Påsken

…tillbringades i Värmland med svärföräldrarna. Det blev en relativt lugn helg då farfar hade fått en pacemaker inopererad någon dag tidigare och var rätt tagen efter det. Men A och E åkte i varje fall skidor och E kom långt i sin utveckling av tekniken, hurra för E! Lillasyster verkade vara rätt sugen att testa hon med när vi var och kollade, men hon får allt vänta ett år till innan hon får ställa sig på ett par skidor. 

  
På påskdagen passade vi på att åka på konstrunda och när vi kom till ett ställe och jag såg namnen på konstnärerna som ställde ut så var ett av namnen bekant. Det visade sig att det inte bara var namnet som var bekant 😊, även konstnären! Och jag som inte ens visste att denne höll på med konst! Kul! Särskilt som flera av alstren var riktigt bra! 

Under helgen besökte vi även en getfarm för att köpa lite god getost. Rackarns vad söta de är! 

 

”Här sitter jag och väntar…”
  
”Hallå! Vilka är ni? Vad vill ni? Har ni något gott att bjuda på? Någon som vill kela? Hmm, får jag följa med er?”
  
Stolt mamma och supersöt bebis
 
I och med att helgen blev så lugn hann vi med att även vara kreativa till tusen, så vi hade vår egen konstrunda i köket 😉

   Fjädrarna i riset var det någon annan som hade lagt dit redan innan vi kom upp
Och så självklart så målades det även lite ägg, då självklart från glada höns! 

Lillasyster ville också måla ägg.
  
 
Slutligen, när vi kom hem avslutades helgen med att Lillasyster klämde sina fingrar i ytterdörren som blåste igen. Trots blod och blåa fingrar tycktes det ändå ha gått bra, tack och lov! Men snacka om att som förälder känna skuld för att man inte hade ställt något i vägen så att dörren inte skulle kunna blåsa igen!

Det går utför

Jag har bara åkt utförsåkning en gång i mitt liv. Det var när jag gick i sjuan och åkte med skolan på en friluftsdag till Sunne. Jag minns att jag tyckte att det var kul. I alla fall så länge som barnbacken kändes lagom utmanande. Men när den efter några timmars åkande började bli tråkig ville jag testa stora backen. Jag minns att gympaläraren följde med mig och hjälpte mig med att komma upp och med ankarliften. Den backen var kul! Gympaläraren ville väl åka själv också och inte bara agera som skidlärare åt en nybörjare så han bestämde att jag var bra nog för att klara mig själv. Tydligen så var jag inte det. Jag och ankarliften kom inte riktigt överens. Jag kom helt enkelt inte med den. Jag kände hur kön bakom mig blev allt längre och allt fler började stampa otåligt och jag hörde även folk fnissa. Då gav jag upp, tog mina skidor och lämnade tillbaka dom till skiduthyrningen och så gick jag och satte mig ner på en bänk, plockade fram min matsäck och inväntade resan hem. 

Jag kan ibland känna suget att prova på igen men den där känslan när jag om och om igen misslyckades med tekniken med ankarliften, känslan av att bli utskrattad och utpekad… Jag räds helt enkelt för att göra bort mig, och bli utskrattad. Därför känns det bra att A nu försöker få E att bli intresserad och även lära upp henne. Han har ju alltid varit intresserad och är, vad jag har förstått, rätt duktig. Jag har föreslagit flertalet gånger att vi ska åka upp en vecka, eller något, till någonskidort, men han har inte tyckt att det är värt det med tanke på att jag inte åker och barnen varit så små så enda chansen till skidåkning har blivit när det varit öppet på Ski Sunne. Så är det denna helgen. De var iväg igår och idag när de åkte så följde vi andra med för att titta. Och jag måste erkänna att jag blev allt lite sugen… Lillasyster tycktes bli väldigt sugen! Men hon får allt vänta ett år till. 

Prova pappas hjälm

För oss som tittade på sken solen underbart och värmde våra vintertrötta själar

 

Lek med Photoshop 

Jag gillar Photoshop och i brist på annat att göra så lekte jag lite med en bild som jag försökte ta över den dimmiga dalen utanför huset. Bilden blev oskarp (något annat kan man väl inte förvänta sig i och med att den är tagen med en mobil) men i litet format så ser den ok ut då man inte ser oskärpan. Och lite kul är det med lite olika effekter. Så om man bortser från oskärpan, vilken gillar du bäst?

   
    
    
 

Kalland

…snarare än Värmland 

  
Snart är vi framme på släktgården i Värmland och vi åker förbi frusna sjöar. När man tittar ut känns de vitblommande träd som vi passerade hemmavid avlägsna. Här är vintern fortfarande kvar och man kan inte låta bli att redan nu längta hem, hem till våren. Eller ännu mer efter den riktiga våren. Och sommaren!

