Ont, det gör ont

Tårarna rinner. De tar inte slut. Inget är bra. Men det är svårt att förklara vad som är fel. Vill inte ha mat. Vill inte dricka. 

Jag känner oron växa i min kropp. Vad är fel? Är det ”bara” förkylning och 40-gradig  feber, eller är det något annat? Jag försöker fråga, möts av ännu fler tårar, men inget svar. Det är inte lätt att vara 2,5 år och inte kunna uttrycka sig över vad som är fel. Jag har pratat med vår egna, privata barnsjuksköterska, dvs farmor. Barnens farmor som jobbat just som barnsjuksköterska. Farmor som numera är pensionär. Det är med största sannolikhet vanlig förkylning. Vi går bara vänta och se hur det utvecklar sig. 

Det är inte lätt att vara förälder. Hjärtat går sönder! Jag vill göra allt för att hon ska må bättre. Vi lyckas få i henne så pass mycket vätska så att det borde vars ok och vi känner oss lugnare. Men det skulle inte skada med ännu mer vätska. 

Det febernedsättande  får henne att piggna till och febern går för tillfället ner. Men det är ju inte bra att ge medicin i tid och otid. Och hon  blir hysterisk bara vi pratar om att ta tempen eller ge medicin. Det känns hemskt, nästan som ett övergrepp att behöva vara två vuxna som tvingar henne att sitta still så att tempen kan tas och medicinen ges. Men med tanke på hur hon verkar må, med tanke på att tempen ligger på över 40 grader vill vi ha koll på henne och se att febern inte stiger ytterligare. Och med tanke på allt detta så känns det som om det var än mer plågeri att inte ge henne den lindring som medicinen kan ge en längre stund. Judt när vi tar tempen, just när vi ger medicinen är ändå en kortare tid av obehag än att hela tiden må så som hon verkar må. 
Stackars lilla barn! Jag önskar att jag kunde ta det onda ifrån dig! Hellre är jag sjuk än att du ska behöva vara det! Mitt mammahjärta slits sönder av att se dig så här! Älskade lilla barn, hoppas du mycket snart blir frisk igen!

Lewykroppsdemens. Jag tror jag aldrig hade hört det innan. Demens visste jag vad det var och att det finns några olika typer.  Alzheimer var en slags demens och nog den enda som jag verkligen kände till. Tills nu. 

Min mamma har fått diagnosen Lewykroppsdemens. Lewykroppsdemens upptäcktes i slutet av 80-talet då man fann vid obduktioner att vissa dementas hjärnor innehöll samma proteinansamlingar, Lewykroppar, som är typiska vid Parkinson. 

Mammas demens upptäcktes i samband med att hon sökte hjälp då hon började se personer som varit döda länge. Just synhalucinationer är typiska symptom för den här demensformen. Det finns medicin som kan mildra dessa och min mamma har nu precis börjat ta dom. De flesta med denna diagnos brukar svara bra på medicinen, även om det tar lite tid innan den ger någon effekt. Precis som med annan demens finns det ingen återvändo. Man blir aldrig frisk igen utan tvärtom så blir man allt sämre på sikt. 

I mammas fall har hallucinationerna i vissa fall blivit en verklighet. Det de säger och gör kan för henne vara sanningen, och det oavsett vad vi levande människor säger till henne. Tyvärr så är det ofta negativa saker. Som under hösten har jag fått höra att jag har kallat henne för ”hora”, att jag och A ska separera, att min systersons lilla söta bebis som föddes i höstas har en svampliknande utväxt på ena örat (och det spelar ingen roll hur mycket jag säger att jag till skillnad mot mamma har träffat henne och sett att hon inte har det, för mamma ”vet”) etc. Det senaste nu var inför julen då jag och mina systrar tydligen gick bakom ryggen på henne och inte berättade något för henne. Hon skulle fira julen med mig och min familj och på annandagen skulle jag köra ner henne till min syster i Blekinge. Mamma var jättearg på mig då vi inte sagt hur hon skulle ta dig hit eller härifrån till min syster eller hem efter det besöket. Hennes sviktande minne hade inte noterat alla de gånger som jag hade pratat om det, eller de gånger som systern i Blekinge hade pratat om det eller systern som bor i närheten av mamma pratat om det. Färdtjänst skulle köra hit henne, jag skulle köra henne till Blekinge och syrran skulle köra hem henne. Jag försökte förklara lugnt och inte ta åt mig av hennes ilska, men det var lättare sagt än gjort. Det är helt enkelt inte lätt att ta sådant, även om man vet om att hon är sjuk och att det är sjukdomen som talar. 

