Saker man inte visste att man behövde

Ibland så upptäcker man saker som man inte visste innan att man behövde. 
När E var liten var det en vän som tipsade mg om sådana där dukar som ska fånga upp överskottsfärg när man tvättar. Jag var dock lite skeptisk men så köpte jag sådana en gång och efter det har jag fortsatt använda sådana. Jag fattar inte hur de fungerar men de tycks fånga färg. På förpackningen står det

”Tvättduken fungerar som en magnet som fångar upp färgerna och smuts innan den sätter sig på andra plagg”

Idag så tvättade jag först en maskin mörk 40. Jag missade att ta ut tvättduken och den fick hänga med även nästa omgång som bestod av rosa/orange/rött/lila, även det 40 gradig tvätt. När jag hängde upp den omgången hittade jag dessa tvättdukar

  Helt klart så fastnar det färg på dom. Men skulle den ha fastnat på de andra kläderna om jag inte haft med tvättduken? Eller skulle färgen följt med vattnet ut i avloppet? Eller, är det tvättdukarna som gör att färgen släpper från plaggen? 

Annonser

Dagens GP-betraktelse

Idag så fastnade jag för denna insändare i GP

  
Men jag måste tillägga att det inte är bara de nyexade som ska hyllas utan även de som jobbat något (eller flera) år!
En annan sak som jag fastnade för var denna:   

Drömbok

Alldeles nyligen så har jag lärt känna en kvinna som jag hoppas jag kan inspirera, precis som hon inspirerar mig. I vissa avseenden är vi väldigt olika, i andra väldigt olika. En sådan sak som hon inspirerat mig till är att vilja göra en drömbok. Just för tillfället har jag inte riktigt ro eller kraft att göra det, lika lite som jag har möjlighet då jag misstänker att det kan komma att krävas en del jobb som behöver göras i lugn och ro. 

Vi kan kalla den här tjejen för Maria. När Maria berättade om sin drömbok trodde jag först att det var något hon skrev ner det hon drömt om när hon sovit och sedan tolkningar av dessa drömmar. Så var det inte. Hon hade gjort sin drömbok genom att sätta sig ner med en massa tidningar och tidskrifter, och när hon hade sett något som hon kände att hon ville se/göra/uppleva så klippte hon ut det ordet/meningen/bilden och la det i en hög. Denna hög sorterade hon därefter i olika kategorier så som jobb, familj etc. Hon hade idag, något år efter att hon hade börjat med denna bok fått flera av sina drömmar uppfyllda, då särskilt inom jobbområdet. 

Man skulle kanske börja med en drömbok? Det vore helt klart enklare att nå sina drömmar om man har dom på pränt…

Människan och dennes natur är allt bra konstig. Och intressant fascinerande. Vissa mer än andra. Någon som jag inte kan låta bli att fundera på, och bli extra nyfiken på hur denne fungerar är den för tillfället väldigt aktuelle ”sexbunkerläkaren”. Hur fungerar en person som han? Hur tänkte han? Ok, lite får man ju insyn i hans sätt att tänka, men det är ju så ytligt. Det jag funderar på är hur hans tankegångar gick när han planerade bunkern, vad han tänkte när han åkte med den där kvinnan till polisen, ja, i allmänhet hur han tänker om saker och ting. Och hur har det blivit så? Hur kan man tycka att det är ok art kidnappa en annan person och hur kan man förvänta sig att denne kommer att gilla en på sikt? Ja, till och med bli ens partner? Jag förstår inte! Men jag vill förstå. Jag skulle vilja få en insyn i hans tankar, hur han tänker och hur han fungerar. Eller så är det just det jag inte vill. 

