Toppsökningar

Jag har inte många som följer min blogg och det är inte många som hittar hit, men trots att jag skriver för min egen skull tycker jag att det är kul att se vad som läses och hur folk hittar hit. Här en sammanfattning på den senaste sökstatistiken

20130630-143956.jpg

Annonser

Konsertdags

Det är inte ofta jag går på konsert men idag så åkte hela familjen på Lisebergs Kaninkonsert där de även hade besök av några världsartister:

20130630-143351.jpg
Fifi Förgätmigej

20130630-143425.jpg
Lille Skutt

20130630-143509.jpg
Smurf

20130630-143532.jpg
Dora Utforskaren

20130630-143603.jpg
Nicke Nyfiken

En stilla undran

Om det nu ändå ska vara näst intill omöjligt att bli gravid för viss kvinnor, varför måste naturen djävlas med dom genom mens och allt vad det medför i form av ökade kostnader (skydd), PMS i alla dess former så som smärtor, humörförändringar (i regel mot det sämre , åtminstone för undertecknad 😉 ), viktuppgång…? Varför kan man då bara inte få slippa allt detta då? På naturlig väg?

Ja, jag erkänner. Just nu önskar jag att jag vore en man och slapp allt vad mens betyder, och det utan att behöva ta en massa tabletter

Husmor i farten

Igår när jag var på COOP så hade jotdgubbsförsäljaren ett erbjudande på två liter jordgubbar för 25kr så då köpte jag 4 liter då gubbarna såg väldigt fina ut. Efter att ha moffat i oss en massa jordgubbar igår till mellanmål, och ännu mera idag så fanns det fortfarande en massa jordgubbar kvar och av dessa kokade jag sylt. Nu väntar jag på att de ska stelna. Gör de inte det så måste jag koka om dom, och det vill jag inte!

20130628-163029.jpg

Tiden går fort

Tänk så snabbt tiden går i vissa avseenden. Det känns som om det inte var så länge sedan jag skolade in en liten blyg, smårädd tjej på förskolan. Idag, knappt två år senare så tömde vi hennes hylla och låda och kramade om favorit ”fröken” (som för övrigt imorse fick ett halsband som E gjorde innan frukost). Detta var den sista dagen på småbarnsavdelningen. I höst, efter ett förhoppningsvis härligt ”sommarlov” är det storbarnsavdelningen min lilla plutt ska gå till! Hujja vad tiden går fort! Snart tar hon väl studenten också!!! 😉

20130628-143423.jpg
Snabbt går det! ”Sommarlov” nästa!

Handlingsplan

Som arbetslös så måste man leva upp till vissa krav för att bli berättigad till A-kassa. Ett sådant krav är att man aktivt ska söka jobb och att man ska vara inskriven på Arbetsförmedlingen. På arbetsförmedlingen görs en handlingsplan och nu i månadsskiftet var det dags att förnya mitt. Så idag var jag in till det kontor som ligger i min kommun och fick en ny handlingsplan skriven. Hade det varit en månad eller mindre hade det inte behövts någon handlingsplan, men då jag inte börjar jobba förrän i mitten av augusti så fick jag en. Och under rubriken ”Söka arbete” fick jag detta

20130628-133459.jpg
Undrar vad arbetsgivare skulle säga om man kom till en intervju och fick frågan

”När kan du börja?”

och man svarar

”Jag har redan fått ett annat jobb och jag är här bara för att reglerna ser ut som de gör!”

Det roliga var att den förmedlare jag fick träffa blev väldigt intresserad av mitt nya jobb och undrade om det fanns någon utbildning för att bli sådan, och då jag hittade en sådan utbildning i Göteborg (KY), dock drygt två veckor för sent, så kunde jag tipsa förmedlaren om denne. Så det är inte varje dag man hjälper någon på arbetsförmedlingen att hitta en utbildning som denne kan söka för att kunna jobba med det denne egentligen drömmer om! 😉

Kan inte hjälpa

…men jag blir lite irriterad när folk på dessa ökända forum (ja, jag vet, jag borde hålla mig borta därifrån så att jag slapp bli så irriterad) klämmer fram sina åsikter om fertilitet och infertilitet. En sådan sak är ju den ständigt återkommande ”Slappna av! Kommer det så kommer det!”.

En annan sak som jag också stör mig på är något som dyker upp bland tjejer som själva har kämpat med att bli gravida är när de tränar så att kroppen säger ifrån på både det ena och det andra viset, och även går på diet trots sin låga vikt (under normalvikt) och sedan muttrar surt över att en bekant med några (eller mängder av) extrakilon lyckas bli gravida, ”Hon som inte tar hand om sin kropp alls!”. Då vill jag bara skrika:
”Hallå! Ser du inte vad du gör med dig själv? Undervikt kan även det påverka fertiliteten, liksom extrem träning! Ser du inte alla varningstecken din kropp ger i från sig??? Din livsstil påverkar kanske inte negativt på din fertilitet men troligtvis påverkar den inte positivt heller!

