Andra arbetsdagen på nya jobbet är avklarad och jag har redan hunnit få förfrågning om att göra uppdrag på tre olika platser, två dagar vardera på samma tre datum… Jag har även redan hunnit hjälpa en kollega med att ta fram lite material till en presentation och jag har även hjälpt samma kollega att komplettera en utbildning som denna kollega skulle ha inom en snar framtid, och som inte var komplett än innehållsmässigt. Jag har även hunnit med att ha ett kundmöte och jag tror att jag lyckades sälja lite vid denna, men viktigast av allt, det kändes som om jag lyckades få kundens förtroende plus att jag kände mig väldigt trygg och säker i det aktuella uppdraget. Kort sagt, det känns bra och än så länge trivs jag förträffligt! Men så är jag också fortfarande i snekmånadsfasen…

Annonser

En undran

När jag avslutade min gamla tjänst i förra veckan så fick jag be om att få ett arbetsintyg, vilket för mig kändes konstigt. Dels så har jag varit på företaget i nästan tre år, dels så är det något som krävs av A-kassa och dylikt om man skulle bli arbetslös och därmed något som de allra flesta ber om att få när de lämnar ett företag, oavsett anledning till att de lämnar. Min chef tycktes bli förvånad över min begäran, men skrev upp det på en lapp. Nu återstår att se om jag får någon och i så fall vad det kommer att stå på den. Det återstår att se om det enbart kommer att vara just ett intyg eller om det är ett betyg med omdöme över det jag har gjort. Fast det är klart, min fd chef ansåg ju inte att jag hade gjort något under min tid på Företaget…

I vilket fall, det kändes konstigt att behöva be om det. Jag har haft ett antal tjänster innan och samtliga av dessa som har pågått en längre tid än två månader har jag fått ett betyg ifrån, och det helt utan att behöva be om det. 

Hänsyn och respekt

Jag har så många gånger funderat på olika föräldrars uppfostran och i vissa fall brist på uppfostran. Jag är inte ensam om det, jag tror de flesta reagerar på andra föräldrars sätt att vara just föräldrar och hur de uppfostrar sina barn. Något som jag såg under min tid som lärarvikarie (i ett annat liv, en annan tid för evigheter sedan) och som jag  förundrades och förfärades  av var många elevers egoism, självcentrerade synsätt och brist på respekt och förmåga att visa hänsyn till andra. Detta är något jag fortsatt att reagera och förundras över. I dagens GP skriver Joakim Lamotte en krönika om detta. Och jag, jag kan inte annat än att hålla med honom.

Hur tror ni att era barn ska lära sig folkvett om ni själva inte kan bete er som folk? Skärp er.”

Har ont i magen. Mår illa. 

Jag hade tänkt lyssna på någon av sommarpratarna medans jag plockar lite i huset, men så i SR-appen så råkar jag ramla över P3-dokumentären Fallet Bobby som jag börjar lyssna på. Jag minns inte så mycket av det hela, men jag tror mig minnas bilden som visades i media på den lille mörke killen. Jag tror mig minnas en bild på Bäckebols parkering, men är inte helt säker på att det minnet tillhör denna historia. Det jag hör får mig att bli rädd. Rädd för den värld vi lever i. Rädd för den ondska som finns här. Rädd för den ”rättvisa” som vi har i Sverige. Tio år fick mamman och styvpappan för det dom hade gjort mot den lille, försvarslöse pojken. Ett straff på tio ynka år. Redan efter sex år släpptes de fria. Sex år! Var är rättvisan i det hela? De kan idag gå omkring i samhället som fria människor, människor som precis vem som helst. Precis som du och jag. Visst, med skyddad identitet, men ändå! De kan fortsätta andas, röra sig, se årstiderna växla och ändras. De kan uppleva glädje och sorg. De får leva, med en fängelsevistelse på fjuttiga sex år i bagaget. Bobby i sin tur får inte uppleva något av detta. Han är död. Hans sista tid i livet var en enda plåga kantad av missär, misshandel och ren ondska. Bobby lever inte längre. Det gör hans plågoandar. Lever gör de två personer som är orsaken till hans död. Och de är fria. Fria att göra vad de vill. Och jag ber, jag ber till den Gud, eller de Gudar som kanske trots all ondska finns, att de ser till att dessa två personer aldrig kommer att göra en annan levande varelse illa igen. Jag ber att ingen annan någonsin ska behöva uppleva det som Bobby fick genomlida. Det eller något liknande. Jag ber, men ändå vet jag att så kommer att ske. Jag vet att det sker. Jag ser ingen rättvisa i det. Jag kan inte förstå det. I en viss religion pratar man om att Gud är god, och att Gud har gett människan den egna viljan och att det är upp till varje människa att använda den rätt. Men Bobby då? Var hamnar han? Han hade ingen egen vilja. Han hade inget val. Och idag är han död. 

