Saker man inte visste att man behövde

Ibland så upptäcker man saker som man inte visste innan att man behövde. 
När E var liten var det en vän som tipsade mg om sådana där dukar som ska fånga upp överskottsfärg när man tvättar. Jag var dock lite skeptisk men så köpte jag sådana en gång och efter det har jag fortsatt använda sådana. Jag fattar inte hur de fungerar men de tycks fånga färg. På förpackningen står det

”Tvättduken fungerar som en magnet som fångar upp färgerna och smuts innan den sätter sig på andra plagg”

Idag så tvättade jag först en maskin mörk 40. Jag missade att ta ut tvättduken och den fick hänga med även nästa omgång som bestod av rosa/orange/rött/lila, även det 40 gradig tvätt. När jag hängde upp den omgången hittade jag dessa tvättdukar

  Helt klart så fastnar det färg på dom. Men skulle den ha fastnat på de andra kläderna om jag inte haft med tvättduken? Eller skulle färgen följt med vattnet ut i avloppet? Eller, är det tvättdukarna som gör att färgen släpper från plaggen? 

Drömbok

Alldeles nyligen så har jag lärt känna en kvinna som jag hoppas jag kan inspirera, precis som hon inspirerar mig. I vissa avseenden är vi väldigt olika, i andra väldigt olika. En sådan sak som hon inspirerat mig till är att vilja göra en drömbok. Just för tillfället har jag inte riktigt ro eller kraft att göra det, lika lite som jag har möjlighet då jag misstänker att det kan komma att krävas en del jobb som behöver göras i lugn och ro. 

Vi kan kalla den här tjejen för Maria. När Maria berättade om sin drömbok trodde jag först att det var något hon skrev ner det hon drömt om när hon sovit och sedan tolkningar av dessa drömmar. Så var det inte. Hon hade gjort sin drömbok genom att sätta sig ner med en massa tidningar och tidskrifter, och när hon hade sett något som hon kände att hon ville se/göra/uppleva så klippte hon ut det ordet/meningen/bilden och la det i en hög. Denna hög sorterade hon därefter i olika kategorier så som jobb, familj etc. Hon hade idag, något år efter att hon hade börjat med denna bok fått flera av sina drömmar uppfyllda, då särskilt inom jobbområdet. 

Man skulle kanske börja med en drömbok? Det vore helt klart enklare att nå sina drömmar om man har dom på pränt…

Människan och dennes natur är allt bra konstig. Och intressant fascinerande. Vissa mer än andra. Någon som jag inte kan låta bli att fundera på, och bli extra nyfiken på hur denne fungerar är den för tillfället väldigt aktuelle ”sexbunkerläkaren”. Hur fungerar en person som han? Hur tänkte han? Ok, lite får man ju insyn i hans sätt att tänka, men det är ju så ytligt. Det jag funderar på är hur hans tankegångar gick när han planerade bunkern, vad han tänkte när han åkte med den där kvinnan till polisen, ja, i allmänhet hur han tänker om saker och ting. Och hur har det blivit så? Hur kan man tycka att det är ok art kidnappa en annan person och hur kan man förvänta sig att denne kommer att gilla en på sikt? Ja, till och med bli ens partner? Jag förstår inte! Men jag vill förstå. Jag skulle vilja få en insyn i hans tankar, hur han tänker och hur han fungerar. Eller så är det just det jag inte vill. 

Sedan så skulle jag bra gärna veta hur hans försvarare ser på sin klient…

Jag har den senaste tiden varit rätt harmonisk även om jag samtidigt känner en stor uppgivenhet. Jag har insett att jag inte har någon framtid hos den arbetsgivare son jag är hos idag. Visst, det är ett bra företag, men inte för mig. Dels så orkar jag inte med den psykiska motarbete som jag stöter på i vardagen. Det tär att från den största organisationen inom verksamheten hela tiden känna sig motarbetad, nervärderad och till och med idiotförklarad. Att veta att viss del av organisationen med hög sannolikhet ser en som inkompetent och totalt okunnig. Det tär att få höra från sin närmaste chef att en viss del av organisationen, utan att denne nämner vilken, anser att jag är svårtillgänglig och att man inte kan vänta sig varken svar eller hjälp från en. Särskilt som en själv får helt andra signaler från folk man möter. Det tär att få höra att man ”kör sitt eget race” och det man gör enbart är skrivbordsprodukter som inte fungerar i verksamheten. Men jag kan ju gissa med tanke på den återkoppling jag får från andra delar av verksamheten… Särskilt som man själv upplever att man verkligen försöker involvera och ta hjälp av verksamheten att få saker rätt redan från början. Det tär även att alla ens ideér avslås och förkastas med motiveringen att det inte fungerar av en eller annan anledning. Det tär att ha en annan vision om hur företaget ska nå vissa mål när de som bestämmer inte ser detsamma. Det hela blir ju inte heller lättare när det finns personer som öppet visar sina känslor för en. Som kommer till möten men sitter där och knappar med annat på sina datorer. Som knappt svarar när man ställer frågor eller undrar över deras syn på saker och ting. 

