Spelar roll

Lillasyster leker med en docka och mormor som är på besök frågar om bebisen är en flicka eller pojke. Lillasyster kollar surt på mormor och konstaterar

”En bebis!”

Annonser

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

A är på skidresa med sitt jobb och jag är själv med barnen. Imorgon kommer mamma. Jag misstänker att det inte kommer att ske så jättemånga gånger till med tanke på hur hon numera mår. Det kommer bli så skönt när hon väl flyttar in på serviceboendet! Hennes nuvarande lägenhet ligger ute till försäljning. Nu är det bara till att hoppas det blir budgivning på den.

Mina känslor rörande barn har ändrats något på senare tid. Visst finns längtan där på ett vis, men främst handlar mina känslor om hur fel det känns att låta de tre fina embryon vi har i frysen gå till spillo. Borde inte även de få en chans? För mig känns de på något sätt som liv. Konstigt nog med tanke på att jag tycker att den abortlagstiftning vi har är bra. Men det handlar ju om den fria viljan? Viljan att göra det man själv anser vara bäst? Samtidigt så inser jag ju att det vore en otjänst gentemot såväl mig själv, A och de två vi har redan. Samtidigt så kunde jag inte låta bli att gå in och kolla hur mycket det skulle kosta med att föra in en av våra eskimåer när jag såg på Benify att mitt jobb erbjöd bruttolöneavdrag på Nordic IVF där de finns förvarade just nu. Trots att vi inte kommer att göra något med dom annat än skänka till forskning. För tre barn gör ju allt så mycket mer omständigt. Bil, bostad, resor. Att börja om med vaknätter, blöjor etc. Nej, även om det är med en viss sorg jag ser mina två bli större så känner jag en glädje och lättnad över det också.  Så även om det inte är aktuellt för mig att att använda den möjligheten så inser jag än en gång  vilken bra arbetsgivare jag har hamnat hos! 

Istället för ytterligare graviditetsförsök och kanske till och med börja om från början med bebis så funderar jag på att börja plugga deltid på distans. Förnuftet säger att jag inte skulle klara av det, samtidigt som jag känner ett sug i att vidareutvecklas, bli bättre på det jag gör, både i teorin men även praktiskt. Så jag har sökt några intressanta kurser, sedan återstår det att se om jag kommer in och därefter om jag tackar ja, eller ej och hur jag då löser det rent praktiskt. Kanske att jag fortsätter jobba heltid och så pluggar utöver det, eller så ber jag om att få gå ner i tid. 

Positiv känsla 

Hela den här veckan har jag fortsatt att må bra, trots förkylningen som varit rätt rejäl. Men det är som om all mentala energi som länge varit borta nu har kommit tillbaka. Hormoner? Kopplat till förra veckans händelser på jobb och med mamma som fick det att kännas som om blytyngder lättade från mina axlar? Jag vet inte. Jag kommer i vilket fall ta och åka till vårdcentralen nästa vecka och ta det där provet för att se vad trombocyterna ligger på för värden. 

Hade avstämningsmöte med min chef idag. Efteråt gick jag därifrån med lätta steg. Fick höra att de är väldigt nöjda med mig. Jag har nöjda kunder, mina kollegor gillar mig. Flera hade tydligen sagt till honom att jag sprider sådan lugn runtomkring mig. En av personerna som tydligen hade sagt så blev jag lite förvånad över. Det kändes inte som om denne skulle tänka i dom banorna, men tydligen! Eller så hade den där personen på mitt förra jobb som sa till mig att jag inte skulle lita på någon så länge det var något positivt, rätt. Men jag väljer att lyssna på det positiva och ta till mig det. När jag får till mig något negativt så funderar jag på det, funderar på om det är något som jag behöver ta till mig eller inte. Om inte så går jag vidare. Om, ja, då försöker jag lära mig och utvecklas till det bättre 

Jag mår bra nu. Just nu mår jag verkligen jättebra! Jag ser hopp, jag känner tro och jag anar vilja hos mig. Men bäst av allt, jag håller på att hitta mig själv igen! 

Håll tummarna

Imorgon ska jag hålla utbildning. Jag har knappt någon röst… Håll tummarna för att den kommer tillbaka så att jag i alla fall klarar av dagen! Hade det inte varit så att kunden har hyrt lokaler och flera av deltagarna är ditresta och hade jag haft någon kollega som kunde ta utbildningen istället skulle jag stannat hemma (trots att jag ändå är rätt pigg, men rösten är ju en av mina främsta verktyg, särskilt när det rör just att hålla utbildningar). Men nu…
Håll tummarna! Sedan får rösten vila i bortåt en vecka
Men, något positivt: jag börjar få tillbaka energin i kroppen! Kanske är min teori om efterdyningar från gamla jobbet och att jag trots allt har gått och spänt mig vad det gäller mamma som stämmer? 

