Jag har nu under en period mått betydligt bättre än vad jag gjorde för ett tag sedan. Det kändes som om jag började landa i saker och ting. Men så dök en gammal surdeg på jobbet upp och rörde till allt. Och till det avsaknad av information vilket medförde att jag inte hade någon aning om varför vissa saker gjordes av vissa personer på ett visst sätt, trots att jag tydligen skulle vara projektledare. Och till surdegen tillhör även en besvärlig kund. Och en kollega som jag inte vågar ge någon kritik då denne är väldigt lättstött. Visst, personen har haft det jobbigt, lider av depression osv vilket förklarar beteendet, men det är också det som gör att jag inte vågar. Men även om allt detta sliter och tär så skulle jag nog klarat av att hantera det om jag inte varit så trött.

Ända sedan jag fick min hörselskada har det varit tröttande för mig att vistas i stimmiga lokaler längre stunder. I tisdags förra veckan åkte jag och några kollegor upp till Stockholm för att gå på introduktion för nyanställda. Företaget ville inte betala hotell, och de bokade även biljetterna. Så vi åkte upp med tåget som går strax innan 6 och kom hem med tåget som anländer till Göteborg 22:30. Detta innebar att skulle jag tagit pendeltåget in till stationen hade jag fått gå hemifrån runt 4:30-4:40. Nu tog jag bilen istället och kunde sova till 4:30 och åka hemifrån 4:15. Och hemma var jag runt 23:00-23:30. Trots att jag jobbade halvdag och hemifrån under onsdagen var dagen rent utsagt urjobbig. Torsdag kom jag till jobbet, fortfarande helt slut, höll dagens utbildning, om än med bra resultat om man ser på kursutvärderingarna, trots att jag strax innan bröt ut i gråt inför en kollega som jag hade tänkt trösta (så denne fick trösta mig…) och även fredag var jag kräkfärdigt trött, trots ytterligare en dag då jag inte lyckades få ihop en full arbetsdag. Igår bröt jag ihop av trötthet, igen, trots sovmorgon. Först idag började jag känns mig mer på benen igen.

Jag hade trott att allt detta, inklusive vissa symptom som är typiska när min ämnesomsättning krånglar (bla matthet, ledvärk, torrhud, håravfall etc), plus allt mer problem med mellanblödningar och denna månad en sex dagar sen mems trodde på just ämnesomsättningen, eller att jag helt enkelt börjat min resa in i klimakteriet på riktigt. Efter provtagning för 1,5 veckor sedan och läkarbesök i veckan visade det sig att det i varje fall inte var ämnesomsättningen då dom värdena låg på topp. Så i fredags var jag och tog en massa andra prover, även om läkaren trodde att allt kanske berodde på jobbet, men även om det varit jobbigt en tid med allt nytt, och allt, så tvivlar jag. Det känns inte som om det skulle kunna vara det. Vad det skulle kunna vara om det inte är det..? Vet inte! Jag vet att många symptom är som de, men ändå. Det känns trots allt inte som om det skulle vara det. Bidra? Visst, men inte helt och hållet. Och proverna? De visade ingenting. Så nu är frågan, hur går jag vidare nu?

Visst får jag stundvis energi, som i söndags när jag för första gången började med min nyväckta passion (om än i annan format än vad det var förr, mer om det vid annat tillfälle) men när den energin försvinner så blir jag om möjligt än mer urlakad. Både måndag och tisdag gick jag tex och la mig vid nio, helt färdig.

Så frågan är, vad gör jag nu?

Annonser

Avslutande tankar

Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

Under de två sista timmarna på utbildningen idag började jag känna en viss irritation i hals och luftvägar. 

Tänk om..! Nej, inte nu igen! Jag var ju förkyld alldeles nyligen!

Så under eftermiddagen och kvällen så har jag haft några rejäla hostattacker. Sådana där som jag brukar få där jag bara hostar och hostar och hostar och jag kan inte sluta. Jag hostar tills jag spyr. Så långt har det dock inte gått. Förrän nu, då. Som tur var så hann jag i alla fall till toaletten och till handfatet. Men det luktade så illa så jag blev illamående och så kröktes jag lite till. Och så började jag hosta ännu mer och så kräktes jag ännu mer. 

Nu ligger jag här i sängen och tycker synd om mig själv. Hoppas att detta bara var tillfälligt! Hoppas att jag klarar av att hålla morgondagens avslutande dag utan några problem

Väntan 

Lillasyster fyller år på lördag. Jag väntar på en leverans. 

Den ligger tydligen på distributionscentralen och har så gjort sedan i måndags. De ska kontakta mig för att bestämma tid för leverans. Jag de gjort det? Nope, icke sa Nicke. Jag har försökt ringa dom. Jag kommer inte fram, ”tekniskt fel”. Jag har försökt maila dom. Inget svar. Jag tvivlar på att jag hinner få det i tid. 