Nu är det ju inte alltid så att personen ifråga går på extrem diet, eller tränat extremt mycket, men ofta är det så. Och det stör mig. Kanske är det så att jag känner mig träffad, jag som har ett BMI på 29, men jag tror inte att det är hela orsaken. Utan just det faktum att dessa personer så tydligt visar sin avsky mot överviktiga och hur de tydligt visar hur mycket de ser ner på dom som inte är lika små som dom. För i de flesta fall handlar det om just trångsynthet. En trångsynthet som märks väldigt väl och som finns hos vissa smala personer, något som jag inte sett alltför ofta hos andra ”grupper”. Jag har tex aldrig hört en ickerökare säga något liknande om rökare. Eller en nykterist om någon som nyttjar alkohol. Eller…

Och än en gång, jag vet att en del kan känna igen sig och bli provocerade. Men precis som ni, så vill jag bara förmedla min åsikt, även om jag i regel håller käft om just dessa saker. Men nu vet du hur jag känner nästa gång du säger något liknande. Då kommer jag troligtvis inte säga något, för jag vill ju egentligen inte stöta mig med någon

PMS-kossan i farten, del 1

Som jag tidigare har skrivit så vistas jag en del (alltför mycket) på olika forum ute på internet, och då har det, med tanke på vad även en stor del av den här bloggen har kommit att handla om, varit en hel del på forum där det diskuteras barn, barnverkstad och dylikt. Och idag, då jag är lite extra sur och vresig och extremt PMS:ig så ska jag lista upp några ständigt återkommande saker som jag stör mig på. Så med risk för att reta upp eller såra folk, var så god, här kommer den, min lista på saker jag stör mig på:

1) ”Jag är på ÄL+7, tog ett test idag och det var negativt! Vi har misslyckats igen! Jag kommet aldrig bli gravid!!!”
Hmm, oerhört många tycks plussa enormt tidigt, men att man inte fått något plus innan beräknad mens behöver inte betyda att det inte lyckats, det kan helt enkelt vara för tidigt för att synas något. Sedan så är det här med hcg-nivån och dess stegring något som skiljer från graviditet till graviditet.


2) ”Jag ger upp! Vi har försökt i tre månader och vi har fortfarande inte lyckats få ett plus! Vad är det för fel på mig? Vi kommer aldrig att få barn!”
Man brukar säga att snittiden för att bli gravid är 7 månader. Och det är inget ovanligt att det kan ta upp till ett år innan det tar sig. Dessutom, oddsen är bara kring 15-20% att bli gravid vid varje ägglossning, och ca 33% av graviditeterna slutar i ett tidigt missfall, dvs man vet inte ens att man har varit gravid utan att mensen kommer som den ska, eller kanske eventuellt lite senare

3) ”Vi har inte råd att låta mannen vara hemma med barnet då han tjänar mer än vad kvinnan gör!”
Hur kommer det sig att det omvända inte stämmer, dvs att man har råd att låta kvinnan vara hemma även om det är hon som tjänar mest? Här en liten notis om detta från dagens GP (onsdagen den 26 juni 2013)

20130626-104936.jpg

4) Diskussionerna om ”hen”, om man ska använda det eller inte, och om man ska klä sina barn könsneutrala eller ej
Jag är personligen emot benämningen, om det inte är så att personen ifråga själv vill bli kallad för ”hen”. Det finns så många andra sätt att få fram det man vill få sagt, om man nu inte vill säga ”hon” eller ”han”. Den som påstår något annat anser jag ha dålig fantasi och dåligt ordförråd. Men detta är i alla fall något vi har lyckats med i svenska språket fram till idag, varför är vi plötsligt så känsliga idag? Och hur kommer det sig att det är så viktigt i det svenska språket, men knappt förekommer (vad jag vet) i något annat språk? Visst, finskan har sitt ”hän” men det gör ju också att finskan är lite fattigare som språk i detta avseende. Men hur skulle man uttrycka sig på tex engelska om man ville få samma sak sagd? Eller är det så att alla andra är så långt efter?

Och hur kommer det sig att jag aldrig får några svar på min fråga till dessa ”hen”:ister/de som förespråkar könsneutrala kläder (de få gånger jag har försökt delta i diskussionen) att vilket är bättre, att bli fostrad av omvärlden till att vara en viss kön, eller att bli uppfostrad till att man är ett neutrum, vilket i sin tur betyder att man blir ”osynlig” i förskolan (enligt en doktorsavhandling som gjordes för något år sedan på Göteborgs universitet)?
Vår uppfostran av E ser helt enkelt ut så här:
Vi försöker lära henne att vara stolt över sig själv, det hon är och det hon kan. Hon har från mycket tidig ålder själv fått bestämma vilka kläder hon ska ha på sig, så länge det är något så när vettiga kläder för vädret och årstiden (och inte är alltför utmanande när hon blir äldre). Jag tycker allt som oftast inte att det är snyggt, men är det det hon gillar, så visst. Då får jag acceptera det.
Vi ser nämligen som så på saken att vi kan inte uppfostra omvärlden till ett visst beteende. Däremot så kan vi försöka uppfostra vårt barn till att våga tro på sig själv, att våga ta sina egna vägar och att inte vara dömande över andra. Och nu råkar hon vara tjej, så vi vill att hon ska vara det. Skulle det en dag visa sig att hon var transexuell, bisexuel, homosexuel eller vad det nu kan vara, så hoppas vi att vi med vår uppfostran har gett henne verktygen och kraften att vara stolt över det som andra kanske skulle skämmas för. för hon är ju ändå drn hon är, osvsett om hon är en tjej eller kille, eller lite både och.

Vi kan fostra henne till att bli sådan som vi önskar att människor i allmänhet vore. Att tycka att könet inte är av betydelse. Så vi väljer att göra det vi kan, utan att experimentera med vårt barn, och utan medvetet utsätta henne för något som skulle kunna skada mer än vad nyttan av ”hen” ger

Så, detta var några av mina irritations moment ute på nätet. Det finns garanterat fler, men det får räcka för den här gången. Kanske kommer det en fortsättning en annan dag

Livets mirakel

När jag var gravid med E så hade jag en kollega vars fru var beräknad strax efter mig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men rutinultraljudet gick inte riktigt som den skulle. Resten av min graviditet så var jag en ständig påminnelse för honom om vad de hade förlorat och sitter man i ett öppet landskap med Norden mer eller mindre bredvid varandra, är det svårt att inte synas och det är svårt att prata utan att höras alltför mycket om någon kommer och frågar.

