BVC-besök

Idag var det dags för besök på BVC för bebisen igen. Äntligen har hon passerat sin födelsevikt! Nu ligger hon på 3950g och börjar alltså bli stora tjejen. Jag måste erkänna att jag på ett sätt har nojjat mig vad det gäller hennes vikt. Dels har jag varit orolig att min mjölk inte är fet nog då hon både äter, kissar och bajsar som hon ska. Dels har jag oroat mig för någon typ av allergi som hindrat hennes viktuppgång, men nu kan jag andas ut för tillfället. Härligt!

20140730-171048-61848619.jpg

Annonser

Fotograf

Idag så var jag, E och bebis iväg till den där fotografen som jag och E var till i maj och fotograferade gravidmagen (och E förstås). Strax innan vi skulle åka ville bebis, självklart, äta. Och efter det behövdes ett blöjbyte så vi kom lite sent. Det slår ju aldrig fel, har man en tid avtalad så blir det garanterat blöjbyte eller matning, eller som nu, både och! Hur kommer det sig tror du?

Än en gång känns det som om hon, fotografen, leverade. Hon la upp några bilder på sin blogg och särskilt två älskar jag verkligen! Och E, hon var i sitt esse! Bebisen i sin tur sov sig igenom nästan hela fotograferingen, trots våra försök att väcka henne. Först när vi hade gett upp, strax innan vi skulle åka hem så vaknade hon, så det blev även några bilder med vaken bebis. När allt väl var nerpackat så var hon väldigt vaken och skrek för fulla muggar. Jag sa till fotografen att bebisen skrek aldrig utom när hon hade fyllt blöjan eller när hon var hungrig. Och när jag började undersöka saken så visade det sig vara så, hon hade bajsat. Och inte lite heller. Det var översvämning. Så pass mycket att till och med babyskyddet var kladdigt… Så vi fick åka hem med en nybytt bebis i en bajsig babyskydd…

Namn

Det här med namn är jättesvårt tycker jag! När jag var gravid försökte jag under flera månader få A att engagera sig och försöka få honom att fundera på namn, men de gånger han kom med förslag så kändes det långt ifrån seriösa (det är svårt att ta förslag som Brynolf, Ambert och Hibertus seriöst, i alla fall om man känner A). Tillslut gav jag bara upp.

Däremot så har E haft ett namn som hon tyckte bebisen skulle heta om det blev en tjej, men det är ändå det enda förslaget som hängt med. Själv så har jag haft ett gäng förslag, men som sagt var, jag har inte kommit någon vart med A, vilket har varit väldigt frustrerande. Problemet är också att E har sammanlagt tre namn, ett tilltalsnamn och två andranamn, och vi vill att lillasyster ska ha det med, och det gör ju självklart det hela mycket svårare.

Nu när hon väl har kommit så har jag återigen tagit upp frågan och då fått samma resultat som tidigare, dvs inget alls. Eller jo, viss skillnad är det ju, det är slut på alla oseriösa namn och killnamn, men det kommer inte fram några nya förslag och vi kommer inte vidare med den lista med förslag som jag har letat fram.

När vi var iväg så undrade svärmor (precis som alla andra runt oss) om vi hade bestämt namn, och då visade jag henne min lista på förslag. Bland dessa var E:s förslag med och den tror jag kommer att vara ett av namnen även när vi väl har beslutat oss, men frågan är om det kommer att vara tilltalsnamnet? Visst, den är rätt fin, om än lite ”kantig” men sedan så är den lite tråkig också då det är ett av de namn som legat på topp 10-listan de senaste åren.

I listan fanns även ett namn som jag inte ens minns att jag har skrivit in i listan, men som jag nu allt mer gillar. Detta namn är precis som E:s namn rätt ovanligt och av finskt ursprung, precis som jag. Jag tror att många inte gillar namnet, men som sagt var, det växer allt mer ju mer jag tänker på det.

Ett annat namn som jag har haft med som en av mina toppfavoriter är ett som dök upp en natt när vi fortfarande var kvar på BB och jag satt och ammade. Det är ett vanligare namn, om än inte något av de i absolut topp, och har under senare år legat på någonstans runt 45-65 plats bland namn som registrerats bland nyfödda. Dessa tre namn har jag som sagt var känt mer och mer för. Idag föreslog jag E dessa namn och hon tyckte de var jättebra. Och det trots att hennes favorit enligt mitt förslag inte skulle vara tilltalsnamnet. Så nu återstår bara att bearbeta A. Tjurskallig som han är så lär inte det bli det lättaste. Men jag vet nu vad jag vill. Dessa namn ska det bli, om han inte skulle komma med några bättre förslag, vilket han inte lär komma med. Sedan återstår att se om han går med på ha det där finska, ovanliga namnet

Ytterligare en riktigt varm dag är till ände (nästan i alla fall) och vi är åter hemma från vackra Skåne-land. Och i och med att vi kom hem började E med sitt krånglande och A med sitt surande. Men som jag skrev igår så var vår tur helt fantastisk! Jag skulle verkligen kunnat tänka mig att stanna några nätter till, och då är det inte bara pga att familjen var så harmonisk. För som sagt var, jag föll verkligen för Örenässlott. För det fortsatte att leverera. Maten var jättegod, det tyckte även svärfar som är en riktig finsmakare efter att jobbat ihop med många av de bästa i branschen.

Så, än en gång säger jag det. Vill man ha en riktigt härlig hotellupplevelse, då kan jag absolut rekommendera Örenässlott! Och själv så vill jag absolut tillbaka ditt! Vem vet, kanske nästa sommar?

Besannades farhågorna?

Tillslut kom vi i alla fall iväg och så hamnade vi tillslut på Skåne djurpark. Det var VARMT att traska runt där! Sedan bar det av genom det gudomligt vackra skånska landskapet till Glumslöv och Örenässlott.