Sedan så skulle jag bra gärna veta hur hans försvarare ser på sin klient…

Jag har den senaste tiden varit rätt harmonisk även om jag samtidigt känner en stor uppgivenhet. Jag har insett att jag inte har någon framtid hos den arbetsgivare son jag är hos idag. Visst, det är ett bra företag, men inte för mig. Dels så orkar jag inte med den psykiska motarbete som jag stöter på i vardagen. Det tär att från den största organisationen inom verksamheten hela tiden känna sig motarbetad, nervärderad och till och med idiotförklarad. Att veta att viss del av organisationen med hög sannolikhet ser en som inkompetent och totalt okunnig. Det tär att få höra från sin närmaste chef att en viss del av organisationen, utan att denne nämner vilken, anser att jag är svårtillgänglig och att man inte kan vänta sig varken svar eller hjälp från en. Särskilt som en själv får helt andra signaler från folk man möter. Det tär att få höra att man ”kör sitt eget race” och det man gör enbart är skrivbordsprodukter som inte fungerar i verksamheten. Men jag kan ju gissa med tanke på den återkoppling jag får från andra delar av verksamheten… Särskilt som man själv upplever att man verkligen försöker involvera och ta hjälp av verksamheten att få saker rätt redan från början. Det tär även att alla ens ideér avslås och förkastas med motiveringen att det inte fungerar av en eller annan anledning. Det tär att ha en annan vision om hur företaget ska nå vissa mål när de som bestämmer inte ser detsamma. Det hela blir ju inte heller lättare när det finns personer som öppet visar sina känslor för en. Som kommer till möten men sitter där och knappar med annat på sina datorer. Som knappt svarar när man ställer frågor eller undrar över deras syn på saker och ting. 

Därför är det inte konstigt att  jag känner att företaget inte är det rätta för mig. 

Inte när jag samtidigt får höra från andra att de i första hand vänder sig till mig då de vet att från mig får man alltid hjälp och svar.  Jag vet att jag försöker involvera verksamheten men i de fall där jag inte lyckas få svar får jag antingen köra på det jag tror eller så låta det vara helt. Jag vet att i de fall där jag får veta att något inte stämmer i det jag har tagit fram så försöker jag ändra på det, bara jag vet vad det är som inte fungerar. Men det är inte lätt att ändra på något när man inte får veta vad det är som inte fungerar. Eller vart det inte fungerar. Jag får bekräftelse från andra inom mitt expertisområde och från andra företag att mina ideér fungerar. Jag får även bekräftat från personer som är med på möten att jag blir konstigt behandlad. De reagerar på att jag inte får några svar, de reagerar på den öppna motvilja som visas genom stirrandet i dataskärmen, knapprandet på tangentbordet och den negativa ton och attityd som jag möts av. Jag får även bekräftelse från andra delar av organisationen om min kompetens och min kunskaper. Och det är skönt. Annars skulle jag helt börja tvivla på mig själv. Tvivlar jag ändå, men utan all den bekräftelse som jag ändå får skulle jag nog bryta ihop helt. Jag skulle knäckas i småsmulor och pulvriseras totalt. Men nu kan jag hålla mig något sånär samman. För innerst inne så vet jag ju vad det är jag tror på, innerst inne vet jag vad jag kan och att jag är bra på det. Nu gäller det bara att hitta en arbetsgivare som har samma bild som jag. Som tror på de verktyg och metoder som jag tror på. 

Det är synd att det för tillfället knappt finns några jobb inom mitt område att söka. Det är synd att jag är så nischad. Samtidigt så är jag rätt kräsen. Jag vill inte hålla på och byta jobb titt som tätt framöver. Därför söker jag enbart de jobb där jag tror att jag kan få det jag söker efter. Några fler jobb ”bara för att” tänker jag inte söka. Jag tänker bara söka jobb som känns bra i magen. 

Kallt, men ack så vackert!

Äntligen har snön kommit och den gjorde ju det rätt lagom till att det var dags att plocka bort julen. Snön ljusar upp den annars så gråa och tråkiga januari. I helgen, precis som förra helgen blev det lite pulka åkning. Så även om det idag har varit kallt värre så har det varit underbart att vara ute tack vare solen, det underbara ljuset och de vackra färgerna. Så lite frostnypna kinder var det absolut värt!

