Shopping

Jag har vid två, tre tillfällen gått till Åhléns och fått hjälp med att uppdatera min garderob med hjälp av en personal shopper. Problemet med det, som jag ser det som är att det kostar en del, vilket jag i och för sig förstår, men är för snål för att betala, men även deras miniköpgräns. Jag vill inte behöva känna mig tvingad till att köpa för 9000kr om jag inte skulle råka hitta något.

Jag har funderat på att testa Lindex motsvarighet, då den möjligheten har i alla fall tidigare, funnits inne i Göteborg, men dragit mig för även det.

  • Så i slutet/mitten av förra veckan så var jag inne på Zalando och kollade lite på byxor när jag såg att de erbjöd tjänsten personal shopper och bestämde mig för att testa. Jag fick sammanställa lite information om mig själv, vad jag var ute efter, min storlek etc. och även skicka med några bilder på mig. Plus stilar som jag gillade. Den personal shopper som jag blev tilldelad efter att jag skickat in den första informationen till, ställde några kompletterande frågor och så kom hon med förslag på två outfits. Idag fick jag ett sms om att jag hade ett paket att hämta, vilket jag också gjorde efter jobbet. Väl hemma provade jag allt jag fått skickat till mig, och lämnade samtidigt feedback på det jag hade fått. Nu har jag plockat ihop det jag vill skicka tillbaka och det som jag vill byta ut. Så nu väntar den på att få bli lämnad till posten. Så, avd tyckte jag då? Lägg märke till att jag skriver detta helt på vad jag tycker och helt utan några rabatter och/eller bonusar och liknande kopplade till säljaren! Så helt på egen våg så säger jag att jag rekommenderar alla att testa! Smidigt och enkelt, jobbiga är nu bara att betala fakturan.
  • Min nöjdhet med det hela är i stora delar bra, även om jag i vissa fall inte var helt nöjd med förslagen. Jag skickade tillbaka sju av tolv möjliga plagg. Synd bara att detta kommer att bidra till att allt fler köper via nätet

    Varför kan jag aldrig komma ihåg?

    Många företag kör ju ”roliga” event som kick-offer och liknande och många tycker sådant är super kul. Det tycker inte jag. Allt ska vara då klämkäckt och pluttenuttigt och så himla trevligt och många av de övningar som vi gör har känts totalt meningslösa. Jag vet, jag är negativ. Dessutom så är jag inte något fan av att dela rum med en kollega. Och det blir alltid så stimmigt, vilket min hörsel inte klarar av så tillslut blir alla ljud jobbiga och timnitusen stiger. Många gånger (läs alltid hittills) har jag problem med högre ljud och ökad tinnitus i ytterligare några dagar efter att jag kommit hem. Dessa sträcker sig även över helgen dvs det tar från min tid med familjen. Och det tar tid från min återhämtning som jag behöver så väl. Och som det inte vore nog, restiden står vi själva för. Som i år ska vi till Tallinn. Dit åker vi färja från Stockholm, hem flyger vi. Då färjan går vid 17-tiden måste vi vara i Stockholm vid 15, dvs avfärd med tåg runt lunch, strax efter. Så en halv arbetsdag försvinner där. Idag fick vi det fina tipset att redan nu börja jobba över en halvtimme varje dag för att kunna ”vara lediga” på resan upp. Jobba över en halvtimma, ska jag börja jobba 6:30 då? Blir så trött och irriterad! Saken är den att vi kommer garanterat få jobba mer än de åtta timmar som vi kommer att få betalt för (och det var ”max” vi fick ta betalt för). Jag har hört från säker källa att jobbandet kommer vi börja med redan på färjan på torsdagskvällen. Sedan blir fredagen en heldag plus en massa på lördagen. Söndagen kommer ägnas åt resan hem.

    Att jag aldrig lär mig att jag ska acceptera att folk ser snett på mig när jag inte följer med på sådant här, men hellre det än bjuda så mycket av min tid utan att få tillbaka så mycket för det

    Good enough

    Såg Uppdrag gransknings reportageserie Sjukt stressad och kände igen mig i vissa saker som tjejerna i serien beskrev. Som den där tröttheten som gör att man bara vill sätta sig ner och storgråta tills man blir en blöt fläck. Jag funderade även på den värk jag periodvis har och som jag trott hänger ihop med min ämnesomsättning om den kanske, i alla fall delvis, har med stress att göra? Eller kan det vara så att det är det omvända och att mina problem med ämnesomsättningen påverkar mina stressnivåer? Eller så är det som jag trott att mina perioder med extrem trötthet inte har något med stress att göra utan är helt kopplad till ämnesomsättning och kanske även andra orsaker som läkarna inte lyckats finna (vilket inte är så konstigt då de inte velat göra några vidare undersökningar).

    Samtidigt så har jag ju egentligen inte så farligt stressigt i mitt liv. Jag är ju bra på att säga ifrån och sätta stopp när det blir för mycket. Jag kan lämna saker ifrån mig även om jag vet att man skulle kunna göra det bättre, det går alltid att slipa lite till. Jag har sorterat i mitt liv och prioriterar utifrån de förutsättningar som vi har med två barn, våra jobb och barnens aktiviteter. Jag har även sänkt min kravställning mycket. Innan fick ingen komma innanför mina dörrar om inte allt var tipptopp. Så är det absolut inte idag.

