Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

Annonser

Påminnelsen

Jag visste så väl att den skulle komma, ändå känns det tungt. Nu blir det än mer klart att snart är min tid där jag kan få barn över. I brevlådan idag låg ett brev från kliniken

Fast det är klart, jag är ju inte så stark psykiskt och med tanke på mina up and downs är det väl egentligen bra att A inte vill ha fler barn, även om det inte alltid känns så.

Ett sista desperat försök att få sin vilja igenom 

Även om jag numera är 40+ och även om mina äggreserver redan för några år sedan var låga så märks det så enormt väl när ägglossning börjar närma sig. Då kommer tankarna på bebis som ett brev på posten. Med råge. Liksom sexlusten. Jag behöver inte kolla efter i kalendern eller räkna dagar, jag känner det i mina känslor och i min kropp. Är det kanske kroppens sista vädjan om att försöka att ytterligare sprida mina gener trots att tiden verkligen börjar rinna ifrån? Men det spelar ingen roll. Förnuftet vinner. Hormoner och kroppen förlorar. Det blir inte fler försök. Det blir inte fler barn. Punkt slut. 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Häromdagen när jag åt lunch med en bekant slogs jag än en gång av orättvisan som finns vad det gäller fertilitet och möjligheten att bli med barn. 

Tjejen jag åt lunch med, låt oss för enkelhetens skull kalla henne för Lisa, hade med sig sin lilla bebis på knappa tre månader. Efter en stund så kom vi in på det här med att planera barn och få barn. Hon berättade att hon från början egentligen inte hade haft någon direkt längtan efter barn, men så hade hennes lillasyster, låt oss kalla henne för Anna, legat på och tjatat om att de höll på att bli gamla och att man inte kunde vänta alltför länge till. Så när Lisas p-piller höll på att ta slut så bestämde hon och hennes särbo att de skulle börja försöka. De hann inte försöka så länge då hon blev gravid omgående. 

Anna däremot gick det inte lika bra för. Efter ett års försökande så gjordes en utredning som inte hittade några fel. Nu väntar de på att få påbörja sitt andra ivf-försök efter att den första misslyckades. 

Det sorgliga i just den här historien är att Anna och Lisa står varandra väldigt nära, samtidigt som de är väldigt olika. Anna är den medkännande, lyhörda tjejen som länge närt en önskan om att få bli mamma. Hon lämnade tex ett långt förhållande främst av den orsaken att hon kände sig nöjd med festarlivet och hon började längta efter giftermål, villa och barn, vilket han inte var intresserad av. Lisa i sin tur är mer självcentrerad. Jag vill inte gå in här på saker som exemplifierar detta, men det finns en hel del, vilket får mig att känna mig hemsk och dömmande i och med att jag uppmärksammat det. Tex var mitt intryck under vår lunch var bebisen mer var en accessoar än något annat. Det är då det känns så enormt orättvist att några som verkligen vill ha ett barn ska ha det så svårt, medan andra som inte när längtan men som kommer på att det ”kanske skulle kunna vara trevligt men det är inte hela världen om det inte skulle gå” lyckas på första försöket och dessutom  har en riktig glidargraviditet utan varken illamående eller andra krämpor. 

Visst är jag glad för hennes skull, men ändå. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på Anna. Hoppas verkligen hon och hennes man lyckas få sitt efterlängtade barn snart! 

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

En väntan har tagit slut

Fina, rara JZ med man har äntligen efter många års längtan och väntan, efter en lång, krokig och backig väg äntligen fått bli föräldrar och till dom hittade jag denna dikt av Harriet Löwenhjälm och som skrevs för ca 100 år sedan

 

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN

Är det du, är det du, allra käraste barn, som har kommit till sist ändå.  Om du kunde begripa, vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå. 
Tänk att du skulle komma till sist det vågar jag väl knappast tro, fast det var då min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro. 
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag? Jag vill känna, att du är mig nära, jag vill höra dina andetag. 
Tänk, vad allting konstigt och krångligt med ens blivit lätt att förstå. Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå

På Facebook kan man ibland få notiser om saker och ting som ens vänner har gillat eller kommenterat vilket oftast är ren slöseri av ens tid medan ibland så är det riktigt roliga och värdefulla saker man blir tipsad om. Som idag så var det en kompis med en liten som hade beställt en jacka. Jackan är inte vilken som helst utan en som tydligen är sydd så att man kan bära sitt barn i sjal eller sele utan att varken mamman eller barnet behöver frysa. Hade jag haft en bebis som tyckte om att bli buren i sjal/sele hade jag omgående beställt en jacka. Färden nyfikne så kan man hitta det här. Är den inte käck, så säg?! Och nej, jag har inte blivit sponsrad av dom på något vis!

