Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg vad du gjorde för exakt ett år sedan? Det gör jag. 

Jag hängde tvätt. Sedan hände det något, jag reflekterade över det, fortsatte hänga tvätt. 
När tvätten hängde på tork ringde jag några samtal och gick därefter och lagade middag. När maten var uppäten fick E åka till farmor och farfar, A och jag åkte till Mölndals sjukhus för att få det konstaterat som jag redan visste. Vattnet hade gått. Några timmar senare åkte vi hem igen, i väntan på värkar. 

Nästa morgon kände jag av lite värkar, men de försvann och de höll sig borta. Ända tills vi kom till Östra och de kopplade på CTG. Då kom de, värkarna. De kom med 6-7 minuters mellanrum. Vi beslutade oss för igångsättning. Jag ville föda i Mölndal men de hade fullt på förlossningen så i väntan på att få komma in åkte vi och åt lunch. Och så gick vi på second hand och köpte böcker. 

På förlossningen fick jag värkstimulerande. Mellan värkarna läste jag i min bok. När jag kände att en värk var på väg och jag inte hann säga till så klappade jag med handen på benet så att A skulle komma och hålla mig i handen. Efter ett tag fick jag lustgas. Och så sterila kvaddlar. Jisses vad ont de gjorde! När jag lagt ifrån mig boken så fokuserade jag under värkarna på en bild på väggen. Eller egentligen inte på själva bilden utan namnet på fotografen, Anne Giddes.

Men lustgasmasken läckte så barnmorskan gick ut för att leta efter en mindre mask. Då kände jag att nu, kommer den, bebisen! Barnmorskan kommer springande och ber mig knipa så att det inte ska gå för fort. Och jag knep. Det gick till min förvåning bra. Och så kommer hon, vår efterlängtade lilla bebis! Lillasyster föddes 17:45, en timme efter kvaddlarna, tre (eller var det fyra?) efter att vi blev inskrivna. Då, när vi blev inskrivna var jag bara öppen någon centimer, inte mer, så när hon väl hade bestämt sig kom hon fort! 

Och imorgon fyller den lilla damen 1 år! Oj, vad tiden går!

Dagen idag

Idag hade jag tid till efterkontrollen på MVC. Samtidigt passade vi på att ta cellprov (hade fått kallelse till förra veckan, men efter kontakt med min barnmorska kom vi överens om att ta allt på en och samma gång idag) och sätta in spiral.

Under de år som vi försökte få till ett syskon till E, och efter att vi hade fått veta varför vi inte lyckades med det, så sa jag att nu behövde jag i alla fall inte skaffa preventivmedel. Nu, sedan Lillasyster föddes har jag ändrat mig. Jag har insett att jag är livrädd för en graviditet. Visst, jag saknar känslan av att få ett extra streck på testet. Spänningen. Nervositeten. Förvirringen. Den skräckblandade lyckokänslan. Och jag kan mycket väl tänka mig att gå igenom en förlossning till, men ett barn till… En graviditet? NEJ! Och därför måste vi ha någon typ av skydd. Hormontillskott vill jag inte ta. Kondom är så bökigt, så då är valmöjligheterna begränsade. Så det fick återigen bli kopparspiral. Hur som, allt såg bra ut (TSH får jag veta inom några dagar) och jag fick ok för att sätta igång och träna så nu är det bara att komma igång.

Lillasyster var med mig för efter besöket på MVC hade vi tid på BVC då hon skulle få sin första dos av Rotarix, ett vaccin mot Rotavirus, den vanligaste orsaken till magsjuka. Jag vet att många är väldigt restriktiva med att vaccinera sina barn, men varken jag eller A känner någon rädsla. Svininfluensan pågick för fullt när jag var gravid med E, och trots det jag vet idag om de biverkningar som det vaccinet kunde ge, så skulle jag gjort som då, jag skulle vaccinera mig då jag ser att eventuella negativa följder av att inte vaccinera sig är större än riskerna för eventuella biverkningar. Så även med denna vaccination mot Rotaviruset. Riskerna om Lillasyster drabbades av Rotaviruset är stora och då hostar jag gladeligen upp de hundralappar som vaccinet kostar (590krx2). Dos nummer 2 får hon i samband med tremånaderskontrollen då hon får de ”vanliga” vaccinationerna plus en mot Hepatit B, även den en extra vaccination som erbjuds och som vi själva får betala för.

