Efter två veckors sjukskrivning och påfyllning av B- och D-vitaminer som jag tydligen hade brist på så har jag nu åter börjat jobba och då heltid på en gång. Jag låg även (för mig) fel i TSH (ämnesomsättning) men inom referensvärdet så där ville läkaren inte göra något.

Vad det gäller måendet så har jag (som alltid) något att gnälla om. Just nu är det värken som påminner om mensvärk, men som orsakas av spiralen som jag fick insatt igår. Jag vet att jag nu i flera år har känt att jag inte varit bekväm med att ha spiral, och jag har funderat på att skippa preventivmedel helt, då sannolikheten att ett guldägg skulle träffa på en guldspermie är så osannolikt liten, men liten chans finns det ju alltid, och den har jag inte vågat ta. Inte nu när jag känner mig för gammal för att orka med graviditet och bebis igen. Jag har funderat att ta ut spiralen och ta det som det kommer, men inte riktigt kunnat ta det där steget. Nu har jag gått med mina kval hela hösten då spiralen hade funnits där nu i fem år och behövde därför bytas. Flera gånger under hösten har jag haft tid, men bokat om den. Ända tills nu. Och det var med kval jag träffade den där barnmorskan. Men nu är den gamla spiralen utbytt mot en ny. Och jag ångrar mig. Varför ska vi kvinnor behöva stoppa i oss saker som gör att vi blöder? Saker som gör ont att stoppa i sig och som kan förvärra den redan obehagliga, månatliga mensen? När man är i min ålder så rekommenderas egentligen framförallt spiral. Barnmorskan sa att för mig skulle alternativet kunna vara minipiller, men med tanke på att jag har IBS så skulle det skyddet bli verkningslöst om jag fick problem med magen. Eller bättre sagt NÄR jag får problem. Så minipiller var inget alternativ. Särskilt som jag inte heller vill stoppa i mig massa hormoner.

Men nu, med blödningar, molvärk och allmän obehagskänsla i de nedre regionerna så känner jag mig beredd att plocka ut den och skita i allt. Låta A ta hand om skyddet om han nu vill skydda sig, för nu har jag haft den rollen i så många år. Frågan är om jag kan ta det steget? Jag tvivlar

Frågan är i dagens lättkränkta samhälle

…vem som gör fel här? I artikeln finns det alltför lite information men att tvinga någon om att be om ursäkt inför klassen är i mitt tycke inte att kränka någon. Att inte hålla tider tycker jag är ohyfs och hyfs är något som föräldrar ska lära sina barn. Liksom att hålla tider. Att ständigt komma för sent och tycka att det är ok är respektlöst. I detta fall är det respektlöst gentemot läraren som ska försöka lära barnen det de enligt läroplanen ska lära sig, och det är respektlöst gentemot de övriga barnen som har kommit i tid och som hunnit sätta sig och samla sig. Är barnet omotiverad till att gå till skolan, får man försöka motivera barnet, inte ursäkta att hen inte vill gå i skolan och att det därmed är ok att komma lite som man själv vill. Visst, det var ”bara” tre minuter, men i så fall, hur långt efter utsatt tid är det ok att komma utan att det kan anses vara fel? Sedan så är det, tycker jag, föräldrarnas fulla ansvar att se till att barnet är på skolan på utsatt tid. Handlar det om att inte hålla tider till lektioner efter raster så är det forfarande föräldrarnas ansvar att försöka uppfostra barnen till att visa respekt och komma i tid. Gör man det är det inga som helst problem med att barnet får be om ursäkt inför de som hen inte har respekterat. Jag minns själv hur jag en gång i ettan missade att rasten var slut och kom in sent till lektionen. Jag fick be om ursäkt inför klassen, för jag kom ju ändå in mitt Ibsen startade lektionen och störde både läraren och mina klasskompisar. Visst var det pinsamt och jobbigt, men jag lärde mig något av det. Efter lektionen pratade min lärare med mig och jag fick förklara mig, samtidigt som läraren hjälpte mig att inte känna mig så miserabel längre samtidigt som jag lärde mig att förstå varför man ska hålla utsatta tider. Jag fick en lärdom.

