Det var visst inte så illa

Jag har, som jag nog redan innan skrivit, lämnat bebislängtan bakom mig. Jag har accepterat faktum och gått vidare även om det finns en lite sorg i att det aldrig blev ett tredje barn, men det känns som om mitt hjärta ändå gått vidare. Men då åldern är som den är och åren ändå tickar på och mamma var yngre än vad jag är nu när hon gick in i övergångsåldern så har jag egentligen gått och väntat på att även jag ska hamna där. Och med tanke på mitt tämligen låga AMH när vi gjorde utredningen så borde väl det i alla fall, så här sex år senare, vara på väldigt lågt? För att slippa tänka mer på det så tog jag helt enkelt och beställde Werlabs fertilitetspaket.

Igår, på mensdag tre åkte jag till det laboratorium som jag hade bestämt skulle få ta proverna och lämnade några provrör för dem att utreda. De första resultaten fick jag redan inom en timme efter provtagningen, resten idag. Jag måste säga att jag blev imponerad av hur snabba de var!

Resultaten då? Blodbristproverna var alla inom referensvärdena. Immunförsvar och blodets koagulationsförmåga likaså. Under rubriken Sköldkörtel visade det sig att även de var inom referensvärdena men värdet för TSH förvånade mig då de var högre än jag brukar. Det låg på 1,7 mIE/L och jag brukar må bäst när jag ligger på under 1,0. Inte konstigt att jag varit tröttare och mer frusen än vad som känns normalt? Slutligen hormoner. Enligt det som stod i journalen var även de ”inom referensvärdet” och var tydligen helt ”normalt för någon i min ålder”. Det förvånade mig verkligen! Fast det är klart, jag är ju ändå 42 och 42-åringar brukar inte vara så superfertila och det har jag ju helt klart inte varit på länge. Men ändå, värdena överlag förvånade mig, ”inom referensvärdet”. Och inte var de heller supernära referensvärdenas gränser. På mig? Hallå??? Jag hade ju tänkt mig få det bekräftat att det inte finns någon som helst möjlighet för mig att bli gravid igen!

De hormoner som tagits prov på var:

  • FSH som låg på 5,0 IE/L, referensvärde under follikelfasen (första fasen av menscykeln) är 2,5-10 IE/L. Som information för FSH finns att läsa: ”Analys av FSH görs vid misstanke om nedsatt funktion i äggstockar, i samband med infertilitetsutredningar och vid utebliven menstruation för att nämna de vanligaste. Nivåerna måste alltid relateras till var i menscykeln man befinner sig. Vi rekommenderar provtagning runt dag 3 i menscykeln. Så mina äggstockar verkar inte ha någon ”nedsatt funktion”!
  • LH (S-Lutropin) 149 pmol/L med referensvärdet under follikelfasen ligger på 70-530 pmol/L.
  • S-Prolaktin 162 mlE/L med referensvärdet 70-350 mlE/L.
  • S-AMH låg på 0,7 µg/L för sex år sedan vid vår utredning. Jag var säker på att den skulle ligga betydligt lägre än så nu. Det gjorde det inte utan det låg på detsamma.
  • Så tydligen, enligt dessa testvärden är jag fortfarande fertil, även om det är så mycket mer än bara mina hormoner och blodvärden som påverkar det hela. Eller som det även stod i journalen:
  • Kvinnliga könshormoner varierar i nivå beroende på när i menstruationscykeln du tagit provet. Dina värden ligger sannolikt helt normalt i förhållande till din ålder och stämmer överens med prov taget i follikelfas, var god se referensvärden nedan. Din senaste menstruations första dag är dessvärre inte angiven. För en mer individuell bedömning, var vänlig ta kontakt med din gynekolog. Om du tar dessa prover som ett led i en graviditetsönskan är det av värde att veta att dessa provsvar bara ger svar på hormonnivåerna i kroppen och om dessa ger en förutsättning för graviditet. I en fertilitetsutredning bör man även ta ställning till fler faktorer, till exempel livmoderns anatomiska förutsättningar för att bära ett barn och jag rekommenderar att du tar kontakt med gynekolog eller IVF-klinik för vidare frågor om det finns en graviditetsönskan.
  • Annonser

    En väg till barn

    Den tid som vi försökte oss på att få ett syskon till E lärde jag känna flera andra tjejer som också bar en längtan efter bebis. Flera av oss fick till slut barn, om än kanske på lite olika sätt. Jag såg tidigt att jag och A inte var ensamma om att kämpa, men ändå såg jag hur många det var som ändå kände sig ensamma i det, då barnlängtan är något som det inte direkt pratas så mycket om. Frågan är egentligen varför det är så? Personligen tror jag att skam är involverad. Jag tror att många skäms för att erkänna att det är ett fel på en, och då särskilt ett fel som kan kopplas direkt till sex. Egentligen så finns det ju inget att skämmas för, orsaker till ofrivillig barnlöshet är precis som flintskallighet eller diabetes eller vilken annan fysisk åkomma som helst. Men det känns inte så. Därför tycker jag att det är viktigt att informera sin omgivning om att det där med att bli gravid kan vara lätt, men det kan även vara exakt det motsatta. Och just därför vill jag lyfta upp det när det skrivs om det i media. Och senaste artikeln jag sett om det är denna

    Tomhet

    Inför veckan i Grekland hade jag beslutat mig för att göra ett sista försök att få med A på båten gällande ett sista försök till ett tredje barn. Känslan för hur jag känner för tillfället är rätt talande för hur framgångsrikt det blev. Tomhet. Sorg. Ilska. Uppgivenhet. Han står orubblig. Det blir inga fler försök. Jag är egentligen inte förvånad men det känns likväl jobbigt för det. Jag vet att jag borde vara tacksam för de två barn jag har, och det är jag, men längtan… Vad gör man med den? Förtränga, stoppa undan, ignorera? Om det vore så enkelt! Tänk om det vore som att slå på en lampknapp, ON/OFF.

    ON: ”Nu är det passande, nu vill jag ha barn!”.

    OFF: ”Nu är det inte lämpligt att vilja ha (fler) barn, nu stänger vi av känslorna och längtan!”

    Tänk vad skönt livet vore då! Så enkelt!

    ON: ”Idag ska jag bara vara glad och positiv!

