Ett test för mig och avklarat test för E

Jag tycker ibland att det kan vara kul att göra lite oliks tester så som IQ-tester, personlighetstester etc, även om jag sedan tar resultaten med en nypa salt. Ikväll gjorde jag ett gratis personlighetstest på nätet och fick då dessa personlighetsdrag i topp.

Det mest intressanta vore veta vad folk i min omgivning skulle säga om mig…

Och när vi ändå är inne på tester och att klara dessa så tänkte jag berätta att E inte är så liten längre, då hon i veckan klarade av testet att gå hem från fritids själv! Hon har ett tag önskat få gå själv till skolan, men inte vågat skicka henne då jag inte litat på att hon verkligen kommer hem. Men så i veckan har jag och Lillasyster varit sjuka (influensan med förkylning och feber) och istället för att släpa oss iväg till fritids för att hämta henne föreslog jag häromdagen att hon skulle gå hem själv efter att fritids hade varit ute i skogen på eftermiddagen. ”Skogen” i detta fall är skogen som gränsar till vår tomt, vilket innebär att hon då fick gå kanske max 200 meter själv. Då det gick galant fick hon dagen efter gå hela vägen från skolan/fritids själv och även det gick bra. Så nu har jag verkligen en stor tjej!

Annonser

Alla och ingen

Det är rätt lustigt det där med alla och ingen. Vissa saker är så ”rätt” och andra så ”fel”, och det som anses vara ”rätt” tycker/gör alla, och ingen tycker/gör det som anses vara ”fel”. Det lustiga är att när det sedan kommer till kritan så är det i väldigt många fall det som anses vara ”fel” det som ändå vinner i längden. Melodifestivalen är ett sådant exempel. Jag känner enbart en handfull personer som erkänner att de kollar på Melodifestivalen och att de gör det för att de själva vill, inte för att deras barn vill. Antingen så känner jag ett undantag av det svenska folket då ser man på antalet röster som lagts i årets version så måste det fåtal som säger sig kolla på Melodifestivalen rösta väldigt många gånger…

Ser man vidare på Melodifestivalen så finns det ett till exempel på det där att det som anses vara ”fel” ändå blir ”rätt”. Ta t.ex. Viktor och Samir. Jag har inte hört en enda person som säger sig gilla dom, likväl så åker de land och rike runt och uppträder, deras Bada nakna spelas dagligen på radion, och då främst på reklamradiokanalernas frekvenser (frekvenser som förvånansvärt få säger sig lyssna på), och de går vidare från Andra chansen till finalen, trots att deras motståndare, Dolly Style, har enormt många barn som favoriter. Barn som glatt röstar på sin favorit. Så trots att ingen kollar på Melodifestivalen och ingen gillar dessa ynglingar eller deras sångröster så slog de ut Polly Style och jag kan inte låta bli att fundera på hur det gick till
Och ja, jag erkänner, jag har kollat på vartenda ett av årets avsnitt av Melodifestivalen, i vissa fall inte bara hela avsnittet, men så gott som. När jag ändå håller på och erkänner saker jag gör och som inte anses vara ”rätt” så kan jag erkänna fler saker jag gör.  Jag lyssnar på Mix megapol. Och jag gillade inte Bada nakna och jag röstade inte på dom. Däremot så röstade jag i Eilas ställe (hon var febrig ikväll så hon orkade inte vara uppe så jag fick gå in och rösta i hennes ställe då hon som liten, krasslig liten). Och jag röstade på på Dolly Style. 

Över förväntan

Lillasyster flyttade till sitt egna rum igår och efter den här natten frågar vi oss varför vi inte har gjort det tidigare. Inte en enda uppvakning på hela natten, och då brukar det vara 2-3 (minst) per natt plus supergnäll vid 4-5 som inte slutar förrän hon får en flaska välling! Visst blev det gnäll vid 6, men det var det enda tillfället och det gick snabbt över när vällingen rann ner i magen. Jag vågar i och för sig inte tro att detta var mer än tillfälligt, men ändå! Vilken lycka! Sov gjorde hon också allmänt längre än hon brukar. Lilla Skruttan är inte så liten längre! 

Jag vet inte om det var hela nattens oavbrutna sömn i egen säng eller om det allmänt har vänt, men idag har jag känt mig så energisk och lätt till sinnes. Idag har det inte hänt något särskilt på jobbet men ändå har jag känt mig hoppfull och lätt till sinnes. Jag kan inte minnas när jag kände så här inför mitt jobb senast. 

