Den sista april

För tre år och tre veckor sedan (ungefär) så var vi på väg till Ullared och Gekås. Vi hade flera gånger pratat om fördelarna med att vara gifta, särskilt om man som vi hade hus och barn. Så där, på vägen, tog vi beslutet att nu var det dags. Frågan var bara när. Vi ville mest göra det för det juridiska, och kände inte något sug för något stort och påkostat. Då kom idén om att passa på när mamma var och hälsade på oss vid hennes 70 årsdag som hon inte ville att hennes vänner skulle komma och fira henne för. Samma vecka jobbade svärmor K sin sista arbetsdag innan pension, och varför inte slå ihop allt detta? Så sagt och gjort. Vi kontaktade vigselförättare via humanisterna, fixade ringar och bestämde vilka kläder vi skulle ha.

Och så kom dagen D. Det var en strålande vacker, och varm dag. Svärföräldrarna skulle komma till oss på fika för att fira pension och den blivande 70 åringen och då vädret var så underbart så beslutade vi oss för att ta fikat ute på altanen. Först kom svärmor K med min bil (den hade stått hos dom några dagar) och lite senare kom svärfar, med deras bil. Han var sen. A höll på att gå åt av nervositet pga det. När han kom, klev han ut ur bilen, han hade ingen som helst brådska, gick runt sin bil och tittade till den. Allt i maklig takt.

”Kom någon gång!” brast A ut tillslut. Svärfar kom och satte sig och började prata med min mamma.

”Vi skulle vilja erkänna något”, säger jag då och försöker få deras uppmärksamhet. Utan framgång annat än hos svärmor som sitter och tittar på oss spänt och förväntansfullt. Efter några försök brister tålamodet och jag brister ut

”Mamma! TYST! Vi vill säga något!!!

DÅ blir det tyst på dom och vi får uppmärksamheten.

”Jo, vi ville bekänna en sak. Vi ska gifta oss!”

Svärfar och mamma fattar inget, men svärmor är med och skiner upp som en sol, vänder sig mot de andra som man märker inte har förstått vad det var vi hade sagt.

”Ja, vi ska gifta oss!”

,tittar på klockan och fortsätter:

”Om en kvart, så kan ni vara snälla och titta till E medan vi byter om!?”

Och sedan gick vi in och bytte om 🙂

Vi hade precis gjort det när vi hörde vigselförättarens bil köra upp på uppfarten. Efter presentation (vi hade inte heller träffat honom utan jag hade bara haft mailkontakt med honom) så gick vi till den lilla höjd med utsikt över en mosse som finns bara några hundra meter från vårt hus, och där, med mossen i bakgrunden, med våra föräldrar som vittnen, blev vi, för exakt tre år sedan man och fru L*****sson. Och trots knappt om tid, särskilt som jag var på tjänsteresa nästan två av de tre veckor som var mellan vårt beslut och själva vigseln, så hann vi få allt fixat med allt vad det innebar med hindersprövning, ringar etc.

Det hela var kanske inte så romantiskt, men så är vi inte heller så romantiska av oss. Men det blev i alla fall en dag som i alla fall jag kommer att minnas med värme.

Annonser

En fråga

Jag kan inte låta bli att fråga er läsare om vad ni tror att Lilla Stjärnan är av för kön? Bilder på magen har ni ju sett. Om man jämför den med magen jag hade med E så ligger denna högre upp, men i övrigt är de nog rätt lika i formen. Jag har inte kräkts lika mycket denna gång, även omhand fortfarande gör det. Däremot så har jag ju mer av andra krämpor. Med E var det nog tyngst i början av graviditeten, denna gång tycks sista delen vara jobbigast och tyngst. Hjärtslagen hos bebis ligger på runt 140. E tror (och hoppas) att det är en tjej. A tror på pojke. Jag vet inte alls. Så nu är frågan, vad tror ni? 😉

Blandad kompott

Nu har jag kommit så långt i graviditeten att besöken numera blir varannan vecka. Senaste besöket var igår. Allt såg bra ut, järnvärdet låg nästan på det samma som sist, dvs lite lågt, men inte så att jag behöver ta något tillskott. SF- måttet hade ökat 2 cm så nu ligger jag strax under översta kurvan istället för över, som jag gjorde vid senaste besöket.

I övrigt så är allt rätt ok. Igår var jag stupfärdig av trötthet. Inte blev det bättre av att jag hade min gravidyoga. Passet är lite i senaste laget för mig, efter en arbetsdag blir det lite försent med ett pass klockan 17:30. Dels så blir middagen sen för mig, dels är jag trött efter en lång arbetsdag och dels så ger den kombinationen, trötthet och hunger att jag blir illamående. De två gånger jag varit på yogan har illamåendet varit där och gjort sig påmind. Igår var den inte lika stark som den var första gången, då jag började kallsvettas av illamående. När jag väl kommer hem så mår jag så pass illa att jag har svårt att få ner något. Så frågan är egentligen, är det värt att gå på yogan när man mår så här?

