Saknad av dem som varit

Det är nu många år sedan pappa gick bort och mina barn fick aldrig träffa honom. Fina, snälla, barnkära pappa… 

En av dagens minnen på Facebook var det här inlägget som jag skrev just den 15 december 2011 då E var 1 år och 9 månader:

”Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. 

”Moffa” svarar hon. 

Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. 

”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. 

Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. 

Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂 ”

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det var som hände då. Var pappa där? Eller var det något som E fantiserade ihop? Och om pappa var där då, vad har han mer sett? Har han träffat Lillasyster? Har hon sett honom? Hur är det med honom? Hur är det efter döden? Vad är efter döden? På ett sätt är jag skeptisk till det som inte går att förklaras, men samtidigt, en del av mig vet inte vad den ska tro. Denna händelse, andra händelser som jag upplevt. De allra flesta är kopplade till pappa. Om det är ”på riktigt”, är det så att barnen är känsligare/mottagligare och att det är något som de flesta förlorar på vägen? Jag hade fler sådana upplevelser tidigare, hur kommer det sig? Om de är på riktigt, varför är det mindre nu? Kan det vara så att vi ”stänger” den kanalen i och med att våra sinnen fylls allt mer med intryck? 

Det går perioder då jag inte tänker på honom på länge, men senaste veckorna har jag tänkt på honom desto mer. Plötsligt har min saknad vuxit sig större igen. Kanske har detta att göra med det andra som snurrat runt i min hjärna den senaste tiden? Tankarna på att jag vill något mer. Mer med mitt liv. Men vad betyder det? Vad är det? Är detta min 40-årskris? Att fundera på livet och det som varit och det som är. Fundera på valen jag gjort hittills i mitt liv. Valen som jag står inför och valen som kommer att komma. Jag funderar på saker jag gjort, saker som jag kommer att göra och saker jag borde göra och saker som jag vill göra. Och för att inte tala om saker som jag skulle vilja men som förnuftet säger absolut nej till. 

Är detta min medelålderskris? Hur länge kommer den pågå? Vart kommer den leda mig? 

Sitter på tunnelbanan. En mamma står med sina två barn och barnvagn och pratar. Plötsligt tar den större av dom, en pojke på uppskattningsvis 5 år och stryker sin hand mot mammans klänning och utbrister 

Vad fin du är!

Kärlek! 

Kan själv!

Lillasyster har nu hunnit bli 1 år och 9 månader och precis som hon växer så växer även hennes personlighet. Det är en bestämd dam med ett enormt temperament som gillar 

  • dockor
  • åka rutschkana
  • gunga
  • lägga saker i påsar/väskor och gå omkring med dom
  • rita
  • duplo
  • bygga legogubbar
  • dansa
  • pussla

Majs, glass, choklad (såväl mjölk- som 80-procentig choklad älskar hon) och vindruvor är bland det godaste hon vet. 

Pratandet har hon varit lite sen med, men ger man sig bara tid att lyssna så hör man att hon faktist har ett stort ordförråd. 

Det går inte en dag utan att jag känner mig frustrerad med hennes humörväxlingar och temperament, samtidigt som det inte går en dag utan att jag fascineras av denna lilla personlighet och hur mycket jag älskar henne. Och jag älskar verkligen henne mer och mer för varje dag som går! Det går inte heller en dag utan att hon förvånar mig och det går inte en endaste dag utan att jag förundras över alla de saker som hon kan och som jag inte visste hon kunde, eller saker som hon förstår och som jag inte kunde föreställa mig att hon förstod. 

Hon är helt enkelt en fantastisk liten minimänniska  med mycket energi, humör, glädje och nyfikenhet. En liten minimänniska som är mammas lilla skrutta, mammas lilla morsgris. En liten tjej som är så enormt älskad av sin familj. En lillasyster som är storasysterns bästa kompis, den som storasyster säger hon älskar mest. Eller som storasyster säger 

Jag älskar Lillasyster mest i hela världen! Mamma älskar jag tio miljoner hjärtan, pappa älskar jag tio miljoner hjärtan. Lillasyster, ja, henne älskar jag tio miljoner plus tio miljoner plus hundra miljoner hjärtan!

Fyrkantiga ögon

”Mamma, jag tänker inte hålla på med paddan eller kolla på tv idag!”

Jag reflekterade inte så mycket över vad hon sa utan tyckte det mest var bra. Tills på kvällen när jag skulle skriva upp en sak på inköpslistan på mobilen. 

”Mamma, lägg ifrån dig telefonen! Du börjar få fyrkantiga ögon!”

Jag tror bestämt att vi alla ska minska ner på vår skärmtid, inte bara E 🙂

Sitter i bilen och har på radion. Det är reklampaus och det är reklam för en ”vuxenbutik” med ”vuxensaker” och ”vuxenleksaker”. Sedan kommer nästa reklam och efter det fortsätter programmet. Då frågar E:

”Mamma???”

”Ja?”

”Leker vuxna? Finns det vuxenleksaker? Vad är det för något?”

”Ja, det vet du väl! Pappa är ju vuxen, och han leker ju ibland. Eller hur?

”Jaaa…”

”Och lego är ju leksaker och pappa har ju massor av lego! Så visst finns det vuxenleksaker!”

”Ja!”

Hugh! Tur att jag fann ett svar så snabbt!

Kloka barn

På sistone har det pratats om barn hemma hos oss, jag tror att de där embryona i frysen spökar. Jag känner att jag börjar bli för gammal, det är jobbigt med barn och graviditet och på ett sätt känner vi oss klara med det. E har ju varit med i diskussionerna (som mer varit allmän snick snack) och en del tycks hon ha snappat upp. Hon vet på det stora hela hur barn blir till, att det behövs en del mamma och en del pappa för att det ska bli en bebis. Detta blev tydligt igår när ämnet kom av någon anledning upp igen. Jag tror att vi pratade om hennes kompis som har en lillebror. E verkade vara lite avundsjuk på det så jag frågade om hon också skulle vilja ha en lillebror (lillasyster var det hon önskade mest när jag var gravid). Hon tittade på mig och sa:

Vi har ju inte plats mamma! Då skulle vi få sälja all pappas Star warslego för han kan inte behålla sitt legorum! Och sedan tror jag inte det går. Jag tror att du… Jag tror att du har slut på delar som behövs för att det ska bli en bebis!

Så sant som det är sagt, jag hade ju lågt AMH då för två år sedan när vi gjorde utredningen och den lär ju inte ha blivit bättre på dessa år. Samtidigt, AMH skulle ju inte spela någon roll om något av ”eskimåerna” klarade resan från frys till bebis