En sak var dock lite jobbig idag. Jag meddelade min närmaste chef att jag vill gå ner 20% i arbetstid. Man kan väl sammanfatta dennes reaktion med ”inte alltför glad”. Jag hade först tänkt göra det en längre tid, men redan innan jag informerade henne om mitt beslut så hade jag bestämt att ta det bara fyra månader till att börja med. På så vis kan jag känna på om det är något för mig, eller inte. Jag hade tänkt påbörja det från och med 1 februari. A är föräldraledig januari ut och Lillasyster kommer att skolas in de två föregående veckorna. Så det blir lite av att vi avlöser varandra. Sedan får vi se hur det blir med saker och ting. Den som lever får se, helt enkelt.

Flytt

…eller ”när Liten blev stor”. Lillasyster flyttade tillslut ut till sitt egna rum idag. Precis som med så mycket annat händer saker och ting betydligt senare för henne än vad det gjorde för E, så även blev det med flytten till eget rum. Vi har länge velat göra det men det där med att få iordning rummet har känts motigt. Nu är den fortfarande inte riktigt färdig, men hon har i alla fall fått flytta in. Och det var inte en dag för tidigt! Inatt så sov hon väldigt oroligt och tillslut testade vi med att flytta över henne till vår säng. Fortfarande sovandes snurrade hon runt som en elvisp på turbofart, samtidigt som hon prompt ville hålla mig i ena handen och den andre skulle klappa henne på rumpan. Tillslut fattade A att det bästa var att köra ”en omstart”. Det vill säga gå upp med henne en liten stund för att sedan lägga henne igen. Jag somnade om väldigt fort efter att de hade lämnat rummet, och tydligen hadelnsarten fungerar ypperligt och hon sov rätt snabb…

Trött

Jag är trött och hungrig efter dagens loppis. Försäljningen gick sådär. Jag hade trott/hoppats på att sälja en massa barnkläder (stl 50-68) men det sålde jag knappt något av. Eller vuxenkläderna. Eller manskläderna. Eller böckerna. Eller… Men pH-lampan blev såld! Jag hade knappt hunnit ut ur bilen innan den första personen kom och frågade vad jag ville ha för den. Han tyckte jag låg för högt och ville pruta. Det fick han inte. Inte just då. Jag välkomnade honom att komma tillbaka strax innan stängningsdags för var inte lampan såld tills dess skulle han få det till det priset som han hade erbjudit. Det gjorde han inte, men det gjorde inget för kort därefter kom en annan och köpte den till det begärda priset. 

Den första timmen var helt galen! Men resten av tiden så gick det upp och ner på mängden besökare. Jag antar att det hängde samman med andra evenemang på Kulturkalaset. 

 När klockan var strax innan sju packade jag ner mina saker och åkte hem till min väntande familj. Jag har inte träffat dom på några dagar och ändå slogs jag av de stora framsteg som Lillasyster tagit vad det gäller gåendet! Nu har hon verkligen hittat modet och hon går mer än rumphasar. När jag rotade i källaren efter saker till loppisen hittade jag lite av E’s gamla leksaker som jag hade tagit upp då jag tänkte att de kunde kanske passa Lillasyster och nu lekte hon med dom hur mycket som helst. Hon älskade dom! Kul att se att hon hittade något hon tyckte om!

Nu är det dags att krypa till kojs. Imorgon är det en ny vecka och en ny arbetsdag. Känner inte alls för att jobba, jag vill vara med familjen! Men, men, vad göra? Någon måste ju jobba också! 

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg vad du gjorde för exakt ett år sedan? Det gör jag. 

Jag hängde tvätt. Sedan hände det något, jag reflekterade över det, fortsatte hänga tvätt. 
När tvätten hängde på tork ringde jag några samtal och gick därefter och lagade middag. När maten var uppäten fick E åka till farmor och farfar, A och jag åkte till Mölndals sjukhus för att få det konstaterat som jag redan visste. Vattnet hade gått. Några timmar senare åkte vi hem igen, i väntan på värkar. 

Nästa morgon kände jag av lite värkar, men de försvann och de höll sig borta. Ända tills vi kom till Östra och de kopplade på CTG. Då kom de, värkarna. De kom med 6-7 minuters mellanrum. Vi beslutade oss för igångsättning. Jag ville föda i Mölndal men de hade fullt på förlossningen så i väntan på att få komma in åkte vi och åt lunch. Och så gick vi på second hand och köpte böcker. 

På förlossningen fick jag värkstimulerande. Mellan värkarna läste jag i min bok. När jag kände att en värk var på väg och jag inte hann säga till så klappade jag med handen på benet så att A skulle komma och hålla mig i handen. Efter ett tag fick jag lustgas. Och så sterila kvaddlar. Jisses vad ont de gjorde! När jag lagt ifrån mig boken så fokuserade jag under värkarna på en bild på väggen. Eller egentligen inte på själva bilden utan namnet på fotografen, Anne Giddes.