Bebis

Igår kväll skickade bästa vännen ett sms om att vattnet hade gått så nu gissar jag på att hon ligger på BB med en bebis bredvid sig. Jag vet ju av egen erfarenhet att det kan ta tid från vattenavgång till födsel, men med tanke på att hennes värkar hade kommit igång lite smått och hennes store kom på bara några timmar så borde även lillebror vara snabb. Så nu väntar jag otåligt på besked
Jag kan ju erkänna att jag är aningens avis. På ett sätt vill jag ha ett barn till men samtidigt så kan jag inte förstå den önskan. Jag känner att två räcker. Det är jobbigt nog nu att räcka till åt de två vi redan har. 

Fast

Jag fick nys om denna artikel via Facebook, läste en del kommentarer och började fundera lite. En del tyckte att familjen ska få åka hem och staten/försäkringsbolaget/någon betalar resan, och vården på sjukhuset, en del tyckte att familjen skulle få låna pengar (av någon/staten/etc) och en del tyckte att de fick skylla sig själva och jag började fundera på var jag står. 

För det första så kan jag reflektera över hur det var när jag var gravid och skulle iväg på tjänsteresa till Finland under senare hälften av graviditeten (dock tidigare än den aktuella familjen). Jag kollade upp flygbolagets regler, jag kollade vad som gällde försäkringsmässigt och jag kollade med såväl barnmorska som läkare. Därefter funderade jag på sannolikheten på att något skulle ske under resan och utefter det bestämde mig för att åka. 

Den här familjen tycks enbart ha funderat på vad flygbolaget kräver, inte något annat. De har inte funderat på att mamman tidigare har fött barn alldeles för tidigt (vecka 28 tror jag det var), de har inte funderat på försäkringsmässigt annat än hemförsäkringen (och graviditetsförsäkring), att de reste i vecka 31, att de reste utanför EU eller något annat. De tänkte inte utan åkte. Och nu kom bebisen alltför tidigt och de sitter fast i Turkiet med en sjukhusräkning som tickar på och turkiska läkare som inte vill släppa det för tidigt födda barnet. Hur ser jag på saken nu? 

Jag tycker de var klantiga och hade allmänt huvudet under armen som bokade och åkte på resan innan de hade kollat upp saker och ting noggrannare. Särskilt med tanke på deras historia med prematur födsel i en tidigare graviditet. Jag tycker inte att de ska få hjälp med att bekosta resan hem för bebisen, det tycker jag att de ska bekosta själva. Eventuellt att de får låna pengar till hemresan av UD eller någon. Men det först när läkarna i Turkiet bedömer barnet gammalt och friskt nog att genomföra resan utan risk. Familjen bör även, tycker jag, kunna få låna pengar till sjukvårdsräkningen. Övriga kostnader tucker jag de får försöka fixa själva. Det är ändå de som satt sig i den sitta de befinner sig i idag. En kommentar på artikeln var att

Det är inte föräldrarna som straffas av sitt misstag, det är bebisen!”

Frågan är, straffas verkligen bebisen av att inte få åka hem till Sverige nu? Eller att föräldrarna oroar sig över räkningen? Jag kan inte se att det skulle vara så. Kanske om jag tvivlade på den turkiska sjukvården, men jag tror bestämt att den är helt ok där som här. Jag tror till och med att den kan vara lika bra som här i Sverige, om inte till och med bättre i vissa avseenden. 
Vad tycker du? Vad tror du?

Åldersnoja

Jag tror bestämt att jag har drabbats av en lite tidig 40-års-kris. I november nästa år blir det 40 år sedan jag såg dagens ljus för första gången och med anledning av detta har jag haft mycket tankar på senare tid om mig själv, dem person jag är, vad jag hittills gjort i livet, vad jag vill göra framöver och hur andra halvan (?) av livet kommer att se ut. 

Det är inte mycket i mitt liv som jag ångrar. De flesta val jag har gjort i mitt liv har jag gjort utefter den information jag haft och utifrån det så har jag för de allra mesta valt det som jag trodde var bäst. Det är rätt skönt att känna så.

Något jag däremot idag sörjer är alla de vänner och kompisar som försvunnit på vägen. Om jag ska vara ärlig så har jag idag, eller ska jag säga vi, A och jag, inte så många vänner som vi verkligen umgås med. Visst, jag har lite vänner/kompisar/bekanta som jag ibland träffar för en lunch eller fika eller något, men i de flesta fall är det inte mer än så. De vänner som jag ändå har, är lätträknade och bor alltför långt borta. 