20140724-183629-66989036.jpg

20140724-183630-66990454.jpg

20140724-183627-66987519.jpg

Utsikten från vår balkong

20140724-183757-67077963.jpg

20140724-183759-67079785.jpg

Och denna kan svärföräldrarna se från sin balkong

20140724-184045-67245076.jpg

20140724-184043-67243434.jpg

20140724-184041-67241895.jpg

Snart ska vi gå upp till restaurangen och då får vi se om maten är lika bra som resterande har varit.

Sugen på ett mycket prisvärt erbjudande och få uppleva samma sak? Gör som vi och passa på att köpa detta erbjudande!

Kaos i kubik, eller ”Jag ger upp!”

Bästa svärföräldrarna fyllde år i förra veckan och i present av oss fick dom en hotellövernattning med tillhörande middag. I paketet ingick vår lilla familj. Idén var min och jag trodde ärligt talat att det skulle bli bra, men just nu tvivlar jag starkt på det. Och ändå är vi bara på väg till det hela… Övernattningen är neråt kusten på ett ställe och då vi ändå ska ut och åka så tänkte vi hitta på något och detta skulle planeras igår. Och plötsligt var allt bara jobbigt och krångligt. Tillslut kom A och hans mamma fram till något som de trodde att alla skulle bli nöjda med och tycka att det var kul, återstår att se hur det blir med det, jag hoppas i alla fall att det blir bra, det bara måste vända för att inte allt ska bli en total flopp!

Idag tänkte vi komma iväg i tid och därför hade vi satt klockan på 6. Jag och Lilla Stjärnan hade gått upp bara en kort stund tidigare för att byta blöja och amma. Men vad gjorde det att vi hade gått upp då A inte lyckades ta sig upp förrän en halvtimme senare… Han gick i alla fall upp och gick och duschade, jag ammade under tiden. Här måste jag tillägga att morgon/förmiddagsamningen med bebisen är mycket av och på, dvs amma, pausa i 5-10 minuter, amma, pausa 5-10 osv. När A hade duschat färdigt var Lilla Stjärnan för tillfället nöjd och sov, så jag passade på att också gå och duscha. När jag kom tillbaka skrek hon för fulla muggar och A kunde inte trösta henne. Det var bara mamma som gällde. Och där började kaoset. E vaknade av skriket och var sur och trött och gnällig, vilket medförde att hon började krångla med frukosten, påklädning och allt annat. Och hon började gnälla över att hon inte ville åka någonstans då vi ”precis hade kommit hem”. Samtidigt så satt jag och ammade och mellan amningsintervallerna försökte jag packa det sista och få E att göra det hon skulle samtidigt som jag bar bebis på ena armen, samtidigt som jag försökte få lugn i huset då både E och A och i slutet jag höll på att gå upp i limningen. Tillslut kände jag bara för att ringa till svärföräldrarna och ställa in allt, och säga att de fick åka själva. Eller att bara åka själv med bebis och lämna A och E hemma för sig själva med sitt surfande, gnällande, fräsande och krånglande.

Jag hade hoppats att i sommar när vi är lediga så länge tillsammans att vi skulle kunna åka på olika småturer till nära och kära men även med besök på tex Legoland eller liknande, men nu inser jag att det inte är värt det. Jag orkar inte planera in en massa, boka saker och veta att en massa pengar har lagts ner, helt i onödan och få förväntningar som sedan grusas pga allt bråk, gnäll och krångel. Jag som bara vill ha det trevligt, och trodde även att övriga familjen skulle tycka det var mysigt och kul , men det var nog till att ha en alltför naiv förväntan på det hela.

Tacksamhet och otacksamhet

Nyligen så var det en som skrev i en tråd jag tidigare vistades mycket i om en bekant på Facebook och jag kände mig träffad. Tråden hon skrev i är för personer som en längre tid försökt bli gravida och inte lyckats, och hon skrev om den frustration hon kände när hennes bekant beklagade sig på Facebook först över sina graviditetskrämpor och nu över saker som är jobbigt när bebisen har kommit. Ni förstår nog nu varför jag känner mig träffad, det är ju mycket av det som jag har skrivit och skriver här i min blogg. Visst, jag förstår att det kan kännas jobbigt att läsa om sådana saker när man själv inte vill något hellre än att bli gravid och få ett barn, men samtidigt så gör det mig både ledsen och arg, frustrerad och besviken att läsa att den här personen tror att bara för att man beklagar sig så är man inte glad och tacksam för den graviditet/det barn man har! För det är man ju! Jag är det i alla fall! Jag älskar ju verkligen min lilla sparv! Det är ju bara det att när man mår dåligt, riktigt dåligt så är det nog få personer som verkligen helt till 100% kan se bortanför det jobbiga och enbart vara glad och tacksam. För det är ju det som är det jobbiga då! Det betyder inte att man inte är tacksam, absolut inte! Det betyder bara att vissa saker är jobbiga, även om orsaken till dessa är något man längtat efter. Beklagar man sig över sitt graviditetsillamående eller smärtorna från foglossningen, betyder det inte automatiskt att man inte är tacksam för sin graviditet. Det är ju bara det att man önskade att allt skulle gå så enkelt och smärtfritt som möjligt. Man är glad och tacksam för det lilla livet, men man är däremot inte tacksam för de olika krämporna.