Allt som allt tog dessa två besök hela förmiddagen och till min glädje visade min lilla tjej sin allra bästa sida. Hela tiden var hon glad och ”pratade” och log med/mot alla som visade henne uppmärksamhet. Men så var hon också trött när vi kom hem…

Dagens BVC-besök slutade även med att jag fick en ny omgång medicin mot svamp på brösten utskrivet, den sista tabletten för förra omgången tog jag imorse och jag har inte blivit bättre. Nu ber jag till gudarna att denna omgång ska ge avsedd effekt! Smärtan mellan amningarna tär, men är inget mot den smärta som är vid amning. Till min glädje har mjölken (peppar peppar) ändå räckt och vi har inte behövt komplettera med ersättning på flera dagar! Och vi som tidigare har fått komplettera 1-3 ggr/dag då mjölken ”tagit slut”! Underbart! Nu är det bara att smärtan också ska försvinna som återstår…

Jag har funderat på orsaken till Lillasysters Torsk och min svampinfektion och kom på att hon har haft det mer eller mindre sen hon föddes. I samband med det värkstimulerande som jag fick vid förlossningen så fick jag antibiotika i droppform i förebyggande syfte för den infektionsrisk som vattenavgången medförde. Och i samband med antibiotikabehandling är svamp en vanlig biverkning, så där har vi den troliga orsaken…

Efter dessa två besök fick vi möjlighet att åka hem en stund och vila oss innan det var dags att hämta E från dagis. Idag fick hennes bästa dagiskompis följa med oss hem för första gången och jag fick därmed en ganska avslappnad eftermiddag – SKÖNT! Det behövs emellanåt. Och det var en fröjd att sitta och amma och samtidigt lyssna på de två flickorna prat och lek. De är ju så samspelta! Kompisen lär ju få följa med fler gånger!

Besök på mödravården

Idag var det åter dags för ett besök på mödravården. Min ordinarie barnmorska har gått på semester så jag fick träffa en annan. Mina blodvärden var bra. Vi diskuterade lite om hur jag mår och jag berättade om min frustration och att det känns som om jag redan skulle gått över två veckor, trots att jag ”bara” är i vecka 40+3, då dottern var just två veckor vid det här laget. Sedan skulle vi boka in nästa besök. Först tänkte hon på måndag, men då jobbade hon inte och hon tyckte att det var taskigt att jag skulle behöva träffa ytterligare någon ny. Så hon kollade på fredag, men även då var hon ledig. Så vi bokade i alla fall in en tid till på måndag då jag tyckte att det var ok att träffa någon annan, bara jag fick komma in på kontroll och höra att allt verkade ok med bebis. Men sedan så började hon fundera. Och så sa hon:

”Jag skulle ju kunna göra en hinnsvepning på dig på torsdag om du vill? Du är ju nu i vecka 40+3 så det borde ju gå bra även om vi inte brukar göra det så tidigt. Vi kan boka in en tid om du vill?”

Jag behövde inte tänka efter, det var precis vad jag ville! Det var bara så att jag inte hade modet att fråga… Men sen började hon fundera lite mer och sa.

”Du är ju så långt gången, jag kan ju göra ett försök redan nu om du vill? Jag måste dock kolla så att undersökningsrummen är ledigt, jag behöver en gynstol för att komma åt”

Tyvärr så var barnmorskornas undersökningsrum upptaget. Men så kom hon på att det fanns ju ett rum till, läkarens. Så hon gick och kollade om den var ledig. Det var den.

