Nyväckt passion

När jag gick i sjuan väcktes min passion för något som jag tror var första gången. Det var en stark passion som kom att påverka mitt liv under många år. Min passion? Innebandy.

Under flera år levde jag innebandy. När jag höll på mest tränade jag upp till fem dagar i veckan vara söndagar brukade det bli en dubbelträning, dvs 2×1:45 minuter. Till det kom matcher som jag spelade, matcher som jag kollade på och matcher där jag var funktionär. Hallen blev mitt andra hem. Innebandyn var helt enkelt mitt liv och var väl det i sammanlagt runt sju år. Slutet kom rätt abrupt. Det hade nog varit på gång länge, men nät tränarna krävde att jag skulle träna trots dunderförkylning fick jag nog och slutade. Det var många år som jag inte kunde åka i närheten av en idrottshall eller i dom trakterna där flera av våra matcher brukade vara, utan att få värsta adrenalinpåslaget.

När E ville testa innebandy i våras blev jag glad (och då hade jag inte tjatat på henne utan det vag hennes kompis mamma som undrade om hon ville följa med någon gång). När det visade sig att hon tyckte om det blev jag ännu gladare. Och när klubben nu i början av hösten informerade oss föräldrar att fler föräldrar behövde engagera sig och bli tränare för annars skulle innebandyn gör flickor födda -10/11 få läggas ner pga tränarbrist så blev jag sugen. Och när E kom skuttande och frågade upphetsat om jag inte kunde bli tränare, ”jag som tom varit målvakt”, som hon sa, så försvann mina sista tvivel.

Nu har det gått två träningar sedan dess och jag känner hur jag lever upp. Hittar energi. Och än en gång upplever passionen. Bara jag inte dödar E:s.

Annonser

Jag har nu under en period mått betydligt bättre än vad jag gjorde för ett tag sedan. Det kändes som om jag började landa i saker och ting. Men så dök en gammal surdeg på jobbet upp och rörde till allt. Och till det avsaknad av information vilket medförde att jag inte hade någon aning om varför vissa saker gjordes av vissa personer på ett visst sätt, trots att jag tydligen skulle vara projektledare. Och till surdegen tillhör även en besvärlig kund. Och en kollega som jag inte vågar ge någon kritik då denne är väldigt lättstött. Visst, personen har haft det jobbigt, lider av depression osv vilket förklarar beteendet, men det är också det som gör att jag inte vågar. Men även om allt detta sliter och tär så skulle jag nog klarat av att hantera det om jag inte varit så trött.

Ända sedan jag fick min hörselskada har det varit tröttande för mig att vistas i stimmiga lokaler längre stunder. I tisdags förra veckan åkte jag och några kollegor upp till Stockholm för att gå på introduktion för nyanställda. Företaget ville inte betala hotell, och de bokade även biljetterna. Så vi åkte upp med tåget som går strax innan 6 och kom hem med tåget som anländer till Göteborg 22:30. Detta innebar att skulle jag tagit pendeltåget in till stationen hade jag fått gå hemifrån runt 4:30-4:40. Nu tog jag bilen istället och kunde sova till 4:30 och åka hemifrån 4:15. Och hemma var jag runt 23:00-23:30. Trots att jag jobbade halvdag och hemifrån under onsdagen var dagen rent utsagt urjobbig. Torsdag kom jag till jobbet, fortfarande helt slut, höll dagens utbildning, om än med bra resultat om man ser på kursutvärderingarna, trots att jag strax innan bröt ut i gråt inför en kollega som jag hade tänkt trösta (så denne fick trösta mig…) och även fredag var jag kräkfärdigt trött, trots ytterligare en dag då jag inte lyckades få ihop en full arbetsdag. Igår bröt jag ihop av trötthet, igen, trots sovmorgon. Först idag började jag känns mig mer på benen igen.

Jag hade trott att allt detta, inklusive vissa symptom som är typiska när min ämnesomsättning krånglar (bla matthet, ledvärk, torrhud, håravfall etc), plus allt mer problem med mellanblödningar och denna månad en sex dagar sen mems trodde på just ämnesomsättningen, eller att jag helt enkelt börjat min resa in i klimakteriet på riktigt. Efter provtagning för 1,5 veckor sedan och läkarbesök i veckan visade det sig att det i varje fall inte var ämnesomsättningen då dom värdena låg på topp. Så i fredags var jag och tog en massa andra prover, även om läkaren trodde att allt kanske berodde på jobbet, men även om det varit jobbigt en tid med allt nytt, och allt, så tvivlar jag. Det känns inte som om det skulle kunna vara det. Vad det skulle kunna vara om det inte är det..? Vet inte! Jag vet att många symptom är som de, men ändå. Det känns trots allt inte som om det skulle vara det. Bidra? Visst, men inte helt och hållet. Och proverna? De visade ingenting. Så nu är frågan, hur går jag vidare nu?

Visst får jag stundvis energi, som i söndags när jag för första gången började med min nyväckta passion (om än i annan format än vad det var förr, mer om det vid annat tillfälle) men när den energin försvinner så blir jag om möjligt än mer urlakad. Både måndag och tisdag gick jag tex och la mig vid nio, helt färdig.

Så frågan är, vad gör jag nu?