   
    
    
    
   
Och så två bilder tagna i fredags när jag hade ett ärende inne i Göteborg

   
 
Tänk om man hade haft en riktig kamera med sig..! Och tänk om man hade haft en riktigt bra sådan och kunnat det där med ljus, exponering och allt vad det nu är! Nu fick det duga med mobilkameran 

Inskolning

Då har Lillasyster nu börjat med inskolningen. Det är A som får ta hand om den. Och tydligen så går det, peppar peppar bra. Idag skulle de vara där 9-12 vilket blev lite för långt för henne då hon innan lunch bara grät och grät utan anledning. Men så hade hon piggnat till och varit glad även sista timmen. 
Tänk, min lilla bebis, min skrutta har blivit ”stor”!

Barn som slår vuxna

Sitter och ser på dokumentären Barn som slår vuxna och förskräcks över dessa barn och deras föräldrar. Hur kan det bli så här? Vad har hänt i deras liv? Har de diagnoser som gör att de inte kan behärska sin ilska? 

Samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera på min systerson som också haft (/har?) detta problem. Kanske inte att han blev så våldsam att han slog och skadade vuxna, eller jo. Jag har ettsvagt minne av att han skulle ha hoppat på sin lärare vid minst ett tillfälle. Vad var det som hände då? Vad är det som fick honom att hoppa på ”kompisar”? Det sägs att han mår bättre nu, men är det verkligen så?

Så här i januari är det många som känner av entom plånbok, så även vi. Men för oss är det kanske inte riktigt samma orsak som för de flesta andra…

När E var liten så höll jag på och bytte bajsblöja på henne. Jag tog av mig min vigselring för att inte råka få bajs på den. Jag tänkte att det var lättare att få enbart händerna rena än både händer och ring om det skulle ske en ”olycka”. Jag kommer ihåg att E lyckades få tag på den och låg och lekte med den medan jag bytte på henne. När hon var fördigbytt upptäckte jag att ringen var borta. Jag letade överallt, i blöjorna, i sophinken, på golvet, i golvbrunnen, i handfatet, ja, precis överallt. Jag tänkte att den kunde ju inte vara så långt borta så den borde ju komma fram inom kort. Vi hade ju stått på samma ställe hela tiden. Hade E svalt den borde den komma ut den naturliga vägen. För säkerhets skull så kollade vi noga hennes blöjor ett bra tag efteråt, men ingen ring. När vi sedan renoverade badrummet hoppades vi hitta ringen i golvbrunnen, men icke. 

Så nu i december fick jag en ny ring, en kopia av den gamla. Jag var jätteglad, men rädd för att bli av med även den. Bara några dagar senare skulle E rida på sin favoritshettlandsponny och jag åkte med henne. På vägen hem skulle vi handla och då händerna var skitiga gick vi in på coops toalett för att tvätta av oss. När vi gått runt nästan hela affären kommer jag på att fingret känns naket. Ringen är borta! Jag hade troligtvis glömt den på handfatet! Snabbt lämnar vi våra varor och skyndar allt vad vi kan till toaletterna, men självklart ligger det ingen ring där…

I december fick jag även en parkeringsbot. A hade haft bilen och hade lagt en parkeringsbiljett ovanpå det parkeringstillstånd man måste ha på jobbets parkeringar, vilket jag missat…

Och så slutligen, vid ett tillfälle så lyckades jag repa bilen… 

Jippi! Attans vax jag är bra! Inte alla som lyckas med att kasta pengar i sjön på så många olika saker på så kort tid som bara någon vecka…

Det blev en dyr december. Sedan var det ju även det vanliga som hör decembermånaden till, som mat, julklappar etc.

Nu har jag jobbat tre dagar på detta året och jag känner mig rätt trött, omotiverad, oengagerad och bara allmänt less. Den hoppfullhet jag kände innan jul är nu som bortblåst. Eller litet uns av det finns ju kvar, och egentligen så tror jag att det kan bli bra, men all energi, all lust lyser med sin frånvaro. Kanske kan dagens medarbetarsamtal bidra till känslan, men jag tror inte att så är fallet. Inte sådär jättemycket. 

