Bra

Jag borde sova, ska upp tidigt imorgon för att sätta mig i bilen, köra 20 mil till en kund, delta vid en aktivitet hela dagen och därefter köra de 20 milen hem igen. Jag ska gå upp klockan 5 imorgon. Men jag vill bara skriva lite först. 
Jag mår bra nu! Jag känner viss stress. Det är ju så mycket nu med allt som är nytt. Och så rollen som konsult med allt vad det innebär. Och oron över att inte vara bra nog, att jag visar mig vara så dålig som jag fått för mig under mitt sista år på Företaget. Och så den riktiga stressen med alla projekt. Min chef förvarnade mig om att det kunde bli lite väl lugnt min första tid som konsult. Jag kan väl intyga att så absolut inte är fallet! Snarare tvärtom. Jag får börja säga nej till jobb om jag inte ska börja jobba alltför många timmar i övertid. Och så är det så skönt att jag känner (i alla fall än så länge) att jag duger. Att jag är bra som jag är. Att kollegor med andra expertisområden vänder sig till mig när de har frågor som rör mitt område. 
Jag trivs med det här! Det jobbiga är att få ihop det med familjen. Särskilt framöver när det blir en hel del resor. Men det ska nog gå bra. Jag trivs. Just nu känns det som om jag kanske, kanske, kan ha hittat rätt

Nej, vi ska inte separera!

Igår skrev jag detta till syrran:

Jag måste fråga dig, har mamma sagt något om att jag och A skulle gå isär? När jag ringde henne för att säga att jag inte skulle komma till Staden imorgon utan på fredag nästa vecka så frågade hon hur det kom sig att vi skulle gå isär. Jag kan säga att det finns inte det minsta lilla uns sanning i det! Mig veterligen har inte A heller några sådana tankar! Det är något hon helt och hållet har hittat på, eller att någon har sagt något om något helt annat och så har hon utifrån det tolkat det som hon själv vill, eller något. Jag kan erkänna att jag blev rejält arg när hon frågade det, att hon ö h t trodde det. Det är inte första gången som hon har fått för sig saker om mig och istället för att ifrågasätta det hela så tror hon det allra värsta. När jag blev arg och berättade hur ledsen JAG blev över att hon alltid tror det värsta om mig och min familj så började hon:

”Åh, jag blir så ledsen när du är arg!” 

men arg, ledsen och besviken som jag var så sa jag att hon får vara hur ledsen hon vill för att hon ska veta hur ledsen jag blir över att bli anklagad för saker och att hon tror saker utan att ifrågasätta eller fråga mig om det verkligen kan ligga någon som helst sanning i det hela. För som det har varit så har det inte varit att hon har frågat om det hon har fått för sig är sant utan hon har vid flera tillfällen rent ut sagt att det är så det är, att det är sanningen och att jag t.o.m. kanske ljuger för henne men hon vet… Då skyllde hon allt på en dröm (jaha, så hon tror på allt hon drömmer, mer än hon tror på mig) och senare skyllde hon på att hon trodde det för att när jag ringde i förmiddags om att jag skulle komma imorgon inte hade tagit mig tid att prata och för att ”jag lät så konstig i telefonen”. Det kan ju vara så att det satte hennes alldeles för vilda fantasi igång men jag hade ju ändå sagt att jag ringde från jobbet, att jag inte kunde prata länge just för att jag var på jobbet, men att jag ville ringa och bara erbjuda mig att hjälpa till när jag för en gångs skull fick möjlighet. 
Visst, det är kanske hennes demens som spelar ett spratt, men det är kanske hennes gamla problem som kommer upp? Jag minns att pappa berättade för mig vid några tillfällen att mamma då mådde sämre och hade börjat inbilla sig saker och ting (som tex att han var med andra kvinnor) och vid ett tillfälle så berättade han att han funderade på försöka få henne inskriven på psyket då hon var så djupt inne i det hela och inbillade sig så mycket saker och att det blev mer och mer ohållbart

Jag vet att det kan vara sjukdom som gör att det bli så här, men jag känner att jag orkar inte ta det. Jag orkar inte att bli anklagad för olika saker, särskilt när det inte finns någon som helst grund i det hela. Jag känner mig som en hemsk dotter som inte orkar låta henne komma hit så mycket som hon önskade, men hon väntar sig att bli servad och varje gång som hon är här så är hon ledsen för att hon känner sig så orättvist behandlad av än den ena, än den andre och för att hela världen är emot henne och… Jag känner mig verkligen som sämsta dottern i världen när jag inte finns där för henne, men jag orkar inte! Jag orkar inte förklara mig, jag orkar inte! Just nu har jag fullt upp med att få vardagen att gå ihop med barn, familj, huset, jobb och allt annat som är. Just nu är jag inte stark för fem öre. Mitt förra jobb har tagit så mycket energi från mig! Nu har jag iochförsig  nytt jobb, men allt är nytt, det är mycket jag behöver lära mig i form att olika datasystem, rutiner och dylikt, jobbet som konsult innebär en del resor och jag kommer även att hålla en del utbildningar vilket bara det kräver en hel del i form av planering etc. Samtidigt så tar hämtning/lämning av barnen dubbelt så lång tid nu när Lillasyster går på dagis i ena änden av samhället vi bor i och E går i förskoleklass i ett helt annat område. Och även om det är kanske 400m fågelvägen så är det betydligt längre när man kommer med bil, som jag gör. Tidigare så var de ändå i samma byggnad och det var enkelt att vara effektivare med hämtning och lämning. Så även om jag har kortare resväg än tidigare, och dessutom slipper flaskhalsen Tingstadstunneln så tar hämtningen dubbelt så lång tid än tidigare när de gick på samma ställe. 

Trött. Glad. Nöjd. Det är tre år sedan sist. Rätt stora förändringar. En hel del nytt folk. Folk som aldrig setts innan. Folk som inte setts sedan grundskolan och som nu visade sig ha oss som gemensamma vänner. Folk med en väldigt nischad specialintresse och som under kvällen kom fram till att det visade sig vara samma, smala specialområde. 17 vuxna. 17 barn. Tre barn som var exakt lika gamla. Eller nåja födda inom en och samma vecka. 

Kräftskivan 2016 känner jag mig nöjd med!