    ON: ”Nu ska jag inte älta något”

    ON: ”Idag är jag energisk”

    ON: ”Nu ska jag inte bli arg”

    Till råga på allt så har jag ägglossningskänningar. I vanlig ordning, precis som jag alltid har ca två veckor efter senaste mensstart. Varför måste jag ha det nu när jag tydligen är för gammal för att få barn? Med tanke på att jag hade lågt AMH redan för fem år sedan så borde, skulle man i alla fall kunna tro, det vara minimalt idag. Ja, tom obefintligt. Och min fertilitet lika med noll. Men samtidigt, regelbunden mens, betyder det att kanske, kanske finns det något litet hopp kvar? Ett minimalt, men ändå ett hopp? Det sjuka i det hela är att jag, samtidigt som jag försöker hitta ”lösningar” till att få göra ett sista försök inte vill tvinga honom till något som han inte vill. ”Lösningarna” är många:Ultimatum. Det som talar emot är att jag inte har något bra alternativ till ett försök till. Lämna? Att lämna A är en sak, men jag har ju två barn till att ta hänsyn till. Och att lämna skulle inte egentligen medföra att jag automatiskt skulle kunna bli gravid. Och dessutom, ensamstående trebarnsmorsa… Nej, det är inget alternativ. Förfalska hans namnunderskrift och göra ett försök. Hmm, det skulle kunna vara en lösning, men om det lyckades, hur skulle jag förklara det med tanke på att jag direkt efter att Lillasyster föddes så satte jag in spiral då jag vid det laget inte kunde tänka mig fler barn. Fick näst intill panik vid bara tanken. Men det var då det. Just vad det gäller spiralen så är det också en sak som känns så fel. Varför ha något som idag strider mot mina innersta önskningar? Som tar bort de sista möjliga chanserna att min längtan stillas? Jag har haft mina funderingar på att helt enkelt ställa A mot väggen. Vill han vara hundra procent säker på att det inte blir fler barn så får han se till att skydda sig mot det. Men på något sätt bär det mig emot. Frågan är varför? Just nu är det ju egentligen det motsatta. Jag får fortsätta älta det hela ett tag till. Kanske gör jag det sistnämnda. Då blir det helt och hållet hans beslut. Och skulle det bli kondom, får han ta det, inte jag. Och jag slipper ha något främmande i min kropp bara för att förhindra något som han vill förhindra, och jag vill det motsatta. Och skulle han anse att sannolikheten är så liten att det inte behövs, ja, då får jag hoppas att det osannolika händer ändå, trots allt… Trots att jag är gammal. Trots att han inte vill. Trots att vi egentligen borde vara nöjda, både två. Trots att sannolikheten är så gott som obefintlig att det skulle ske. Men är det rätt? Har jag rätten att dumpa det ansvaret på honom? Och vad skulle ett sådant agerande kunna leda till? Vågar jag ta den risken? Frågan är helt enkelt, vilket val, oavsett efterföljande konsekvenser skulle jag ha lättast att leva med? Vilket val skulle jag, om det sedan visade sig vara ett felaktigt, vara den jag ångrade minst?

    Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

    Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

    Längtan har varit lugnare ett tag nu, men det där brevet i kombination med mens har blåst upp den igen. Jag ser ett samband där längtan växer sig starkare just vid och efter mens för att däremellan bli lite lugnare. Men nu… Tankarna far runt. Hur ska jag få A att ändra sig? Tänk om vi ändå bara kunde göra ett försök? Ett endaste ynka? Vad är sannolikheten att det lyckades? Och skulle det inte vara lättare att gå vidare om vi i alla fall hade försökt och inte bara kastat bort alla tre? Men samtidigt, för varje försök skulle vi ”kasta bort” 16 000 kr, dvs den summa som en återföring kostar på vår klinik. För den summan kan man göra rätt mycket annat kul. Eller ”måsten”. Och vi är ju ändå rätt gamla. JAG är gammal. Och trött. Och saknar tålamod och ork med det som är. Varför ska det vara så f*at svårt att bara gå vidare? Att acceptera och lämna det bakom sig? Varför fortsätter jag bara att älta? Hur gör man för att sluta? Det är så lätt att säga, så enormt svårt att göra

    Påminnelsen

    Jag visste så väl att den skulle komma, ändå känns det tungt. Nu blir det än mer klart att snart är min tid där jag kan få barn över. I brevlådan idag låg ett brev från kliniken

    Fast det är klart, jag är ju inte så stark psykiskt och med tanke på mina up and downs är det väl egentligen bra att A inte vill ha fler barn, även om det inte alltid känns så.

    Åldersgräns 

    Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

    Ett knytte

    Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

    På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

    Häromdagen när jag åt lunch med en bekant slogs jag än en gång av orättvisan som finns vad det gäller fertilitet och möjligheten att bli med barn. 

    Tjejen jag åt lunch med, låt oss för enkelhetens skull kalla henne för Lisa, hade med sig sin lilla bebis på knappa tre månader. Efter en stund så kom vi in på det här med att planera barn och få barn. Hon berättade att hon från början egentligen inte hade haft någon direkt längtan efter barn, men så hade hennes lillasyster, låt oss kalla henne för Anna, legat på och tjatat om att de höll på att bli gamla och att man inte kunde vänta alltför länge till. Så när Lisas p-piller höll på att ta slut så bestämde hon och hennes särbo att de skulle börja försöka. De hann inte försöka så länge då hon blev gravid omgående. 

    Anna däremot gick det inte lika bra för. Efter ett års försökande så gjordes en utredning som inte hittade några fel. Nu väntar de på att få påbörja sitt andra ivf-försök efter att den första misslyckades. 

    Det sorgliga i just den här historien är att Anna och Lisa står varandra väldigt nära, samtidigt som de är väldigt olika. Anna är den medkännande, lyhörda tjejen som länge närt en önskan om att få bli mamma. Hon lämnade tex ett långt förhållande främst av den orsaken att hon kände sig nöjd med festarlivet och hon började längta efter giftermål, villa och barn, vilket han inte var intresserad av. Lisa i sin tur är mer självcentrerad. Jag vill inte gå in här på saker som exemplifierar detta, men det finns en hel del, vilket får mig att känna mig hemsk och dömmande i och med att jag uppmärksammat det. Tex var mitt intryck under vår lunch var bebisen mer var en accessoar än något annat. Det är då det känns så enormt orättvist att några som verkligen vill ha ett barn ska ha det så svårt, medan andra som inte när längtan men som kommer på att det ”kanske skulle kunna vara trevligt men det är inte hela världen om det inte skulle gå” lyckas på första försöket och dessutom  har en riktig glidargraviditet utan varken illamående eller andra krämpor. 

    Visst är jag glad för hennes skull, men ändå. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på Anna. Hoppas verkligen hon och hennes man lyckas få sitt efterlängtade barn snart! 

