Ny bokning

De ringde precis från ett företag där jag har sökt jobb och de vill träffa mig på fredag nästa vecka! Det är i och för sig enbart en halvtidstjänst och det ligger en bit bort, men ändå! Jag får ett jobb samtidigt som jag går ner i tid med jobbandet och får då mer tid med E och därmed, förhoppningsvis mindre dåligt samvete. Och dessutom, om vi lyckad med att få ett dyskon till E så blir det hela ju bara ännu lämpligare!

Jag hoppas, hoppas att det går vägen på något av jobben nu! Eller att det snabbt löser sig med något annat.

Annonser

PMS-humör

Det lider jag verkligen av. Trots det som min f d chef skrev i sin rekommendation så känner jag mig just nu dummast, fulast, värdelösast och alla andra negativa saker som man kan känna sig som, dvs jag har verkligen värsta PMS-deppen i just detta ögonblick. Jag vill bara gräva ner mig i en grop och skita i allt ett tag, men det går ju inte!

Jag måste städa här innan E kommer hem från dagis så att det ser i alla fall något så när ok ut imorgon när hon kommer hem från dagis för då följer hennes bästa kompis därifrån med och dennes mamma och lillebror. Men så som jag känner mig just nu så vill jag som sagt var bara gräva ner mig och inte umgås med någon.

Och jag vill heller inte gå på den där AW:n ikväll med de gamla arbetskamraterna från avdelningen.

Och i nästa vecka är det tänkt att jag och E ska åka till mamma på måndagen för att sova över en natt, för att sedan på tisdagen fortsätta mot Eskilstuna och kompisarna där och deras lilla nebis. Men jag känner inte för det heller även om jag saknar dem och vill träffa bebisen. Lite beror det nog på att det krånglar lite med övernattningen. Jag får se. Jag ska kanske se om vi kan sova en natt hos en annan kompis. Annars så blir det kanske bara en natt där… Fast det känns lite väl långt att köra dit ensam med en fyraårig för en endaste natt.

Tårar

För ett tag sedan lovade den person som var avdelningschef på min avdelning ända fram tills avdelningen lades ner vid årsskiftet, och som de sista månaderna var min närmaste chef, mig att han skulle skriva en rekommendation på LinkedIn. Igår fick jag det utkast han hade tagit fram. När jag läste det kändes jag hur ögonen fylldes med tårar och gråten kom allt närmare. Jag hade aldrig kunnat förvänta mig det han hade skrivit! Jag har aldrig uppfattat mig så! Inte så bra som han hade formulerat det som! Jag kunde inte låta bli att protestera, men han vidhöll att vartenda ord stämde. Så nu vet jag, om jag hamnar i en situation där det är referenserna som får avgöra om jag eller någon annan får jobbet., med honom som referens så lär jag få jobbet om han är ens en bråkdel så positiv i det han säger…

Gamla kollegor

Idag åkte jag till mitt gamla jobb, eller bättre sagt det jobb som jag är arbetsbefriad ifrån ytterligare en dag och åt lunch med en av de två som jobbade på min avdelning och som är kvar på företaget. Det är bara hon och en till som är kvar, övriga har lämnat. Av oss som har lämnat så har samtliga utom jag och en till lämnat för att de hade fått nya jobb. Varken jag eller den andre som blev uppsagd har lyckats få något nytt jobb. Än i alla fall.

Hur som, det var trevligt att träffa de två f d kollegor som är kvar men det var även skönt att höra lite om vad det är som händer på företaget. Jag kan väl säga som så att jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det snart, kanske lagom till sommarsemestern, blir nya neddragningar. Eller om ägarna säljer företaget efter att ha pumpat ut då mycket pengar som de bara har kunnat…

Imorgon är det tänkt att vi från det som var avdelningen förut ska träffas för lite AW. Jag var lite osäker på hur jag ska göra så jag köpte ett dubbelpack med graviditetstester för att kolla. Jag behövde aldrig använda någon då jag fick lite blod på pappret när jag torkade mig i samma veva. Det betyder att om mensen kommer igång idag så kom någonstans mellan ÄL+13 och ÄL+11 (BIM-1 och BIM-3) den här cykeln. Jag brukar i vanliga fall inte få några spottings i vanliga fall, men kanske är ämnesomsättningen med och spökar även här???