Tänk om någon ser mig?

Nu är jag inne på min tredje lediga dag innan nya jobbet börjar. E har varit i skolan (men inte fritids) dessa dagar (8-12)medan Lillasyster har varit hemma med mig. Jag och Lillasyster varit iväg dagligen och fixat ärenden. Varje gång jag åkt iväg har jag känt mig skyldig och som om jag gjorde något man inte fick, trots att så inte är fallet. Jag har avslutat min gamla anställning och jag är anställd sedan den dryga veckan tillbaka på nya, och där har de helt varit med på notera att jag tag några dagar ”off” innan jag börjar jobba på riktigt. Det är lustigt det där…

Jag känner allt mer att det var bra att ta dessa dagar ledigt. Dels så jag veckan kantats av förkylningar, dels så har jag nog behövt ”koppla bort” Företaget. Igår tex så snurrade vissa händelser runt i huvudet på mig, händelser som jag inte tänkt på på länge. En sådan händelse var var en som hände förra hösten och en chef kom fram till mig och högt och tydligt deklarerade att jag ”skulle ut ur byggnaden” då dennes team skulle få komplettering med en konsult och en annan person hade pga omorganisationer fått andra arbetsuppgifter och därmed behövde sitta närmare sina kollegor (vilket för denne person innebar en flytt på ynka 4-5 meter, dvs en skrivbordsstadiet). Och ut skulle jag innan veckan var slut. Den där känslan som jag kände då, känslan av att bli utkastad, kom tillbaka och när den kom så kunde jag inte hålla tårarna borta. Jag kände mig så vilsen, så ensam, så utlämnad vid det tillfället. 

Jag hoppas att dessa senaste dagars grubbleri har varit mitt sista steg av att hantera de känslor och händelser som jag behandlat och att jag nu verkligen är klar för att gå vidare! 

Jag ser att det senaste året har varit oerhört tufft för mig. Det jag varit många olika saker som varit. Kanske är det så att jag har varit bidragande till att det blev som det blev. Kanske är omgivningens uppfattning av saker och ting annorlunda. Men ärligt, det spelar ingen roll. Det senaste året har jag upplevt vara jobbig. Djävulskt jobbig. Jag har kännt mig utkastad. Oönskad. Hatad. Orättvist behandlad. Utfryst. Allmänt illa behandlad. Nedtryckt. Nervärderad. Orden, och känslorna är många. Alltför många. Och jag tycker oavsett vems fel det är att det blev som det blev, att det inte är ok. Ingen, absolut ingen, ska behöva känna sig så! 

Och jag? Jag är lycklig, och tacksam över att det nu ligger bakom mig. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva känna något sådant igen!

Tack och hej

Nu är det slut. Idag var det tack och hej och nu har jag några dagar med ledighet innan nya jobbet börjar. Dagens myndighetsbesök gick bra. Det blev inte många anmärkningar, men det som blev blev på saker som jag anmärkt på tidigare och som jag inte fått något medhåll på. Det bästa av allt är att myndigheten kom fram till det själva, helt utan min medhjälp 😊 Fast det är klart, det kommer garanterat vara så att vissa på företaget kommer tro att det är jag som har sagt något…

Igår var det avtackning. Något som jag då reagerade på var att vd:n, som under några månader under förra året varit min chef verkade bli lite rörd och ”fuktig i ögonen”. Samma vd som på två månader inte sagt något om att jag hade sagt upp mig…


Själva avtackningen gav i stort lite bitter eftersmak. Ungefär 2/3 av de som bjudits in hade tackat ja, ett antal hade svarat ”tentative” men bara 1/3 kom när det väl kom till kritan. Genast kom de negativa tankarna. Men oavsett, vissa som jag nu sagt hej då till har känts genuina. Hos dom har jag känt att de har uppskattat mig och det jag har åstadkommit. Det är dom jag får fokusera på

Trött. Har bakat idag. Imorgon bitti ska jag garnera de två tårtorna. Det är min avtackning imorgon och då tänkte jag bjuda på mina egengjorda tårtor. En björnbärsmoussetårta och en ”vanlig” hallontårta. Jag har aldrig testat att göra björnbärsmousse innan så den blir spännande… Även den andra blir lite spännande då jag har gjort en glutenfrivariant, vilket jag heller aldrig har gjort innan. Jag hoppas komma ihåg att lägga in bilder, och recept imorgon. 

