Den senare tidens händelser väcker till debatt. Sveriges agerande i dessa oroliga tider, präglade av flyktingkrisen i Syrien och dess grannländer, i Europa och inte minst här i Sverige väcker känslor, tankar och funderingar. En av de saker som jagg personligen förfäras mestöver hur en grupp människor dras över en kam. Bara för att en person, eller en del av en grupp gör/tänker/agerar på ett visst sätt, så verkar vissa tro att alla andra i den gruppen gör detsamma. Detta gäller i de allra flesta grupperingar. Motståndare till den svenska flyktingpolitiken skriker om att flyktingarna är otacksamma, att de kommer hit för de svenska bidragens skull etc. Samtidigt skriker förespråkare för ökad flyktingmottagning om att alla som oroar sig över mottagningen och hur Sveriges ekonomi ska räcka till att ta hand om alla nyanlända,  är rasister osv. Jag ser att det finns alla zoner däremellan. Alla flyktingar är inte idioter som är otacksamma guldgrävare som är ute efter att islsmisera Sverige, även om vissa kanske  är det, lika lite som jag ser att alla som känner sig restriktiva till flyktingpolitiken är rasister. Jag ser att vi alla är individer, med olika åsikter och syn på saker och ting beroende på vem man är som person, de preferenser man har, ens tidigare erfarenheter och kunskap. Och oavsett hur dum man än tycker att någon annan är så är det inte ok att begå våldshandlingar mot en annan person. Varken fysiska eller psykiska sådana. Aldrig någonsin. 

Med detta som bakgrund så vill jag lyfta upp detta inlägg som Sverigesdemokraternas Jimmie Åkesson skrev tidigare idag på Facebook. För även om jag tycker att det parti han är partiledare för är skrämmande, trots att han har både sagt och gjort saker som jag absolut inte kan säga att jag tycker är rätt och riktigt, så har han i detta inlägg så rätt i det han skriver. Och då syftar jag främst på denna del: 

Jag förstår att frustrationen är påtaglig. Men: vad tror man sig uppnå genom att sätta eld på byggnader och riskera oskyldigas liv? Vad anser man sig vinna på att använda ett språkbruk som ytterligare förråar debatten? Vad blir bättre av att hota och bruka våld mot meningsmotståndare? Sanningen är, att ni som ägnar er åt detta inte uppnår någonting. Men ni förstör. Ni förstör samhället. Ni attackerar samhället på djupet. Begriper ni inte det? Är ni så självupptagna att ni inte är kapabla att se det ni gör i ett större sammanhang? 

Vi bär alla ett ansvar för hur samhället utvecklas. Jag har ett ansvar, liksom alla som deltar i det offentliga samtalet på olika nivåer har ett ansvar. Det är fullt legitimt att visa sitt missnöje med regeringens politik. På samma sätt är man fri att tycka att jag och mina partivänner är riktiga dumskallar. Men, man har ett eget ansvar för hur man ger uttryck för sina uppfattningar. Ingen är tvingad att uttrycka sig på ett sätt som förstärker hat och rädsla. Ingen har rätt att utöva våld. Mordbrand och hot är grov brottslighet som ska bestraffas. Brottslighet med politiska motiv ska bestraffas särskilt hårt, eftersom det skadar inte bara ett enskilt brottsoffer utan hela samhället. ”

Jag erkänner att det mesta som kommer från Sverigedemokraterna och deras anhängare är i mina öron ren skit. Men jag är kvinna nog att erkänna när jag hör/ser något som är bra. Få människor är rakt igenom onda. Få är rakt igenom goda. De allra flesta av oss är förhoppningsvis någonstans däremellan och då allra helst övervägande på den goda sidan

Annonser

Dålig reklam

Dålig reklam finns det gott om. Mix Megapol har den bästa och mest uppdaterade trafikinformationen så jag brukar lyssna på det i bilen till och från jobbet. Den sämsta reklamen i mitt tycke just nu går så här (till melodin till låten”Ska vi byta grejer”)

Ska vi, ska vi göra grejer, ska vi göra grejer med varann..?

Jag har kanske lite sjuk fantasi, men jag tänker då mer på andra saker man kan göra ”med varandra” än att återvinna plast. Och även om de senare sjunger om saker man kan göra av återvunnen plast så blir det så väldigt fel. 

Trött, nedstämd och allmänt ur form. Barnen fick mig att må bättre för stunden, men snart var jag sur och tvär igen. Idag har det inte helt enkelt varit min dag. Eller idag, den senaste veckan. Särskilt när det gäller teknik/data. I förra veckan upptäckte jag att en sak som jag rapporterar månatligen inte kommit in i systemet. Sex månaders data existerar inte i systemet. Efter många om och men upptäcktes det att problemet var att jag hade felaktig access. Så nu är den fixad, men likväl så blir det fel och jag lyckas inte få in siffrorna. Vart felet ligger nu vet jag inte. 