Hur som, när jag kom hem så hade A inte lyckats få till någon middag men med rester från kylskåpet så gick det snabbt. Men i och med att han inte hade lyckats få till middag eller dammsuga huset (för att bli av med fågellopporna så måste man dammsuga ofta och sedan slänga dammsugarpåsen) så blev allt väldigt sent. Det i sin gjorde att E blev väldigt övertrött vilket i sin tur ledde till upprörda känslor, tårar och allmänt jobbigt. Så när hon absolut ville ha pappa för att läsa saga och lägga henne, kände jag, med min trötthet att jag inte orkade hantera det så hon fick som hon ville. Det i sin tur ledde till att jag fick ställa mig och dammsuga. Och med tanke på fågellopporna vågade jag inte stänga av dammsugaren förrän jag var klar, och bli klar tog sin lilla stund då jag verkligen försökte dammsuga grundligt. Men i slutet tog tröttheten överhand och tårarna rann ner för kinderna.

Läggningen av E tog sin tid. Jag misstänker att det berodde på just att hon var övertrött. Tillslut kom A ut ur hennes rum och bad mig ta över, hon ”kunde inte sova utan sin mamma”. Så jag gick in. Men innan dess var jag tvungen att instruera A om vad han skulle göra (som om det inte syntes, under dammsugningen hade jag flyttat på stolar, de två mattorna vi har, soffbord, flyttat ut soffdynorna från sofforna för att kunna dammsuga dessa och sofforna ordentligt och… Några minuter efter att jag hade gått in till E så somnade hon. Då bröt jag ihop. Jag kan säga att det är ytterst sällan som jag gråter för att jag är ledsen. Gråter jag så beror det på en av två orsaker:

1) Jag är riktigt rejält flyförbannad
2) Jag är trött

Och ju mer förbannad jag är, eller ju tröttare jag är, desto mer hysteriskt gråter jag. Och igår grät jag riktigt rejält. Och länge. Att gråta när man är trött är egentligen rätt skönt. Inte innan det bryter ut, och inte när man gråter som mest, men efteråt. För det släpper verkligen på alla spänningar och jag blir totalt avslappnad. Och man har blivit av med alla jobbiga känslor, tankar och allt annat jobbigt. Och det är ju skönt att ”rensa ut”. Och så var det även igår.

Idag har allt känns betydligt bättre. Jag kände mig mer utvilad, om än fortfarande trött. Och kroppen har också känts rätt ok, även fogarna har verkligen gjort sig påminda. Så snart jag ställt mig upp efter att ha suttit ner en stund så har smärtan strålat vid blygdbenen. Men efter en liten stunds rörelse/promenad har det släppt. Visst, det har tagit en liten stund och det gick inte fort i början, men bara jag kom igång så kändes det ok. Ja, kroppen har till och med känts så pass ok att jag utan problem kunde ta trapporna fyra våningar utan några som helst problem! Så idag har just de olika delarna i den s k hälsokorset varit väldigt tydliga för mig

Idag har jag även lyckats boka upp några grävare som ska gräva upp och förbereda för vår häck. Efter att ha kontrollerat dem att de kör med vit arbetskraft så är det nu bestämt att de kommer redan på torsdag, dvs i övermorgon! Det är en svensk ägare till firman, men det är polacker som utför jobbet. Engelsktalande sådana. Så det är väl mycket tack vare det som de kommer och gör jobbet en helgdag. Nu återstår bara att få häckplantorna beställda också… Så, så snart plantorna har kommit måste vi få ner dom i jorden och sedan… Efter nästan sex års väntan har vi vår häck! Förhoppningsvis så kommer vi med det slippa att folk rastar sina hundar i vår trädgård!

Att sova eller icke sova, det är frågan!

Jag känner mig som en tjurig liten unge som verkligen inte vill gå och lägga sig. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att vara vaken ett tag till, kanske se på någon film, eller läsa en bok eller… Men varför göra det, jag är ju faktist trött? Tröttare än vad jag egentligen kanske vill erkänna. Nä, när jag skrivit det här ska jag ta och stänga mina gråblå och försöka sova. Imorgon är det en ny dag, och det vore ju rätt skönt att somna och känna dig nöjd med vad som uträttats under dagen.