Samma sak gäller när barnet har fötts. Bara för att man har fått en bebis så behöver det inte betyda att man inte är glad och tacksam för barnet, det betyder bara att tröttheten, sömnlösheten är jobbig, inte att man ät otacksam. För även om man är glad och tacksam för den nya bebisen så är det inte så värst kul att ha blodiga och söndriga bröst. Inte är det heller kul att vara så trött att ögonen går i kors och man orkar inte ens tänka längre och det lilla man lyckas tänka orkar man inte tänka klart. Nej, det är inte så lätt och trots att man är tacksam och glad så kan det jobbiga vara det som blir mest överhängande, det som blir det som märks mest. Det är ungefär som att jämföra med någon som varit med om en allvarlig olycka och som har överlevt, men brutit ena benet. Visst, man är tacksam för att man lever men smärtan i det skadade benet och allt kränger som detta kommer att medföra i form av tvättmöjligheter, möjligheter att förflytta sig, benet som kliar under gipset där man inte kommer åt att klia etc är något som de flesta med hög sannolikhet i första hand kommer att känna/tänka på.

På tal om trötthet…. Klockan är mitt i natten och jag sitter och ammar. Jag är tröttare än trött och ögonen går i kors på mig. Ändå envisas jag med att skriva. Och det gör jag som vanligt på telefonen, dvs som gjort för att detta inlägg ska bli rörigt och dåligt skriven ned avsaknad av röd tråd. Så jag vill här passa på och be om ursäkt för att det är just rörigt skrivet, med dålig svenska osv. Sorry över det gott folk! Och även om tröttheten just nu är den känsla som är tydligast och mest överhängande, så är jag otroligt tacksam för mins två flickor”, tro inget annat!

På resande fot

Ska man ut och bila i sommar så kan jag tipsa om denna:

20140722-215140-78700211.jpg

Den är gratis och kan beställas på Trafikverkets hemsida och är gratis. Med den får man koll på var närmaste rastplats är och villa fasciliteter den har

Något som jag undrar över vad det gäller rastplatser är varför det är så få rastplatser som har någon typ av lekplats? Det är ju trots allt många barnfamiljer som är ute och far i landet, och då inte bara under industrisemestern, och ett par gungor på en rastplats borde väl inte vara så svårt, eller dyrt att fixa?

Dagens utflykt

Idag kom min yngsta syster, A, med sambo och hälsade på. Eller snarare så sågs vi på Selma Lagerlöfs Mårbacka. Pga sviterna efter sin stroke så blev det ett väldigt lugnt besök där.

20140719-125935-46775498.jpg

20140719-125937-46777177.jpg

Vi hade tänkt äta lunch där, men de hade bara crepes så vi beslutade oss för att åka till en 50-tals restaurang som finns på andra sidan av Sunne. Vi såg stället igår när vi var ute och åkte och blev nyfikna. Särskilt som det var mer eller mindre fullt på uteserveringen. Tyvärr så var det fullt där, utom ute på uteserveringen, i solen. Med dagens värme, bebis och min systers svårigheter att hantera värme så åkte vi till Länsmansgården istället. Och gott var det! Dessutom så kändes det en aningens nyttigare 🙂

Men efter det var det dags att åka ”hem”, bebis vaknade när hon skulle sättas i bilen och så grät hon hela vägen, stackarn var ju så hungrig!

Utflykt

Då bebis vid måndagens BVC-besök visade sig ha gått ner i vikt sedan föregående vägning så åkte jag, bebis och svärmor (som tidigare hade varit och rekat och kollat upp möjligheterna att väga bebis) till Sunne BVC där de har en våg i sitt skötrum som vi kunde låna. Det visade sig att vår insats med tillägg av ersättning hade gett effekt och bebis hade gått upp igen till 3710g från måndagens 3560g (eller liknande). Bra gjort! Idag har bebis inte haft behov av ersättning utan hon har varit fullständigt nöjd efter måltiderna, och då mina bröst har känts fulla emellanåt och mitt provpumpande efter en amning idag gav väldigt bra resultat är min teori att bebisens viktnedgång berodde på minskad mängd mjölk som i sin tur berodde på förra veckas mjölkstockning. Men nu är vi, peppar peppar, på banan igen!

På eftermiddagen så åkte vi på utflykt till Tossebergsklätten. A och E klättrade upp i tornet och sedan så fikade vi. Och så tog jag lite bilder, inspirerad av Volvoreklamen (de med vagnen, bebis ligger och sover inuti).

20140718-220010-79210645.jpg

20140718-220008-79208628.jpg

20140718-220006-79206185.jpg

20140718-220002-79202566.jpg

20140718-220004-79204259.jpg

Och så var det en häftig bil där

20140718-220055-79255041.jpg

En dag

Allt började så bra inatt när bebis skulle äta, hon åt och tycktes bli mätt och belåten på en kvart, tjugo minuter, somnade och det var helt ok att jag la ifrån mig henne. Jag borde vid det här laget ha lärt mig att inte ropa ”hej” förrän jag kommit över ån. Jag hade knappt hunnit somna förrän de karaktäristiska ljuden började ljuda från henne… Så det var bara att ta och byta blöja. Sedan var hon pigg och så ville hon snutta lite bröst. Snart somnade hon, men så snart jag la ifrån mig henne så vaknade hon och så ville hon ha mer bröst. Hon somnade om men så snart jag gjorde ett försök att lägga ifrån mig henne så vaknade hon. Och så höll det på. Så när A satte igång att snarka så höll jag på att brista ut i gråt och tog och väckte honom för att han skulle få gå och fixa en flaska med ersättning. Hela flaskan gick åt. Tyvärr måste jag säga då det blev nog lite väl mycket för den lilla magen då det följdes av en massa kräkningar och magknip. Stackars liten! Och det tog en bra stund innan vi både kunde somna.