Hoppet som aldrig ger sig

Hopp, det är en konstig sak. Ibland så kan allting peka åt ett håll, men hoppet uteblir. Så finns det tillfällen när allt pekar åt att ett annat och hoppet borde ha grusats sönder för evigheter sedan, men ändå spirar det, hoppet. Då är hoppet som en stjärna på himlen som lyser från mörkret, och det är svårt att urskilja något annat där i mörkret än just den där stjärnan.

Just nu spirar hoppet än mer igen. Morgonens tempning visade återigen en höjning och omedelbart ökade hoppet. Tänk om…! Testet var självklart negativt. Men hoppet… Den vägrar bestämt att ge med sig. Förbuftet och hjärnan säger att det inte är något. Men hjärtat och magen vägrar ge upp hoppet. De vägrar fram tills motsatsen bevisas. Och skulle mensen komma, jag tror inte jag deppar ihop för det, då kommer jag igång med nya krafter. För en ny mens betyder ju alltid en ny chans. Och lyckas vi inte på egen hand, ja, då kommer vi förhoppningsvis inom kort få hjälp och det är ju bra. Då, om inte förr, kan vi kanske få det som vi önskar oss så…

Rastlös

Jag vet inte vad jag ska göra åt den rastlöshet och frustration som jag känner. Jag vet inte varför jag känner så här. Och jag vet som sagt var inte vad jag ska göra åt saken. Kanske är det än en gång arbetslösheten som är orsaken. Och att jag väntar på besked om det där jobbet. Och att vi inte lyckas bli gravida. Och att IVF:en skjuts upp. Och att kroppen krånglar och ämnesomsättningen djävlas och att jag på grund av det (?) har ont och att vårdcentralen inte lyssnar på mig, inte bryr sig. Och kanske beror det på att jag går här och väntar på mensen. Eller ett plus. Jag vet inte. Kanske är det något av det. Kanske är det allt. Eller då är det inget av det. Jag vet inte. Jag vet bara att det kryper i mig.

Envis som synden ger aldrig upp

Morgonens tempning visade oförändrat från igår, alltid något. Och när jag verkligen tänker efter och kollar på gamla kurvor så ligger jag på normal nivå för mig efter ägglossning. Om man tänker på att jag aldrig fick någon sänkning vid förra mensen utan fortsatte att vara högre än normalt. Men det är nog kört ändå. Men som så många gånger som jag sagt till andra att så länge som mensen inte kommit så finns det hopp, och jag tänker banne mig inte ge upp hoppet förrän mensen är här! Och om vi inte lyckas nu, ja, då lyckas vi nästa, eller på IVF:en för det säger min magkänsla! Och jag väljer att tro på den tills motsatsen bevisas!

Egentligen borde jag sluta tempa mig för det leder bara till mer funderingar och mer oro, men med så mycket annat med den här bebisverkstaden, jag är beroende. Trots koko-kurvor som denna där BIM är på antingen torsdag eller lördag så kan jag inte låta bli att ta den där tempen på morgonen. Finns det några AT (=Anonyma Tempare alternativt Anonyma Testare där folk som är beroende av att testa med graviditetstester/kolla tempen varje månad)

20130226-145541.jpg

Hopplösa människa

Usch vad jag känner mig fånig som sitter här och googlar på livmodertappens konsistens vid tidig graviditet och vägrar ta till mig det faktum att kroppstemperaturen på morgonen har gått ner!

På något vis vägrar jag ge upp hoppet, det känns ju som det är nu det gäller! Att det är nu som vi har lyckats. Kanske är det missfallet för ett år sedan som spökar. Jag vet inte. Jag kan i alla fall inte ge upp hoppet om att det inte har gått vägen så länge känslan av att ha lyckats finns där. Stark och ihärdig. Och det blev ju inte svagare i natt (eller var det natten dessförinnan?) när jag vaknade av känslan en ”mensvärk” som plötsligt ökade och blev så pass markant att jag vaknade och undrade om det kunde vara ett ägg som fäste… Det har till och med gått så långt att jag har googlat på temperatursänkning när ägget fäster för att kunna bortförklara temperaturföräbdringen!