Lättnad som förlamar

Jag har funderat så mycket på varför jag mår som jag gör. Hjärnan känns absolut som den är med, men den enorma trötthet jag gått med nu en längre tid och som inte kunde förklaras med min hypotyreos har fått mig att tvivla. Kanske har A rätt, kanske håller jag trots allt på att bli utbränd? Men så under veckan som varit har några händelser fått mig att tvivla på det än en gång. 

Det är kanske hjärnan och kroppen som reagerar men inte på det negativa med mitt nuvarande jobb utan att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv? Att jag håller på att hitta tillbaka till den tilltro jag en gång hade på mig? Att mitt självförtroende nu har fått växa och att jag nu allt mer har kunnat lämna det vissa personer på mitt förra jobb fick mig att tro om mig själv är något som jag kan lämna bakom mig? Och att den oro som jag känt med mamma och hennes demens har hjälpt till att förstärka den vågskål på livets våg som innehåller krav, otillrcklighet, skuldkänslor och andra tyngande saker och känslor. 

På mitt förra jobb lyckades några få personer få mig att tvivla på mig själv, både på  den person jag är och det jag kan. Några ytterst få personer fick mig att tvivla på alla och att misstro alla. En person sa till mig att jag inte skulle lita på någon, och den här personen lyckades. Jag märker nu att jag idag inte litar på någon från den tiden. Eller jo, några har jag träffat på lunch, och liknande, efter att jag slutade där och dom känner jag nu att jag litar på dom. Jag tror inte att de skulle velat träffa mig nu efteråt om de inte hade tyckt i alla fall lite om mig. Men de övriga… Personer som jag inte träffat av en eller annan anledning.

På mitt gamla jobb fick jag höra att jag inte gjorde något bra jobb. Att man inte kunde lita på mig och att jag inte levererade. Och även om det inte sades rakt ut så fick jag antydningar om att jag helt enkelt inte visste vad det var jag höll på med och inte kunde mitt område. Detta har skapat kaos i min hjärna då jag på tidigare arbetsplatser alltid fått höra från såväl kollegor som chefer att jag är duktig och kompetent. Jag har fått höra att mig kan man lita på och att jag levererar och att jag levererar i tid. 

Som konsult så måste man kunna det man gör. Som konsult så måste man absolut leverera och även leverera i tid. Jag tyckte själv att jag gjorde allt detta i mitt förra jobb men från några få fick jag höra annat och de lyckades få mig att tro på dom. Kanske var det så hos dom? Men frågan är vad som är så väldigt speciellt med dom som gjorde att jag inte levererade eller kunde något som jag kunnat och gjort både före och efter? För nu vet jag att jag gör allt detta. Jag leverar. Jag levererar i tid och jag för det på ett bra sätt. Mina kollegor har sagt många gånger hur glada de är att ha mig där. Men framförallt, mina kunder är nöjda med mig. Och just några kommentarer som jag fått under den gångs veckan har stärkt mig. Bland annat från en kund som jag hade kontakt med redan i mitt förra jobb. En kund som känner min förra chef. En kund som i veckan skrev att jag var ett riktigt proffs på det jag gör. Det fick mina ögon att tåras. Och när jag berättade för en kollega brast det totalt och tårarna bara forsade. Det var en sådan lättnad! Det var som en revansch! Samtidigt som det här hände kändes det som om något lättade inom mig, samtidigt som kroppen blev än tröttare. Det var som om den hade gått och spänt sig så länge, kämpat länge och när bördan lättar så inser man hur trött man är. 