Igår fick jag en ny dator. Då visade det sig att den disk som jag blivit tillsagd att spara  allt på för att vara säker på att det inte skulle försvinna även om jag blev av med datorn eller om den kraschade, inte alls var kopplade till servern och det fanns inga back up på den…

Min dator har under några dagar velat att jag byter ut mitt inloggnings-id så idag gjorde jag slag i saken och bytte. Jag ver inte riktigt vad som hände men plötsligt hade jag bytt lösen samtidigt som jag för allt i världen inte kunde komma ihåg vad de sista 3-4 var för några tecken… IT hjälpte mig att byta och som vanligt bytte de till ett standardlösenord som jag sedan skulle byta. Men det gick inte. Jag försökte kort, jag försökte lång. Jag försökte med versaler, siffror, specialtecken och jag försökte verkligen men systemet ville inte godkänna det. Så nu går jag fortfarande och försöker få igång mitt jobbmail. 

Uppåtpepp

Idag när jag kom hem från jobbet kände jag mig nedstämd av olika anledningar. Men så kom Lillasyster och visade att hon ville dansa så jag drog igång Duran och Mollan och så dansade jag och barnen till denna fantastiska uppåtlåt. Den är nog Lillasysters favoritlåt. Och så som hon dansar till den… Aj löööööw itt!

Så vill du få lite energi och bli glad, spela Händerna upp eller vår andra favorit som vi blir alldeles vilda och glada av, Salem Al Fakirs Trumma på allt. Och så glöm inte att skaka loss till musiken!

Rätt väg att gå?

Såg idag att det fanns en namninsamling för att kommunen skulle låsa alla skolor och förskolor och att bara behöriga skulle få tillträde dit. Personligen så känner jag mig kluven till det. Särskilt till att ha det på förskolor. Hur skulle man göra rent praktiskt? Kodlås är nog ett bra alternativ men dessa förutsätter ju att alla har koden och då den rätta koden. Och att koden inte hamnar hos en obehörig. Och att den byts ut regelbundet. Och att alla verkligen får den nya koden. Nej, jag vet inte… Jag ser ju fördelarna men även problemen. Kanske är det jag som målar fan på väggen? 
Sedan är frågan hur man skulle göra på skolorna? Snurrdörrar som bara en person kan passera igenom åt gången och kod/tagg/kortsystem som är individuell för varje enskild behörig person? Så som man idag har på många arbetsplatser? Men hur gör man då med barn/ungdomar som glömt sin kod/tappat sin tagg/passerkort etc? En receptionist som tar emot och kontrollerar att de är behöriga, men även besökare som behöver komma in på området men som i vanliga fall inte har behörighet? Jag vet inte. Det är ingen lätt fråga. Hur ser ni på saken?

Bakslag

Förra helgen var jag så glad att min förkylning hade blivit bättre med bars en viss envis hosta kvar, men tji fick jag! Natten till torsdagen vaknade jag av att jag frös och svettades om vartannat. Frossa. Och en sanslös huvudvärk. Kul. Det är det ju alltid. Men nu låg jag i ett hotellrum, cirka sex timmars tågresa hemifrån och dagen därpå skulle jag styra kosan hemåt igen. 

Jag tycks inte haft någon mer feber, eller frossa, men helt pigg har jag inte heller varit. Trots det har det blivit en rätt bra helg. Igår var E först iväg och red på hennes favoritshettlandsponny och efter det blev det lite shopping. Jag har varit sjukt shoppingsugen nu ett tag så nu fick jag utlopp för det 🤗. Idag var det jag och bästa svärmor som var iväg och red. Jisses vad skönt det var, trots att jag inte riktigt fick visat för hästarna att det är jag som bestämmer. ”Hästarna” då den jag hade från början plötsligt vägrade röra sig åt något håll, så till slut bytte jag häst med deras ägare (som alltid följer med oss). Ett nederlag för mig, då jag egentligen gillar den hästen, väldigt mycket men ändå det bästa för såväl mig och hästarna. Den hästen jag fick istället var den som jag har ridit mest på. Att behöva byta häst kändes som ett nederlag och boostade inte direkt mitt självförtroende. Ett självförtroende som är långt ifrån i topp. Ett självförtroende som på sistone allt mer har dalat, och då främst ifråga om min egna kompetens vad det gäller jobbet. 

Förklara för mig 

Till mångt och mycket tycker jag att det är fritt fram för var och en tycka och tänka vad denne än vill, men det gäller bara  så länge ingen annan skadas. 

