Snälla bus på Halloween 

Nu börjar det närma sig amerikanska Halloween och svenska Allhelgona och många undrar när det är dags för att ladda upp med godis så man slipper bus om det kommer några monster och annat otyg och knackar på. En del anser att ”bus eller godis” alltid ska vara den 31 oktober, andra anser på fredagen den veckan, dvs dagen innan vi svenskar firar allhelgona (vilket alltid är en lördag) och andra menar att det ska vara dagen innan. De lärda lär tvista om detta till dödadagar men enligt denna sida så är det kvällen innan allhelgona som gäller, dvs i år blir det på fredag nästa vecka. 


Det här med att klä ut sig har inte mina barn missat och frågade om de inte kunde få gå. Jag pratade med några andra familjer på gatan och tillsammans kom vi överens om att följa råden i artikeln jag hänvisade till tidigare. Barnen ska få gå till varandra och ringa på. Det känns som om det skulle bli lite lagom. Då började jag fundera på vad de skulle kunna göra för bus om någon valde ”bus” och jag började googla. De elaka busen man hört talas om väller upp överallt när det handlar om bus till halloween, men det är desto svårare att hitta några snälla. Tillslut hittade jag i alla fall några snälla här
Har du några andra tips?

Annonser

Och vad ska ni göra?

Nästa vecka är det höstlov på skolorna och jag har tänkt vara ledig hela veckan med tjejerna. Hösten har varit intensiv och jag känner verkligen hur mycket jag behöver det här. Och jag märker hur mycket barnen behöver det. Särskilt Lillasyster har varit väldigt trött och väldigt jobbig i allmänhet plus otroligt mammig. Treårstrotsen är jobbig för oss alla, men trots allt är det nog värst för henne själv. A ska också vara ledig, men troligtvis inte mer än torsdag och fredag, vilket får mig att känna mig besviken då vi från början hade sagt att vi skulle vara lediga hela familjen. Sedan skulle han bara jobba måndagen eller tisdagen för att sedan bli både måndagen och tisdagen. Och igår så fick jag veta att han hade svårt att vara ledig på onsdagen. En anledning till att vi sagt att vi skulle vara lediga var att vi ville passa på och utnyttja föräldradagar innan de brinner inne under nästa år. Fast redan när vi pratade om det så verkade A inte så värst brydd om att dagar skulle brinna inne, vilket det i och för sig kommer att göra oavsett om han är ledig dessa dagar eller ej. Och det stör mig. Det stör mig att han inte tycks bry sig så mycket om tjejerna. Att jobbet är viktigast. Som idag, efter att han för första gången sedan Lillasyster var en liten, liten plutt var lämningen imorse jobbig för honom. Hon grät och var ledsen och var allmänt inte på humör. Under dagen på förskolan hade allt varit bra, men när jag hämtade henne… Jag har aldrig varit på maken! Stackars lilla barn, jag kände inte igen henne! Och jag insåg att hon nog skulle må bra av att stanna hemma resten av veckan. För A var det den naturligaste sak i världen att vi skulle fråga farmor om hjälp. För mig var det inte lika naturligt. Särskilt som både hon och farfar har blivit så pass dåliga de senaste gångerna som de varit sjuka, och om det är något sådant som Lillasyster är på väg att få… Samtidigt så har jag så sjukt mycket jag måste få avklarat – en deadline, fakturering och annat fix för att jag ska kunna vara ledig nästa vecka, ta fram sammanlagt tre dagars utbildningsmaterial… Jag vill göra allt för att få allt det här avklarat och lämnat bakom mig för att på så vis verkligen kunna vara ledig nästa vecka. Men då kan jag ju inte stanna hemma med vab. Och han… 

