Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

Annonser

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg vad du gjorde för exakt ett år sedan? Det gör jag. 

Jag hängde tvätt. Sedan hände det något, jag reflekterade över det, fortsatte hänga tvätt. 
När tvätten hängde på tork ringde jag några samtal och gick därefter och lagade middag. När maten var uppäten fick E åka till farmor och farfar, A och jag åkte till Mölndals sjukhus för att få det konstaterat som jag redan visste. Vattnet hade gått. Några timmar senare åkte vi hem igen, i väntan på värkar. 

Nästa morgon kände jag av lite värkar, men de försvann och de höll sig borta. Ända tills vi kom till Östra och de kopplade på CTG. Då kom de, värkarna. De kom med 6-7 minuters mellanrum. Vi beslutade oss för igångsättning. Jag ville föda i Mölndal men de hade fullt på förlossningen så i väntan på att få komma in åkte vi och åt lunch. Och så gick vi på second hand och köpte böcker. 

På förlossningen fick jag värkstimulerande. Mellan värkarna läste jag i min bok. När jag kände att en värk var på väg och jag inte hann säga till så klappade jag med handen på benet så att A skulle komma och hålla mig i handen. Efter ett tag fick jag lustgas. Och så sterila kvaddlar. Jisses vad ont de gjorde! När jag lagt ifrån mig boken så fokuserade jag under värkarna på en bild på väggen. Eller egentligen inte på själva bilden utan namnet på fotografen, Anne Giddes.

Men lustgasmasken läckte så barnmorskan gick ut för att leta efter en mindre mask. Då kände jag att nu, kommer den, bebisen! Barnmorskan kommer springande och ber mig knipa så att det inte ska gå för fort. Och jag knep. Det gick till min förvåning bra. Och så kommer hon, vår efterlängtade lilla bebis! Lillasyster föddes 17:45, en timme efter kvaddlarna, tre (eller var det fyra?) efter att vi blev inskrivna. Då, när vi blev inskrivna var jag bara öppen någon centimer, inte mer, så när hon väl hade bestämt sig kom hon fort! 

Och imorgon fyller den lilla damen 1 år! Oj, vad tiden går!

Dagen idag

Idag hade jag tid till efterkontrollen på MVC. Samtidigt passade vi på att ta cellprov (hade fått kallelse till förra veckan, men efter kontakt med min barnmorska kom vi överens om att ta allt på en och samma gång idag) och sätta in spiral.

Under de år som vi försökte få till ett syskon till E, och efter att vi hade fått veta varför vi inte lyckades med det, så sa jag att nu behövde jag i alla fall inte skaffa preventivmedel. Nu, sedan Lillasyster föddes har jag ändrat mig. Jag har insett att jag är livrädd för en graviditet. Visst, jag saknar känslan av att få ett extra streck på testet. Spänningen. Nervositeten. Förvirringen. Den skräckblandade lyckokänslan. Och jag kan mycket väl tänka mig att gå igenom en förlossning till, men ett barn till… En graviditet? NEJ! Och därför måste vi ha någon typ av skydd. Hormontillskott vill jag inte ta. Kondom är så bökigt, så då är valmöjligheterna begränsade. Så det fick återigen bli kopparspiral. Hur som, allt såg bra ut (TSH får jag veta inom några dagar) och jag fick ok för att sätta igång och träna så nu är det bara att komma igång.

Lillasyster var med mig för efter besöket på MVC hade vi tid på BVC då hon skulle få sin första dos av Rotarix, ett vaccin mot Rotavirus, den vanligaste orsaken till magsjuka. Jag vet att många är väldigt restriktiva med att vaccinera sina barn, men varken jag eller A känner någon rädsla. Svininfluensan pågick för fullt när jag var gravid med E, och trots det jag vet idag om de biverkningar som det vaccinet kunde ge, så skulle jag gjort som då, jag skulle vaccinera mig då jag ser att eventuella negativa följder av att inte vaccinera sig är större än riskerna för eventuella biverkningar. Så även med denna vaccination mot Rotaviruset. Riskerna om Lillasyster drabbades av Rotaviruset är stora och då hostar jag gladeligen upp de hundralappar som vaccinet kostar (590krx2). Dos nummer 2 får hon i samband med tremånaderskontrollen då hon får de ”vanliga” vaccinationerna plus en mot Hepatit B, även den en extra vaccination som erbjuds och som vi själva får betala för.

