit i en viss situation så kan man inte veta hur man själv skulle reagera om man hamnade i den situationen. Och har man upplevt liknande situation ska man även då vara försiktig med att dömma då vi är inte alla likadana. Vi är alla olika, med olika bakgrund, upplevelser och personligheter. Och vi måste få vara det! Vi måste försöka respektera varandra även om vi inte tycker, tänker och känner precis likadant!

Misshandel

Jag hittade denna artikel idag. Hur har han lyckats bli så enorm? Fast det vet jag ju egentligen, genom att äta. När man blir så stor måste det ju ligga något psykiskt bakom. Det jag undrar över är egentligen varför hans omgivning har fortsatt ge honom mat, fortsatt att låta honom frossa sig till döds? För någon måste ju ha lagat maten till honom och kommit med maten till honom! Den personen/de personerna kunde likaväl ha kapat bit för bit av honom och sakta men säkert låtit honom blöda, de har, i mina ögon, lika mycket försökt döda honom med vett och vilje som om de hade skjutit honom. Vad är det för värld vi lever i?

Frustrerad

Snacka om att man blir frustrerad när saker och ting inte är fixat när man börjar på ett nytt jobb!

Jag jobbar idag som konsult hos ett företag som står för ”mitt” företags lokaler och verktyg, inklusive datorer. För att installera ny programvara eller så måste man gå via deras support och få det installerat. För att komma in på ”mitt” företags intranät och även om man vill ha mailen på ”sitt” företag så måste man ha ett visst program installerat på sin dator. Det var det inte på den dator som jag fick. Så i förra veckan fick jag hjälp med att söka tillstånd för denna installation. När jag packade ihop för dagen idag så hade detta fortfarande inte fixats. Dessutom så upptäckte jag att jag inte har access till några mappar som jag måste komma åt för att kunna jobba, så jag fick skicka iväg en ny förfrågan till ITsupporten. Varför kan inte sådant vara klart när man kommer som ny? Varför kan inte sådant bara fungera? Det var en tjej till som började samtidigt som jag, för henne fungerar det. Frustrerande!

Tråkigt

Finns det något som är så tråkigt som hushållssysslor? Om inte annat så ingår de i kategorin ”tråkigaste”. Ikväll har det hunnits med både sortering av ren tvätt (hemma hos oss strykes inte tvätten förrän kläderna väl ska användas och då stryker man sina kläder själv, utom E då som får sina kläder strukna av den som klär på henne) och städning, inklusive torkning av golv.

20130818-212847.jpg

Tiden går fort när man har roligt

Ännu en helg är till din ände och imorgon är det återigen jobb och dagis för vår lilla familj. Vi har inte gjort så mycket speciellt i helgen, men det känns ändå som om det har varit en bra helg. Dessutom så har jag ju till och med lyckats ta mig till dagens träningspass med 45 minuter hård spinning, så man kan väl inte annat än vara nöjd! Även om middagens pommes garanterat hade mer energi än vad jag gjorde av med under passet…

På tal om restaurangbesöket… Eila höll på att skrämma livet ur mig när vi kom hem. När hon skulle kliva ur bilen så snubblade hon på något vis och ramlade med huvudet före ner i den hårda asfalten. Hon hamnade så konstigt att resten av kroppen hamnade på huvudet så att hon bokstavligen stod på huvudet. Även om fallet inte var högt blev både hon och jag rejält skrämda. Hon blödde inget och det blev ingen större bula (än i alla fall, tack gode Gud för hennes tjocka hår som skyddade hennes skalp!) men likväl kan jag inte låta bli att känna en viss oro över att hon ska ha fått hjärnskakning. Jag tror ju inte att det är så, men orolig mamma som man är…

Har du tagit ställning?

Ja, har du tagit ställning till organdonation? Hur motiverar du ditt ställningstagande?

Jag tog ställning redan som 18-19 åring, tror jag det var. Det var inget svårt beslut.

Jag hoppas på att aldrig få behov av ett nytt organ, men skulle jag av någon anledning få behov, så skulle det för mig kännas helt fel att ta emot någons organ om jag själv inte kunde tänka mig att donera mina! Så för mig var beslutet enkelt!

