Med huvudet i handen

Natten som var slutade med att Lillasyster låg mellan mig och A och att hon sov med huvudet i min hand. Så fort jag försökte ta bort handen började hon skrika. Stackars liten har blivit förkyld vilket gör att hon är väldigt trött och gnällig och hennes lilla tålamod har krympt ytterligare mot normal och hon är som en tickande bomb. Nu befarar jag ytterligare en natt med dålig sömn

Varje dag försöker jag lyfta fram något positivt. Idag var det inga svårigheter med det, den självklara vinnaren på dagens agenda var afterwork med de gamla kollegorna från det bästa jobbet jag någonsin haft. Än en gång kunde jag inte låta bli att önska att jag en dag skulle få ett jobb där jag trivs lika bra som jag gjorde då

Annonser

Hej

…ni som bor på X-vägen Y

Så började ett brev som vi fick i vår brevlåda igår kväll. 

  
Visst blir man nyfiken! Men vi vill inte sälja. Vi trivs bra med huset som det är. Eller nåja, visst finns det saker som vi vill göra med det, men flytta… Nej, nu har vi ju gjort så mycket med det, att börja om någon annanstans… Nej. Vi är nöjda nu

Ett steg framåt

Idag fick jag ett trevligt samtal. Jag har gått vidare ytterligare ett steg i processen på ett av de tre jobb jag sökt. Det jag vill mest kom jag till en andra intervju, men där tycktes det ta stopp då det har gått så pass lång tid. Kvar återstår det där jobbet där rekryteraren kontaktade mig, jag skickade mitt CV och rekryteraren skickade den till företaget. Där har jag inte hört något mer. Och så har vi det tredje jobbet som jag nu ska skicka referenser till. Jag är en av tre slutkandidater som kommer att få träffa den rekryterande chefen. 

Jag har sökt två jobb, både har jag kommit på intervju på. Och så har vi det tredje jobbet. Den hoppas jag på, fastän jag tvivlar. Mycket. Tre helt olika jobb. En som myndighetspersonal, en som ansvarar för mitt expertisområde på företagets enheter i Europa och så det tredje, även det på en myndighet, men på en betydligt mer avslappnad och inte fullt lika prestigefyllt jobb. Nu undrar jag vad det är jag vill och hoppas på mest? En är otroligt stimulerande och krävande på en och samma gång, samtidigt som jag skulle lära mig otroligt mycket. En är ett steg uppåt i karriären, ett spännande och mycket utvecklande jobb, men mycket kravfyllt. Och så slutligen den tredje tjänsten. På sitt sätt ett steg nedåt i karriären. Men en möjlighet att hitta mig själv, slippa all prestige, all konkurrens och förhoppningsvis alla krav på att slå sig fram med vässade armbågar. Alla har de sin tjusning. Alla har de sina baksidor. Frågan är vad jag vill. Vad är det som passar mig bäst just i det liv som jag lever nu, i det liv jag vill leva framöver? Jag vet inte! Sedan så är ju frågan om jag ens i slutändan ens blir erbjuden något av jobben överhuvudtaget…

För mycket

Ibland så blir det bara för mycket. En liten skitsak, en petitess blir jättejobbig att hantera. Och så kommer någon annan, säger något, frågar något, och den där lilla, lilla sprickan exploderar sönder och fördämningarna brister. Och allt bara svämmar över. Det bubblar, det kokar, samtidigt som förnuftet säger att det är en överreaktion, men vad göra när känslorna bara sprutar? Man försöker samla sig, med knapp framgång. Tillslut lyckas man. Känner att nu, nu är allt bra. Men så kommer tanken och den svaga fördämningen brister igen. Och än en gång gör man ett försök att stoppa flödet, och lyckas tillslut. Så skört, så osäkert. Minsta lilla så rasar det igen. 

Förskolan och barnens vistelsetid

Något som är väldigt debatterat och skuldbeläggande för föräldrarna är barnens vistelsetid på förskolan. Där är förskolelärare särskilt bra på att kritisera, vilket gör mig än gladare över denna debattartikel som en förskolelärare i min umgängeskrets länkade till på Facebook. Så bra skrivet!

Hur kommer det sig

…att jag alltid blir skrivsugen precis när jag är på väg ner i säng? Det slutar alltid med att det jag hade tänkt skriva om försvinner ut i blurret då jag drabbas av akut trötthet och hjärnan stänger av. Kvar finns bara ett surr och den tidigare så röda tråden har grånat och försvunnit i likhet med en nål som tappats ner i en höstack. Viljan att skriva finns kvar, men orden hittar inte ut och allt blir en enda salig röra. Just nu är det precis så, tankarna befinner sig i en enda röra samtidigt som jag känner behov av att skriva. Något ligger där och lurar, det snuddar vid mitt medvetande, men slinker återigen iväg och jag hinner aldrig greppa det. 

