BVC-besök

Idag var det dags för besök på BVC för bebisen igen. Äntligen har hon passerat sin födelsevikt! Nu ligger hon på 3950g och börjar alltså bli stora tjejen. Jag måste erkänna att jag på ett sätt har nojjat mig vad det gäller hennes vikt. Dels har jag varit orolig att min mjölk inte är fet nog då hon både äter, kissar och bajsar som hon ska. Dels har jag oroat mig för någon typ av allergi som hindrat hennes viktuppgång, men nu kan jag andas ut för tillfället. Härligt!

20140730-171048-61848619.jpg

Annonser

Fotograf

Idag så var jag, E och bebis iväg till den där fotografen som jag och E var till i maj och fotograferade gravidmagen (och E förstås). Strax innan vi skulle åka ville bebis, självklart, äta. Och efter det behövdes ett blöjbyte så vi kom lite sent. Det slår ju aldrig fel, har man en tid avtalad så blir det garanterat blöjbyte eller matning, eller som nu, både och! Hur kommer det sig tror du?

Än en gång känns det som om hon, fotografen, leverade. Hon la upp några bilder på sin blogg och särskilt två älskar jag verkligen! Och E, hon var i sitt esse! Bebisen i sin tur sov sig igenom nästan hela fotograferingen, trots våra försök att väcka henne. Först när vi hade gett upp, strax innan vi skulle åka hem så vaknade hon, så det blev även några bilder med vaken bebis. När allt väl var nerpackat så var hon väldigt vaken och skrek för fulla muggar. Jag sa till fotografen att bebisen skrek aldrig utom när hon hade fyllt blöjan eller när hon var hungrig. Och när jag började undersöka saken så visade det sig vara så, hon hade bajsat. Och inte lite heller. Det var översvämning. Så pass mycket att till och med babyskyddet var kladdigt… Så vi fick åka hem med en nybytt bebis i en bajsig babyskydd…

Namn

Det här med namn är jättesvårt tycker jag! När jag var gravid försökte jag under flera månader få A att engagera sig och försöka få honom att fundera på namn, men de gånger han kom med förslag så kändes det långt ifrån seriösa (det är svårt att ta förslag som Brynolf, Ambert och Hibertus seriöst, i alla fall om man känner A). Tillslut gav jag bara upp.

Däremot så har E haft ett namn som hon tyckte bebisen skulle heta om det blev en tjej, men det är ändå det enda förslaget som hängt med. Själv så har jag haft ett gäng förslag, men som sagt var, jag har inte kommit någon vart med A, vilket har varit väldigt frustrerande. Problemet är också att E har sammanlagt tre namn, ett tilltalsnamn och två andranamn, och vi vill att lillasyster ska ha det med, och det gör ju självklart det hela mycket svårare.

Nu när hon väl har kommit så har jag återigen tagit upp frågan och då fått samma resultat som tidigare, dvs inget alls. Eller jo, viss skillnad är det ju, det är slut på alla oseriösa namn och killnamn, men det kommer inte fram några nya förslag och vi kommer inte vidare med den lista med förslag som jag har letat fram.

När vi var iväg så undrade svärmor (precis som alla andra runt oss) om vi hade bestämt namn, och då visade jag henne min lista på förslag. Bland dessa var E:s förslag med och den tror jag kommer att vara ett av namnen även när vi väl har beslutat oss, men frågan är om det kommer att vara tilltalsnamnet? Visst, den är rätt fin, om än lite ”kantig” men sedan så är den lite tråkig också då det är ett av de namn som legat på topp 10-listan de senaste åren.

I listan fanns även ett namn som jag inte ens minns att jag har skrivit in i listan, men som jag nu allt mer gillar. Detta namn är precis som E:s namn rätt ovanligt och av finskt ursprung, precis som jag. Jag tror att många inte gillar namnet, men som sagt var, det växer allt mer ju mer jag tänker på det.