    Pod att rekommendera 

    Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

    Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
    OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

    Jag blir så varm…

    Går in på Facebook och statusen från en tjej som en gång stod mig väldigt nära, men som sedan försvann ut i periferin, till att bara finnas som ett namn i periferin på just Facebook, dyker upp längst upp på listan. En status som, trots att det är bortåt 11-12 år sedan vi umgicks, gör mig så varm till sinnes. En pirrig värme som sprider sig från magen, ut i bröstet, en glädje… Jag minns hur hon då, på den tiden vi umgicks, sa att hennes man (då sambo, numera man) inte var så intresserad av att ha barn ”just nu”, men hon ville det. Jag minns hur hon berättade att hon körde med p-dator så att de kunde köra mer eller mindre med ”säkra perioder”. Jag har anat på vissa statusuppdateringar hon lagt in under åren att de är ett av alla par som längtat, som saknat och som önskat, men inte lyckats. Men nu, de har äntligen fått lyckan att bli tre. Och mina aningar bekräftades. Och trots att vi knappt kan kallas för vänner numer, så kan jag inte låta bli att glädjas med dom. En djup, innerlig och ärlig glädje. Och jag vet att de kommer att bli helt underbara föräldrar, och att deras barn kommer att få ett par fantastiska föräldrar!

    Barn, föräldrar och deras samspel

    Lillasyster har precis somnat och jag sitter återigen hemma efter en helg med A:s släkt på släktgården i Värmland. Det är skönt att åter vara hemma igen och ”bara andas”, det blir så intensivt när alla ses så (även om flera saknades). Det är ju ändå rätt mycket folk som var där. Och barn. Och det blir lätt bullrigt och stökigt. Och mysigt. Men även lite för mycket ibland. 

    Alla barnen och föräldrarna fick mig att börja fundera på barn, uppfostran och allt däromkring. Jag känner ett sug efter att än en gång ge mig in i bebisverkstan. Frågan är varför. Jag vill fortfarande inte vara gravid igen, åtta månaders ”magsjuka” är inget jag vill ha! Inte heller de där andra jobbiga delarna av en graviditet. Inte heller känner jag att jag skulle orka med ett barn till. Redan nu känner jag att det kan bli lite väl mycket av det goda när en av de två vi har(eller ännu värre, både barnen) är trött och gnällig. Att då ha ytterligare en… Och bebistiden…. Jag är, som jag sagt innan, ingen bebismorsa!

    Frågan är som sagt vad är det jag längtar efter? Spänningen i bebisverkstan? För viss spänning är det ju, även om det är en jobbig väntan när mensen fortsätter att dyka upp månad efter månad.  De mysiga delarna, för det finns ju även sådana, av graviditeten? Förlossningen? Den med Lillasyster var ju så enormt häftig! Och bebistiden har ju också sina guldklimpar även om den är enormt jobbig. Och amningen, när den fungerar. Jag saknar den totala känsla av harmoni när det fungerar. Myset. Tänk att jag tillslut fått uppleva den! Men, två barn får räcka. De jobbiga sakerna överväger. Jag måste se till att inte glömma bort dom!

    En annan sak jag har funderat på är uppfostran. Vad som är rätt och vad som är fel. Om olika teorier om det hela. 

    Jag har ett exempel. Lillasyster har sedan länge bara kunnat somna för natten om hon har legat på ens arm och man har vaggat (och sjungit) henne till sömns. Nu har jag känt att det är ohållbart att göra så i längden så jag har börjat lägga henne direkt i hennes säng. Det brukar vara så att hon mer eller mindre omgående, oavsett hur trött hon verkar vara, försöker resa sig upp. Då tar jag vänligt men bestämt och lyfter upp henne för att återigen lägga ner henne, samtidigt som jag säger

    ”Nej, ”Lillasyster”! Nu ska du ligga ner och sova! God natt ”Lillasyster”, sov gott, mamma älskar dig!”

    Detta upprepas många gånger men helt utan gråt (varken från hennes eller min sida men däremot viss gnäll), och efter ett tag behöver jag inte mer än säga det så lägger hon sig ner själv utan att jag behöver hjälpa till. Och så ytterligare en stund senare så slappnar hon av och somnar. När jag nämnt detta för andra så har jag någon gång fått höra att så kan man ju inte göra för det är inte bra för barnet utan man ska lyssna på vad barnet vill och genom att gnälla och ställa sig upp visar hon att hon inte vill. Jag fick höra att jag genom mitt agerande kränker barnet och tvingar det till underkastelse vilket kan skada barnet. Jag ser inte hur det skulle kunna skada henne. Jag tror inte att hon förstår sitt eget bästa, det måste jag som förälder visa och guida henne. När hon blir äldre kommer hon få bestämma mer, men inte till vilket pris som helst. Kommer hon tex en vacker dag, som en elev jag hade när jag jobbade i skolans värld, och säger att hon vill bli porrstjärna så kommer jag göra allt jag kan för att få det ur hennes huvud och komma på andra tankar. 

    Allmänt så har jag märkt att vi har mer tydliga regler och låter barnen vara med och bestämma betydligt mindre än många i vår omgivning. Särskilt de som är något yngre. Vår sätt att uppfostra liknar mer det sätt som våra vänner som är något äldre har uppfostrat sina barn på. Frågan är vad som är rätt och vad som är fel?

    Än mer reflekterade jag över detta om uppfostran i helgen som var. En av mammorna är barnpsykolog och med tanke på hennes personlighet så kan jag tänka mig att hon är en riktigt duktig sådan. Däremot reflekterade jag över hennes… Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det… Lamhet? Hennes barn var högt och lågt och fick de inte som de ville började de gapa, skrika, gråta, kasta saker, fäktas… Både en och två gånger vände hon sig till sin man och frågade förtvivlat vad hon/de skulle göra. Vad det gällde maten så tycktes de både barnen mer eller mindre leva på yoghurt och Kellogs special K. Och så funderade de över varför den ene hade problem med magen… 

    Kanske är det så att vi har haft enorm tur med våra barn som (peppar peppar) är förhållandevis lätta att tas med. Kanske har vi haft hjälp av vårt sätt att uppfostra? Jag tror att det sista är starkt bidragande till att vi har så pass harmoniska barn (i alla fall enligt vad vi och vår omgivning tycks uppfatta dom som). Och stundvis så kunde jag hos psykologens barn ana glimten av saknad av tydliga gränser. Vid ett tillfälle blev pappan irriterad på den store och sa till mer på skarpen att nu var det nog, och genast så lugnade sig barnet. Vid något tillfälle när utbrottet höll på gick jag in då föräldrarna inte var där, eller var upptagna på annat håll, och lirkade, men försökte samtidigt vara tydlig, och fick en positiv ändring att ske. Jag lyfte aldrig rösten eller var hotfull utan försökte bara lugnt och stillsamt få barnet på andra tankar. Jag tror att barn behöver en vänlig men bestämd hand, som visar var gränserna går för vad som är ok och vad som inte är ok. Någon som kan hjälpa dom att styra rätt. 