Idag har bästa svärföräldrarna varit hör och hjälpt till. A och svärfar, G, flyttade om en massa möbler så nu är mitt gamla pysselrum inte längre ett stökigt föråd, som stundvis har förvandlats till gästrum, utan nu är den städad och möblerad för att en bebis ska kunna flytta in. Min sängbotten i vår säng har bytts ut (hoppas att jag kommer kunna sova i den inatt och att kroppen tycker den är ok), gästrummet där nere har nu fått ta över möblerna från ”mitt rum” och blivit ett fint och fräscht gästrum/mitt pysselrum, och det rum i källaren som allt mer har börjat likna en verkstad har fått två hyllor. Medan männen höll på med ommöbleringen så höll fina svärmor K på ute i trädgården och rensade i rabatterna och klippte bort döda grenar och kvistar. Och jag? Jag var delvis med E och delvis så gick jag och småpysslade. Fast mest småpysslande blev det för mig innan de kom, så att det inte skulle bli så mycket annat än bära lite möbler för A och G. Till min förvåning har jag orkat mer än på länge, och kroppen har också till min glädje orkat med bra! Allt detta – att orka och må bra, även om jag varit både trött och känt av både rygg och fogar, men inte så illa som det gjort ibland, få ordning på det som varit ”mitt” rum och gästrummet där nere, få fixat i trädgården, haft en i stora lag en ganska harmonisk fyraåring, själv må mentalt bra och det underbara vädret… Klart man mår mentalt bra nu! Ibland försöker mina mörka moln på himlen göra sig påminda, men hjärnan tycks gå på sparlåga och släpper inte riktigt in molnen och det är helt underbart! Kanske är det lite av den känslan som gör att jag inte vill sova? Att jag inte vill släppa den för känslan av att må bra?

Oavsett vad, nu ska jag i alla fall försöka sova. Förhoppningsvis så blir min halsonda inte värre, förhoppningsvis så mår jag lika bra imorgon, och kanske, kanske så kommer jag att orka fortsätta med jobbet med de två rummen. Det är fortfarande mycket som ska plockas. Tex allt som jag la ner i nedre badrummet för att få det ur vägen under allt bärande idag. Men det ska bli skönt att få ordning på allt, mina pysselsaker, bebisens saker, rummen, och att få möjlighet att verkligen förbereda för bebisens ankomst. Jag känner ingen brådska med det, samtidigt känns det underbart att jag kan göra det när jag vill, bara orken, suget och inspirationen kommer.

Och slutligen en fråga:

Någon som har något bra tips mot fågelloppor?

Vi har lyckats få med det in utifrån. Vi vill avvakta lite med Anticimex, och testar med dammsugning och torkning OFTA, minst en gång per dag och tvätt av textilier. Något mer som vi kan göra?

Tänk om

De kommande veckorna kunde gå fort

20140425-201746.jpg

Det är tungt, det är jobbigt och ryggen gör sig allt mer påmind. Och jobbet… Jag tycker om det fortfarande. Egentligen. Men jag har ingen tålamod med folk och krångel. Och motgångar, oavsett om de är stora eller små slukar all energi från mig. Samtidigt villiga inte gå hem tidigare än vad jag har sagt. Gå ner i tid är inte någon bra lösning då en fyraåring kräver mycket också. Och kroppen klarar inte av det. Då är jobbets stillasittande betydligt bättre. Sjukskrivning? Jag är inte dålig nog för att försäkringskassan skulle godkänna sjukskrivning. Och jag tror inte det är så lätt att få ett läkarintyg för det lilla jag har. Och jag vet, jag borde gnälla mindre, och vara mer tacksam och glad. Och jag borde vara en bättre mamma åt det barn jag redan har

Körsbärsblom

Jag tror bestämt att vi har ett av västra Sveriges högsta körsbärsträd…

Bilen i förgrunden? Min älskade lilla cab som nu ska säljas. Eller snarare så fort jag fått den besiktigad. Någon som är intresserad? En -07, Nissan Micra cc

20140425-171234.jpg

Stor, större, störst

Och så dags för ”riktiga” magbilder utan kläder som döljer

20140424-180001.jpg

20140424-180010.jpg

20140424-180019.jpg

Undrar hur stor jag kommer att bli?

Något som är väldigt bra med graviditeten är att jag allt mer har lärt mig acceptera min kropp. Den är inte smal, den är inte snygg, den är inte heller fysiskt felfri, den har helt enkelt en massa brister, men likväl, jag har en kropp, den fungerar ok, och den bär ett litet barn. Och den är min. Det är vad jag har fått. Visst, när jag inte är gravid skulle jag kunna trimma till den, men jag väljer nog att träna lite lagom (vad jag längtar, nu är det bra att jag orkar med gravidyoga och korta lugna promenader, och prioritera min familj.

