Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Lättnad som förlamar

Jag har funderat så mycket på varför jag mår som jag gör. Hjärnan känns absolut som den är med, men den enorma trötthet jag gått med nu en längre tid och som inte kunde förklaras med min hypotyreos har fått mig att tvivla. Kanske har A rätt, kanske håller jag trots allt på att bli utbränd? Men så under veckan som varit har några händelser fått mig att tvivla på det än en gång. 

Det är kanske hjärnan och kroppen som reagerar men inte på det negativa med mitt nuvarande jobb utan att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv? Att jag håller på att hitta tillbaka till den tilltro jag en gång hade på mig? Att mitt självförtroende nu har fått växa och att jag nu allt mer har kunnat lämna det vissa personer på mitt förra jobb fick mig att tro om mig själv är något som jag kan lämna bakom mig? Och att den oro som jag känt med mamma och hennes demens har hjälpt till att förstärka den vågskål på livets våg som innehåller krav, otillrcklighet, skuldkänslor och andra tyngande saker och känslor. 

På mitt förra jobb lyckades några få personer få mig att tvivla på mig själv, både på  den person jag är och det jag kan. Några ytterst få personer fick mig att tvivla på alla och att misstro alla. En person sa till mig att jag inte skulle lita på någon, och den här personen lyckades. Jag märker nu att jag idag inte litar på någon från den tiden. Eller jo, några har jag träffat på lunch, och liknande, efter att jag slutade där och dom känner jag nu att jag litar på dom. Jag tror inte att de skulle velat träffa mig nu efteråt om de inte hade tyckt i alla fall lite om mig. Men de övriga… Personer som jag inte träffat av en eller annan anledning.

På mitt gamla jobb fick jag höra att jag inte gjorde något bra jobb. Att man inte kunde lita på mig och att jag inte levererade. Och även om det inte sades rakt ut så fick jag antydningar om att jag helt enkelt inte visste vad det var jag höll på med och inte kunde mitt område. Detta har skapat kaos i min hjärna då jag på tidigare arbetsplatser alltid fått höra från såväl kollegor som chefer att jag är duktig och kompetent. Jag har fått höra att mig kan man lita på och att jag levererar och att jag levererar i tid. 

Som konsult så måste man kunna det man gör. Som konsult så måste man absolut leverera och även leverera i tid. Jag tyckte själv att jag gjorde allt detta i mitt förra jobb men från några få fick jag höra annat och de lyckades få mig att tro på dom. Kanske var det så hos dom? Men frågan är vad som är så väldigt speciellt med dom som gjorde att jag inte levererade eller kunde något som jag kunnat och gjort både före och efter? För nu vet jag att jag gör allt detta. Jag leverar. Jag levererar i tid och jag för det på ett bra sätt. Mina kollegor har sagt många gånger hur glada de är att ha mig där. Men framförallt, mina kunder är nöjda med mig. Och just några kommentarer som jag fått under den gångs veckan har stärkt mig. Bland annat från en kund som jag hade kontakt med redan i mitt förra jobb. En kund som känner min förra chef. En kund som i veckan skrev att jag var ett riktigt proffs på det jag gör. Det fick mina ögon att tåras. Och när jag berättade för en kollega brast det totalt och tårarna bara forsade. Det var en sådan lättnad! Det var som en revansch! Samtidigt som det här hände kändes det som om något lättade inom mig, samtidigt som kroppen blev än tröttare. Det var som om den hade gått och spänt sig så länge, kämpat länge och när bördan lättar så inser man hur trött man är. 

Idag så ringde min syster mig. Mamma hade varit och kollat på ett serviceboende och blivit erbjuden en plats som hon nu ska tacka ja till! Och än en gång så kändes det som något lättade, samtidigt som kroppen blev tyngre och tröttare. En stund senare, i duschen kom tårarna. Hulkandes stod jag där i duschen tills tårarna minskade. Det blev så verkligt med mammas sjukdom. Visst blir man påmind när man pratar med henne men annars har jag kunnat förtränga det till stor del. Samtidigt så har oron funnits där. Oron för vart hennes hallucinationer kan föra henne och vad de kan leda till. Oron för vad folk pratar om henne. Oron för hur hon mår. Jag vet ju att de med hennes typ av demens är de som kostar statistiskt vården mest pengar och det är dom som har sämst livskvalitet. Hon får flytta till sitt nya boende redan i mitten av maj! Och då får hon det så bra. Hon får hjälp med det hon behöver. Hon får personer som kan förstå henne även när hon glömmer bort svenskan. Hon får en större lägenhet än vad hon har nu och hon får en egen uteplats. Och hon flyttar dit helt av fri vilja. Och allt detta känns som en lättnad. Samtidigt så känner jag hur jag håller på att gå sönder. Att jag inte håller ihop längre. Att jag bitit ihop så länge och nu kan jag släppa och slappna av. Och det är nog det som gör att jag mår som jag gör. Jag har hållt ihop så länge och nu kan jag börja slappna av

Alla dessa måsten

Vem är det egentligen som sätter upp alla dessa måsten? Sedan jag började mitt nuvarande jobb har det blivit än mer tydligt hur många måsten som det finns och hur lite tid det finns att ägna sig dom. Särskilt då när det blir så som det har varit ett tag nu med mycket tjänsteresor med övernattning. När jag kommer hem ägnar jag hellre min tid till familjen än till städning, tvättning, trädgårdsskötsel etc. Frågan är hur man ska prioritera? 