    Det är tur

    Det är konstigt egentligen… Jag känner att det är tur att jag är så pass gammal, att saker och ting är som de är och för att jag har lite sunt förnuft. För hade det inte varit så skulle jag allvarligt funderat på att försöka få A med på noterna. Hade det inte varit för allt det skulle jag velat ha ett barn till. Nu är saker och ting som det är och därför är det skönt att veta att oavsett hur mycket hjärtat säger JA så blir det inga fler barn. För oss är det ingen bra idé. För mig är det ingen bra idé. Och därför känns det trots allt bra. Och istället för att drömma mig bort om en trea, så gläds jag över de bebisar som kommer att födas i min närhet framöver. Kollegans bebis. Kompisarnas bebisar. Bebisar som ”råkat” bli till och bebisar som är mer än planerade. Bebisar som inneburit lång, turbulent och kostsam väg att gå för att få bli som en fullkomlig familj. Jag gläds med er!
    Och trots min groende längtan så är jag ändå nöjd. Nöjd att jag inte började tidigare. Nöjd att det blev så långt mellan de två. Nöjd men framförallt stolt över mina älskade flickor!

    Glädje

    Idag fick jag ett besked som fick mina ögon att tåras av glädje. Efter en mycket lång resa med många motgångar fick finaste JZ och hennes man sitt enormt efterlängtade +. De var tvugna att söka sig till Grekland och sträcka sig till embryodonation för att komma så här långt. Nu återstår att se om det är en eller två. Oavsett, nu ska det bara gå hela vägen! Om deras resa kan du läsa här
    Stort grattis till er båda finaste JZ med man! 

    Ja, jag skulle vilja

    Ja, jag skulle vilja ha ett barn till. Jag har ju redan innan sagt att jag skulle vilja vara med om en förlossning till. Nu känner jag att jag absolut skulle kunna tänka mig att gå igenom en graviditet och en bebistid till. Men nu får det räcka. ”There is no sense” till att försöka sig på en tredje. Jag börjar känna mig för gammal för att ha småbarn. Med Lillasyster är det ok, men ett till… Och att ha två blöjbarn, det skulle vara alltför jobbigt! Dessutom skulle det kräva så mycket ändringar, ny bil(-ar), ny vagn, bygga om här hemma… Och jag känner ju redan nu ibland att jag inte räcker till för de två vi har. Att då skaffa en till… Det vore inte rättvist, varken mot bebisen eller de vi redan har. En sådan handling skulle vara helt och hållet egoistisk, och det kan jag inte vara. Nej, det får räcka nu! Så nu håller jag på för glatta livet att göra mig av med bebissaker. Några har jag hunnit sälja. Andra är ute nu och andra kommer att läggas ut. Förhoppningsvis blir A gladare då han tjatar om att det är trångt i källaren. Nu blir det en massa ledigt utrymme som vi kan fylla med… Ja, vad ska vi fylla den med? Hans lego kanske? 😉

    Ägg i olika form

    Igår på vägen hem från vår Helsingforskryssning stannade vi till på Habblarps trädgårdar utanför Mjölby och hämtade de ägg vi hade lyckats få beställa trots att de har stängt för säsongen. Jag måste säga att det känns bra att köpa ägg från höns man vet har det bra (och som dessutom har en fantastisk matte som försvarar sina djur med både näbbar och klor mot rovdjur, förutom att hon är så fantastisk i sig själv med allt hon tar för sig, tex modet att starta egen handelsträdgård), och dessutom, är de inte vackra så säg?

    IMG_6860.JPG

    En annan sak som är aktuellt vad det gäller ägg är JZ:s resa till Åbo där deras donator idag har äggplock och där JZ:s man har fått ge sitt bidrag. Nu håller vi tummar och tår för mängder av toppembryon, förhoppningsvis lika många som de fina äggen vi fick köpa från Habblarp! Och jag sänder även en tanke till alla dom som ställer upp som äggdonator. Det är en tuff sak att göra, det är ju inte direkt som att vara spermiedonator… Tänk vad mycket hopp och glädje dessa hjältinnor kan ge!

    Ofrivillig barnlöshet

    Ikväll så var jag för första gången sedan Lillasyster kom till världen iväg, själv, utan barn på kvällen. En god vän som i vanliga fall bor 60 mil bort är i stan då hon ska på kurs imorgon, och jag träffade henne inne i stan över en fika. En annan kompis till henne kom också och vi hade det i stora drag en härlig kväll. I stora drag säger jag då vi vid ett tillfälle kom in på ämnet ofrivillig barnlöshet. Det som gjorde stämningen aningens spänd var att de ansåg att bara man slappnar av så kunde de flesta bli gravida. De kände minsann både flera stycken som hade blivit gravida när de slutade tänka på det och då måste det ju vara så! Jag ifrågasatte det hela och frågade hur det då kom sig att vården inte i så fall satsade på kbt, avslappningskuser och dylikt istället för dyra och för kroppen påfrestande behandlingar. Det kunde de inte svara på. Men de var helt säkra på att det var så, att kroppen ”låste sig” för att man (läs kvinnan) ville så mycket. Att kvinnor blir gravida i krig, under tragiska och stressiga omständigheter, när de blir våldtagna osv spelade liksom inte någon som helst roll. De kunde inte svara på varför kliniker inte satsade på det,

    Men så var det!

    Det spelade liksom ingen som helst roll att kliniker och forskare som jobbar med detta inte trodde på det, för

    De kände ju så jättemånga som det varit så för.

    Och

    Det skulle de minsann googla på för att få faktiskt svar. För kanske hade man inte forskat i det tillräcklig!

    Det var så mycket jag ville säga dessa två, men jag gjorde inte det. Stämningen var så dålig redan, och jag ville inte försämra den. Och jag visste att oavsett vad jag sa så skulle de inte ta till sig det. Det jag ångrar är att jag inte varnade dom för att säga till en ofrivilligt barnlös slappna av med tanke på vilka skuldkänslor detta kan väcka, liksom hur ont dessa ord kan göra.

    Jag har tidigare sagt att jag inte önskar någon att bli ofrivilligt barnlös, men nu när jag tänker på det… Vette sjutton om inte vissa borde få känna på det ett tag? Inte att de inte skulle få barn eller behöva ta till olika tuffa behandlingar, men så att de fick vänta ett tag på graviditeten. Skulle de fortfarande anse att det är avslappning som är universalmetoden mot barnlöshet? Dvs skulle de lägga skulden på sig själva för att de inte lyckades? Och jag undrar, så här i efterhand om de tror att A och jag skulle lyckats på egen hand, utan hjälp från kliniken om vi hade slappnat aaaaav? Hade det gjort att mina ägg hade varit av bättre kvalitet? Hade det gjort att A hade haft fler spermier av bättre kvalitet och med bättre rörlighet? Och om det nu är så att avslappning hjälpte, hur kom det sig att vi lyckades när jag var som mest stressad både på jobbet och privat? Och hur kommer det sig att vi lyckades när min längtan och önskan var som störst? För det var ju så att för ett år sedan så hade jag bestämt mig, det skulle inte bli fler försök om vi inte lyckades på det försöker, eller det tredje och sista försöket i vår trepack. Jag visste att lyckades det inte den gången, eller försöket därefter skulle jag inte få det jag längtade så efter, ett andra barn.