Jag kan förstå att ett beslut, oavsett hur den ser ut, kan vara svår att ta, men jag tror inte att det beslutet skulle vara lättare för de anhöriga att ta åt en. Så för att slippa riskera ställa mina anhöriga inför ett beslut om mina organ skulle doneras eller ej, om jag skulle hamna i en sådan situation där detta vore möjligt, så har jag anmält mitt ställningstagande till donationsregistret. Så nu vet jag att om jag hamnade i respirator, och dog, så vet sjukvården hur jag vill ha det. Kan jag hjälpa någon genom att ge denne mina organ så ska denne självklart få dom!

Så, har du tagit ställning? Och har du i så fall anmält detta? Så oavsett om du kan tänka dig donera dina organ eller ej, oavsett om du endast vill donera organen till andra människor eller även till forskning, anmäl detta till donationsregistret! Då kan du vara säker på att få som du vill och du slipper utsätta dina nära och kära inför ett svårt beslut i en även i övrigt svår stund! Troligtvis blir det aldrig aktuellt att dina organ blir aktuella för donation, men likväl, för säkerhets skull, ta ett beslut, och anmäl detta! Skulle du av någon anledning ångra dig på sikt så kan du självklart enkelt ändra detta i registret!

Boktips?

Jag är en sådan där person som tycker om att göra saker i perioder. Jag läser i perioder, jag målar i perioder, jag bakar, lagar mat, gör smycken osv i perioder. Nu har jag tydligen kommit in i en läsperiod. Jag vill läsa men när jag börjar med en bok så känns den rätt snabbt tråkig och intetsägande och den lämnas oläst. Så, min fråga till dig är:

Har du några boktips?

Jag är lite av en allätare vad det gäller böcker. Nu senast försökte jag mig på Marian Keyes Hemligheten på Mercy Close så den stilen på böcker är jag tydligen inte intresserad av just nu.

Jag vill ha

Jag är en riktig djurälskare som är uppvuxen med djur. Min yngsta syster Nita, som är till och med större djurälskare än vad jag är, släpade under vår uppväxt, till min glädje, hem en massa olika djur som hon hade fått på ett eller annat vis under sina vingars skydd. Hemma hos oss har det funnits bl a katt, hundar (tre stycken som mest), fiskar, grodor, vandrande pinnar, undulater, nymfparakiter, kanin, eremitkrabba… Även om jag inte når riktigt upp till hennes nivå så är jag som sagt var en stor djurälskare som väldigt gärna skulle vilja ha djur av något slag. Jag har haft akvarier, men även om de och fiskarna var fina så kändes det som att just det inte gav så mycket. Jag menar, fiskar är ju sällan så värst kelsna… Fast de kan helt klart ha personlighet! I alla fall mina kampfiskar och mina guldfiskar har haft det.

Nu, den senaste tiden har jag känt en enorm längtan efter just husdjur. Hade det inte varit för A:s allergi hade vi garanterat fått ett tillskott till familjen! Men nu är han som sagt var allergisk. Och man vill ju inte köpa något som man tror är ”allergivänligt” och sedan upptäcka att han inte tål djuret. För skaffar jag ett däggdjur så skaffar jag det för att ha det tills det dör. Och därmed så vet jag att det inte kommer att bli några husdjur i vår familj. Tyvärr. Men jag skulle så gärna vilja ha… Men det är ju som med så mycket annat, man kan inte få allt man vill ha

Nu

Utflykt

På jobbet pratades det härom dagen om en gårdsbutik som ligger söder om Göteborg. De skulle tydligen ha goda korvar och ostar och annat gott varav mycket skulle vara närodlat. Så idag fick jag för mig att åka dit och kolla stället. Då A ännu inte kommit hem så följde självklart E med.

Det var mycket folk, men servicen gick snabbt ändå.

Priserna låg på ungefär som inom vanlig handel. Vissa saker kändes lite billigare, andra dyrare.

Efter mycket funderande köpte jag:

    Bacon
    Marinerad fläskkött som jag tänkte grilla ikväll
    Wienerkorv
    Ett flak ägg från gårdens egna, frigående höns
    En bit chèvre
    Jordgubbssaft

20130817-125102.jpg

20130817-125132.jpg
När vi kom hem så kokade vi lite korv som vi åt tillsammans med pasta och morötter från vårt eget land och bara för att lyxade vi till det med saften vi hade köpt. Hur det smakade? Saften var rätt intetsägande, korven var väldigt god, men smaken var kanske inte helt barnvänlig då den var rätt stark. Inte så att det kändes med en gång utan först efter att man ätit lite

Föresten…

Berättade jag om telefonsamtalet jag fick tidigare i veckan?