Medarbetarsamtalet ja… Jag avskyr sådant! Och särskilt den här gången när det gågna året har varit som det varit. Jag lyckades inte fylla mina mål. Jag lyckades överhuvudtaget inte prestera i närheten av det jag presterat tidigare på mina tidigare jobb. Kul då att se tillbaka. 

Min chef hade även lagt till några extra frågor i vår diskussion. Bland annat vad som var mina starka sidor. Hmm. Det kunde jag inte ens svara på. Det jag en gång vetat att jag var bra på, det jag av mina tidigare chefer och kollegor har fått höra att jag är bra på har jag nu hört raka motsatsen. Hur kul är det? Jag har alltid varit bra på att leverera. Jag har alltid fått höra att jag är pedagogisk och intressant föreläsare. Jag har alltid fått höra att jag är ödmjuk, lyhörd och bra att göra med. Att jag är kunnig, engagerad och att jag kan motivera andra. Men nu…

Ny har 2015 varit ett jobbigt år. Jag får försöka se på det som ett mellanår. Det har varit tufft med konflikterna, att komma tillbaka till en ny chef (där den förre chefen var enda anledningen till att jag blev intresserad av jobbet över huvudtaget) och att sedan byta chef en gång till och denna gång till någon som gått bakom ryggen och som nervärderat mig framför ett gäng högre chefer. Det har varit jobbigt att veta att man sitter där man sitter (rent fysiskt) på nåder och att man kommer att få sitta någon annanstans någon gång, ingen vet när eller vart. Det har varit jobbigt att få höra 

Du ska ut härifrån! Du får inte sitta här längre! Jag skiter i vart du sitter, det får ni i din grupp fixa! Du får vi prata med din chef!

Det har varit jobbigt att bli beskyld för att göra och säga saker som totalt strider mot ens personlighet och allt det man tror sig vara. Det har varit jobbigt att någon har upplevt att man är ett praktarsle. 

Det har varit jobbigt att bli behandlad som någon slags springpojk och sekreterare,  inte som den expert man en gång blev anställd som. 

Det har varit jobbigt att alla ens förslag och idéer har fått avslag, i vissa fall till och med trots att de som praktiskt kommer i kontakt med idéerna  har efter att ha fått testa på dom, varit mycket positiva och ansett att de har varit bättre än det befintliga. 

Det har varit jobbigt att hela tiden stöta på motstånd, motvilja och återvändsgränder. Tillslut har jag inte orkat backa, tänka om och tänka om på nytt. 

Det har varit ett tufft år. Det måste vara ett mellanår som jag nu lämnar bakom mig.

Jag fick även höra att jag kan bli kort i tonen när jag eller mitt arbete ifrågasätts.  Det är jag fullständigt medveten om. Men samtidigt så vet jag inte hur jag ska reagera. Ska jag bara glatt nicka och säga amen och lova förbättring? Hur gör andra? Samtidigt så vet jag ju också att även om jag mest minns all negativ kritik som jag har fått så har jag av en extern person som jag har mycket att göra med i mitt jobb, fått höra att det är bra att jag säger ifrån. Att jag inte låter trampas på hur som helst. Och denne personen har ändå sett mig i vissa situationer där jag vet att jag blivit mycket irriterad. 

Jag får helt enkelt fundera på det där. Och jag får fundera på vad jag kan göra annorlunda. Och jag får kanske ta och diskutera det med folk som jag känner att jag kan lita på. 