I nästa vecka fyller A år och jag försöker komma på vad jag ska ge honom. Någon fin whisky? Lego? Star warsfilmerna?  En tröja? Ett besök hos en riktig barberare som får trimma hans skägg? Biljetter till Öl- och whiskymässan i vår? Något helt annat? Jag vet inte. Har inte kommit på något som känns dom klockrent att jag vill ge det. Det jag räknat upp är vad han har önskat sig. Men ska han få något av det? Eller kanske något helt annat? Jag vet inte! Jag får fortsätta att fundera

Hemligheten för en bra dag

Jag har på senare tid varit väldigt anti och allmänt omotiverad men så händer det något som ger energi och glädje och hoppet växer igen.

Imorse när jag vaknade så var jag allmänt omotiverad. Dagens kalender var fullspäckad av återkommande möten och flera av dessa var sådana som brukar bli långdragna, frustrerande och medlemmarna irriterar sig på varandra och andra. Första sådana mötet flöt på bra, utan någon irritation eller frustration och vi kunde till och avsluta mötet tidigare än planerat. 

På lunch satt jag och pratade med en tjej som jag ser dagligen men som jag inte känner överhuvudtaget. Hon visade sig vara en mycket gullig tjej som jag fick mycket matnyttigt ifrån. Kul att köra känna nytt folk!

Efter lunch var det ytterligare ett möte som jag absolut inte såg fram emot. När den var slut så var det fortfarande dryga halvtimmen kvar på mötet och istället för att alla sprang iväg vidare till sig så stannade samtliga kvar mötestiderna ut och diskuterade en massa annat, inte relaterat till mötet, men ändå jobbrelaterat men på ett skönt avslappnat sätt. På väg till mitt nästa möte gjorde jag sällskap med en av mötesdeltagarna och även han hade tydligen känt att det var ett bra möte då han tog upp det och tackade mig (som sammankallande) för ett mycket bra möte. Skönt att flera hade känt så, och att det inte bara var jag som hade fått för mig något! 

Sista jobbmötet för dagen var ett möte utanför företagets lokaler och även om jag inte hade fasat för det mötet så hade jag inte sett fram emot det. Men redan när jag kliver in innanför dörrarna så blir jag alldeles varm i kroppen av en liten underbar hund som springer fram till mig med sina korta små ben och som försöker vifta på den lilla knorren på rumpan, som mer liknar en bajskorv än en svans och med knorrande ljud som trädde ut från den trubbiga nosen. När vi satte oss ner för art sätta igång med mötet så kom ett par svarta ögon och satte sig bredvid mig på golvet och tittade på mig. Kort stund senare hade jag en knorrig hund i knät. Undrar vad som hände där egentligen!? Men jag var i alla fall lycklig, jag älskar hundar och just den här rasen är en av mina favoriter.

Bästa mötet för dagen var i alla fall kvällens föräldramöte. Det var så kul att se att avdelningen som har 21 barn hade 17 föräldrar med på mötet! Kul med engagerade föräldrar! Och så måste jag erkänna att jag blev glad och stolt när personalen berättade om de teman de har och har haft. Då hade de bland annat tränat på veckodagarna 

”..för ingen av barnen hade kunnat veckodagarna. Utom ”E”.” 
Åh vad stolt jag blev genast över hennes kunskaper! Hon är ju så duktig! Hon vill verkligen lära sig en massa nytt hela tiden, och vi, vi försöker uppmuntra henne i glädjen i lärandet utan att pressa. 

Så med en dag fylld av små moment av framgång för mig och mina barn blev det trots allt en helt fantastisk dag

Något bra

…måste jag trots allt sagt till den där engelske rekryteraren i förra veckan, plus att CV:n jag skickade var nog inte helt ointressant med tanke på dagens mail i maillådan:

”Further to our recent conversation I have pleasure confirming that we have submitted your details to X regarding the opportunity we discussed.”

Tester vid rekrytering

Något som jag reflekterat över under alla mina år ute på arbetsmarknaden är hur många olika personlighetstester det finns och som används vid bland annat rekryteringar. De flesta handlar om hur man är som person och hur man reagerar i olika situationer. För mig är det ett fullständigt mysterium hur dessa kan resultera i ett resultat som sedan används som en av beslutsunderlagen om en person går vidare i processen eller inte. Visst, när rekryteraren/personalaren har gått igenom resultaten med mig så har det i de flesta fall stämt bra överens med hur jag ser på saker och ting och hur jag reagerar i olika situationer, men likväl är det för mig ett mysterium hur svaren på så konstiga frågor kan leda till någonting över huvudtaget. Oftast så har man fyra olika alternativ att välja emellan och så ska man välja det som passar bäst. 

Tex så kan frågan vara att vilket av påståendena passar bäst på en själv och alternativen är något i stil med:

  • Jag gillar bananer
  • Apor är gulliga
  • Himlen är blå
  • Vatten är kallt

Nu är dessa konstateranden påhittade, men liknande bredd kan det vara på alternativen på de ”riktiga” testen (liknande i alla fall i mitt tycke). Ofta så tycker jag att det är lögn att ärligt kunna rangordna saker och ting, men men, vad ska man annars göra?

