Den sista april

För tre år och tre veckor sedan (ungefär) så var vi på väg till Ullared och Gekås. Vi hade flera gånger pratat om fördelarna med att vara gifta, särskilt om man som vi hade hus och barn. Så där, på vägen, tog vi beslutet att nu var det dags. Frågan var bara när. Vi ville mest göra det för det juridiska, och kände inte något sug för något stort och påkostat. Då kom idén om att passa på när mamma var och hälsade på oss vid hennes 70 årsdag som hon inte ville att hennes vänner skulle komma och fira henne för. Samma vecka jobbade svärmor K sin sista arbetsdag innan pension, och varför inte slå ihop allt detta? Så sagt och gjort. Vi kontaktade vigselförättare via humanisterna, fixade ringar och bestämde vilka kläder vi skulle ha.

Och så kom dagen D. Det var en strålande vacker, och varm dag. Svärföräldrarna skulle komma till oss på fika för att fira pension och den blivande 70 åringen och då vädret var så underbart så beslutade vi oss för att ta fikat ute på altanen. Först kom svärmor K med min bil (den hade stått hos dom några dagar) och lite senare kom svärfar, med deras bil. Han var sen. A höll på att gå åt av nervositet pga det. När han kom, klev han ut ur bilen, han hade ingen som helst brådska, gick runt sin bil och tittade till den. Allt i maklig takt.

”Kom någon gång!” brast A ut tillslut. Svärfar kom och satte sig och började prata med min mamma.

”Vi skulle vilja erkänna något”, säger jag då och försöker få deras uppmärksamhet. Utan framgång annat än hos svärmor som sitter och tittar på oss spänt och förväntansfullt. Efter några försök brister tålamodet och jag brister ut

”Mamma! TYST! Vi vill säga något!!!

DÅ blir det tyst på dom och vi får uppmärksamheten.

”Jo, vi ville bekänna en sak. Vi ska gifta oss!”

Svärfar och mamma fattar inget, men svärmor är med och skiner upp som en sol, vänder sig mot de andra som man märker inte har förstått vad det var vi hade sagt.

”Ja, vi ska gifta oss!”

,tittar på klockan och fortsätter:

”Om en kvart, så kan ni vara snälla och titta till E medan vi byter om!?”

Och sedan gick vi in och bytte om 🙂

Vi hade precis gjort det när vi hörde vigselförättarens bil köra upp på uppfarten. Efter presentation (vi hade inte heller träffat honom utan jag hade bara haft mailkontakt med honom) så gick vi till den lilla höjd med utsikt över en mosse som finns bara några hundra meter från vårt hus, och där, med mossen i bakgrunden, med våra föräldrar som vittnen, blev vi, för exakt tre år sedan man och fru L*****sson. Och trots knappt om tid, särskilt som jag var på tjänsteresa nästan två av de tre veckor som var mellan vårt beslut och själva vigseln, så hann vi få allt fixat med allt vad det innebar med hindersprövning, ringar etc.

Det hela var kanske inte så romantiskt, men så är vi inte heller så romantiska av oss. Men det blev i alla fall en dag som i alla fall jag kommer att minnas med värme.

En fråga

Jag kan inte låta bli att fråga er läsare om vad ni tror att Lilla Stjärnan är av för kön? Bilder på magen har ni ju sett. Om man jämför den med magen jag hade med E så ligger denna högre upp, men i övrigt är de nog rätt lika i formen. Jag har inte kräkts lika mycket denna gång, även omhand fortfarande gör det. Däremot så har jag ju mer av andra krämpor. Med E var det nog tyngst i början av graviditeten, denna gång tycks sista delen vara jobbigast och tyngst. Hjärtslagen hos bebis ligger på runt 140. E tror (och hoppas) att det är en tjej. A tror på pojke. Jag vet inte alls. Så nu är frågan, vad tror ni? 😉

Blandad kompott

Nu har jag kommit så långt i graviditeten att besöken numera blir varannan vecka. Senaste besöket var igår. Allt såg bra ut, järnvärdet låg nästan på det samma som sist, dvs lite lågt, men inte så att jag behöver ta något tillskott. SF- måttet hade ökat 2 cm så nu ligger jag strax under översta kurvan istället för över, som jag gjorde vid senaste besöket.