Så skönt

Visst är det skönt att höra att man inte är ensam! Att det finns fler som upplevt liknande. Kanske till och med med samma personer som en själv. För även om man redan innan vet att så är fallet så är det i alla fall så att jag börjar tvivla, reflektera, fundera men får man bekräftelsen på att problemet i alla fall inte enbart ligger på en själv, att även andra varit med om detsamma, ja, då blir det lättare att ta det. 

Det är lite som en som tidigare varit på företaget sa, folk är så lättkränkta. Och så kanske är fallet

Inkomster och utgifter

Jag kan erkänna att jag inte såg fram emot att det återigen var måndag. Dels att det ÄR måndag, dels efter förra veckans händelser men dagens tandläkarbesök gjorde ju inte saken bättre. Särskilt som jag skulle dit för att dra ut en visdomstand. Men det gick bra. Peppar peppar ta i trä. Vill inte ta ut något i förskott, skrockfull som jag är. Jag vågar inte ta ut något i förskott för då lär jag ju få inflammation och annat mys och det vill jag ju inte ha! 

Som vanligt på måndagar så jobbade jag bara halvdag för att därefter åka till tandläkaren. Jag passade på att äta lite lunch i Haga innan jag gick till det fasade besöket. Kan inte säga att den var så värst  speciell, men det mättade för stunden i varje fall. 

Vad det gäller tandläkarbesöket så hade tandläkaren nämnt den högsta sannolika kostnaden för jobbet. Nu blev det inte så farligt utan det blev hela 500kr billigare än vad hon sagt. Det gillar jag! Men dom pengarna kom till användning när jag besökte Villervallas outlet. 😳 

En annan bra sak med besöket inne i stan var att se träden på Järntorget, SÅ VACKERT!


När barnen var hämtade så åkte vi och köpte mammas födelsedagspresent från oss barn med familjer och i de fall där våra barn har blivit vuxna och har egna familjer så även deras familjer.  Vad svårt det var! Tänk att jag som knappt har smycken själv skulle välja ut ett smycke till mamma… Men tillslut blev det ett par örhängen i varje fall. Hoppas att hon kommer att gilla dom!

När vi kom hem upptäckte vi att brevlådan var nerkörd och trasig och blommorna jag planterat bredvid brevlådan hade rasat ner

Jag tog bilden först efter att ha försökt plocka ihop blomman. Den låg upp och ner från en början. Himla schysst att inte ens bry sig om att det smita från olycksfalls vårde 

Den svenska vården 

Nu är det fjärde dagen som E har feber och ont i örat, och det verkar inte ge med sig. Just efter alvedon och nässpray så ger det med sig, men innan det hinner bli dags för nästa dos så gråter hon av smärta. Efter att ha rådgjort med sjukvårdsupplysningen så bestämde vi, tillsammans med E själv att avvakta till idag för att istället för primärvårdsakuten  igår åka till vårdcentralen idag. Ska jag vara ärlig så kan jag förstå att många åker till primärvårdsakuten direkt! Det är synd och skam att det ska vara sådan brist på personal inom vården att de inte ens kan hantera de samtal som de får in! 

Jag är skriven på en annan vårdcentral än övriga familjen. På den vårdcentralen kan man boka via internet in akuttid för barn upp till 12 år. När jag kom in på sidan såg det ut att finnas ett antal tider kvar. När jag försökte boka en så försvann den, och så gjorde tiderna, en efter en utan att jag lyckades få någon tid. Så då försökte jag ringa deras vårdcentral men jag kom  bara fram till en telefonsvarare som berättade att det var många som ringde, så de kunde inte hantera samtalen och så ombads man att försöka igen senare. 

Efter ett antal försök hittade jag ett antal barnläkare i Göteborg som man kunde boka via nätet. Men dom var redan fullbokade eller så gick det inte att boka. Så då började jag kolla efter vårdcentraler med drop in. Det var lättare sagt än gjort. Tillslut hittade jag en i grannkommunen, men den drop in-tiden var först på eftermiddagen så jag fortsatte söka och så ringde jag en annan vårdcentral i vår kommun. Där kom jag fram till en telefonsvarare där jag talade in ett meddelande där jag berättade om situationen. Några timmar senare ringde de tillbaka och sa att de egentligen inte hade några tider kvar för dagen, men vi skulle få komma in en sväng på snabbundersökning ändå senare under dagen. 

Ytterligare några timmar senare hade E fått öroninflammationen konstaterad, rådd att stanna hemma resten av veckan och så ett recept på en antibiotikakur. 