Men lustgasmasken läckte så barnmorskan gick ut för att leta efter en mindre mask. Då kände jag att nu, kommer den, bebisen! Barnmorskan kommer springande och ber mig knipa så att det inte ska gå för fort. Och jag knep. Det gick till min förvåning bra. Och så kommer hon, vår efterlängtade lilla bebis! Lillasyster föddes 17:45, en timme efter kvaddlarna, tre (eller var det fyra?) efter att vi blev inskrivna. Då, när vi blev inskrivna var jag bara öppen någon centimer, inte mer, så när hon väl hade bestämt sig kom hon fort! 

Och imorgon fyller den lilla damen 1 år! Oj, vad tiden går!

Barn, föräldrar och deras samspel

Lillasyster har precis somnat och jag sitter återigen hemma efter en helg med A:s släkt på släktgården i Värmland. Det är skönt att åter vara hemma igen och ”bara andas”, det blir så intensivt när alla ses så (även om flera saknades). Det är ju ändå rätt mycket folk som var där. Och barn. Och det blir lätt bullrigt och stökigt. Och mysigt. Men även lite för mycket ibland. 

Alla barnen och föräldrarna fick mig att börja fundera på barn, uppfostran och allt däromkring. Jag känner ett sug efter att än en gång ge mig in i bebisverkstan. Frågan är varför. Jag vill fortfarande inte vara gravid igen, åtta månaders ”magsjuka” är inget jag vill ha! Inte heller de där andra jobbiga delarna av en graviditet. Inte heller känner jag att jag skulle orka med ett barn till. Redan nu känner jag att det kan bli lite väl mycket av det goda när en av de två vi har(eller ännu värre, både barnen) är trött och gnällig. Att då ha ytterligare en… Och bebistiden…. Jag är, som jag sagt innan, ingen bebismorsa!

Frågan är som sagt vad är det jag längtar efter? Spänningen i bebisverkstan? För viss spänning är det ju, även om det är en jobbig väntan när mensen fortsätter att dyka upp månad efter månad.  De mysiga delarna, för det finns ju även sådana, av graviditeten? Förlossningen? Den med Lillasyster var ju så enormt häftig! Och bebistiden har ju också sina guldklimpar även om den är enormt jobbig. Och amningen, när den fungerar. Jag saknar den totala känsla av harmoni när det fungerar. Myset. Tänk att jag tillslut fått uppleva den! Men, två barn får räcka. De jobbiga sakerna överväger. Jag måste se till att inte glömma bort dom!

En annan sak jag har funderat på är uppfostran. Vad som är rätt och vad som är fel. Om olika teorier om det hela. 

Jag har ett exempel. Lillasyster har sedan länge bara kunnat somna för natten om hon har legat på ens arm och man har vaggat (och sjungit) henne till sömns. Nu har jag känt att det är ohållbart att göra så i längden så jag har börjat lägga henne direkt i hennes säng. Det brukar vara så att hon mer eller mindre omgående, oavsett hur trött hon verkar vara, försöker resa sig upp. Då tar jag vänligt men bestämt och lyfter upp henne för att återigen lägga ner henne, samtidigt som jag säger

”Nej, ”Lillasyster”! Nu ska du ligga ner och sova! God natt ”Lillasyster”, sov gott, mamma älskar dig!”

Detta upprepas många gånger men helt utan gråt (varken från hennes eller min sida men däremot viss gnäll), och efter ett tag behöver jag inte mer än säga det så lägger hon sig ner själv utan att jag behöver hjälpa till. Och så ytterligare en stund senare så slappnar hon av och somnar. När jag nämnt detta för andra så har jag någon gång fått höra att så kan man ju inte göra för det är inte bra för barnet utan man ska lyssna på vad barnet vill och genom att gnälla och ställa sig upp visar hon att hon inte vill. Jag fick höra att jag genom mitt agerande kränker barnet och tvingar det till underkastelse vilket kan skada barnet. Jag ser inte hur det skulle kunna skada henne. Jag tror inte att hon förstår sitt eget bästa, det måste jag som förälder visa och guida henne. När hon blir äldre kommer hon få bestämma mer, men inte till vilket pris som helst. Kommer hon tex en vacker dag, som en elev jag hade när jag jobbade i skolans värld, och säger att hon vill bli porrstjärna så kommer jag göra allt jag kan för att få det ur hennes huvud och komma på andra tankar. 

Allmänt så har jag märkt att vi har mer tydliga regler och låter barnen vara med och bestämma betydligt mindre än många i vår omgivning. Särskilt de som är något yngre. Vår sätt att uppfostra liknar mer det sätt som våra vänner som är något äldre har uppfostrat sina barn på. Frågan är vad som är rätt och vad som är fel?