I övrigt så är allt rätt ok. Igår var jag stupfärdig av trötthet. Inte blev det bättre av att jag hade min gravidyoga. Passet är lite i senaste laget för mig, efter en arbetsdag blir det lite försent med ett pass klockan 17:30. Dels så blir middagen sen för mig, dels är jag trött efter en lång arbetsdag och dels så ger den kombinationen, trötthet och hunger att jag blir illamående. De två gånger jag varit på yogan har illamåendet varit där och gjort sig påmind. Igår var den inte lika stark som den var första gången, då jag började kallsvettas av illamående. När jag väl kommer hem så mår jag så pass illa att jag har svårt att få ner något. Så frågan är egentligen, är det värt att gå på yogan när man mår så här?

Hur som, när jag kom hem så hade A inte lyckats få till någon middag men med rester från kylskåpet så gick det snabbt. Men i och med att han inte hade lyckats få till middag eller dammsuga huset (för att bli av med fågellopporna så måste man dammsuga ofta och sedan slänga dammsugarpåsen) så blev allt väldigt sent. Det i sin gjorde att E blev väldigt övertrött vilket i sin tur ledde till upprörda känslor, tårar och allmänt jobbigt. Så när hon absolut ville ha pappa för att läsa saga och lägga henne, kände jag, med min trötthet att jag inte orkade hantera det så hon fick som hon ville. Det i sin tur ledde till att jag fick ställa mig och dammsuga. Och med tanke på fågellopporna vågade jag inte stänga av dammsugaren förrän jag var klar, och bli klar tog sin lilla stund då jag verkligen försökte dammsuga grundligt. Men i slutet tog tröttheten överhand och tårarna rann ner för kinderna.

Läggningen av E tog sin tid. Jag misstänker att det berodde på just att hon var övertrött. Tillslut kom A ut ur hennes rum och bad mig ta över, hon ”kunde inte sova utan sin mamma”. Så jag gick in. Men innan dess var jag tvungen att instruera A om vad han skulle göra (som om det inte syntes, under dammsugningen hade jag flyttat på stolar, de två mattorna vi har, soffbord, flyttat ut soffdynorna från sofforna för att kunna dammsuga dessa och sofforna ordentligt och… Några minuter efter att jag hade gått in till E så somnade hon. Då bröt jag ihop. Jag kan säga att det är ytterst sällan som jag gråter för att jag är ledsen. Gråter jag så beror det på en av två orsaker:

1) Jag är riktigt rejält flyförbannad
2) Jag är trött

Och ju mer förbannad jag är, eller ju tröttare jag är, desto mer hysteriskt gråter jag. Och igår grät jag riktigt rejält. Och länge. Att gråta när man är trött är egentligen rätt skönt. Inte innan det bryter ut, och inte när man gråter som mest, men efteråt. För det släpper verkligen på alla spänningar och jag blir totalt avslappnad. Och man har blivit av med alla jobbiga känslor, tankar och allt annat jobbigt. Och det är ju skönt att ”rensa ut”. Och så var det även igår.

Idag har allt känns betydligt bättre. Jag kände mig mer utvilad, om än fortfarande trött. Och kroppen har också känts rätt ok, även fogarna har verkligen gjort sig påminda. Så snart jag ställt mig upp efter att ha suttit ner en stund så har smärtan strålat vid blygdbenen. Men efter en liten stunds rörelse/promenad har det släppt. Visst, det har tagit en liten stund och det gick inte fort i början, men bara jag kom igång så kändes det ok. Ja, kroppen har till och med känts så pass ok att jag utan problem kunde ta trapporna fyra våningar utan några som helst problem! Så idag har just de olika delarna i den s k hälsokorset varit väldigt tydliga för mig

Idag har jag även lyckats boka upp några grävare som ska gräva upp och förbereda för vår häck. Efter att ha kontrollerat dem att de kör med vit arbetskraft så är det nu bestämt att de kommer redan på torsdag, dvs i övermorgon! Det är en svensk ägare till firman, men det är polacker som utför jobbet. Engelsktalande sådana. Så det är väl mycket tack vare det som de kommer och gör jobbet en helgdag. Nu återstår bara att få häckplantorna beställda också… Så, så snart plantorna har kommit måste vi få ner dom i jorden och sedan… Efter nästan sex års väntan har vi vår häck! Förhoppningsvis så kommer vi med det slippa att folk rastar sina hundar i vår trädgård!