Så, nu har jag fått en hinnsvepning gjord. Det visade sig att bebis inte hade sjunkit ner riktigt så mycket som man skulle önska, men att den låg i rätt position, livmodertappen var förkortad till kanske ca 2 cm och jag hade öppnat mig kanske 2-3 cm. Så bara det kändes som en lättnad, något händer ju i alla fall med min kropp, även innan hinnsvepningen! Vi får se om bebisen bestämmer sig för att komma. Jag började i alla fall blöda, vilket var ett bra tecken enligt henne. Slutar jag inte blöda eller börjar jag blöda mer, utan att värkarbetet kommer igång så skulle jag ringa till förlossningskoordinatorn och så skulle jag få tid för igångsättning. Eventuellt kan det bli tal om en ny hinnsvepning på torsdag. Fast jag vet inte hur det blev med den saken. Vi bokade inte någon tid fast vi pratade om att göra det. Vi var både lite allmänt virriga. Jag får väl ringa och kolla imorgon eller på onsdag om inget börjar hända nu. Jag vet inte ens om tiden som nämndes på måndag blev bokad eller inte. I vilket fall, händer det inget efter hinnsvepningen så kommer jag vid nästa veckas besök få en tid bokad för igångsättning. Behöver jag nämna hur skönt det känns att veta att nu kommer det verkligen att hända saker framöver? Att bebis kommer att komma ut inom överskådlig framtid, oavsett om den vill det eller inte, om inte annat så med medicinsk hjälp? Visst, jag visste det redan innan, men nu finns det en konkret plan, och dem vetskapen, den gör väldigt mycket!

Så goa läsare, håll tummarna för att denna hinnsvepning gjorde susen! Gjorde den det så kommer det hela att sätta igång under de närmaste två dygnen.

20140630-171542-62142809.jpg

Oro

Jag har nu allt mer börjat oroa mig för två saker. Det första är förlossningen. Östra sjukhuset och Mölndals sjukhus som har Göteborgs två förlossnings avdelningar/BB har sedan lång tid tillbaka personalbrist, bristande lokaler och allmänt brister i sin vård vad det gäller just förlossning och eftervård. Personalen går på knäna och Göteborgs Posten har vid ett flertal tillfällen (senast idag) skrivit om bristerna. Och som överallt annars inom vården så blir det än mer märkbart nu i sommar och semestertider. Och ju längre bebis väntar med att komma ut, desto mer semestertider blir det. Och min oro växer. Nu har vi ju valmöjligheten att istället åka till Varberg (dit många av Göteborgs barnmorskor flyttar efter att ha slutat här i stan pga arbetsbelastningen), men det ligger ju ändå 30-40 minuter bort. Det är ju en ganska bra bit att åka… Men där ska situationen i alla fall vara bättre för så väl personal som för de som kommer dit för att föda. Som det är idag i Göteborg kan en barnmorska förlösa 3-4 barn på ett pass och det är tydligen inget ovanligt att de får jobba bortåt 50 timmar i veckan. Personalen mår verkligen dåligt och fackförbundet har fått till extra arbetsmiljöronder. Är det verkligen så det ska vara? Och vill jag verkligen föda under dessa omständigheter?

Den andra saken som oroar mig är amningen och för att den inte ska fungera. Med E hade jag verkligen jätteproblem med amningen, därav min oro. Henne delammade jag i sex månader, trots att jag fick höra frågan om jag verkligen skulle fortsätta amma.

”JAAA, det ska jag!”, svarade jag med tårarna sprutandes. Och såväl barnmorskan och psykologen på mödravården skalade på sina huvuden och insåg att det gick inte att övertala mig till något annat. Samma svar fick sköterskan på BVC liksom de på amningsrådgivningen. Och jag fortsatte amma. Och må dåligt. Nu har jag sagt att jag ska bara försöka tills A börjar jobba igen. Har det inte kommit igång tills dess, då ger jag upp det helt. Men frågan är, kan jag verkligen hålla det? Ge upp i förtid? Jag vet ärligt talat inte. Men samtidigt, jag vet ju att går jag inte det att fungera så kommer jag att må så dåligt om jag fortsätter att kämpa så att inte bara jag, utan hela familjen skulle bli lidande av hur jag mådde om jag fortsätter.