Den där känslan

…när man upptäcker att ens chef läser ens jobbmail… Jag har inget att dölja, chefen får gärna läsa mina jobbmail men det vore trevligt att veta varför mina jobbmail har så hög prioritet bland alla andra saker som en chef har att göra. Vill min chef så kan jag börja lägga till denne som hemlig mottagare av samtliga mail jag skickar. Men just detta, att bli så missbetrodd… Vad tror sig chefen ifråga få ut av att läsa mina mail?
Jag vill ha ett nytt jobb!!!

Sola i Karlstad

I dagarna så är det Underhållsmässa här i stan och jag har besökt tillställningen nu två dagar i rad. Igår gick jag på en utbildning, och idag så gick jag runt lite allmänt, men framförallt så var jag där för att lyssna på Tina Thörner som skulle ha ett seminarium om ledarskap, Att leda sig själv och andra för att tillsammans växa, inte vissna. Sicken kvinna! Jag blev verkligen inspirerad. Får du möjlighet så gå och lyssna på henne. Jag är inte helt säker, men jag tror att hon skulle ha ett pass även imorgon, så är du i närheten så gå på mässan och låt dig inspireras, det är gratis! 

Det jag främst fastnade för är att försöka tänka positivt och uttrycka mig positivt för då sprider man en positiv känsla och det är då lättare att nå framgång. Hon jämförde det man säger med blommor, sol och gödning. Säger vi positiva saker så får vi omgivningen att växa. Och vi väljer om vi vill att blommorna växer, frodas och blommar, eller om de vissnar. 

Jag fastnade även för det som jag egentligen innerst inte visste sedan innan. Bara man har tillräcklig passion och har man en vision så kan man få folk att ändra sig och dela ens vision. Jag har bara börjat tvivla på min vision…

Och så kommer jag länge att minnas hur hon beskrev två av ”sina” förare… På bred värmländska sa hon:

”…och dessa to pôjkera, dä den ene har haft kjol betydligt mer än en själv…”

Sicken dag!

Nummer 1:

I höstas så varnade en kollega mig om att min chef läste min mail. Jag tog inte riktigt till mig denna varning. Idag fick jag det bekräftat. För hur skulle annars min chef veta om innehållet i ett mail där mottagaren ännu inte hade hunnit öppna mailet och där min chef inte var mottagare? Jag vet att det juridiskt är ok för en arbetsgivare att läsa sin medarbetares mail, och jag är allmänt försiktig med vad jag skriver i mina mail, men ändå. Jag kan inte påstå att det känns bra att veta att ens chef övervakar en i så hög grad. Man skulle ju kunna tro att en person på sådan nivå har tillräckligt att göra redan som det är, utan att behöva läsa sina medarbetares mail. Visst, det är en sak om man tror att personen ifråga har fuffens för sig men jag har inte fått några som helst antydningar om att det skulle finnas sådana misstankar mot mig

Nummer 2:

E fyller 6 i nästa vecka och mamma är här över helgen för att hälsa på och fira födelsedagsbarnet. Jag ska till och baka morgondagens tårta när jag inser att jag glömt att köpa en del saker till tårtan, så jag måste åka och köpa det. Mamma följer med. Vi hinner knappt in i affären (Coop Forum) innan hon är försvunnen. Först tänker jag att hon säkert dyker upp snart. Det gör hon inte. Så jag försöker ringa henne. Hon svarar inte. Jag har nu stått en stund så att jag ser över kanske en fjärdedel av hela affären med såväl frysdiskarna, grönsakerna och brödet. Ingen mamma. Så jag börjar leta. Går runt ett varv bakifrån, med kassorna först. Ingen mamma. Försöker ringa igen. Inget svar. Går ett varv till. Ingen mamma. Nytt försök att ringa. På tredje varvet så frågar jag tjejen i kassan om en äldre kvinna gått förbi nyligen. Det hade det inte gjort (tur att detta var vid niotiden på kvällen så att bara en kassa är öppen och det inte är så mycket kunder i butiken). Jag går ett varv till. Frågar personal som är ute i butiken och plockar upp om de har sett mamma. En hjälper mig att leta. När jag nästan gått mitt fjärde (eller var det femte?) varv så går de ut i högtalarsystemet att mamma väntar på mig vid kassorna. 

En borttappad mamma borde inte vara jobbigt när man inom kort ska fylla 40, men en borttappad mamma som är senildement, har språkproblem och inte känner till butiken eller miljön utanför butiken komplicerar det hela en aning..,