Än mer reflekterade jag över detta om uppfostran i helgen som var. En av mammorna är barnpsykolog och med tanke på hennes personlighet så kan jag tänka mig att hon är en riktigt duktig sådan. Däremot reflekterade jag över hennes… Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det… Lamhet? Hennes barn var högt och lågt och fick de inte som de ville började de gapa, skrika, gråta, kasta saker, fäktas… Både en och två gånger vände hon sig till sin man och frågade förtvivlat vad hon/de skulle göra. Vad det gällde maten så tycktes de både barnen mer eller mindre leva på yoghurt och Kellogs special K. Och så funderade de över varför den ene hade problem med magen… 

Kanske är det så att vi har haft enorm tur med våra barn som (peppar peppar) är förhållandevis lätta att tas med. Kanske har vi haft hjälp av vårt sätt att uppfostra? Jag tror att det sista är starkt bidragande till att vi har så pass harmoniska barn (i alla fall enligt vad vi och vår omgivning tycks uppfatta dom som). Och stundvis så kunde jag hos psykologens barn ana glimten av saknad av tydliga gränser. Vid ett tillfälle blev pappan irriterad på den store och sa till mer på skarpen att nu var det nog, och genast så lugnade sig barnet. Vid något tillfälle när utbrottet höll på gick jag in då föräldrarna inte var där, eller var upptagna på annat håll, och lirkade, men försökte samtidigt vara tydlig, och fick en positiv ändring att ske. Jag lyfte aldrig rösten eller var hotfull utan försökte bara lugnt och stillsamt få barnet på andra tankar. Jag tror att barn behöver en vänlig men bestämd hand, som visar var gränserna går för vad som är ok och vad som inte är ok. Någon som kan hjälpa dom att styra rätt. 

Ett beslut, en ansökan och lite om semestern

Jag har gått ett tag och funderat på en sak och idag, efter att än en gång ha pratat med A om det så tog jag ett beslut om att köra på. Jag ska chansa, nu får det bära eller brista. Vi får se var det slutar. Kanske blir det inget mer, kanske blir det resultat. Den som lever får se. 

Ikväll så skickade jag in en ansökan om förskoleplats till Lillasyster. Nu återstår det att se om vi får en och om det blir där vi önskar. Tänk att liten snart fyller 1 och att hon nu står i kö för en förskoleplats! Men det är klart, hon börjar bli stor. De senaste dagarna har hon allt oftare börjat ställa sig upp till stående och stått upp, om än väldigt korta stunder, och det helt utan att hålla sig i. Duktiga lilla snuttan!

En annan sak jag gjorde ikväll var att boka hotell och en tur till Kolmården i slutet av juli. Två nätter på hotell i Norrköping blir det. Förrutom det så ska vi tillbringa en vecka på släktgården utanför Sunne och så en tur till Danmark och bo på slott. Och så hoppas jag på fint väder och upprepa förra årets favorit, Örenäs slott. Det är verkligen ett ställe jag varmt rekommenderar!

Kollade även på lite tv ikväll. Det var en dokumentär om bebisens utveckling, Våra två första år. Såg du inte den så kan jag rekommendera att se den på SVT play. Mycket intressant om hur barnet och barnets kropp, hjärna och sinnen fungerar och utvecklas!

   
 

”Ljufligt”

Trött så in i Norden. Men förväntansfull. Och skräckfylld. Snart ska jag sova. Jag ser verkligen fram emot det!  I natt får jag förhoppningsvis sova. Och det förhoppningsvis oavbrutet tills klockan väcker mig. En hel säng för mig själv. Helt själv. A och barnen är som vanligt hemma. Jag är ett antal timmar bort, på hotell. Med jobbet. Två nätter ska jag vara iväg. Kan jag sova hela natten blir det första gången på väldigt länge i så fall. Sist var väl någon gång innan Lillasyster föddes. Och innan magen blev alltför stor. 
Det som gör det mest spännande är att jag har ammat Lillasyster fram tills nu. Hon har fått lite, lite på morgon och på kväll. Någon gång har vi av en eller annan anledning hoppat över den ena amningen och det har gått bra ändå. Nu återstår att se hur detta kommer att gå, att avsluta amma helt. 

Men nu ska jag sova! GOD NATT!

En jobbvecka 

Ännu en jobbvecka har nått sin ände och helgen står framför oss. Det har varit några fulla dagar varav en med tjänsteresa till Södertälje. En mycket trevlig och givande resa tillsammans med några mycket trevliga kolleger. 

Jobbmässigt känns det som om jag sakteliga börjar få ordning på saker och ting. Eller i varje fall vissa ramar. Från att ha varit totalt förvirrad och inte kunnat få till någon struktur överhuvudtaget har jag nu en känsla av att i alla fall ha vissa riktlinjer, vilket underlättar rejält! Detta medför att jag har mått betydligt bättre de senaste dagarna i jämförelse med hur det har varit. Än finns det mycket oklarheter men det är ok. 