En annan sak som sjukdomen gjort är att hon har fått någon slags hang up på sin 70-årige granne. Mamma har fått för sig att han super och knarkar, att han precis fått en bebis och att han nyligen gift sig, och få inte med en kvinna utan två. Hon tror att han försöker hålla det hemligt för henne, men hon vet minsann! Det spelar ingen roll hur mycket han förnekar det, hon vet! Men mest av allt är hon förbannad på honom då han inte bjöd in mamma till dop eller bröllop, men att han däremot bjöd in hennes mamma och bror (dvs min mormor och morbror). Saken är den att mormor dog för bortåt 43 år sedan och min morbror för några år sedan. 

Jag tycker så synd om mamma! Jag tycker synd om henne för att hon inte jag koll, jag tycker synd om henne för att hon är så säker på så mycket negativa saker, på hur folk lär se på henne när hon pratar om dina galenskaper, hur arg och ledsen och besviken hon är över saker som bara hennes hjärna har snickrat ihop och jag tycker synd om henne trots att jag inte kan för allt i världen inte sätta mig in i hur rädd, vilsen och osäker hon lär vara på allt och alla. Och jag tycker även synd om alla som hon fått gör dig saker om och som hon sedan går och anklagar dom för att ha gjort, och då framförallt mammas granne. Det enda han har gjort är att flytta in i en trappuppgång där en person råkar vara sjuk. 

Att våga

”Har du en chef som du inte kommer överen med?

Säg upp dig. 

Har du en arbetsmiljö som du inte tycker om?

Säg upp dig.

Har du en affärsidé som du vill ge en chans? 

Säg upp dig. 

Världen är full av möjligheter. Om du inte är nöjd med situationen är det ingen mening med att sitta och klaga. Du kan faktiskt göra något åt det. Du kan säga upp dig, eller bryta dig liss från förväntningarna som andra har på dig. Funkar inte din affärsidé så hittar du något annat. Livet är för kort för att man ska nöja sig med dåliga chefer och dåliga miljöer, och ångra att man inte tog vara på möjligheterna. 

Du kan förstås välja att stanna kvar. Men om ditt mål är att nå framgång måste du ta risker. Jag tror detsamma gäller för lyckan. 

Följ ditt hjärta. 

Det är tufft att satsa. Det är därför så få vågar göra det. Och det ska vi vara tacksamma för. Det gör nämligen allt så mycket enklare för oss som vågar.”
Petter Stordalen i sin bok Min hemlighet

Möte med chefen

Idag hade jag mitt månatliga möte inbokat med min chef. Först så kollade vi lite på hur stor beläggning jag haft under mina första månader som konsult (och det var bra, jag har redan kommit upp i nivåer som flera av dem som jobbat som konsult i flera år är upp på, så helt klart bättre än förväntat! Hurra för mig!)

Sedan så kollade vi lite på hur det ser ut för mig framöver vad det gäller uppdrag. Det är fullt. Vi var väldigt överens om att jag inte ska ta på mig fler uppdrag för de närmaste månaderna. Mycket av det jag har inbokat är utbildning. Både hålla i färdiga utbildningar men även ta fram och sedan hålla i utbildningen. 