Allt som allt tog dessa två besök hela förmiddagen och till min glädje visade min lilla tjej sin allra bästa sida. Hela tiden var hon glad och ”pratade” och log med/mot alla som visade henne uppmärksamhet. Men så var hon också trött när vi kom hem…

Dagens BVC-besök slutade även med att jag fick en ny omgång medicin mot svamp på brösten utskrivet, den sista tabletten för förra omgången tog jag imorse och jag har inte blivit bättre. Nu ber jag till gudarna att denna omgång ska ge avsedd effekt! Smärtan mellan amningarna tär, men är inget mot den smärta som är vid amning. Till min glädje har mjölken (peppar peppar) ändå räckt och vi har inte behövt komplettera med ersättning på flera dagar! Och vi som tidigare har fått komplettera 1-3 ggr/dag då mjölken ”tagit slut”! Underbart! Nu är det bara att smärtan också ska försvinna som återstår…

Jag har funderat på orsaken till Lillasysters Torsk och min svampinfektion och kom på att hon har haft det mer eller mindre sen hon föddes. I samband med det värkstimulerande som jag fick vid förlossningen så fick jag antibiotika i droppform i förebyggande syfte för den infektionsrisk som vattenavgången medförde. Och i samband med antibiotikabehandling är svamp en vanlig biverkning, så där har vi den troliga orsaken…

Efter dessa två besök fick vi möjlighet att åka hem en stund och vila oss innan det var dags att hämta E från dagis. Idag fick hennes bästa dagiskompis följa med oss hem för första gången och jag fick därmed en ganska avslappnad eftermiddag – SKÖNT! Det behövs emellanåt. Och det var en fröjd att sitta och amma och samtidigt lyssna på de två flickorna prat och lek. De är ju så samspelta! Kompisen lär ju få följa med fler gånger!

Besök på mödravården

Idag var det åter dags för ett besök på mödravården. Min ordinarie barnmorska har gått på semester så jag fick träffa en annan. Mina blodvärden var bra. Vi diskuterade lite om hur jag mår och jag berättade om min frustration och att det känns som om jag redan skulle gått över två veckor, trots att jag ”bara” är i vecka 40+3, då dottern var just två veckor vid det här laget. Sedan skulle vi boka in nästa besök. Först tänkte hon på måndag, men då jobbade hon inte och hon tyckte att det var taskigt att jag skulle behöva träffa ytterligare någon ny. Så hon kollade på fredag, men även då var hon ledig. Så vi bokade i alla fall in en tid till på måndag då jag tyckte att det var ok att träffa någon annan, bara jag fick komma in på kontroll och höra att allt verkade ok med bebis. Men sedan så började hon fundera. Och så sa hon:

”Jag skulle ju kunna göra en hinnsvepning på dig på torsdag om du vill? Du är ju nu i vecka 40+3 så det borde ju gå bra även om vi inte brukar göra det så tidigt. Vi kan boka in en tid om du vill?”

Jag behövde inte tänka efter, det var precis vad jag ville! Det var bara så att jag inte hade modet att fråga… Men sen började hon fundera lite mer och sa.

”Du är ju så långt gången, jag kan ju göra ett försök redan nu om du vill? Jag måste dock kolla så att undersökningsrummen är ledigt, jag behöver en gynstol för att komma åt”

Tyvärr så var barnmorskornas undersökningsrum upptaget. Men så kom hon på att det fanns ju ett rum till, läkarens. Så hon gick och kollade om den var ledig. Det var den.

Så, nu har jag fått en hinnsvepning gjord. Det visade sig att bebis inte hade sjunkit ner riktigt så mycket som man skulle önska, men att den låg i rätt position, livmodertappen var förkortad till kanske ca 2 cm och jag hade öppnat mig kanske 2-3 cm. Så bara det kändes som en lättnad, något händer ju i alla fall med min kropp, även innan hinnsvepningen! Vi får se om bebisen bestämmer sig för att komma. Jag började i alla fall blöda, vilket var ett bra tecken enligt henne. Slutar jag inte blöda eller börjar jag blöda mer, utan att värkarbetet kommer igång så skulle jag ringa till förlossningskoordinatorn och så skulle jag få tid för igångsättning. Eventuellt kan det bli tal om en ny hinnsvepning på torsdag. Fast jag vet inte hur det blev med den saken. Vi bokade inte någon tid fast vi pratade om att göra det. Vi var både lite allmänt virriga. Jag får väl ringa och kolla imorgon eller på onsdag om inget börjar hända nu. Jag vet inte ens om tiden som nämndes på måndag blev bokad eller inte. I vilket fall, händer det inget efter hinnsvepningen så kommer jag vid nästa veckas besök få en tid bokad för igångsättning. Behöver jag nämna hur skönt det känns att veta att nu kommer det verkligen att hända saker framöver? Att bebis kommer att komma ut inom överskådlig framtid, oavsett om den vill det eller inte, om inte annat så med medicinsk hjälp? Visst, jag visste det redan innan, men nu finns det en konkret plan, och dem vetskapen, den gör väldigt mycket!

Så goa läsare, håll tummarna för att denna hinnsvepning gjorde susen! Gjorde den det så kommer det hela att sätta igång under de närmaste två dygnen.