Idag anlände P-A, den person som för herrans många år sedan fick in mig på det specialområde som jag jobbar med idag. Han var min första chef inom ämnet. Vi har fortfarande än idag kontakt så när han skulle på utbildning här i Göteborg så frågade han om han fick sova hos oss, och det är klart han fick! Det känns dock lite konstigt, vi har ju ändå inte träffats på bortåt, kan det vara fyra år? I vilket fall, han kommer att vara här nu i tre nätter. 

Reflektion 

Sitter på tåget på vägen hem efter två intensiva dagar med kick-of med nya jobbet. Det känns bra. Jag känner mig väldigt välkommen. Det känns som en bra firma. Och bra kolleger. Ja, det känns bra! Jag kommer nog kunna trivas. 

Redan nu har flera personer från de andra kontoren varit framme hos mig och frågat om jag eventuellt skulle vilja/kunna ta och hjälpa dem i deras projekt med min kompetens, och det är ju kul! Det tycks även bli till att hjälpa ett företag där jag var och gjorde en skoluppgift på när jag gick på gymnasiet. Det allra roligaste är att just den skoluppgiften var inom det område som jag idag jobbar inom! Så det kommer verkligen att bli kul!

Konferensanläggningen vi var på var mysig. Maten var god och just konferenslokalerna älskade jag! Supermysigt var det! 


Huvudet är helt tom, samtidigt som den är full. Det har varit två intensiva dagar. Men bra. Stämningen bland personalen känns avslappnad, familjär. Jag tror, och jag hoppas att jag kommer att trivas

Just nu känner jag mig som en urvriden trasa. Även om det är två dagar kvar på Företaget så hade jag mina två avslutningssamtal idag, en med min chef och en med en representant från HR. Den med chefen var egentligen inte så givande för någon. Jag känner inte att jag har så mycket mer att säga. Chefen i sin tur sade sig anse att ”Allt hade fungerat bra den senaste tiden” och att jag verkligen hade jobbat in i det sista och inte tacklat av. Förhoppningsvis menade hon det också. Jag har ju försökt avsluta med flaggan i topp just prestationsmässigt och vad det gäller hur jag agerat i allmänhet… Tja, jag har nog allmänt varit antingen mitt lugna jag i de flesta situationer och i situationer där jag tidigare skulle blivit irriterad (typ när jag mer eller mindre blev ignorerad genom ett helt möte som jag var sammankallad till) bara sket i det och visade ingen reaktion över huvudtaget utan försökte vänta ut de andra. 

Det som däremot tömde min energi var samtalet med HR. Jag hade först tänkt förbereda mig inför det, men bestämde mig för att ta det som det kom. Jag hade satt en bild av att inte säga så mycket om allt som varit, men redan  vid första frågan 

”Varför slutar du här på Företaget?”

började mina tårar forsa och sedan bubblade allt ur mig (ok, inte riktigt alla detaljer, men ändå). Och det var en lättnad. Hon som intervjuade mig verkade bli rätt förskräckt över det jag berättad om min upplevelse över det senaste året. När jag gick därifrån bortåt 1,5 timmar senare så var jag lättad. Totalt utsjasad och färdig, men samtidigt lättad. Nu känner jag mig verkligen klar för att gå vidare. Klar för att hitta glädjen i mitt yrke. Och passionen. Klar för att lämna allt bakom mig och gå vidare. 