Tyvärr så blir jag inte mycket klokare. Skulle temperaturändringen bero på att ett ägg har fäst så borde jag inte ha haft en tvådagars sänkning. Samtidigt så stämmer den tidsmässigt enligt Fertility friends beräkning (och därmed termometern) och just att ägget fäster. Samtidigt stämmer sänkningen tidsmässigt med en tidigare månads kurva om man beräknar ned dagar från positivt ägglossningstest och att mensen skulle vara på väg.

Jag vet att jag inte kan få svar just nu. Om vi lyckats eller ej lär tiden utvisa. Men jag vill ju veta NU! Fast jag vill ju samtidigt inte ha mens förrän tidigast som beräknat (enligt positivt test) på torsdag för då blir det fel med nästa TSH-provtagning och min cykel. Så det är väl lika bra att jag går i ovetandes ett tag till…

Ger aldrig upp

Trots att jag noterat en sänkning av kroppstemperaturen två dagar på raken så tycks jag inte ge upp hoppet även om förnuftet säger att det är kört för den här gången. Det är lätt att förstå varför de som inte är i samma situation tycker att en annan är fånig som fortsätter att hoppas och som tempot och testar och försöker föra anteckningar över sin menscykel. Jag tycker det själv om mig själv. Men det är ju så att den där enorma längtan som uppfyller en dag som natt är så påträngande och genomsyrar allt. Det är verkligen något som finns i högre eller lägre grad hela tiden i mitt liv, och jag önskar att det vore enklare att lägga undan dessa känslor och endast ta fram dom när de är lämpliga att tas fram (dvs aldrig)

Hoppet ute, mer eller mindre

Då var nog hoppet ute för den här gången. E kom till vår säng tidigare imorse och då hade jag sådan enorm mensvärk att jag nästan fick hopp om att det skulle ha tagit sig den här månaden. Men när jag skulle tempa i vanlig ordning hade gårdagens temperatursänkning fortsatt med 0,2 grader så jag kan väl vänta mig mensen när som helst.

Fast det är klart, lika bra är väl det. Nu hinner jag få balans på mitt TSH och så kan jag förhoppningsvis börja spraya om drygt tre veckor så att jag kan känna att det sker några framsteg, och att jag sedan får avbryta det hela för att jag får ett fint plus som kommit för att stanna i sisådär åtta månader. Inte mig emot, om man säger så!

Vill hjälpa, men hur?

Jag känner en tonårstjej som jag önskar att jag kunde hjälpa, men jag vet inte hur. Jag ska ta det hela från början.

Jag har en släkting som alltid har önskat sig barn. Massor av barn. Så blev det aldrig. Hon lyckades bara få ett barn. En tjej som nu är tonåring. På grund av att den här tjejen, låt oss kalla henne Anna var så efterlängtad så trodde vi i familjens direkta närhet att hon blev bortskämd och urskuldade hennes beteende på det. Vi tänkte inte så mycket på det andra som var så väldigt utmärkande för henne, oförmågan att sitta still och koncentrera sig. Dessutom så har Annas pappa alltid varit lite speciell då det kunde ju också förklara en del. Och Anna var ju inte så jättegammal när föräldrarna skilde sig. Det kunde ju förklara saker också. Som tur var så såg även förskolan och skolan allt detta och BUP kontaktades. Utredningen visade att Anna led av ADHD.

I skolan fungerade inte en vanlig klass gör Anna så hon gick gå i en specialklass med andra barn som behövde lite extra hjälp.

Jag måste i den här historien berätta att Anna är världens sötaste och gulligaste tjej som verkligen inte vill en fluga förnär och som vill alla andra väl. Hon är väldigt barnslig för sin ålder och hon tror verkligen alla människor om gott. Hon är väldigt öppen och utåt och vet inte vad blygsel är. och hon är väldigt naiv.Så har det alltid varit.