    Tankar om barnlöshet

    Jag vet att jag med detta inlägg riskerar att bli hatad för om någon känner igen sig, men jag anser det ändå vara något så får mig att reagera så pass att jag vill ta upp det här.

    Ibland så går jag in och kikar i de trådar på olika forum som jag hängde i under de år som vi försökte få till ett syskon till E. Idag så var jag inne i en av dessa trådar och där var det ett inlägg som jag nästan fick ont i magen av. Det var en tjej som skrev följande (hela inlägget är inte med, som en uppmärksam kanske märker):

    ”Jag kan inte fortsätta vara tillsammans med nån bara för att jag älskar honom,mitt liv står stilla och tiden går och jag blir bara mer och mer deprimerad och ledsen.Jag vill ha familj och fler barn men det går uppenbarligen inte med honom.Om det inte blir fler barn kan jag inte fortsätta så här”

    Den här tjejen får för tillfället hjälp att stärka sin ägglossning. Vad jag kan se så har det inte gjorts någon utredning på honom. Hade det gjorts och man hade hittat något fel så känns det konstigt att hon har fått Pergotime ordinerat, jag menar, det ger ju varken fler eller bättre spermier!

    Men oavsett, jag tycker verkligen att det är hemskt att hon ens funderar på att separera pga att han inte kan ge henne ett barn (till)! Stackars kille! Särskilt om det nu inte är utrett om det är något fel på honom eller inte. Trots allt så är det många som man inte kan hitta några fel hos. Men även om det nu skulle vara så att felet ligger hos honom så tycker jag att det är hemskt att hon funderar på att separera. Är inte kärleken starkare än så? I så fall så är det kanske lika bra att de separerar i vilket fall som helst, för vad skulle hända om andra motgångar mötte dem? Om han blev arbetslös? Fick cancer eller någon annan allvarlig sjukdom? Skulle hon fundera på att lämna honom då? Och är han medveten om att hennes känslor för honom inte är starkare än så? Jag kan bara hoppas att hans känslor för henne är lika vacklande, annars så är det bara för sorgligt!

    Jag vet att jag nu dömmer, precis det jag ogillar när andra gör. Jag vet att risken är stor att tjejen ifråga läser detta, och är det så så ber jag om ursäkt om jag sårar. Men jag kan inte förstå, vilket jag önskar att jag kunde. Så läser du detta, eller har du förståelse för tjejens inställning, kan du hjälpa mig att förstå? Skriv i så fall som en kommentar eller maila på maraminasvarld@gmail.com

    Den som väntar

    …väntar alltid för länge. Det är så det känns ibland. Och när man väntat på en sak och fått det, då kommer det ofta en ny väntan.

    Precis så är det nu för en gullig tjej som jag lärt känna under den tid som vi försökte få till ett syskon till E. Hennes och hennes mans väg till ett barn har blivit lång och krokig, men nu ser man ljusning och mycket hopp framöver. Vill ni följa JZ79s och hennes mans resa till ett barn med hjälp av äggdonation så kolla här. Nu hoppas jag att morgondagens samtal med Åbo ska bli precis som de hoppas och att de lagom till jul får sitt efterlängtade positiva graviditetstest!

    Tankar om ofrivillig barnlöshet

    Något jag verkligen har slagits av under de år som vi försökte oss på att få ett syskon till E, och något som jag fortfarande slås av när jag läser trådar med tjejer som kämpar är hur olika vi människor verkligen är och hur vi reagerar på det uteblivna plusset.

    Något vi alla har gemensamt är längtan och den sorg som uppstår när längtan funnits där länge. Men hur det uttrycker sig är så enormt olika, precis som hur vi hanterar det hela.

    När vi var mitt inne i det hela så var sorgen stor, liksom längtan. Jag kunde känna avundsjuka mot dom som lyckades utan problem. Likaså kunde jag ibland känna ilska över att folk som jag av någon anledning inte gillade lyckades, men inte vi. Men bara jag hade fått smälta nyheten lite så kände jag ändå glädje för deras skull. Även när min bästa kompis berättade att hon var gravid, på andra försöket kom sorgen och avundsjukan, samtidigt med glädjen för deras skull. Jag säger inte att mitt sätt var det bästa, men bland de värsta reaktionerna, enligt mig, är något som jaghar stött på några gånger hos några tjejer är något som verkligen kan ses som missunnsamhet, något som uttrycker sig i hatiska kommentarer. Dessa personer kan inte glädjas över andras lycka överhuvudtaget, oavsett om den som lyckats har haft en lång väg till plusset eller ej. Dessa personer tycks anse/tycka att om de inte lyckas så ska ingen annan heller få göra det. I de fall jag tänker på har det hela utvecklat dig till något som tycks vara någon slags hat mot allt och alla, där den ofrivilligt barnlöse sätter sig i en enorm offersitiuation och där ingen annan ses ha det lika dåligt som en själv utan andras problem ses som triviala och allt kretsar runt det egna jaget. Bebisverkstaden har helt enkelt tagit över dom helt, på alla plan. Allt annat blir meningslöst och deras liv tycks vara ett enda djupt, svart hål, ett hål som innebär en djup depression. Ja, deras längtan blir tillslut en besatthet, ja, kanske till och med en sjukdom.

    Dessa personers pessimism suger energi från omgivningen och jag får verkligen bita mig i tungan för att inte råda dom att söka hjälp. Inte för barnlösheten i detta fall, utan för hur de mår. Jag vill råda dom till det, dels för att de är de energitjuvar som de är, men främst för deras egen skull. Och deras partners och eventuella övriga familjs. För deras förhållandes skull. För som sagt var, för dom är allt annat trivialt. För dom blir det som inte finns det viktigast, inte det de redan har. Och under tiden som de sitter i det där mörkret fortsätter omgivningen sina liv och de missar allt. Särskilt sorgligt är det i de fall då det redan finns barn med i bilden. Barn som inte längre är viktiga i sin mammas liv. För viktigast är det barn som inte finns.