Den senaste tidens ökade flyktingströmmar till Sverige har nog ingen kunnat missa. Inte heller hur åsikterna går isär vad det gäller Sveriges hantering av flyktingarna. Och jag förstår både sidornas argument, i alla fall till en viss del. Jag håller med om att Sverige har inte råd idag att ha en bra barnomsorg, äldreomsorg, skolor och sjukvård. Men samtidigt, jag anser inte att vi heller kan stå här och titta på när människor dödas och inte göra något. Länderna runt de drabbade länderna går idag på knäna, att skicka mat, pengar och dylikt till dom är inte tillräckligt. Det förbättrar inte situationen så mycket. Det vi skulle kunna hjälpa till med på plats är att stoppa kriget. Men hur gör man det utan att förvärra allt? Och vilka alternativ finns det till att stoppa det genom att åka själva ner och kriga? Jag har inga svar, dock vet jag att jag vill inte åka ner och kriga. Jag vill inte heller att mina nära och kära ska åka ner och kriga. Och risken det innebär… Risken att de inte kommer tillbaka… Ja, då tycker jag alternativet att låta flyktingar komma hit är betydligt bättre! 
Det jag främst reagerar på, det jag rent ut sagt blir förbannad på är hur vissa människor som är emot Sveriges flyktingpolitik agerar. Jag reagerar på den hat som visas överallt. Jag förstår att man blir arg på regeringen/myndigheterna/de som är för flyktingmottagning men jag kan över huvudtaget inte förstå hur den kan vecklas till hat mot den enskilde flyktingen så att det slutar i våld, såväl fysisk som verbal sådan. Hur i alla sina dagar kan en person som söker efter ett bättre liv, ett liv över huvudtaget, vara skyldig till vad de svenska myndigheterna beslutar? Är det så konstigt att man som flykting väljer att leta efter ett liv, trygghet, fred? Vi svenskar gjorde det på 1800-talet. Under ca 70 år lämnade ca 1,5 miljoner svenskar landet i hopp om ett bättre liv, och då framförallt i Amerika. 1,5 miljoner människor. Då kan man ta i räkning att under samma period hade Sverige en befolkningsnivå på mellan 4-5 miljoner. 

Jag kan ärligt säga att levde jag i krig, fattigdom och missär skulle jag göra samma sak som dessa emigranter gjorde då på 1800-talet. Jag skulle göra samma sak som dagens flyktingar gör. Jag skulle leta efter något bättre. Jag skulle söka mig dit där jag fått höra att saker och ting faktist är bättre. Min undran till den som hatar den enskilde flyktingen, den som skriker, spottar och misshandlar en flykting för att denne har sökt sig hit till Sverige är att skulle inte du också göra detsamma om du stod i samma situation? Om du levde i missär, i djup fattigdom, med hot om att du och din familj svälter ihjäl, skulle du inte då försöka leta dig dit där ni har en bättre möjlighet att överleva, att få ett bra liv? Om du levde i ett land, härjat av krig, där du, din familj, dina nära och kära inte vet om ni kommer att överleva dagen då ni inte vet om ni kommer bli dödade av ett skott, en bomb, skulle inte du då söka säkerhet? Eller skulle du stilla sitta kvar och hoppas på det bästa? Ärligt?

Visst, det finns garanterat en del skitstövlar som kommer till landet. Visst det kommer säkert folk som vill utnyttja systemet. Men du som är emot invandringen, tror du verkligen att alla dessa människor kommer hit enbart för att ut utnyttja det svenska välfärdssystemet? Om du inte tror det, om du ändå hatar alla flyktingar, varför gör du det? Varför dra alla över en kam? Varför drar du inte alla norrmän över en kam, du vet ju att en norrman åkte 2021 ut till en ö och skadade över 100 oskyldiga människor, de flesta ungdomar, varför tror du inte att alla norrmän är kapabla till att göra detsamma? Du vet att -88 så dödade en finsk man en man, en kvinna och deras son i Åmsele, varför tror du inte att alla finnar är mördare de med? Du vet att en svensk 21-åring 2015 klädde sig i lång rock, mask och beväpnad med kniv och svärd gick till en skola och skadade flera personer, dödade två. Tror du att alla svenskar är mördare? Tänkte väl det! Samma sak gäller med allt annat, alla Stockholmare är inte snobbar, alla Norrlänningar är inte tystlåtna, alla män är inte våldtäktsmän, alla arbetslösa är inte lata, alla sjukskrivna är inte bidragsfuskare, alla invandrare och flyktingar har inte kommit hit för att leva på våra svenska bidrag och utnyttja det svenska välfärdssystemet, de har inte alla kommit hit för att fortsätta kriget här eller islsmisera Sverige eller vilka andra saker det nu är som människor oroar sig för. Så är det inte! Vi kan inte dra alla över en kam, vi kan inte låta människor lida i onödan och bara stå bredvid med armarna i kors och se på! Vi kan inte heller leva våra liv med ögonbindel och skygglappar och tro att Sverige är en rosaskimrande plats och att krig, svält och dylikt inte skulle kunna uppstå här. Det är alltför naivt!