Något som jag enbart har upplevt en gång var att genomgå ett iq-test under en anställningsprocessen. Eller nåja, de kallade den inte för iq-test, men delar av det påminde starkt om det. Delar av den påminde om frågor vid högskoleprovet och några påminde om det där leken ”vad ska bort” som Magnus, Brasse och Eva lekte i Fem myror är fler än fyra elefanter. Och när jag efteråt sedan googlade på testet så står det klart och tydligt ”behåvningstest”. 

  
Resultatet då? Personlighetstestet visade på en sak (stämde i de flesta fall med situationen jag hade just då) och begåvningsmässigt… Ja, där låg jag tydligen strax under medel. På logiskt tänkande var jag strax över men språkligt och något annat låg jag precis under. Så jag är helt enkelt lite dummare än snittet. 

Rastlöst

Ikväll när det var dags för sängen för barnen så hade både det svårt att komma ner i varv. Samma känner jag nu när jag ska gå och lägga mig. Hade tänkt/velat krypa till kojs redan för en timme sedan men då kröp rastlösheten så i mig att jag visste att det inte var någon idé att försöka ens. Nu börjar det lugna sig men än så känner jag inte tillräckligt med ro för att lägga mig ner i sängen. Jag vet inte varför det är så. Eller kanske… Det är mycket som rör sig i huvudet just nu. Barnen. Jobbet. Mitt specialprojekt som jag precis startat och som jag brinner för. Mens. Mamma. Svärfar. Mina systrar och deras agerande. Saker jag vill göra/fixa. Saker jag måste göra/fixa. Saker jag önskar mig. Min födelsedag. A:s födelsedag. Plus mycket mer. 

Som hästar. Ridningen brukar ge mig ro, men inte idag. Idag hade svärmor lite ont så A följde med mig istället. Svärmor tog hand om barnen istället. Han fick hästen jag brukar ha, ägaren till hästarna tig den häst som svärmor brukar ha och jag fick islänningen som hon ägaren brukar ha. Jisses Amalia vilken skillnad det är att rida en annan häst! Och då särskilt den här! Hon var så lätt jämfört med den fjording jag brukar ha! Så lyhörd! Så lättriden! Och idag kunde jag till fullo njuta av både trav och gallop utan att behöva klamra fast mig förtvivlat! Underbara känsla! 

Hästarna brukar ge mig ro, men inte idag. Jag hade kanske behövt vara ute en längre tid. Men redan nu så var vi ju iväg i över tre timmar. Ok, i den tiden ingick det att ta in och sadla hästarna innan och efteråt fixa till dom innan de släpptes ut i hagen, men ändå!
Undrar om det inte var min rastlöshet som smittade av sig till barnen? Hur som, de sover nu. Och jag känner att min hjärna blir allt mer rörig för varje minut som går (och svamlig) så kanske kan även jag komma till ro och somna gott

Dagen i bilder

Idag så var det barnloppis på Öppna förskolan/BVC i byn. Jag köpte lite kläder till E som börjar växa ur sina gamla kläder. Och så shoppade jag loss på grönsaks-/blomhandeln i ”centrum”. Och så lite hö till kaninerna från järnhandeln (hmm, varför ville jag skriva ”hjärnhandel”? Kanske för att jag behöver en ny själv?)

Vaf svårt det är att välja blommor!
  
Gillart!
  

Hemma planterade E och jag lite höstblommor. Inte fel med lite höstfägring!

Så söta och goda!
  

Då, för kanske tre år sedan köpte jag jordgubbsplantor på Plantagen. Jag vet inte annat än att jag köpte två olika sorter, men namnet har jag inte en susning om! Det enda jag vet är att fler borde ha dessa! Vi har jordgubbar juni till och med tills frosten tagit död på mer eller mindre allt. De överlever att bli uppätna av rådjur (två gånger har de härjat ordentligt och då ätit upp alla blad och blommor och bara lämnat ”stammen” kvar. Men de har tagit sig igen och blommat om möjligt ännu mer och gett mer jordgubbar. Och smaken…!

Giftigt! Men vackra!

Efter att vi hade fixat med blommorna och Lillasyster hade sovit middag åkte vi till favorit-second handeln. Än en gång hittade jag lite saker till E. Men på vägen dit från bilen så hittade vi dessa svampar.  En liten, en stor. Giftiga, men ack så stora!

Efteråt gick hela familjen en promenad i höstsolen.  Och Lillasyster vägrade vagnenstora delar av hemvägen så hon gick nästan kanske 5-800 meter helt själv! Och då var det mesta i brant uppförsbacke! 

På vägen mötte vi M som höll på i sitt trädgårdsland och av henne fick vi en del grönsaker som hon höll på och skördade. Bland annat zucchini.

Färskare kan det knappt bli!
  

Potatis, morötter och rödbetor fick hoppa in i ugnen. Kycklingfiléer hamnade på grillen 

Mums!
  Tyvärr så kom jag lite väl nära grillen…
Aj, aj, AJ!
 