20140630-171542-62142809.jpg

Oro

Jag har nu allt mer börjat oroa mig för två saker. Det första är förlossningen. Östra sjukhuset och Mölndals sjukhus som har Göteborgs två förlossnings avdelningar/BB har sedan lång tid tillbaka personalbrist, bristande lokaler och allmänt brister i sin vård vad det gäller just förlossning och eftervård. Personalen går på knäna och Göteborgs Posten har vid ett flertal tillfällen (senast idag) skrivit om bristerna. Och som överallt annars inom vården så blir det än mer märkbart nu i sommar och semestertider. Och ju längre bebis väntar med att komma ut, desto mer semestertider blir det. Och min oro växer. Nu har vi ju valmöjligheten att istället åka till Varberg (dit många av Göteborgs barnmorskor flyttar efter att ha slutat här i stan pga arbetsbelastningen), men det ligger ju ändå 30-40 minuter bort. Det är ju en ganska bra bit att åka… Men där ska situationen i alla fall vara bättre för så väl personal som för de som kommer dit för att föda. Som det är idag i Göteborg kan en barnmorska förlösa 3-4 barn på ett pass och det är tydligen inget ovanligt att de får jobba bortåt 50 timmar i veckan. Personalen mår verkligen dåligt och fackförbundet har fått till extra arbetsmiljöronder. Är det verkligen så det ska vara? Och vill jag verkligen föda under dessa omständigheter?

Den andra saken som oroar mig är amningen och för att den inte ska fungera. Med E hade jag verkligen jätteproblem med amningen, därav min oro. Henne delammade jag i sex månader, trots att jag fick höra frågan om jag verkligen skulle fortsätta amma.

”JAAA, det ska jag!”, svarade jag med tårarna sprutandes. Och såväl barnmorskan och psykologen på mödravården skalade på sina huvuden och insåg att det gick inte att övertala mig till något annat. Samma svar fick sköterskan på BVC liksom de på amningsrådgivningen. Och jag fortsatte amma. Och må dåligt. Nu har jag sagt att jag ska bara försöka tills A börjar jobba igen. Har det inte kommit igång tills dess, då ger jag upp det helt. Men frågan är, kan jag verkligen hålla det? Ge upp i förtid? Jag vet ärligt talat inte. Men samtidigt, jag vet ju att går jag inte det att fungera så kommer jag att må så dåligt om jag fortsätter att kämpa så att inte bara jag, utan hela familjen skulle bli lidande av hur jag mådde om jag fortsätter.

Så mina två stora rädslor just nu är personalbrist vid födseln och hur amningen kommer att fungera.

Vilka är dina största rädslor just nu?

En dag i väntans tider

Imorse så var jag in till mödravården och lämnade in urinprov för odling, precis som vi enades om i torsdags, läkaren och jag. Nu återstår det att se vad det säger. Jag orkade inte heller vänta på resultatet på det som de kunde se nästan på en gång, särskilt som jag såg att det var flera som ville komma in till henne för provtagning.

När jag kon hem därifrån så ringde jag min chef. Han hade inte möjlighet att prata just då, men han ringde tillbaka en liten stund senare. Han verkade inte vara alltför förvånad över min sjukskrivning. Och han trodde inte att jag skulle behöva komma in något. Fast en sväng ska jag in i alla fall någon dag, jag måste få tag på en laddare till datorn så att jag kan skicka all nödvändig material till min ersättare, lägga in ”out-off-Office-meddelande” på mailen och några andra småsaker. Och så måste jag lämna in mitt läkarintyg. Hans förståelse kändes bra, men samtidigt jobbig. Jag hade ju så gärna velat orka jobba denna vecks ut! Jag hade ju verkligen trott att jag skulle klara av det, och nu när jag inte gjorde det känner jag mig misslyckad. Jag vet, det är dumt, men vad ska man göra när man känner på ett visst sätt?

De senaste dagarna har sammandragningarna ökat allt mer och idag har det också känts stundvis som om det skulle ha börjat sippra lite. Jag får be om ursäkt för känsliga läsare, men jag har haft en del flytningar på senare tid, men idag har det stundvis verkligen känts som om det sipprat till och med. Så idag har det fått bli trosskydd, för visst har det sipprat. Dock inte vatten utan just väldigt vattniga flytningar. Men just den sipprande känslan gör mig spänd, förlossningen med E började ju med vattenavgång… Så jag vet ju hur vattenavgång är just om det kommer sipprandes. Samtidigt så känns det bra för det känns som dessa förändringar är ytterligare ett steg närmare dagen D. Fast frågan är hur långt det är dit? Kroppen håller ju på allt mer och förbereder sig, det är klart och tydligt. Samtidigt så vet jag ju att det trots allt kan dröja ett antal veckor till innan det är dags för leverans. Om man ändå visste när det kommer att vara. Då vore det lättare att veta om det börjar bli dags att packa väskorna eller inte.

Annars så har mitt mående varit sådär. Hostan var riktigt jobbig imorse men den lugnade sug under dagen av att vara stilla och tyst. Tröttheten är stor (och ändå lyckas jag inte sova än trots att klockan är snart halv tolv). Men så var jag ju vaken inatt igen. Vaknade vid två, tre för E hade drömt något och har ledsen. Sedan kunde jag inte somna om. Inte förrän jag hade gått och lagt mig i vuxensängen inne i bebisens rum. Efter en stund då lyckades jag somna, men då hade jag varit vaken ett ganska bra tag.