Kan tillägga att jag även lyckades få tag på ”min” vårdcentral tillslut och där gick jag en tid bokad rörande min stortåled som värker enormt och gör att jag har svårt att gå. De hade en tid om 1,5 vecka. Tydligen ingen ”riktig” tid, men i alla fall en möjlighet att få en första koll på tån

Jag klagar inte på den svenska vården i sig, inte i detta fall! Det jag klagar över är de bristande resurserna! Jag förstår att folk inte orkar jaga efter tider och försöka komma i kontakt med otillgängliga vårdcentraler utan väljer att sätta sig på akuten i tid och otid. Människan är ju lat av naturen! Jag ser helt enkelt inte hur det kan vara rimligt att det ska dels vara så svårt att komma i kontakt med vården, dels när man väl har fått kontakt få en tid bokad! 

Jag gillar djur

Men ett djursort som jag inte kan förstå syftet med är de vidriga fästingarna! Jag fattar inte varför de ska finnas över huvudtaget. Vilken nytta gör de annat än djävlas och har sig? 

A plockade nyss årets första fästing på mig. Första men det lär inte vara det sista. Tack och lov brukar jag hitta dom tidigt då betten kliar så, men ändå. Den hade hunnit sätta sig. Och även om A fick bort den så kliar det så enormt så jag blir tokig! Hata, hata, HATA fästingar! 
Ledsen att jag är så ilsk!

Idag hade jag ett uppföljningsmöte i och med de konflikter som jag haft med en person på jobbet. Jag var enormt orolig inför mötet, men när den var slut så var jag lättad. För en gångs skull kändes det som om man hade lyssnat på mig. Jag funderar till och med om det inte är så att man hade varit i kontakt med några av dom som varit med vid något av de tillfällen som jag har påståtts agera på det sätt som jag blivit beskylld att göra? Det kan mycket väl vara att så inte är fallet, men de ”verktyg” som jag har och som jag föreslagit att vi ska använda (och som jag för övrigt även försökt använda vid ett antal tillfällen, bla den gången när jag blev beskylld för att vara enormt grym och nervärderande, men den accepterades inte) kom nu våra chefer med som förslag att vi skulle använda. Helt ok för mig. Nu kan jag, om det uppstår en diskussion använda mig av verktyget, kollegan känner till det nu, och om den inte tas emot så kan jag påminna om dagens överenskommelse. Fast det är ju det, jag tror ju inte att det handlar om ”om” utan snarare ”när” det kommer ske…

Annars så fylldes fredagen av bråk, gnäll och två ynkliga barn. E har nu fått min (?) förkylning och har stundvis haft närmare 40 graders feber. Stackarn, hon har varit sjuk vid både sina två bästa kompisars födelsedagskalas i år! Lillasyster har varit en plåga mot storasyster och i allmänhet har hon varit jobbig. Det där med att testa gränserna är ju såååå spännande! Ena sekunden är hon solsken, i nästa är hon liten och olycklig. Det är inte lätt att vara liten…

Mellanmål i vårsolen 

Jag är fortfarande hemma med min förkylning. Är enormt trött och känner egentligen att kroppen behöver mer vila, men för att kunna stanna hemma ytterligare så måste jag från och med imorgon ha läkarintyg, så istället för att försöka få ett läkarintyg ska jag göra ett försök och gå till jobbet. 

När jag ändå är hemma så hämtade jag hem barnen tidigare från förskolan idag och så hade vi picknick på altanen som mellanmål. Mysigt att passa på och njuta av det underbara vårvädret! 

  

Det kliar

…och suger till, jag vill återigen börja pyssla!

Det får mig även att tänka på pappa. Han gick bort när han var 59. Hade han blivit 60 skulle jag tillverkat en miniatyrvärld i liknande stil bland en massa blommor i en skottkärra. Lilla pappa…

Jag har inte minsta lilla lust att gå till jobbet, men samtidigt så börjar jag tröttna på att gå här hemma och då jag börjat tvivla på att jag är så dålig som jag inbillar mig så åkte jag till mataffären idag. Det skulle jag inte gjort. Jag inbillar mig inte att jag är så trött och sliten som jag känner mig. Att åka och handla tog musten ur mig och resten av dagen har jag snarare känt mig sämre än bättre. Ja, ja. Nu vet jag i varje fall och kan med gott samvete stanna hemma i alla fall ett par dagar till. Rösten är nu i alla fall tillbaka delvis även om jag låter väldigt lik en blandning av en person i målbrottet och en brunstig dromedar. Sexigt värre. Hostan fortsätter att djävlas. Hela familjen kan nog döpa om sig till Familjen Host… Barnen är i varje fall pigga. Och egentligen även A då han till och med har orkat dammsuga och torka golven idag på eftermiddagen. Det är mer än vad jag har orkat, vilket än en gång får mig att tvivla. Är det förkylning eller latmask? Men när jag grunnar på det riktigt ordentligt så känns det nog ändå som förkylningen. I alla fall den här gången. 