Därför är det inte konstigt att  jag känner att företaget inte är det rätta för mig. 

Inte när jag samtidigt får höra från andra att de i första hand vänder sig till mig då de vet att från mig får man alltid hjälp och svar.  Jag vet att jag försöker involvera verksamheten men i de fall där jag inte lyckas få svar får jag antingen köra på det jag tror eller så låta det vara helt. Jag vet att i de fall där jag får veta att något inte stämmer i det jag har tagit fram så försöker jag ändra på det, bara jag vet vad det är som inte fungerar. Men det är inte lätt att ändra på något när man inte får veta vad det är som inte fungerar. Eller vart det inte fungerar. Jag får bekräftelse från andra inom mitt expertisområde och från andra företag att mina ideér fungerar. Jag får även bekräftat från personer som är med på möten att jag blir konstigt behandlad. De reagerar på att jag inte får några svar, de reagerar på den öppna motvilja som visas genom stirrandet i dataskärmen, knapprandet på tangentbordet och den negativa ton och attityd som jag möts av. Jag får även bekräftelse från andra delar av organisationen om min kompetens och min kunskaper. Och det är skönt. Annars skulle jag helt börja tvivla på mig själv. Tvivlar jag ändå, men utan all den bekräftelse som jag ändå får skulle jag nog bryta ihop helt. Jag skulle knäckas i småsmulor och pulvriseras totalt. Men nu kan jag hålla mig något sånär samman. För innerst inne så vet jag ju vad det är jag tror på, innerst inne vet jag vad jag kan och att jag är bra på det. Nu gäller det bara att hitta en arbetsgivare som har samma bild som jag. Som tror på de verktyg och metoder som jag tror på. 

Det är synd att det för tillfället knappt finns några jobb inom mitt område att söka. Det är synd att jag är så nischad. Samtidigt så är jag rätt kräsen. Jag vill inte hålla på och byta jobb titt som tätt framöver. Därför söker jag enbart de jobb där jag tror att jag kan få det jag söker efter. Några fler jobb ”bara för att” tänker jag inte söka. Jag tänker bara söka jobb som känns bra i magen. 

Kallt, men ack så vackert!

Äntligen har snön kommit och den gjorde ju det rätt lagom till att det var dags att plocka bort julen. Snön ljusar upp den annars så gråa och tråkiga januari. I helgen, precis som förra helgen blev det lite pulka åkning. Så även om det idag har varit kallt värre så har det varit underbart att vara ute tack vare solen, det underbara ljuset och de vackra färgerna. Så lite frostnypna kinder var det absolut värt!

   
    
    
    
   
Och så två bilder tagna i fredags när jag hade ett ärende inne i Göteborg

   
 
Tänk om man hade haft en riktig kamera med sig..! Och tänk om man hade haft en riktigt bra sådan och kunnat det där med ljus, exponering och allt vad det nu är! Nu fick det duga med mobilkameran 

Inskolning

Då har Lillasyster nu börjat med inskolningen. Det är A som får ta hand om den. Och tydligen så går det, peppar peppar bra. Idag skulle de vara där 9-12 vilket blev lite för långt för henne då hon innan lunch bara grät och grät utan anledning. Men så hade hon piggnat till och varit glad även sista timmen. 
Tänk, min lilla bebis, min skrutta har blivit ”stor”!

Barn som slår vuxna

Sitter och ser på dokumentären Barn som slår vuxna och förskräcks över dessa barn och deras föräldrar. Hur kan det bli så här? Vad har hänt i deras liv? Har de diagnoser som gör att de inte kan behärska sin ilska? 

Samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera på min systerson som också haft (/har?) detta problem. Kanske inte att han blev så våldsam att han slog och skadade vuxna, eller jo. Jag har ettsvagt minne av att han skulle ha hoppat på sin lärare vid minst ett tillfälle. Vad var det som hände då? Vad är det som fick honom att hoppa på ”kompisar”? Det sägs att han mår bättre nu, men är det verkligen så?

Så här i januari är det många som känner av entom plånbok, så även vi. Men för oss är det kanske inte riktigt samma orsak som för de flesta andra…

När E var liten så höll jag på och bytte bajsblöja på henne. Jag tog av mig min vigselring för att inte råka få bajs på den. Jag tänkte att det var lättare att få enbart händerna rena än både händer och ring om det skulle ske en ”olycka”. Jag kommer ihåg att E lyckades få tag på den och låg och lekte med den medan jag bytte på henne. När hon var fördigbytt upptäckte jag att ringen var borta. Jag letade överallt, i blöjorna, i sophinken, på golvet, i golvbrunnen, i handfatet, ja, precis överallt. Jag tänkte att den kunde ju inte vara så långt borta så den borde ju komma fram inom kort. Vi hade ju stått på samma ställe hela tiden. Hade E svalt den borde den komma ut den naturliga vägen. För säkerhets skull så kollade vi noga hennes blöjor ett bra tag efteråt, men ingen ring. När vi sedan renoverade badrummet hoppades vi hitta ringen i golvbrunnen, men icke. 