Jag förstår den oro som många känner för den svenska ekonomin och och över alla kostnader som flyktingarna för med sig. Samtidigt så måste vi se längre. Fler människor betyder ökade behov. Ökade behov kräver fler skolor och barnomsorg, fler affärer, fler sjukhus etc. Det medför fler arbetstillfällen. Fler arbetstillfällen kräver fler människor i arbete, vilket leder till ökade skatteinkomster för kommuner, landsting och Sverige. Får vi in dessa människor in i samhället på ett bra sätt så tror jag absolut att vi alla kan tjäna på detta på sikt! Allra bäst är det med dom som redan kommer och har gedigen utbildningen och arbetserfarenhet med sig, dom behöver inte gå nio år i grundskola, tre år på gymnasium och år inom barnomsorg innan de kan börja jobba och på så vis betala in skatt. Vissa är klara för arbetslivet, medan  andra behöver mer innan de kan komma igång, men oavsett tror jag att de flesta har mycket som de skulle kunna bidra med. Ni som bara ser på kostnaderna idag, har ni över huvudtaget funderat på hur det kan bli på sikt om man idag satsar pengar? Eller ser ni bara kostnaderna kortsiktigt?

Det finns dock en sak som särskilt gör mig riktigt förbannad är att det finns människor som samtidigt som de förfasas över de ökade kostnader som denna flyktingström för med sig, genom sitt handlande gör att kostnaderna för flyktingarna ökar ytterligare. På grund av vissa  flyktingmotstpndares  agerande måste samhället ta till ytterligare  skyddsåtgärder, åtgärder som kostar. Poliserna måste öka sin närvaro vid flyktingförläggningar och andra platser där flyktingarna befinner sig. Räddningstjänsten måste åka ut och ta hand om skadade, släcka bränder på boenden för flyktingarna, kommuner och dylikt måste hitta nya lokaler, renovera nerbrunna, skaffa fram nya förnödenheter etc bara för att några idioter till flyktingmotståndare inte kan se hur deras handlande påverkar kostnaderna. Kostnaderna som de skrämt ser skjuta i höjden. Eller tror de att ”det inte drabbar någon fattig” när en byggnad brinner ner? Tror de inte att madrasserna, lakanen, kuddarna, täckena, övriga möblemanget i dessa flyktingmottagningar har kostat något och inte heller kommer att kosta något att ersättas? Eller tror de att deras agerande gör att övriga samhället ska ge upp och inte starta några fler boenden/mottagningar etc? Jag vet inte! Jag vet bara att jag blir så enormt förbannad över denna slöseri med samhällets resurser, resurser som redan innan är begränsade! Jag blir så förbannad över vissa människors oförmåga att tänka längre än vad näsan räcker (och i vissa fall inte ens så långt)! Och jag blir så förbannad på dom som beklagar sig över de ökade kostnader som den svenska flyktingpolitiken medför, och som sedan medvetet går i ren protest, med full medvetenhet går och ökar kostnaderna. 

  

Leos fortsatta resa

När vi kom till hotellet visade det sig att det inte fanns något rum bokat till mig, men till alla övriga i sällskapet. Liten ort, litet hotell och den var inte bemannad. Men det fanns ett nummer man kunde ringa och där blev jag ombedd att ta en av extra nycklarna som fanns i den säkerhetsbox som de övrigas nycklar fanns i. Så det gjorde jag. 

Efter lite god mat så var det dags för att sova och Leo var snabb på att paxa sängen

  
Han fick dock inte ligga kvar utan jag tog sängen och han fick ligga nerpackad i väskan istället. 

Dagens möte fick han vara med på. Till och med kollegan i Finland som deltog via webkonferens fick veta att Leo var med. 

  Och så fick Leo självklart följa med ut på rundvandring i fabriken! Självklart med skyddskor på!

  
   
Efter en lång dag så fick han än en gång hoppa ner i väskan och så bar det av till Stockholm. 