Slutligen så tog min chef upp min provanställning. Jag började ju med en sex månader lång provanställning. Detta var något som inte kändes helt bra för mig, men jag ville ha jobbet och jag hade inte så mycket att välja på om jag ville ha jobbet. Min chef började med att berätta att han trivdes verkligen med att jobba med mig, och att jag hade kommit in bra i gänget. Han hade frågat runt bland de andra, även folk från de andra kontoren som jag jobbat med under hösten, och han hade bara hört gott om mig. Han hade fått höra att jag är lätt att vara med. Att jag tog mig tid med mina kollegor. Var glad och positiv. Engagerad. Kunnig. Lyhörd. Duktig. Lugn. Det var många superlativ. Sådana som jag hört på tidigare jobb, men raka motsatsen till vad jag fick höra av min förra chef på mitt förra jobb.

Dessutom hade han pratat med någon kund och även där hade det varit bra feedback och nöjda kommentarer. I slutet av januari kommer vi ha en mer formell avstämning gällande min anställning men redan nu så sa han att det inte är tal om annat än att min anställning kommer att få fortsätta.  
Orden jag hörde fick mig att bli varm av glädje. Jag trivs. Jag mår bra. Jag känner verkligen att jag har hamnat rätt. I alla fall för tillfället. Och det känns skönt att bli bekräftad. Och skönt att höra att jag levt upp till min chefs förhoppningar och förväntningar. Men framförallt är det skönt att höra att det jag trott om mig som person kanske trots allt ändå stämmer även om det jag fick höra på gamla jobbet var något annat. Jag säger inte att det jag fick höra på gamla jobbet, det som höll på att ta knäcken på mig och som fick hela min världsbild att gunga, inte är sant. Det kanske var så. Kanske är det sådan jag var då. Men frågan är då, vad var det som fick mig att bli sådan? Vad var det som gjorde att jag ändrade mig så enormt? Att jag blev raka motsatsen mot den jag innerst inne är. Jag vet inte

Julen närmar sig med stormsteg och jag försöker i desperation hitta den där riktiga julkänslan som infann sig när jag var liten. Jag förmodar att den aldrig kommer att infinna sig. 

Samtidigt som önskan om att göra mer för att nå den där känslan finns där, så finns även känslan av att inte orka bry sig. Varför stressa? Det är ju egentligen bara för min egen skull jag söker efter den där känslan? 

Julkänslan har i alla fall infunnit sig så sakteliga i vårt hem. Igår var vi och högg oss en gran, idag tog vi in den och klädde den. I lördags kom julgardinerna upp och i söndags gjorde jag lite julgodis. Och fröknäcke. Fröknäcket är för övrigt nästan slut…


Något som jag reflekterar över de senaste dagarna är hur bra jag mår, hur lycklig jag känner mig. Just nu har en stor nöjdhet infunnit sig i själen. Nöjdhet över livet i allmänhet. Känslan av att ha kommit rätt. 

Tyvärr så är den gör nöjdheten inte helt komplett. Den senaste tiden, flera gånger om dagen har den slagit mig, som en stor käftsmäll. Längtan efter ett barn till. Det kommer inte bli några fler försök. Jag förstår inte ens hyr det kommer sig att den där längtan finns där överhuvudtaget! Barnen är inne i varsin jobbig fas (utvecklingsfas?) som flera andra föräldrar som har barn i samma ålder och som jag pratat om säger sig känna igen. De är världens gulligaste och underbaraste barn samtidigt som de stundvis tar död på mig. Jag älskar dom över allt annat på jorden, men de är väldigt krävande för tillfället. Och ärligt talat, jag vill inte börja om från början. Jag ser fram emot när barnen blivit lite äldre och klarar sug själva en stund så att man får möjlighet att fixa alla vardagssysslor i lugn och ro, läsa en bok, eller tidning, ja, bara få göra något i lugn och ro utan att behöva lägga ifrån dig det man håller på med bara för att någon hela tiden vill ha ens uppmärksamhet. Men ändå, på något helt oförklarligt vis så dånar längtan inom mig. Frågan är när den kommer att stillas?

