Påsken

…tillbringades i Värmland med svärföräldrarna. Det blev en relativt lugn helg då farfar hade fått en pacemaker inopererad någon dag tidigare och var rätt tagen efter det. Men A och E åkte i varje fall skidor och E kom långt i sin utveckling av tekniken, hurra för E! Lillasyster verkade vara rätt sugen att testa hon med när vi var och kollade, men hon får allt vänta ett år till innan hon får ställa sig på ett par skidor. 

  
På påskdagen passade vi på att åka på konstrunda och när vi kom till ett ställe och jag såg namnen på konstnärerna som ställde ut så var ett av namnen bekant. Det visade sig att det inte bara var namnet som var bekant 😊, även konstnären! Och jag som inte ens visste att denne höll på med konst! Kul! Särskilt som flera av alstren var riktigt bra! 

Under helgen besökte vi även en getfarm för att köpa lite god getost. Rackarns vad söta de är! 

 

”Här sitter jag och väntar…”
  
”Hallå! Vilka är ni? Vad vill ni? Har ni något gott att bjuda på? Någon som vill kela? Hmm, får jag följa med er?”
  
Stolt mamma och supersöt bebis
 
I och med att helgen blev så lugn hann vi med att även vara kreativa till tusen, så vi hade vår egen konstrunda i köket 😉

   Fjädrarna i riset var det någon annan som hade lagt dit redan innan vi kom upp
Och så självklart så målades det även lite ägg, då självklart från glada höns! 

Lillasyster ville också måla ägg.
  
 
Slutligen, när vi kom hem avslutades helgen med att Lillasyster klämde sina fingrar i ytterdörren som blåste igen. Trots blod och blåa fingrar tycktes det ändå ha gått bra, tack och lov! Men snacka om att som förälder känna skuld för att man inte hade ställt något i vägen så att dörren inte skulle kunna blåsa igen!

Annonser

Det går utför

Jag har bara åkt utförsåkning en gång i mitt liv. Det var när jag gick i sjuan och åkte med skolan på en friluftsdag till Sunne. Jag minns att jag tyckte att det var kul. I alla fall så länge som barnbacken kändes lagom utmanande. Men när den efter några timmars åkande började bli tråkig ville jag testa stora backen. Jag minns att gympaläraren följde med mig och hjälpte mig med att komma upp och med ankarliften. Den backen var kul! Gympaläraren ville väl åka själv också och inte bara agera som skidlärare åt en nybörjare så han bestämde att jag var bra nog för att klara mig själv. Tydligen så var jag inte det. Jag och ankarliften kom inte riktigt överens. Jag kom helt enkelt inte med den. Jag kände hur kön bakom mig blev allt längre och allt fler började stampa otåligt och jag hörde även folk fnissa. Då gav jag upp, tog mina skidor och lämnade tillbaka dom till skiduthyrningen och så gick jag och satte mig ner på en bänk, plockade fram min matsäck och inväntade resan hem. 

Jag kan ibland känna suget att prova på igen men den där känslan när jag om och om igen misslyckades med tekniken med ankarliften, känslan av att bli utskrattad och utpekad… Jag räds helt enkelt för att göra bort mig, och bli utskrattad. Därför känns det bra att A nu försöker få E att bli intresserad och även lära upp henne. Han har ju alltid varit intresserad och är, vad jag har förstått, rätt duktig. Jag har föreslagit flertalet gånger att vi ska åka upp en vecka, eller något, till någonskidort, men han har inte tyckt att det är värt det med tanke på att jag inte åker och barnen varit så små så enda chansen till skidåkning har blivit när det varit öppet på Ski Sunne. Så är det denna helgen. De var iväg igår och idag när de åkte så följde vi andra med för att titta. Och jag måste erkänna att jag blev allt lite sugen… Lillasyster tycktes bli väldigt sugen! Men hon får allt vänta ett år till. 

Prova pappas hjälm

För oss som tittade på sken solen underbart och värmde våra vintertrötta själar

 

Lek med Photoshop 

Jag gillar Photoshop och i brist på annat att göra så lekte jag lite med en bild som jag försökte ta över den dimmiga dalen utanför huset. Bilden blev oskarp (något annat kan man väl inte förvänta sig i och med att den är tagen med en mobil) men i litet format så ser den ok ut då man inte ser oskärpan. Och lite kul är det med lite olika effekter. Så om man bortser från oskärpan, vilken gillar du bäst?

   
    
    
 

Kalland

…snarare än Värmland 

  
Snart är vi framme på släktgården i Värmland och vi åker förbi frusna sjöar. När man tittar ut känns de vitblommande träd som vi passerade hemmavid avlägsna. Här är vintern fortfarande kvar och man kan inte låta bli att redan nu längta hem, hem till våren. Eller ännu mer efter den riktiga våren. Och sommaren!