Så i maj förra året så fick de ett barn. Barnet kom lite för tidigt men den här gången gick det i alla fall vägen.

Idag när jag gick in på Facebook kunde jag få se en bild på en liten, liten bebis. De hade nu fått ett andra barn. Jag kunde inte annat än känna glädje för deras skull. Ok, jag vet ju inte riktigt vad de hade gått igenom, men jag hade ju sett hans plågade min och hans plågade ögon när han såg min allt mer växande mage allt eftersom graviditeten fortlöpte. Och bara den smärtan…

Jag måste erkänna att jag kände inte helt och fullt enbart glädje, utan jag kände även sorg. Sorg över att vi inte lyckats. Sorg över att jag är kvinna och inte man. Hade jag varit man hade det inte vara några som helst problem med att köra på med IVF:en som planerat. Sorg över att ha hamnat i den här situationen. Sorg över att jag vill något som är svårt att förverkliga. Sorg över att jag inte kan lämna det och gå vidare. Sorg över att jag inte kan glädjas över mitt nya jobb.

Äta, eller ätas

På midsommardagen så kunde vi äntligen skörda våra första jordgubbar ur planteringslådorna. Trots mina skyddsåtgärder hade två sniglar lyckats ta sig upp i lådan och äta upp en jordgubbe, men men, det var ju lätt att åtgärda.

Igår, när vi kom hem från Skårs gård skulle jag och E gå och kolla om det fanns några mogna jordgubbar. Och möttes av detta

20130624-200758.jpg

Imorse när jag hämtade tidningen så möttes jag av en tom blomkruka bredvid brevlådan. Rådjursd********a hade väl letat efter fler jordgubbsplantor att kalasa med, men när de inte hade hittat några rivit ut plantorna ur krukan. Så jag fick börja dagen med att försöka plantera om blommorna i krukan. Kan inte någon vänlig själ till jägare komma och ta bort de där hemska fästingspridarna som inte kan låta mina planteringar vara!?

Idag så var jag och E iväg till en handelsträdgård för att köpa nya jordgubbsplantor som det är tänkt att vi ska ha på altanen den här gången för att rådjuren inte ska kunna komma åt dom. Jag hade tur och de hade halva priset på allt så det blev två amplar med jordgubbsplantor. Den ena var full med bär, och den andra med blommor. På så vis hoppas vi på en lång skördetid. För övrigt, rackarns vad jag hade velat shoppa loss! Särskilt med tanke på rean….

På eftermiddagen åkte jag och E till Liseberg tillsammans med några vänner. Barnen lekte och stojade runt på Bushållsplatsen en bra stund

20130624-211417.jpg

20130624-211433.jpg

20130624-211442.jpg

Lugn

Då har då midsommarhelgen lidit mot sitt slut. En helg som varit avkopplande och skön. Midsommarafton blev en familjedag då vi åkte till Tjolöholms slott och midsommarfirandet där tillsammans med svärföräldrarna. När E började tröttna, och då hennes sug efter den jordgubbstårta som hon hade garnerat (för övrigt världens finaste med jordgubbarna fast förankrade långt ner i tårtan, tyvärr ingen bild då min telefon hade gömt dig just då) blev för stor så åkte vi hem till oss för att äta sill och potatis (plus lite mer 😉 ). Vid sextiden åkte gästerna hem till sitt och vi fick lite fredagsmys med popcorn i tv-soffan och någon barnfilm från netflix.

Midsomnardagen var A shoppingsugen och då så gott som alla andra ställen hade stängt så åkte vi dit där det var öppet, Kungsbacka outleten Freeport. Vi var inte ensamma, kan jag säga! Vi var dör strax efter det att de hade öppnat, redan då var det mycket folk! När vi åkte så fanns det inga parkeringar kvar ens hos grannen ICA Maxi. Med oss hem hade vi ett par skor till S, ett par sandaler till E och två par skor, fotvänliga sådana till mig och mina hälsporrefötter som inte är roliga numera. Mina och A:s skor köpte vi i en av affärerna som hade erbjudandet köp 3, betala för 2 och dessutom hade vi en voucher värd 100kr så vi fick ytterligare100kr rabatt. Så för under 900kr fick vi tre par skor, eller om man räknar med E:s sandaler som köptes i en annan affär, för övrigt min favorit bland barnskoaffärer, Vincent shoe store så fick vi fyra par, bra skor för under 1000kr! Inte illa! Jag hittade även ett par stretchjeans för 200kr.

Resten av dagen var det familjemys och lek. Men allt gående straffade sig för mig och värken i foten fick mig att mestadels sitta och vara tråkig i soffan. Fram emot kvällen sydde jag en dyna till E:s utebänk. Nu ska jag bara måla färdigt den så ska jag lägga in en bild på den så får den intresserade se hur fint det blev!

Idag har vi haft ytterligare en lugn dag. Vi åkte till Skårs gård, en av våra favorit utflyktplatser, för att äta brunch med familjen N, dvs E:s bästa kompis och dennes bror och föräldrar. De hade aldrig varit där innan men pappan i familjen funderade på att ta sitt jobb dit på konferens, så de verkade nöjda! Det är många som vi introducerat gården för, och alla har blivit förtjusta, så det är ett väldigt bra tips om man vill göra något mysigt i närheten av Göteborg!

När vi ätit klart så sparkade vi lite boll i deras fotbollsgolfsbana, barnen lekte lite och så avslutade vi besöket med att fylla våra redan mätta magar med Skårs gårds egengjorda glass. Mmmm!

20130624-000528.jpg

Väl hemma kom svärföräldrarna och hjälpte till att räta upp E:s lekstuga som höll på att rasa samman då dess plintar hade förflyttats. Så nu står den rakt och jag kan börja måla om den och även snickra upp staket på den. Så snart hoppas jag kunna inreda den så att den blir en riktig dröm för E att leka i!