JIPPPPIIIII! Jag kan prata igen! Efter två och en halv dag utan röst kan jag återigen prata. Eller nåja, prata och prata. Kraxa ska man kanske säga istället. Men ändå, jag kan göra mig hörd! Att försöka kommunicera är inte det lättaste när det enda som kommer över ens läppar är hostningar och en knappt hörbar viskning är inte lätt. Särskilt inte med barn. Och särskilt inte när de håller på och bråkar och man försöker säga till dom…

Jag har nu varit hemma i två dagar och misstänker att det kommer bli ytterligare några i nästa vecka. Jag vet att uppgifterna som måste tas itu med när jag är tillbaka växer lavinartat, men just nu orkar jag inte bry mig om det. Tvärtom så skulle jag vilja skita i det helt och hållet. På sätt och vis så känns det här bättre än jobbet just nu. Jag vet att jag snart, så fort jag börjar må bättre med förkylningen, kommer bli otålig och känna att jag vill tillbaka till jobbet. Trots allt. Men just nu är det skönt attbara vara. Misstänker att det blir jobbigare i helgen när barnen är hemma. Men då har jag förhoppningsvis också mer ork och energi 

Det här med amning

I gårdagens GP fanns det två artiklar om amning, både med Agnes Wold bakom. Den ena om amningshetsen och den andra om att det gör inget om amningen inte fungerar. Nu finns det inte några direkta källor som man kan källgranska, men likväl, amningshetsen är forfarande än idag stundvis enorm och personligen så tror jag att det bästa för både mamma och barn är den situation där både kan känna sig bekväma och tillfreds. Jag tror på att det är bättre för barn och anknytning att mamman är lugn och harmonisk och bli helt, eller delvis, flaskmatad, än att mamman mår dåligt, har skuldkänslor och känner sig otillräcklig och som en dålig förälder bara för att hon inte lyckas få amningen att fungera. 

Vad tycker du?

Ständiga förbättringar

Jag har nu varit några gånger hos en person på företagshälsovården och pratat. Nu i veckan var jag där sist. Och trots att allt är jobbigt just nu (det har blivit värre än vad det har varit) så kom vi fram till att det räckte för den här gången. Hon tyckte att jag utvecklats så mycket på de tre besök jag haft hos henne och att jag har utvecklats så mycket att jag nog klarar mig nu. Det kommer dock att bli ett besök till, men då tillsammans med min chef. Det var på chefens önskan och jag fasar för det. Jag ser ingen nytta med det. Men jag gör det ändå, då jag inte vågar något annat. Kanske kan det medföra något gott för någon i alla fall..? Någon annan i min arbetsgrupp?
Och jag blir kanske positivt överraskad?

Jag kan i alla fall instämma med hon på företagshälsovården om att jag kanske inte behöver göra några nya besök, i alla fall inte just nu. För trots att jag haft några jobbiga dagar precis så känner jag innerst inne ett lugn. Jag vet vad jag känner, jag har fått min syn på saker och ting bekräftad, att den med hög sannolikhet överensstämmer med det som även andra upplevt. Jag vet innerst inne min kompetens, den jag har när jag mår bra och får förutsättningarna för att kunna bedriva mitt arbete, den kompetens som jag just nu saknar pga den situation som är och hur det påverkar mig. Men det är som ”min lyssnare” på företagshälsovården sa, jag har hittat en inre lugn. Jag har börjat känna av den stabilitet, den grund jag behöver ha för att orka fortsätta. Jag har hittat tron på mig själv. För jag vet ändå, innerst inne mina brister, mina begränsningar men även mina förmågor, styrkor och min fulla kapacitet. Och trots att jag i veckan har mått riktigt dåligt och stundvis tvivlat på allt, och trots att det finns de som känner till detta och ändå försöker få mig att tvivla än mer, så kan jag ärligt säga att idag har jag enbart känt styrka, glädje och lycka. Och det även när jag har tänkt på allt som varit och är. För jag har valt, och lyckats tro på det positiva jag får till mig då det är direkt sagt till mig. Det negativa är i det flesta sammanhang (med ett undantag) mer ett rykte som någon sagt till mig att denne har hört, och det har jag efter reflektion valt att bortse ifrån. Jag reflekterar över det, jag funderar över om det är något som jag ska behöva ta till mig och göra något åt. Behövs det, då gör jag något, behövs det inte, ja, då försöker jag lägga det bakom mig och gå vidare. Jag hoppas att jag även framöver ska lyckas hålla mig till detta. Jag vet att jag kommer falla i tvivel. Jag vet att det kommer komma stunder då allt kommer tillbaka och det blir jobbigt. Då hoppas jag att jag, som nu, snabbt kan rannsaka mig själv och det som har varit och det som är, och sedan snabbt komma upp på fötter igen. För jag kan. Jag vill. Detta är en lärdom, det kommer garanterat nya. Och även om det är tufft så utvecklar det mig. Det är bra! Jag vill inte stå stilla och stampa! Jag vill utvecklas! Och jag vill utveckla.Ständiga  förbättringar, det är ett måste om något ska bli bra och sedan fortsätta vara bra. 