”Hej ”Maramina”! Jag heter X och ringer från rekryteringsföretaget Y”

”Hej!”

”Jo, jag ringer för företaget Z:s räkning…”

Där börjar jag asgarva. Gissa varför?

Den som har följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag hade ett jobb på G i december. Jag var slutkandidat men fick inte jobbet. Det fick inte den andra kandidaten heller så tjänsten annonserades ut igen. Inte heller denna gången fick de tag på någon till tjänsten. Sedan i maj så tog de hjälp av en rekryteringsfirma. Rekryteringsfirman kontaktade mig och tyckte att jag skulle vara lämplig för tjänsten. Jag berättade hela historien för rekryteraren och önskade dem lycka till i sökandet efter en lämplig kandidat. Och så nu ringde då alltså denna rekryterares kollega… Än en gång önskade jag dem lycka till. Rekryteraren verkade rätt uppgiven, eller som han sa:

Vi har snart varit i kontakt med varenda tänkbar kandidat i Väst Sverige!”

Historien blir än mer rolig när jag sedan berättade historien för min chef. Denne har tidigare jobbat som just rekryterare och när hon hörde vilket företag det handlade om så suckade hon. Sedan berättade hon att dom kände hon till väldigt väl. Och det bolag som hon hade jobbat för som rekryterare hade haft det aktuella företaget som kund ett tag, men just för att de var så krångliga hade de till slut avsagt sig uppdraget….

Fredagsmys

A är ute och seglar (!) med några kompisar och kommer inte hem förrän imorgon. Så jag och E får ha fredagsmys själva. Så idag har vi ”picknick” med festis och popcorn – mysigt värre!

20130816-184455.jpg

Nu har jag jobbat min första vecka på nya jobbet. Jag trivs bara bättre och bättre och tror att jag kommer att trivas riktigt bra, bara jag börjar få egna uppdrag och bara jag börjar bli varm i kläderna. Och bara jag börjar få koll på alla dessa förkortningar som finns överallt hos kunden!

Jag har inte helt koll på alla personalfrågor som rör mig, men jag vet i alla fall en riktigt förmånlig sådan. Denna är att flexen är väldigt frikostig. Många som har flex på sin arbetsplats har en tid på dagen de måste vara på plats, ofta 9-15, vilket inte är fallet för mig och mina kollegor. Så länge man gör sina 40 timmar och så länge kunden är nöjd är arbetsgivaren nöjd! Detta är jag särskilt tacksam för dels när A är i Kina, dels när det väl är dags för nästa IVF-försök. Me like!

Frågan

Jobbet har bara känts bättre och bättre allt eftersom jag får komma i kontakt med mina arbetsområden. Alla har varit ytterst trevliga och positiva. Eller nja, en facklig representant kändes inte 100% positivt inställd till mig, men det kan mycket väl ha varit inbillning från min sida.

Jag tror att jag har berättat att jag under intervjun till tjänsten fick frågan om vi planerade fler barn. Då svarade jag med halva sanningen, nämligen att våra chanser att lyckas själva är små, så i så fall var det nog IVF vi fick ta till och sådana behandlingar kan ju vara tuffa att genomgå. Så egentligen så gav jag inget direkt svar…

Idag fick jag samma fråga från en kollega. Efter en kort stunds funderande så svarade jag än en gång att vår enda chans i så fall, med hög sannolikhet, var IVF. Jag antar att det inte var direkt det svar som frågeställaren hade förväntat sig. Jag menar, dels så brukar folk kanske inte vara så öppna med nya bekantskaper, dels så har jag ju redan ett barn. Och då jag har barn borde jag väl inte ha några problem, eller?

Jag vet att många tycker att kommentarer och frågor om barn är ytterst jobbiga att få, särskilt om man har det svårare att lyckas. Jag tycker inte att det är så farligt jobbigt. Och det är ju inget illa menat, tvärtom! Jag kan till och med tycka att det är en rätt naturlig fråga, särskilt om man vill lära känna en ny människa. För trots allt, barn tillhör ju ändå medelsvenssons vardag och liv, precis som var man bor, vad man jobbar med osv. Likväl, oavsett om frågan är ställd av ren vänlighet och nyfikenhet så kan den verkligen vara smärtsam att få.