Att sova eller icke sova, det är frågan!

Jag känner mig som en tjurig liten unge som verkligen inte vill gå och lägga sig. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att vara vaken ett tag till, kanske se på någon film, eller läsa en bok eller… Men varför göra det, jag är ju faktist trött? Tröttare än vad jag egentligen kanske vill erkänna. Nä, när jag skrivit det här ska jag ta och stänga mina gråblå och försöka sova. Imorgon är det en ny dag, och det vore ju rätt skönt att somna och känna dig nöjd med vad som uträttats under dagen.

Idag har bästa svärföräldrarna varit hör och hjälpt till. A och svärfar, G, flyttade om en massa möbler så nu är mitt gamla pysselrum inte längre ett stökigt föråd, som stundvis har förvandlats till gästrum, utan nu är den städad och möblerad för att en bebis ska kunna flytta in. Min sängbotten i vår säng har bytts ut (hoppas att jag kommer kunna sova i den inatt och att kroppen tycker den är ok), gästrummet där nere har nu fått ta över möblerna från ”mitt rum” och blivit ett fint och fräscht gästrum/mitt pysselrum, och det rum i källaren som allt mer har börjat likna en verkstad har fått två hyllor. Medan männen höll på med ommöbleringen så höll fina svärmor K på ute i trädgården och rensade i rabatterna och klippte bort döda grenar och kvistar. Och jag? Jag var delvis med E och delvis så gick jag och småpysslade. Fast mest småpysslande blev det för mig innan de kom, så att det inte skulle bli så mycket annat än bära lite möbler för A och G. Till min förvåning har jag orkat mer än på länge, och kroppen har också till min glädje orkat med bra! Allt detta – att orka och må bra, även om jag varit både trött och känt av både rygg och fogar, men inte så illa som det gjort ibland, få ordning på det som varit ”mitt” rum och gästrummet där nere, få fixat i trädgården, haft en i stora lag en ganska harmonisk fyraåring, själv må mentalt bra och det underbara vädret… Klart man mår mentalt bra nu! Ibland försöker mina mörka moln på himlen göra sig påminda, men hjärnan tycks gå på sparlåga och släpper inte riktigt in molnen och det är helt underbart! Kanske är det lite av den känslan som gör att jag inte vill sova? Att jag inte vill släppa den för känslan av att må bra?

Oavsett vad, nu ska jag i alla fall försöka sova. Förhoppningsvis så blir min halsonda inte värre, förhoppningsvis så mår jag lika bra imorgon, och kanske, kanske så kommer jag att orka fortsätta med jobbet med de två rummen. Det är fortfarande mycket som ska plockas. Tex allt som jag la ner i nedre badrummet för att få det ur vägen under allt bärande idag. Men det ska bli skönt att få ordning på allt, mina pysselsaker, bebisens saker, rummen, och att få möjlighet att verkligen förbereda för bebisens ankomst. Jag känner ingen brådska med det, samtidigt känns det underbart att jag kan göra det när jag vill, bara orken, suget och inspirationen kommer.

Och slutligen en fråga:

Någon som har något bra tips mot fågelloppor?

Vi har lyckats få med det in utifrån. Vi vill avvakta lite med Anticimex, och testar med dammsugning och torkning OFTA, minst en gång per dag och tvätt av textilier. Något mer som vi kan göra?

Tänk om

De kommande veckorna kunde gå fort

20140425-201746.jpg

Det är tungt, det är jobbigt och ryggen gör sig allt mer påmind. Och jobbet… Jag tycker om det fortfarande. Egentligen. Men jag har ingen tålamod med folk och krångel. Och motgångar, oavsett om de är stora eller små slukar all energi från mig. Samtidigt villiga inte gå hem tidigare än vad jag har sagt. Gå ner i tid är inte någon bra lösning då en fyraåring kräver mycket också. Och kroppen klarar inte av det. Då är jobbets stillasittande betydligt bättre. Sjukskrivning? Jag är inte dålig nog för att försäkringskassan skulle godkänna sjukskrivning. Och jag tror inte det är så lätt att få ett läkarintyg för det lilla jag har. Och jag vet, jag borde gnälla mindre, och vara mer tacksam och glad. Och jag borde vara en bättre mamma åt det barn jag redan har

Körsbärsblom

Jag tror bestämt att vi har ett av västra Sveriges högsta körsbärsträd…

Bilen i förgrunden? Min älskade lilla cab som nu ska säljas. Eller snarare så fort jag fått den besiktigad. Någon som är intresserad? En -07, Nissan Micra cc

20140425-171234.jpg

Stor, större, störst

Och så dags för ”riktiga” magbilder utan kläder som döljer

20140424-180001.jpg

20140424-180010.jpg

20140424-180019.jpg

Undrar hur stor jag kommer att bli?