Idag så ringde min syster mig. Mamma hade varit och kollat på ett serviceboende och blivit erbjuden en plats som hon nu ska tacka ja till! Och än en gång så kändes det som något lättade, samtidigt som kroppen blev tyngre och tröttare. En stund senare, i duschen kom tårarna. Hulkandes stod jag där i duschen tills tårarna minskade. Det blev så verkligt med mammas sjukdom. Visst blir man påmind när man pratar med henne men annars har jag kunnat förtränga det till stor del. Samtidigt så har oron funnits där. Oron för vart hennes hallucinationer kan föra henne och vad de kan leda till. Oron för vad folk pratar om henne. Oron för hur hon mår. Jag vet ju att de med hennes typ av demens är de som kostar statistiskt vården mest pengar och det är dom som har sämst livskvalitet. Hon får flytta till sitt nya boende redan i mitten av maj! Och då får hon det så bra. Hon får hjälp med det hon behöver. Hon får personer som kan förstå henne även när hon glömmer bort svenskan. Hon får en större lägenhet än vad hon har nu och hon får en egen uteplats. Och hon flyttar dit helt av fri vilja. Och allt detta känns som en lättnad. Samtidigt så känner jag hur jag håller på att gå sönder. Att jag inte håller ihop längre. Att jag bitit ihop så länge och nu kan jag släppa och slappna av. Och det är nog det som gör att jag mår som jag gör. Jag har hållt ihop så länge och nu kan jag börja slappna av

Kärlek när det är som svårast

Jag slås av den solidaritet och kärlek som svenska folket visar i detta nu! Det som hänt är fasansfullt och helt totalt förkastligt och jag sörjer med alla som drabbats. Det finns inget som ursäktar en handling som denna! 
Samtidigt så känner jag glädje och stolthet för det svenska folket som kommer fram. Det svenska folket öppnar sina famnar för varandra, hjälper den som är i nöd, man gör vad man kan. Låt oss fortsätta med det! Låt inte de som gjort detta få vinna! Jag tror inte att deras huvudmål egentligen var att döda några. Jag tror deras huvudmål var att skapa skräck, hat och ilska. Allt det som skapar osämja. För vilket vapen är bättre än den som bryter något sönder inifrån? Vad är bättre på att bryta sönder människor än just dessa känslor? Inget.

http://www.expressen.se/ledare/sanna-rayman/glom-inte-omheten-vi-kande-denna-terrordag/ 

Min graviditetslängtan har allt mer stillat sig. Tack och lov. Mina funderingar på mitt mående har däremot ökat den senaste veckan. Stundvis känner jag bara för att bryta ihop, rasa ihop som ett korthus. Samtidigt så kommer tankarna på att jag är en mes, inbillningssjuk eller att jag kanske trots allt kanske ändå är och sniffar på väggen? Men det jag inte kan förstå då är varför det är så mycket som talar emot väggen? 

Jämför jag min hjärna hur den är idag jämfört med för ett år sedan så är det enorma skillnader. Då kunde jag komma ihåg upp till tre siffror på en gång, mestadels enbart en eller två. Nu kommer jag stundvis upp till sex, sju, även om det mestadels ligger på 3-4. 

Idag känner jag glädje med mitt jobb. För ett år sedan…

Idag känner jag att jag i alla fall har viss kompetens, för ett år sedan tvivlade jag på allt. 

Samtidigt så känner jag den där enorma tröttheten i kroppen. Som om jag gick med ständig infektion i kroppen. Jag blir andfådd lätt. Kroppen känns stel. Mitt tålamod brister. Särskilt med barnen. Jag orkar bara inte! 

Just nu är det som om den stress jag har är den hemma, den med hämtning (eller lämning) av barnen till dagis respektive fritids. Eller till aktiviteter. Att när vi ska iväg så ska det alltid krånglas och dagdrömmas och hållas på så att det alltid tar längre tid än beräknat. Barnens kivande stressar mig. Och gnäll. Och tjat. Och krångel. Och jag känner allt oftare numera som en urusel förälder. Och jag tycker synd om barnen. Det är ju inte deras fel att mamma inte mår bra! De ska inte behöva lida pga det! Tyvärr så får de stundvis det. Som idag, i bilen så höll Lillasyster på och tjatade och gnällde kombinerat. Tillslut kunde jag inte hålla tårarna inne. Jag klarade bara inte av mer. Men vad skulle jag göra? Det var bara att bita ihop och försöka få henne på andra tankar. Det gick, efter en stund. Men det tog sin lilla stund. Och E hade vid det laget också blivit ledsen för att hon inte heller orkade med. 

Jag är rädd för att mitt mående skadar mina barn. Att mitt bristande tålamod inte är bra för dom. Det är inte det att jag är rädd för att säga något dumt till dom, eller att jag skulle ta till våld, varken fysisk eller psykisk. Det är bara det att jag inte orkar. Samtidigt så kommer frågan, vaddå ”inte orkar”? Vad händer när jag inte orkar? Vad kan jag göra för att orka? Vad är det egentligen som får mig att bli så här? Att må så här? Vad är det som är problemet? 
Och: Är det bara påhitteri alltihop? Något som min sjuka hjärna kommit på