1,2,3…

”1,2,3… Var är 4 och 5?”

”1,2… Nej, vi tar det från början! 1,2,3,4,5! Alla här! Eller vänta nu, nu räknade jag en två gånger! 1,2,3,4…”

Igår när E hade sitt kalas gällde det att räkna så att alla var med. Tjejerna hade en förmåga att försvinna och vi hade fullt upp att samla ihop dom. Tänk dig själv, 8 6-7-åringar och en trött 2 åring som hade fullt med egna viljor. Lekarna igår blev en flopp. Det började bra, men det är bara att erkänna, jag är ingen bra lektant. Vi fick gå från planen och så blev alla nöjda, verkade det som. Jag fick helt enkelt acceptera att mitt bidrag till kalaset inte var godkänd. E hade godkänt det innan, men när det väl gällde… Inte ens tårtan blev godkänd. I alla fall inte till smaken. Däremot så var den godkänd till utseendet, en pokéboll där det röda, vita och svarta var gjort av godis. Så all godis var godkänd, men det var också mer eller mindre det enda… Gissa hur det kändes…

När E fick planera sitt kalas så ville hon fira med tjejerna i klassen och så hennes tre kompisar från förskoletiden. Vi var rädda att dessa skulle känna sig utanför, så idag fick dom istället följa med till Umiverseum. Detta blev betydligt mer lyckat! Efter dryga fem timmar där så var det fem trötta barn som kördes hem till respektive föräldrar. Lillasyster och A körde en bil, och Lillasyster somnade i bilen på vägen hem. Jag körde de övriga barnen och deras bubblande energi och prat hade stillat sig betydligt… Jag måste erkänna att även jag var rätt mör! De var duktiga alla fem, men det var ett ständigt räknande för att säkerställa att vi inte hade tappat bort någon. Det som var mindre lyckat var att tråkigt nog så var fjäll-delen avstängd för renovering. Jag tror helt klart att det blir bra när det väl är klart, men tråkigt att det var så pass mycket mindre att titta på! Men, men. Barnen var supernöjda, och det var ju huvudsaken! Men jag måste säga att jag kan inte förstå hur man kan ha så många barn! Hur har man koll på alla? Eller är det så att har man många barn så har msn inte sådan kol?

Annonser

Idag skulle jag äntligen få komma ut i skogen och få rida igen för första gången på evigheter. Gång efter gång har jag varit tvungen att avboka. Men den här gången skulle det bli av! Extra mysigt skulle det bli då E skulle följa med och vi två skulle få lite kvalitets mamma-dotter-tid tillsammans, särskilt som jag varit bortrest så mycket den senaste tiden och då jag på eftermiddagen återigen skulle sätta mig i bilen och åka iväg på tjänsteresa i tre nätter. Men återigen så fick jag avboka. E vaknade imorse och var inte riktigt iform. Hon hade ont i halsen och var allmänt håglös så vi beslutade att hon skulle få stå över ridandet. Men jag skulle fortfarande rida. Ett par timmar senare började hon frysa och febern började stiga. Och min stora tappra tjej blev en liten, liten tjej som bara ville ha sin mamma hos dig. A var dessutom inte heller i form, även han var febrig och hostig. Så jag kände att jag kunde inte lämna dom med en pigg 2,5 åring, särskilt som jag senare under eftermiddagen skulle packa bilen med kursmaterial och min väska och åka iväg för tre nätter för en ytterligare kurstillfälle i min barndomsstad. Så jag fick ringa och avboka det hela helt. Jag som hade sett så mycket fram emot det hela! Samtidigt så var inte beslutet så svårt… 

Nu sitter jag på hotellrummet. Trött och med samvetskval. Jag borde kanske stannat hemma? Var det verkligen ok av mig att åka iväg? Jag skulle kanske åkt imorgon bitti istället trots att hotellet var bokat och det är en 2,5 timmars resa och kursen börjar klockan 8 imorgon bitti?  Eller jag skulle kanske stannat hemma helt? 

Till dig som jobbar på hotell

I mitt jobb blir det att det blir en del hotellövernattningar. Jag har nu kommit hem efter tre hotellnätter och är överlycklig över att återigen få sova i egen säng. Och så klart för att vara hemma hos familjen! 