Idag när jag höll på och tömde min dator så hittade jag anteckningar som jag gjort vid några tillfällen när det varit jobbiga situationer. Den första skrev jag inför det där första mötet där i november. Det där mötet som totalt knäckte mig och som fick mig att tvivla på allt det jag trott på och allt det som jag trott var ”jag”. När jag läser dessa anteckningar så här med perspektiv slås jag av att det jag läser där är precis det min kollega har sagt om mig! I och med att man kan läsa datumet för när det sparats så ser man att det skrevs innan det där mötet. Jag har inte sett det så innan, det har varit alltför mycket känslor involverade. Men nu, med perspektiv så kan jag inte låta bli att börja fundera. Hur kan det bli så här? Hur kan två personer uppleva mer eller mindre likadant om den andre? Hur kan det bli så att både tycker att den andre är kort i tonen, visar tydlig motvilja, stormar ut från möten etc, samtidigt som både anser att en själv inte har gjort något av det? Hur kunde det bli så här?

Pyssel

I våras någon gång köpte jag ett dockhus i en köp-och-sälj-grupp på Facebook som jag hade tänkt fixa till. Så snart jag kom hem med den försvann den dock in till Lillasysters rum och så har det lekts med den från och till sen dess. Nyligen var jag på en lokal loppis och när jag hittade två ytterliga dockhus för 60 respektive 70 kronor kunde jag inte låta bli att köpa dom också. De var sådana fynd! Särskilt som det ingick både transformatorer och några lampor till dom både. När jag kom hem övertalades jag dock att byta ut ett av mina inköp med det skåp som barnen hade så än en gång så var jag ”fri” att påbörja renoveringen av det första skåpet. Jag har hunnit ta bort de smutsiga heltäckningsmattorna och nu är frågan vad jag ska göra med väggarna. Den förra ägaren hade gjort ett försök att renovera/fräscha upp och pappret som använts är väl helt ok, men arbetet är så fult gjort (plus att de har lackats med en alltför klumpig och tjockborstad pensel så att det hela ser för >%$,|~$ ut) så jag har nu bestämt mig för att göra allt nytt. Så nu sitter jag och kollar runt på nätet och försöker hitta inspiration, tips och trix, material och allmänt idéer om hur jag ska gå vidare. 

Den här har barnen att leka med
Barnens skåp är inte så jättegammal och är dessutom i ganska ok skick. Ändå vill jag göra om den

Dålig bild på det tredje huset
Det tredje huset från sidan

Stoppa tiden!

Igår var det dagen D som E länge både fasta för och på ett sätt sett fram emot. På sistone mest fasat för. Hon skulle få ta det stora steget från förskolan till fritids. Att lämna allt det trygga och invanda med kompisar, personal, lokaler etc och börja något nytt med allt nytt, med endast en person som hon känner, granntjejen har gjort att hon på senare tid har varit orolig. Jag hoppas att i och med att ”skolan” (=förskoleklassen) börjar på måndag och att rutinerna där sätter sig och allt eftersom hon lär känna allt fler där så kommer det att ge sig och att hon börjar trivas. Även om hon igår kväll kände sig orolig och inte ville till fritids idag så sa hon i alla fall igår när vi hämtade henne efter ett par timmars vistelse att det hade varit kul och att hon gärna hade stannat kvar lite till. 

Även Lillasyster börjar nu bli stor. Hon har verkligen upptäckt det här med att hon är en egen person med egen vilja. Hon har även (så även vi) att det inte alltid är så lätt att veta vad det är hon vill vilket kan leda till väldig frustration. Det är även mycket ”kan själv”.

Under sommaren har Lillasyster även utvecklats mycket i sitt tal vilket är jättekul att höra. Nu ska man ju inte jämföra barn, men det blir lätt att man gör det ändå. Och i jämförelse med sin storasyster så är hon betydligt senare vad det gäller den biten. 

Vi hade hoppats att vi skulle kunnat komma igång med potträningen under sommaren, men då hon nästintill tyckt att pottan är en läskig sak och att bajs är något fasansfullt så har vi istället försökt få det hela mer avdramatiserat. När hon hat bajsat så har vi fått henne att se att det är bra då bajset gör att magen blir glad. Att göra rent från bajs görs för rumpan ska bli glad. Pottan har nu även blivit lite mer avslappnad tingest och nu har hon vid flera tillfällen i samband med blöjbyte frivilligt satt sig på pottan. Visst, det har inte kommit något, men hon har i alla fall suttit där och hon är inte längre rädd för den!

Jisses, vad tiden går! Mina älskade barn är inte så små längre! Kan jag inte bara få stoppa tiden en stund och bara få njuta av det som är? Eller går det att stoppa en del av det som är i en burk så att jag kan ta fram och njuta av det senare? Snälla?