Efter middagen somnade Lillasyster snabbt som bara den och så gjorde även E när  hon väl kom i säng.

Vad önskar du dig?

Om du helt fick önska dig saker, vad skulle du önska dig då? Om du fick önska både högt och lågt?

Först och främst så önskar jag att jag hade ett jobb där jag trivs och mår bra. Ett jobb där jag får det jag vill ha. 

Jag skulle även önska att jag och min familj kunde åka iväg någonstans på lite längre semester. Jag längtar efter att bara vara vi fyra, njuta av dagen och så klart njuta av ett skönt klimat

Jag önskar mig en mangel! Tänk att få lägga sig i en säng med släta, nytvättade och nymanglade lakan…!

Och tänk om man kunde bygga ett hus som helt uppfyllde en önskningar och behov! Ett hus med gott om förvaringsutrymmen! Med ett rum till A:s lego, ett ”pysselrum” till mig, ett var till flickorna… Och så ett gästrum! Och tänk om man hade ett extra rum till om man mot förmodan fick ett barn till…

Jag önskar att min finaste vän R bodde närmare! 

Och jisses vad härligt det vore med en dag, eller två på SPA! 

Åh, vad fint det skulle bli om vi kunde få bort dom där fula, grå-blå strukturtapeterna i tv-rummet och fick upp något ljusare, mer neutrala tapeter utan struktur!

Jag önskar att vi hade en fest för nära och kära. En fest där ”alla, även de vänner som bor långt bort, kommer och alla är glada. 

Jag önskar att jag bara vaknade en morgon och att jag hade gått ner 20 kg och att vikten sedan stannade färd 

Jag önskar att det vore söndag redan imorgon för då skulle jag fått rida. Ridningen har blivit som en drog för mig! Men nu, snart, mycket snart så får jag rida igen. Jag längtar!

Och slutligen, jag önskar att jag inte hade satt mig och skrivit detta utan bara hade krupit ner under täcket. Jag önskar att jag redan hade kommit till drömmens värld.

I feel good, I feel good now

Det där samtalet gjorde verkligen susen och resten av dagen har jag verkligen känt mig på gott humör. Borta var den där uppgivna känslan som jag haft ett tag och som ökade imorse efter en konversation med vd:n då jag insåg till fullo att jag med hög sannolikhet inte är rätt person på den tjänsten jag sitter på. I alla fall inte på detta företag. Har man ett stort intresse i sitt jobb, har man ett visst synsätt och en viss tro på hur man ska gå tillväga för att nå ett visst mål och man inte delar den med vd:n, ja, då är det nog läge, om man inte redan innan gjort det, att ta en funderare på om det inte vore det bästa för alla parter att söka sig vidare. Visst, vi delar samma mål, men vi delar inte uppfattning på om hur man ska ta sig dit. Och det är något som är viktigt för mig. Jag kan tyvärr inte helhjärtat stå bakom något som jag inte tror på. Och jag vill ärligt talat inte bara gå till mitt jobb för att bara lyfta min lön. Jag vill mer! Jag vill känna glädje när jag tänker på mitt jobb! Jag vill känna att jag utvecklas på mitt jobb! Jag vill känna att det jag gör utvecklar företaget jag arbetar på! Jag vill känna passion, glädje, engagemang… 
Jag tror absolut inte att jag går vidare med den där tjänsten. Men det är verkligen underbart att ha blivit uppmärksammad! Särskilt som den rekryteraren som ringde är nischad på rekrytering inom mitt specifika arbetsområde! Tänk att hon hittade mig! Tänk att hon blev så pass intresserad av min halvtaskiga profil på LinkedIn att hon sökte upp mitt telefonnummer och allt! Helt fantastiskt!

Tänk att ett enda telefonsamtal kan göra så stor verkan! Ett enda, ynka samtal…

  
Jag la in den här bilden för just den dagen när jag tog den så mådde jag också så himla bra. Och idag, när jag mår så bra igen, när vindarna blåser utanför fönstret, så är det härligt att känna hur bra det känns i hjärtat för tillfället. Och minnas hur vackert det var då, och att det då kändes lika bra. 

Igår:Telefonen ringer och jag ser att det är ett utlandsriktnummer. Då jag står och pratar med en arbetskamrat så trycker jag bort det. Glömmer bort det hela 

Idag: Jag har precis avslutat ett möte och ska sätta mig ner och skriva ihop en sammanfattning på det som sades när telefonen ringer. Än en gång tyder numret på att den kommer från något annat land. Jag svarar. En engelsk kvinna presenterar sig. Hon är rekryterare och har sett min profil på LinkedIn. Hon hjälper ett globalt företag att rekrytera till en tjänst inom mitt område. De vill ha någon som är senior inom området då tjänsten innebär att man ansvarar för frågorna globalt. Tidigare har man haft en på varje enhet, nu vill man ha någon som kan leda dessa till att arbeta strukturerat på samma sätt för att på sikt nå en gemensam certifiering. 