Och nu det som oroar mig så:
Anna är en av mina kontakter på Facebook och jag blir allt som oftast ledsen för hennes vägnar över vad andra tonåringar skriver till henne och om henne. De driver med henne och tyvärr så förstår hon inte alltid att de gör det. Det är rent ut sagt ren mobbning som förekommer och som man kan läsa att den här söta, rara tjejen får utstå. Och jag kan inte låta bli att tänka och oroa mig för att det jag kan se på FB med hög sannolikhet bara är en bråkdel av det som sker utanför, i det verkliga livet.

På ett sätt är det bra att hon är så naiv, då kanske hon inte såras så mycket över det dom andra skriver. Eller säger. Och gör. Men ändå. Jag tror ju inte att allt verkligen passerar oförmärkt förbi. Och jag oroar mig för hur det påverkar henne. Och jag önskar att jag visste vad jag ska göra för att få en ändring. Jag har funderat på att ta skärmdumpar och försöka få tag på föräldrarna till dessa mobbande ungdomar och fråga dem om de vet vad deras barn håller på med. Men jag vet inte. Kan de verkligen göra någon skillnad? Kommer det göra någon nytta för Anna? Eller skulle det förvärra allt? Jag vet inte! Bodde jag närmare skulle det vara enklare, då kunde jag prata med Anna på ett helt annat vis och utifrån det samtalet kunna bestämma hur jag skulle gå vidare. Men nu bor vi mer än 40 mil ifrån varandra.

Jag vill verkligen hjälpa, men jag vet inte hur!

Idol

En vän på Facebook gjorde en liknelse härom dagen. Han tyckte att en anställningsintervju var som en audition i Idol. Eller som han skrev:

Man är övertygade om att man är ”duktigt”, man går in och ”uppträder” inför en jurry och får sedan sin dom… har man gått vidare till nästa omgång?

Det som saknas är reklampauserna, en hysterisk programledare och möjligheten att telefonrösta.

Och lite så är det ju. Post Hotellet här i Göteborg körde ju en sådan rekrytering när de skulle öppna. Om de lyckades att rekrytera rätt personal? Ingen aning, jag har aldrig varit där.

Vårpromenad

Den här vackra söndagseftermiddagen avslutade vi med en långpromenad. Eller nåja, det beror ju egentligen vem man frågar. För lilla E och hennes korta ben var det långt men kanske inte så jättelångt för mig och A. Men vi var i alla fall iväg i bortåt två timmar. Det blåste kallt när vi var nere i dalen på andra sidan berget men annars så var det rätt skönt. Men framförallt, det var soligt och man fick en känsla av vår – UNDERBART!

I övrigt har det varit en lugn helg. Vi hade planerat att försöka få upp den garderob som vi hämtade från Bauhaus igår, men så blev det inte. Men vi har ju haft det där gästrummet under byggnad i ganska exakt tre år nu så någon vecka extra gör varken från eller till.

Mamma, mamma! Våren är här!

E tycker inte om vintern. Visst, det är kul att åka pulka och skidor och spark, men det är sommaren hon drömmer om. I höstas grät hon till och med för att sommaren var slut!

Vi håller på och städar och röjer idag och A lyckas (till skillnad mot mig) få henne att vara aktiv i det hela. Jag höll på och dammsög på övervåningen och de höll på och städade i hallen (sutterängdel av huset) när jag hörde en liten röst skrika genom dammsugarljudet:

”Mamma, mamma! Det är vår ute!”

Och det är lite den känslan man får idag med solen skinandes från en klarblå himmel och ett par, tre plus grader. Det är nu jag känner hur härligt det är att leva! Jag tror att även jag får lite vårkänslor!

Idag är jag någonstans mellan ÄL +8 och +10. Jag har lyckats hålla mig från stickorna fram tills idag men sedan gick det inte längre. Resultatet var som väntat negativt. Känslan av att vi kanske skulle kunnat lyckas den här gången är som bortblåst, och jag vet ju att det är alldeles för tidigt för att det ska synas något, men jag är ju som jag är och kan inte låta bli att testa ändå. Jag är ju trots allt en testoman…

20130224-115304.jpg

Kvällens varför

Varje månad, ungefär en vecka innan mens så kommer avundsjukan på männen. Rackarns vad bra de har som slipper ägglossningsvärk, mensvärk och hur dessa avlöser varandra! Och allt annat som har med kvinnokroppen och dess hormoner att göra!