Lite mer om läkarbesöket plus lite annat

Jag glömde i förra inlägget berätta att det togs lite prover på mig, bl.a. urinprov. Det visade sig att jag både hade lite protein i urinen plus lite bakterier. Om det inte hade varit röd dag imorgon skulle jag fått komma in med ett nytt prov då som de skulle skicka till odling, men nu får det vänta tills på måndag. Så vi får se vad det nya provet på måndag säger och vad som kommer att ske framöver.

Och nu ska jag hastigt hoppa över till ett helt annat ämne, nämligen försäljningen av min bil. Idag insåg jag att jag kanske inte kommer att ha kvar bilen så länge till och det snörde sig genast i halsen på mig. Imorgon kommer en eventuell köpare och tittar på bilen. Skulle denne hoppa av så finns det en annan som är intresserad av att komma och se på den. Så håll nu tummarna för att detta ska gå vägen! Visst, jag skulle verkligen bli helt strandsatt här hemma på dagarna om bilen blir såld nu, för min kropp klarar helt enkelt inte av backen på vår gata. Men ändå… Det är ju nu man ska sälja en cab om man ska få något för den. Och förhoppningsvis kommer bebis snart och då är ju både A och bil hemma hela sommaren! Och i slutet av juli är nya bilen klar för leverans. Men samtidigt, herregud vad jag kommer att sakna min cab! Det kanske inte gör så mycket om den inte blir såld? Vi kanske ska ta och behålla den i alla fall, precis så som A föreslog..? Eller? Så får det nog bli om bilen inte säljs nu under helgen.

Läkarbesöket

Sitter här och känner mig misslyckad. Jag vet att jag inte ska behöva känna så, men det gör jag. Jag ville ju så gärna…

Läkaren sjukskrev mig fram till förlossningen. Det är ju bra. Eller? Men varför kommer då dom här känslorna? Och varför kan jag inte bara acceptera? Och varför kan jag inte sluta gråta? Jag trodde att jag skulle känna mig lättad, men det gör jag konstigt nog inte. Det känns bars jobbigt. Men det är väl så det är, hur jag än vänder mig så har jag ändan där bak. Och jag får försöka tänka på att jag nu får chans att samla krafter, krafter för att orka förlossningen, när den nu blir, orka vara den mamma jag vill vara.

Jag lyckades ta mig till barnmorskan idag. Och jag lyckades låta bli att hosta alltför mycket. Ok att det var egoistiskt av mig att gå dit med tanke på hur förkyld jag är, men jag ville bara få det kollat att bebis verkar må bra. Det gör den. Fast på sätt och vis så visste jag ju det, den lever ju så pass mycket rövare under sina vakna stunder. Men jag ville ändå försäkra mig om det.

Sedan förra kontrollen så har magen vuxit 1 cm. Då var det i och för sig en annan barnmorska då ”min” var hemma och vabbade. Men magen har vuxit som den ska. Blodtryck var helt ok och mitt hb har återigen gått upp. Och ämnesomsättningen som togs under mitt extra besök pga min enorma trötthet var helt ok. Så allt är bara fint. Så jag antar att det bara är jag som är vek och sjåpig. Och gnällig. Och genast får jag skuldkänslor och känner att jag borde skärpa till mig. Jag skulle kanske ändå gått till jobbet idag? Min förkylning kanske inte är så illa ändå? Ok att jag hostar tills jag spyr, men det är ju inget ovanligt för mig när jag blir förkyld. Och jag är ju trött, efter att ha lämnat E på dagis och därefter varit hos barnmorskan var jag tvungen att lägga mig ner och vila mig. Helst hade jag velat sova men med tanke på att det där mötet började klockan 9 och jag har sagt att de får ringa mig om det är något så kan jag ju inte sova. Inte nu. Jag får ta och sova middag när jag vet att mötet är slut. Frågan är vad jag ska göra under tiden. Läsa orkar jag inte riktigt. Se på film samma sak. Jag får väl ligga här på sofflocket och filosofera. Och försöka intala mig själv om att jag gjorde rätt som lyssnade på A och stannade hemma från jobbet. Eller?

Akta sig för vad man önskar sig

En gång i en film jag såg, eller var det i en bok som jag läste (?) så var det en som sa att man skulle akta sig för vad man önskade sig för det kunde gå i uppfyllelse, fast inte alls så som man hade tänkt sig. Lite så känner jag det nu. Imorgon är det där första, stora, viktiga mötet jobbet som jag har nämnt jag bör vara med på. Och jag kommer inte att delta. Jag kommer att vara hemma med min förkylning och feber och hosta. Febern är inte så hög, förkylningen i sig inte så farlig. Hostan är inte heller så farlig, förutsatt att jag sitter/ligger still och inte säger något. Men rör jag mig, eller pratar jag så sätter hostan igång. Tung, jobbig och ihärdig. Och jag kan inte sluta. Och blir det riktigt illa så kräks jag. Och då blir det att jag hostar ännu mer vilket i sin tur leder till ännu mer kräkningar. Och hostningar. I en evig cirkel. Roligt värre. Och inte så lätt att varken ta sig till jobbet, eller jobba över huvudtaget då.