    Dessutom, när man hör om personer som är utarbetade/stressade så har de ofta problem med sömnen, vilket jag inte har. Jag har inga problem att somna på kvällen, även om jag trots trötthet ibland har svårt att komma i säng. Kommer jag bara i ang brukar jag somna rätt fort och så sover jag hela natten, drömmer en del, men ofta är det inte om något särskilt. Inte mer suspekt än vad drömmar brukar vara.

    Däremot så är det så mycket annat som skulle kunna tyda på det. Som tröttheten jag nämnde tidigare. Eller min brist på tålamod och temperament. Men dessa kan ju vara kopplade till min taskiga kondition. Träning utöver vardagsmotion har jag svårt att få till i min vardag, barnen och jobbet tar den tiden på dygnet som jag skulle kunna fokusera på det. Och min röriga hjärna och stundvis dåliga minne är en annan sak som skulle kunna bero på stress. Fast det är klart, jag har ju alltid haft svårt att minnas namn.

    Samtidigt så vet jag ju att jag periodvis är skörare. Men det har ju inte främst orsakats av stress utan att saker jag varit med kommer tillbaka. Då kommer den där lilla osäkra flickan fram, och börjar tvivla.

    Nej, tänker jag efter så är det nog mer så att jag är lite av en hypokondriker. Och visst är det så att jag ibland lyckats ta för mig för mycket, men då jag kan säga ifrån, då jag kan prioritera etc så minkar sannolikheten för att det ska kunna gå för långt. Och det är väl det som är så viktigt, att veta att det är något som kan drabba alla. Men det gäller att vara medveten om det, att vara uppmärksam och kunna sätta gränser. Och kunna prioritera. Men framförallt, ge sig själv tid till återhämtning

    Jag måste minnas

    Satt på jobbet och försökte anpassa mitt cv till ett jobb hos kund och kollade därför på gamla arbetsbetyg. De dagar när jag är nere, när självförtroendet sviktar gällande mig inom mitt expertisområde och som kollega och medarbetare så måste jag glömma vad den där chefen på Företaget sa till mig. Jag är inte sådan som hon sa att jag var. Att man inte kan lita på mig. Att jag inte levererar. Jag är i alla fall inte sådan i normala fall. Kanske just under den anställningen, även om jag (egentligen) inte tror att så är fallet. Men inte i vanliga fall. Och var jag det då så bör man fundera på varför det var så när jag jobbade just på Företaget? Varför inte på andra jobb som jag haft. Som tex jobbet innan där det i arbetsbetyget bland annat går att utläsa följande

    Jag kan. Jag är duktig. Jag levererar. Så säger även mina kunder till mig idag. Och mina kollegor. Och min. Så om det skulle vara sant det hon sa då, att om någon sa något positivt om mig till mig så skulle jag inte tro på det, för det sa dom för sin egen vinnings skull. Och frågan är, vad har alla de som sagt och säger positivt i dessa fall att vinna? Inget. Absolut inget.

    Hycklaren, att inte leva som man lär

    På senare tid har jag varit bra på att råda andra att ta hjälp av någon, att vända sig till en psykolog, kurator, parterapeut eller till någon av de föreningar som är för personer som genomgår något liknande. Samtidigt så inser jag hur svårt det är, jag gör ju inte det själv när jag behöver. Jag försöker rida ut stormen själv. Och även om sunda förnuftet säger en sak när det handlar om andra så är det inte så lätt att lyssna till det när det gäller en själv. Hur kommer det sig? Vad beror det på?

    Osäkerhet

    Jag vet att jag är väldigt osäker av mig, samtidigt som jag även vet att stundvis så är jag otroligt självsäker och har stark tilltro. Men minsta lilla så bryts det starka ner och kvar finns endast osäkerhet och oro.

    Jag har alltid känt mig annorlunda och ytterst sällan känt mig som en i gänget, snarare lite av en outsider som aldrig riktigt hör hemma. Inte ens i min egna familj som jag växte upp i. Visst har jag upplevt acceptans och även att folk har visat mig tilltro och förtroende och då har jag känt mig stark, om än för en liten stund. Men så har det kommit någon som visat det motsatta och all styrka är som bortblåst och jag är en liten osäker flicka igen. En liten flicka som söker efter acceptans, godkännande och uppskattning. En som vill vara alla till lags för att de ska tycka om en.

    Genom åren har mina behov av att vara mig själv samtidigt ökat, vilket givetvis har lett till inre konflikter. Jag är inte lika mycket till lags utan kan idag säga ifrån när jag anser att något är väldigt fel. Samtidigt som jag försöker acceptera att alla andra inte tycker likadant. Vi är olika. Och just därför är det ju självklart att man inte kan vara omtyckt av alla. Oavsett hur mycket man än vill. Hur mycket jag än vill. Och egentligen, vad spelar det egentligen för roll om alla inte gillar mig? Tydligen stor roll för mitt ego. Men ska man vara ärlig, inte alls stor roll. Inte ett dugg. Det är bara så jobbigt att känna en annan persons negativa inställning mot en. Jag vill ju bara bli accepterad.