Jag har insett att min kropp är som ”bäst” utan alltför mycket känningar precis mellan mens och ägglossning. Då har jag några dagar då jag inte blöder eller har molvärk eller hormonell depp eller andra känningar. Kul värre liksom.

Det är lite kul med E, hon brukar vilja leka att man får/ger varandra presenter. Då kan det vara en och samma sak som viras in en handduk, filt, tröja eller liknande och så ger man det till varandra. Idag på dansen fick barnen en present, en gymnastikpåse. När det hela var slut letade hon igenom sin påse och var jättebesviken över att det inte fanns något i den. Hon kunde inte förstå att det var själva PÅSEN som var presenten! Jag har försökt förklara men hon har inte kunnat förstå, vilket blev tydligt nu ikväll när hon skulle sova.

”Det blev lite tokigt där på dansskolan idag!” sa hon.
”Blev det???”
”Ja, det blev ju tokigt! Det var ju inget i min påse!!!”

Åååh, lilla sötnöt! Gud vad jag älskar henne! Och vad ska man säga till en sådan kommentar?

Funky kidzz

Idag lyckades jag och E äntligen komma iväg på den där dansen som vi lyckats missa två lördagar på raken. E var som vanligt blyg och försynt men det märktes ändå att hon gillade det med tanke på hur hon hoppade och skuttade så fort tillfälle gavs. Det känns lite som om hon skulle kunna bli väldigt framåt där så snart hon börjar känna sig hemma med de andra barnen och föräldrarna.

I slutet kom nalle Funky på besök och hade med sig gymnastikpåsar till barnen. E blev förtvivlad då hon upptäckte att påsen var tom, hon förstod ju inte att påsen VAR presenten 😀 Det var så kul att se henne våga gå fram till Funky trots att hon tyckte att han var lite otäck. Medan hon väntade på sin tur att få presenten så stod hon och höll sig för kinderna, på samma sätt som gubben i tavlan Skriet. Oj vad stolt jag var över hennes mod!

Symptom

Insåg här precis att jag har så här på gamla dagar fått ett nytt symptom som kommer ca en vecka innan mens: tunga och ömma bröst. Jag har aldrig haft då värst känsliga bröst, snarare tvärtom. Nu de senaste månaderna har jag dock fått allt känsligare och det har dykt upp i regel runt 6-8 dagar innan mens. Tyvärr så är de inte behagligt känsliga utan smärtsamma. Minsta lilla beröring gör ont. Och som sagt var tunga känns det som att de blir. Eller tyngre. Jag har ju inte A-kupa i vanliga fall. Jag tror dock inte att de blir större. inte mycket i alla fall.

Det blir lite som att jag inte vill ta av mig BH:n på kvällen för de blir då tunga. Fast om man tänker positivt på det hela så är det ju ett tecken på att jag har bra BH:ar som lyckas hålla brösten uppe så pass! 🙂

Besök på Baby & Barnmässa

Så har jag avklarat årets besök på Baby & Barn. Jag måste säga att jag blev lite besviken över att den bar så liten.

Som sällskap hade jag med E. Hon var en aningens försiktig till att börja med, men sedan drog hon iväg med mig dit hon tyckte att det var något intressant.

Lite shoppat blev det också. E tyckte om denna klänning från Kameleont Design

20130222-170839.jpg

Och så en dregellapp och en mössa till lille Hilding som vi förhoppningsvis får träffa snart

20130222-171008.jpg

På köpet fick vi även en solhatt

20130222-171125.jpg

Alla dessa saker valde E ut. Så nu längtar vi till att vi får träffa Hilding. Om vi håller oss friska blir det till att åka dit om drygt en och en halv vecka. Åh, vad jag längtar! Jag önskar så att Hilding och hans föräldrar inte bodde så långt härifrån!