Under min ”ledighet” har det hänt mycket och jag har idag betydligt fler möten i olika konstellationer än vad jag hade innan. Syftet med möterna är väl ok, men jag känner lite att det inte blir över någon tid till att utföra något utan bara diskutera saker och ting praktiskt. Jag känner mig inte helt hemma med det, men det kanske kommer när jag kommit in i det? Vi får hoppas det i varje fall!

När jag började jobba så oroade jag mig för hur Lillasyster skulle ta det. Till min förvåning och glädje har hon tagit det mycket bra. (Men banne mig om jag inte ammar henne när jag komme hem…! ☺️) Någon som inte tagit det lika bra är E. Tydligen saknar hon mig väldigt på dagarna och hon har t.o.m gråtit av saknad vid några tillfällen. Min älskade tjej!

E ja..! Idag var hon på sin första disco! Det var en dagiskompis som hade disco- och cupcakeskalas och det var klart E ville piffa upp sig! Lite rosa i flätorna och kvällen kunde inte bli annat än en succé. En nöjd men väldigt trött tjej kom sedan hem, lagom till läggdags. Min lilla tjej är inte så liten längre… 

 

Nu har våren i alla fall kommit och jag njuter för fullt. En bekant som bor norröver la in en bild på de snötäckta nejderna, och då kunde jag inte vara sämre och göra det bästa av det. Och bara för att reta med vännen lite postade jag även denna/dessa bild/. 

  Härligt! Nu längtar jag bara till sommaren. Hoppas det blir en fin sådan!

Långfredag

Första natten utan amning har gått rätt bra. Det var tydligen bara en stund  där runt 3-4 som var lite jobbig men i övrigt gick det bra. Hon hade tom (peppar peppar) accepterat flaskan! Vid 6 vaknade hon och var pigg och då fick jag ta över. Vid 7:30 var hon trött igen så då kröp vi i säng och hela familjen sov till 9. Skönt!

Dagen har vi mestadels tillbringat i bilen. A var sugen på att ta en sväng till Hornborgasjön för att kolla på tranor. Vädret var verkligen vackert solig men rackarns kyliga vindar! Men, det var trevligt med en dagsutflykt med familjen!

   

      

Inte så bra bilder kanske med dålig zoom, men de är (som vanligt) tagna med mobilen 

Det händer så mycket med Lillasyster just nu, varje dag gör hon något som hon inte gjort innan. 

Igår till exempel, på BVC och 8 månaderskontrollen så vinkade hon till och med till sköterskan när vi skulle gå. Visst, någon gång har det kunnat vara så att hon har vinkat till mig och A, men det kan likaväl ha varit en tillfällighet. Men den här gången var det verkligen ingen tvekan! 

Idag så gjorde hon för första gången några av rörelserna till Imse vimse spindel  och idag så kom hon på att lära-gå-vagnen var himla bra att använda sig av (och rolig) om man ville gå. Hittills har hon traskat runt en hel del hållandes mig i händerna men hon har inte riktigt velat stå och hålla i något annat än just mig. Inte förrän nu i dagarna. Nu har hon ju inte riktigt balansen så jag höll ju lite i hennes händer när hon gick, och så fungerade jag som mänskligt stöd när hon vid några gånger tappade balansen. När hon tröttnade på att gå med vagnen så släppte hon helt enkelt taget om den och försökte vända sig om och ta tag i mig. Det är ju så fantastiskt att det händer så mycket! Tänk på allt som hon redan har varit med om, all utveckling som hon har gått igenom! Tänk, för åtta månader sedan var hon ett litet knytte som mest sov och åt!

Just det där med äta och sova är ett lite jobbigt ämne hos oss just nu. Hon vaknar ofta på nätterna och är orolig. Det som lugnar henne är bröstet. Inte att hon äter några mängder, ofta är det bara några tag, men ändå. Jag vaknar och det blir inga långa sömnperioder på raken för mig. Tvärtom. Särskilt inte som jag ska börja jobba inom kort. Egentligen hade jag velat sluta med amningen helt vid det här laget, men då hon numera vägrar flaska helt, oavsett innehåll, och då hon inte dricker några mängder på dagarna… Plus att jag inte klarar av hennes ledsna gråt någon längre stund… Jag slits mellan min vilja att inte bara vara mamma längre utan även jag, vilket jag kan när jag jobbar, och mina skuldkänslor gentemot henne. Hon är så mammig! Och hon vill ju så tydligt ha mig och mins bröst. Hon visar att hon behöver mig. Och nu kommer jag snart att ”lämna henne” på dagarna… Visst, jag vet att hon kommer att ha det bra med A! Med vissa saker så är han till och med bättre lämpad än jag, men det är mig hon finner ro och trygghet hos i första hand. Vad är jag för egoist som sätter mig själv före hennes önskan och behov? Samtidigt så vet jag ju att jag kommer att må psykiskt bättre när jag jobbar, och då blir jag också en bättre mamma när jag väl är med barnen. Och jag ger A en chans att få vara med barnen, att komma dom nära. 

