Känslor

Satt här vid LinkedIn och såg att en person som jag jobbat tillsammans med hade fått ett nytt jobb och genast sköt avundsjukans taggar in i mig. Och jag vet inte ens varför jag blev avundsjuk! Hon är en mycket kompetent och duktig person. Och jobbet är inte något som jag skulle velat ha. Eller bättre sagt, jag vet inte ens vad jobbet innebär. Men företaget är intressant. Och jag har varit i kontakt med dom vid några tillfällen, och även varit på intervju för två olika tjänster hos dom. Eller bättre sagt, de var inte hos dom utan att de hade hand om rekryteringen till två olika tjänster åt ett par företag.

Idag har det allmänt varit mycket känslor av alla de slag. Så även mycket av varan ”längtan”. Det vill säga längtan efter ett barn. Ja, jag har redan ett. Ett som jag älskar mer än något annat. Men min längtan efter ett barn till är så starkt och så innerligt.

Äsch, detta inlägg blev bara en massa svammel. Jag är trött. Mitt huvud är så fullt av tankar. Tankar och allt är i en enda oreda.

Äntligen

Äntligen har jag börjat känna någon slags trygghet med jobbet. Min introduktion har hittills verkligen varit svajigt. Man kan inte säga att den har varit obefintlig, men nästintill med tanke på hur ostrukturerad, ogenomtänkt och oplanerad den har varit fram till nu. Men nu har jag i alla fall börjat, till slut och äntligen, börjat få en introduktion av den person som jag kommer att jobba för. Jag satt med henne igår och jag satt med henne idag och nu börjar jag känna en viss glädje och förväntan. Hon lägger verkligen fram allt så bra, och jag känner verkligen att hon finns där när/om jag behöver det, och det känns helt enormt tryggt och underbart!

I övrigt så är världen verkligen liten. Min förre chef jobbar på företaget som anlitar konsultföretaget jag jobbar för. En av hennes underordnade kommer jag att ha en hel del att göra med i en del av mitt ansvarsområde. Dock bara till årsskiftet, då ordinarie för den arbetsuppgiften är tillbaka från sin tjänstledighet. Sedan idag när jag var och jobbade vid den grupp som kommer vara min ”grupp” så visade det sig att en av mina närmaste kollegor från förra jobbet hade suttit bara två bord ifrån mitt när han jobbade på företaget. Dessutom så visade det sig att den här personen/nye kollegan kände en annan av mina arbetskamrater från förra jobbet! Fast det är klart, att världen/stan är liten har jag insett redan tidigare. Några exempel:

När jag sökte mitt förra jobb så var en av de andra sökande den person som senare fick det jobbet jag lämnade då. Han har dessutom jobbat på samma företag som jag jobbar för nu…

Den person vars tjänst jag nu har fått överta var den person som fick ett av de jobb som jag var slutkandidat för i våras…

I våras var jag även slutkandidat på ett annat företag. Den som fick tjänsten på det företaget jobbade innan på samma företag som jag nu jobbar på, men på en annan enhet. Jag sökte hans jobb när den kom ut, och det var det jobbet som var aktuell där innan midsommar och som jag mest hade hoppats på att få. Det är samma jobb som den där var chefen sa att de var ”megaintresserade av mig” och som lovade att jag skulle få ett jobb redan innan midsommar. Och detta var veckan innan midsommar.

Som sagt var, världen är liten… Eller är det så enkelt att branschen är liten?

Osynlig

Jag har alltid varit lite av en grå mus och är van vid att folk inte kommer ihåg mig. Så när det visar sig att folk minns mig och om de dessutom visar att de vill hålla kontakten med en så blir jag så glad.