Tankens kraft

Ikväll kom känslan/tanken

”Jag är gravid. Den här gången har vi lyckats”

Men det är just endast en tanke/hjärnspöke. Sannolikheten för det är minimal, inte bara pga mina dåliga äggreserver och A:s dåliga spermier, utan även för att jag inte tycks ha haft någon ägglossning över huvudtaget. Från början av cykeln var det ju tänkt att vi skulle fortsätta som innan och därför började jag med ägglossningstest. Sedan fick jag jobbet och vi kom fram till att vi inte ska försöka aktivt ett tag, då sannolikheten att vi lyckas är liten, och då jag inte vill vara provanställd och gravid igen (vilket jag skrev om tidigare här i min blogg). Men jag fortsatte kolla med ägglossningstest för att få ett litet hum om när nästa mens kan förväntas komma, med tanke på att senaste mensen var rejält försenad. Jag fick en stegring i början av förra veckan, som höll i sig några dagar, men jag fick aldrig positivt test fastän jag testade två gånger varje dag. Vissa månader har jag även tempat och det gjorde jag sporadiskt även den här cykeln, men jag har inte fått någon stegring i temperaturen heller. Eller bättre sagt, jag har fått en liten, men den är försumbar, inte alls som den brukar vara. Så jag har med hög sannolikhet inte ens haft någon ägglossning den här månaden. Så det känns skönt att inte bygga upp några förhoppningar och det är skönt att veta att det jag känt är bara en önskan. En stark sådan, men absolut inget äkta. Och jag vet att om jag hade fått den här känslan en vanlig månad, då skulle hoppet bara skenat iväg!

En vändning i livet

För tolv och ett halvt år sedan fick jag höra orden som jag var rädd för att höra, men som jag egentligen visste skulle komma. Kanske inte just de orden, men i alla fall innebörden av dom.

”Du, jag pallar inte längre!”
”Pallar inte vad då?”
”Oss”

Fem och ett halvt års förhållande var slut, där och då. Men mina känslor var inte det. Jag gav det hela ett halvår. Sedan skulle jag gå vidare.

Den våren var jag fattig, men lycklig. En längre tids tyngd från mina axlar hade tagits ifrån mig. Jag var fri. Fri att göra vad jag än själv ville. Jag hade ingen annan att ta hänsyn till. Ingen annan att anpassa mig till. Jag kunde börja sikta mot att uppfylla mina drömmar. Jag kunde nu söka till utbildningen jag ville gå, utbildningen jag hade drömt om i tre år. Utbildningen som låg i en helt annan del av landet. Många timmar från min hemort som jag mer eller mindre hade blivit bunden till på grund av det förhållande jag haft. Bunden för att han inte kunde tänka sig att bo någon annanstans. Inte ens för några år. Ja, jag var fri. Fri att göra vad än jag önskade. Fri som en fågel.

Så snart jag märkte hur mycket bättre jag mådde började jag lämna det hopp jag hade haft om att få tillbaka det som varit. Varför gå tillbaka till något/någon som inte var bra för en? Någon som krävde mer än gav?

I slutet av maj gifte sig min syster. Mitt ex som var kompis med brudgummen var också där. Och han försökte. Och gjorde bort sig. Och jag tog där och då det sista mentala steget från det som varit. Och jag var verkligen glad och lättad över att vara singel.

På midsommar var jag bjuden till en kompis (U) pojkväns (C) föräldrars sommarstuga. Vi var ett större gäng som skulle dit och vi skulle samåka. Jag kände inte alltför många. Men vad gjorde det? Jag var fri! Jag var lycklig! Jag var singel. Och det ville jag fortsätta vara.

Vi skulle först träffas hemma hos C:s föräldrar för att i samlad trupp åka till stugan som låg en bra bit bort.

Innan hade U sagt att det skulle vara några singelkillar där. Jag sa att jag inte var intresserad. Jag ville fortsätta vara singel.

När jag kom till samlingsplatsen så hade de flesta redan kommit. Redan från första stund kände jag en killes blickar på mig. Och jag njöt. Men jag var inte intresserad. När det var dags att åka så hamnade vi i samma bil. Eller bättre sagt samma minibuss. Längst bak.

Väl framme så började vi alla tillsammans att förbereda firandet. Flest personer hamnade vid att tvätta och skrubba potatisen. Jag tänkte inte så mycket vilka det var, men vi hade det rätt trevligt.

När maten väl var klar så satte vi oss till bords. Allt eftersom måltiden flöt på så flyttade folk runt lite och bytte platser. Och killen, vars blickar jag känt av redan från start, och som hade suttit med mig längst bak i bussen, och som också hade varit med och förberett potatisen, hade, utan att jag hade märkt det, förflyttat sig den platsen mitt emot mig, till att sitta på bänken bredvid mig.

Säg den svenska midsommar där det inte kommer lite regn, så gjorde det även den här dagen. Då bara hälften av oss satt under tak så trängde vi ihop oss så att alla skulle få skydd för regnet. Och jag hamnade i knät på den där killen. Och jag var fortfarande inte intresserad.

När renskuren var över skulle vi tjejer gå en promenad och plocka blommor medan killarna dukade av. U tog mig åt sidan och frågade då vad jag höll på med. Jag förstod ingenting.

”Du sa ju att du inte var intresserad av att träffa någon!”

Och det var jag ju inte! Och jag hade väl inte gjort något? Inget annat än att bli smickrad över blickarna. Och att vara social, precis så som jag med vem som helst där.

Man skulle kanske trott att jag vid det här laget hade druckit en hel del. Det hade jag inte. Jag har aldrig varit någon stordrickare. Den här midsommar var inte något undantag.