Den där känslan

…när man upptäcker att ens chef läser ens jobbmail… Jag har inget att dölja, chefen får gärna läsa mina jobbmail men det vore trevligt att veta varför mina jobbmail har så hög prioritet bland alla andra saker som en chef har att göra. Vill min chef så kan jag börja lägga till denne som hemlig mottagare av samtliga mail jag skickar. Men just detta, att bli så missbetrodd… Vad tror sig chefen ifråga få ut av att läsa mina mail?
Jag vill ha ett nytt jobb!!!

Sola i Karlstad

I dagarna så är det Underhållsmässa här i stan och jag har besökt tillställningen nu två dagar i rad. Igår gick jag på en utbildning, och idag så gick jag runt lite allmänt, men framförallt så var jag där för att lyssna på Tina Thörner som skulle ha ett seminarium om ledarskap, Att leda sig själv och andra för att tillsammans växa, inte vissna. Sicken kvinna! Jag blev verkligen inspirerad. Får du möjlighet så gå och lyssna på henne. Jag är inte helt säker, men jag tror att hon skulle ha ett pass även imorgon, så är du i närheten så gå på mässan och låt dig inspireras, det är gratis! 

Det jag främst fastnade för är att försöka tänka positivt och uttrycka mig positivt för då sprider man en positiv känsla och det är då lättare att nå framgång. Hon jämförde det man säger med blommor, sol och gödning. Säger vi positiva saker så får vi omgivningen att växa. Och vi väljer om vi vill att blommorna växer, frodas och blommar, eller om de vissnar. 

Jag fastnade även för det som jag egentligen innerst inte visste sedan innan. Bara man har tillräcklig passion och har man en vision så kan man få folk att ändra sig och dela ens vision. Jag har bara börjat tvivla på min vision…

Och så kommer jag länge att minnas hur hon beskrev två av ”sina” förare… På bred värmländska sa hon:

”…och dessa to pôjkera, dä den ene har haft kjol betydligt mer än en själv…”

Sicken dag!

Nummer 1:

I höstas så varnade en kollega mig om att min chef läste min mail. Jag tog inte riktigt till mig denna varning. Idag fick jag det bekräftat. För hur skulle annars min chef veta om innehållet i ett mail där mottagaren ännu inte hade hunnit öppna mailet och där min chef inte var mottagare? Jag vet att det juridiskt är ok för en arbetsgivare att läsa sin medarbetares mail, och jag är allmänt försiktig med vad jag skriver i mina mail, men ändå. Jag kan inte påstå att det känns bra att veta att ens chef övervakar en i så hög grad. Man skulle ju kunna tro att en person på sådan nivå har tillräckligt att göra redan som det är, utan att behöva läsa sina medarbetares mail. Visst, det är en sak om man tror att personen ifråga har fuffens för sig men jag har inte fått några som helst antydningar om att det skulle finnas sådana misstankar mot mig

Nummer 2:

E fyller 6 i nästa vecka och mamma är här över helgen för att hälsa på och fira födelsedagsbarnet. Jag ska till och baka morgondagens tårta när jag inser att jag glömt att köpa en del saker till tårtan, så jag måste åka och köpa det. Mamma följer med. Vi hinner knappt in i affären (Coop Forum) innan hon är försvunnen. Först tänker jag att hon säkert dyker upp snart. Det gör hon inte. Så jag försöker ringa henne. Hon svarar inte. Jag har nu stått en stund så att jag ser över kanske en fjärdedel av hela affären med såväl frysdiskarna, grönsakerna och brödet. Ingen mamma. Så jag börjar leta. Går runt ett varv bakifrån, med kassorna först. Ingen mamma. Försöker ringa igen. Inget svar. Går ett varv till. Ingen mamma. Nytt försök att ringa. På tredje varvet så frågar jag tjejen i kassan om en äldre kvinna gått förbi nyligen. Det hade det inte gjort (tur att detta var vid niotiden på kvällen så att bara en kassa är öppen och det inte är så mycket kunder i butiken). Jag går ett varv till. Frågar personal som är ute i butiken och plockar upp om de har sett mamma. En hjälper mig att leta. När jag nästan gått mitt fjärde (eller var det femte?) varv så går de ut i högtalarsystemet att mamma väntar på mig vid kassorna. 