Samtidigt med detta så hade jag velat planera in något särskilt för nästa vecka. Jag hade velat åka iväg på en övernattning eller något, men jag tycks vara den enda i familjen som vill det. Vi (/jag) hade tidigare pratat om att åka till Stockholm och/eller Eskilstuna, men nu blir det inget. Jag vet ju inte ens hur han kommer att jobba! Dessutom så vill ju E aldrig åka iväg någonstans… Och frågar jag nu A om vi ska hitta på något så är det enda han pratar om är städning av källare. Jippieyey vad roligt. Ett i-landsproblem, jag vet. Men ändå. Sommaren var inte så upplyftande. Hösten har varit tung och stressig och kommer att fortsätta vara det fram till jul. Och jag har verkligen försökt få till något som livar upp den gråa vardagen, men icke. Ingen respons. Inget intresse. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. 

Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

  1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
  2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
  3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
  4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
  5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

Verkar något vara för bra

…för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

Vad händer?

Inte mycket. Samtidigt som det på ett sätt händer just mycket. Jag börjar allt mer misstänka att jag inte är 20 och att min kropp inte blir yngre. Den börjar protestera på allt fler sätt och den börjar visa att jag inte är någon snärta längre. Den biologiska klockan tickar inte, den slår. Hormonerna löper allt mer amok. Depressiva perioder möter de mer euforiska, perioderna och jag anar  allt mer hur de hänger med i min cykel. För dryga veckan sedan var jag nedstämd, de senaste dagarna har jag haft desto mer energi, ork och livsenergi. I förrgår frågade till och med en kollega hur jag orkade vara så energisk och glad när jag gick omkring och nynnande Kampferdrops ”Jag trodde änglarna fanns”… 
Jobbsituationen för tillfället är rätt tuff. En kollega på ett av de andra kontoren har blivit delvis sjukskriven vilket har medfört att vi övriga som jobbar med frågorna har fått se över våra redan fullbokade kalendrar. Jag som precis hade gjort en total räd med min kalender och mina kunder, lämnat över flera uppdrag och projekt till andra konsulter för att kunna fokusera så mycket tid som möjligt på en kund som helst hade velat ha hjälp på 100% året ut, fick nu göra en ytterligare översyn. Det slutade med att jag insåg att jag var tvungen att avstå E:s önskan om att få ha mig med när hon skulle träffa en öronläkare senare i månaden, då jag måste åka upp till Stockholm för att hålla utbildning då… Den dagen i förra veckan kändes riktigt skit. Jag var arg, besviken och frustrerad. Riktigt enormt frustrerad. Så frustrerad att tom några tårar föll. Jag insåg även då att till viss del berodde det nog på hormonerna. Och nu när mensen är här och jag känner mig mentalt yster som en ko som precis blivit utsläppt från ladugården för första gången efter en mycket lång vinter, så inser jag att detta är inte helt normalt. Eller jo, normalt är det ju.  Det är inget helt ovanligt tecken på förklimakterie/klimakteriet… 😳

Det i sin tur får den biologiska klockan att ljuda än högre. Och det trots att, jag som jag tidigare nämnt, är fullständigt medveten om att jag stundvis idag har svårt varken hinna med, och att orka med att ge de barn jag har idag, det jag vill ge dom. Eller vara den mamma jag önskade vara, för den delen! Att det ska vara så svårt? 

Efter att ha varit iväg en natt på tjänsteresa så var det mysigt imorse att prata med Lillasyster om livet och saker och ting. Då A har varit iväg på tjänsteresa han med så var hans föräldrar här en natt och hjälpte oss med barnen. Så idag så berättade jag för Lillasyster att jag hade saknat henne och Storasyster, och frågade därefter om hon hade saknat mig. Det hade hon inte. Inte det minsta. Vi kunde gärna få åka iväg igen en annan dag! Och då skulle vi gärna stanna borta lång tid. Eller det var till och med en jättelång tid… Snacka om snopet! Jag jade ju inbillat mig att jag skulle ha världens gullegris att kramas med och istället fick jag någon som tyckte att jag kunde åka iväg igen och stanna borta ett tag 🙄