Och så fick E en massa ballonger! De flesta reklamballonger men vi köpte även en.

20130224-115758.jpg

Att lämna

Jag har tidigare skrivit lite om min favorittråd i det forum som jag hänger rätt mycket i. Jag har även nämnt att det ibland uppstått diskussioner om att hur jobbigt det är att se gravida och även lyckliga föräldrar med sina små bebisar. Och jag har även skrivit om min syn på det hela.

På senare tid känns det som om det har dykt upp sådana kommentarer allt oftare och för varje gång har jag, mot min vilja gått in i försvarsställning. Varför skulle inte jag få lägga ut bilder på min stolthet, min underbara lilla dotter på tex Facebook bara för att undvika att såra någon som kämpar med att få barn (vilket jag känner flera som gör/har gjort)? Sedan vet jag ju inte vilka av dom som tycker att det är jobbigt att se, och vilka det är som vill se bilderna. Särskilt om de inte säger något.

Eller när hon var nyfödd, skulle jag bara ha suttit ensam hemma medan mannen var och jobbade, vilket innebär bortåt tio timmar om dagen med tanke på resan till och från jobbet? Bara promenader var inte tillräckligt för mig och öppna förskolan testade jag med någon gång men det var inte min grej. Dessutom så mådde jag ju dåligt då, gick hos psykolog och allt.

Trots att jag vet att dessa tjejer inte skriver något som personlig kritik åt mig så är det så det har känts. Jag erkänner, jag ÄR osäker i mitt föräldraskap! Förnuftet säger att jag är en bra mamma, men likväl kommer osäkerheten. Osäkerheten för att jag inte ger mitt barn allt. Osäkerheten och känslan av att vara otillräcklig.

Jag vill ju inte att de ska behöva tassa på tå för min skull, eller att de ska låta bli att skriva om sina känslor. På samma sätt som jag själv vill kunna berätta om mina glädjeämnen, men även det jobbiga. Och då jag har barn, och då detta barn är en mycket viktig person i mitt liv, så vill jag ju kunna berätta om henne. Men inte med rädslan för att såra någon eller rädslan för att vrida om kniven i någons hjärta. Så därför har jag nu bestämt att försöka hålla mig borta från tråden. Jag vill inte såra någon, men jag vill inte heller själv bli sårad. Och just i den här tråden är det kanske det bästa att de utan barn är de som stannar kvar och att jag istället hittar andra forum att ventilera mig i. Ett sådant forum har jag ju redan på sätt och vis, dvs den här bloggen. Och de som kommer in här för att läsa får själva ta ansvar för sina känslor. Anses något jobbigt att läsa om, ja, ta och hoppa över det i så fall! Den här bloggen har jag ju främst för min egen skull.

Jobbsökaren i farten

Den här dagen är ännu inte slut men jag känner mig ändå rätt nöjd med den. Nu har det i och för sig inte blivit något tränat idag, som jag tänkt men ändå!

Igår var jag på jobbsökarmässa och träffade då ett konsultföretag som bland annat håller på med mitt specialistområde, miljö- och arbetsmiljöfrågor. Jag fick kontaktuppgifterna till en av cheferna inom detta område och idag ringde jag honom. Det var ett mycket givande samtal och det kunde eventuellt vara så att de hade något som kunde vara av intresse för mig! Det var i ett tillfälligt projekt och som de hade sagt nej till då de inte hade folk med den rätta kompetensen. Nu skulle han kolla närmare om det fortfarande kunde vara aktuellt och så eventuellt skulle han höra av sig… Spännande värre!

Sedan nu på eftermiddagen var jag på intervju för det graviditetsvikariat som jag nämnt tidigare. Jag kände mig skeptisk till den innan, men som så ofta förr så är jag eld och lågor nu. Och själva intervjun? Den kändes bra! Nu återstår att se om de tycker likadant på företaget också. Så nu är jag betydligt mer optimistisk än vad jag var innan!

Skrockfull

Usch, vad jag är skrockfull!

Det var tänkt att idag skulle varit en stor dag. Det var tänkt att två saker skulle ske idag. Dels skulle jag börja spraya inför IVF:en, dels så skulle jag på anställningsintervju idag. I och med min dumma ämnesomsättning så blev det inget av sprayandet den här månaden. Men intervjun blir av i alla fall. Men i vilket fall så är jag inte ett dugg optimistisk. Just nu är jag inne i en depparperiod där det känns som om jag aldrig kommer att få något nytt jobb, att jag alltid får gå här hemma, uttråkad, sur och bitter.

Livet och internet

I en av de trådar på det forum som jag vistas alltför mycket i så har det diskuterats om bilder och statusuppdateringar som rör graviditeter, bebisar och småbarnsliv. Det tjejerna i tråden har gemensamt är att vi alla har försökt bli gravida en längre tid.

För den som inte upplevt hur det är att månad efter månad få sina förhoppningar grusade av mensen vet inte hur jobbigt det kan vara att se andras graviditeter och hur dessa förlöper, men även se resultaten av graviditeten. De vet inte heller hur ont det kan göra att se ultraljudsbilder eller bilder på växande magar, bebisar eller statusuppdateringar om livet som bebisförälder eller annat som rör barnen. Men samtidigt, ska en blivande förälder tvingas att dämpa sin glädje över den växande magen? Över det nyfödda barnet? Eller om livet som nybliven förälder? Allt för att ingen ska bli sårad? För det är ju inte alltid folk berättar hur som helst för alla de känner att de försöker bli gravida, och det är inte heller alltid så vanligt att man berättar att man har försökt en längre tid. Eller ska de blivande föräldrarna och de nyblivna föräldrarna helt undvika att posta bilder och statusuppdateringar som rör dessa känsliga områden för att säkerställa att någon ska bli sårad?

Personligen tycker jag att det är helt OK att posta uppdateringar som rör graviditeter och bebisar på Facebook. Visst, det kan vara jobbigt att se sådant ibland (och jag tror att jag klarar det bättre än vad många andra gör) men har man inte berättat hur jobbigt man upplever att det är, då kan inte heller den som postar ett inlägg veta att begränsa vad som ska synas och för vem. För när man postar ett inlägg eller en bild är det ju för att man vill dela med sig av något och för att man tror att andra är intresserade av att ta del av det. Jag tycker inte att man ska behöva tänka så mycket på vad man postar på sin egen Facebooksida och om det kan såra någon annan. Gjorde man det skulle man inte kunna posta något annat än om tråkiga saker. Det finns så många olika saker som kan påminna andra om något negativt. Jag kan ta några saker som känts i mitt hjärta (även om det inte är samma sak som att längta efter ett barn då mycket att inget annat existerar)

En kompis skrev om att hon hade blivit erbjuden nytt jobb. Och det var inte bara ett jobb som hon hade blivit erbjuden utan tre olika! Och nu tyckte hon att det var så jobbigt att ta ett beslut. När jag läste detta kände jag avundsjukan bränna i mig och känslan av att jag aldrig kommer att få ett nytt jobb högg i mig. Och än mer högg den när jag tänkte på att enligt henne själv så var hon nöjd med det jobb hon redan hade, men att hon hade sökt för skojs skull.

En annan gång var det en som skrev om hur mycket hon älskade sin underbara pappa. Då kom saknaden över min pappa som gick bort alltför tidigt för åtta år sedan. Aldrig mer kommer jag att få träffa honom. Aldrig mer får jag känna hans armar runt mig, aldrig mer får jag höra hans röst eller se honom igen. Och aldrig kommer E få träffa sin morfar… Det har gått åtta år, men när jag läste detta och alla känslorna kom så började jag gråta. Så gör jag nästan nu med.

Jag kan räkna upp fler saker som har gjort ont att läsa om eller se bilder på. Men jag tänker inte ta mer på det nu. Det jag vill är inte att beklaga mig över mina jobbiga minnen utan att väcka frågan om vad som är ok att posta på olika ställen i den virtuella världen.

Är det ok att posta en bild på de vackra blommorna man fått på Alla hjärtans dag av din älskade? Är det ok att posta bilder och en statusuppdatering på att man precis har förlovat eller gift sig? Men hur är känns det att mötas av denna bild/statusuppdatering om man är mitt inne i en separation? Eller om man under en längre tid har varit ofrivilligt singel? Eller om man är olyckligt kär?

Får man posta något om sitt julfirande? Men hur känns det för den ensamstående mamman vars barn firar jul hos pappan och hon inte kan av någon anledning åka till din familj som bor på annan ort, långt däriftån?Eller om hon inte har någon annan familj än barnet/barnen?

Jag tycker som sagt var att allt detta är ok att posta. Tycker någon av mina vänner att det är jobbigt med det jag postar på min sida så hoppas jag att de antingen blockerar så att de inte får någon notis om mina uppdateringar eller att de helt sonika säger till om att det är ett jobbigt ämne för då kan jag se till att bilden/statusen inte kommer upp på hennes lista.

Hur som, den här diskussionen i tråden har ökat än mer på mina tvivel om att jag inte passar in där och än mer tvivla på om jag verkligen ska delta vid den där träffen som är planerad. Jag vet inte om det är åldern som gör att jag känner mig som en udda fågel, som om jag inte riktigt passade in, men den senaste tiden har jag helt enkelt inte känt mig så hemma där. Eller om det är att jag redan har ett barn. Fast det är klart, kollar man på hur ofta jag skriver något i tråden så är det lätt att tro något annat än att jag trivs. Eller att vi helt enkelt är så olika som personligheter.

Dagens skratt

Än en gång något från Facebook:

En kille skriver argt på sin status att när han skulle äta två ostbågar som satt fast i varandra så fick han två nålar instuckna i tungan. Omedelbart får han massor av kommentarer och många påpekar att han måste ringa pressen och att han måste stämma tillverkaren av ostbågarna och…

Jag får hoppas att han inte hann göra något av de föreslagna sakerna för sedan kom det fram att hans 4 åriga lillasyster hade försökt göra ett halsband av ostbågarna, fast utan tråd….

😀

Dagens varför

Varför har jag värsta känningarna i kroppen nu för? Det känns som värsta ägglossningsvärken alternativt enorm mensvärk. Och jag har haft det nu i någon dag och det blir bara värre. Skönt i alla fall att veta att det inte är graviditet som spökar för det är det alldeles för tidigt att känna något av. Men inte mig emot om det hade varit det! 🙂

Gatukorsning

Idag när jag gick in på Facebook möttes jag av bilder av två hundar och med glada tillrop om att här var det kärlek i luften och nu skulle det minsann bli valpar. Och det är väl mysigt valpar? Men redan av bilden hajade jag till? Varför? Jo, för den markanta storleksskillnaden på hundarna! Jag tänkte att den stora var tiken och den lille hannen. Eller ska jag säga ”hoppades”? Tyvärr var så inte fallet…

Senare i den konversation som var till bilderna så räknades de raser som fanns i hundarna upp.

Hannen:
Labrador+border collie

Tiken:
Jack russel+border collie+ chihuahua

Hannen ser ut att vara i typisk labbe/bc-storlek medan tiken ser ut att vara i JR-storlek.

Jag har inget emot blandraser, absolut inte! Jag har själv haft sådana! Nej, det jag är emot är att man låter två, så olika stora hundar para sig över huvudtaget! Vilka risker man utsätter både tiken och valparna för!

Man får väl bara hoppas att ägarna har försäkring på tiken, att de har råd med eventuell självrisk och att de inte väntar för länge med att åka till veterinär om det uppstår komplikationer!

Hon som hade satt in bilderna var inte ägaren men hon trodde i sin enfald att ”sådant skulle ordna sig av sig självt”. Som tur var så verkar fler än jag ha reagerat på denna korsning…

Vi hade bestämt att köra på den här månaden och då skulle jag börjat med nässprayen på torsdag. Men då jag känt av mina symptom för ämnesomsättningen så kollades detta upp, och mycket riktigt, mitt TSH låg helt fel, tom högre än i september (efter att ha varit ok i december). Så nu måste vi vänta minst en månad…