En borttappad mamma borde inte vara jobbigt när man inom kort ska fylla 40, men en borttappad mamma som är senildement, har språkproblem och inte känner till butiken eller miljön utanför butiken komplicerar det hela en aning..,

Jag blir så varm…

Går in på Facebook och statusen från en tjej som en gång stod mig väldigt nära, men som sedan försvann ut i periferin, till att bara finnas som ett namn i periferin på just Facebook, dyker upp längst upp på listan. En status som, trots att det är bortåt 11-12 år sedan vi umgicks, gör mig så varm till sinnes. En pirrig värme som sprider sig från magen, ut i bröstet, en glädje… Jag minns hur hon då, på den tiden vi umgicks, sa att hennes man (då sambo, numera man) inte var så intresserad av att ha barn ”just nu”, men hon ville det. Jag minns hur hon berättade att hon körde med p-dator så att de kunde köra mer eller mindre med ”säkra perioder”. Jag har anat på vissa statusuppdateringar hon lagt in under åren att de är ett av alla par som längtat, som saknat och som önskat, men inte lyckats. Men nu, de har äntligen fått lyckan att bli tre. Och mina aningar bekräftades. Och trots att vi knappt kan kallas för vänner numer, så kan jag inte låta bli att glädjas med dom. En djup, innerlig och ärlig glädje. Och jag vet att de kommer att bli helt underbara föräldrar, och att deras barn kommer att få ett par fantastiska föräldrar!

Mamma, hur långt är det kvar till min födelsedag?”

”8 dagar”

Tystnad. 

”Mamma, hur långt är det kvar tills vi åker till Kreta?”

Vi öppnar appen. 

  
”Åh! Jag önskar att tiden gick snabbare! ”

Ja, hjärtat. Det önskar jag också. Me  tänk, nu är det inte långt kvar till våren. Och sedan sommaren. Det är kanske svårt att tro med tanke på det vita landskapet utanför fönstret. Vi behöver nog inte ens vänta i 90 dagar för att få känna på vår och 19 gradig värme. Åh, vad denna vintertrötta kropp och själ längtar efter vår och sommar!

En vän till mig länkade på Facebook till ett filmklipp om amning av bebis i sele och jag kunde inte låta bli att med fascination kolla på detta klipp. Det ser så  himla smidigt ut och är man ute bland folk så tycks det vara ett väldigt smidigt sätt att dessutom lyckas amma rätt diskret. Mamman i klippet hade storleken större på sina bröst och jag har alltid trott att det skulle vara svårare att få till amningen i sele då, men för just den här mamman tycktes det vara riktigt enkelt (med undantag av bröstet som hoppade ut på sidan av selen titt som tätt). 

När mina tjejer var små bebisar så tänkte jag tanken att testa amma i sele ett flertal gånger men bara genom att ha selen på mig med bebisen i och försöka tänka sig in i att hiva fram bröstet och få in den i bebisens mun fick mig att lägga dom funderingarna på hyllan. Dels så sitter mina bröst väldigt lågt ner och jag är inte heller så värst lång, så det kändes som en omöjlighet att få ner bebisen så långt ner som det skulle behövts för att bröstet och bebisens mun kunde mötas, dels så fanns det inte en chans i världen att jag skulle börjat hålla på och försöka böja/vinkla mina bröst så att bebisen skulle komma åt att amma. Inte för att jag tyckte det var läskigt eller så utan helt enkelt på grund av att det skulle varit att be om en mjölkstockning. Jag var ju både gångerna så hyperkänslig och fick känningar av mjölkstockning av minsta lilla. Satt bh:n för tight, mjölkstockning. Satt jag konstigt vid amningen, mjölkstockning. Lätt jag inte bröstet hänga fritt, och då särskilt vid amning mjölkstockning. Och bebisen fick inte heller ut så mycket mjölk. Utsattes jag för kyla, mjölkstockning, trots flera lager av kläder plus sjal för att skydda brösten. Drag, oavsett om det var minusgradigt eller >25 graders värme så fick jag känningar. Och så höll det på. Så amma i sele var helt enkelt inte ”min grej”. Dessutom, visst var ”vanlig” amning trots allt lite småmysigt och det kunde näst intill jämföras med meditation

Tiden går

På Facebook så kan man se olika händelser som skedde samma datum men för något som skedde för några år sedan. Häromdagen var ett sådant ”minne” om att jag skulle gå på föräldraledighet. Fick en kommentar från syrran om att jag ”redan” skulle gå på föräldraledighet. Jag tyckte inte att två veckor innan beräknad födsel var så tidigt… Men så kom hon ju också en vecka innan… 

Nu har ”hon” i varje fall blivit stor och i nästa vecka fyller hon 6. Och idag fick vi inbjudan till något som innebär ett stort steg för såväl henne som för oss. Men främst för henne:

  
Min lilla tjej är inte så liten längre…

Jag har precis krupit ner i sängen och ska till att sova, men vill ändå skriva lite innan jag avslutar den här helgen. Inte för att jag tror att det intresserar någon utan mer för… Ja, jag vet inte. 