 

En liten rörelse 

Ibland så dyker det upp, som en blixt från klarblå himmel. Vetskapen. Man slås av tanken och man vet inte var den kom ifrån. Idag var jag med om det. Jag satt på tåget tillsammans med några kollegor, både från hemmavid som från företagets andra enheter på andra orter när vetskapen plötsligt slår till. En av kollegorna från annan ort är gravid! Jag vet inte vad det var som gav mig den insikten. En aning om en svag putning på magen eller handens snabba rörelse över magen, jag vet inte. Men det var så självklart som att det hade stått skrivet i pannan på henne. Jag är inte den som frågar om sådana känsliga saker så jag försökte låta det bero, men jag behövde inte fundera någon längre stund förrän hon utbrast

”Nu kan jag inte hålla mg längre! Jag är gravid!”
Det visade sig att hon är beräknad i april så hon är ju inte långt gången, men ändå så fanns det något där som fick mig att tro det i förväg. I och med att det är tidigt så har hon ju inte direkt fått mage (vad jag vet) men det var som sagt var något som fick mig att komma till insikt i det ögonblicket då hon sträckte på sig. 
Det är rätt häftigt det där! Att få en stark känsla av något, en känsla som man inte kan slå ifrån sig utan som helt utan synlig förklaring, känsla som etsat sig fast vid en,  som vägrar lämna och att sedan få det bekräftat… 

Resenär

Sitter på tåget på väg uppåt i landet i ett tjänsteärende. Jag hittade lilla Leo ombord och nu ska han få följa med, först till orten jag ska till nu först, och sedan får han följa med till Stockholm. Där ska han få leta vidare efter nya äventyr och nya medresenärer tänkte jag. 

  
Men först som sagt var ska han få följa med på jobbmöte och även bo på hotell. Vad kul det vore om man kunde få följa Leos vidare resor! Hoppas att barnen på den aktuella skolan kommer att få en massa uppdateringar från hans resa och att han får besöka många roliga och spännande platser

Recept tips

Jag älskat japansk mat. Inte deras kalla mat så som sushi och bentolåda! Nej! Deras varma mat! Vi brukar köpa hem japanskt emellanåt men idag gjorde vi egen tereyaki lax och det var så himla gott! Ok, barnen var inte lika förtjusta, inte ens Lillasyster som annars äter så gott som all mat, även gravad lax och sill (!), men A och jag var rörande överens om att detta skulle vi göra fler gånger. Tyvärr åt vi upp allt så det blev ingen bild på det, men receptet hittar ni här. Testa vet jag!

Framåt och bakåt

Förkylningen fortsätter att sakteliga bli bättre, men jag blir hemma i alla fall imorgon med. Sedan får vi se om jag ska göra ett försök att jobba på torsdag igen. 

Jag har gjort en hänvisning på min jobbtelefon så att jag inte ska bli uppringd i onödan från jobbet nu när jag är sjuk. Man kan komma runt den om man gör på ett visst sätt, vilket den som innan omorganisationen var min chefs chef gjorde. Jag vet inte om det var någon som hade sagt något till honom eller om det bara var så att han hade upptäckt att min gamla plats var upptagen av en annan person/min hänvisning på tavlan som användes för att skriva hänvisning på om man inte var på sin plats av någon anledning, men i vilket fall så ringde han och kollade hur det var med mig. Jag förmodar att någon hade sagt något då han sa sig behöva kolla upp mig. Jag sa som det var. Jag kände mig utkastad. Jag kände att det hela borde gjorts på ett helt annat vis, att man borde gått via min chef i första hand, inte via mig och det utan att ha pratat med min chef innan.  Att jag kände att den som sa till mig att jag måste flytta på mig kunde gjort det på ett betydligt mildare sätt (än ”Du måste flytta! Jag skiter i vart men du måste flytta!”) och att det hela kändes som ett hån att höra att den som behövde min plats behövde den för att vara nära sina arbetskamrater i sin arbetsgrupp, då hon innan bara suttit några meter längre bort och i samma rum, medan en annan suttit i en helt annan byggnad och flera hundra meter ifrån sin grupp. Jag sa att jag förstod att man ville vara nära sina kollegor, nära sin grupp, det ville jag också, men att man i detta fall hade gått fel tillväga. Men nu hade ju allt löst sig (om än bara tillfälligt, vilket jag inte sa något om), och att jag inte är långsint, så nu går vi vidare. Han tyckte att jag inte skulle känna mig utkastad, att det hade inte varit någons avsikt. Jag sa att nu var det som sagt var så jag känt mig, men att nu går vi vidare. Och det är sant. Jag brukar inte vara långsint, men just det här gjorde ont i själen. Den taggen satte sig djupt. Sedan så gjorde ju inte allt det övriga saken bättre heller (men dom nämnde jag aldrig för honom). En chef som misstror en hela tiden. Alla konflikter. Allt det andra… 

Jag vet att jag är överkänslig. Att jag tar åt mig för mycket. Tolkar saker och ting alltför mycket. Men det är lättare sagt än gjort att bli hårdhudad, att inte bry sig. Jag är inte sådan. Och i och med det så är jag helt klart inte rätt person för den här tjänsten på det här företaget. Jag är inte sådan och jag är inte beredd att bli sådan. Visst önskar jag ofta att jag inte var så känslig, men samtidigt så har jag ju sett fördelarna av att vara det. På så vis kan jag ta upp de lösa trådar som andra förbiser och på så vis nå resultat. 