Och jag får hoppas att 2016 blir helt annorlunda, att 2016 blir mycket bättre

Funderingar om bloggen 

När jag började skriva den här bloggen så var det tänkt att den skulle handla om mitt liv, ta upp mina tankar och funderingar men framförallt vår väg till bebis. Sedan vi väl fick vårt efterlängtade Lillasyster så känns det lite som om den röda tråden försvann. Den där längtan kändes lite som en röd tråd i mitt liv och det som ändå ständigt återkom i olika inlägg. Visst känner jag fortfarande idag ibland ett behov av att skriva av mig, men det blir inte längre riktigt detsamma. Så nu har jag funderat på att helt lägga ner här. Precis som så många andra gjort efter att deras efterlängtade bebis har kommit. Mina behov av att skriva skulle jag kunna få utlopp för på annat håll. Men jag vet inte. Jag har inte tänkt klart där än. Inte riktigt än. 

Lillasyster

För några dagar sedan blev Lillasyster 1,5 år och i nästa vecka är det dags för henne att skolas in på förskolan. A ska ta hand om inskolningen. Vi får hoppas att de klarar av det utan förkylningar eller andra åkommor. Inskolningen är på sammanlagt två veckor, men flr säkerhets skull så börjar han inte att jobba förrän i månadsskiftet. Utifall att hon skulle bli sjuk eller att inskolningen tar längre tid än beräknat. 

Hur lång Lillasyster är eller vax hon väger vet vi tyvärr inte. När hon var på 1,5 års kontrollen i mellandagarna hade hon totalvägrat både vågen och att bli mätt. Men hon drar i varje fall stl 86 nu och så vet jag att hon har större fötter än många andra i hennes ålder. 

Hon har en egen vilja som inte är av denna värld och på senare tid har hon, precis som jag har berättat tidigare (tror jag?) fått problem med sömnen. Hon vill helt enkelt inte sova trots att hon är så trött att hon knappt vet vad hon heter. Igår lyckades A inte få henne att sova middag över huvudtaget, men idag slutade jag jobbet lite tidigare och så gick vi en promenad. Då somnade hon. Sittandes. Men försökte vi lägga ner ryggstödet flög hon upp som skjuten ur en kanon och gjorde allt för att inte somna om. Men det gjorde hon. Så vi fick helt enkelt sänka ryggstödet stegvis och på så vis fick vi äntligen en i alla fall lite utsövd tjej. Att lägga sig för natten är också ett problem. Men hon sover i egen säng och hon föredrar det framför något annat

Hon är en riktigt tjejtjejig person. Visst är det kul att leka med ”lasersvärd” och med lego när pappa och storasyster håller på med det, men för det allra mesta så är det dockan, dockvagnen och så spisen som gäller. Hon kör runt dockan i vagnen, ”lagar lite mat” och pysslar allmänt. 

Tjejtjejigheten märks även i att hon tydligt visar att hon gillar rosa, blommor, halsband, sjalar och handväskor

Hon gillar även musik och favoritsången att ”sjunga” tillsammans med mig är Imse vimse och I ett hus. Favoriten att dansa till är Duran och Mollans Händerna upp  och Salem al Fakirs Trumma på allt. Och i badet låten om Kalle Anka som satt på en planka. Att ”spela” på leksakspianot är en favorit! 

Hon pratar inte så mycket än. Visst, det kommer en del ord och det kommer flera nya varje vecka men det är inte alltid så lätt att förstå

Hon älskar läsa sagor, så länge de inte är för långa. Och hon älskar choklad. Gärna 70% sådan 

Stolt

Igår hände det som vi har känt ett tag att det varit på G. E knäckte koden. Läskoden! Nu kan hon läsa! 5 år och 8,5 månader gammal var hon när hon knäckte bokstävernas mysterium. 

Min underbara lilla tjej som har det jobbigt just nu. Det händer så mycket, både med knopp och kropp och hon hinner inte riktigt med. 

Hon är lång för sin ålder och nu har hon blivit ännu längre. Det är svårt att hitta kläder som passar. Antingen är de för korta i armar och ben eller så är de för breda i midjan. Och det har hon komplex för. 