Nyligen var jag magsjuk och till och med illamåendet och kräkningarna ville jag ha, utufall de berodde på graviditet. Det var till och med så att jag önskade att det var så, att de berodde på graviditet och inte magsjuka. Men vad skulle sannolikheten för det varit? Särskilt med tanke på de problem vi har som ledde oss till IVF:ens värld. Och med tanke på den spiral jag har (trots att jag då, för några år sedan sa ”aldrig mer preventivmedel”

Jag hatar undersökningar. Jag hatar alla typer av undersökningar: tandläkare, läkare, optiker… You name it. 

Via mitt jobb blir vi erbjudna att gå på hälsoundersökning, och det är ju bra. Eller egentligen så vet jag inte. Det är ju omdiskuterat det där. Företagshälsovården har alltmer gått från att rekommendera det gått till att säga att det i allmänhet kostar mer än vad det ger. Att det är bättre för arbetsgivarna att lägga dom pengarna på annat. Fast bästa alternativet är ju om man kan lägga pengar på både hälsoundersökning och förebyggande åtgärder (och självklart även åtgärder för sådant som redan är). Men nu kom jag från ämnet, tappade tråden. 

Häromdagen genomgick jag en hälsoundersökning. Jag verkligen avskyr undersökningar och blir jättestressad inför sådana. Denna gång var inget undantag. Samtidigt så visste jag att min taskiga kondition skulle vara ännu sämre än i vanliga fall då jag var förskyld. Jag har alltid varit jättekänslig för det, även när jag var som mest tränad och tränade uppåt fem sex gånger i veckan. Hade jag något på G så kände jag redan på uppvärmningen att allt inte stod rätt till. Jag lagar hellre en tand, utan bedövning än går till en undersökning. Jag går ju, men jag tycker inte om det. Så även denna gång. Mitt kolesterol var riktigt bra, likaså blodtryck och socker. Konditionen var bättre än jag trodde, om än inte bra. Men så kom ju det där som jag visste skulle komma. Det där som jag själv är så enormt medveten om. Det där som jag inte riktigt vet vad jag ska göra något åt. Min övervikt. Trots att jag har testat några olika dieter (även tallriksmodellen och lchf och Viktväktarna), minskat på mängden mat och ökat min träning så har jag inte lyckats gå ner i vikt. Tvärtom har dessa försök lett till att min ämnesomsättning har gått bananas, jag har fått mina symptom över fel medicindos och jag jag gått upp något kilo i vikt. Jag vet att mitt BMI ligger på fetma-nivå, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag trivs inte med det jag ser i spegeln (och inte heller när jag ser på kläderna och storleken på dessa), men jag vet inte vad jag ska göra för att gå ner. Det enda som lyckats få mig att gå ner är graviditet men jag kan ju inte gå omkring och vara ständigt gravid heller! Och de kilon som jag gått ner har jag också ett tag efter förlossning gått upp igen till min ursprungsvikt. Nu har jag i och för sig ”lyckats” samla på mig ytterligare tre kilon i och med mitt senaste försök att gå ner i vikt så nu väger jag mer än någonsin. Tidigare har jag legat still på den där maxvikten, och det oavsett vad jag gjort. Jag har då varken gått upp eller ner. 

Självklart så kom vikten upp och jag kände att jag blev gråtfärdig. 

”Låt oss säga att du gick ner några kilo…”

Jag tror att sköterskan då såg hur jag tog det och så tystnade hon. Och det var skönt. 