Något som är väldigt bra med graviditeten är att jag allt mer har lärt mig acceptera min kropp. Den är inte smal, den är inte snygg, den är inte heller fysiskt felfri, den har helt enkelt en massa brister, men likväl, jag har en kropp, den fungerar ok, och den bär ett litet barn. Och den är min. Det är vad jag har fått. Visst, när jag inte är gravid skulle jag kunna trimma till den, men jag väljer nog att träna lite lagom (vad jag längtar, nu är det bra att jag orkar med gravidyoga och korta lugna promenader, och prioritera min familj.

Trött, trött, trött

Den ena tröttheten avlöser den andre. Igår var jag enormt trött efter två nätter med riktigt dåligt med sömn. Att sedan behöva som gravid-hormon-stinn hantera massa strul rörande jobbiga människor och uppgifter till it som inte ville fungera gjorde att jag var helt färdig när jag väl kom hem från jobbet. Gissa min lycka när granntjejen kom springandes och ville få leka med E! Medan de lekte så kunde jag sitta på trappan och bara ta det lugnt. Eller nåja, en halvtimme satt jag i telefon och rådgjorde med en kollega, men ändå! På kvällen var jag så mentalt trött att jag än en gång satt med tårarna rinnandes nerför kinderna. Men då hjälpte det också en del och efteråt kändes allt bättre igen. Men jag märker ju hur svårt jag har numera att hantera motgångar, oavsett om de är stora eller små…

Idag har jag återigen varit så enormt trött, men inte så mycket mentalt, utan i kroppen. A var som vanligt på onsdagskvällarna på sin kurs i kinesiska så efter att jag hade hämtat E var vi tvungna att åka och handla och fixa några saker som var tvungna att fixas. Och allt tog enormt lång tid. Vid flera tillfällen var jag tvungen att sätta mig ner/sätta mig ner på huk/hänga över kundvagnen för kroppen sa helt enkelt ifrån, och det rejält. Det kändes helt enkelt som om jag skulle ha ramlat ihop annars. Jag mådde stundvis verkligen inte bra! Men nu, efter att ha legat ner i soffan ett par timmar känns kroppen/ryggen genast bättre.

Nu vet jag att det är mycket gnäll från min sida! Och jag måste faktist förtydliga att jag tycker inte att det bara är pest och pina utan det kan även vara rätt mysigt emellanåt. Men, jag kan inte förneka, jag räknar verkligen ner dagarna tills jag inte är gravid längre. Även om jag vet att då kommer den andra tröttheten istället, den man får av att inte få sova ner än någon timma sammanhängande åt gången. Men allt detta är det trots allt värt det som detta kommer att medföra! Det är det absolut, även om det är grymt jobbigt just nu!

En god natts sömn

En god natts sömn är precis vad jag hade räknat med att få nu i och med vår spa-vistelse. Sängen var skön, ja, trots att den var mjuk, eller kanske just därför den var skön? Nu kunde jag ligga på mage (!), något jag av någon konstig anledning inte kunnat göra på väldigt länge 😉 Kudden var underbar, jag hörde ingenting om jag låg på mitt hörande öra (jag är döv på ett öra sedan 11 år tillbaka) så om A snarkade så hörde jag ingenting. Maten var god igår kväll, och magen var mätt och belåten… Men sedan är det ju så, Lilla Stjärnan tycks ha haft fullt upp hela natten med att roa sig med min blåsa. Det brukar inte vara så, men inatt… Det känns som om jag sprungit och kissat mer än sovit inatt. Och nu på morgonen? Då är det som vanligt igen. Tydligen var det inte roligt att leka någon mer med den, och det tackar jag för! För nu är jag trött och vill sova…