Till följd av denna jobbiga natt så har jag varit enormt trött idag, trots en två timmar långt middagslur. Men trots tröttheten så följde jag med till stranden när de andra skulle bada. Själv så kan jag inte bada med tanke på mina känsliga bröst, dels pga att jag fortfarande har avslag. Men lite bilder tog jag medan de andra badade och jag satt och ammade

20140717-215417-78857802.jpg
Utsikten mot parkeringen från bänken jag satt på

20140717-215543-78943064.jpg
En liten sandstrand men vi fick ha den helt för oss själva</em

20140717-215649-79009631.jpg
Bebis äter

Två veckor

Idag är det två veckor sedan som Lilla Hjärtat kom ut till oss. För någon dag sedan vägde jag mig och hade då gått ner 7-8 kg (minns inte nu exakt). Och idag passade jag på att ta ett kort på mig, för att minnas. Inte den bästa bilden, men den som jag lyckas ta för tillfället. Är i Värmland nu och man får ta den spegel som finns till hands och då blir bilden som den blir.

Så borta är gravidmagen, även om magen är mjuk och sladdrig. Det får jag inte göra något åt om E får bestämma för hon tycker den är så ”gosig” 🙂 Så där är det ju skönt att inte ha någon press att bli ”fit” för för henne är jag fin som jag är

20140716-113949-41989901.jpg

Tankar om bebisverkstad

Något som slog mig redan under graviditeten var saknaden av att få testa. Testoman som jag är så blev det ett antal tester under de dryga två år som vi försökte att få till ett syskon till E innan Lilla Stjärnan och det är något som jag kan sakna ibland, testandet. Spänningen, smusslandet (jag ville inte berätta för A hur jag höll på och hur mycket pengar jag la ner på det, även om det var mina pengar som jag använde), ja, allt med testandet! Till och med, på något konstigt vis saknar jag även den där besvikelsen jag kände vid negativa tester.

Vad det gäller graviditeten så kan jag inte för tillfället känna att jag saknar något av den. Med E kunde jag känna att jag efteråt saknade mina besök hos barnmorskan då hon var så gullig och rar, men med denna… Jag fick aldrig så bra kontakt med barnmorskan den här gången. Men det kan ju bero att jag bytte barnmorska mitt i graviditeten, jag vet inte. Samtidigt så känner jag att jag fäste mig mer vid den äldre barnmorskan som förlöste mig så där handlade det ju tydligen inte om hur många gånger vi hann träffas.

Sedan har jag, till min glädje, och förvåning ytterligare en sak som jag saknar, och som jag skulle kunna tänka mig göra om. Själva födseln. Men där hade jag ju också den gulliga barnmorskan och sköterskan till hands. För bortser man från när jag fick Kvaddlarna och en stund efter det så var denna förlossning en helt fantastisk upplevelse!

Så när man ser på det hela så skulle man kunna tro att jag vill ha fler barn och att vår tre frusna ägg kanske trots allt skulle kunna komma till användning, men så är det inte. För det är så, dels så vill jag inte gå igenom fler graviditeter, dels så känner jag att jag börjar bli för gammal för ytterligare barn. Det hade kanske varit annorlunda om vi hade varit yngre, men nu… Nej, nu har jag gjort mitt, nu räcker det. Och jag, jag får leva med minnet av den första tiden med E och försöka få Lilla Hjärtats första tid att bli minst lika bra som storasysters

Upp och ner

Det här med amningen går verkligen upp och ner. Stundvis vill jag bara gråta för att det är så motigt med känningar av början till mjölkstockning och alla förebyggande åtgärder som för livet omständigt, som tex undvika drag, och det nu när det har varit så varmt. Ska vi öppna upp för korsdrag så kan jag inte vistas draget någon längre stund innan det börjar kännas i brösten. Och sedan, stundvis fungerar allt som det ska. Då ammar hon en stund och är därefter nöjd i ett par timmar innan det är dags igen. Värre är det på morgnarna/förmiddagarna. Då äter hon en stund, somnar och vaknar ca fem minuter senare och vill fortsätta suga. Inget annat duger. Tar det för lång tid blir hon så arg så att hon nästan går åt. Och en annans enda fungerande öra blir lidande och hotar med att lägga av den med. Och så håller hon på i ett antal timmar. Positivt nog så brukar hon hålla detta till just morgon/förmiddag men ibland, som idag, började morgonen redan vid tre… Då hon inte har gått upp riktigt som hon ska så slutade det med att A gjorde iordning lite ersättning (jag hade i min trötthet inte tänkt så långt), och hennes premiärmåltid av detta sa bara slurp, slurp och så hade vi en nöjd och belåten bebis som somnade som en klubbad säl. Så tydligen så får hon trots allt inte i sig tillräckligt så nu ska jag börja pumpa mellan hennes måltider, komplettera med ersättning och hoppas att allt kommer igång som det ska.

Kontakt med vården

I förrgår hände det som varit en av mina rädslor, jag fick mjölkstockning. Den som aldrig varit med om det kan vara lyckligt ovetandes, men roligt är det inte. Och förloppet var så sanslöst snabbt så jag hann inte med. Jag satt och amma och när jag var klar så kände jag av brösten en aning men varken mer eller mindre. A fick ta bebis så att jag skulle kunna gå och äta. På vägen från vardagsrummet där jag suttit är inte långt, jag menar vi bor ju i en helt vanlig villa, inte ett palats (!), men under dessa metrar känner jag smärtan i brösten när tröjans tyg kommer åt dom. Och hormonstinn som jag numera är så börjar jag att gråta samtidigt som jag känner hur jag börjar frysa och frossan bryter ut. Innan jag sätter mig för att äta (A och E åt medan jag matade lillasyster) så kollar jag tempen, 38 grader, så det är inget tvivel om saken. Frossan är inget jag hade inbillat mig. Efter att jag hade ätit hade tempen stigit ytterligare en halv grad.