…för vill man inte hela tiden bli bättre, slutar man att vara bra

Hon kom, hon gick

Sedan januari har jag haft en praktikant hos mig på jobbet. Stackars människa, behöva komma in i den soppa som jag lever i! Hon har lyckats klara sig igenom det och hon har gjort mycket nytta, på flera plan. Nu är praktiken i alla fall slut och på måndag när jag kommer tillbaka till jobbet och mitt kontorsrum så kommer det bli tomt. Och tyst. Men kvar har jag denna fina blomma som den rara människan gav mig idag 

  
Mina ögon tårades när hon kom med den. Inte hade JAG väntat mig en blomma! Det är ju hon som skulle fått en! Nu blev det inte så utan bara några saker med företagets logga som hon fick med sig. 

 

Påsken

…tillbringades i Värmland med svärföräldrarna. Det blev en relativt lugn helg då farfar hade fått en pacemaker inopererad någon dag tidigare och var rätt tagen efter det. Men A och E åkte i varje fall skidor och E kom långt i sin utveckling av tekniken, hurra för E! Lillasyster verkade vara rätt sugen att testa hon med när vi var och kollade, men hon får allt vänta ett år till innan hon får ställa sig på ett par skidor. 

  
På påskdagen passade vi på att åka på konstrunda och när vi kom till ett ställe och jag såg namnen på konstnärerna som ställde ut så var ett av namnen bekant. Det visade sig att det inte bara var namnet som var bekant 😊, även konstnären! Och jag som inte ens visste att denne höll på med konst! Kul! Särskilt som flera av alstren var riktigt bra! 

Under helgen besökte vi även en getfarm för att köpa lite god getost. Rackarns vad söta de är! 

 

”Här sitter jag och väntar…”
  
”Hallå! Vilka är ni? Vad vill ni? Har ni något gott att bjuda på? Någon som vill kela? Hmm, får jag följa med er?”
  
Stolt mamma och supersöt bebis
 
I och med att helgen blev så lugn hann vi med att även vara kreativa till tusen, så vi hade vår egen konstrunda i köket 😉

   Fjädrarna i riset var det någon annan som hade lagt dit redan innan vi kom upp
Och så självklart så målades det även lite ägg, då självklart från glada höns! 

Lillasyster ville också måla ägg.
  
 
Slutligen, när vi kom hem avslutades helgen med att Lillasyster klämde sina fingrar i ytterdörren som blåste igen. Trots blod och blåa fingrar tycktes det ändå ha gått bra, tack och lov! Men snacka om att som förälder känna skuld för att man inte hade ställt något i vägen så att dörren inte skulle kunna blåsa igen!

Kalland

…snarare än Värmland 

  
Snart är vi framme på släktgården i Värmland och vi åker förbi frusna sjöar. När man tittar ut känns de vitblommande träd som vi passerade hemmavid avlägsna. Här är vintern fortfarande kvar och man kan inte låta bli att redan nu längta hem, hem till våren. Eller ännu mer efter den riktiga våren. Och sommaren!

Sola i Karlstad

I dagarna så är det Underhållsmässa här i stan och jag har besökt tillställningen nu två dagar i rad. Igår gick jag på en utbildning, och idag så gick jag runt lite allmänt, men framförallt så var jag där för att lyssna på Tina Thörner som skulle ha ett seminarium om ledarskap, Att leda sig själv och andra för att tillsammans växa, inte vissna. Sicken kvinna! Jag blev verkligen inspirerad. Får du möjlighet så gå och lyssna på henne. Jag är inte helt säker, men jag tror att hon skulle ha ett pass även imorgon, så är du i närheten så gå på mässan och låt dig inspireras, det är gratis! 

Det jag främst fastnade för är att försöka tänka positivt och uttrycka mig positivt för då sprider man en positiv känsla och det är då lättare att nå framgång. Hon jämförde det man säger med blommor, sol och gödning. Säger vi positiva saker så får vi omgivningen att växa. Och vi väljer om vi vill att blommorna växer, frodas och blommar, eller om de vissnar. 

Jag fastnade även för det som jag egentligen innerst inte visste sedan innan. Bara man har tillräcklig passion och har man en vision så kan man få folk att ändra sig och dela ens vision. Jag har bara börjat tvivla på min vision…

Och så kommer jag länge att minnas hur hon beskrev två av ”sina” förare… På bred värmländska sa hon:

”…och dessa to pôjkera, dä den ene har haft kjol betydligt mer än en själv…”

Mamma, hur långt är det kvar till min födelsedag?”