Frågan jag nu ställer mig, orkar jag vara kvar på företaget tills jag hittar något som verkligen känns rätt, eller ska jag söka och ta första bästa jobb? Jag har insett att de två andra jobben som varit aktuella processer på är jag inte intresserad av i tillräckligt hög grad (tjänsten på högre nivå i företaget vore kul, men med mitt psyke är jag inte rätt person) och jag vet inte vad jag egentligen skulle vilja göra. Dessutom växer inte jobb inom mitt område direkt på träd… Sist jag sökte så sökte jag ju i nästan ett år. Och hur det gick då, vet vi ju nu, två jobb och två företag senare….

Innan jag och den där personen la på så sa han upprepade gånger att han saknade mig i lokalerna och att han såg fram emot ett fortsatt samarbete med mig. Och det var ju gulligt. Och det var ju gulligt av honom att ringa mig.

Vändning

Trots att jag idag sjukskrev mig så slutade det med att jag satt och jobbade stor del av dagen. Dels så hade jag glömt att göra min månatliga rapportering, dels så är det en sak som jag var tvungen att sammanställa inför ett möte för att få det utskickat efter utlovad tid. Sista dagen för att skicka ut det är imorgon och skickas den inte ut i tid så får jag skit för det, oavsett orsak till att den blir försenad. Ändå är inte det där mötet förrän i nästa vecka… Nu var jag tvungen att ge upp efter ett antal timmar då jag inte lyckades få ihop några siffror, jag får helt enkelt kolla på det imorgon. Tyvärr blev det inte bra med den där rapporteringen heller då jag först rapporterade en sak fel, och när jag inte hade instruktionerna här hemma så var jag tvungen att be supporten hjälp med att ändra på det. Då visade det sig att av någon anledning hade inte något av det jag hade trott jag hade rapporterat kommit in. 1,5 timmes jobb helt bortkastat… Plus bortåt 4 timmars jobb med det där materialet som jag inte lyckades få siffrorna att stämma till… Jippiiiii, vad kul och lönt det känns! Jag gav helt enkelt upp och lät det vara. Jag får ta det när jag är frisk igen. Blir saker fel, blir folk sura och irriterade, ja, då får de väl bli det!

Efter att ha sjukanmält mig till det telefonnummer som vi ska sjukanmäla oss på så skickade jag ett sms till min chef där jag sa att jag var sjuk, vad det var med mig, och att jag inte skulle kolla mina mail, men däremot om det var något så fanns jag tillgänglig på telefon. Jag fick bekräftelse på det, men ändå så såg jag senare att jag hade fått ett brådskande mail som jag förväntades besvara på omgående. Kanske är det fel gjort av mig, men nu är jag hemma och är sjuk, förväntar sig min chef att jag ska göra något omgående så kan hon väl ringa mig? Eller sms:a? Särskilt som jag hade sagt att jag inte skulle kolla mina mail? Nu gjorde jag ju det i alla fall, men ändå. Kanske är jag småsint men jag tänker inte svara på det. Inte förrän hon hör av sig på telefonen eller jag är tillbaka på jobbet igen, vilket som nu kommer först. Jag anser banne mig att man ska inte förväntas jobba eller hålla på med jobbgrejer om man är sjuk! 

Min förkylning känner jag nu i alla fall som den har vänt och är på väg åt rätt håll. Men jag är fortfarande inte alltför kaxig. Jag känner mig piggare men hostan, skallebank och snuvan tillsammans med en förlamande matthet och trötthet gör att jag i alla fall kommer att stanna hemma någon dag till. Och ärligt talat, den som hör mig prata för tillfället lär inte tvivla på om jag verkligen är förkyld eller inte, särskilt som minsta lilla prat ger upphov till hosta. Men jag är glad och tacksam för att det nu tycks ha vänt! 