Jag vet ändå inte vad som sedan hände. Plötsligt stod vi och kystes, den där killen och jag…

Detta är nu tolv år sedan. Länge trodde jag verkligen inte att det skulle bli något mellan oss. Jag skulle ju flytta till Kalmar till hösten och plugga. Och jag ville verkligen inte ha något förhållande! Och vi skulle ju knappt få tillfälle till att ses. Vi hade tidigt kommit fram till att från midsommar skulle det ta sex veckor innan vi kunde ses nästa gång. Sedan skulle det ta ytterligare sex veckor till nästa gång. Och om det gick som jag ville och önskade skulle jag därefter flytta till Kalmar som låg betydligt längre bort än de två timmar som var det dåvarande avståndet mellan oss två och vem tror verkligen på ett avståndsförhållande? Och dessutom skulle det ta ytterligare minst sex veckor innan vi skulle ses igen nästa gång… Klart att det inte kunde bli något!

Idag, tolv år senare så är vi gifta, har vår underbara dotter och ett hus tillsammans. Och om jag ska vara ärlig, jag tror inte att förhållandet skulle överlevt länge om vi inte hade haft avståndet. Och att vi både har kunnat lita på varandra och haft förtroende för varandra. Och om A inte hade varit så totalt olik mitt ex. Till skillnad mot mitt ex är A inte ett dugg svartsjuk. Och det älskar jag honom verkligen för!

20130621-221931.jpg

Och nu då?

Och vad gör jag nu? Just nu känns det som om jag står helt rådvill och vet inte vad jag ska ta mig till. Tills för bara några dagar sedan så hade jag jobbsökandet som tog en del tid från mig och som jag gick och tänkte en massa på. Och bebisverkstad. Och nu har jag inget av det. Och min hjärna vet inte vad den nu ska gå och grubbla på. När jag väl börjar jobba så kommer mitt liv fyllas av det, men fram tills dess? Innan jag hittar något annat? Att bara leka med gosedjur och picknick och att man tältar och att leka Star Wars… Och att svara på de ständiga frågorna:
”Vad säger nallen/hunden/morfar/mamma/E/vem det nu som är en av fantasifugurerns i E:s lek, när det är si eller så?”. Och oavsett svar från mig så anser E att det är fel svar som jag föreslår. Visst det är väl ok kortare stunder dessa lekar men jag känner redan frustrationen krypa i mig. Och så kommer skuldkänslorna…

En sak kan jag inte låta bli att fundera över. Hur är det med andra mammor och pappor som är hemma med sina barn? Blir de också lika frustrerade som jag? Leker de med sina barn hela tiden eller bara stundvis? Hur mycket tid är det de verkligen ÄR med barnen och håller på med olika aktiviteter som leker med dom? Och då syftar jag inte på att man går med barnen till en lekplats och barnen leker där medan man själv sitter och skvallrar med andra föräldrar/leker med sin smart phone/läser en bok eller what ever. Hur är det, håller dessa föräldrar på och plockar/städar en massa i bostaden medan barnen får roa sig själva eller hur gör de? Jag bara undrar

Början till insikt

Nu så börjar jag sakteliga att smälta allt som hänt den senaste tiden och allt eftersom så hittar jag mer och mer positiva saker som det här kommer att föra med sig och jag ser allt mer möjligheterna i den väg jag valt. Jag börjar inse att sannolikheten är stor att jag kommer att få fördjupa mig inom ett område som jag tycker är otroligt intressant och att jag då även kommer att få lära mig oerhört mycket från riktiga experter inom ämnet! Jag har redan tidigare sett, även om det har skuggats av min besvikelse, att jag nu kommer att få papper på att jag verkligen kan mitt område, även om jag inte är utbildad till det, utan att jag mer eller mindre är självlärd. Detta är en orsak till att jag fallit på målsnöret vid ett antal tillfällen under de senaste månaderna. Ok, jag kommer fortfarande inte vara utbildad så, men jag kommer kunna visa att jag jobbat med det och det på ett företag som ska vara experter på det! Är inte det en bra merit, så säg?

Så efter en liten stunds dipp börjar jag sakteliga att se framåt. Och när jag i augusti börjar jobba så blir det full av energi och optimism.

Hjärtat gråter

Jag borde vara så glad för att jag äntligen har fått ett jobb, men mitt hjärta gråter. Hade min senaste mens kommit bara 16 timmar tidigare så skulle jag troligtvis haft äggplock i dagarna. Kommer min kommande mens som den ska, och den efter det också gör det, skulle jag kunna sätta igång med sprutorna i slutet av juli, om jag/vi ville det och ha äggplock i mitten av augusti, dvs precis efter det att jag har börjat jobba, dvs ingen bra idé alls. Över huvudtaget så känns det som en dålig idé att göra ett nytt försök så länge jag är provanställd. Så det betyder att nästa försök kommer inte bli förrän nästa år. Och att jag kommer att ha fyllt 38 om/när bebis kommer. Och just detta känns tungt. Att då när jag hade hoppats att jag/vi hade kunnat gå vidare med mitt/våra liv, först då, som tidigast, kan vi få till våra återstående försök. Och visst kan vi starta tidigare, redan innan provanställningen gått över till fast anställning, men med tanke på hur stor risken är att jag blir så där illamående och kräks så att jag blir helt uttorkad, precis som när jag väntade E, så blir det svårt att motivera ett försök under provanställningen. Och visst är det i regel en hel del magsjukor som cirkulerar under vinterhalvåret, men jag tror ärligt talat att mina kollegor skulle undra om min magsjuka hängde i si sådär åtta månader… Ok, nu är det ju inte säkert att man blir så dålig under sin andra graviditet som man var vid sitt första, men de allra flesta som haft, som jag, kraftiga kräkningar, eller Hyperemesis gravidarum som det heter på fackspråk, får det även i efterföljande graviditeter. Och att få det och vara provanställd… Jag har redan varit med om det en gång, jag vill inte göra det igen

Minnen

Jag har hunnit reflektera över den senaste tidens händelser och inser hur trevligt det är att vara eftertraktad! Och det är också något som jag troligtvis kommer att minnas tillbaka med glädje på lång tid framöver. Samtidigt så kan jag inte låta bli att komma att tänka på de två andra gångerna i mitt liv som jag känt att jag kanske, trots allt har något att komna med, då jag har väckt mångas intresse inom kort tid.