Så mina två stora rädslor just nu är personalbrist vid födseln och hur amningen kommer att fungera.

Vilka är dina största rädslor just nu?

En dag i väntans tider

Imorse så var jag in till mödravården och lämnade in urinprov för odling, precis som vi enades om i torsdags, läkaren och jag. Nu återstår det att se vad det säger. Jag orkade inte heller vänta på resultatet på det som de kunde se nästan på en gång, särskilt som jag såg att det var flera som ville komma in till henne för provtagning.

När jag kon hem därifrån så ringde jag min chef. Han hade inte möjlighet att prata just då, men han ringde tillbaka en liten stund senare. Han verkade inte vara alltför förvånad över min sjukskrivning. Och han trodde inte att jag skulle behöva komma in något. Fast en sväng ska jag in i alla fall någon dag, jag måste få tag på en laddare till datorn så att jag kan skicka all nödvändig material till min ersättare, lägga in ”out-off-Office-meddelande” på mailen och några andra småsaker. Och så måste jag lämna in mitt läkarintyg. Hans förståelse kändes bra, men samtidigt jobbig. Jag hade ju så gärna velat orka jobba denna vecks ut! Jag hade ju verkligen trott att jag skulle klara av det, och nu när jag inte gjorde det känner jag mig misslyckad. Jag vet, det är dumt, men vad ska man göra när man känner på ett visst sätt?

De senaste dagarna har sammandragningarna ökat allt mer och idag har det också känts stundvis som om det skulle ha börjat sippra lite. Jag får be om ursäkt för känsliga läsare, men jag har haft en del flytningar på senare tid, men idag har det stundvis verkligen känts som om det sipprat till och med. Så idag har det fått bli trosskydd, för visst har det sipprat. Dock inte vatten utan just väldigt vattniga flytningar. Men just den sipprande känslan gör mig spänd, förlossningen med E började ju med vattenavgång… Så jag vet ju hur vattenavgång är just om det kommer sipprandes. Samtidigt så känns det bra för det känns som dessa förändringar är ytterligare ett steg närmare dagen D. Fast frågan är hur långt det är dit? Kroppen håller ju på allt mer och förbereder sig, det är klart och tydligt. Samtidigt så vet jag ju att det trots allt kan dröja ett antal veckor till innan det är dags för leverans. Om man ändå visste när det kommer att vara. Då vore det lättare att veta om det börjar bli dags att packa väskorna eller inte.

Annars så har mitt mående varit sådär. Hostan var riktigt jobbig imorse men den lugnade sug under dagen av att vara stilla och tyst. Tröttheten är stor (och ändå lyckas jag inte sova än trots att klockan är snart halv tolv). Men så var jag ju vaken inatt igen. Vaknade vid två, tre för E hade drömt något och har ledsen. Sedan kunde jag inte somna om. Inte förrän jag hade gått och lagt mig i vuxensängen inne i bebisens rum. Efter en stund då lyckades jag somna, men då hade jag varit vaken ett ganska bra tag.

Lite mer om läkarbesöket plus lite annat

Jag glömde i förra inlägget berätta att det togs lite prover på mig, bl.a. urinprov. Det visade sig att jag både hade lite protein i urinen plus lite bakterier. Om det inte hade varit röd dag imorgon skulle jag fått komma in med ett nytt prov då som de skulle skicka till odling, men nu får det vänta tills på måndag. Så vi får se vad det nya provet på måndag säger och vad som kommer att ske framöver.