Gissa om jag är intresserad! Fast jag tror inte att jag är tillräckligt senior i det långa loppet…

Ett radikalt förslag

Idag på jobbet så la jag fram ett förslag på en sak som jag verkligen trodde på. Visst, jag tänkte efter både en och två gånger om jag skulle våga lägga fram det, då det är ett mycket radikalt förslag, och det är helt emot hur man tänker på företaget idag, men till slut bestämde jag mig för att göra ett försök. Det fick bära eller brista. Jag var fullt medveten om att det med största sannolikhet skulle sågas totalt, men samtidigt så såg jag att fördelarna övervägde på sikt. Mitt förslag skulle snabbare ge snabbare resultat än vad den metod som används idag tycks göra. Jag blev inte alltför förvånad över att förslaget sågades längs med fotknölarna, men däremot så blev jag hjärtligt besviken. Man har gjort likadant under väldigt många år utan att få resultat, och då känns de givet för mig att man försöker se på saken ur en totalt annan synvinkel.  Men helgen så är den tanken och den vinkeln alltför radikal. Jag har gjort ett ytterligare försök att förklara tanken, men även lagt fram ett förslag som inte är alls lika radikal men jag tror inte den heller är lika effektfull. Nu återstår att se hur det förslaget tas emot. 
Trots att jag var förbered på sågningen så blev jag väldigt besviken. Jag hade ju hoppats på ett bättre mottagande. Jag hade inte direkt hoppats på stående ovationer, men inte heller den totalsågning som nu blev. Ett avslag gjord på annat vis hade nog känts om inte helt ok, så i alla fall mer acceptabelt  än vad det känns nu. Nu kände jag istället luften gå ur mig och längtan efter något annat växte sig omedelbart större. 

Tvillingar!?

Kokade ägg imorse till frukost. Det var det sista ägget från ”min” äggsäljare för den här säsongen då hönorna har börjat rugga och har därmed ett uppehåll i äggläggandet, så jag hade sparat det största till sist. Den var mycket större än ett vanligt ägg och när jag skulle äta den förstod jag varför 

  
Ett ägg med två gulor! Genast kom jag att tänka på den där extra moderkakan jag krystade ut vid Lillasysters förlossning… Och en liten längtan kom en stund innan förnuftet tog över.

Livet gör ont

Det gör ont att leva. Det gör ont att påminnas om livet. Det gör ont att se hur människor utsätts för hat, våld och orättvisa. 

Det gör ont att se människors förtvivlan, sorg och rädsla. 

Livet gör ont. Det gör ont att påminnas om att den har en början och ett slut. Det gör ont att se att en själv blir äldre, och i och med det även ens föräldrar. Det gör ont att se sjukdom, smärta och uppgivenhet. Det gör ont att se någon man älskar vara sjuk. Det gör ont att veta att det inte kommer att bli bättre, bara sämre. Det gör ont att se hur sjukdomen påverkar. Det gör ont att inse att den man älskar inte är ung längre. Det gör ont att inse att den man älskar snart kanske inte finns längre. Det gör ont att inte veta hur länge den man älskar kommer att finnas kvar. År? Månader? Dagar? Den kan ju komma så plötsligt, döden. Det gör ont att önska att det handlar om år, samtidigt som det gör ont att se vad det skulle innebära för personen ifråga. Det gör ont att inse att det finns två alternativ, pest eller kolera. 

Men samtidigt när det gör ont så är det så underbart att se att det finns kärlek, medkänsla och medmänsklighet. Det är underbart att se hur många det är som bryr sig, som kämpar och gör vad de kan och vad de tror är det bästa (även om det kanske blir lite fel ibland).

Det är underbart att se ett nytt liv bli till, att födas. 

Det är underbart med alla vackra minnen. 

Det är underbart med allt vad den där personen har gjort för en. 

Det är underbart att man fått ha den där personen i sitt liv så länge. Att man trots allt varit, och fortfarande är, en del av varandras liv.

Det är underbart att man fått älska. Det är underbart att man får fortsätta älska. Om så, bara en kort stund till. 

Så lev här och nu. Ta tillvara alla stunder av lycka. Och minns dom när det känns som svårast. Det är inte lätt, men det är vad man får ta och göra. Annars blir det livet ett alltför tungt ok att bära…

På jakt

Då är det åter igen jakttider. Jag är på jakt. På jakt efter ett nytt jobb. Jag mår inte bra i det som är nu på jobbet och jag behöver därför göra något åt saken. Mer eller mindre sedan jag kom tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten så har det varit jobbigt. Inget är som det har varit, allt har förändrats. Som det är idag så naggas mitt självförtroende allt mer för varje dag som går. Vissa dagar så händer det något som stryker egot, och självförtroendet, medhårs och allt känns aningens bättre men mestadels är det tvärtom. Jag som tidigare har älskat mitt jobb känner för varje dag som går hur jag bryts ner allt mer. Det är inte ofta som jag känner någon som helst glädje på morgonen när jag åker till jobbet. Allt det engagemang jag en gång kände är borta och in har istället apati och uppgivenhet kommit. 