Ett annat namn som jag har haft med som en av mina toppfavoriter är ett som dök upp en natt när vi fortfarande var kvar på BB och jag satt och ammade. Det är ett vanligare namn, om än inte något av de i absolut topp, och har under senare år legat på någonstans runt 45-65 plats bland namn som registrerats bland nyfödda. Dessa tre namn har jag som sagt var känt mer och mer för. Idag föreslog jag E dessa namn och hon tyckte de var jättebra. Och det trots att hennes favorit enligt mitt förslag inte skulle vara tilltalsnamnet. Så nu återstår bara att bearbeta A. Tjurskallig som han är så lär inte det bli det lättaste. Men jag vet nu vad jag vill. Dessa namn ska det bli, om han inte skulle komma med några bättre förslag, vilket han inte lär komma med. Sedan återstår att se om han går med på ha det där finska, ovanliga namnet

Ytterligare en riktigt varm dag är till ände (nästan i alla fall) och vi är åter hemma från vackra Skåne-land. Och i och med att vi kom hem började E med sitt krånglande och A med sitt surande. Men som jag skrev igår så var vår tur helt fantastisk! Jag skulle verkligen kunnat tänka mig att stanna några nätter till, och då är det inte bara pga att familjen var så harmonisk. För som sagt var, jag föll verkligen för Örenässlott. För det fortsatte att leverera. Maten var jättegod, det tyckte även svärfar som är en riktig finsmakare efter att jobbat ihop med många av de bästa i branschen.

Så, än en gång säger jag det. Vill man ha en riktigt härlig hotellupplevelse, då kan jag absolut rekommendera Örenässlott! Och själv så vill jag absolut tillbaka ditt! Vem vet, kanske nästa sommar?

Besannades farhågorna?

Tillslut kom vi i alla fall iväg och så hamnade vi tillslut på Skåne djurpark. Det var VARMT att traska runt där! Sedan bar det av genom det gudomligt vackra skånska landskapet till Glumslöv och Örenässlott.

20140724-183629-66989036.jpg

20140724-183630-66990454.jpg

20140724-183627-66987519.jpg

Utsikten från vår balkong

20140724-183757-67077963.jpg

20140724-183759-67079785.jpg

Och denna kan svärföräldrarna se från sin balkong

20140724-184045-67245076.jpg

20140724-184043-67243434.jpg

20140724-184041-67241895.jpg

Snart ska vi gå upp till restaurangen och då får vi se om maten är lika bra som resterande har varit.

Sugen på ett mycket prisvärt erbjudande och få uppleva samma sak? Gör som vi och passa på att köpa detta erbjudande!

Kaos i kubik, eller ”Jag ger upp!”

Bästa svärföräldrarna fyllde år i förra veckan och i present av oss fick dom en hotellövernattning med tillhörande middag. I paketet ingick vår lilla familj. Idén var min och jag trodde ärligt talat att det skulle bli bra, men just nu tvivlar jag starkt på det. Och ändå är vi bara på väg till det hela… Övernattningen är neråt kusten på ett ställe och då vi ändå ska ut och åka så tänkte vi hitta på något och detta skulle planeras igår. Och plötsligt var allt bara jobbigt och krångligt. Tillslut kom A och hans mamma fram till något som de trodde att alla skulle bli nöjda med och tycka att det var kul, återstår att se hur det blir med det, jag hoppas i alla fall att det blir bra, det bara måste vända för att inte allt ska bli en total flopp!

Idag tänkte vi komma iväg i tid och därför hade vi satt klockan på 6. Jag och Lilla Stjärnan hade gått upp bara en kort stund tidigare för att byta blöja och amma. Men vad gjorde det att vi hade gått upp då A inte lyckades ta sig upp förrän en halvtimme senare… Han gick i alla fall upp och gick och duschade, jag ammade under tiden. Här måste jag tillägga att morgon/förmiddagsamningen med bebisen är mycket av och på, dvs amma, pausa i 5-10 minuter, amma, pausa 5-10 osv. När A hade duschat färdigt var Lilla Stjärnan för tillfället nöjd och sov, så jag passade på att också gå och duscha. När jag kom tillbaka skrek hon för fulla muggar och A kunde inte trösta henne. Det var bara mamma som gällde. Och där började kaoset. E vaknade av skriket och var sur och trött och gnällig, vilket medförde att hon började krångla med frukosten, påklädning och allt annat. Och hon började gnälla över att hon inte ville åka någonstans då vi ”precis hade kommit hem”. Samtidigt så satt jag och ammade och mellan amningsintervallerna försökte jag packa det sista och få E att göra det hon skulle samtidigt som jag bar bebis på ena armen, samtidigt som jag försökte få lugn i huset då både E och A och i slutet jag höll på att gå upp i limningen. Tillslut kände jag bara för att ringa till svärföräldrarna och ställa in allt, och säga att de fick åka själva. Eller att bara åka själv med bebis och lämna A och E hemma för sig själva med sitt surfande, gnällande, fräsande och krånglande.