Och nu ska jag hastigt hoppa över till ett helt annat ämne, nämligen försäljningen av min bil. Idag insåg jag att jag kanske inte kommer att ha kvar bilen så länge till och det snörde sig genast i halsen på mig. Imorgon kommer en eventuell köpare och tittar på bilen. Skulle denne hoppa av så finns det en annan som är intresserad av att komma och se på den. Så håll nu tummarna för att detta ska gå vägen! Visst, jag skulle verkligen bli helt strandsatt här hemma på dagarna om bilen blir såld nu, för min kropp klarar helt enkelt inte av backen på vår gata. Men ändå… Det är ju nu man ska sälja en cab om man ska få något för den. Och förhoppningsvis kommer bebis snart och då är ju både A och bil hemma hela sommaren! Och i slutet av juli är nya bilen klar för leverans. Men samtidigt, herregud vad jag kommer att sakna min cab! Det kanske inte gör så mycket om den inte blir såld? Vi kanske ska ta och behålla den i alla fall, precis så som A föreslog..? Eller? Så får det nog bli om bilen inte säljs nu under helgen.

Läkarbesöket

Sitter här och känner mig misslyckad. Jag vet att jag inte ska behöva känna så, men det gör jag. Jag ville ju så gärna…

Läkaren sjukskrev mig fram till förlossningen. Det är ju bra. Eller? Men varför kommer då dom här känslorna? Och varför kan jag inte bara acceptera? Och varför kan jag inte sluta gråta? Jag trodde att jag skulle känna mig lättad, men det gör jag konstigt nog inte. Det känns bars jobbigt. Men det är väl så det är, hur jag än vänder mig så har jag ändan där bak. Och jag får försöka tänka på att jag nu får chans att samla krafter, krafter för att orka förlossningen, när den nu blir, orka vara den mamma jag vill vara.

Jag lyckades ta mig till barnmorskan idag. Och jag lyckades låta bli att hosta alltför mycket. Ok att det var egoistiskt av mig att gå dit med tanke på hur förkyld jag är, men jag ville bara få det kollat att bebis verkar må bra. Det gör den. Fast på sätt och vis så visste jag ju det, den lever ju så pass mycket rövare under sina vakna stunder. Men jag ville ändå försäkra mig om det.

Sedan förra kontrollen så har magen vuxit 1 cm. Då var det i och för sig en annan barnmorska då ”min” var hemma och vabbade. Men magen har vuxit som den ska. Blodtryck var helt ok och mitt hb har återigen gått upp. Och ämnesomsättningen som togs under mitt extra besök pga min enorma trötthet var helt ok. Så allt är bara fint. Så jag antar att det bara är jag som är vek och sjåpig. Och gnällig. Och genast får jag skuldkänslor och känner att jag borde skärpa till mig. Jag skulle kanske ändå gått till jobbet idag? Min förkylning kanske inte är så illa ändå? Ok att jag hostar tills jag spyr, men det är ju inget ovanligt för mig när jag blir förkyld. Och jag är ju trött, efter att ha lämnat E på dagis och därefter varit hos barnmorskan var jag tvungen att lägga mig ner och vila mig. Helst hade jag velat sova men med tanke på att det där mötet började klockan 9 och jag har sagt att de får ringa mig om det är något så kan jag ju inte sova. Inte nu. Jag får ta och sova middag när jag vet att mötet är slut. Frågan är vad jag ska göra under tiden. Läsa orkar jag inte riktigt. Se på film samma sak. Jag får väl ligga här på sofflocket och filosofera. Och försöka intala mig själv om att jag gjorde rätt som lyssnade på A och stannade hemma från jobbet. Eller?