Trött, trött, trött

Den ena tröttheten avlöser den andre. Igår var jag enormt trött efter två nätter med riktigt dåligt med sömn. Att sedan behöva som gravid-hormon-stinn hantera massa strul rörande jobbiga människor och uppgifter till it som inte ville fungera gjorde att jag var helt färdig när jag väl kom hem från jobbet. Gissa min lycka när granntjejen kom springandes och ville få leka med E! Medan de lekte så kunde jag sitta på trappan och bara ta det lugnt. Eller nåja, en halvtimme satt jag i telefon och rådgjorde med en kollega, men ändå! På kvällen var jag så mentalt trött att jag än en gång satt med tårarna rinnandes nerför kinderna. Men då hjälpte det också en del och efteråt kändes allt bättre igen. Men jag märker ju hur svårt jag har numera att hantera motgångar, oavsett om de är stora eller små…

Idag har jag återigen varit så enormt trött, men inte så mycket mentalt, utan i kroppen. A var som vanligt på onsdagskvällarna på sin kurs i kinesiska så efter att jag hade hämtat E var vi tvungna att åka och handla och fixa några saker som var tvungna att fixas. Och allt tog enormt lång tid. Vid flera tillfällen var jag tvungen att sätta mig ner/sätta mig ner på huk/hänga över kundvagnen för kroppen sa helt enkelt ifrån, och det rejält. Det kändes helt enkelt som om jag skulle ha ramlat ihop annars. Jag mådde stundvis verkligen inte bra! Men nu, efter att ha legat ner i soffan ett par timmar känns kroppen/ryggen genast bättre.

Nu vet jag att det är mycket gnäll från min sida! Och jag måste faktist förtydliga att jag tycker inte att det bara är pest och pina utan det kan även vara rätt mysigt emellanåt. Men, jag kan inte förneka, jag räknar verkligen ner dagarna tills jag inte är gravid längre. Även om jag vet att då kommer den andra tröttheten istället, den man får av att inte få sova ner än någon timma sammanhängande åt gången. Men allt detta är det trots allt värt det som detta kommer att medföra! Det är det absolut, även om det är grymt jobbigt just nu!

En god natts sömn

En god natts sömn är precis vad jag hade räknat med att få nu i och med vår spa-vistelse. Sängen var skön, ja, trots att den var mjuk, eller kanske just därför den var skön? Nu kunde jag ligga på mage (!), något jag av någon konstig anledning inte kunnat göra på väldigt länge 😉 Kudden var underbar, jag hörde ingenting om jag låg på mitt hörande öra (jag är döv på ett öra sedan 11 år tillbaka) så om A snarkade så hörde jag ingenting. Maten var god igår kväll, och magen var mätt och belåten… Men sedan är det ju så, Lilla Stjärnan tycks ha haft fullt upp hela natten med att roa sig med min blåsa. Det brukar inte vara så, men inatt… Det känns som om jag sprungit och kissat mer än sovit inatt. Och nu på morgonen? Då är det som vanligt igen. Tydligen var det inte roligt att leka någon mer med den, och det tackar jag för! För nu är jag trött och vill sova…

Ung kärlek

Idag när jag och E satt i bilen, på väg hem från förskolan så insåg jag att min lilla plutta började bli ”stor”. Hon berättade glatt att G, en kille på hennes avdelning var kär i henne, och att han ofta ville kramas med henne. Efter en stund kom det fram att även hon är kär i honom. Och när man är kär så kramas man. Och pussas. Fast E och G pussades inte, de bara kramades, förtydligade hon.

Det är bara att inse, min lilla plutta är inte någon bebis längre…

Att unna sig

Jag och E älskar jordgubbar.

Idag efter jobbet, efter att ha hämtat E från hennes farmor som idag hämtade henne tidigare från dagis, åkte vi och handlade. Föreställ er min glädje när jag såg att de hade ekologiska jordgubbar till salu! Ok, de är inte svenska (av förklarliga skäl), men ändå! Jordgubbar! Och dessutom ekologiska! Och till ett vettigt pris! Så det fanns inget som kunde hindra mig att köpa en låda. Och dessutom, äta jordgubbar är ett väldigt bra sätt att få i sig både c-vitamin och järn, och med tanke på dessa förkylningstider, dunderförkylda A, jag och E ”vanligt” förkylda och jag med bebis i magen och lite lågt järnvärden… SMASKENS!!!

20140416-202141.jpg

Det andra skiftet

Inom stressforskning och psykosocialarbetsmiljö brukar man prata om ”det andra skiftet”. Forskning över stress visar att männens stressnivå sänks fram emot eftermiddagen när det börjar bli dags för att avrunda arbetsdagen, medan för väldigt många kvinnor så stiger stressnivån. Orsaken till detta tror man beror på att kvinnor ofta, trots dagens ”jämställda” samhälle är den som dels sköter stor del av hushållssysslorna i hemmet med matlagning och plocka disk osv, dels att kvinnor oftare känner skuldkänslor för barnens långa dagar på förskola och omsorg, än vad männen gör. Personligen vet jag inte riktigt vad jag ska säga eller tro om dessa teorier, däremot så kan jag hålla med om det där med att man har ett andra skift när man kommer hem. Och just nu är det extra tydligt.