”8 dagar”

Tystnad. 

”Mamma, hur långt är det kvar tills vi åker till Kreta?”

Vi öppnar appen. 

  
”Åh! Jag önskar att tiden gick snabbare! ”

Ja, hjärtat. Det önskar jag också. Me  tänk, nu är det inte långt kvar till våren. Och sedan sommaren. Det är kanske svårt att tro med tanke på det vita landskapet utanför fönstret. Vi behöver nog inte ens vänta i 90 dagar för att få känna på vår och 19 gradig värme. Åh, vad denna vintertrötta kropp och själ längtar efter vår och sommar!

En vän till mig länkade på Facebook till ett filmklipp om amning av bebis i sele och jag kunde inte låta bli att med fascination kolla på detta klipp. Det ser så  himla smidigt ut och är man ute bland folk så tycks det vara ett väldigt smidigt sätt att dessutom lyckas amma rätt diskret. Mamman i klippet hade storleken större på sina bröst och jag har alltid trott att det skulle vara svårare att få till amningen i sele då, men för just den här mamman tycktes det vara riktigt enkelt (med undantag av bröstet som hoppade ut på sidan av selen titt som tätt). 

När mina tjejer var små bebisar så tänkte jag tanken att testa amma i sele ett flertal gånger men bara genom att ha selen på mig med bebisen i och försöka tänka sig in i att hiva fram bröstet och få in den i bebisens mun fick mig att lägga dom funderingarna på hyllan. Dels så sitter mina bröst väldigt lågt ner och jag är inte heller så värst lång, så det kändes som en omöjlighet att få ner bebisen så långt ner som det skulle behövts för att bröstet och bebisens mun kunde mötas, dels så fanns det inte en chans i världen att jag skulle börjat hålla på och försöka böja/vinkla mina bröst så att bebisen skulle komma åt att amma. Inte för att jag tyckte det var läskigt eller så utan helt enkelt på grund av att det skulle varit att be om en mjölkstockning. Jag var ju både gångerna så hyperkänslig och fick känningar av mjölkstockning av minsta lilla. Satt bh:n för tight, mjölkstockning. Satt jag konstigt vid amningen, mjölkstockning. Lätt jag inte bröstet hänga fritt, och då särskilt vid amning mjölkstockning. Och bebisen fick inte heller ut så mycket mjölk. Utsattes jag för kyla, mjölkstockning, trots flera lager av kläder plus sjal för att skydda brösten. Drag, oavsett om det var minusgradigt eller >25 graders värme så fick jag känningar. Och så höll det på. Så amma i sele var helt enkelt inte ”min grej”. Dessutom, visst var ”vanlig” amning trots allt lite småmysigt och det kunde näst intill jämföras med meditation

Jag har precis krupit ner i sängen och ska till att sova, men vill ändå skriva lite innan jag avslutar den här helgen. Inte för att jag tror att det intresserar någon utan mer för… Ja, jag vet inte. 

I fredags var jag hemma med Lillasyster då hon har varit förkyld och trött och vi trodde inte att hon skulle orka med att vara på förskolan. Jag lyckas aldrig i vanliga fall städa när jag är själv med henne, men i fredags lyckades jag få det rätt undanplockat och fint, och ändå ha en rätt nöjd liten tjej. Skönt! Bästa farmor kom en sväng för att se efter den lilla tjejen medan jag åkte iväg och fick massage för min värkande rygg (har hittat en som äntligen kan hjälpa mig!). Sedan hämta E från förskolan och därefter åka till stallet då hon skulle få rida lite på sin favorit shettis. 

  
På lördagen åkte E och jag till byns öppna förskola med ett gäng lådor och påsar med barnkläder och leksaker för att stå och sälja på deras barnloppis. Tre timmer senare åkte vi hem med betydligt färre saker och betydligt mer pengar i hand. E var riktigt nöjd då hon fick alla pengar som vi fick in från leksakerna, plus hälften av pengarna från kläderna. Det blev ju några hundralappar 😃

Därefter en tur till Ullared och Gekås. Den turen borde vi inte åkt då E blev trött och hängig och väl åter hemma visade det sig att hon hade fått feber. Innan vi åkte hade hon varit pigg och kry, så det kom fort! 