När jag ser bakåt på mina snart 39 år i livet så ser jag många kompisar och vänner som har kommit och gått. I några fall har vänskapen bara runnit ut i sanden, i andra fall har vi vuxit ifrån varandra och i andra har antingen jag, eller min vän valt att avsluta vänskapen. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, jag vet att jag inte är helt lätt person att vara kompis med! Samtidigt som jag är trogen de vänner jag har nära och kan gå genom is och eld för deras skull så låter jag inte mig själv bli behandlad hur som helst. Jag vill inte heller vara den som gör allt för vänskapen, som alltid ställer upp, men själv aldrig får stöd. Inte vill jag heller bli sviken och har jag blivit sviken tillräckligt många gånger så får även jag nog. Eller som den där kompisen som jag hade och som kom och hälsade på mig nere i Kalmar när jag pluggade där. När jag i efterhand fick veta att hon hade gått och snackat skit om mig så slutade hon existera för mig. Men ändå saknar jag den vänskap vi en gång hade och undrar än idag hur hon har det…

Just den här bristen på riktiga vänner känns lite tung för tillfället. Jag skulle så gärna ha en riktig fest med massor av inbjudna. Kanske redan i år som kräftskiva eller nästa år när jag fyller år. Frågan är bara vem jag/vi skulle bjuda? Som sagt var, de riktiga vänner som jag har bor en bit bort. Och de övriga… Jag tvivlar att de skulle vilja komma. Vi har i och för sig det där gänget som vi nu sex år i rad har bjudit på kräftskiva, men även det gänget börjar jag nu tvivla på. Mina tvivel kommer av en enda anledning, dessa personer har vi de senaste åren bara umgåtts med en gång om året, på vår kräftskiva. Visst, livet kommer emellan med allt vad det innebär men borde man inte umgås lite oftare ändå om man är vänner? Och borde inte någon annan ändå ta initiativet för en gångs skull, någon annan än jag och A?  Jag vet inte. Men det är så det känns. Och det känns ordentligt. Det gör ärligt talat ont. 

 
Visst vet jag att jag inte är någon enkel människa, men är jag verkligen så hemsk? Och tråkig? Jag vill trots allt inte tro det. 

En annan sak som får mig att tro att jag hamnat i en 40-års-kris är mina funderingar på jobbet. Är det hos den här arbetsgivaren jag vill jobba? Är det med de arbetsuppgifter jag vill jobba med? Inom det området överhuvudtaget? Om inte, vad vill jag i så fall? Starta eget? Bli konsult? Söka efter en högre befattning? Lägre? Skola om mig? Skaffa en egen liten butik? 

Och boendet. Om man skulle köpa släktgården i Värmland och försöka skaffa ett liv där uppe? Eller sälja huset vi har, köpa tomt och bygga något nytt? Eller flytta till lägenhet och skaffa sommarstuga? Eller bara köpa något annat? Ändå trivs jag ju med huset vi har, både i storlek och utformning, trots att den inte är så märkvärdig. Men det är ju inte jag heller.

Sedan så har vi ju den där barnlängtan jag känner. Eller jag vet egentligen inte om det är barnlängtan jag känner då jag ofta känner att de två jag har är mer än nog, samtidigt som tanken ”tänk om” dyker upp. Syskonvagnar är intressanta att kolla på. Och min mage känns så tom. Jag saknar graviditetstestandet. Och känslan av liv inuti mig. Jag saknar de (få) alltigenom mysiga stunderna med bebis. Jag saknar även amningen. Lustigt nog. Och att veta att jag aldrig mer kommer uppleva det känns vemodigt. Man kan väl lugnt säga att jag är ett gott exempel på att bara för att amningen inte fungerade första gången så betyder inte det att det inte fungerar med nästa barn. Men allra främst så saknar jag en person till att älska och få äran att se växa upp och bli en egen personlighet och en egen person. 

Något annat jag har tänkt på är min kropp. När jag var liten så ser jag på olika gruppfoton från lekis och skolan hur mycket större än de andra som jag ser ut. Inte så att jag är överviktig eller så utan allmänt bara större. Lite längre, kanske, men absolut inte tjockare. Jag var proportionell. Lite längre, lite, jag vet inte hur jag ska beskriva det… Hur som, sedan växte de jämnåriga ikapp mig och jag ansågs vara liten och spinkig. Min innebandytränare försökte få mig att äta upp mig lite. Vissa trodde jag hade anorexia eller bulimi, vilket jag absolut inte hade. Jag ville gå upp, men kunde inte. Förrän en dag när jag insåg att kilona hade smugit sig på mig. Många var dom, många som jag inte lyckas bli av med annat än när jag är gravid. En kroppsdel som jag aldrig gillat är mina ben. De är korta och tjocka. Och fulla med synliga kärlnät. Även när jag var som smalast var de bastanta. Som målvakt i innebandyn var jag tvungen att ha herrstorlek på knäskydden… Idag är även min mage och mina bröst några som jag inte är så värst nöjd med. Magen är plufsig och brösten hänger snart nere i knähöjd. Men samtidigt är jag ju så enormt nöjd med just benen och brösten.  Benen har ju burit mig så många mil och brösten, ja, de har jag lyckats amma med! Inte illa, kan man tycka! Mina ben är inget jag visar upp med stolthet, snarare tvärtom, men de fungerar i alla fall 