Den här situationen och förväntningarna som sätts på mig på jobbet känns inte alls bra och jag får en allt mer längtan efter något nytt, något annat. Jobbet jag verkligen hade velat ha, fick jag inte. De två jobb som återstår tvivlar jag på. Nu när jag har funderat på saken så tror jag inte att jag egentligen är intresserad av någon av dom. Visst är de lite småintresssanta, men jag söker ju egentligen efter något där jag känner att jag skulle kunna tänka mig att stanna. I alla fall under några år. Jag tror inte jag känner så för dessa två. Eller jo, de skulle vara ok för något år, men jag hill ju mer! Jag vill mer än så! Är det för mycket begärt att vilja ha ett jobb man älskar, ett jobb man känner glädje att gå till och inte bara ett ställe att lyfta lön ifrån? Jag vill ha ett jobb där jag känner att jag kan ge något samtidigt som jag vill känna att jag får något ut av, och då inte bara lön. Men kanske är det så att jag begär för mycket? 

Dagens tips

Brukar man som jag sjunga för sina barn vid läggning så blir det jobbigt om man skulle bli förkyld… I somras kom jag att tänka på det och fick för mig att sjunga in de två vaggvisor vi sjunger som röstmemo på mobilen. Idag, med tanke på min förkylning och hesa stämma och kraxande hostningar var det helt underbart att kunna sköta läggningen som vanligt, med sång och allt, och det trots att jag inte behövde anstränga min röst över huvudtaget!
Tillägg bara några minuter senare: Särskilt med tanke på att när hon hade somnat och jag skulle säga en sak till A insåg att jag hade tappat rösten helt… Och det utan sång 

Host och snörvel

I fredags var jag på jobbet enbart en kort sväng, för attflytta till min nya tillfälliga plats. Sedan åkte jag hem och bäddade ner mig med förkylning. Tänkte att om jag gjorde det skulle jag slippa bli alltför dålig. Tyvärr så lyckades inte min taktik utan nu ligger jag här, däckad i en äkta ”mansförkylning” och känner mig ynklig. Som vanligt med mina förkylningar så får jag jobbig hosta, en sådan som gör att jag kräks. Dessutom fick ju inte direkt E:s kommentar mig att må bättre:

”Mamma. Du ser konstig ut! Du har blåa ringar rund ögonen! Det är fult!”


Spara och slösa

Av de två figurerna Spara och Slösa så är jag nog Slösa, även om A tycker att jag är osannolik på att köpa billigt. Men faktum är att jag gillar att shoppa och jag erkänner att det är inte alltid jag behöver det jag handlar. Men det är ändå sällan jag ångrar det jag köpt. Något jag har en förmåga att ångra är ändå jackköp. I affären känns det så rätt men så blir det hängandes i hallgarderoben, oanvänd, för när det väl kommer till kritan så inser jag att det som kändes så bra i affären inte alls var lika bra när jag väl ska ha på mig. Mina bröst ser bauta ut. Eller blir ihoptryckta och tillplattade. Axlarna är för smala och jackan/kappans är sydd för betydligt mer bredaxlade personer men för att jag ska få plats… Eller så känns jackan/kappan som ett tält. Eller…

För några veckor sedan så besökte vi Freeport i Kungsbacka och till min glädje så har en av mina favoritmärken öppnat en outlet-butik där, Desiqual. Jag skulle inte köpa något, men så kunde jag inte låta bli att prova lite jackor och kappor och föll tillslut för en. A var i en annan affär med barnen så jag ringde honom för att få smakråd. Han övertalade mig att köpa den. Så nu hänger den i hallgarderoben, så himla fin, men jag känner numera viss tvivel om att den verkligen sitter bra på mig. Jag älskar kappan och tycker att den är så himla fin, men på mig..? Ja, ja. Skit samma. Nu är den köpt, med smakråd, jag får väl lita på det smakrådet och se till att använda kappan också! Om det var ett fynd? Jag betalade 999kr för den och enligt prislappen var ordinarie pris 1399kr. 

Så här ser den ut på en korv som mig:

  
Lägg märke till sjalen som skymtar fram, den köpte jag på Gekås senast vi var där. Färgmässigt är den rätt lik sjalar från Desiqual. Nu har jag två sjalar därifrån sedan tidigare, men jag valde att inte ta någon av dom denna gången!

Utanförskap 

Häromkvällen när jag skulle lägga E så pratade vi allmänt om vad som hade hänt under dagen och vad som skulle ske nästa dag när hon plötsligt tystnade och blev alldeles tårögd. 

Mamma, när Lillasyster börjar dagis, får jag vara mer på dagis då?”

Jag bekräftade. 