Trots att jag nu har ett väldigt giltigt skäl till att sjukskriva mig så känner jag att jag borde jobba imorgon ändå. Dels för det där mötets skull. Även om jag vet att de övriga kommer att fixa det galant utan mig, särskilt som jag har skickat allt material i dubbla upplagor till tre olika personer. Dels för att jag känner att jag har ont om tid redan som det är och jag vill avsluta saker och ting på ett bra sätt. Dels för att den person som ska axla min roll under min frånvaro nu skulle ha flyttat ner till mig från och med imorgon. Och så skulle jag haft tid hos barnmorskan imorgon bitti, men är jag hemma från jobbet så kan jag ju inte gå till henne heller. Särskilt som de har en lapp vid ingången där det står att man ska komma en annan dag om man tex är förkyld. Och slutligen, är jag hemma imorgon från jobbet kan jag inte heller gå på E:s dansavslutning. Hon går nämligen på dans på måndagar och imorgon är det terminsavslutning och då är föräldrar välkomna att komma och titta. I höstas var vi både, och hennes farmor och farfar där, imorgon blir det bara A.

Idag var min lilla fina familj iväg nästan hela dagen till Borås djurpark. Jag hade gärna velat följa med. Jag låg hemma, nerkrypen i soffan. Som jag varierade med sängen. Och så hann jag med att sitta en stund ute på altanen och njuta av solen. Men sedan blev jag trött och gick och lade mig för att sova. Jag hann inte sova länge förrän jag vaknade av knastret mot fönstret. Solen hade ersatts av ösregn och jag fick springa ut för att rädda dynorna som jag hade lämnat kvar då jag hade tänkt sätta mig där ute igen efter middagsluren. Behöver jag säga hur min kropp reagerade över den springturen? Hur som, även utan förkylningen skulle jag nog inte kunnat följa med. Det skulle varit alltför tungt för mig att promenera runt där hela dagen, särskilt som det är så pass kuperat.

Även om jag önskar att bebis kommer ut snart så vill jag inte att den beslutar sig för att komma någon av de närmaste dagarna. Dels för att jag i mitt förkylda skick tvivlar att jag skulle orka med en förlossning, dels för att våra barnvakter, A:s föräldrar, är bortresta måndag-lördag. Visst, vi har reservplaner på hur vi skulle lösa det, men ändå. På söndag i nästa vecka vore det perfekt om bebis kom! Då är svärisarna åter hemma och jag har förhoppningsvis hunnit kurera mig från hostan och förkylningen. Och jag skulle slippa gå omkring med all den här tröttheten och mattheten som jag känner pga graviditeten. Men som sagt var, man får passa sig för vad man önskar sig. Jag vill i att allt ska gå bra. Och att bebis kommer när den själv vill. Jag vill tex inte behöva bli igångsatt. A har en kollega vars fru kommer att bli igångsatt imorgon, ca två veckor innan beräknat. Jag vet inte riktigt varför men jag gissar på att det är för havandeskapsförgiftning. Och det, och andra komplikationer slipper jag helst. Det jag önskar mest av allt nu är att allt kommer att gå bra. Både för mig, bebis och min familj.

Besök hos barnmorskan

Idag var det återigen dags för besök hos barnmorskan. Min ordinarie BM var hemma med sjukt barn så jag fick träffa en annan istället. Allt såg bra ut. Nu kollades det i och för sig inte så mycket olika saker utan bara blodtryck (som var ok), SF-mått (helt ok även om den sakteliga hamnar längre och längre ner under översta kurvan, vilket är helt ok då jag vid första mätningen låg så väldigt högt) och så hjärtslag. Det lilla hjärtat slog 138 slag/minuten och det är där, runt 140 som dom har legat hela tiden. Så allt är bara bra med bebis

MVC-besök

Idag har jag varit så enormt, sanslöst trött. Ett tag imorse var jag väldigt nära att stanna hemma från jobbet, men samvetet tillät mig inte. Att vara trött är ingen anledning till att stanna hemma. Inte ens när man är så trött att man bara vill gråta. Eller att man är så trött att man till och med börjar gråta… Men efter en liten stunds forsande så kändes allt bättre och jag kunde bättra på sminket igen och åka iväg till jobbet.

Som tur var så blev inte arbetsdagen så lång ändå, då jag hade tid hos barnmorskan på eftermiddagen. Sist var mitt blodvärde lite lågt, men då dagens värde visade samma som sist, och då blodmängden i kroppen har ökat en del sedan den gången, så ansåg barnmorskan att det var bra. Även mina andra värden visade sig bara bra, och det var ju skönt att höra! Även magen mättes, och den hade växt som den skulle så den verkar hålla sig på sin höga kurva, så även där verkar allt bra!