Det är mycket jag funderar på. Vilka val ska jag göra? Vilka vägar ska jag gå? Fortsätta på den jag står på nu, eller välja någon av alla dessa avfarter som korsar min väg? Jag vet inte. 

Det är tur

Det är konstigt egentligen… Jag känner att det är tur att jag är så pass gammal, att saker och ting är som de är och för att jag har lite sunt förnuft. För hade det inte varit så skulle jag allvarligt funderat på att försöka få A med på noterna. Hade det inte varit för allt det skulle jag velat ha ett barn till. Nu är saker och ting som det är och därför är det skönt att veta att oavsett hur mycket hjärtat säger JA så blir det inga fler barn. För oss är det ingen bra idé. För mig är det ingen bra idé. Och därför känns det trots allt bra. Och istället för att drömma mig bort om en trea, så gläds jag över de bebisar som kommer att födas i min närhet framöver. Kollegans bebis. Kompisarnas bebisar. Bebisar som ”råkat” bli till och bebisar som är mer än planerade. Bebisar som inneburit lång, turbulent och kostsam väg att gå för att få bli som en fullkomlig familj. Jag gläds med er!
Och trots min groende längtan så är jag ändå nöjd. Nöjd att jag inte började tidigare. Nöjd att det blev så långt mellan de två. Nöjd men framförallt stolt över mina älskade flickor!

Baby shower

Igår rattade jag bilen, med Lillasyster med mig, mot min bästa vän R som bor alldeles för långt bort. Många timmar senare var vi äntligen framme. Orsaken till besöket var att en av R:s andra kompisar hade anordnat baby shower för R. Vi var sammanlagt sju och jag hade i uppgift att lura iväg R till ett köpcentrum där de andra skulle ansluta. Sedan skulle vi hem till en av de andra tjejerna för lite lekar (gissa bajset, gissa magmåttet etc.) och så lite mat och fika på det innan vi åkte vidare till en simhall som vi abonnerat. Där fanns det bubbelpool, varmvattenbassäng, lite frukt och godis och så juice. Mysigt värre! 

Jag hade som sagt var Lillasyster med mig, men hon hade slocknat i bilen och sov som en stock den första timmen på plats. Men när hon vaknade så bytte jag på henne och så fick hon också bada i varmvattenbassängen. Hon har aldrig badat annat än i sin lilla badbalja, men när den första förvåningen hade lagt sig så njöt hon av fulla drag! Hon som brukar vara reserverad mot andra människor kom till och med igång och busade med en av de andra tjejerna! Hon skötte sig exemplariskt och mitt mammahjärta höll på att spricka av stolthet och glädje!

Efter badandet skiljdes vi åt och var och en åkte hem till sitt, utom jag och en tjej till som följde med hem till R. Solen sken från en klarblå himmel och värmde gott så vi satt ute på altanen och njöt. Vi turades om att leka med barnen (Lillasyster och den blivande storebrodern som nu är 2 år och 4 månader). Bland annat så sprang jag omkring på gräsmattan och drog barnen i en pulka. Tänk er själva vad grannarna måste ha tänkt när de fick se en halvfet kossa dra omkring två barn i pulka, på gräsmattan, i 14 graders värme…

Senare på kvällen grillade vi grillspett och njöt av livet i fulla drag!

Imorgon är det dags att åka hemåt igen. Jag ser inte fram emot den långa resan. Och jag ser inte fram emot måndagen. Tyvärr så fasar jag redan för att det är snart måndag och jobb. Jag tycker inte längre att mitt jobb är kul. Jag känner mig bara vilsen där. Jag känner ingen struktur. På jobbet tvivlar jag på mig själv och vem jag är. På jobbet känner jag mig otillräcklig. Och jobbet får mig att fundera på om jag kanske borde göra något helt annat. Frågan är i så fall vad ”något annat” kan vara?