”Vad bra! För det är inte kul på dagis längre. Jag får aldrig vara med på saker längre…”

Genast blev jag orolig och försökte diskret fråga mig vidare om varför hon kände att det var så. Det visade sig atthon saknar sina kompisar och att då hon inte är där med dom så mycket så missar hon saker de andra gör tillsammans och hon saknar de särskilda aktiviteterna som görs emellanåt. Som den dagen då detta skedde, då hade de andra pratat om teatern de hade varit på dagen innan, dagen som E är ledig från dagis. Så i och med att hon var ledig fick hon inte gå på teater, något som hon älskar i vanliga fall. Och detta var inte första gången. 
Och det visade sig att trots att jag försöker se till att hon träffar sina kompisar på helger och dylikt så blir hon lite utanför då de andra blir så tajta i och med de ändå umgås dagligen. Visst, hon är en i gänget, men inte på samma sätt som innan. Jag måste säga att efter det här samtalet så är jag glad över att A:s föräldraledighet snart är över och E får än en gång bli en i gänget igen

Utkastad

Du får flytta på dig! X ska sitta där du sitter på måndag så att hon kan komma in i sin nya arbetsgrupp. Så du måste flytta! Senast fredag ska du ha flyttat”

Jag blev helt ställd. Det kom som en blixt från klar himmel. Flytta? Vart? Jag sitter ju inte med min grupp för tillfället men man försöker med att hitta en plats där vi kan sitta tillsammans, vilket tydligen inte är så lätt. Jag frågar. 
”Det är inte mitt problem! Det får ni i din grupp lösa!”

Vi i min grupp? Min nuvarande chef och min förre chef har försökt få fastighet att lösa detta i ett halvår nu, utan resultat. JAG kan inte göra något! Min chef försöker så gott det går att få till en lösning. Vad kan jag göra? Inget! 

”Du kan ju tillfälligt sitta där” (pekar mot ett bord som står precis vid ingången till kontorslandskapet vi befinner oss i och bredvid dörren in till kopieringsrummet. Mitt emot de både mötesrummen). ”Men där kan du bara sitta ungefär en månad för sedan kommer det en konsult som kommer att sitta där”

Jag försöker be henne att prata med min chef. Hon bara upprepar att jag måste ut. Det är inte hennes problem. Jag får fixa det bäst jag kan. För jag får inte vara kvar där. Senast fredag skulle jag ha  flyttat på mig. För på måndag ska X börja i sin nya tjänst och behöver vara nära sin nya grupp för att komma in i gänget. 

Senare frågar jag X om jag i alla fall får ha mina pärmar kvar i bokhyllan vid den plats som varit min fram tills nu, bara tills jag får min nya permanenta plats med min grupp. Den anvisade platsen har ingen hylla. Och den är trång. Där det är bredast är det 1,5 meter mellan skrivborden. Två skrivbord som är ställda så att de som sitter vid dessa sitter med ryggarna mot varandra. Jag får ett ok för att ha kvar mina pärmar. På nåder. 

Du förstår, man vill ju sitta med sina kollegor i den grupp man tillhör!”

Nu, några dagar senare så har vi hittat en tillfällig lösning. Jag sitter hos min chef från och med idag. För att få plats där så har konsulten som vi har inne fått flytta på sig och ta en persons plats då denne är sjukskriven. Hur det ska lösas när personen ifråga kommer tillbaka om en månad vet man inte. För mig känns det inte alls bra att konsulten måste flytta på sig pga mig. Men jag antar att min flytt var mer befogad än X:s. Min flytt var i alla fall byte av byggnad. X flyttade ca 5-7 meter, i samma rum. Ett rum där det idag, efter att jag flyttade, sitter 9 personer. Jag förstår precis hur viktigt det är att känna sig som en i gruppen och att få sitta med de övriga! Gör man inte det så missar man ju mycket! Det är svårt att få till en gemenskap om man sitter långt ifrån varandra! Nu får vi verkligen hoppas att X kommer in i gänget i sin nya grupp, särskilt som de knappt känner till varandra! 

Besvikelse

Nu kan jag ge upp hoppet om det där jobbet som jag redan tidigare egentligen hade gett upp, men där hoppet väcktes i och med att mina referenser berättade att de hade blivit uppringda. Besvikelsen är nu stor, om än inte så stor som jag hade trott att den skulle vara. Jag hade ju ändå gett upp hoppet om den redan en gång tidigare. Det jobbiga är att jag de senaste dagarna hade blivit än mer säker på att det var det jobb jag ville ha, det jag vill hålla på med, inte något av de två andra som jag nämnt. Frågan är nu hur jag ska gå vidare? Fortsätta på det jobb jag har och fortsätta att må dåligt eller hoppas på att få något av de två andra jobben som jag har mina tvivel om? Söka annat, jo, men det är ju inte direkt så att jobb inom mitt område växer på träd. Och det jobbet jag fick besked om idag, det är ytterst få som jobbar med just det. Kanske konsult kan vara en lösning? Jag vet inte. Jag vet inte alls vad mitt nästa steg blir