En lång, kokhet dusch senare (då jag masserat och handmjölkat brösten) så kändes det lite bättre (även kombinationen alvedon och Ipren), men då de sagt på BB att om man fick feber så skulle man höra av sig till dom, så jag satte mig och ringde. Det var inget roligt samtal. Det brukar inte vara det när man inte blir riktigt trodd, även om de när jag la på slutligen insett att jag inte bara var sjåpig.

”Men det är ju bara sex dagar sedan du födde, man brukar inte få mjölkstockning så tidigt!”

”Näe, kanske inte, men jag har det i alla fall. Jag har ju alla symptom: ömma och hårda bröst, feber och frossa osv. Och jag hade ju det med fen stora tjejen. Flera gånger så jag vet ju hur det känns!”

Och lite senare under samtalet:

”Jaha, så du har feber?”

”Eh, ja, jag har feber! Och frossa.” och då har jag hackat tänderna under hela samtalet

Och ännu senare i samtalet

”Du tror inte att det är vanliga spänningar i brösten som man får precis i början när man har börjat amma?

och

”Skulle det inte bli bättre så får du ringa oss imorgon igen. Eller amningsrådgivningen. Fast jag vet inte om de har öppet imorgon?”

Suck! Inte konstigt att jag drar ut i det längsta för att kontakta vården!

Bättre var det när jag slutligen igår fick tag på BVC för tid efter att ha försökt sedan i förra veckan (endast en som jobbar nu under semestertider och de har enbart telefontid en timme om dagen). Och det från ”vår” BVC-sköterska som vi även har till E. Och då har vi ändå inte haft henne när E var liten bebis och jag hade mina ständiga mjölkstockningar så hon visste inte om de problem jag haft innan… Gissa om det känns bra och förtroendeingivande för mig, som ännu inte träffat denna sköterska (A och svärmor har tagit E till de kontroller som varit de senaste åren och efter att vår förra sköterska slutade och denna fick hennes tjänst)

Hörselkontroll

Idag var det dags för hörselkontroll. Den gick finfint. Då jag inte hade lyckats få tag på BVC och boka in tid där så frågade jag om de även kunde väga henne. Det kunde de, och det visade sig att hon hade gått upp till sin födelsevikt, dvs nästan 200g sedan i lördags!

Jag passade även på att be om att få förlossningsjournalen utskrivet. Den var verkligen inte lång. Men nu vet jag att exakt en timme efter att jag hade fått Kvaddlarna så kom bebis, och jag vet att den andra moderkakan (placentan) var stor som en hand

Alltså, den där känslan

När man efter tre timmar med ett barn vid bröstet (ammar, hon somnar, jag lägger ifrån mig henne, efter 5-10 min vaknar hon och måste läggas vid bröstet igen) äntligen får sova vid tre tiden på natten, för att tre kvart senare vakna av sprängfyllda bröst och av bröstmjölk genomvåt nattlinne och inse att mjölkstockning är inte långt borta. Gå upp och försöka få till tekniken med att handmjölka. Stenhårda bröst som är svåra att få till (inte konstigt att hon har svårt att greppa!). Och först 1,5 timme senare, med lite lättare känslan i brösten gå och lägga sig för att veta att tre timmar senare ringer klockan för att hinna med allt som måste göras innan jag ska köra A för att hämta nya bilen, och därefter själv köra med bebis till hennes hörselkontroll. Då är det lite jobbigt.

Och känslan av att när man vaknar när väckarklockan ringer med återigen sprängfyllda bröst, om möjligt ännu blötare nattlinne (nytt). Ställa sig upp och inse att dropparna som hamnar på ens fötter (dropp, dropp) inte är någon vatten som droppar från en kran eller från någon läckage utan bröstmjölk som droppar från brösten.

Tankar, funderingar och tillbakablickar

Halvligger här i soffan med min lilla sparv sovandes på mitt bröst och tänker tillbaka på den senaste veckan. Händelserna. Känslorna. Tankarna. Funderingarna.

En sådan sak är en sak under förlossningen som jag själv reagerade på redan då, var vad jag fokuserade på under värkarna. Under de första smärtsamma värkarna, innan smärtlindring så blundade jag och försökte tänka bortom smärtan. Det i kombinationen med att hålla handen (främst A:s men vid något tillfälle barnmorskans). Det gick till en viss nivå, men sedan blev de för svåra och det gick inte längre. Då var det tur att jag fick lustgas då det hjälpte en bra bit på vägen. Dock inte när jag fick de sterila Kvaddlarna, de var som sagt var det värsta under hela förlossningen. Sedan så var det en av Anne Geddes otroligt fina bilder som var uppsatt på väggen som fick mitt fokus. Eller snarare hennes namn. Jag såg inte bilden, fokuset hamnade vid varenda värk på hennes namn. Och i slutet, under krystvärkarna var det A som fick hela mitt fokus. Förutom att krysta då.

En annan sak som jag tänkt på från förlossningen är en av de känslor som var starkast efter förlossningen, och kanske även under, där är jag lite osäker. En känsla som jag vet att jag högt upprepade ett flertal gånger:

”Herregud vad duktig jag är!”