Glädje

Idag fick jag ett besked som fick mina ögon att tåras av glädje. Efter en mycket lång resa med många motgångar fick finaste JZ och hennes man sitt enormt efterlängtade +. De var tvugna att söka sig till Grekland och sträcka sig till embryodonation för att komma så här långt. Nu återstår att se om det är en eller två. Oavsett, nu ska det bara gå hela vägen! Om deras resa kan du läsa här
Stort grattis till er båda finaste JZ med man! 

Jag hade en dröm

Inatt drömde jag att jag svimmade och fick åka ambulans till sjukhuset. Där kunde de inte hitta något fel på mig. Däremot så var läkaren sur på mig och skällde ut mig för att jag inte tog det lugnare och för att jag inte hade sagt något. Jag fattade ingenting. Då sa läkaren:

Du måste ju berätta om för oss att du är gravid i fjärde månaden! Och med tvillingar dessutom!

När jag vaknade så kändes drömmen så verklig att jag var tvungen att samla mig en stund innan jag kunde komma fram till att det bara var en dröm. Men jag var först tvungen att påminna mig om följande:

1) Jag har spiral
2) mina ägg är dåliga liksom A:s spermier
3) För att bli gravid så måste man ha sex ( om man inte gör det kliniskt vill säga), det har vi knappt haft. Jag känner mig så obekväm med min kropp och all sexlust är som bortblåst

Mammakläder

Något som jag tyckte var svårt när jag var gravid var att hitta kläder som den växande magen fick plats i. Det som fanns var mestadels antingen dyra kläder på nätet eller H&Ms gravidkläder. Eller begagnat på loppisar, Blocket och Tradera. Och så Gekås som just under min graviditet hade ett mycket litet utbud på kläder.

Tydligen har många butikskedjor försökt ge sig in på att sälja gravidkläder, men antagligen har de inte lyckats sälja så mycket att det har lönat sig så de har slutat med det. Men nu har en av våra vanligaste butikskedjor börjat med gravidkläder igen, om än endast på nätet. Butiken? Lindex. Så om du är i behov av gravidkläder så kan det kanske vara värt att titta här.

Annars så kan jag tipsa om tub kjolar i vanlig stretchmaterial, tröjor och klänningar som sitter åt över bysten men blir vidare under eller så långa linnen och så kofta/kavaj till det.

Den som inte blev

De senaste dagarna har mina tankar många gånger gått till den som inte blev. Det vill säga den enäggstvilling som började först utvecklas men som sedan tillbakabildades och endast lämnade kvar den andra moderkakan. Många tankar och funderingar snurrar runt. Hur hade jag reagerat om det hade blivit 2? Hur hade A reagerat? Och E? Och är det så att tvillingar har särskilda band? Kommer bebis att känna att något saknas henne? Varför tillbakabildades den? Hur hade det varit? Hur hade graviditeten varit? När hade de fötts? Och hur kommer det sig att ägget delade sig? Jag har inga tvillingar i släkten även om A har, men de är tvåäggs. Blev det så att ägget delade sig till två embryon på grund av naturlig orsak eller på grund av att det var IVF? Eller kanske till och med på grund av att det var ICSI? Och snacka om att det var ett topp-ägg jag fick återinfört! Och inte konstigt att jag plussade så tidigt med tanke på att jag lär ju haft rätt höga hormonnivåer där i början med tanke på att det var två!

Dessutom, varför tänker jag så mycket på detta med tanke på att jag inte på något vis tycks sörja de två missfall jag haft tidigare, innan utredning och IVF?

Många tankar, många frågor. Inga svar…

Besök på mödravården

Idag var det åter dags för ett besök på mödravården. Min ordinarie barnmorska har gått på semester så jag fick träffa en annan. Mina blodvärden var bra. Vi diskuterade lite om hur jag mår och jag berättade om min frustration och att det känns som om jag redan skulle gått över två veckor, trots att jag ”bara” är i vecka 40+3, då dottern var just två veckor vid det här laget. Sedan skulle vi boka in nästa besök. Först tänkte hon på måndag, men då jobbade hon inte och hon tyckte att det var taskigt att jag skulle behöva träffa ytterligare någon ny. Så hon kollade på fredag, men även då var hon ledig. Så vi bokade i alla fall in en tid till på måndag då jag tyckte att det var ok att träffa någon annan, bara jag fick komma in på kontroll och höra att allt verkade ok med bebis. Men sedan så började hon fundera. Och så sa hon:

”Jag skulle ju kunna göra en hinnsvepning på dig på torsdag om du vill? Du är ju nu i vecka 40+3 så det borde ju gå bra även om vi inte brukar göra det så tidigt. Vi kan boka in en tid om du vill?”

Jag behövde inte tänka efter, det var precis vad jag ville! Det var bara så att jag inte hade modet att fråga… Men sen började hon fundera lite mer och sa.