Hon oroar sig för en massa i allmänhet just nu. Att hon själv ska bli sjuk. Hur det ska gå för Lillasyster nu när hon ska börja dagis. Tänk om hon inte får några kompisar? Tänk om hon får en gunga i huvudet? Tänk om hon ramlar? Tänk om hon slår sig? Tänk om..? Hon oroar sig gör att vi ska få slut på våra pengar (var hon nu fått det ifrån?). Det är mycket, det mesta mellan himmel och jord. Och det gör att hon sover dåligt. Drömmer mardrömmar. Är orolig. Och vi, vi kan inte göra så mycket annat än lugna, trösta och försöka förklara att det inte finns något att oroa sug för. Allt kommer att bli bra. Vi kan bara finnas där, låta den stora tjejen få vara liten när hon behöver det och stor när hon vill det. Min lilla stora älskade tjej! Jag älskar henne så otroligt mycket! Jag hade aldrig kunnat tro att man kunde älska någon så mycket som jag älskar mina två tjejer!

Nyårsmiddag

Nyår hade vi tänkt fira i Eskilstuna med goda vänner men de blev sjuka så vi fick stanna hemma. Efter lite funderande så bjöd vi hem A:s bror som varit i stan över jul och nyår och så började vi fundera på vad vi skulle äta. Barnens för- och varmrätt var given, E:s nyårsklassiker med korvsmörgås till förrätt och pasta med hjärtformad falukorv till varmrätt. Men vad skulle vi vuxna äta? Varmrätten ville A ha en annan klassiker, oxfilé provencale. Men förrätt då? Och efterrätt? Tillslut blev vår nyårsmeny denna (och fick föresten bedömningen ”ren njutning” av F, A:s bror):

Kronärtskockssoppa med rostad majs och chevre

2 kronärtskockor

1 gul lök

1 vitlöksklyfta

1/2 tsk sambal oelek

1 tsk äppelcidervinäger

2 dl creme fraiche (15%)

1 dl grädde (40%)

salt, peppar, oregano

1 liten burk majs (ca 165g)

50g getost, (president skalfri på rulle)

Skölj kronärtskockorna noga under rinnande vatten så att all smuts och grus försvinner. Skär av skaftet nära huvudet och tryck ner dem i en stor kastrull. Fyll upp med vatten så att det täcker kronärtskockorna, salta och koka under lock i ca 40 minuter.

Spara 4 dl av vattnet och häll av resten. Häll på kallt vatten så att skockorna svalnar. 

Plocka av bladen och använd exempelvis en degskrapa för att skrapa bort köttet längst in på bladen. Ta bort blomstråna och dela bottnarna till mindre bitar.


Hetta upp en kastrull med smör. Hacka löken och pressa vitlöken och ha i. Låt löken mjukna, ha sedan i grönsaksköttet och fyll på med avkoket. Låt puttra ca 5 minuter.


Häll på vinäger och ha i sambal oelek, kör sedan till en slät smet tillsammans med creme fraichen. Rör ned grädden och smaka av med kryddor.


Hetta upp ugnen till 275° och ställ sedan om den till grill. Låt majsen rinna av i ett durkslag. Tag en plåt med bakplåtspapper och bred ut majsen på det. Grilla i ca 10 minuter. Rör om lite då och då så att alla majskorn får jämn färg. Toppa soppan med lite majskorn och en skiva getost.

Oxfilé provencale
800 g hel bit oxfilé
1 kg potatis, ca 2-3 per person, helst fast vinterpotatis
0,5 dl olivolja
4 tomater

Till vitlökssmör: 

4 vitlöksklyftor

3 msk finhackad persilja

100 g mjukt smör

2 krm salt
1 krm nymalen vit- eller svartpeppar
Hacka persilja och lägg i en skål. Skala och pressa i vitlök. Blanda med mjukt smör samt lite salt och peppar. Ställ åt sidan i kylen. Du kan också rulla in vitlökssmöret till en rulle i smörpapper och lägga att stelna i kylen. Då får du snygga skivor att lägga på sedan.