Frågan nu är vad det är egentligen jag vill. Jag vet inte. Eller lite vet jag ju. Är det så att jag vill fortsätta med något liknande det jag  gör idag så kan det dröja innan jag hittar något. Dels för att jag är kinkig, dels för att jag fortfarande minns hur svårt det var då, för 2,5 år sedan när jag var arbetslös och sökte jobb. Hur jag lyckades komma till intervju, och i många fall även till en andra, men där var det stopp. Om och om igen. 
Frågan är som sagt var vad är det jag vill? Jag vill ju trots allt inte ta vilket jobb som helst inom ”mitt” område och då finns det inte så mycket kvar. Inte på den här nivån. Kanske man skulle göra något helt annat? Frågan är i så fall vad? Jag ver inte. Jag vet verkligen inte…

Dubbelmoral

Många är de som i dessa dagar skriver om det som händer i vår värld just nu. Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om det, det är så många andra som gör det. Men så surnade jag till när jag läste min systers Facebookinlägg. Ända sedan i våras har hon tjatat om den svenska kylan, om hur tråkiga svenskarna är, och än det ena och än det andra. Sedan hennes första (!) resa för året till Turkiet har hon tjatat om hur fantastiskt det är där, hur trevliga människorna är där, hur hon funderar på att flytta dit när även yngsta barner flyttat hemifrån. Sedan den där resan i våras har hon hunnit åka dit en gång till och om drygt två veckor så åker hon dit igen. Och detta skriver hon om mer eller mindre dagligen. 

Så har det varit i ett antal månader som sagt var. Och ändå så spyr hon idag galla över den svenska flyktingpolitiken, dem som försöker och vill hjälpa flyktingarna, över flyktingarna ”som bara vill komma hit till Sverige för att leva lyxliv”, över medierna som skriver ihop snyfthistorier… Och så hyllar hon Sverigedemokraterna. 

När jag läser detta så vill jag bara skrika 

STOPP STOPP STOPP!!!

För 46 år sedan kom hon, mamma och pappa till Sverige. I Finland fanns det inga jobb, ingen framtid. För 46 år sedan kom hon till Sverige tillsammans med våra föräldrar som drömde om en trygg och säker framtid. Våra föräldrar drömde om att kunna ge henne den bästa möjliga framtid som de kunde ge henne. Sverige tog emot. Och idag så lever hon enbart på staten. Hon är vad man i folkmun kallar för sjukpensionär, men jag är rätt säker på att hon skulle kunna jobba om hon bara ville. Men oavsett så lever hon på staten. Trots att hon gör det så har hon uppenbarligen råd att åka tre charterresor tpå sammanlagt fem veckor under loppet av några få månader. Och en fjärde bokad i vinter. Plus skaffa fransförlängning, hårförlängning och nagelförlängning. Och köpa en massa nya kläder. Vi tjänar över medel men vi har inte råd med sådant. Hon har. Är hon kanske rädd för att myndigheterna skärper åt kraven och kontrollerna och att hon ska tvingas ut i arbete? Eller att hennes bidrag ska dras ner för att pengarna ska räcka till fler? Jag vet inte. 

Det jag vet är att hon, en invandrare som bör vara tacksam för att hon och hennes föräldrar en dag för så många år sedan släpptes in i Sverige med öppna armar. Jag vet att hon bör vara tacksam för det Sverige har gett henne och hennes familj. Och är inte det höjden av dubbelmoral att hon tycker att det är helt ok att hon åker till ett land för rent nöje, att hon drömmer om att flytta till det landet, samtidigt som hon tycker att folk från det landet och från dess grannländer inte får komma hit. Inte ens tillfälligt. Är inte det, om något, dubbelmoral?

Avrundning

En bra helg med min älskade familj är till ända och imorgon är det en ny vecka. En vecka där jag hoppas att jag får kraft och energi att göra det jag en längre tid skulle behövt göra. Något som förhoppningsvis i slutändan skulle leda till något bra. Men något som är jobbigt i stunden och troligtvis ett tag efteråt. 

Jag känner allt mer hur jag vill ha till en förändring, hur jag allt mer börjar längta efter en förändring. Jag är inte riktigt där än, men jag hoppas, snart… Snart finns den förhoppningsvis där. Viljan. Och förhoppningsvis även styrkan. Och orken. Viljan att ta beslut. Modet att ge sig in i det som beslutet innebär. Orken att ta sig igenom det som beslutet skulle innebära. Ja, jag har nog en medelålderskris. Jag hoppas att jag ska kunna vända den till något positivt. För så här som det är nu vill jag inte fortsätta… 

Det är som jag brukar säga,

”Försöker man inte att göra något åt det som är jobbigt, ja, då har man inte heller rätt att klaga!”

Så, jag måste försöka göra något. Ny vecka, nya beslut. Förhoppningsvis beslut tagna med mod. Förhoppningsvis beslut som leder till något positivt. Men i alla fall beslut tagna i ett försök till att få en förändring, en förbättring. 