Senast det hände var i samband med jobbsökande. Jag hade under 1,5 år veckopendlat till Mälardalen samtidigt som jag sökte jobb ”hemmavid” som var Göteborg. Plötsligt, efter 1,5 års sökande fick jag plötsligt springa på en massa intervjuer, även om det då inte var i närheten av hur det varit nu och jag hade egentligen flera att välja emellan.

Den första gången jag kände att jag fick uppskattning från flera var i ett helt annat sammanhang. Nämligen när det gäller det här med motsatta könet.

Jag kan börja med att berätta att jag har alltid varit väldigt alldaglig och jag har aldrig väckt någon uppmärksamhet hos killar. Jag minns tex en gång i tonåren när jag och mina kompisar satt och målade upp en bild av hur vårt gemensamma ideal såg ut och att vi skulle ta de olika kroppsdelarna från oss själva. Ansiktet valdes. Ögonen. Håret. Brösten. Benen. Mage. Fötter. Händer… Ingenstans kom något av mig med, bara de andra. Och det gjorde ont. Det gjorde ont ända in i själen.

Nu flyttar vi tillbaka till det där tillfället när jag kände att även jag dög, det tillfälle som jag från början hade tänkt skriva om.

Jag var 18 och jag var iväg med mitt innebandylag till Danmark för att spela i en turnering. På kvällen var det ”disco”. Jag letade mest hela kvällen efter mina lagkamrater, men jag blev uppehållen hela tiden. Av killar som ville prata med mig. Det var verkligen en kväll då jag levde upp. En kväll som jag fullständigt gled igenom. Jag var ju inte intresserad av att träffa någon, jag hade ju pojkvän sedan lång tid tillbaka! Men samtidigt, det är ju alltid kul att bli uppmärksammad! Jag tyckte inte att jag flirtade med dessa killar. Jag tyckte inte heller att min klädsel var så värst utmanande. Minns jag inte helt fel så hade jag ett par helt vanliga jeans och en tröja (jag hade packat för att spela innebandy, inte för att festa, även om det blev både delarna). Det som gjorde det hela så minnesvärt för mig var att jag så fort jag inte hade 110 % av uppmärksamheten så gick jag vidare, för att leta efter de andra i laget. Men jag kom aldrig så långt innan jag blev stoppad igen av någon som ville prata med mig.

Jag trodde först att detta var något som allmänt skedde där, men nästa morgon (nej, jag lyckades aldrig hitta mina lagkamrater) när vi pratade om föregående kväll så hade inte någon av de andra i laget upplevt något liknande. Det närmaste min upplevelse av den kvällen hade en lagkamrat dom träffade en kille den kvällen. De träffades igen ett tag efter turneringen och blev få tillsammans. Och senare den sommaren så var det en stadsfest i vår hemstad och då hade jag förfest hemma hos mig. Då kom bland annat den här lagkamraten, hennes kille och hans kompisar. Och hans kompisar kom ihåg mig. Och en av dom berättade att en annan kompis, en som inte var med på festen, hade blivit väldigt intresserad av mig den där kvällen i Danmark. Och att han hade blivit jättebesviken när jag hade gått därifrån och att han hade försökt hitta mig resten av kvällen. Och att han dagen därpå, den sista dagen av turneringen hade varit och kollat på vår sista match, semifinalen men inte vågat ta kontakt då han hade fått veta av min lagkamrat att jag hade pojkvän.

Jag måste säga att även om jag ser tillbaka på dessa ögonblick med glädje, att få känna sig eftertraktad är underbart, så är jag ändå glad att det bara har hänt några få gånger. För annars är jag rädd att jag skulle blivit enormt högfärdig, vilket jag verkligen hoppas att jag inte är, och aldrig kommer bli.

Och fortsätter

Jajjemen, idag hände det igen.

*RRRRRRING*
”Maramina”
”Hej! Det här är *** från ***”

Jag känner igen namnet på rekryteringsfirman och minns att detta är rekryteraren som hade hittat min profil på LinkedIn

”Jag har nu träffat företaget som jag sköter rekryteringen åt. Efter att ha gått igenom alla kandidater så var det din profil som de var absolut mest intresserade av…”

Där avbröt jag henne och berättade att jag redan hade blivit erbjuden jobb

…och fortsätter

Strax efter senaste inlägget så dök det upp ett mail i min maillåda:

hej
Det har dykt upp ett arbete som **** , med ungefär samma utformning som det på **** som du sökte tidigare i år.
Arbetet finns i Varberg.
Är du intresserad av att diskutera detta arbete?
mvh
****

Kan man säga annat än att jag har valt rätt inriktning när jag en gång i tiden valde eftergymnasial utbildning? Och att det just nu är väldigt stor ruljans på dom som jobbar inom området och att trots att jag inte fått några jobberbjudanden förrän nu, trots lång tids sökande, tycks jag ha en eftertraktad bakgrund och kompetens. Som sagt var, ketchupeffekt…