A gick hem från jobbet tidigare än han brukar pga förkylning. Han är rätt förkyld, och är inte alls pigg och han stannade hemma även idag. Detta innebär att jag får sköta det som skötas måste, dvs hämta E från dagis, handla, laga mat, tömma diskmaskinen, plocka undan osv. Samtidigt så känner jag den där enorma tröttheten. Den har det känts ok med under dagen på jobbet, nu känner jag gråten ligga på lur för att jag är så trött, fogarna gör sig påminda, ryggen värker och irritationen bara växer. Jag VET att A inte kan hjälpa att han är sjuk! Förnuftet vet det, men likväl, jag är ju inte direkt piggare än vad jag har varit den senaste tiden. Och jag känner att även jag skulle behöva vila. Men någon måste ju göra allt det som måste göras. Och vi har ju en fyraåring som vi måste ta hänsyn till också. Så det där med att bryta ihop, det får jag vänta med tills hon har somnat. Sedan är det till att krypa i säng och samla mer kraft till imorgon. För på jobbet så krävs det mest bara av min hjärna, inte så mycket att jag behöver röra på mig, och DET är skönt! Så jag åker till jobbet för att vila min kropp…

Det går inte längre

Jag börjar allt mer inse att det inte fungerar att fortsätta så här. Det kommer stunder då jag känner mig näst intill normal, men så kommer den tillbaka, lika förlamande, lika avgrundslik som innan. Tröttheten. Den som går in i och igenom märg och ben. Genom varenda muskel, hjärnan… Allt blir helt förlamat. Och jag känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Frågan är bara vad jag ska göra åt saken. Jag vet ju att man de sista 60 dagarna i graviditeten kan gå ner i arbetstid eller ta ut föräldradagar, men frågan är om det skulle ge mig den vila jag tycks behöva. Går jag ner i tid får E inte vara på dagis heltid och jag måste ha henne hemma. Jag vill ju ha henne hemma om jag är hemma, men som det är nu så orkar jag bara inte. Och jag vet varken ut eller in. En fundering är att sjukskriva mig nästa veckas fyra dagar, men att sjukskriva sig för trötthet..? Det känns verkligen inte ok. Jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Men något måste jag göra, för det går inte att fortsätta så här…

Namn – en svår fråga

Jag hade tänkt gå och lägga mig när jag fick för mig att jag skulle ta och kolla på namn och försöka hitta namnförslag till bebis. Och där fastnade jag. Vad svårt det är! Önskemål om namnet:

– Inte alltför långt, vårt efternamn innehåller 10 bokstäver.
– Helst inte innehålla bokstaven ”r”
– Gärna finskt/norskt/samiskt namn med tanke på att mitt namn är ett namn som uttalas så som norrmän/finnar/samer uttalar det.
– Gärna ett namn som fungerar internationellt.

Snälla, finns det någon som har några bra namnförslag och som vill dela med sig? Någon?

Det där med ork

Det är så mycket jag vill göra men det finns så lite ork. Dels så är det ju den där förkylningen som plågar mig, men främst är det nog graviditeten och den ökade blodvolymen som hjärtat måste pumpa runt och lungorna syresätta, dels är det nog en liten bebis som trycker mot lungorna och gör det tungt att andas. Dock så har en god natts sömn i alla fall minskat känningarna från fogarna och bara det är ju en enorm lättnad!

Just nu ligger jag i sängen och tar igen mig efter att ha duschat. Ja, till och med det känns stundvis jobbigt! Men den är ju ändå rätt skön den där känslan efter en lagom varm dusch och sedan få lägga sig ner och vila en stund.

Dagens plan är att dels åka till Frölunda torg och där köpa en heliumballong till E:s bästa kompis som har födelsedagskalas imorgon, dels att gå på ett annat 4 års kalas idag. Just nu känner jag att jag helst bara stannade kvar i sängen hela helgen, men det går ju inte det heller. Och jag vill ju även träffa goa vänner vilket jag får göra på dessa två kalas! Så helgens energi får bli dessa kalas och så får vi hoppas att A lyckas snabbt byta däcken på våra bilar så att jag inte behöver tänka så mycket på E utan bara vila och ta det lugnt. Fast egentligen skulle gräset behöva klippas och en massa andra saker göras. Helst skulle jag vilja ta in någon som tar tex gräsklippningen åt oss den närmaste tiden, men A vill inte.

”Det är ju en så bra motion”.