Lite upp

Jag vet att jag på senare tid har gnällt mycket. Mitt självförtroende har på senare tid dalat till nya bottennivåer och jag har verkligen tappat tron på mig själv och min kompetens. Det jag brunnit för är jag mer eller mindre likgiltig för, jag lyckas ju ändå inte, så varför bry sig? 

Därför känns det nu extra bra när jag fått höra, om än via omvägar, att jag har gjort något bra. Något som tydligen uppskattas! Det känns så befriande! Och jag känner mig lättare. Och mer så som jag vill känna mig. Nu vet jag med mig att den här känslan snabbt försvinner igen, men just nu, just i detta ögonblick så sträcker jag stolt på mig. Jag kan visst vara bra! Jag kan visst prestera! Och jag ska försöka hålla det kvar det den lilla fågeln viskade i mitt öra, att någon inte bara tycker att jag är bra utan riktigt rejält bra på det jag gör. En bland dom bästa de träffat på, till och med! Och då vågar jag tro, i alla fall lite på att de som direkt till mig sa ”bra”, att de menade det och att det kanske trots allt inte bara var något de sa bara för att det är så man gör om man vill vara något sånär socialt begåvad 

Nu får jag försöka hålla kvar vid det, hålla det kvar i mitt minne. Jag kan visst vara bra! Riktigt bra! Jag duger visst! Jag kan! Och jag får inte låta mig knäckas, varken av mina misstag, vissas sätt gentemot mig eller mitt dåliga självförtroende. 

Läkarbesök

Jag kan inte nog kommentera hur mycket jag tycker om min bästa svärmor eller hur glad jag är över hennes yrkesval i livet! De senaste dagarna har jag varit extra glad över att ha henne så nära.

I förrgår så blev E biten/stucken av någon insekt när hon höll på och lekte här hemma. Hon skrek till och jag gick för att kolla vad det var som hände. Vad det var som stuckit/bitit henne visste hon inte, men ont hade det gjort. Inte såg jag heller någon insekt där i rummet när jag kollade. Det såg dock ut som ett myggbett eller liknande, men den var rätt svullen. Betydligt mer svullen än vad hennes myggbett brukar vara. Och öm. Redan då sa jag att vi får hålla ögonen på bettet.

Igår så var hon som vanligt på förskolan och när hon kom hem så hade svullnaden spritt sig och var på halva foten. Vi misstänkte att det berodde dels på att hon kanske hade kliat sig på bettet, dels att skorna kom ju åt att skava. Nu hade hon så ont att hon hade svårt att gå. Svärmor kollade till henne på dagen och sa att vi skulle fortsätta hålla ögonen öppna på om det förvärrades. Inatt så sov A och barnen över hos hans föräldrar då vi inte hade något avlopp på hela kvällen pga arbete med vårt avlopp. Imorse när de vaknade så var hela foten svullen och dessutom hade det blivit en blåsa på foten. Nu tyckte till och med svärmor att det var dags att konsultera en läkare så det blev till att åka till vårdcentralen. Där blev läkaren förbryllad och bad sin lökarkollega om hjälp. Även denne blev förbryllad men tillsammans kom de fram till att testa med antibiotika och antihistamin. Så nu blir det medicinering för E i sju dagar. Till vår glädje så har svullnaden gått ner, men blåsan, den är kvar. Skulle något av det bli värre så skulle vi åka in igen, men peppar peppar så ser det ut att vara på rätt väg i alla fall. Och jag, jag blir så stolt över min lille tappra tjej som inte gnäller nästan någonting trots att hon inte förrän den senaste timmen kunnat stödja sig på foten! Älskade lilla, stora barn!

  
Medicinerna tycks göra verkan 

Trötta grubblerier

Trött men vill inte sova. Grubblar, precis som jag gjort så mycket den senaste tiden. Funderar. Tankarna snurrar. Försöker få ordning på dom. Och reda.

Vad vill jag? Jag vet inte. Var vill jag vara? Idag? Imorgon? Om 1 år? Om 5 år? 10? Jag vet inte! Jag vill! Men vad? Något annat! Något annorlunda! Men vad är det jag vill ändra? Inte min familj, inte mina barn eller min man! Men vad? Vår bostad? Jag tror inte det även om den stundvis känns som i största laget. Som om vi inte hann med. Jobbet? Kanske. Men vad skulle jag vilja göra istället? Stanna inom samma område? I liknande roll? Något helt annat? Kanske till och med byta inriktning helt? Men till vad? Jag vet inte!

Och så den där oron jag känner för att bli gammal. Och för att hamna i klimakteriet. Jag är ju bara ett par år ifrån den åldern som mamma var när hon fick sin sista mens.

Vad är det jag oroar mig för, egentligen? Det har aldrig oroat mig förut. Varför nu? Medelålderskris? Vasaloppssyndromet? Allmän nojja? Jag vet inte! Det jag dock vet är att jag älskar min lilla familj härifrån och tillbaka. Dvs mer än något annat.