Sedan tycker jag att det där med att ta i handen inte är ett problem. Tvärtom, kroppskontakt är bra, och att ta i hand visar respekt, dels från barnets sida gentemot läraren, dels från läraren gentemot barnet. Att se på den man hälsar på är också något som jag ser som allmänna hyfs som alla ska känna till, och hålla sig till. Det som kan diskuteras är hur barnet ”tvingats” att kolla läraren i ögonen när de hälsade. Är det med en lätt ”styrning” med handen på hakan, är det en sak, men är det med våld och hårda nypor är det en annan sak.

Sedan så är det även en helt annan sak om barnet ifråga har specialbehov och har diagnoser. Men frågan är då, som jag ställer mig, hur mycket special är det ok att behandla vissa individer, till bekostnad av de övriga inblandade? Jag tycker att det är jättebra att man idag försöker integrera barn med specialbehov med normalfungerande barn, men inte till vilken kostnad som helst. Blir resurserna för de övriga barnen lidande är det inte ok. Inte heller om det påverkar de övriga barnens utbildning negativt. I den bästa av världar ska inte ett barns skolresultat påverkas negativt av klasskompisarna och deras behov. Alla barn ska ha rätt att få blomma utifrån sin potential, och det oavsett om man har svårt för sig i skolan eller helt tvärtom, har väldigt lätt för sig och kanske behöver lite extra studiero.

Misslyckanden

Det finns en djävul på min ena axel som viskar i mitt öra hur jag misslyckats i och med att jag mår som jag gör. På andra axeln sitter Det sunda förnuftet och säger att det är inte alls något misslyckande. Till Det sunda förnuftet lutar sig mot allt jag kan om psykosocial ohälsa och visar där att detta är något som kan drabba vem som helst, att ingen är immun. Tidigare, innan jag blev så här dålig har jag kunnat erkänna att även jag skulle kunna bli dålig och jag har sagt och trott att även jag kunde drabbas. Men varför känns det då nu som ett misslyckande?

Hösten har varit jobbig, även om jag inte jobbat mycket mer än i snitt 40 timmar i veckan. Men det har varit mycket ändå. Det har varit många resor, saker som kommit med kort varsel och även om jag på sätt och vis varit förberedd så har de vuxit och blivit större än beräknat. Egentligen är det inget som jag inte kan hantera men tillsammans med en trötthet jag känt och som jag inte tagit itu med har det byggts upp och blivit för mycket och nu har kroppen sagt ifrån. Tack och lov så har jag valt att ta itu med det istället för att följa min instinkt att blunda och fortsätta som jag gjort. Det är där Det sunda förnuftet har kommit in och fått mig att inse att fortsätter jag så riskerar jag bli än sämre. Nu kan jag förhoppningsvis bli fit for fight igen lagom tills sjukskrivningen tar slut den 20:e. Det är vad jag har trott men även om det inte gått så många dagar än så har jag börjat tvivla. Visst, jag mår bättre, men till ”bra” känns det rätt långt. Tröttheten är lika intensiv som innan. Om inte värre. Tårarna är inte lika nära längre, men de kommer lätt. Och idag har orken inte varit på topp och med en femåring som är i värsta femårsperioden och med barnens förväntningar på en bra farsdag har det varit lite slitsamt. Men jag tuffar på. Jag märker ju att A också börjar bli sliten. Vi behöver både orka. Vi behöver både få energi, frågan är hur?

Vi hade tre hårbollar, tidigare i höstas försvann en och två var kvar. Numera är de fyra.

Mamma Electra 2 år
Lilla Mini 8 veckor
Mys! 🥰
Liten och söt! Och busig!

Läkarbesök

Idag fick jag träffa läkare pga mina besvär. Misstanken nu är att kombinationen en ganska jobbig höst och sviter från förkylningen, som även påverkat min ämnesomsättning är orsaken till att jag mår som jag gör, så nu är jag sjukskriven i två veckor. Just kombon förkylning och ämnesomsättning är något som kom när jag själv insåg att jag mått tidigare efter segdragna förkylningar. Många i min omgivning har inte tagit den kopplingen men chefen jag har gjorde det och påminde mig om att jag hade ju mått dåligt även förra hösten och att jag redan då sagt att förkylningar tar hårt på mig. Nu får vi se vad alla prover som tagits visar också. Nästa steg är att träffa arbetsterapeut som hjälper mig med stressen och så blir jag sjukskriven i två veckor. Och nu när jag själv inser hur jag haft det tidigare efter förkylningar så ser jag ju också att jag snart kommer att må bättre, allt eftersom kroppen återhämtar sig från förkylningen.