Akta sig för vad man önskar sig

En gång i en film jag såg, eller var det i en bok som jag läste (?) så var det en som sa att man skulle akta sig för vad man önskade sig för det kunde gå i uppfyllelse, fast inte alls så som man hade tänkt sig. Lite så känner jag det nu. Imorgon är det där första, stora, viktiga mötet jobbet som jag har nämnt jag bör vara med på. Och jag kommer inte att delta. Jag kommer att vara hemma med min förkylning och feber och hosta. Febern är inte så hög, förkylningen i sig inte så farlig. Hostan är inte heller så farlig, förutsatt att jag sitter/ligger still och inte säger något. Men rör jag mig, eller pratar jag så sätter hostan igång. Tung, jobbig och ihärdig. Och jag kan inte sluta. Och blir det riktigt illa så kräks jag. Och då blir det att jag hostar ännu mer vilket i sin tur leder till ännu mer kräkningar. Och hostningar. I en evig cirkel. Roligt värre. Och inte så lätt att varken ta sig till jobbet, eller jobba över huvudtaget då.

Trots att jag nu har ett väldigt giltigt skäl till att sjukskriva mig så känner jag att jag borde jobba imorgon ändå. Dels för det där mötets skull. Även om jag vet att de övriga kommer att fixa det galant utan mig, särskilt som jag har skickat allt material i dubbla upplagor till tre olika personer. Dels för att jag känner att jag har ont om tid redan som det är och jag vill avsluta saker och ting på ett bra sätt. Dels för att den person som ska axla min roll under min frånvaro nu skulle ha flyttat ner till mig från och med imorgon. Och så skulle jag haft tid hos barnmorskan imorgon bitti, men är jag hemma från jobbet så kan jag ju inte gå till henne heller. Särskilt som de har en lapp vid ingången där det står att man ska komma en annan dag om man tex är förkyld. Och slutligen, är jag hemma imorgon från jobbet kan jag inte heller gå på E:s dansavslutning. Hon går nämligen på dans på måndagar och imorgon är det terminsavslutning och då är föräldrar välkomna att komma och titta. I höstas var vi både, och hennes farmor och farfar där, imorgon blir det bara A.

Idag var min lilla fina familj iväg nästan hela dagen till Borås djurpark. Jag hade gärna velat följa med. Jag låg hemma, nerkrypen i soffan. Som jag varierade med sängen. Och så hann jag med att sitta en stund ute på altanen och njuta av solen. Men sedan blev jag trött och gick och lade mig för att sova. Jag hann inte sova länge förrän jag vaknade av knastret mot fönstret. Solen hade ersatts av ösregn och jag fick springa ut för att rädda dynorna som jag hade lämnat kvar då jag hade tänkt sätta mig där ute igen efter middagsluren. Behöver jag säga hur min kropp reagerade över den springturen? Hur som, även utan förkylningen skulle jag nog inte kunnat följa med. Det skulle varit alltför tungt för mig att promenera runt där hela dagen, särskilt som det är så pass kuperat.

Även om jag önskar att bebis kommer ut snart så vill jag inte att den beslutar sig för att komma någon av de närmaste dagarna. Dels för att jag i mitt förkylda skick tvivlar att jag skulle orka med en förlossning, dels för att våra barnvakter, A:s föräldrar, är bortresta måndag-lördag. Visst, vi har reservplaner på hur vi skulle lösa det, men ändå. På söndag i nästa vecka vore det perfekt om bebis kom! Då är svärisarna åter hemma och jag har förhoppningsvis hunnit kurera mig från hostan och förkylningen. Och jag skulle slippa gå omkring med all den här tröttheten och mattheten som jag känner pga graviditeten. Men som sagt var, man får passa sig för vad man önskar sig. Jag vill i att allt ska gå bra. Och att bebis kommer när den själv vill. Jag vill tex inte behöva bli igångsatt. A har en kollega vars fru kommer att bli igångsatt imorgon, ca två veckor innan beräknat. Jag vet inte riktigt varför men jag gissar på att det är för havandeskapsförgiftning. Och det, och andra komplikationer slipper jag helst. Det jag önskar mest av allt nu är att allt kommer att gå bra. Både för mig, bebis och min familj.