Tokerierna fortsätter

Jag och E fick för oss att vi skulle ta en fika och när vi stod i kön på kaféet ringde min telefon. Det var från arbetsförmedlingen (!) som hörde av sig och ville veta om jag eventuellt var intresserad av ett jobb som de höll på och rekryterade personal till. Jag berättade att jag precis har blivit erbjuden ett jobb och mannen i andra änden av tråden gratulerade mig och tackade för sig. Vi hade knappt hunnit lägga på förrän telefonen ringde igen. Den här gången var det ett av företagen som jag träffade i förra veckan. De ville erbjuda mig ett jobb. Allt talar för att jag borde tacka ja till detta erbjudande, trots att lönen är lägre än på det andra företaget, men mitt hjärta och mage tvivlar. I detta fall blir det sex månaders provanställning, vilket gör att vi får vänta med nästa IVF i bortåt sju månader. Dessutom så har jag fått en känsla av att detta jobb är betydligt mer stressigt än det andra som jag har blivit erbjuden. Och att på den här tjänsten så skulle det anses vara jobbigt om jag behövde gå ner i tid, just pga att de har så mycket att göra. Samtidigt så är den hör tjänsten inom det område jag vill jobba med. Samtidigt som denna tjänst tror jag skulle vara en merit i framtiden om jag vill gå in på den bana som jag just nu siktar mot, även om tjänsten i sig inte till 100% är där.

Ja, ja. Jag har till imorgon att bestämma mig

Dagens fråga

Jag har en undran, och som jag vill ha mina läsares synpunkter på, så snälla, svara(!):

Kan man i en anställningsprocess fråga arbetsgivaren vad det är hos en de ser och som är det som gör att de vill ha just mig? Jag menar, företagen har ju under intervjuerna frågat det motsatta, dvs varför man har sökt tjänsten och vad man har att ge till företaget. Så borde man inte som sökande kunna fråga arbetsgivaren detsamma när man har blivit erbjuden ett jobb?

Impulsshopping

Igår, efter hälsoundersökningen så gick jag lite i den stad som företagshälsovården till företaget som betalade för det hela håller till i. Då mottagningen ligger på en gågata var det naturligt att traska runt på gågatan innan jag styrde hemåt, särskilt som jag var så sanslöst shoppingsugen. I ett skyltfönster såg jag något som jag bara var tvungen att gå in och köpa. Världens sötaste, lilla brevlåda! Den tänkte jag E ska få ha på din lekstuga när vi har lyckats fixa till den.

20130615-195638.jpg
Är den inte underbar, så säg??? Den är lite mindre än ett A4 och fanns i flera olika färger, men då rosa är E:s favoritfärg så fick det bli en rosa brevlåda.

För ett tag sedan så köpte vi denna bänk till henne

20130615-200050.jpg
Den ska jag måla vit och till denna ska jag sy en lila dyna med vita prickar, så jag hoppas verkligen att i ska lyckas få tummen ur och fixa till lekstugan för jag tror det kommer bli riktigt fint!

Mara med lyckliga tjejer

Idag har E sprungit en mara tillsammans med A, bästisen och bästisens pappa. Det var i Kungsbacka där centimetermaran anordnades. Det var två riktigt taggade tjejer som träffades med sina föräldrar där på torget. Vädret var lite blåsigt men solen sken och alla var glada. Tjejerna sprang hela banan hand i hand, och det trots att bästisen egentligen är en liten tjej med riktig vinnarskalle, men idag var det viktigast för tjejerna att springa tillsammans. De var ju så söta när de kom springande, hand i hand och med papporna som skyddsvakter bredvid :-).

Jag hade egentligen velat lägga in några bilder av dagen, men då jag vill vara något så när anonym så får jag avstå och nöja mig med att berätta om dagen som avslutades med Amy Diamond som uppträdde. E var inte så intresserad av det, och känslig för ljud som hon är så ville hon inte alls vara med sin kompis framför scenen. Så vi bestämde oss för att åka hem med vår lilla, stora, duktiga, men nu trötta sprinter till dotter.

Det man kan ha åsikt om dagen var att arrangörerna borde tänkt på är att det blir en lång väntan för de mindre barnen att gå och vänta från anmälan (senast klockan 11:45) tills deras start (12:50). Men det gick det med. Och som sagt var, det var åtminstone två väldigt nöjda, belåtna och lyckliga tjejer som hade deltagit i sitt livs första, men antagligen inte sista, ”idrottstävling”. Och detta var nog inte sista maran de deltog vid. I alla fall inte sista centimetermaran.

Grubbleri och utebliven glädje

Jag känner mig så oerhört otacksam som inte är glad för det jobb jag blivit erbjuden, men den känns verkligen som ett steg neråt i karriärsstegen. Dessutom så är jag tveksam till mina framtida kollegor. För mig är viss ögonkontakt viktig när man pratar med någon och obefintlig sådan gör mig osäker och just obefintlig ögonkontakt var precis vad dessa hade med mig. De verkade inte det minsta nyfikna på mig, varken i yrkets eller som privatperson. Och även om de verkade kunniga inom sina arbetsområden så kändes det som om det fanns bristande engagemang. Att jobba med någon med dessa förutsättningar… Det lockar helt enkelt inte och jag får en knut i magen. Fast det är ju klart, det är ändå bättre än att inte ha något jobb över huvudtaget.