Vidare så frågade hon mig om hur det hade varit med amningen med E och hur jag tänkte göra den här gången. Med E var det en sex månader lång kamp. Under sex månader så kämpade jag på. Mjölkstockningarna avlöste varandra, SPC-flakes och Lecitin mildrade ner det hela så att jag fick ut i alla fall lite mjölk, även om det var klumpigt och stundvis även rosa av blod. Såväl E:s BVC-sköterska som den psykolog jag gick hos vid det laget och till och med amningsrådgivningen ifrågasatte om jag verkligen skulle fortsätta kämpa. Och det skulle jag. Jag hade gett mig skråen på att jag skulle amma i minst sex månader. Och har jag bestämt mig för något… Så under sex månader kämpade jag. Jag ammade, jag pumpade och så fick vi ge E tillägg i form av ersättning. Den här gången har jag sagt att jag kommer inte fortsätta att kämpa lika idiotiskt länge. Den här gången tänker jag försöka amma så länge som A är hemma, dvs över sommaren, sedan måste jag ge upp om det inte fungerar fullt ut. Det är jag skyldig både mig själv, E och bebis. För som det var då så var jag ingen bra förälder E:s första sex månader. Och nu så kommer jag ha två barn att ta hänsyn till.

Hypokondriker

Jag känner att på senaste tiden har jag blivit allt mer orolig. Dels så är det rädslan för blodpropp. Nu har jag ju varit och tagit prover och nu återstår att se vad de säger. Även om förnuftet säger att skulle de visa att jag har ökad risk för det så kommer läkaren på mödravården hjälpa mig att förhindra att jag får någon. En annan sak som jag börjat oroa mig för de senaste dagarna är dels viktuppgång, dels havandeskapsflrgiftning. Förnuftet säger att jag kommer inte att gå upp en massa i onödan om jag fortsätter att äta som nu, dvs nyttigt och om jag inte ökar mitt matintag radikalt. Just det gör att jag, fastän jag bet hur dumt det är, oroar mig för viktuppgång. Jag vet ju hur svårt det är för en sådan som jag, som har hypotyreos har för att gå ner i vikt. Och trots att jag egentligen är fullständigt medveten om att min vikt skiljer rätt mycket på morgon/innan frukost och kvällen, och även från kväll till kväll, så har jag två kvällar på raken vägt mig. Och självklart har jag då passerat min startvikt. Och det med alldeles för mycket. Att då ha passerat startvikten inom mycket kort tid känns inte alltför betryggande. Och det är där oro kommer instormandes. Tänk om jag börjar få havandeskapsförgiftning? Usch, jag vet hur dumt det är att noja sig, men hur lätt är det att låta bli???

Den senaste tiden har jag varit extremt trött. Igår hade vi en kines från A:s jobb över på middag. Vi brukar nämligen bjuda hem kineser som jobbar med A och som kommer hit för några veckors jobbande/vistelse. Igår, på våffeldagen, serverades det inte våfflor utan:

Förrätt: Havskräftor
Varmrätt: pressad potatis med renskav
Efterrätt: Vaniljglass med varma hjortron

Och kinesen verkade gilla det, även om han satt och petade bort kärnorna i hjortronen…

Bytet av barnmorska

Idag när jag kom hem från jobbet så låg det ett brev till mig i brevlådan. Det var från min nya barnmorska. Och i brevet så stod det bl.a.

20140321-194556.jpg

När jag läste detta så blev jag ärligt talat förbannad. Denna information hade min nya barnmorska fått från journalerna från den barnmorskemottagning jag gick på innan. Jag hade för mig att har man någon nära släkting som har fått blodpropp så ska man säga det till barnmorskan just för att risken för blodpropp är något ökad vid graviditet. Så jag nämnde det för min gamla barnmorska så snart jag kunde efter min systers stroke i mellandagarna, men reaktionen uteblev. Jag tänkte att jag kanske hade fel om saken. Men hon noterade i alla fall i journalen. Tur var ju det! Och tur var det ju att jag nu har bytt mottagning och barnmorska, annars kanske jag hade gått och fått en blodpropp jag med! Så på måndag ringer jag min nya barnmorska och så ska jag in och ta de prover som behövs, och jag ska göra det med glädje! Äntligen en seriös mottagning och en seriös barnmorska! Och jag tänker även gå ut med namnet på den mottagning som jag nu har lämnat. Så, gott folk. Funderar ni på vilken mödravård ni ska bända er till i Göteborgstrakten, välj inte Barnmorskegruppen! Väljer ni det ändå, var vaksamma och var pålästa för att veta att de verkligen gör rätt!>

25 veckors kontroll

Idag var jag på 25 veckorskontrollen vilket jag gjorde hos min nya barnmorska på den mödravård som jag gick till under graviditeten med E. Det var en ganska ung tjej, eller nåja, i alla fall i jämförelse med den jag hade under graviditeten med E. Den jag hade då är numera pensionerad, den jag har tappat förtroendet för och som jag nu bytt ifrån var 50+, och min nuvarande är kanske i min ålder, dvs 30-40 (jag är dålig på att bedöma ålder på folk). Hur som, min nya barnmorska verkade gullig, kunnig och hon verkade bry sig. Betydligt mer än vad jag kände den jag bytte ifrån gjorde.