Det är inte lätt det här. Man kan aldrig egentligen veta vad som på sikt är rätt och vad som är fel. Vi får köra på det som vi på sikt tror är det bästa för oss. Och då framförallt för barnen. Kanske hade det allra bästa varit om vi hade kört några dagar var, men A kände att det skulle kunnat bli svårt för honom att koppla bort jobbet om han inte var ifrån det helt. Det skulle kunnat innebära ännu mer stress och ännu fler sena kvällar där han satt som nu, framför datorn och jobbade. Det har blivit väldigt många sena kvällar för honom de senaste månaderna och frågan är hur länge han skulle orkat med det? Det är nog bra att han ska gå på sin pappaledighet snart

Hon gjorde det!

Idag så hände det vi har väntat på nu ett tag, Lillasyster kröp! Eller nåja, ålade/drog sig framåt! Tidigare har hon bara roterat med huvudet åt det håll hon ville ta sig till, men nu förflyttade hon verkligen på sig framåt ( men även av misstag dubbelt så långt bakåt). Så nu får A se till att inga legobitar ligger på golvet och E får se till att inga av hennes småleksaker ligger framme för snart tror jag det kommer att finnas en supersnabb liten busunge här…

Det roligaste av allt är att jag råkade filma henne just när hon förflyttade sig!😄

Julen

Då börjar den här julen närma sig sitt slut och vi sitter i vår fullastade bil på väg hemåt genom en sagolikt vacker vinterlandskap.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2014/12/img_7254-0.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2014/12/img_7271.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2014/12/img_7267-0.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2014/12/img_7261.jpg
När vi åkte upp trodde vi inte att det varken skulle bli minusgrader eller snö, men redan första natten kom snön och la sig som ett vitt täcke över landskapet. Och minusgrader har det verkligen blivit. Imorse visade termometern på -17 grader.

Dessa dagar har det hänt mycket med Lillasyster. Dels så känner hon sig tryggare och mer bekväm med sin farmor och farfar numera (så pass att jag numera till och med kan gå ut ur rummet utan att hon blir ledsen och orolig), dels att hon numera sitter helt själv långa stunder och att hon äter mer och mer när hon erbjuds smakisar. Hon har till och med visat att hon vill också ha något att äta när vi andra satt oss att äta.

Samtidigt så har det varit lite jobbigt med henne. Främst är det sömnen som har krånglat. Det har varit svårt att få henne att somna och på nätterna har hon sovit väldigt oroligt. Jag skulle inte skrivit något då när jag skrev och var glad för att nätterna hade blivit bättre. Samtidigt som det har varit väldigt jobbigt så är det skönt på ett sätt att det har varit så här jobbigt så att både A och hans mamma har sett varför jag stundvis är helt slut och varför det inte alltid blir så mycket gjort hemma.

På julafton kom självklart Tomten. E tror på Tomten men hon är ändå medveten om att folk klär ut sig till tomte. Hon tror att det är hans medhjälpare och/eller bröder. Den tomte som kom till oss i år var en medhjälpare, enligt E, då han hade mask på sig…

På kvällen, vid halv niotiden, när vi satt och fikade så såg vi ett ljus komma sakta på vägen utanför. Det visade sig vara Tomten. Denna tomte hade ingen mask på sig, han var rund om magen, hade vitt, långt skägg, tomtekläder på sig och en gammaldags lykta i handen. Han stannade till och vinkade till oss genom fönstret innan han fortsatte sin promenad förbi huset och så ner bakom ladugården. Det var en ren tillfällighet att vi just då satt i köket och såg lyktan och honom. Och att E inte hade gått och lagt sig. De andra hade pratat om att hon skulle gå och lägga sig men jag hade lovat henne att hon fick vara uppe lite längre om hon ville. Jag tror ändå att svärmor vet vem denna tomte var, och jag tror att hon visste att han skulle traska förbi.

Något som var kul att se var Lillasysters reaktion på Tomten (han som kom med julklapparna). Vi trodde hon skulle bli rädd för honom, han ser ju rätt läskig ut om man tänker efter, men det blev hon inte. Tvärtom så tjöt hon av förtjusning och skrattade högljutt. Och när han skulle gå så började hon att gråta, precis som om hon skulle blivit ledsen för att hon inte hade fått mer än en julklapp. (Självklart fick hon fler, men först efter att Tomten hade gått, han hade ju så många han skulle hinna med).