Denna helg så skulle vi behöva:

  • Vårstäda i trädgården med klippning av äppelträd, buskar, häck etc. Och plantera de penséer jag köpt
  • Storstäda inne. Det ser ut som ett bombnedslag i huset
  • Köpa ny ryggsäck till E. Hennes gamla ryggsäcks dragkedja har gått sönder och jag är inte kompis nog med symaskinen för att kunna fixa den. Visst, man kan lämna in den någonstans, men jag gissar att det är inte heller helt gratis. 
  • Köpa glas. Vi börjar få ont om glas och det råder stor brist på dom för jämnan 
  • Jag skulle behöva förbereda tisdagens utbildning som är långt ifrån klar 
  • Bestämma vilken ytterdörr och garagedörr som vi ska byta till
  • Jag skulle vilja planera för att fixa till baksidan av huset med grusgång etc.
  • Fixat hos kaninerna 
  • Etc


Hittills i helgen har jag:

  • Varit med Lillasyster på Bolltrix
  • Varit med Lillasyster och låtit henne rida för första gången. Först var hon rädd (likaså hennes kompis A som var med) men snart övervanns rädslan och ingen av barnen ville stiga av och åka hem när det väl var dags😍. 
  • Varit hos grannen på våffelfika (smaskens!)
  • Kört E till hennes simskola
  • Bakat pizza

A i sin tur har hunnit städa lite i huset, men samtidigt, ärligt, vad gör det egentligen att huset är en enda röra, jag har tillbringat mycket tid med mina barn och (om än inte lika mycket) min man? Vi lever bara en gång. Jag föredrar kvalitetstid med familjen före att ha helt tipp topp hemma 

1,2,3…

”1,2,3… Var är 4 och 5?”

”1,2… Nej, vi tar det från början! 1,2,3,4,5! Alla här! Eller vänta nu, nu räknade jag en två gånger! 1,2,3,4…”

Igår när E hade sitt kalas gällde det att räkna så att alla var med. Tjejerna hade en förmåga att försvinna och vi hade fullt upp att samla ihop dom. Tänk dig själv, 8 6-7-åringar och en trött 2 åring som hade fullt med egna viljor. Lekarna igår blev en flopp. Det började bra, men det är bara att erkänna, jag är ingen bra lektant. Vi fick gå från planen och så blev alla nöjda, verkade det som. Jag fick helt enkelt acceptera att mitt bidrag till kalaset inte var godkänd. E hade godkänt det innan, men när det väl gällde… Inte ens tårtan blev godkänd. I alla fall inte till smaken. Däremot så var den godkänd till utseendet, en pokéboll där det röda, vita och svarta var gjort av godis. Så all godis var godkänd, men det var också mer eller mindre det enda… Gissa hur det kändes…

När E fick planera sitt kalas så ville hon fira med tjejerna i klassen och så hennes tre kompisar från förskoletiden. Vi var rädda att dessa skulle känna sig utanför, så idag fick dom istället följa med till Umiverseum. Detta blev betydligt mer lyckat! Efter dryga fem timmar där så var det fem trötta barn som kördes hem till respektive föräldrar. Lillasyster och A körde en bil, och Lillasyster somnade i bilen på vägen hem. Jag körde de övriga barnen och deras bubblande energi och prat hade stillat sig betydligt… Jag måste erkänna att även jag var rätt mör! De var duktiga alla fem, men det var ett ständigt räknande för att säkerställa att vi inte hade tappat bort någon. Det som var mindre lyckat var att tråkigt nog så var fjäll-delen avstängd för renovering. Jag tror helt klart att det blir bra när det väl är klart, men tråkigt att det var så pass mycket mindre att titta på! Men, men. Barnen var supernöjda, och det var ju huvudsaken! Men jag måste säga att jag kan inte förstå hur man kan ha så många barn! Hur har man koll på alla? Eller är det så att har man många barn så har msn inte sådan kol?

Ligger i sängen på hotellet och lyssnar på mellot. Lillasyster har precis somnat, A och E ligger i den andra sängen och tittar på tv:n. 

Bröllopet/dopet idag var fint om än dopdelen blev lite… speciell. Eller som prästen sa i början av det hela: 

Det kan inte bli fel, bara annorlunda!”

Och annorlunda blev det när det visade sig att det inte fanns något dopljus framplockad. Så mitt i dopgudstjänsten försvann prästen iväg för att leta dopljus. Kyrkvaktmästaren hittade tydligen en stake till ljuset, men inget ljus. De var slut. Så då blev det prat om att prästen skulle skicka en på posten… Någon åkte dock iväg till en annan kyrka och hämtade ett ljus därifrån, så innan vigseln var slut så fanns det ett dopljus…

Vår present till brudparet blev en korg med lite blandat smått och gott till bröllopsresan, däribland var sitt passfodral som det stod ”Mr” respektive ”Mrs” på. 