Blodtrycket var ok, liksom sockret. Järnvärdet var lite lågt, men då den har varit ok tidigare, och då lågt blodvärde pga graviditet brukar komma innan vecka 20, så trodde barnmorskan att det var tillfälligt och jag behöver inte börja med järntillskott just nu i alla fall. Jag fick även bekräftelse på att det är inte bara jag som tycker att min mage är för stor. Först mätte en barnmorskestudent SF-måttet och fick då 29, vilket fick henne att bli lite förskräckt. Då mätte barnmorskan och fick det till 27 cm, som fortfarande är i överkant, men ändå ok då den hamnade på översta kurvan.

Idag var även E på kontroll, närmare sagt på 4 årskontrollen. Även där gick det bra. Så nu är både mamman och de två barnen kollade och har fått var sin OK-stämpel i pannan.

Juvligt

På senare tid har jag varit enormt trött och sliten och framförallt känt av ryggen. Så jag tog och bokade in en massage på mitt favoritställe, som även erbjuder gravidmassage och detta var jag på i morse innan jobbet. Jag fattar inte varför jag inte hade gått dit redan för några veckor sedan! När massören fortfarande höll på med ena sidan av ryggen kände jag den enorma skillnaden och riktigt längtade tills även den andra sidan skulle få sig en omgång. Efter massagen kände jag mig groggy, men så kom piggheten och den avslappnade känslan som jag brukar få efter massage och jag har gått stor del av dagen och bara känt mig harmonisk. Något som jag upptäckte efter massagen var att jag kände av fogarna mer. Jag tvivlar starkt på att massagen ökade smärtan utan snarare så är det nog så att den trötta ryggen överröstade känningarna från fogarna, och nu när ryggen var bearbetad och betydligt mer avslappnad så utmärkte sig fogarna desto mer.

Efter jobbet idag så var det till att hämta E och så ta henne till frisören för klippning. Till min besvikelse fick jag veta att min favoritfrisör på salongen ska flytta hem till Skåne 😦 Det brukar alltid sluta så, hittar jag någon jag trivs med så flyttar denne eller åker på flera månader långa resor eller liknande. Varför blir det alltid så???

Idag bytte jag föresten MVC. Det blev den i samhället som vi bor i. Den barnmorska jag fick prata med verkade jättegullig och jag fick tid för 25 veckors kollen redan på måndag. Den gamla barnmorskan på den MVC som jag valde lämna fick jag idag, tillslut ett svar ifrån, efter att ha mailat och avbokat min nästa tid. Hon kunde inte alls förstå att jag kände mig bortglömd… Jag förstår det, jag antar att hon har glömt att jag har fått tjata till mig mina prover på TSH, och att jag hade väntat i över 40 minuter efter utsatt tid sist jag skulle ta prover och att jag inte fått några svar från samma prover och… Resultaten föresten, de kunde se dom på min ”nya” MVC så hon berättade för mig hur de var. Dom såg riktigt bra ut – SKÖNT!

Något som var lite kul med massagen imorse var att bebisen var på gott humör och lät mig ligga helt ”vanligt” på rygg. Den här massagekliniken har kuddar man kan använda när man är gravid, men det behövdes som sagt var inte. Det gick bra att ligga på mage ändå! Jag tror att bebisen försöker ta igen det nu, för hela eftermiddag/kväll har magen känts enorm, otymplig, obekväm och allmänt jobbig.

Nu ska den här tjockisen till strandad blåval i alla fall kryps till kojs, så:

GOD NATT, GOTT FOLK!

Mödravård

Jag börjar allt mer att fundera på att byta från den privata MVC som jag nu går på. För två veckor sedan så var jag där på provtagning för att kolla mitt TSH. Bortåt 40 minuter efter utsatt tid kom min barnmorska, men hon ville/kunde inte ta mig utan det var receptionisten som fick ta proverna, men innan hon kunde ta gick jag vänta ytterligare en bra stund då receptionisten satt i telefon. Med tanke på det så anser jag inte att jag ska behöva kontakta dom mer än två veckor senare och fråga om resultaten, särskilt som de har lovat att ringa. Men det är precis vad jag har gjort igår, 15 dagar efter provtagningen.

Första gången jag ringde var 9:45. Då kom jag direkt till en telefonsvarare som meddelade att de hade lunchstängt 11-12… Efter 12 samma sak. En stund senare när jag ringde var det jättelång telefonkö så då beslutade jag mig för att testa direkt med min barnmorska. Hon svarade inte så jag antar att hon var upptagen med en patient, eller något. Så då valde jag att maila. Inget svar. Varken igår eller idag. Så snacka om att känna sig bortglömd när detta uppstår hela tiden!

En enkel ursäkt är visst svårt

Idag skulle jag till mödravården för att ta blodprov för att kolla om senaste höjningen av levaxin var tillräcklig för att hålla min ämnesomsättning i schack. En kvart efter utsatt tid så gick jag och frågade i receptionen (bara de som ska träffa läkare eller gå på ultraljud behöver anmäla sig i vanliga fall) för att fråga om det hade blivit något fel, även om jag hade kollat med det mail där barnmorskan hade mailat tiden. Jodå, jag hade tid. Jag skulle bara sätta mig ner i väntrummet och vänta. Då jag bara skulle ta blodprov hade jag inte lagt så mycket pengar på parkeringen så jag passade på att springa ner och fylla på med ytterligare en halvtimme. När även den halvtimmen började närma sig sitt slut så gick jag än en gång till receptionen för att säga att nu kunde jag inte stanna längre utan måste åka tillbaka till jobbet och så be om en ny tid. Receptionisten satt dock i telefon så jag fick vänta lite. kommer min barnmorska.