    Den som inte blev

    De senaste dagarna har mina tankar många gånger gått till den som inte blev. Det vill säga den enäggstvilling som började först utvecklas men som sedan tillbakabildades och endast lämnade kvar den andra moderkakan. Många tankar och funderingar snurrar runt. Hur hade jag reagerat om det hade blivit 2? Hur hade A reagerat? Och E? Och är det så att tvillingar har särskilda band? Kommer bebis att känna att något saknas henne? Varför tillbakabildades den? Hur hade det varit? Hur hade graviditeten varit? När hade de fötts? Och hur kommer det sig att ägget delade sig? Jag har inga tvillingar i släkten även om A har, men de är tvåäggs. Blev det så att ägget delade sig till två embryon på grund av naturlig orsak eller på grund av att det var IVF? Eller kanske till och med på grund av att det var ICSI? Och snacka om att det var ett topp-ägg jag fick återinfört! Och inte konstigt att jag plussade så tidigt med tanke på att jag lär ju haft rätt höga hormonnivåer där i början med tanke på att det var två!

    Dessutom, varför tänker jag så mycket på detta med tanke på att jag inte på något vis tycks sörja de två missfall jag haft tidigare, innan utredning och IVF?

    Många tankar, många frågor. Inga svar…

    Imorgon blir bebis en månad gammal och vi har allt mer kommit in i livet som tvåbarnsföräldrar. I och med att hon blivit äldre så fungerar saker bättre och bättre och allt är inte bara äta-sova-bajsa för henne. Igår tex låg hon en lång stund nöjd i sin vagn och tittade när vi gick runt på Nordens Ark, något som inte har hänt förut. Och för varje dag som går älskar jag henne allt mer.

    När jag ser bakåt i tiden på de senaste åren så förvånas jag av den saknad jag känner. Jag vet hur konstigt det kan tyckas vara men jag saknar spänningen i att göra graviditetstest. Jag saknar inte de negativa testen men just själva testandet. Och glädjen i ett positivt test. Jag saknar inte heller själva graviditeten men däremot förlossningen (!). Jag vet hur konstigt det låter men det är så det känns. Jag vill inte heller ha den här bebistiden igen heller. Jag vill inte heller ha fler barn. Kanske om jag var yngre, men inte nu. Andra kan vara hur bra mammor som helst trots att de är betydligt äldre än jag med mina 37 år, men själv känner jag att jag har gjort mitt. Så jag antar att jag helt enkelt får fortsätta sakna det hela

    Tankar om bebisverkstad

    Något som slog mig redan under graviditeten var saknaden av att få testa. Testoman som jag är så blev det ett antal tester under de dryga två år som vi försökte att få till ett syskon till E innan Lilla Stjärnan och det är något som jag kan sakna ibland, testandet. Spänningen, smusslandet (jag ville inte berätta för A hur jag höll på och hur mycket pengar jag la ner på det, även om det var mina pengar som jag använde), ja, allt med testandet! Till och med, på något konstigt vis saknar jag även den där besvikelsen jag kände vid negativa tester.

    Vad det gäller graviditeten så kan jag inte för tillfället känna att jag saknar något av den. Med E kunde jag känna att jag efteråt saknade mina besök hos barnmorskan då hon var så gullig och rar, men med denna… Jag fick aldrig så bra kontakt med barnmorskan den här gången. Men det kan ju bero att jag bytte barnmorska mitt i graviditeten, jag vet inte. Samtidigt så känner jag att jag fäste mig mer vid den äldre barnmorskan som förlöste mig så där handlade det ju tydligen inte om hur många gånger vi hann träffas.

    Sedan har jag, till min glädje, och förvåning ytterligare en sak som jag saknar, och som jag skulle kunna tänka mig göra om. Själva födseln. Men där hade jag ju också den gulliga barnmorskan och sköterskan till hands. För bortser man från när jag fick Kvaddlarna och en stund efter det så var denna förlossning en helt fantastisk upplevelse!

    Så när man ser på det hela så skulle man kunna tro att jag vill ha fler barn och att vår tre frusna ägg kanske trots allt skulle kunna komma till användning, men så är det inte. För det är så, dels så vill jag inte gå igenom fler graviditeter, dels så känner jag att jag börjar bli för gammal för ytterligare barn. Det hade kanske varit annorlunda om vi hade varit yngre, men nu… Nej, nu har jag gjort mitt, nu räcker det. Och jag, jag får leva med minnet av den första tiden med E och försöka få Lilla Hjärtats första tid att bli minst lika bra som storasysters

    Fel tänkt

    Jag har hela tiden varit inställd på att BF är på fredag, men idag blev jag uppmärksammad på att det är ju imorgon det är den 26:e, dvs det är i morgon som bebis är beräknad! Visst har jag reagerat på det tidigare att något inte stämde med dagarna och datumet, men bara slagit ifrån mig det. Men, nu är det alltså utrett, bebis är beräknad till imorgon, och senast om 22 dagar så är Lilla Stjärnan här!

    En tanke

    …sänder jag fina JZ79 som jag lärt känna via en särskild tråd på Föräldraliv och hennes man som är i Helsingfors för att besöka en klinik där för att diskutera äggdonation. Efter en mycket lång resa med många och långa uppförsbackar så har de nu äntligen kommit ett steg närmare ett barn genom att de från och med idag står i den aktuella klinikens kö för äggdonation! Om alla ”om” nu flyter på, om det äntligen är ett ände på alla uppförsbackar så kommer de i januari få genomgå donationen. Må detta gå bra! Låt detta nu gå vägen! För den som är nyfiken på deras resa från tvåsamhet till att bli tre kan läsa hennes blogg här

    Vägen till ett barn

    De senaste dagarna har man kunnat läsa i tidningarna om
    följande och det låter ju jättebra! Men samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera på hur det är tänkt. Ska singelkvinnor få rätt att göra det via landstinget eller är det tänkt att de ska få betala för själva behandlingen själva? Och var har man tänkt få tag på sperma från? Redan idag är det brist på sperma, och det är i många landsting långa köer för dom par som behöver det. Jag tycker att det är ok att man får göra utredningar och dylikt som de som lever i ett förhållande, men själva behandlingen står jag ärligt talat tveksam till. Visst, det är bra att man tänker sig att det kommer bli större krav på dessa kvinnor men ändå, för mig känns det inte helt ok. Och hur blir det med jämställdheten? Borde det inte i så fall, för rättvisans skull, även bli lagligt för män att anlita en surrogatmamma till sitt/sina barn? Eller är det bara kvinnorna som ska få rätten att som singel skaffa barn med hjälp av statliga/landstingets medel? Och hur är det egentligen med dessa medel, är det rätt prioritet? Se på alla vårdavdelningar, akutmottagningar, förlossningskliniker, röntgen, cancer behandling osv där personalen går på knäna pga personalbrist som är en följd av de åtdragna svångremmarna. Är detta verkligen rätt prioritering?