Idag skulle jag och svärmor ha ridit men hon blev sjuk så jag fick åka själv till stallet. Istället för svärmor fick jag med mig ägaren till hästarna. Och så dennes medhjälpare. Trots snön och allt mer ihärdiga snöandet så blev det en härlig tur på över 2,5 timmar, blandad med skritt, trav och galopp. Jag är ju inte så van och kunnig ryttare så jag tappade balansen och höll på att flyga av vid sista galoppen, men det gick bra och jag lyckades klamra mig fast i sadeln 🐴 Det är så härligt att komma ut, och idag var det så kul då ovana jag har nu hittat tekniken och balansen för att lyckas med både trav och galopp på fjordingen som har rätt gungande steg, särskilt i jämförelse med de två andra hästarna som är islänningar. Eller jag missade ju lite och höll på att flyga av, men i det stora hela så gick det väldigt bra. Och jag flög ju inte av 😊

Hemma har det varit en massa gnäll och bråk, men det kanske är något man får räkna med när man har två barn som inte är helt friska.  Men jobbigt är det! Tur att jag har hittat feelgood-låtar som får mig snabbt på bättre humör! Favoriterna just nu är Frans  med If I were sorry (från Melodifestivalen) och Family of the year med Hero. Fråga mig inte vad det är som gör det, men något i dessa två låtar får mig att må bra och de får mig att ändra mig från en surtant till en glad och positiv, energisk person, och det är ju inte illa!

Alla och ingen

Det är rätt lustigt det där med alla och ingen. Vissa saker är så ”rätt” och andra så ”fel”, och det som anses vara ”rätt” tycker/gör alla, och ingen tycker/gör det som anses vara ”fel”. Det lustiga är att när det sedan kommer till kritan så är det i väldigt många fall det som anses vara ”fel” det som ändå vinner i längden. Melodifestivalen är ett sådant exempel. Jag känner enbart en handfull personer som erkänner att de kollar på Melodifestivalen och att de gör det för att de själva vill, inte för att deras barn vill. Antingen så känner jag ett undantag av det svenska folket då ser man på antalet röster som lagts i årets version så måste det fåtal som säger sig kolla på Melodifestivalen rösta väldigt många gånger…

Ser man vidare på Melodifestivalen så finns det ett till exempel på det där att det som anses vara ”fel” ändå blir ”rätt”. Ta t.ex. Viktor och Samir. Jag har inte hört en enda person som säger sig gilla dom, likväl så åker de land och rike runt och uppträder, deras Bada nakna spelas dagligen på radion, och då främst på reklamradiokanalernas frekvenser (frekvenser som förvånansvärt få säger sig lyssna på), och de går vidare från Andra chansen till finalen, trots att deras motståndare, Dolly Style, har enormt många barn som favoriter. Barn som glatt röstar på sin favorit. Så trots att ingen kollar på Melodifestivalen och ingen gillar dessa ynglingar eller deras sångröster så slog de ut Polly Style och jag kan inte låta bli att fundera på hur det gick till
Och ja, jag erkänner, jag har kollat på vartenda ett av årets avsnitt av Melodifestivalen, i vissa fall inte bara hela avsnittet, men så gott som. När jag ändå håller på och erkänner saker jag gör och som inte anses vara ”rätt” så kan jag erkänna fler saker jag gör.  Jag lyssnar på Mix megapol. Och jag gillade inte Bada nakna och jag röstade inte på dom. Däremot så röstade jag i Eilas ställe (hon var febrig ikväll så hon orkade inte vara uppe så jag fick gå in och rösta i hennes ställe då hon som liten, krasslig liten). Och jag röstade på på Dolly Style. 

Det här med tid

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med tiden och hur olika olika människor lyckas hantera den. Jämför man tex mig med någon annan kvinna, eller man för den delen, som också har två barn som är runt 6 och 1,5 år gamla så räcker vår respektive 24 timmar per dygn till olika saker. Jag förstår ju att det handlar om att prioritera, men oavsett hur jag prioriterar så känns det som om jag hamnar efter. Jag lyckas hålla vardagen rullande. Jag lyckas jobba, vara delaktig i hushållssysslorna (A sköter det mesta av vardagsstädningen, jag handlar, lagar mat och så hjälps vi åt med tvätt och liknande) ha två barn, men så mycket mer hinns det inte med. Jag skulle vilja ha tid till träning (inte bara motivationen som saknas numer), jag skulle vilja kunna umgås mer med mina vänner (och ibland även utan barn), läsa bok, pyssla, fixa i trädgården etc. Jag skulle vilja kunna vara lite fåfäng och gå regelbundet och få naglarna fixade (där är ju det ekonomiska ett problem också, jag är snål). Underhålla och ta hand om min kropp och regelbundet gå på massage, osv. Men det är inte ofta jag hinner med dylika saker. Så frågan är vad jag verkligen gör med min vakna tid? Slösar jag bort tiden på ingenting? Jag tror inte det. Men jag undrar…

Vabbruari eller månaden då far-/morföräldrar är guldvärda

I förra veckan blev Lillasyster hemskickad från förskolan då hon kräktes. Vi misstänkte inte magsjuka utan förkylning som bröt ut, och den teorin förstärktes under veckan när hon verkade vara helt ok med magen (och aptiten) men med en allt snorigare näsa. Snäll svärmor som jag har så erbjöd hon sig att ta barnen, och det gjorde hon sedan också hela veckan. Vi var lite fundersamma om vi verkligen skulle låta henne ta barnen och riskera bli smittad men vi blev övertalade och så blev det så. Lillasyster höll sig pigg och på gott humör ända fram till fredagen då vändningen tycktes va. Fredagen var enligt svärmor den enda dagen som hon trodde att liten inte hade orkat med förskolan, de övriga hade hon varit pigg och glad.