”Du är ju så långt gången, jag kan ju göra ett försök redan nu om du vill? Jag måste dock kolla så att undersökningsrummen är ledigt, jag behöver en gynstol för att komma åt”

Tyvärr så var barnmorskornas undersökningsrum upptaget. Men så kom hon på att det fanns ju ett rum till, läkarens. Så hon gick och kollade om den var ledig. Det var den.

Så, nu har jag fått en hinnsvepning gjord. Det visade sig att bebis inte hade sjunkit ner riktigt så mycket som man skulle önska, men att den låg i rätt position, livmodertappen var förkortad till kanske ca 2 cm och jag hade öppnat mig kanske 2-3 cm. Så bara det kändes som en lättnad, något händer ju i alla fall med min kropp, även innan hinnsvepningen! Vi får se om bebisen bestämmer sig för att komma. Jag började i alla fall blöda, vilket var ett bra tecken enligt henne. Slutar jag inte blöda eller börjar jag blöda mer, utan att värkarbetet kommer igång så skulle jag ringa till förlossningskoordinatorn och så skulle jag få tid för igångsättning. Eventuellt kan det bli tal om en ny hinnsvepning på torsdag. Fast jag vet inte hur det blev med den saken. Vi bokade inte någon tid fast vi pratade om att göra det. Vi var både lite allmänt virriga. Jag får väl ringa och kolla imorgon eller på onsdag om inget börjar hända nu. Jag vet inte ens om tiden som nämndes på måndag blev bokad eller inte. I vilket fall, händer det inget efter hinnsvepningen så kommer jag vid nästa veckas besök få en tid bokad för igångsättning. Behöver jag nämna hur skönt det känns att veta att nu kommer det verkligen att hända saker framöver? Att bebis kommer att komma ut inom överskådlig framtid, oavsett om den vill det eller inte, om inte annat så med medicinsk hjälp? Visst, jag visste det redan innan, men nu finns det en konkret plan, och dem vetskapen, den gör väldigt mycket!

Så goa läsare, håll tummarna för att denna hinnsvepning gjorde susen! Gjorde den det så kommer det hela att sätta igång under de närmaste två dygnen.

20140630-171542-62142809.jpg

Senaste nytt

Och så senaste nytt:

Ja, alltså, ingenting. Fortsatt lite molvärk, men inget mer än så. Vaknade än en gång med tanken

Nähe, inget i natt heller

Och så var jag sur och grinig ett tag, men nu efter frukost så kommer alltmer känslorna från igår, känslan av sinnesro, lugn och fridfullhet. Känslor som jag tror gårdagens besök förde med sig. Vi fick besök av E:s bästa kompis med mamma och lillebror som vi inte träffat på alltför länge. Sedan kom även pappan i familjen. Jag vet inte varför men den här familjen… De får mig att må så bra! Vi jag egentligen inte umgåtts så länge även om vi känt till varandra sedan föräldragruppen. Och vi ses inte så ofta. Men de är speciella. Pappan i familjen försökte tex förra året hjälpa mig med att få tag på ett jobb. Jag har hjälpt mamman med matte nu när hon läste upp sina betyg. E och deras dotter S är bästa kompisar. Och M, deras son som nu är 1,5. Jag brukar inte vara så intresserad av små bebisar, men han har jag alltid velat pussa och krama på.

Lättnad

Många klagar på försäkringskassan och deras handläggningstider och mycket annat med dom. Idag vill jag göra precis tvärtom, hylla dom.

Jag gick ju för några veckor sedan ett läkarintyg och jag blev sjukskriven, en sjukskrivning som skulle sträcks sig fram till förlossningen, dvs läkaren skrev fram till och med den 26 juni. Men även om man har läkarintyg så är det inte säkert att försäkringskassan godkänner sjukskrivningen. Den 16 juni var det tänkt att jag skulle gå på föräldraledighet men i och med läkarintyget så visste jag inte riktigt hur jag skulle göra, skulle jag ansöka om föräldrapenning som planerat, och var det någon skillnad om man ansökte för hela veckan eller bara för någon enstaka dag? Så jag ringde och pratade med en person på FK och fick rådet att söka för sju dagar/vecka för att få full sjukpenning. Så det gjorde jag. Jag fyllde i alla blanketter med hjälp av min e-legitimation. Jag gjorde allt utom att skicka in min ansökan om sjukpenning för jag hann inte med med just då. Sen glömde jag bort att göra det tills igår då jag kom på att jag måste förlänga min ansökan om föräldrapenningen (hade bara sökt fram till beräknat då man ska fylla i orsak till föräldraledigheten dvs i mitt fall graviditet). Så igår skickade jag i samband med den fortsatta ansökningen om föräldrapenning pga graviditet även in min ansökan om sjukpenning, precis som jag hade blivit instruerad att göra av den handläggare som jag pratade med då när jag ringde FK. Idag ringde en handläggare och undrade över mina ansökningar då tydligen så skulle jag inte ha ansökt om föräldrapenning samtidigt som sjukpenning (missförstånd från min sida eller felaktig information från den handläggaren jag pratat med när jag skulle söka för första gången). Så vi redde ut det hela. Den handläggaren jag pratade med idag trodde inte heller att det skulle bli några problem med att jag skulle få sjukpenning.