    Ja, jag anser att det ska inte spela någon roll vilket landsting man tillhör, man ska ha rätt till exakt samma vård. Ja, jag anser, om vi ska hålla oss inom fertilitetsområdet, att alla par ska ha rätt till tre fria försök. Men inte fler. Visst, det är helt ok att man själv får betala om man redan har barn, även om det svider (och gör att många inte ger sig in på den linjen då de inte har råd). Men att kvinnor ska få rätt att göra insemination med donerad sperma på landstingets bekostnad – i mina ögon är svaret ”nej”. Främst pga landstingen redan tighta ekonomi, men även för att det råder brist på sperma, och för orättvisan mellan könen. Kanske skulle jag se på saken annorlunda om anlitande av surrogatmamma skulle bli lagligt och även det landstingsbekostat.

    Tankar om längtan

    Under de år som vi har längtat och försökt oss på att få till ett syskon till E har det blivit att jag läst och diskuterat i olika trådar på olika forum. Något som dyker upp mer eller mindre i alla trådar som rör ofrivillig barnlöshet är den där enorma längtan som nästan tär sönder en. En längtan som hos några kan bli det som tar över allt annat, ja, till och med utvecklas till en djup depression som man behöver hjälp med att komma ifrån. Jag är glad att jag aldrig hamnade där.

    En annan sak som brukar dyka upp i dessa trådar är om längtan och sorgen över den ofrivilliga barnlösheten är större hos den som aldrig har barn, eller om även den med sekundär barnlöshet kan känna samma sorg och längtan. Jag tror att det inte handlar om att om man har barn sedan tidigare eller ej, utan att det handlar om hur man är som person. Jag har under dessa år ute på olika forum lärt känna så många sekundärt barnlösa som sörjer och längtar precis lika mycket som en som inte har några barn sedan tidigare. Personer som säger att ”bara jag gick ett barn till..!”. Jag tror att sorgen kommer oavsett antalet barn om man bara fått längtan, och särskilt om man trott att man kommer att få det där barnet. Och så kommer det inte. Tiden går, graviditeten uteblir. Och sorgen, och med den längtan, och värken, den växer.

    Det är dock en sak som jag inte förstår hos vissa av dom som är sekundärt barnlösa. Något som jag först häromdagen blev uppmärksammad om. Det kan vara så att det handlar om en tillfällighet, men i en tråd som berör ämnet sekundär ofrivillig barnlöshet så var det flera som fortfarande hade en massa bebissakerna ståendes framme, tex spjälsäng, trots att det var både en och två och tre år sedan deras minsta slutade använda dem! Jag kan helt enkelt inte förstå varför? Tar inte allt detta en massa onödig plats? Och är det inte enormt jobbigt att se dessa saker och ständigt bli påmind om sin längtan? År efter år? Jag vet att alla är olika, och för mig har det varit självklart att lägga undan saker allt eftersom E har vuxit ifrån dom. Vissa saker har jag gett bort, andra sålt och andra har hamnat nere i källaren. Och än idag så har jag inte plockat fram alltför mycket inför bebisens ankomst. Visst, bebisens rum är nu rensad, och spjälsängen står där. Dock obäddad, utan madrass. Tänkte ta och tvätta madrassöverdraget någon dag. Men det är ingen brådska, det är inte tänkt att bebisen ska sova där till en början, utan i vårt sovrum, i en babycrib (en minispjälsäng). Men den ligger fortfarande i sin förpackning nere i källaren. Lite kläder har jag inhandlat. De ligger i en låda tillsammans med det lilla som vi har kvar från E. De ska också tvättas någon gång framöver. Och skötbordet står fortfarande i källaren. Så det är inte mycket i den del av huset där vi vistas i som tyder på att vi väntar tillökning. Men samtidigt, det som behöver fixas är ju inte så jobbiga saker. Och jag vet inte, men själv känner jag att det känns dumt att ha dom framme och samla damm. Är det inte bättre att bebis får allt rent och fräscht när den väl kommer? Och kläder, varför köpa mängder av sådant nu till full pris, förhoppningsvis så kan man hitta saker sedan på sommarrean. Ok, jag kommer kanske inte att orka gå i affärer så mycket, men jag har ju en pappa till mina barn också och även en svärmor som jag tror mer än gärna hjälper till att gå och leta efter det som saknas till hennes yngsta barnbarn. Och kanske sista barnbarn.

    Tur att vi alla är olika! För tänk om alla vore som jag, vad skulle jag då ha att fundera på? 😉

    En fråga

    Jag kan inte låta bli att fråga er läsare om vad ni tror att Lilla Stjärnan är av för kön? Bilder på magen har ni ju sett. Om man jämför den med magen jag hade med E så ligger denna högre upp, men i övrigt är de nog rätt lika i formen. Jag har inte kräkts lika mycket denna gång, även omhand fortfarande gör det. Däremot så har jag ju mer av andra krämpor. Med E var det nog tyngst i början av graviditeten, denna gång tycks sista delen vara jobbigast och tyngst. Hjärtslagen hos bebis ligger på runt 140. E tror (och hoppas) att det är en tjej. A tror på pojke. Jag vet inte alls. Så nu är frågan, vad tror ni? 😉

    En tanke till de ofrivilligt barnlösa

    I en av de trådar på Familjeliv, som jag vistats i en hel del de senaste åren, är det just nu en liten epidemi av plus. Det är en tråd där alla har kämpat länge och nu har den funnits så länge att flera av tjejerna har kommit till det stadium där man tar till IVF. Det har varit några misslyckades sådana under hösten, men nu tycks det ha vänt, de senaste dagarna är det två tjejer som har fått positiva graviditetstest efter sina IVF-försök. Jag blir självklart jätteglad för deras skull, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på de andra goa tjejerna som fortfarande längtar, drömmer och sörjer. Längtar och drömmer om ett barn, sörjer för att det inte vill sig för dom. Ni tjejer som läser det här, ni ska veta att jag tänker på er och att jag hoppas av hela mitt hjärta att även ni ska få känna det magiska i ett plus men även det underbara i att bli förälder! Och ni som redan har barn, jag önskar så att ni kunde återigen få upptäcka glädjen i inse att ens barn ska få ett syskon! Jag önskar så att jag kunde göra något för er!

    En helt vanlig morgon

    Inte nog med att jag inte kände av så mycket av illamåendet igår så kändes allt som vanligt nu imorse. Detta gjorde att jag ville få bekräftelse på att verkligen inte bara har drömt att jag är gravid, att det verkligen är verklighet. Så jag tog mitt sista digitala test nu. Resultatet bekräftade det jag visste, att det inte var någon dröm, att jag verkligen är gravid.