I förra veckan bodde jag på ett hotell där man försökte leva upp till god service för sina gäster. Trevlig personal med gott bemötande, ett socialt sätt och med ett leende på läpparna. Där kände man sig välkommen! Rummen var fräscha och även om hotellet var litet och det därför inte gick åt så mycket till frukosten så hade man försökt att få allt att se aptitligt ut och det var snyggt upplagt på serveringsfaten. Det jag hade att anmärka på var att man hade glömt att skära bort den yttersta kruttorra kanten på brödet. Att den troligtvis var från dagen innan gjorde inget, det var gott ändå, men det är tråkigt och inte så gott att som första person vid frukosten behöva få den där jättetorra yttersta biten (snittytan från senaste skärningen hade torkat). 

Hotellet som jag bodde på denna vecka skulle vara trestjärnigt och såg ut Tarja bra omdöme när man kollade på bokningssiten. Nu när jag ser på det så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur de hade lyckats få tre stjärnor ens. När jag kom dit på söndagskvällen så står de att de har öppet fram till klockan 23:00. Klockan är väl strax efter 19. Men dörrarna in till hotelldelen tycks vara låsta. Efter ett tags letande hittar jag en liten lapp som säger att om receptionen är stängd så ska man checka in på den intilliggande macken. Där är det en kvinna som trött hjälper mig med incheckningen, berättar om restaurangens och mackens öppettider och när frukosten serveras. Ett litet halvhjärtat leende orkar hon i alla dela med sig av. 

Efter att ha blivit visad av en annan hotellgäst hur man kommer in på själva hotellet så letar jag mig fram till mitt rum. Den är överlag förvånansvärt modernt och renoverat med undantag av lamporna som gissningsvis är från 80-, tidig 90-tal. 

Frukosten nästa morgon har det inte lagts mycket energi på. Två ljusa brödsorter. Påläggen har skurits upp i skivor som mer eller mindre är trasiga och upplagda i en slarvig hög. En trött bladpersiljakvist pryder fatet. Även resten av frukosten känns ihophafsad. Ingen onödig tid eller ork har lagts på den, det är ju onödigt! 

När jag morgon nummer två frågar om jag kan få hjälp med att skriva ut några saker (det står i informationspärmen på rummet att de hjälper till med sådan) möts jag av en stor suck och så ett motvilligt jakande. Men då måste jag maila det till dom för annars kan de inte göra det! Visst går det bra! Jag mailar, kollar av att jag inte fått något felmeddelande och så går jag till frukosten. 40-50 minuter senare så frågar jag på vägen till bilen receptionisten om mina utskrifter. Då har hon inte ens kollat om mailet har kommit fram. Det har den tydligen inte. Hon skyller på en långsam dator. Att den kan ta lite tid ibland, särskilt om man sitter och jobbar med den. Hon kollar mailen igen och än en gång så säger hon att den inte kommit fram. 

”Stackars dig!” 

utbrister jag! 

”Stackars dig som har så dåliga arbetsverktyg! Hon måste ta upp det med sin chef för så kan hon ju inte ha det!” 

Då är det internet som det är fel på. Den ligger tydligen nere titt som tätt. Konstigt, hotellets wi-fi som man som gäst kan koppla upp sig på har fungerat prickfritt under min vistelse! 

Hela tiden försöker jag hålla en trevlig min och vara allmänt trevlig. Jag möts bara av sura miner och ihopsnörpta läppar. 

Fast nu ska jag inte vara sådan! Jag fick ju faktist ett leende under vistelsen! Det var i och för sig först när jag skulle checka ut, men ändå! Jag fick ju ett leende som faktist såg äkta ut! Hon var väl lättad över att en gäst lämnade dom så att hon inte skulle behöva vara så överbelamrad med jobb (såg aldrig någon annan prata med receptionisten). 

Hela vistelsen kan bara sammanfattas som avsaknad av service, kvalitet och glädje. Det var mest som om kunderna var bara till besvär och inte värda att lägga varken energi eller arbete på. De skulle ju ändå snart åka vidare! Det jag undrar mest över, varför fortsätta jobba med något om man så uppenbart saknar intresse för sitt jobb? Jag vet inte, jag vill i alla fall känna glädje och passion för mitt jobb även om vissa saker ibland kan vara tunga

”Mia hemma!”

Lillasyster är i vanliga fall blyg av sig och pratar inte med folk men när vi steg på vårt sista anslutningsflyg i Stockholm så sa hon till flygvärdinnorna:

”Mia hem! Mias hem!”

Lilla pluttan, så glad över att få åka komma hem 😍

Väl på Landvetter insåg vi att våra väskor inte kommit med hela vägen… De skickades med nästa flyg och kördes hem till oss senare under dagen. 