Några timmar senare ringde telefonen igen.

Hej! Mitt namn är X och jag ringer från Försöjringskassan. Du hade ringt och ville veta hur det blir med din sjukpenning!?”

Nu var det ju inte riktigt så, så jag förklarade det hela och hur allt låg till. När samtalet var över så hade jag fått svar på min ansökan om sjukpenning. Det var inga som helst problem att få den beviljad! Behöver jag säga att det var en enorm lättnad att få detta besked? Nu skulle jag kanske även kunnat få förlängd sjukskrivning om jag hade vänt mig till mödravården, men jag känner ju att jag mår bättre nu, och jag vill ju inte utnyttja systemet i onödan! Den finns ju där för de som behöver det och om alltför många utnyttjar det så blir det allt svårare för de som behöver få rätt i sin sak. Redan idag kan det ju vara svårt i många fall! Hur som, min sjukpenning har blivit beviljad och från och med idag så är jag inte längre sjukskriven och går inte på sjukpenning utan nu är jag föräldraledig pga graviditet. Och jag måste säga att det känns bra, även om jag hade hoppats och trott att jag vid det här laget redan skulle vara föräldraledig för att bebis hade kommit.

Så, med detta inlägg så vill jag visa att FK kan vara bra och snabba, och att det behöver inte alltid vara så krångligt och omständigt. Visst, jag hade fått lite olika besked från olika handläggare men med tanke på att jag igår skickade in min ansökan om sjukpenning och idag få ett godkännande på det, det är snabbt jobbat! Och jo, jag skulle varit lika imponerad, om än inte
lika glad, även om min ansökan om sjukpenning inte hade blivit beviljad.

Hormoner i omlopp

Satt och zappade när jag råkade komma in på TV11 och dokumentären Me My bump and i där man fick följa ett par gravida kvinnor till deras förlossning. Den ena av dom hade tänkt sig köra med ”hypnobirth” men i hennes fall slutade det med igångsättning och sedan akut kejsarsnitt, den andra födde vaginalt. Och när jag såg de två små pluttebebisarna så kom tanken:

Snart har jag också en sådan

, jag blev alldeles varm i magen och hjärtat och en tår letade sig fram till ögonvrån. Längre kom den inte, men det var inte långt ifrån.

Vad det gäller mig och hur jag mår så är jag trött, men som vanligt betydligt mentalt piggare på kvällen än vad jag har varit på hela dagen. Kroppen är dock trött och sedan tidig eftermiddag har jag haft ont i ryggslutet. Visst kan det vara ett tecken på att det kan vara något på G, men jag tvivlar. Men för säkerhets skull har jag försökt hålla igång och gå och stå mycket för att hjälpa tyngdlagen, men jag tror inte det har gett någon annan effekt än väldigt trötta fötter.

En frustrerad tjockis

Det är vad jag känner mig som. Och irriterad. Snart kommer jag att stänga av mobilen och lägga in en statusuppdatering på Facebook om att jag inte vill ha några kommentarer eller frågor om något som rör bebis eller graviditet och ett löfte om en uppdatering när det finns något att rapportera.

Inte blir frustrationen heller mindre då jag inte längre knappt har några kläder som sitter bekvämt (framförallt nederdelar, och nu är det ju ingen ide att köpa något nytt) så får jag gå med det jag hittar i garderoben och försöka acceptera att resåren ligger och trycker under magen, att jag mer eller mindre tappar byxorna och att inget är bekvämt. Då bebis är beräknad till idag och då jag är så enormt rastlös och frustrerad så tog jag ett par bilder på mig och mina ”bekväma” kläder. Och magen. Så håll till godo, här är min kropp i all sin prakt

20140626-102527-37527719.jpg

Och som sagt var:

20140626-102555-37555854.jpg

Sluta tjata!

Åh vad irriterande det är med folk (familj, vänner etc som verkligen vet att bebis är beräknad till att komma denna vecka) som säger/frågar:

”Är det inte dags för dig att åka in snart?”

”Nu tycker jag att du ska åka in för nu vill moster att hennes nya syskonbarn ska komma!”