En betraktelse på mig själv som jag haft var hur jag pratade med bebisen när hon lades på mitt bröst. Det måste ha låtit som kärlek vid första ögonkastet. Men även om jag menade vartenda ord jag sa så fanns den inte där från början. Kärleken. Den kom först senare. Den riktigt djupa kärleken, från en mamma till sitt barn vet jag egentligen inte riktigt när jag kände första gången, men jag vet att jag i natt vaknade och låg och kollade på det där lilla livet som låg i sin ”crib” bredvid mig och jag kände hur hjärtat höll på att spricka av kärlek. Den riktiga kärleken var helt enkelt tvungen att växa sig fram, även om beskyddarinstinkten var där redan från början. Jag var medveten om detta väldigt tidigt, att mina känslor inte var riktigt så starka som man skulle förvänta sig av en nybliven mamma, och jag skämdes. Vilken dålig mamma jag var som inte älskade sitt barn över allt annat! Samtidigt så visste jag ju att det ibland kan ta lite tid för att knyta an, men en riktig mamma måste ju göra det omgående! Eller? Det måste ju vara något fel på mig! Jag vågade inte säga något till någon om dessa tankar. Inte förrän jag väl kände hur det hade vänt, hur jag kände att kärleken fanns där. Visst, innan så fanns ju kärleken till det liv som fanns i min mage, men på något sätt kunde jag inte koppla ihop dessa två, det lilla livet i magen och det lilla livet som placerats på mitt bröst.

Nu kan man ju fundera på varför jag skriver det här? Jag måste erkänna att det var ett svårt val. Men samtidigt så ville jag berätta om det. Ifall någon upplever något liknande. För det kan kanske vara skönt att veta att man inte är ensam. Att andra också har känt så.

En annan sak som jag upplevt under dessa dagar som har gått sedan förlossningen är smärta. Först av eftervärkarna. Jag kan inte minnas något av dessa från tiden efter E:s förlossning. Samtidigt så vet jag att det är vanligt att omföderskor känner av mer av dessa än vad förstföderskor gör.

Andra känslor som också tar upp en del av mitt liv för tillfället är ryggvärken som jag får om jag står eller går för mycket. Och så självklart mina bröst! Trots bra grepp och trots att allt ska vara ok så är mina bröstvårtor såriga. Det som skulle vara i så fall var att hon greppar för litet, men ärligt talat, det får inte plats med mer i hennes mun! Jag får trösta mig med att hon växer och att hon mycket snart kommer ha ordning på den biten. Sedan så är det för så för mig, så som det är för många andra, en enorm smärta i brösten precis när hon greppar och börjar amma. Nu blir det ju inte bättre heller av att mina bröst är enormt mjölkstinna och att de smärtar och är ömma pga det. Men trots smärtorna så har jag hopp om att få det hela att fungera. Det är ju så, det kan ju ta sin lilla tid…

Det finns tusen och åter tusen tankat som flyter runt i huvudet på mig, men nu börjar jag bli enormt trött och därför kommer jag att nämna en sak till. Besvikelse och sorg. Känslor som mamma orsakat. Hon ringde idag. Hon hade köpt något till bebis och nu undrade hon om vi skulle åka till Värmland i nästa vecka eller inte. Skulle vi inte åka skulle hon posta det i stället. Och visst är det snällt av henne att köpa något till bebis, det säger jag inget om, men E då? Bebis är ju för liten för att förstå present, medan E är stor nog att förstå att bebis tar allt fokus från mormor. För mig har det alltid varit självklart att om jag ger en present till ett nyfött barn så har jag även med mig en present till eventuella syskon, allt för att storasyskonet inte ska behöva känna sig försakad och/eller bortglömt. Och även om jag borde känna mamma vid det här laget, och att jag därför varken borde bli förvånad eller besviken så blir jag det. Och jag känner stor oro för att träffa henne. Oro för E:s skull. Hur hon kommer att reagera, min lilla stora tjej!

Förlossningen och lite annat under BB-tiden

Jag har inte riktigt haft koll på vad jag har fått med av allt och vad jag har missat. Nu har jag läst igenom allt och tänkte komplettera lite.

När vi kom till Mölndal så var det precis innan skiftbyte, så den barnmorskan som tog emot oss byttes ganska snart ut till en annan. Den nye var en äldre, erfaren kvinna. Så snart efter skiftbytet så visade ”vår” barnmorska oss till det rum som skulle bli vårt. Vi fick installera oss medan det värkstimulerande droppet förbereddes liksom antibiotikan. Medan jag satt och väntade på detta så satt jag i en skön fåtölj vid fönstret och njöt av den lugn och ro jag kände, och läste en bok mellan värkarna. När BM kom in med droppet så tyckte hon att jag såg ut att ha det så skönt så hon tyckte jag kunde få sitta där när droppet kopplades in. Och det är jag tacksam för! På så vis kunde jag verkligen känna mig avslappnad mellan värkarna som tilltog i styrka men fortsatte att kommavar 6-7 minut. Efter ett tag så började A komma och hålla mig i handen under värkarna, men sedan ville jag få lugn och ro och läsa emellan. Jag tänkte flera gånger

”en värk till, sedan ber jag om smärtstillande

Men så blev det aldrig. BM tog upp frågan och rekommenderade mig som omföderska sterila kvaddlar och lustgas. Jag är av den inställningen att hon borde ju veta bättre än jag då det är hon som är experten så jag valde att gå på hennes rekommendation. Fast först efter att A hade försäkrat sig om att jag skulle kunna få epidural om jag sedan så önskade.

Så här i efterhand är jag tudelad till Kvaddlarna. De fick tydligen fart på det hela, men samtidigt, den smärtan när jag fick dom..! Jag var inte alls förberedd på den enorma smärta det innebar, jag skrek och jag grät och jag bad dom sluta. Jag bad dom att inte röra mig något mera, att bara låta mig vara. Jag födde hellre utan smärtlindring än att de fortsatte. Allt som allt hann jag få sju stycken under den värk som jag fick detta. Jag satt i sängen när detta gjordes och efteråt ville BM att jag skulle sitta och luta ryggen mot sängen som var fälld i sittande läge, men smärtan efter Kvaddlarna satt i ett tag och jag kunde inte tänka ens tanken att något rörde mitt ryggslut. Först efter ett tag gick
jag med på att sätta mig så.