Trots den översvallande ordalagen från en av veckans första intervjuare (”vi är megaintresserade”, ”du är vår toppkandidat” och dylikt) så kommer jag tydligen inte att bli erbjuden det jobbet. Besvikelsen över detta är enorm. Jag ville verkligen ha det! Där kände jag verkligen att jag skulle kunna ge mitt allt till företaget och där skulle jag verkligen fått utlopp för de behov och önskemål som jag har. Men tydligen så gjorde jag inte tillräckligt bra ifrån mig under gårdagen, vilket gör ont. Så in i Norden ont! Jag måste ju verkligen tabbat mig rejält i och med att jag nu inte blir erbjuden tjänsten. Istället kommer jag kanske bli erbjuden en annan tjänst. En tjänst som på sitt sätt är intressant men jag känner tvivel. Jag hamnar än en gång på en enhet, precis det jag inte vill. Och inte nog med det, jag hamnar i ett fack, precis det jag inte vill göra. Jag vill jobba brett. Blää, jag blir så deppig bara jag tänker på det! Dessutom så skulle inte en eventuell graviditet bli så värst väl mottagen på den här tjänsten. Men samtidigt, den här tjänsten är mer inom mitt intresseområde än det jag har blivit erbjuden och den här tjänsten är den som trots allt är en bättre merit. Frågan är bara om jag kan ge mitt allt i tjänsten när jag känner så här? Jag vet inte! Så kanske är det jobb jag redan har blivit erbjuden den tjänst som jag borde tacka ja till. Trots alla mina farhågor. Där verkar ju pressen inte vara fullt lika stor. Åååh, vad svårt det här är!

Utmattad

Det är vad jag är nu, efter fem anställningsintervjuer inom loppet av fyra dagar! Och viss lön för mödan har jag fått, om än inte än för något av veckans företag. Däremot så ringde de från det företag som jag träffade i förra veckan, och erbjöd mig jobbet, förutsatt att jag klarar av morgondagens inplanterade hälsoundersökning. Sedan så är det ju en del praktiska saker som måste lösas, som lönen (jag accepterade inte den lön de erbjöd) och provanställningens existens. Som jag det det så ger inte provanställning mig några som helst fördelar. Ok, jag kan säga upp mig på dagen, men en månad, som skulle gälla om jag var fastanställd är ingen längre tid heller. Provanställning skulle bara vara en oro för mig, för så länge man är provanställd kan man bli sparkad och det utan att arbetsgivaren behöver motivera sitt beslut. Så av ren goodwill kan jag sträcka mig till ett par månaders provanställning, men inte längre. En annan sak som måste avklaras är att jag måste ta ett beslut på om jag vill ha jobbet eller inte. Och för att kunna ta det beslutet så måste jag få några andra besked…

Busy busy och buskar

Dagens intervju ledde ingenstans, i alla fall inte för tillfället.

Imorgon blir det ytterligare en ny, tuff dag. Först en intervju på ett (för mig) nytt företag och sedan efter det mötet ska jag tillbaka till det företag som bar så enormt positiva i tisdags. Och på fredag blir det hälsoundersökning för det företag som jag träffade i förra veckan. Så det blir fortsatt späckat schema för mig!

För några veckor sedan så berättade jag här i bloggen att jag hade fått kontakt med en kvinna här på vår gata som är trädgårdsexpert och jobbar med frågorna. Idag kom hon förbi och kollade jorden i vår trädgård för att se om vi skulle behöva byta jord när vi planterar häck. Utlåtandet var att vi inte skulle behöva det! Så där kommer vi att spara en del pengar. Sedan så har hon lovat att vi ska få köpa häckplantor via henne, vilket gör att vi kommer att få dom betydligt billigare än vad det skulle bli om vi gick till en plantskola själva, så även där kommer vi att spara pengar! Där ser man hur bra det kan vara att vara social, öppen och utåt 🙂

På jobbfronten inte ett nytt

Eller snarare tvärtom. Mina uppdateringar på den fronten duggar tätt. Och här kommer ett till.

De ringde från det företag som jag träffade i förra veckan. De vill gå vidare med mig. Så nästa steg nu är en hälsoundersökning. Så även om det finns andra företag som är intressantare så vill jag köra på med det här. Jag måste göra det till och med. Så det ser verkligen ut som om jag inom kort kommer att ha ett jobb. Frågan är vilket. Jag vet ju vilket som för tillfället är min favorit…

Galet värre

Jag satt i bilen och var på väg till Plantagen och Maxi när telefonen.

”Hej! Mitt namn är *** och jag ringer från ***. Du hade sökt tjänsten som *** och vi skulle gärna vilja träffa dig! Är du fortfarande intresserad?”

Så nu är min fjärde intervju den här veckan inbokad. Det är slitsamt att vara arbetslös… Och jag inser verkligen att det är enormt skönt att jag inte är mitt inne i en behandling just nu.

För övrigt, jag har sagt det förr men jag säger det igen:

Jag älskar våren och sommaren! Det finns ju så mycket vackert!

20130611-152732.jpg

20130611-152751.jpg

20130611-152810.jpg

20130611-152834.jpg

20130611-152856.jpg

Det känns ännu bättre

När en arbetsgivare säger ”vi är megaintresserade av dig!”

Och då försvinner mina tankar på ett ytterligare barn. Mycket tyder på att jag kommer att ha ett jobb inom mycket kort. Och just nu känner jag att det är det jag vill satsa på nu. På sikt återstår att se. Men just här och nu så är det det jag vill lägga fokus på. Om detta nu går vägen. Jag är fullständigt medveten om att ju längre vi skjuter på verkstaden, ju mindre är chanserna att lyckas. Men jag vill ju vara glad. Jag vill ju vara lycklig. Och det tror jag att det här jobbet kan göra mig. Och mår jag bra, då mår även min familj bra. Eller som A säger:

En glad Maramina ger en glad A

Tankar mitt i bebisverkstaden

Många gånger har jag velat, och försökt, få ner mina tankar om det här med bebisverkstad och bebisdrömmar, men inte riktigt lyckats hitta orden. Men så idag fick jag tips från en gullig tjej jag känner om ett inlägg i en blogg som klockrent sätter ord på det jag har tänkt så många gånger. Det inlägget och den bloggen kan du hitta här