Livet och döden

Något som på senare tid som dykt upp i mina tankar är ålderdomen. Dels så är det nog min 40 årskris som spökar, dels så är det alla krämpor som våra älskade äldre lider av. Mamma med sitt starr, sitt minne (Alzhaimers?), sina ögonproblem som beror på propparna hon fått i dom och så svärfar och hans hälsoproblem med hjärtat, minnet (Alzhaimers även där?) och sockret. När jag ser hur allt fler krämpor dyker upp och hur dessa bara bli värre och värre så kan jag inte annat än på ett jobbigt sätt bli påmind om att ingen av dom är ungdom längre och att de blir inte yngre. Jag slås även av deras dödlighet. Och det gör mig rädd! I och med alla deras krämpor så blir man så äckligt påmind om att även de är dödliga, och för varje år som går, ja, till och med varje dag, timme, minut som går så närmar sig den dagen då de inte finns längre! Den tanken gör mig rädd! Och ledsen. Och orolig. De kan ju inte försvinna, de har ju alltid funnits där! 

Det är så mycket jag känner att vi måste klara av så länge de fortfarande är pigga och krya, men hur ska jag hinna? Jag känner mig stressad, förvirrad och vilsen. Och även om jag vet att man inte ska ta ut något i förskott så sörjer jag det på ett sätt redan nu. 

I helgen som var så var mamma här och hälsade på. När hon åkte på söndagen så kunde jag inte låta bli att känna lättnad. Denna gång för att jag äntligen kunde slappna av då hon vid flertal tillfällen var helt övertygad om att den plötsliga smärtan hon fick än på det ena ställer, än på det andra, var proppar. Trots det så ”var det inget att åka till sjukhuset för”, enligt henne.

I vanliga fall så brukar hon vara snabbt upp ur sängen, och det tidigt, men i lördags så fick jag gå ner till gästrummet och säga till att det var frukost. Då var klockan nio. Det var med hjärtat i halsgropen som jag gick ner. Där satt hon, fullt påklädd och väntade…

Det är så mycket som hon pratade om som jag inte kunde riktigt fastställa om det var sant, påhitt eller inbillning. Och det gjorde att allt blev än mer svårhanterligt. Det är så svårt att veta vad som är vad. 

Jag är så trött! 

Lillasyster är förkyld och därmed mammig och dessutom så sover hon dåligt på grund av förkylningen och därmed blir även min sömn lidande. Även om A tar henne på nätter så störs ju min sömn också när hon börjat låta med sin hesa, skrovliga röst. Min stackars lilla bebbe!

Det grådassiga vädret gör ju inte mycket för att ge en energi heller, även om de stunder av solsken som ändå varit mellan regnskurarna har gjort sitt för att försöka hålla humöret uppe. Och visst piggade även den vackra regnbågen upp stämningen en aning, men i slutändan gjorde det inte så mycket skillnad på energinivån även om humöret lättade. 

Men det som mest suger energin och musten ur mig är alla konflikter. Det är två personer som gör livet surt för mig. Den ena har ända sedan jag började på företaget försökt sätta mig på plats och försökt styra mig, och nu finns verkligen möjligheten då denne är från och med igår min närmaste chef… Den andre… Ja, jag ver inte vad jag ska säga… Kanske är jag överkänslig. Kanske inbillar jag mig allt, men den här personen… Det har länge varit småsaker, inte direkt något konkret, som varit där. Men nu på senare tid har det vuxit och blivit värre och nu har jag börjat samla ihop händelserna för att senare ta upp det jag upplever vara ett problem och på så vis försöka gardera mig mot den härskarteknik som denne försöker sig på. Jag försöker låta bli att visa något, men härskarteknik är förödande. Min dåliga självkänsla blir allt sämre och min tro på mig själv är bra naggad. Jag har kommit till en nivå där jag har tappat min motivation, glädje och engagemang i arbetet. Ok, inte helt, men till stora delar. Jag har precis påbörjat ett större projekt som jag verkligen ser fram emot att få jobba med. Och i detta har jag med mig några personer som jag känner mig bekväm med. Underbart! Tyvärr så är det ju några jag inte känner mig riktigt lika bekväm med. Några få, som förstör så mycket…

Mutt i allt detta så är det oron med mamma och hennes hälsa plus A:s pappas hälsa. Både genomgår/har precis genomgått en minnesutredning. I mammas fall så tycker i alla fall jag inte att det känns som alzheimers men i svärfars fal…

Med tanke på alla de moln jag har på min himmel så mår jag ändå förhållandevis bra.  Och det är jag tacksam för!

Inga tankar, men bilder

Många tankar snurrar runt i huvudet men de vill inte komma ner på pränt. Så istället så lägger jag in några bilder på min nya passion

   
  Från dagens ridtur

  

Igår innan ridlektionen ville E ta en bild på ”sin” häst


E tillsammans med den häst hon haft hittills på ridskolan. Nästa gång ska de byta häst, det vill inte hon…    
   
”E:s” häst på ridskolan