Vid något tillfälle så blev jag kissenödig och fick då ställa mig upp för att sedan kunna kissa i ett bäcken som lagts på en pall. Då känner jag hur gärna jag under värkarna vill ställa mig riktigt bredbent, bresa ordentligt för att få den bästa ställningen.

”Bredbent som en cowboy” minns jag att jag tänker.

Väl i sängen så får jag hjälp först av sköterskan, sedan av A som nu har fått övergå från att hålla handen till att hålla emot med benen, att vid värkarna spjärna emot med benen. Det känns bra. När A tagit över från sköterskan

Jag vet inte riktigt när det var, men vid något tillfälle så kollar BM och utbrister förvånat

”Nej, men! Här händer det saker! Du är redan öppen 8 cm!”

Ett tag är vi helt ensamma A och jag. Vart sköterskan är vet jag inte men BM har gått för att leta efter en mindre mask till lustgasen då den läcker lite ovanför näsan på mig. Mitt i en värk så känner jag att nu händer det saker. Jag känner att något är på väg ut och att jag vill krysta. Mitt i värken försöker jag genom att peka på mina nedre regioner förklara för A vad som händer. Jag ser att han inte förstår. Jag känner att jag bara måste få dit personal, NU och lyckas, trots det starka behovet av att krysta och trots den enorma känslan av att något är på väg ut, få ur mig:

”Kalla hit dom! Nu!” samtidigt som jag fortsätter peka mot händelsernas centrum. Jag märker hur han tvekar, ska han hålla emot benen eller ska han gå och ringa på hjälp? Han ringer. De kommer. Sedan händer allt jättesnabbt. Jag blir ombedd att ta det lugnt med en värk. Till min förvåning lyckas jag. Jag känner hur BM mellan värkarna drar i mina nedre regioner och jag blir riktigt förbannad på henne, måste hon dra i mig mellan värkarna? Jag vill ju ha paus varje sekund jag får möjlighet! Först nu börjar jag fatta vad som håller på och händer. Bebisen är verkligen på väg ut! Eller? Jag frågar. Jag får ett positivt svar. Och så känner jag hur bebisen glider ut. Och jag ser det blåa lilla livet. Och jag hör nästan omgående dess första skrik, och jag hör att någon säger att det är en flicka.

När det är dags för efterbörden att komma ut visar det sig att moderkakan är ovanligt stor. Stor men fin. Men det visar sig även att det finns en moderkaka till. En lite mindre. Men fin även den. BM visar och förklarar för mig och sköterskan. Jag är för omtumlad för att förstå. A klarar inte av att se på moderkakan så han har satt sig med din bok (!).

Idag så hade jag samtal med min BM. Jag frågade om det där med moderkakan. Hon trodde att det kunde ha varit två foster men att den ena hade tillbakabildats i vecka 7-8. Om det är så så betyder det ju att det där ägget jag gick tillbaka delade sig i två. Att det höll på att bli enäggstvillingar för oss…

Vad det gäller bebisen så var hon 50 cm lång och vägde 3760g vid födseln. Bröstet tog hon nästan omgående och ville sedan knappt släppa den på flera timmar.

Och idag, får vi äntligen åka hem!

20140705-135623-50183013.jpg

Läkarkontroll

Vi hade hoppats få åka hem idag, men Lillasyster behöver tydligen äta upp sig lite så det blev inget med det. Förhoppningsvis så ska det bli ordning på det hela för nu tycks den riktiga mjölken ha kommit igång och Lillasyster verkar äta rätt bra. Så håll nu tummarna!

Stolt storasyster

Idag fick den stolta storasystern träffa sin efterlängtade lillasyster för första gången. Visst, jag är nog fylld av hormoner, men jag blir alldeles tårögd vid minnet av hur storasysterns glädje och stolthet rörde mig! Min fina, fina E visste knappt till sig av glädje. Och så stolt hon höll i sin lillasyster (med min hjälp). Hur till dig hon blev när lillasyster grep tag i hennes finger. Eller när hon öppnade sina ögon och ”tittade” på storasystern. Hur hon pussade och kramade lillasystern. Och sjöng både Byssanlull och Vem kan segla och egna små vaggvisor när lillasyster började bli ledsen och kinkig. Min fina, fina plutta! Och tänk, nu har jag en till! En som till utseendet är en kopia av storasystern. Vi får se om det är tillfälligt eller om hon även i framtiden kommer att vara som hon. I vilket fall, det är inte klokt vad lyckligt lottad jag är!

Liten

Det är fullt här på BB så A har åkt hem och jag får dela rum med en annan mamma med bebis. Den andra bebisen har gråtit mycket nu de senaste timmarna, men min lilla snutt hon sover. Eller ok då, ibland kollar hon upp men blundar snart igen. I och med infektionsrisken i och med att den tidiga vattenavgången kommer personalen in och tittar till hennes andning. Den är bara bra.

Och här en liten bild på fröken, tagen nu, mitt i natten med mobilen, därav den dåliga kvaliteten

20140703-013853-5933215.jpg

Efter hinnsvepning

Istället för att skriva och publicera en massa uppdateringar när andan fyller på så kommer jag att skriva ett inlägg, men under en längre tid. Mest gör jag detta för min egen skull, så att jag senare kan gå tillbaka och se på hur det var. Jag menar, jag börjar ju redan på att fundera på vad dagens barnmorska sa…

Klockan 23:55, ca 9 timmar efter hinnsvepningen
Jag får fortfarande lite rosa på pappret när jag torkar mig och i bindan blir det lite koagulerat. Direkt efter hinnsvepningen kom det en stor, brunblodig slemklump och senare under eftermiddagen kom en till. Min fundering var att det kan ha varit delar av slemproppen, men jag vet inte.