”Och idag skulle du ta prover, ja!”

Ingen ursäkt, ingenting. Och vi går bort till hennes rum. Precis när vi ska gå in, tvärstannar hon och hindrar mig att gå in.

”Det har kört ihop sig lite! Vänta här!”

Och så försvinner hon iväg. Efter en liten stund kommer hon tillbaka och upprepar sig än en gång att det har kört ihop sig och att hon i receptionen får ta blodprovet på mig istället. Och så följer hon mig tillbaka till väntrummet, och så tar hon med sig nästa patient (kallas man för det på mödravården?) och jag får sätta mig ner än en gång för att vänta då receptionisten fortfarande sitter i telefon. Efter ytterligare 5-8 minuter är samtalet slut och jag får äntligen ta mitt prov. Och trots att det första sticket inte fungerar och hon inte hittar någon ådra, trots att jag måste stickas två gånger, så tar det hela inte mer än bara någon minut. Och inte en ursäkt från min barnmorska fick jag… Jag har ju varit lite skeptisk till henne och efter det här… Jag funderar allvarligt på att byta. Jag vet inte i så fall om jag ska be om en annan barnmorska på samma mottagning eller om jag ska gå till den mödravård som jag gick på när jag väntade E. Visst, jag överreagerar kanske, men jag vill ju känna förtroende och få en bra kontakt med den person som kommer att vara och pilla på min mage och vara stöd och ta del av resterande del av graviditeten. Och för mig känns vanligt hyfs och en så enkel sak som en ursäkt inte som någon större deal och inte alltför mycket begärt. Nu hann jag inte äta i lugn och ro utan istället fick det bli en macka som jag fick kasta i mig på väg till mitt möte som jag hade inbokad efter lunch. En lunch som hade gått till att sitta och vänta i det där väntrummet…

På eftermiddagen hade jag sett fram emot att få gå på manikyr, ett erbjudande som jag hade köpt på Let’s deal. När jag kommer dit visar det sig att det har blivit fel med denna bokning så jag har ingen tid… Men tjejen på salongen är bra och serviceminded och ber om ursäkt, och så får jag en ny tid om två veckor. Och det fastän erbjudandet har gått ut vid det laget. DET kallar jag för service! Så även om jag inte fick mina förväntningar uppfyllda så gick jag därifrån med ett gott humör. Och ser man på det positivt så fick jag nu möjlighet att vara ute i trädgården och leka en stund med E, och njuta av den vårliga solen och de underbara 10 plusgraderna

Ultraljudet

Dagens ultraljud var jättebra! Inte bara för att allt såg bra ut med Lilla Stjärnan (nej, vi kollade inte könet och vi spanade inte efter någon snopp) utan även för att barnmorskan som gjorde utredningen var väldigt bra. Hon var lugn, metodisk och så berättade hon om allt hon såg. Hade hon jobbat på MVC skulle jag absolut velat ha henne som ”min”!

Något som var lite kul var att när undersökningen började så såg man att bebisen höll på och svalde fostervatten. Mycket snart såg man även magsäcken öka i volym. 🙂

Stor del av utredningen var den även samarbetsvillig och låg ganska lättåtkomligt, men inte när det var dags att kolla hjärtat och kamrarna. Då vände den ryggen till så att allt skymdes och det slutade med att jag fick testa med att lägga mig på sidan. Först den ena, sen den andra. Men det var svårt att få till det helt bra. Jag antar att Lilla Stjärnan helt enkelt tröttnade. Just kollen av hjärtat tig lång tid pga hur bebisen låg till, vilket gjorde att A hann bli rätt orolig att allt inte stod rätt till. Men tillslut ansåg sig barnmorskan vara nöjd och kunde intyga att allt såg bara bra ut. Och det var ju skönt!

Då har jag och Lilla Stjärnan gått in i vecka 20. Den har startat med hosta och nu är jag orolig för att bli sjuk igen. Hostan känns inte alls bra och jag tycker inte att den låter alltför bra heller. Inte så att jag misstänker lunginflammation eller något, men det känns helt enkelt inte helt bra. Men så vet jag ju av erfarenhet hur dålig jag brukar bli…

Slutligen måste jag bara säga att det är ju så sannolikt skönt att ha E hemma igen! Hon var bara borta en natt men jag saknade verkligen henne ändå!

Nä, nu är det dags att försöka blunda och låta de gråblå vila. Imorgon är det en ny dag som ska fyllas av att träffa E:s bästa kompis och hennes mamma och tillsammans med dom åka tåget in till stan för att sedan gå på bio och se på Bamse. Det var ett tag sedan vi sågs sist så det ska verkligen bli jättekul att ses! Så nu hoppas jag verkligen att jag inte blir sämre till imorgon för då måste vi kanske ställa in det hela, och det vill jag ju inte!