En reflektion som jag gjorde under helgen var än en gång på hur mycket ens partner påverkar en. A:s bror har varit ihop tillsammans med en tjej i många år och hon är lite speciell. Hon kör mycket med miljötänk och är mån om djuren, men är väldigt inkonsekvent i mina ögon. Bland annat så äter hon inte ko- och griskött men däremot kyckling och fisk. Och ägg är ok oavsett om det är från frigående eller burhönor och oavsett om de är ekologiska eller ej. Under de år som de har varit tillsammans har F, A:s bror inte velat ha några julklappar och han har inte heller köpt några till någon annan än E. Men så i år nämnde svärmor att hon hade blivit så förvånad när han hade skickat en önskelista, den första på många år. En önskelista full med dyra önskningar. Då var jag lika förvånad som hon.

Så blev det julafton och det visade sig att han hade köpt julklappar till alla. Och det var inte heller några direkt billiga saker. Och genast drog jag slutsatsen att det var tjejen som hade påverkat honom. Nu hade de nyligen gjort slut och han hade tydligen börjat med julklappar igen… Någon mer som tror att dessa saker hänger samman?

Förändring till det bättre

När Lillasyster var mindre så sov hon länge mellan måltiderna, även på natten. Men så plötsligt så började hon vilja ha mat varannan/vartredje timme på nätterna. Även om jag var tacksam för hur bra jag hade det innan så var det jobbigt att plötsligt behöva vakna och mata ”stup i kvarten”. Och så har det nu varit. Länge. Tills nu. Peppar peppar. Nu har hon några nätter återigen börjat sova! Och hon har dessutom börjat sova längre på morgonen! Så nu har jag haft några morgnar då jag inte behövt gå upp klockan 6 utan fått sova till någon gång mellan 6:30 och 8:00, UNDERBART!

Bebisens utveckling

Det är så lätt att jämföra sitt barn med andras, särskilt när de är små och föräldrarna pratar om varenda sak deras små underverk kan, och inte kan. På 1177.se kan man hitta följande lista.

Jag får be om ursäkt för att jag kör med skärmdumpar, men i vanlig ordning skriver jag från mobilen och jag tror inte man kan göra tabeller i appen med mobilen.

IMG_7065-0.PNG

IMG_7066-0.PNG

Stackars liten

Igår blev Lillasyster fem månader och det ”firades” med BVC-besök med femmånaderskontroll och vaccination. Själva vaccinationen gick bättre än förväntat, visst blev hon ledsen och grät men det gick snabbt över och snart så var hon solsken igen. Och allt var bra tills hon vaknade strax efter fyra i natt. Visst, hon var glad, och pratsam men hon var också som en kamin. Termometern visade att liten hade fått feber.

Idag har hon inte sovit mycket, så nu är det en mycket trött tjej (som slutligen slocknade med mitt bröst i munnen, et bröst jag inte vågar ta ur hennes mun för då vaknar hon) och febrig tjej jag har. Ikväll var det tänkt att jag skulle träffa mina kolleger på Liseberg för femkamp, men jag blir kvar här hemma. Jag vill verkligen inte lämna henne nu, inte när hon precis har börjat acceptera sin pappa allt bättre. Att vara sjuk och att då ta ifrån henne hennes bästa tröst, mitt bröst av så egoistisk skäl som att träffa kollegerna kan jag bara inte göra. Så nu håller vi tummarna för att hon snart blir bra igen!

Tankar och funderingar

Ibland så blir jag så frustrerad på E som ”inte hör” mig och inte svarar på tilltal. Ofta beror det på ren nonchalans men ofta beror det också på att hon är så försjunken i sina egna tankar och funderingar. På utvecklingssamtalen på förskolan påminns vi så gott som varenda gång om att hon är lite speciell, att hon tänker och funderar mer än vad de flesta andra barn i hennes ålder gör. Annars så är det inte så ofta dom vi tänker på det, förutom just när det kommer till att svara på hennes frågor, tankar och funderingar. Och som sagt var, ibland hennes brist på reaktion vid tilltal. Denna vecka har jag blivit dock blivit påmind om det.

E:s bästa kompis, låt oss idag kalla henne för Elsa efter en av figurerna i hennes favoritfilm, Frost, har varit hos oss rätt mycket denna vecka. De två tjejerna trivs verkligen med varandra och i och med att E är 15 timmars på förskolan så blir det många timmar utan bästisen för Elsa. Jag har tidigare berättat om att en kompis har fått följa med E hem från förskolan, det har varit Elsa. Så var det också nu i torsdags. När Elsas mamma kom för att hämta Elsa så bröt världens sorg ut hos tjejerna och vi kom överens om att Elsa skulle få stanna hos oss över middagen och sedan skulle jag köra hem henne.