På vägen hem från mödravården blev jag väldigt känslosam och höll på att börja gråta. Tankarna for runt i skallen på mig. Var jag trots allt beredd på att föda och bli mamma för andra gången? Och tänk om förlossningen nu kommer att komma igång? Jag blev verkligen jättenervös! Jag vill ju att den ska komma igång, samtidigt så är det ju så stort!

På vägen hem började jag även på att lägga upp detaljerade planer på hur vi skulle göra om det nu kommer igång. Visst har vi haft planer om än inte så detaljerade. Och ärligt talat, A är ju inte så himla bra på det där med att planera… Så allt sådant hamnar på mig. Och jag har ju som bekant inte orkat bry mig.

Ända sedan hinnsvepningen har jag haft lite molvärk, men det behöver ju som sagt var inte betyda något särskilt. Jag har även känt av lite sammandragningar men inget större och inget att bry sig om. Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga om just den statusen annat än att det är ungefär som sist jag skrev.

Vad det gäller A… Hans reaktion på att det kanske kan komma igång inom det närmaste pga hinnsvepningen var lite panik. Han har saker han skulle behöva få klart innan. Jag blev lite sur när han nämnde det. Mycket tror jag beror på hur han sa det. Hade det blivit som vi hade hoppats på så skulle han ju redan varit hemma, liksom bebis och då skulle de på hans jobb fått klara sig utan att han hade gjort det som han har suttit med mer eller mindre hela kvällen. Visst förstår jag att han vill bli klar med det, men som sagt var, den här graviditeten har ju redan gått över tiden! All tid han får till att jobba nu får han och hans chef se som bonustid anser jag!

17:00 tisdag
Hela dagen har jag haft färgade flytningar i mindre mängd. Det har även varit en del sammandragningar men inget större och inget att egentligen bry sig om. För en liten stund sedan så var jag och E i källaren, hon för att byta leksaker och jag för att hänga tvätt när jag känner att det rinner, känns lite som när mensen kommer igång eller när man kissar. Går till toan och en större klump har kommit. Slempropp, blodklump eller bara flytning? Jag vet inte. Byter från trosskydd till binda. Känner vid fler tillfällen att det ”rinner”. Fortfarande osäker på vad det är. Ser mest ut som flytning så jag antar att det kan vara det eller slempropp? Funderar på att ringa A, men han borde sluta jobbet snart och komma hem. Jag avvaktar. Avvaktar även med att ringa förlossningen. De kan ändå inte göra så mycket just nu…

19:00
På väg med E till farmor och farfar. Sedan ska jag in på kontroll och se för att se om det är vattnet som sipprar eller inte. Med tanke på att jag fyller en binda på 30-60 minuter så tror jag ju att så är fallet.

23:40
Den dyblöta handduken bekräftar att vattnet har gått. Ett nytt ctg görs och allt ser bra ut. Den noterar att jag har haft några värkar, men det är inget jag känt av. Då man fött barn tidigare så får man tydligen välja på igångsättning eller avvakta på att värkarbetet kommer igång av sig själv (med E fick vi inget val, då var det bara väntan dom gällde då förstföderskor har i regel ett betydligt långsammare förlopp). Vi väljer att avvakta och åker hem. Efter lite frukt, smörgås (är vrålhungrig) och dusch går vi och lägger oss. Jag har värsta blöjan på mig och har bäddat med både madrasskydd som jag fick från förlossningen och handduk. Nu får vi se om det blir någon sömn och hur länge. Jag är i alla fall enormt trött

6:30 (onsdag)
Klockan ringer då A hoppas hinna avsluta vissa jobbsaker. Jag vaknar en minut innan av en värk. Natten har i övrigt varit lugn. Vaknade vid ett tillfälle när jag kände hur det bara forsade vatten. Gick upp och bytte skydd/blöja och tog tempen (blir den över 37,9 måste vi in). Varit allmän uppe några gånger och varit och kissat, men det är ju vanligt när man är gravid. Och i vanlig ordning, precis som de flesta andra nätter de senaste veckorna så vaknar jag vid tre och kan inte somna om. Undrar varför det är så? För bebisen ligger ju still då så det är inte den som väcker mig eller håller mig vaken. Jag lyckas i alla fall känna mig rätt avslappnad och ligger kvar. Sista gången jag ser på klockan innan jag somnar om har jag varit vaken i nästan en och en halv timme.

9:30
Värkarna har avtagit. Varför ska Lilla Stjärnan börja härma stora syster nu när det inte har passat tidigare??? Kom igen nu bebis!

11:40
Är inne på Östra för kontroll. Bebisens hjärta tickar på fint. Värkarna som lyst med sin frånvaro har det kommit några stycken av nu och kom så snart jag hade fått på mig CTG:t. Dock så väntar vi på att bebis ska vakna, just nu ligger den och sover…

20140702-114615-42375224.jpg

De gröna siffrorna längst upp till vänster på skärmen är hjärtslagen. De röda visar sammandragningarnas styrka. Dessa syns även på det nedre diagrammet på pappersremsan

12:30
Som omföderska är rekommendationen att man ska bli igångsatt inom ett dygn efter att vattnet har gått. Vi väljer att gå på rekommendationen. Nu sitter vi i väntrummet och väntar på att barnmorskan ringer och kollar vart vi kan få detta, här på Östra eller på Mölndal.

15:00
Inskriven på Mölndal. Kommer snart att få värkstimulerande dropp inkopplat. Saknar min lilla plutta, men hon har ju det bra hos sin farmor och farfar. Vid kontrollen här så var jag öppen 3-4 cm. I och med kontrollen kom värsta Niagrafallet och britsen blev dyngsur 🙂

20140702-145556-53756091.jpg

20140702-145557-53757603.jpg

Bild på förlossningsrum 5 och utsikten härifrån

19:00
Kvaddlar och lustgas och nu är hon här!