Jo, det är ju det, men jag klarar ju inte av det nu (gräsklippningen är mitt jobb i vanliga fall) precis som det är så mycket annat jag inte klarar av, vilket gör att mer saker hamnar på honom och medan han håller på med alla dessa saker, plus en massa andra projekt som han tar på sig så kommer E och kräver sitt av mig och då blir det likväl ingen vila för mig. Och det är ju just vila som det känns min kropp behöver. När jag tar upp detta så känner jag mig lat och gnällig och så blir allt bara så jobbigt och han säger att han förstår, men jag vet inte om han verkligen gör det. Samtidigt så blir det ju tungt och jobbigt för honom. Så jag vet inte hur jag ska göra. Jag ser ju att tar vi och betalar för hjälpen så frigör vi tid för honom. Frigör vi tid för honom så får han mer tid till att göra dom där sakerna som han vill göra. Samtidigt får jag mer tid till att vila mig så kanske jag orkar mer. Och orkar jag mer så blir allt mycket lättare och bättre för oss alla. Jag har försökt få honom att inse det, men inte lyckats nå fram. Ibland så känns det inte heller som jag lyckas nå fram med hur jag mår. Det har ju hänt ett antal gånger att jag har bett honom om hjälp, tex på natten när E har vaknat och varit ledsen och jag har bett honom att ta det då jag har mått så pass illa.

”Snart”

har svaret varit då och det har slutat med att jag har gått till henne och så har illamåendet blivit ännu värre av att jag har gått upp och jag har fått springa till toaletten och kräkas, något som jag troligtvis skulle sluppit om jag inte hade behövt gå upp. Och försök somna om efter det…

Usch, jag känner själv hur gnällig och ego jag låter, men just nu är det tungt och jobbigt. Och jag behöver verkligen stödet! Jag förstår att det är jobbigt för honom också, men samtidigt, det här är ju något vi har valt att göra tillsammans! Och jag vill ju verkligen inte ligga honom till last! Jag vill ju göra ”mina” saker/uppgifter, men jag orkar bara inte. Och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att orka hela vägen. Jag vill ju bara vara en glad och pigg och kärleksfull maka och mamma

Att vara gravid

Idag har det verkligen varit tungt och jobbigt med graviditeten. Magen har vägt bly, fogarna har verkligen gjort dig påminda och jag har fortsatt känna mig så enormt trött, både i kropp och själ. Jag börjar känna att jag allt mer börjar tappa stinget. Jag orkar inte engagera mig i jobbet. Jag orkar inte engagera mig hemma. Jag orkar bara inte. Jag vill, men jag orkar inte. Och tålamodet är obefintligt vilket min lilla söta dotter blir lidande för. Min älskade lilla Plutta. Och det ger mig skuldkänslor. Enorma sådana. Förhoppningsvis blir det bättre nu när det är helg och jag får vila. Förhoppningsvis blir jag piggare till nästa vecka, och därmed även mer jämn i humöret. Och sedan har vi ju några korta veckor framför oss. Veckor med helger som ger mig kraft och ork att fortsätta orka. Stundvis känns det som om jag borde sjukskriva mig. I alla fall en dag eller två, bara för att ge kroppen chans att vila. Samtidigt så vet jag ju att hemma så mår jag inte bättre. Snarare tvärtom. Och mår jag bättre, ja, då kan jag ju inte bara ta det lugnt utan då vill jag, och känner jag att jag måste göra både dittan och dattan. Och sedan säger kroppen ifrån.

Jag måste säga att jag är så avundsjuk på er som fått era bebisar! Och att jag är så avundsjuk på er gravida som bara mår bra! Jag har sagt det förr och jag säger det igen, för mig är detta en transportsträcka. En transportsträcka som är jobbig, väldigt jobbig, men ändå en transportsträcka till det jag så innerligt har längtar efter. Ett barn till. Ett syskon till E. Och även om det stundvis inte känns som om det vore så långt kvar dit, så känns det samtidigt så innerligt långt, som en evighet. Och jag kan inte låta bli att låta bli att fundera på hur sjutton jag ska orka. Blir det exakt som med E så är det nio veckor kvar. Skulle det dra ut på tiden så är det tolv veckor kvar. Tolv veckor av värk, trötthet, utmatthet, tyngd, ömhet, bristande tålamod, tårar, frustration för allt man vill men inte orkar/kan just nu och ett evigt kämpande. Men även en känsla av förväntan, glädje och kärlek. Kärlek till min underbara familj, kärlek till den Lilla Stjärnan som inte är så jätteliten längre, Lilla Stjärnan som bökar runt i min mage som en liten ailien och som ändå, trots allt är rätt snäll mot mig. Den som inte är lika snäll är min kropp och de hormoner som jag har ett jättepåslag av nu. Och den enormt ökade blodmängd som hjärtat måste pumpa runt i kroppen, och lungorna syresätta, vilket gör mig trött och andfådd för minsta lilla.