Jag skulle verkligen vilja gå ner, men som hon också sa, jag äter redan rätt nyttigt som det är även om jag ibland kan unna mig. Och jag skulle verkligen vilja få upp flåset och kunna träna, men som jag skrivit tidigare, jag vet inte när jag skulle hinna med det. Just nu har jag bestämt att prioritera familjen och barnen. När barnen är större, då ska jag minsann komma igång med tränandet ordentligt! Då finns det mera tid till det jag vill! Hoppas jag…

Sedan den dagen har jag känt mig deprimerad och ledsen. Ledsen över mina kilon. Ledsen för att det ska vara nästintill omöjligt att bli av med dom. Ledsen över vad de på sikt kan orsaka, även om allt nu är helt ok. Så när jag i veckan blev magsjuk så kände jag lättnad.  Nu skulle jag inte stoppa i mig något. Stoppade jag i mig något så skulle det i så fall komma upp igen. Och det kände jag trots att jag vet så väl att det är främst vatten man förlorar då. Och trots att jag vet att det inte skulle bli något minus på vågen på sikt, utan kanske tom tvärtom. 

Saknad av dem som varit

Det är nu många år sedan pappa gick bort och mina barn fick aldrig träffa honom. Fina, snälla, barnkära pappa… 

En av dagens minnen på Facebook var det här inlägget som jag skrev just den 15 december 2011 då E var 1 år och 9 månader:

”Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. 

”Moffa” svarar hon. 

Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. 

”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. 

Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. 

Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂 ”

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det var som hände då. Var pappa där? Eller var det något som E fantiserade ihop? Och om pappa var där då, vad har han mer sett? Har han träffat Lillasyster? Har hon sett honom? Hur är det med honom? Hur är det efter döden? Vad är efter döden? På ett sätt är jag skeptisk till det som inte går att förklaras, men samtidigt, en del av mig vet inte vad den ska tro. Denna händelse, andra händelser som jag upplevt. De allra flesta är kopplade till pappa. Om det är ”på riktigt”, är det så att barnen är känsligare/mottagligare och att det är något som de flesta förlorar på vägen? Jag hade fler sådana upplevelser tidigare, hur kommer det sig? Om de är på riktigt, varför är det mindre nu? Kan det vara så att vi ”stänger” den kanalen i och med att våra sinnen fylls allt mer med intryck? 

Det går perioder då jag inte tänker på honom på länge, men senaste veckorna har jag tänkt på honom desto mer. Plötsligt har min saknad vuxit sig större igen. Kanske har detta att göra med det andra som snurrat runt i min hjärna den senaste tiden? Tankarna på att jag vill något mer. Mer med mitt liv. Men vad betyder det? Vad är det? Är detta min 40-årskris? Att fundera på livet och det som varit och det som är. Fundera på valen jag gjort hittills i mitt liv. Valen som jag står inför och valen som kommer att komma. Jag funderar på saker jag gjort, saker som jag kommer att göra och saker jag borde göra och saker som jag vill göra. Och för att inte tala om saker som jag skulle vilja men som förnuftet säger absolut nej till. 

Är detta min medelålderskris? Hur länge kommer den pågå? Vart kommer den leda mig? 

Visst är det kul att vara eftertraktad! Jag fick detta idag både till mitt LinkedIn-konto, jobbmail och privata mail. 

 

Mitt namn är Xxxx Xxx. Jag arbetar som specialistrekryterare och headhunter inom läkemedelsindustrin och jag rekryterar just nu för en Yyyy till ett läkemedelsföretag i Stockholm som jag skulle vilja prata med dig om. Kan vi boka en tid för ett telefonsamtal där jag kan berätta mer om tjänsten och om företaget som jag arbetar med just nu?
Med vänliga hälsningar

Xxxx Xxx

Någon måste ju ha tipsat om mig, men vem? Någon är det ju som känner till både mailadresserna? Lite nyfiken blir jag ju! 
Vad jag svarade? Jag svarade att jag hade min familj i Göteborg och därför var jag inte intresserad av jobb i Stockholm. Däremot om företaget ifråga kunde tänka sig ta in en konsult så skulle kanske firman jag jobbar på kunna vara behjälpliga 🙂