I fredags var jag hemma med Lillasyster då hon har varit förkyld och trött och vi trodde inte att hon skulle orka med att vara på förskolan. Jag lyckas aldrig i vanliga fall städa när jag är själv med henne, men i fredags lyckades jag få det rätt undanplockat och fint, och ändå ha en rätt nöjd liten tjej. Skönt! Bästa farmor kom en sväng för att se efter den lilla tjejen medan jag åkte iväg och fick massage för min värkande rygg (har hittat en som äntligen kan hjälpa mig!). Sedan hämta E från förskolan och därefter åka till stallet då hon skulle få rida lite på sin favorit shettis. 

  
På lördagen åkte E och jag till byns öppna förskola med ett gäng lådor och påsar med barnkläder och leksaker för att stå och sälja på deras barnloppis. Tre timmer senare åkte vi hem med betydligt färre saker och betydligt mer pengar i hand. E var riktigt nöjd då hon fick alla pengar som vi fick in från leksakerna, plus hälften av pengarna från kläderna. Det blev ju några hundralappar 😃

Därefter en tur till Ullared och Gekås. Den turen borde vi inte åkt då E blev trött och hängig och väl åter hemma visade det sig att hon hade fått feber. Innan vi åkte hade hon varit pigg och kry, så det kom fort! 

Idag skulle jag och svärmor ha ridit men hon blev sjuk så jag fick åka själv till stallet. Istället för svärmor fick jag med mig ägaren till hästarna. Och så dennes medhjälpare. Trots snön och allt mer ihärdiga snöandet så blev det en härlig tur på över 2,5 timmar, blandad med skritt, trav och galopp. Jag är ju inte så van och kunnig ryttare så jag tappade balansen och höll på att flyga av vid sista galoppen, men det gick bra och jag lyckades klamra mig fast i sadeln 🐴 Det är så härligt att komma ut, och idag var det så kul då ovana jag har nu hittat tekniken och balansen för att lyckas med både trav och galopp på fjordingen som har rätt gungande steg, särskilt i jämförelse med de två andra hästarna som är islänningar. Eller jag missade ju lite och höll på att flyga av, men i det stora hela så gick det väldigt bra. Och jag flög ju inte av 😊

Hemma har det varit en massa gnäll och bråk, men det kanske är något man får räkna med när man har två barn som inte är helt friska.  Men jobbigt är det! Tur att jag har hittat feelgood-låtar som får mig snabbt på bättre humör! Favoriterna just nu är Frans  med If I were sorry (från Melodifestivalen) och Family of the year med Hero. Fråga mig inte vad det är som gör det, men något i dessa två låtar får mig att må bra och de får mig att ändra mig från en surtant till en glad och positiv, energisk person, och det är ju inte illa!

Alla och ingen

Det är rätt lustigt det där med alla och ingen. Vissa saker är så ”rätt” och andra så ”fel”, och det som anses vara ”rätt” tycker/gör alla, och ingen tycker/gör det som anses vara ”fel”. Det lustiga är att när det sedan kommer till kritan så är det i väldigt många fall det som anses vara ”fel” det som ändå vinner i längden. Melodifestivalen är ett sådant exempel. Jag känner enbart en handfull personer som erkänner att de kollar på Melodifestivalen och att de gör det för att de själva vill, inte för att deras barn vill. Antingen så känner jag ett undantag av det svenska folket då ser man på antalet röster som lagts i årets version så måste det fåtal som säger sig kolla på Melodifestivalen rösta väldigt många gånger…

Ser man vidare på Melodifestivalen så finns det ett till exempel på det där att det som anses vara ”fel” ändå blir ”rätt”. Ta t.ex. Viktor och Samir. Jag har inte hört en enda person som säger sig gilla dom, likväl så åker de land och rike runt och uppträder, deras Bada nakna spelas dagligen på radion, och då främst på reklamradiokanalernas frekvenser (frekvenser som förvånansvärt få säger sig lyssna på), och de går vidare från Andra chansen till finalen, trots att deras motståndare, Dolly Style, har enormt många barn som favoriter. Barn som glatt röstar på sin favorit. Så trots att ingen kollar på Melodifestivalen och ingen gillar dessa ynglingar eller deras sångröster så slog de ut Polly Style och jag kan inte låta bli att fundera på hur det gick till
Och ja, jag erkänner, jag har kollat på vartenda ett av årets avsnitt av Melodifestivalen, i vissa fall inte bara hela avsnittet, men så gott som. När jag ändå håller på och erkänner saker jag gör och som inte anses vara ”rätt” så kan jag erkänna fler saker jag gör.  Jag lyssnar på Mix megapol. Och jag gillade inte Bada nakna och jag röstade inte på dom. Däremot så röstade jag i Eilas ställe (hon var febrig ikväll så hon orkade inte vara uppe så jag fick gå in och rösta i hennes ställe då hon som liten, krasslig liten). Och jag röstade på på Dolly Style.