Idag skulle jag äntligen få komma ut i skogen och få rida igen för första gången på evigheter. Gång efter gång har jag varit tvungen att avboka. Men den här gången skulle det bli av! Extra mysigt skulle det bli då E skulle följa med och vi två skulle få lite kvalitets mamma-dotter-tid tillsammans, särskilt som jag varit bortrest så mycket den senaste tiden och då jag på eftermiddagen återigen skulle sätta mig i bilen och åka iväg på tjänsteresa i tre nätter. Men återigen så fick jag avboka. E vaknade imorse och var inte riktigt iform. Hon hade ont i halsen och var allmänt håglös så vi beslutade att hon skulle få stå över ridandet. Men jag skulle fortfarande rida. Ett par timmar senare började hon frysa och febern började stiga. Och min stora tappra tjej blev en liten, liten tjej som bara ville ha sin mamma hos dig. A var dessutom inte heller i form, även han var febrig och hostig. Så jag kände att jag kunde inte lämna dom med en pigg 2,5 åring, särskilt som jag senare under eftermiddagen skulle packa bilen med kursmaterial och min väska och åka iväg för tre nätter för en ytterligare kurstillfälle i min barndomsstad. Så jag fick ringa och avboka det hela helt. Jag som hade sett så mycket fram emot det hela! Samtidigt så var inte beslutet så svårt… 

Nu sitter jag på hotellrummet. Trött och med samvetskval. Jag borde kanske stannat hemma? Var det verkligen ok av mig att åka iväg? Jag skulle kanske åkt imorgon bitti istället trots att hotellet var bokat och det är en 2,5 timmars resa och kursen börjar klockan 8 imorgon bitti?  Eller jag skulle kanske stannat hemma helt? 

Ledig dag

Denna vecka är det sportlovsvecka och barnen har fått vara lediga. I måndags var A hemma, tisdag och onsdag var de hos deras farmor och idag har jag varit hemma. Vi började dagen med att besöka närmaste brandstationen några kilometer bort som hade öppethus på förmiddagen idag. Lillasyster tyckte att det var lite läskigt när brandmännen demonstrerade hur man skulle, respektive inte skulle släcka en oljefylld kastrull. Ok, storasyster tyckte också att det var lite läskigt, mem hon var samtidigt lite fascinerad av det hela. Det visades även hur man släcker en person som brinner. 


Nu kom visst bilderna i fel ordning. 

Efteråt åkte vi och handlade lite. Rätt som det var hade halva dagen gått och vi hade bara hunnit uträtta hälften av det jag hade önskat! Men men, det viktigaste av allt ska jag nog lyckas med, få E:s kalasinbjudan färdiga för att läggas på brevlådan så att jag imorgon kan lägga dom på lådan vid mitt jobb. 


Tänk att min lilla E snart fyller hela 7 år! Hon är visst inte så liten längre…

Ett sista desperat försök att få sin vilja igenom 

Även om jag numera är 40+ och även om mina äggreserver redan för några år sedan var låga så märks det så enormt väl när ägglossning börjar närma sig. Då kommer tankarna på bebis som ett brev på posten. Med råge. Liksom sexlusten. Jag behöver inte kolla efter i kalendern eller räkna dagar, jag känner det i mina känslor och i min kropp. Är det kanske kroppens sista vädjan om att försöka att ytterligare sprida mina gener trots att tiden verkligen börjar rinna ifrån? Men det spelar ingen roll. Förnuftet vinner. Hormoner och kroppen förlorar. Det blir inte fler försök. Det blir inte fler barn. Punkt slut. 

Det är mycket nu

Nu börjar en hektisk period jobbmässigt för mig. Eller vad sägs om:

  • Denna vecka konferens torsdag-fredag
  • Vecka 4: Tisdag-onsdag utbildning hos en kund och deras ledningsgrupp, fredag utbildning hos en annan kund
  • Vecka 5: måndag-onsdag utbildning hos en kund på annan ort (2 timmar bort så det blir till att övernatta). Fredag utbildning hos kund i närområdet
  • Vecka 6: Måndag- onsdag utbildning hos kund på annan ort, dvs samma som vecka 5
  • Vecka 7: Inga resor!
  • Vecka 8: måndag-onsdag utbildning hos kund, samma som vecka 5 och 6. Fredag utbildning hos kund
  • Vecka 9: Tisdag-torsdag utbildning, en dag med lite olika kunder, två  ute hos kund
  • Vecka 10: Utbildning hos kunder i Stockholm
  • Vecka 11: måndag-onsdag kundbesök 1 timme bort
  • Vecka 12: tisdag-onsdag utbildning hos kund i Karlstad, torsdag utbildning på hemmaplan
  • Vecka 13: tisdag utbildning i Stockholm
  • Vecka 14: tisdag-onsdag revision hos kund på hemmaplan 

Sedan är det inte så mycket mer inbokat framöver för tillfället. Men fram tills dess blir det många dagar och nätter från familjen…

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid?