Avslutande tankar

Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

Annonser

Hur är det möjligt

…att frysa trots tre lager med kläder, två tjocka täcken och en filt? Visst, jag har feber och är förkyld men ändå… Känner mig SÅ himla sjåpig! Gråter en skvätt och tycker synd om mig själv.  Jag har verkligen drabbats av en mansförkylning!

Under de två sista timmarna på utbildningen idag började jag känna en viss irritation i hals och luftvägar. 

Tänk om..! Nej, inte nu igen! Jag var ju förkyld alldeles nyligen!

Så under eftermiddagen och kvällen så har jag haft några rejäla hostattacker. Sådana där som jag brukar få där jag bara hostar och hostar och hostar och jag kan inte sluta. Jag hostar tills jag spyr. Så långt har det dock inte gått. Förrän nu, då. Som tur var så hann jag i alla fall till toaletten och till handfatet. Men det luktade så illa så jag blev illamående och så kröktes jag lite till. Och så började jag hosta ännu mer och så kräktes jag ännu mer. 

Nu ligger jag här i sängen och tycker synd om mig själv. Hoppas att detta bara var tillfälligt! Hoppas att jag klarar av att hålla morgondagens avslutande dag utan några problem

Väntan 

Lillasyster fyller år på lördag. Jag väntar på en leverans. 

Den ligger tydligen på distributionscentralen och har så gjort sedan i måndags. De ska kontakta mig för att bestämma tid för leverans. Jag de gjort det? Nope, icke sa Nicke. Jag har försökt ringa dom. Jag kommer inte fram, ”tekniskt fel”. Jag har försökt maila dom. Inget svar. Jag tvivlar på att jag hinner få det i tid. 

Så skönt

Visst är det skönt att höra att man inte är ensam! Att det finns fler som upplevt liknande. Kanske till och med med samma personer som en själv. För även om man redan innan vet att så är fallet så är det i alla fall så att jag börjar tvivla, reflektera, fundera men får man bekräftelsen på att problemet i alla fall inte enbart ligger på en själv, att även andra varit med om detsamma, ja, då blir det lättare att ta det. 

Det är lite som en som tidigare varit på företaget sa, folk är så lättkränkta. Och så kanske är fallet

Inkomster och utgifter

Jag kan erkänna att jag inte såg fram emot att det återigen var måndag. Dels att det ÄR måndag, dels efter förra veckans händelser men dagens tandläkarbesök gjorde ju inte saken bättre. Särskilt som jag skulle dit för att dra ut en visdomstand. Men det gick bra. Peppar peppar ta i trä. Vill inte ta ut något i förskott, skrockfull som jag är. Jag vågar inte ta ut något i förskott för då lär jag ju få inflammation och annat mys och det vill jag ju inte ha! 

Som vanligt på måndagar så jobbade jag bara halvdag för att därefter åka till tandläkaren. Jag passade på att äta lite lunch i Haga innan jag gick till det fasade besöket. Kan inte säga att den var så värst  speciell, men det mättade för stunden i varje fall. 

Vad det gäller tandläkarbesöket så hade tandläkaren nämnt den högsta sannolika kostnaden för jobbet. Nu blev det inte så farligt utan det blev hela 500kr billigare än vad hon sagt. Det gillar jag! Men dom pengarna kom till användning när jag besökte Villervallas outlet. 😳 

En annan bra sak med besöket inne i stan var att se träden på Järntorget, SÅ VACKERT!


När barnen var hämtade så åkte vi och köpte mammas födelsedagspresent från oss barn med familjer och i de fall där våra barn har blivit vuxna och har egna familjer så även deras familjer.  Vad svårt det var! Tänk att jag som knappt har smycken själv skulle välja ut ett smycke till mamma… Men tillslut blev det ett par örhängen i varje fall. Hoppas att hon kommer att gilla dom!

När vi kom hem upptäckte vi att brevlådan var nerkörd och trasig och blommorna jag planterat bredvid brevlådan hade rasat ner

Jag tog bilden först efter att ha försökt plocka ihop blomman. Den låg upp och ner från en början. Himla schysst att inte ens bry sig om att det smita från olycksfalls vårde 

Den svenska vården 

Nu är det fjärde dagen som E har feber och ont i örat, och det verkar inte ge med sig. Just efter alvedon och nässpray så ger det med sig, men innan det hinner bli dags för nästa dos så gråter hon av smärta. Efter att ha rådgjort med sjukvårdsupplysningen så bestämde vi, tillsammans med E själv att avvakta till idag för att istället för primärvårdsakuten  igår åka till vårdcentralen idag. Ska jag vara ärlig så kan jag förstå att många åker till primärvårdsakuten direkt! Det är synd och skam att det ska vara sådan brist på personal inom vården att de inte ens kan hantera de samtal som de får in! 

Jag är skriven på en annan vårdcentral än övriga familjen. På den vårdcentralen kan man boka via internet in akuttid för barn upp till 12 år. När jag kom in på sidan såg det ut att finnas ett antal tider kvar. När jag försökte boka en så försvann den, och så gjorde tiderna, en efter en utan att jag lyckades få någon tid. Så då försökte jag ringa deras vårdcentral men jag kom  bara fram till en telefonsvarare som berättade att det var många som ringde, så de kunde inte hantera samtalen och så ombads man att försöka igen senare. 

Efter ett antal försök hittade jag ett antal barnläkare i Göteborg som man kunde boka via nätet. Men dom var redan fullbokade eller så gick det inte att boka. Så då började jag kolla efter vårdcentraler med drop in. Det var lättare sagt än gjort. Tillslut hittade jag en i grannkommunen, men den drop in-tiden var först på eftermiddagen så jag fortsatte söka och så ringde jag en annan vårdcentral i vår kommun. Där kom jag fram till en telefonsvarare där jag talade in ett meddelande där jag berättade om situationen. Några timmar senare ringde de tillbaka och sa att de egentligen inte hade några tider kvar för dagen, men vi skulle få komma in en sväng på snabbundersökning ändå senare under dagen. 

Ytterligare några timmar senare hade E fått öroninflammationen konstaterad, rådd att stanna hemma resten av veckan och så ett recept på en antibiotikakur. 

Kan tillägga att jag även lyckades få tag på ”min” vårdcentral tillslut och där gick jag en tid bokad rörande min stortåled som värker enormt och gör att jag har svårt att gå. De hade en tid om 1,5 vecka. Tydligen ingen ”riktig” tid, men i alla fall en möjlighet att få en första koll på tån

Jag klagar inte på den svenska vården i sig, inte i detta fall! Det jag klagar över är de bristande resurserna! Jag förstår att folk inte orkar jaga efter tider och försöka komma i kontakt med otillgängliga vårdcentraler utan väljer att sätta sig på akuten i tid och otid. Människan är ju lat av naturen! Jag ser helt enkelt inte hur det kan vara rimligt att det ska dels vara så svårt att komma i kontakt med vården, dels när man väl har fått kontakt få en tid bokad! 

Jag gillar djur

Men ett djursort som jag inte kan förstå syftet med är de vidriga fästingarna! Jag fattar inte varför de ska finnas över huvudtaget. Vilken nytta gör de annat än djävlas och har sig? 

A plockade nyss årets första fästing på mig. Första men det lär inte vara det sista. Tack och lov brukar jag hitta dom tidigt då betten kliar så, men ändå. Den hade hunnit sätta sig. Och även om A fick bort den så kliar det så enormt så jag blir tokig! Hata, hata, HATA fästingar! 
Ledsen att jag är så ilsk!

Idag hade jag ett uppföljningsmöte i och med de konflikter som jag haft med en person på jobbet. Jag var enormt orolig inför mötet, men när den var slut så var jag lättad. För en gångs skull kändes det som om man hade lyssnat på mig. Jag funderar till och med om det inte är så att man hade varit i kontakt med några av dom som varit med vid något av de tillfällen som jag har påståtts agera på det sätt som jag blivit beskylld att göra? Det kan mycket väl vara att så inte är fallet, men de ”verktyg” som jag har och som jag föreslagit att vi ska använda (och som jag för övrigt även försökt använda vid ett antal tillfällen, bla den gången när jag blev beskylld för att vara enormt grym och nervärderande, men den accepterades inte) kom nu våra chefer med som förslag att vi skulle använda. Helt ok för mig. Nu kan jag, om det uppstår en diskussion använda mig av verktyget, kollegan känner till det nu, och om den inte tas emot så kan jag påminna om dagens överenskommelse. Fast det är ju det, jag tror ju inte att det handlar om ”om” utan snarare ”när” det kommer ske…

Annars så fylldes fredagen av bråk, gnäll och två ynkliga barn. E har nu fått min (?) förkylning och har stundvis haft närmare 40 graders feber. Stackarn, hon har varit sjuk vid både sina två bästa kompisars födelsedagskalas i år! Lillasyster har varit en plåga mot storasyster och i allmänhet har hon varit jobbig. Det där med att testa gränserna är ju såååå spännande! Ena sekunden är hon solsken, i nästa är hon liten och olycklig. Det är inte lätt att vara liten…