Första jobbveckan avklarad och jag lever fortfarande! Skämt åsido, den var helt ok. Mer eller mindre ensam på plats. Inte så mycket att göra. Lärt känna en rar tjej som sitter i samma korridor som jag och som precis kommit tillbaka efter sin föräldraledighet. 

I slutet av semestern hade jag som bekant ångest för att semestern var slut så då bestämde vi oss för att dra ut på semesterkänslan lite till och så bokade vi in en helg (en övernattning) på Astrid Lindgrens värld. Jag kollade lite olika övernattningsalternativ och det blev till slut att vi valde det alternativ som var billigast möjliga. Vi jämförde lite olika siter och boenden, men valet föll tillslut att boka via booking.com på Oxelögården. Och hittills är vi jättenöjda! Lägenheten vi fick för strax över 1000kr för en natt består av badrum, fullt utrustat kök, ett loft och ett sovrum och totalt 5 sängar. Jättemysigt är det tycker jag! Och dagen på ”Pippi-land” var enormt uppskattat! Det som varit negativt är kvällens regn men framförallt alla envetna getingar som blir enormt ”tillgivna”. Särskilt mitt ansikte tycktes de gilla. Mindre kul om man försöker äta.

Sitter så här på kvällskvisten och läser dagens GP och om Dådet på Vårväderstorget och en artikeln med Saida Hussein Moge som är fritidspolitiker och kan inte låta bli att reagera på hon skyller det som hände på samhället. Att de män som genomförde detta fasansfulla dåd gjorde som de gjorde för att de som barn hade hamnat i ett utanförskap i samhället.  Bullshit säger jag. Utanförskap kan man till viss del skylla på samhället, men inte helt. För trots allt, det finns många invandrare och flyktingar som skapat sig helt normala liv i det svenska samhället, trots dåliga förutsättningar från start. Det är människor som tagit ansvar för sitt liv och sin situation. Som i många fall även har betytt tuffa beslut, efter mycket svåra val. Det är bullshit att det är samhällets fel att dessa män först drogat, planerat och slutligen utfört ett dåd som detta! Det är ingen annans fel än deras egna, de som utförde dådet. Bara för att man hamnar i utanförskap av olika skäl så kan det inte på något vis vara samhällets fel att man som person gör vissa medvetna val och agerar efter dessa. Det är personliga val man gör. För oavsett hur djävligt ens liv är så finns det ingen ursäkt till att man planerar och begår mord. Ingen.

Jag brukar lyssna på P1 och sommarpratarna. I år har jag inte fått tid/möjlighet eller haft lust att göra det förrän nu. Lyssnar nu på lyssnarnas sommarvärd, Emilia Lind. Jag lyssnar på hennes berättelse samtidigt som jag sorterar och viker tvätt. Och tårarna rinner. Att förlora en förälder är svårt. Men det är bara så att ett barn, eller en tonåring ska inte förlora en förälder. Och absolut inte bli föräldralös. Helt ensam. Så ska det inte vara. Så får det inte vara. Ledsen, men jag kan inte tro på en rättvis Gud. För det är banne mig inte rättvist. 

Slut

Då var den här semestern slut. Till min förvåning känner jag ett lugn inför att jobba imorgon. All den oro och ångest jag känt är nu borta och jag känner mig klar för ett sista krafttag. Starten blir bra med en halvdag, precis som mina måndagar varit under våren. Tisdag-torsdag blir normala dagar (även om jag troligtvis kommer att flexa en del) och fredag är det halvdag. Veckan därpå är måndag halvdag, tisdag och onsdag ordinarie dagar då jag ska försöka få avklarat mina sista möten då jag är ledig torsdag och fredag för att åka på kick-off med nya jobbet. Sedan är det bara två dagar kvar. Måndagen kommer att domineras av avtackning (om någon kommer) och så avslutningslunch med gruppen. Och troligtvis lämna tillbaka dator och liknande då hela tisdagen kommer att kantas av myndighetsbesök. Snart, nu är det inte långt kvar..!