Idag så var Elsa åter hos oss igen. Elsas föräldrar håller på och separerar och för att hennes mamma skulle få möjlighet att flyttstäda har Elsa varit hos oss stor del av dagen. Och nu, efter dessa två längre dagar med Elsa så blir tjejernas olikheter än tydliga. Ta tex Elsas föräldrars separation. E var ledsen häromkvällen vid sängdags då hon var rädd för att Elsa inte bara skulle flytta till ett nytt hem utan att hon även skulle byta förskola. Elsa i sin tur hade knappt koll på att hon skulle flytta över huvudtaget…

I förmiddags så hörde A hur E hade frågat Elsa om flytten. Hon hade inte kunnat svara så mycket. Han hade även hört hur flickorna hade pratat om skilsmässa. Skilsmässa och separation är något som E har frågat mig om också och jag har försökt förklara på bästa möjliga vis. Jag har försökt förklara att ibland så vill/kan inte föräldrar bo tillsammans längre utan då måste de flytta isär, men oavsett så älskar föräldrarna dina barn. Jag vet inte hur man annars skulle förklara det? Samtidigt har jag även sagt att vi, hennes föräldrar vill inte flytta ifrån varandra, utan vill bo tillsammans som en familj med sina två flickor, men man vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Jag tror inte att någon av oss kommer att flytta, och att jag tror att om någon flyttade så är det för att vi flyttar tillsammans. Så här blev vi verkligen uppmärksammade över att E hade funderat mer över Elsas föräldrars separation och flytten än vad Elsa själv tycktes ha gjort.

En annan sak som E har funderat på är att flytta hemifrån när hon blir stor. Ibland så berättar hon att hon ska ha ett barn, en flicka i alla fall och så ska hon ha katt, fast hon gillar hundar bäst. Och hon ska bo i hus. Men så ibland så oroar hon sig för att flytta hemifrån. Hon har bestämt att hon ska minsann ringa hem till mamma minst en gång varje dag och säga att hon älskar mig.

Ofta så går det att svara på hennes frågor, men det är ett ämne som jag tycker är jättesvår att svara om, frågor om religion. Hur svarar man på det? Vi vill inte ge henne ett svar som styr hennes tro åt något håll. Därför är det svårt att berätta om religion. Vi kan ju inte säga att någon/några gud/ar finns, men vi kan inte heller säga att de inte finns. Däremot att det finns människor som tror att det finns Gud/-ar. Men det är svårt…

Som sagt var så har jag nu än en gång blivit påmind om vilken grubblare jag har. Något jag inte har tänkt så mycket på innan. Visst, jag tänkte när hon var mindre, hur skönt det var att hon pratade så bra som hon gjorde för då kunde hon fråga om det hon inte förstod. Det jag inte tänkte på då, var att hon kanske tänkte och funderade mer än många andra barn. Jag kände bara förståelse för de barn som var lite efter med sitt tal, och deras frustration över att inte bli förstådda och inte få svar på sina frågor.

Liten blir stor

Veckan har varit händelserik för Lillasyster. Det har varit dop, tandsprickning, första smakisen, första gången hon ställt sig upp om än med balansstöd och från sittandes läge i mitt knä och det var bara för att nämna några! Vad det gäller ståendet så satt jag på golvet med henne i knät. Jag kände hur hon spände sig och då främst spände hon benen och vips så stod hon upp. Visst hon höll i mina fingrar men hon fick ingen som helst stöd från mig eller någon annan när hon ställde sig upp. Det jobbet gjorde hon helt själv. Flera gånger till och med för så fort jag satte ner henne så ställde hon sig upp. Det som brister än så länge är att det kommer att bli kallare. Och jag? Jag är glad att åter vara hemma

Utveckling

Söta Camilla tipsade i sin blogg Om livet efter om appen The wonder weeks där man kan följa och förstå bebisens olika utvecklingssteg

IMG_6494.PNG

Om det steg som Lillasyster nu är i så kan man läsa följande:

This leap combines, as it were, the elements of previous leaps. Your baby can now perceive or perform a short, familiar series of smooth transitions, patterns, or sensations.

After this leap, your baby’s skills will have expanded and you may notice he:

Is suddenly very active: one moment he is taking a rest, the next moment suddenly everything about him moves;
Hardly misses when he grasps something;
Puts mother’s hand in his mouth;
Pulls a cloth away from his own face (first still slow);
‘Hits’ the table with a toy;
Is busy with an ”activity center”;
Searches to see where mom or dad are;
Reacts to his mirror image;
Responds to his name;
Uses consonants;
Pushes the breast away when he has enough;
Grumbles when he is impatient.

Note: a baby never does all this at once!

Intressant läsning! Det mesta kan vi bocka av