Ååååh, vad skönt det var att komma hem! Visst har vi haft det bra men det är ju alltid skönt att återvända hem igen, även om tankarna på nästa resa ofta kommer mycket snart igen. I det här fallet kom det redan samma kväll. Jag och en kompis pratade om att tillsammans hyra ett hus i Kroatien eller något för en vecka eller två. När det blir återstår att se, men jag tror absolut att det kommer att bli av!

Det dröjde inte länge innan den bristande sömnen och tidsomställningen gjorde sig påmind för oss alla. Eller framförallt för Mia och oss vuxna. E var den enda av oss som inte sov middag. 

Idag har vi, förutom att vi alla sov länge, nästintill återhämtat oss från tidsomställningen och tröttheten. I förmiddags hämtade jag kaninerna från kaninpendionatet, handlade mat, packade upp (A fick sköta själva tvättandet), sätta upp adventsljus och ljusstakar, åka med barnen och köpa fler adventsstakar, lägga ut den barnvagn som jag köpt begagnad till resan, en Babyzen Yoyo och även fått den såld och slutligen även planerat med mellersta systern om hur mamma skulle kunna komma och hälsa på dom. Jag kan verkligen rekommendera den vagnen till dom som vill ha en liten, med betoning på liten, och smidig vagn! Och andrahandsvärdet är riktigt bra på den!

Sista dagen i Orlando 

Måndag kväll och imorgon bär det åter av till Miami. Denna gången kommer vi att bo på Miami Beach. Jag har en känsla av att det inte kommer att bli lika lugnt och lyxigt som vår förra period i Miami… Då var det lägenhet i finanskvarteren, nu blir det hotell mitt i smeten. Den här gången blir det enbart två nätter så det ska nog gå oavsett. Sedan återstår bara den långa resan hem via Oslo och Arlanda. Hoppas flygen håller tiden så att vi inte missar något anslutningsflyg. 

Idag så insåg A det jag har försökt få fram ett tag nu, att vi borde kanske tagit några fler lugna dagar vid poolen och bara njutit av sol och värme. Han är sådan att han har svårt att bara vara när han är iväg och på något vid lyckas han övertala mig och så blir det aldrig några tillfällen till att stanna upp och andas, något som särskilt barnen behöver. Jag får helt enkelt bli hårdare på kommande resor!

Hur sjutton har man lyckats förstöra en bil såhär? Och hur sjutton lyckades man parkera bilen så snyggt?
Fel av oss! Den skulle visst vara så! I USA är visst vad som helst möjligt! Snyggt? Tufft? Nej! Men galet! Plåten var ju tom sned och vind på flera håll på bilen, skrapmärkena likaså. Och hur klarade bilen minsta lilla ojämnhet i underlaget? Och hur är bromssträckan egentligen?

Legoland

Resans sista nöjespark blev Legoland. Ett helt annat tempo. En helt annan nivå. Men jag tror att det var Mias (=Lillasysters) absoluta favorit. 

Åkatraktionerna var sådär, mycket äldre än E bör man nog inte vara, många var tom för småbarn som Mia. 

Det fanns även lekställen för mindre barn på många ställen, vilket är bra tidsfördriv för småsyskonen när storasyskonen åker åkatraktioner för större barn. 

Figurerna var roliga, om än solblekta i vissa fall. Och inga attraktioner som var byggda som modernare lego även om det 2017 kommer att öppnas en attraktion (område?) med Ninjago. Men det kom ut enligt A för 7-8 år sedan så det är inte heller så nytt.

Priserna på mat etc var betydligt bättre än på de tidigare nöjesparkerna som helt klart haft överpriser. Så sammanfattningsvis, helt ok. Jag skulle vilja jämföra med den danska Legoland. 

Finaste nöjesfältsgranen hittills 😉
Betydligt kallare idag än vad det varit tidigare
Parkens snyggaste skapelse?
Dessa legogubbar åkte även vattenskidor

  

19 november 2016

Då kom min 40-årsdag. E och A gick upp och började smussla och jag låtsades sova vidare. Kanske gjorde jag det för bra för efter en stund så kom de tillbaka till sovrummet och kröp ner i säng igen. Jag slumrade om. När även Lillasyster vaknade så pratade vi alla lite och först efter det hämtade E sin present till mig. Eller var det kanske familjens? Det var ett armband från Guess som jag pekade ut i fredags när vi var på ett ”shopping mall”. Jättefint! Jag brukar inte ha så mycket smycken på mig men just denna är lite lagom diskret för att jag ska känna mig bekväm med den. 