    20131020-090639.jpg

    Jag vet att det är fånigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag tror ju inte att det kommer att sluta med missfall, nej, det är bara det att stundvis har jag svårt att tro att det verkligen är sant. Att efter så här lång tid få det där positiva beskedet. Ett besked som känns som om det kommit för att stanna

    Varning

    Jag misstänker att det framöver kan komma att bli en del gnäll här. Mycket av gnället beror i så fall på graviditeten. Jag vet att det kan sticka i ögonen på någon som försökt länge, men som inte lyckats. Jag vet då jag har hängt länge nog i olika trådar där man länge försökt få sitt plus, och där träffat dom som det tycker att det är jobbigt när någon som är gravid just gnäller över sina graviditetskrämpor. Eller som någon sa en gång;

    ”Jag skulle ge vad som helst för att få alla krämpor i världen, bara jag fick mitt plus!”

    Vi är olika. Jag har valt att utsätta mig för detta trots att jag vet hur jag mådde sist. Och sist försökte jag hålla allt jobbig inom mig. Sist var det en väldigt lång graviditet. Nu har jag den här bloggen. Min ventil. Och ja, jag kommer att gnälla här, om jag känner att jag behöver det. Men självklart kommer jag även att skriva om positiva känslor och saker som kommer i och med graviditeten. Jag kommer helt enkelt fortsätta att skriva om det som rör sig runt mig, och i mig. Mina tankar, funderingar och känslor. Jag kommer fortsätta att vara jag.

    Dagens gnäll kommer att vara kort, men det rör tre saker:

    Herregud vad trött jag är! Jag är så trött att jag stundvis, när tröttheten varit son värst har känt hur världen har svartnar runt mig. Men så har jag fått perioder av energi och då har jag kunnat tuffa vidare igen.

    En annan sak som stört mig idag, kroppsligt, är min vänstra höft. Det hugger till vid vissa rörelser. Att gå uppför trapporna är inte kul. Att sitta still var jobbigt. Att stå upp och jobba var också jobbigt. Och jag visste inte hur jag skulle vara för att det skulle kännas ok. Väl hemma så kunde jag inte sitta på golvet och leka med E. Som tur var ville hon att veckans fredagsmys skulle vara chokladbollar istället för vårt traditionella popcorn. På så vis kunde jag göra något kul med henne, samtidigt som jag kunde slippa smärtan stundvis.

    Något positivt då? Jo, jag känner mig så enormt glad och tacksam för Lilla Stjärnan. Jag är så lycklig att jag skulle vilja skrika ut det för hela världen. Men jag ska inte göra det. Vi väntar i alla fall till efter den första magiska perioden, det vill säga till efter vecka 12. Men det kommer bli svårt att hålla tyst. Visst, om jag blir lika dålig som sist så kommer de som träffar mig få veta, men i övrigt kommer vi försöka ta det lugnt. Lilla Stjärnan… Om du bara visste hur efterlängtad du är!

    En annan sak som mina tankar kretsat runt under dagen är mödravård. Jag har funderat på vart jag ska vända mig. Ska jag välja den som finns i samhället vi bor i, där jag gick under graviditeten med E? Fast jag är ju inte listad på den vårdcentralen längre. Ska jag istället lista mig på den mödravård som är kopplad till den vårdcentral jag är listad på? Eller ska jag ta någon av klinikerna inne i stan? Om jag väljer inne i stan så har jag närmare från jobbet till mina besök när jag väl ska dit. Men jag vet inte. Jag får se. Såg att den privata mottagning jag funderat på erbjöd ultraljud redan vid inskrivningen om man var villig att betala 200kr extra. Men det känns inte så aktuellt. Jag får ju ett ultraljud, om jag inte minns helt fel, på kliniken som har hjälpt oss att få Lilla Stjärnan. Sedan, i och med att jag är 37 så får vi göra KUB om vi vill det, och då i den undersökningen ingår ett ultraljud. Och vi kommer med hög sannolikhet köra KUB. Vi gjorde det med E, fast då betalade vi själva för det. Så nej, det känns inte som om jag behövde få ett extra ultraljud. Men man har ju tid att ändra sig flera gånger om

    Ett barn till varje pris?

    Under åren som har gått så har jag läst så många gånger om par som så gärna vill ha barn att det blir viktigare än allt annat, ja, att de tappar bort allt de har haft, allt i strävan efter att få det där efterlängtade plusset.

    Jag har förmånen att min bebislängtan aldrig har påverkat mina känslor för min man. Sexlusten har funnits där och kommit tillsammans med ägglossningen. Visst, jag hat legat där och tänkt

    Snälla, befrukta mig!”

    Jag har även känt en viss ångest om vi inte kunnat få till det en månad av en eller annan orsak, men det har aldrig blivit så viktigt att det känts som en jättekatastrof. Inte heller att sexet har blivit ett ”måste”, och det är jag enormt tacksam för.

    Just för att jag själv aldrig har upplevt det enorma tvånget och ångesten så har jag funderat på hur det är och hur man tänker när det har gått så långt att man känner att allt, precis allt kretsar runt jakten på ett plus. När det tar över allt annat och man till och med själv inser att förhållandet knakar och man börjar ana att det kanske inte håller så länge till. Handlar allt om en så stor fixering att man inte vill/vågar göra annat än att fortsätta försöka? Att man hellre riskerar det förhållande, den kärlek till sin partner som man en gång hade, allt i strävan efter ett barn?

    Jag är så innerligt glad och tacksam för att det aldrig har gått så långt för mig. Jag är glad och tacksam för att jag har haft orkat att ta ett steg bakåt emellanåt, allt för att inte gå under på vägen. Och jag är glad och tacksam för att jag, när jag ändå började känna att försökandet tog över allt i våra liv, kunde ta ett steg bakåt och sätta en gräns. En gräns som sa att hit min inte längre skulle vi lyckas. Lyckades vi inte fram till den vägskäl som jag, med stöd från A hade valt, så skulle vi ge upp drömmen om ytterligare ett barn helt. Nu behövde vi inte komma fram till vägskälet. Redan en bit ifrån den kom vi in på vägen som leder oss till ett andra barn. Och det är jag så enormt tacksam för

    Men samtidigt, jag vill kunna förstå. Förstå den här skillnaden mellan mig och mitt sätt att tänka och agera, och de som inte kan sätta den där gränsen. Är det så att min längtan och önskan inte är lika stark? Personligen så tror jag inte det. Jag tror på att min längtan har varit, och är precis lika stark som någon annans. Enda skillnaden är att jag har ett annorlunda sätt att hantera det på

    Så snälla, hjälp mig att förstå.