Idag kom tårarna bara som hastigast på morgonen när jag stod i duschen, annars har det gått relativt bra. Men så har det inte heller varit så många stressorer under dagen utan jag har mest på suttit med lurarna på och fokuserat på den granskningsuppgift som jag har. Visst, hjärtklappningen kom igång där ett tag när jag lyckades stänga av den visuella mailnotifieringen men inte ljudet och mailen trillade in och störde mitt fokus. Men så kom jag på att jag kunde ju stänga ner hela musikprogrammet, och det gjorde susning! Eller nåja, jag fick tysta ner även min telefon helt och hållet först, då jag inte lyckades få tyst på dess notifieringar, innan jag fick arbetsro. Med klassisk musik i öronen kom även sinnesro. Frågan är hur jag hanterar saker om det blir lite mer stressiga situationer?

Oron kryper i kroppen på mig. Stressen tynger mitt bröst. Försöker andas djupt men lyckas inte fullt ut. Så många lösa trådar som måste knytas in i väven så att den inte löses upp, tillsammans med en arbetsbelastning som egentligen kanske inte är så tung, men som ändå gör att jag har fullt upp ett bra tag framåt. Samtidigt så vet jag inte om jag vill lämna ifrån mig så många uppdrag till någon av mina konsultkollegor, oron för att stå plötsligt utan något att göra finns ju alltid där. Samtidigt så är det ju det här med att få ihop vardagen med allt vad det innebär av hämtningar och lämningar, en man som har häcken full på sitt jobb, barnens aktiviteter, ett hus som måste underhållas, saker som man vet skulle kunna bli avkopplande som tex trädgårdsskötsel blir en ytterligare ångestfylld sak på ”att-göra-listan” som aldrig hinns med.

Hösten har varit jobbig. Hade allt flutit på som planerat så hade det inte varit några problem. Inte heller om det hade varit några saker som inte gått som planerat, men nu var det så många olika saker som inte gått som planerat och gett en ökad belastning. Och så saker som hänt på jobbet som tagit mig hårt. Jag söker svar men får inga. Får bara höra att jag ska ha tålamod. Hur länge får jag inte svar på. Har inte fått det nu på en månad sedan jag blev ombedd att visa tålamod. Många bäckar små, helt enkelt.

Sedan mitt i allt blev A förkyld och sängliggandes nästan en vecka. Så när först det ena barnet och sen den andre blev sjuk fick jag stanna hemma. Om du testat jobba hemifrån när du vabbar med en febrig och förkyld men väldigt pigg 5 åring så vet du att det är svårt att få så mycket gjort. Sen blev den andra sjuk och då jag började känna hur energin och orken började försvinna för mig så fortsatte jag att vabba tills jag själv en dag kände mig som om jag haft över 40 graders feber utan att varken ha det, eller ha några andra symptom som tex förkylning eller hosta. Det var nästan så att jag började fundera på om jag skulle ha blivit inbillningssjuk. Till min lättnad så kändes inte kroppen som i en febertopp nästa morgon men trött och en röst som försvunnit helt visade att jag inte bara inbillade mig. Tyvärr så var jag dock jagad att börja jobba för tidigt och dessutom hålla utbildning, trots utmattad kropp, heshet och hosta. Sedan bli jagad i ett uppdrag av en kollega från annat kontor, som inte kunde acceptera att jag var sjuk plus en stor deadline i något som jag inte riktigt kände att jag hade koll på, snarare tvärtom. Och nu står jag här. Jag gråter för inget. Tryck över bröstet. Korta ytliga andetag om jag inte koncentrerar mig på att andas. Tröttare än tröttast fast det känns som om jag sover bra. Får jag sova så länge som jag vill så sover jag, som jag alltid gjort, runt 8-10 timmar för att därefter vakna och känna mig utvilad. Tyvärr så håller inte den känslan så länge. Inom en halvtimme, ibland efter ett par timmar, har känslan av utmattning kommit tillbaka. Värk till och från i mina leder. Kort stubin, ingen ork, inget tålamod. Magen krånglar. Frusen. Minsta lilla sak förvärrar mina symptom. Jag mår helt enkelt inte bra. Än så länge tuffar jag på, men frågan är om jag klarar så mycket till. Jag har sökt hjälp. Jag ska få hjälp. Jag har dragit i nödbromsen. Det har vidtagits åtgärder men frågan är om det gått för långt. Om jag väntat för länge. Men jag har ju trott att jag skulle fixa det. Det gjorde jag tydligen inte