Det är helt enkelt inte lätt att vara gravid. Vissa har det jättetufft, det har inte jag i och för sig, andra har det halvjobbigt (som jag) och så finns det dom som bara mår bra och kan njuta av sina graviditeter mer eller mindre från första stund. Jag önskar att jag hade fått vara en av dessa. Men samtidigt, jag visste ju att varken jag eller min kropp var lämpade för detta. Och det som man får ut av det i slutändan är absolut värt allt, men som sagt var. Just i detta nu är det jobbigt. Urjobbigt

Snart så…

Behöver jag säga att jag längtar till helgen då jag förhoppningsvis får möjlighet till lite vila och avkoppling? Ok, två barnkalas är inplanerade, en för helgens vardera dag, men annars är det tomt i planeringen. Efter helgen är det fyra dagars jobb och sedan långhelg med påsk. Påsk som vi mestadels kommer tillbringa hemma, men påskdagen och annandag påsk så kommer vi, jag och A, tillbringa i Varberg och Asia SPA där. Jag längtar! Sedan är det fyra dagar jobb igen, följt av en ”vanlig” helg, följt av tre dagars jobb och så än en gång långledigt. Eller nåja, egentligen så är det ju inte det, men jag har tagit ledigt på klämdagen så det blir lite längre ledigt – underbart! Sedan är det inte långt kvar…

MVC-besök

Idag har jag varit så enormt, sanslöst trött. Ett tag imorse var jag väldigt nära att stanna hemma från jobbet, men samvetet tillät mig inte. Att vara trött är ingen anledning till att stanna hemma. Inte ens när man är så trött att man bara vill gråta. Eller att man är så trött att man till och med börjar gråta… Men efter en liten stunds forsande så kändes allt bättre och jag kunde bättra på sminket igen och åka iväg till jobbet.

Som tur var så blev inte arbetsdagen så lång ändå, då jag hade tid hos barnmorskan på eftermiddagen. Sist var mitt blodvärde lite lågt, men då dagens värde visade samma som sist, och då blodmängden i kroppen har ökat en del sedan den gången, så ansåg barnmorskan att det var bra. Även mina andra värden visade sig bara bra, och det var ju skönt att höra! Även magen mättes, och den hade växt som den skulle så den verkar hålla sig på sin höga kurva, så även där verkar allt bra!

Vidare så frågade hon mig om hur det hade varit med amningen med E och hur jag tänkte göra den här gången. Med E var det en sex månader lång kamp. Under sex månader så kämpade jag på. Mjölkstockningarna avlöste varandra, SPC-flakes och Lecitin mildrade ner det hela så att jag fick ut i alla fall lite mjölk, även om det var klumpigt och stundvis även rosa av blod. Såväl E:s BVC-sköterska som den psykolog jag gick hos vid det laget och till och med amningsrådgivningen ifrågasatte om jag verkligen skulle fortsätta kämpa. Och det skulle jag. Jag hade gett mig skråen på att jag skulle amma i minst sex månader. Och har jag bestämt mig för något… Så under sex månader kämpade jag. Jag ammade, jag pumpade och så fick vi ge E tillägg i form av ersättning. Den här gången har jag sagt att jag kommer inte fortsätta att kämpa lika idiotiskt länge. Den här gången tänker jag försöka amma så länge som A är hemma, dvs över sommaren, sedan måste jag ge upp om det inte fungerar fullt ut. Det är jag skyldig både mig själv, E och bebis. För som det var då så var jag ingen bra förälder E:s första sex månader. Och nu så kommer jag ha två barn att ta hänsyn till.

Shopping

Just det, jag hann snabbshoppa idag också. Jag hade 40 minuter på mig från att vi hade anlänt till hotellet till att vi skulle ses för middagen. Jag behövde hitta något till E. Det gjorde jag. En skitdyr nalle. Och så hittade jag dessa två till bebisen. De var inte så dyra då de var nedsatta 40%.

20140408-214253.jpg

Dagens rekommendation

Om du råkar åka till Finland och sedan råkar hamna i Jyväskylä och råkar vara lite hungrig, ja, då kan jag rekommendera Pöllövaari. De hade helt fantastiska menyer, men pga graviditeten och de restriktioner som finns så valde jag istället från A la carte menyn.

Förrätt:

20140408-205104.jpg</a

Varmrätt:
>

20140408-205256.jpg</a

Och så slutligen efterrätt:

>

20140408-205516.jpg</a

Gissa om jag är mätt?

Att jag knappt kunde gå tillbaka till hotellet efteråt berodde inte bara på kombinationen stillasittande och en hel dag och foglossning…>