”Hur länge tänker du gå och knipa egentligen?”

Och så vidare och så vidare. Tror de allvarligt att jag går och kniper och håller igen? Tror de verkligen att jag och A och E inte vill att bebis ska komma ut? Att vi inte vill att den skulle kommit ut för ”länge” sedan (nåja, en vecka lite till hade inte heller gjort något)? Att vi vill gå här och vänta och vänta och vänta? Att jag tycker att det är roligt att gå här, trött, knappt orka göra något, känna mig fet, ful, lat och oduglig? Att jag vill avvakta till att det blir än mer semestertider och än mer kaos på förlossningen?

Åååh, jag blir så frustrerad! Jag vill bara skrika:

SNÄLLA! SLUTA TJATA! SLUTA FRÅGA! JAG LOVAR, NI KOMMER ATT FÅ VETA NÄR BEBIS HAR KOMMIT UT!!!

Fel tänkt

Jag har hela tiden varit inställd på att BF är på fredag, men idag blev jag uppmärksammad på att det är ju imorgon det är den 26:e, dvs det är i morgon som bebis är beräknad! Visst har jag reagerat på det tidigare att något inte stämde med dagarna och datumet, men bara slagit ifrån mig det. Men, nu är det alltså utrett, bebis är beräknad till imorgon, och senast om 22 dagar så är Lilla Stjärnan här!

En förlossnings, steg för steg

I mitt ”driva-min-tid-då-jag-inte-orkar-eller-kan-koncentrera-mig-på-något-vettigt-googlande” så hittade jag denna text om förlossningens olika steg. Intressant läsning skrivet på ett bra sätt, tycker jag

Och dagens rapport:
En natt med urusel sömn, med E fastlimmad vid min sida. Fortsatt värk, men enbart nattetid. På dagarna har jag inga känningar alls, nästan. Har allmänt mått dåligt idag. Trött. Matt. Illamående. Känt allmän obehag. Och såklart, trött på att vara gravid. Så, egentligen inget nytt. Bara en massa gnäll

Oro

Jag har nu allt mer börjat oroa mig för två saker. Det första är förlossningen. Östra sjukhuset och Mölndals sjukhus som har Göteborgs två förlossnings avdelningar/BB har sedan lång tid tillbaka personalbrist, bristande lokaler och allmänt brister i sin vård vad det gäller just förlossning och eftervård. Personalen går på knäna och Göteborgs Posten har vid ett flertal tillfällen (senast idag) skrivit om bristerna. Och som överallt annars inom vården så blir det än mer märkbart nu i sommar och semestertider. Och ju längre bebis väntar med att komma ut, desto mer semestertider blir det. Och min oro växer. Nu har vi ju valmöjligheten att istället åka till Varberg (dit många av Göteborgs barnmorskor flyttar efter att ha slutat här i stan pga arbetsbelastningen), men det ligger ju ändå 30-40 minuter bort. Det är ju en ganska bra bit att åka… Men där ska situationen i alla fall vara bättre för så väl personal som för de som kommer dit för att föda. Som det är idag i Göteborg kan en barnmorska förlösa 3-4 barn på ett pass och det är tydligen inget ovanligt att de får jobba bortåt 50 timmar i veckan. Personalen mår verkligen dåligt och fackförbundet har fått till extra arbetsmiljöronder. Är det verkligen så det ska vara? Och vill jag verkligen föda under dessa omständigheter?

Den andra saken som oroar mig är amningen och för att den inte ska fungera. Med E hade jag verkligen jätteproblem med amningen, därav min oro. Henne delammade jag i sex månader, trots att jag fick höra frågan om jag verkligen skulle fortsätta amma.

”JAAA, det ska jag!”, svarade jag med tårarna sprutandes. Och såväl barnmorskan och psykologen på mödravården skalade på sina huvuden och insåg att det gick inte att övertala mig till något annat. Samma svar fick sköterskan på BVC liksom de på amningsrådgivningen. Och jag fortsatte amma. Och må dåligt. Nu har jag sagt att jag ska bara försöka tills A börjar jobba igen. Har det inte kommit igång tills dess, då ger jag upp det helt. Men frågan är, kan jag verkligen hålla det? Ge upp i förtid? Jag vet ärligt talat inte. Men samtidigt, jag vet ju att går jag inte det att fungera så kommer jag att må så dåligt om jag fortsätter att kämpa så att inte bara jag, utan hela familjen skulle bli lidande av hur jag mådde om jag fortsätter.

Så mina två stora rädslor just nu är personalbrist vid födseln och hur amningen kommer att fungera.

Vilka är dina största rädslor just nu?