Idag har det inte gjorts många knop. Barnen åkte med farmor och farfar till Borås djurpark och de ska även sova över hos farmor och Lillasysters älskade ”fafa”. Hon var så enormt söt imorse när vi packade hennes väska. Hon var så otålig och ville bara ner till hallen för att klä på sig för att åka iväg med ”fafa”. När barnen åkt blev det inte mycket gjort. Jag åkte och storhandlade och gjorde därefter en spenat- och fetaostpaj (blev tråkigt smaklös, någon som har bra recept på en riktigt god sådan?). Pajen åt vi framför tv:n, i soffan, bara för att vi kunde 🤓


Senare på dagen åkte vi in till stan och såg senaste Startrek-filmen följt av restaurangbesök på The barn. Kan man ha mer avkopplande slut på sin semester, så säg?!

Lördag. En dag kvar, sedan är det jobb igen. Jag vill inte! Men det känns i varje fall bättre nu än vad det gjorde tidigare i veckan, tack vare att jag var i närheten av jobbet i torsdags för att släppa av en gullig tjej och dennes lika gulliga barn. Tack och lov för det! Men i vilket fall så vill jag ha lite mer sommar, så idag, på ren impuls så bokade vi övernattning så nästa helg tar vi en sväng till Astrid Lindgrens värld. Jag tror Lillasyster kommer att älska det med tanke på vilken Pippi-fantast som hon numera är.  

Veckan därpå åker jag på kick-of med nya jobbet i två dagar (torsdag och fredag) och på helgen veckan efter det blir det Örenässlott och kanske även Köpenhamn. Eller Malmö. Vi får se. Det är i varje fall helgen innan jag börjar nya jobbet. Förhoppningsvis kan vi få lite sensommar känsla och inte bara denna gråa, kalla höstkänsla som varit ett tag, även om jag tvivlar på att det blir så. Det gör ju också att jag känner mig så glad över vårt inplanerade Floridatrip i november. Förhoppningsvis får vi lite sol då! 

På tal om resa. Vi använder knappt vagn till Lillasyster numer, men när vi ska åka iväg till Florida så inser vi att det kan behövas med tanke på att vi tänkt oss röra oss mycket till fots när vi besöker bla olika nöjesparker. Frågan är nu hur vi ska göra. Vi får ta med ett bagage var + var sitt handbagage. Ska vi ta med vagnen och ta den som bagage och ta resten av bagaget i de tre andra väskorna, eller ska vi införskaffa en billig vagn som vi kan lämna där, alternativt köpa något på plats som vi sedan lämnar där? Jag vet inte! A kommer inte med alltför många synpunkter på det heller. Hur skulle ni gjort?

Idag tog hela familjen en sväng ut i skogen. Det var alltför länge sedan jag var ute i skogen sist, och jag fattar ärligt talat inte varför! Jag måste skärpa till mig! Mer promenader till folket! Jag måste föresten  överlag börja motionera mer, jag har lyckats få ett par extra kilon till mina övriga överflödskilon.

Älta

Jag känner mig färdig. Samtidigt så känner jag mig inte färdig. Jag vet att jag ältar. Och jag känner mig tämligen trygg i beslutet, men ändå… Den finns där. Trycker. Gnager. Puttrar till. Den finns där, så självklar. Så envis. Så en del av mig. Den är verkligen en del av mig, som en arm, en tå, ett organ, en muskel. En ömmande sådan. Jag vet att den finns där. Stundvis tänker jag inte på det, men den finns där, ständigt i bakhuvudet. Ibland så blir den större, svårare att inte låtsas om, ibland kan jag förtränga det nästan helt. Till och med under en längre tid. Undrar om det alltid kommer att vara så här, eller om det kommer att lugna ner sig tids nog? Jag tror att den kommer att alltid finnas där, men på sikt kommer den att dämpas. För jag är klar. Den tiden är förbi. Det är bra nu. Jag vet det med både kropp och knopp. Men trots det, så finns den där. Tanken. Längtan. Önskan om att få genomgå en graviditet till. Att få ett barn till.

Jobbångest

Sista veckan av semestern har börjat. Ångesten brinner i min kropp. Tack och lov så handlar det om sammanlagt tio arbetsdagar innan jag kan gå vidare. Bara gudarna vet hur det skulle känts om jag inte hade vetat att det är en mycket begränsad tid det handlar om. Hade jag klarat av det? Jag tvivlar. Jag börjar allt mer tvivla på att jag ens klarar av dessa tio dagar till fullo. Inte ens även om jag planerat att ta kortare dagar den första veckan innan alltför många andra kommit tillbaka från sina semestrar. Men jag ska försöka. Jag ska försöka gå med huvudet högt och flaggan i topp, ända in i det sista.