Så nu i december fick jag en ny ring, en kopia av den gamla. Jag var jätteglad, men rädd för att bli av med även den. Bara några dagar senare skulle E rida på sin favoritshettlandsponny och jag åkte med henne. På vägen hem skulle vi handla och då händerna var skitiga gick vi in på coops toalett för att tvätta av oss. När vi gått runt nästan hela affären kommer jag på att fingret känns naket. Ringen är borta! Jag hade troligtvis glömt den på handfatet! Snabbt lämnar vi våra varor och skyndar allt vad vi kan till toaletterna, men självklart ligger det ingen ring där…

I december fick jag även en parkeringsbot. A hade haft bilen och hade lagt en parkeringsbiljett ovanpå det parkeringstillstånd man måste ha på jobbets parkeringar, vilket jag missat…

Och så slutligen, vid ett tillfälle så lyckades jag repa bilen… 

Jippi! Attans vax jag är bra! Inte alla som lyckas med att kasta pengar i sjön på så många olika saker på så kort tid som bara någon vecka…

Det blev en dyr december. Sedan var det ju även det vanliga som hör decembermånaden till, som mat, julklappar etc.

Nu har jag jobbat tre dagar på detta året och jag känner mig rätt trött, omotiverad, oengagerad och bara allmänt less. Den hoppfullhet jag kände innan jul är nu som bortblåst. Eller litet uns av det finns ju kvar, och egentligen så tror jag att det kan bli bra, men all energi, all lust lyser med sin frånvaro. Kanske kan dagens medarbetarsamtal bidra till känslan, men jag tror inte att så är fallet. Inte sådär jättemycket. 

Medarbetarsamtalet ja… Jag avskyr sådant! Och särskilt den här gången när det gågna året har varit som det varit. Jag lyckades inte fylla mina mål. Jag lyckades överhuvudtaget inte prestera i närheten av det jag presterat tidigare på mina tidigare jobb. Kul då att se tillbaka. 

Min chef hade även lagt till några extra frågor i vår diskussion. Bland annat vad som var mina starka sidor. Hmm. Det kunde jag inte ens svara på. Det jag en gång vetat att jag var bra på, det jag av mina tidigare chefer och kollegor har fått höra att jag är bra på har jag nu hört raka motsatsen. Hur kul är det? Jag har alltid varit bra på att leverera. Jag har alltid fått höra att jag är pedagogisk och intressant föreläsare. Jag har alltid fått höra att jag är ödmjuk, lyhörd och bra att göra med. Att jag är kunnig, engagerad och att jag kan motivera andra. Men nu…

Ny har 2015 varit ett jobbigt år. Jag får försöka se på det som ett mellanår. Det har varit tufft med konflikterna, att komma tillbaka till en ny chef (där den förre chefen var enda anledningen till att jag blev intresserad av jobbet över huvudtaget) och att sedan byta chef en gång till och denna gång till någon som gått bakom ryggen och som nervärderat mig framför ett gäng högre chefer. Det har varit jobbigt att veta att man sitter där man sitter (rent fysiskt) på nåder och att man kommer att få sitta någon annanstans någon gång, ingen vet när eller vart. Det har varit jobbigt att få höra 

Du ska ut härifrån! Du får inte sitta här längre! Jag skiter i vart du sitter, det får ni i din grupp fixa! Du får vi prata med din chef!

Det har varit jobbigt att bli beskyld för att göra och säga saker som totalt strider mot ens personlighet och allt det man tror sig vara. Det har varit jobbigt att någon har upplevt att man är ett praktarsle. 

Det har varit jobbigt att bli behandlad som någon slags springpojk och sekreterare,  inte som den expert man en gång blev anställd som. 

Det har varit jobbigt att alla ens förslag och idéer har fått avslag, i vissa fall till och med trots att de som praktiskt kommer i kontakt med idéerna  har efter att ha fått testa på dom, varit mycket positiva och ansett att de har varit bättre än det befintliga. 

Det har varit jobbigt att hela tiden stöta på motstånd, motvilja och återvändsgränder. Tillslut har jag inte orkat backa, tänka om och tänka om på nytt. 

Det har varit ett tufft år. Det måste vara ett mellanår som jag nu lämnar bakom mig.

Jag fick även höra att jag kan bli kort i tonen när jag eller mitt arbete ifrågasätts.  Det är jag fullständigt medveten om. Men samtidigt så vet jag inte hur jag ska reagera. Ska jag bara glatt nicka och säga amen och lova förbättring? Hur gör andra? Samtidigt så vet jag ju också att även om jag mest minns all negativ kritik som jag har fått så har jag av en extern person som jag har mycket att göra med i mitt jobb, fått höra att det är bra att jag säger ifrån. Att jag inte låter trampas på hur som helst. Och denne personen har ändå sett mig i vissa situationer där jag vet att jag blivit mycket irriterad. 

Jag får helt enkelt fundera på det där. Och jag får fundera på vad jag kan göra annorlunda. Och jag får kanske ta och diskutera det med folk som jag känner att jag kan lita på. 

Och jag får hoppas att 2016 blir helt annorlunda, att 2016 blir mycket bättre