Sätt ugnen på 175 grader.

Skala och skiva potatisen i 0,5 cm tjocka skivor. Skölj den i ett durkslag så att stärkelsen sköljs av. Skaka av potatisskivorna och torka dem gärna lite med ex. lite papper. Hetta upp en stekpanna och ta fram en långpanna med höga kanter. Bryn potatisskivorna några i taget någon minut i stekpannan i olivolja. Salta och peppra samt lägg över i långpannan. Sätt in potatisen i ugnen.

Salta och peppra köttet och bryn det i olivolja runt om. Ta ut potatisen och lägg köttet på potatisskivorna.

Stek färdigt köttet i ugnen i ca 30-40 minuter tillsammans med potatisen. Mediumstekt får man när köttet är ca 63 grader.

Kryssa tomaterna i botten och ställ med fästet en i varje hörn samt sätt in när det är 20 minuter kvar. Dela dem horisontellt om de är stora.

Ta ut långpannan och lägg köttet att vila i 5 minuter i lite folie. Lägg ev. upp potatis och tomater på ett ugnssäkert fat och ställ in i ugnen så att det blir varmt.

Skär upp köttet i skivor, lägg tillbaka det på potatisen och lägg skivor eller klickar av vitlökssmör över köttet, sätt ugnen på grill och grilla allt hastigt tills smöret börjat smälta

Hallonmoussetårta  

Botten:

400 g mandelmassa

eller 200 g sötmandel och 200 g strösocker

4 st ägg

4 msk kakao

Fyllning:

6 st gelatinblad

5 dl vispgrädde

400 g hallon

1 dl florsocker

0.5 st rivet skal av citron

eller drygt 1 krm citronarom

Garnering:

200 g hallon

ev. några blad färsk citronmeliss

Botten: Smörj en rund form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. ”Bröa” den smorda formen med potatismjöl eller kokosflingor (eller ströbröd men då blir inte tårtan glutenfri). Har man en bra form med non-stick-beläggning så behöver man egentligen inte smörja och bröa den för det fastnar ändå inte.

Tips: Börja tina hallonen till fyllningen redan nu och sätt på ugnen på 175°C.
Alternativ 1: Riv mandelmassan grovt. Alternativ 2: Mixa sötmandel och strösocker fint.
Lägg den rivna mandelmassan alternativt mixade sötmandeln och sockret i en bunke och tillsätt äggen. Vispa till en jämn smet (på lägsta hastighet med elvisp eller för hand).
Sikta i kakao och blanda till en jämn smet (lägsta hastigheten på elvispen går bra.)
Häll smeten i formen. Grädda i mitten av ugnen i 175°C i 20 minuter. Låt kallna.

Fyllning: Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten i en djup tallrik. Vispa grädden medelhårt. Mixa de tinade hallonen. Eventuellt kan man passera hallonen genom en sil för att få bort hallonkärnorna. Tillsätt florsockret och mixa så det blir blandat.

Tvätta och torka av citronen. Riv av det yttersta gula på skalet med hjälp av ett rivjärn. Använder du istället citronarom hoppar du över detta steg.

Krama ur de blötlagda gelatinbladen och smält på svag värme i en kastrull.
Rör ner ca 1 dl av hallonen i gelatinet och rör därefter ihop det med resten av hallonen. Viktigt: Tänk på att de mixade hallonen ska vara rumstempererade annars blir det lätt gelatinklumpar, tina i mikron om hallonmixen fortfarande är kall.
Tillsätt det rivna citronskalet (eller citronaromen) och hälften av den vispade grädden. Rör försiktigt till en jämn smet.
Vänd därefter ner resten av grädden och rör ihop till en jämn smet.
Häll hallonmoussen över kakan i formen. Täck över och ställ i kylen minst 2 timmar.
Garnering:
Lossa tårtan försiktigt från formen och lägg upp den på ett tårtfat. Dekorera tårtan med hallon och ev. citronmeliss.