Jag hade hoppats att i sommar när vi är lediga så länge tillsammans att vi skulle kunna åka på olika småturer till nära och kära men även med besök på tex Legoland eller liknande, men nu inser jag att det inte är värt det. Jag orkar inte planera in en massa, boka saker och veta att en massa pengar har lagts ner, helt i onödan och få förväntningar som sedan grusas pga allt bråk, gnäll och krångel. Jag som bara vill ha det trevligt, och trodde även att övriga familjen skulle tycka det var mysigt och kul , men det var nog till att ha en alltför naiv förväntan på det hela.

Tacksamhet och otacksamhet

Nyligen så var det en som skrev i en tråd jag tidigare vistades mycket i om en bekant på Facebook och jag kände mig träffad. Tråden hon skrev i är för personer som en längre tid försökt bli gravida och inte lyckats, och hon skrev om den frustration hon kände när hennes bekant beklagade sig på Facebook först över sina graviditetskrämpor och nu över saker som är jobbigt när bebisen har kommit. Ni förstår nog nu varför jag känner mig träffad, det är ju mycket av det som jag har skrivit och skriver här i min blogg. Visst, jag förstår att det kan kännas jobbigt att läsa om sådana saker när man själv inte vill något hellre än att bli gravid och få ett barn, men samtidigt så gör det mig både ledsen och arg, frustrerad och besviken att läsa att den här personen tror att bara för att man beklagar sig så är man inte glad och tacksam för den graviditet/det barn man har! För det är man ju! Jag är det i alla fall! Jag älskar ju verkligen min lilla sparv! Det är ju bara det att när man mår dåligt, riktigt dåligt så är det nog få personer som verkligen helt till 100% kan se bortanför det jobbiga och enbart vara glad och tacksam. För det är ju det som är det jobbiga då! Det betyder inte att man inte är tacksam, absolut inte! Det betyder bara att vissa saker är jobbiga, även om orsaken till dessa är något man längtat efter. Beklagar man sig över sitt graviditetsillamående eller smärtorna från foglossningen, betyder det inte automatiskt att man inte är tacksam för sin graviditet. Det är ju bara det att man önskade att allt skulle gå så enkelt och smärtfritt som möjligt. Man är glad och tacksam för det lilla livet, men man är däremot inte tacksam för de olika krämporna.

Samma sak gäller när barnet har fötts. Bara för att man har fått en bebis så behöver det inte betyda att man inte är glad och tacksam för barnet, det betyder bara att tröttheten, sömnlösheten är jobbig, inte att man ät otacksam. För även om man är glad och tacksam för den nya bebisen så är det inte så värst kul att ha blodiga och söndriga bröst. Inte är det heller kul att vara så trött att ögonen går i kors och man orkar inte ens tänka längre och det lilla man lyckas tänka orkar man inte tänka klart. Nej, det är inte så lätt och trots att man är tacksam och glad så kan det jobbiga vara det som blir mest överhängande, det som blir det som märks mest. Det är ungefär som att jämföra med någon som varit med om en allvarlig olycka och som har överlevt, men brutit ena benet. Visst, man är tacksam för att man lever men smärtan i det skadade benet och allt kränger som detta kommer att medföra i form av tvättmöjligheter, möjligheter att förflytta sig, benet som kliar under gipset där man inte kommer åt att klia etc är något som de flesta med hög sannolikhet i första hand kommer att känna/tänka på.

På tal om trötthet…. Klockan är mitt i natten och jag sitter och ammar. Jag är tröttare än trött och ögonen går i kors på mig. Ändå envisas jag med att skriva. Och det gör jag som vanligt på telefonen, dvs som gjort för att detta inlägg ska bli rörigt och dåligt skriven ned avsaknad av röd tråd. Så jag vill här passa på och be om ursäkt för att det är just rörigt skrivet, med dålig svenska osv. Sorry över det gott folk! Och även om tröttheten just nu är den känsla som är tydligast och mest överhängande, så är jag otroligt tacksam för mins två flickor”, tro inget annat!