20140409-214411.jpg

Sova

Sitter här på mitt hotellrum i Finland och försöker hålla ögonen öppna. Jag känner mig helt färdig efter dagens resa, som egentligen inte var så jobbig, och efter den gångna natten. E har inte haft någon bra natt utan stackarn har haft både ont i huvudet och i halsen och stundvis varit jätte ledsen för det och resterande del av natten sovit väldigt oroligt. Så idag fick A stanna hemma med stackarn och vabba medan jag åkte hit till Finland. Och samtidigt som det känns lite hemskt och trots att jag saknar min lilla Plutta så ser jag verkligen fram emot att få sova ostört två nätter på raken. Tänk, två nätter utan att bli väckt av en liten, mammig tjej som bara vill ha mamma, två nätter utan att bli väckt av en snarkande man… Nu blir det antagligen bara alla toabesök som kommer att väcka mig. Får vi hoppas! Så i natt hoppas jag verkligen på att få sova gott. Förutsättningarna är i alla fall goda. Jag lär ju inte behöva trängas med tanke på storleken på sängen…. Jag gissar på att den är minst lika bred som lång. En sådan säng skulle vi nog behöva till sommaren om bebis är sådan som absolut vill sova hos oss, precis så som E alltför ofta gör stora delar av natten

20140407-211725.jpg

Lustigt

Något som jag tycker är väldigt lustigt med min mage och som varit hela tiden är dess form om jag spänner magmusklerna. Tidigare var det mest om jag böjde mig bakåt och spände magen samtidigt. Nu blir det så även om jag tex försöker resa mig från liggandes till sittandes och försöker ta hjälp av magmusklerna. Vad som är så lustigt? Magen blir så lustigt spetsig! Jag har länge försökt få till en bild på det men inte lyckats. Men här kommer morgonens försök till bild. Först en bild på magen när jag ligger avslappnad i sängen (jag såg senare att jag visst inte hade stängt garderobsdörrarna igår, sorry för röran).

>

20140405-090144.jpg

Och sedan min spetsiga mage 😀
>

20140405-090228.jpg

Gnäll

Imorse när jag vaknade så värkte halsen och jag kände att en förkylning var på G. Nu, i slutet av dagen känns det inte ett dugg bättre, snarare tvärtom. Jag känner mig helt slutkörd, kroppen känns febrig, även om jag inte har feber, magen känns bara jobbig och bökig, jag mår illa, trots att jag ökat på dosen av Lergigan Comp. Och när jag suttit still en stund och börjar gå så vaggar jag fram som en gravid anka. Jag är som sagt var inte i toppform idag. Och just nu när jag känner att jag inte har möjlighet att bli sjuk! Morgondagen är fylld av viktiga möten och på måndag ska jag ju till Finland! Och med tanke på bebisen så vågar jag inte ta echinagard eller liknande heller! Så det är bara att hålla tummarna för att jag mår bättre redan imorgon när jag vaknar och ska upp.

Allmänt svammel

Idag så beslutades det hur det kommer att lösas vad det gäller stand in för mig på jobbet. Det är en tjej som redan idag jobbar med frågorna, om än på en lite lägre nivå i organisationen. Jag tror stenhårt på henne, även om det känns lite läskigt då vi i vissa avseenden är väldigt olika. Men jag tror ändå att hon kommer att klara det galant! Nu gäller det att hitta en dag där vi kan sätta oss ner och planera övergången. Samtidigt så gäller det att få tag på ersättare till henne också, och att denne får en övergångsperiod där denne får gå bredvid… Personligen så känner jag en stor lättnad över att det löste sig så här! Nu är det ”bara” för mig att leda in henne i arbetsuppgifterna, hade det istället blivit en extern lösning så skulle jag fått introducera den personen inte bara i arbetet och arbetsuppgifterna utan även hur företaget arbetar och även i folk ute i verksamheten. Nu blir det istället ett känt ansikte som kommer att sköta mina arbetsuppgifter under min frånvaro.

Idag insåg jag ett nytt problem med nästa veckas tjänsteresa och min graviditet. Det är nämligen inte säkert att försäkringen gäller om bebis skulle få för sig att komma ut när jag är i Finland… Jag måste ta upp det med min chef imorgon och kolla vad jobbets försäkring säger.

Och så några färska bilder på den väldigt gravida (och kritbleka) magen. Jag känner att jag allt mer vaggar när jag går. Vikten är nu samma som innan graviditeten.

20140402-173622.jpg

20140402-173630.jpg

Det bidde

En vagn inköpt idag. Jag hittade igår på blocket en Baby Jogger City Mini 4 Hjuling som köptes in i slutet av februari och levererades i början av mars. Kvinnan jag köpte den av sa att anledningen till att hon inte ville ha den längre var att hon hade trott att 3 åringen skulle klara sig utan vagn, men så hade det inte blivit, så istället fick de införskaffa en syskonvagn till 3 åringen och den minste. Hon hade köpt den till ett väldigt bra pris och jag fick därmed också ett bra pris. Nu är ju vagnen en sittvagn men man kan köpa liggkorg till, vilket vi hade tänkt. Och vi hade inte tänkt använda den som förstavagn utan som en extravagn just när vi ska iväg någonstans. Jag tycker egentligen inte den är så särskild till utseendet (den är beige) men som sagt var, smidig och liten, billig och bra som en extravagn. Nu står den i källaren så någon bild blir det inte idag. Kanske en annan dag?