Frukosten blev totalt kaotisk. Frukostrestaurangen var överfull och personalen hann inte med. Maten tog slut. Drycken tog slut. Och jag fick något i ögat så tårarna bara sprutade. Lillasyster var allmänt trött och bråkig. Roligt värre…

Dagens utflykt blev till ett ställe likt Wallmart som skulle ha rabatt på leksaker och lego. Visst blev det lite lego och någon leksak köpt men även lite skönhetsprodukter, som smink och hårgrejer som jag använder och som kostar betydligt mer hemma. Detta var det första jag köpt över huvudtaget till mig självunder den här resan, de andra har handlat desto mer.  Därefter blev det en tur till Disney Springs. Där blev det lunch, men inte så mycket mer. Jag blev mest trött på allt liv och stoj och höga volymer och allt folk. Allmänt så börjar jag känna mig rätt mätt på dyra Disneyaffärer, legobutiker och Star Wars-butiker. På kvällen gick på en lite dyrare restaurang och åt. 

De senaste dagarnas intensiva aktiviteter har börjat ta på alla våras krafter, men framförallt Lillasysters. Hon har varit trött och allmänt jobbig. Egentligen hade jag velat ta dagen som en lugnare dag med lite poolhäng, med möjlighet för både vuxna och barn att hinna landa lite, och få lite lugn och ro, men så blev det inte. Eller från början hade jag velat tillbringa dagen på The Magic Kingdom, men då det förväntades vara högsäsong där från och med idag pga deras lov (nästa vecka) då blev det inte så. Men trots det så har min födelsedag ändå varit helt ok. Imorgon blir det Legoland, på måndag blir det en lugnare dag (om än troligtvis inget poolhäng då  temperaturen tycks sjunka från 26-25 till 18-19 imorgon och på måndag). På tisdag åker vi tillbaka till Miami och på torsdag är det åter dags att stiga på planet för att åter åka hem. 

Magic Kingdom

Dagens utflykt gick till Disneys Magic Kingdom. Idag blir det pga trötthet bara en mycket kort sammanställning: underbart väder om än nästan på gränsen till för varmt, mycket folk, otroligt bra kulisser som slår de svenska nöjesfälten med hästlängder, även om själva åkattraktionerna på i alla fall Liseberg (i mitt tycke) är betydligt bättre i de flesta fall och så slutligen trötts barn och föräldrar i slutet av dagen. Lillasyster var överlycklig som fick se Musse Pigg och dansa ”med” honom. Eller nåja, Musse var uppe på en vagn och dansade medan Mia och jag stod en bit bort. Musse, som förresten firar sin födelsedag idag. Imorgon är det min tur. Då lämnar jag 30-någonting för alltid bakom mig.

Buzz innan dagens roligaste åkattraktion enligt både mig och Mia
Födelsedagsbarnet

Ännu en dag med nöjen

Ännu en dag i USA är till ända och jag slås om och om igen av klasskillnaderna. Idag när vi åt lunch så kom en äldre man och log så vänligt åt oss. Inget konstigt med det om det inte var för hur gammal han såg ut att vara… Hemma skulle han med allra högsta sannolikhet varit pensionär sedan länge, denna farbror jobbade på restaurangen och torkade bord och städade undan efter gästerna… Mitt hjärta knöts samman och jag ville bara springa efter honom och ta hand om honom…

Imorgon blir en lugnare dag utan några planer, men nu lite bilder från dagen. Gissa var vi var!?

Liten Jedi/prinsessa slåss mot Darth Vader
Lillasysters favorit
Litet hopp i ordningen på bilderna… Små jedikrigare under utbildning
En annan liten jefikrigare får också slåss mot fienden
Min absoluta favoritbild. De skiljer egentligen inte så mycket i storlek som det ser ut här. Men visst ser han läskig ut!?
Julgran utanför entrén

Första dagen i Orlando 

Vårt besök i Orlando inledde vi med Seaworld. Jag är lite tudelad för just sådana attraktioner. Djuren har inte alltid så jättebra. Samtidigt så kan det under rätta förhållanden vara bra. Seaworld jobbar tydligen mycket med att rädda och bevara djur. Några av deras djur är från det vilda, men räddade från en säker död. Är livet på Seaworld bättre än döden? Andra djurparker jobbar med att försöka rädda utrotningshotade djur genom att de försöker avla på dom. Är det bra? På Seaworld anser man att genom att människor får se och uppleva djuren så lär de sig mera och det är lättare att väcka intresset hos dom, och där kan jag nog hålla med dom. Så fungerar i alla fall jag. Jag berörs mer av det jag får uppleva själv än av det jag ser på tv/film och det jag läser om. Hur ser du på saken?