Jag tror att första gången jag var med om att någon som jag trodde inte mindes mig visade att han/hon gjorde det var jag runt 20. Jag jobbade då på en fabrik (på timmar dock) när det en dag kom ett gäng besökare som gick runt i lokalerna och kollade på produktionen. En av besökarna kände jag igen. Det var min gamla lärare från högstadiet och som jag var helt säker på hade glömt både mitt namn och vem jag var. Men icke! När han fick syn på mig sken han upp och kom fram:

”Nej men hej ”Maramina”! Vad kul att se dig! Jobbar du här?”

Så inte nog med att han kände igen mig, han kom ihåg vad jag hette! Detta hade aldrig hänt mig med någon annan lärare! Och ändå så var denne lärare aldrig någon av mina favoritlärare. I och för sig var han inte motsatsen heller, den sämste.

I våras var jag med om en annan sak inom samma ämne. En konsult som min förre arbetsgivare hade anlitat som internrevisor några gånger, och som jag även varit på tjänsteresa tillsammans med för att göra en revision, hörde av sig. Han hade pratat med en gemensam bekant som hade frågat lite om hur man bli extern revisor och då hade han kommit att tänka på mig. Och när han hörde att jag var arbetslös då hade han kontaktat min förre chef och från denne fått mina kontaktuppgifter. Så då slutade med att han hjälpte mig med kontakter till ett företag som jobbar inom området. Tyvärr så ledde inte detta till något. Men nu kontaktade han mig igen för att höra hur det hade gått för mig. Är det inte underbart att känna att folk bryr sig om en och undrar hur det går?

Minnesdag

Idag har en av tidernas största svenskar sin första minnesdag. Denna personen gjorde mycket för så många. Detta var en man som var förebild för alla som vill visa civilkurage. Den mannen var Raoul Wallenber

20130827-222920.jpg

Här kan du läsa mer om mannen som visste att en människa kan göra skillnad. Och min tanke då är, om en person kan göra så mycket, hur mycket borde inte en grupp människor kunna göra?

Mens och tårar

Man skulle kunna tro att inläggets rubrik hör samman. Så är det inte. Mens för mig är numera inte en sorg. Det är ett konstaterande. Och på ett sätt en lättnad för då vet jag att jag hormonellt kommer må bättre igen, om jag inte redan har börjat göra det. Så imorse när jag upptäckte att mensen satt igång, precis som beräknat, blev jag inte ett dugg förvånad. Alla mina PMS-symptom var sedan kvällen före som bortblåsta. Och ärligt talat, just nu går all min energi till nya jobbet. Det är så mycket nytt. Så mycket att lära. Så mycket att ha koll på. Så mycket att komma in i. Och allt går så sakta. Och jag tycker inte om att vara ineffektiv, jag vill göra nytta. Och jag gör ingen nytta när jag har noll-koll. Så jag är väldigt nöjd med beslutet att vänta med nästa IVF-försök ett tag.

Men det är också allt det här med jobbet och att det blir lite för mycket av känslan av att inte prestera något, att inte vara bra nog, även om jag innerst inne vet att förväntningarna på mig är inte så stora nu i början, som gör att att jag sover dåligt på nätterna. Och att jag på dagarna inte mår helt bra. Det är nu det märks att jag har alltför höga krav på mig själv, helt i onödan. Och att det är jag själv som är orsaken till mitt mående. Och dessa känslor gör att jag sover dåligt på nätterna. I kombination med några jobbiga nätter med E som sovit oroligt och där bara jag har kunnat lugna henne, har det inte blivit så mycket sammanhängande sömn. Eller sömn med kvalitet. Och när jag pratade med min teamledare idag på eftermiddagen började tårarna att rinna. Helt utan någon egentlig anledning. Annan än av trötthet. Och orsaken ”ny på jobbet”. När jag tänker efter så är denna enorma trötthet något som jag känner igen från många av mina tidigare ”ny-på-jobbet”-perioder. Och då vet jag att snart vänder det. Det vet jag.

Och mensen? Detta var den 26:e sedan vi påbörjade vår bebisverkstad efter att jag hade varit och fått min kopparspiral uttagen.