I helgen har E klagat över trötthet och huvudvärk, men vi trodde mest att det berodde på att hon inte velat göra saker som vi vuxna bestämt att vi skulle göra, saker som att städa och åka och handla. Hon blir alltid trött då… Huvudvärk brukar hon och för sig inte beklaga sig över, men vi reflekterade inte över det något nämnvärt. Inte förrän nu på kvällen när hon skulle gå och lägga sig och hon själv noterar att hon känns varm om kinderna. Jag känner efter, börjar ana oråd och hämtar termometern. Mycket riktigt. Feber. Vi meddelar ridskolan, förskolan och svärmor (hon skulle haft Lillasyster även imorgo och vi meddelar att det inte behövs). Svärmor erbjuder sig att ta även E. Vi bestämmer oss för istället att vi tar det själva. Det känns inte bra att smitta ner hans föräldrar. Visst, de kan redan (med stor sannolikhet) ha blivit smittade redan i förra veckan av Lillasyster, men ändå. Samtidigt så känns det lite konstigt att vi tar det nu, men inte Lillasyster i förra veckan. Skillnaden som vi ser det är att Lillasyster ändå var rätt pigg, E brukar bli rätt trött och matt och orkar inte så mycket när hon är dålig. Då är det bättre att hon får vara hemma och ta det lugnt tillsammans med en av oss föräldrar (och lillasyster förstås). Jag jobbar ju dessutom halvdag imorgon så då kan A vara hemma halva dagen imorgon och jag har min halva som planerat. Beroende på hur hon känner sig imorgon får vi se om se om det på tisdag blir förskola, hemma eller hos farmor. 

Jag läste idag i Expressen på nätet denna debattartikel  om just ”vabruari”. Jag kan till stora delar hålla med, många är alltför snabba att skicka sina barn till förskola/skola efter sjukdom, men samtidigt, är det inte så att de flesta av oss vuxna i allmänhet också är lite väl snabba att också gå tillbaka till jobbet?  Jag erkänner, jag är inte mycket bättre jag. Men samtidigt, det är många som har det så som A och jag har det, är det så att vi är borta så är det ingen annan som gör jobbet åt oss. Och jobbet försvinner inte. Istället så växer berget. Och vissa krav försvinner inte, inte heller vissa deadlines. Produktionsstart av en produkt flyttas inte bara för att vi råkar ha sjuka barn. Myndigheternas tidsatta krav ändras inte bara för att en förälder måste vabba. Inte heller vissa andra krav.  Och så vidare. Men för allt i världen, notera att jag inte på något vis tycker att det är ok att lämna sjuka, smittsamma barn til förskola/skola. Och kanske är det så att jag överreagerar och läser in mer i texten än vad det står, men känns det inte lite som debattartikelns författare Johannes Maxweller lite diskret försöker få fram att det heller inte är ok att lämna sina sjuka barn till far-/morföräldrarna utan att man även då signalerar till barnen att de inte är viktiga. 

Jag vet inte, jag tror att mina barn vet om och märker i vardagen hur viktiga de är för mig. Visst skulle jag kunna stanna hemma med dom, men samtidigt, då skulle jobbet ligga och oroa i bakhuvudet på mig och jag skulle riskera att bli stressad och oroad. Och jag tror ärligt talat att mina barn i vardagen, varje dag  får bevis för hur enormt viktiga de är för mig och hur mycket jag älskar dom

Inställt

Idag när Lillasyster skulle lämnas på förskolan ilsknade hon till så pass att hon skrek så mycket att hon kräktes. Personalen såg detta och ansåg att det troligtvis inte var annat än förkylning och ilska kombinerat så hon fick stanna. Det har hänt förr att hon har skrikit så mycket att hon kräks, något som sker framförallt om hon är lite förkyld. Som nu. Men det gick inte mer än ett par timmar så ringde de och sa att hon hade kräkts igen. Det var bara att åka och hämta henne. Snäll farmor som hon har så åkte hon så att jag och A  fick fortsätta jobba ett tag till. Men då det hade sagts att E skulle hämtas vid 14 (farmor skulle enligt ursprungsplanen hämtat barnen vid 14 för att efter lite mellanmål och lek köra E till hennes dans) så slutade jag tidigare och hämtade E. Då hade jag fått ställa in mitt eftermiddagsmöte. Precis som dagens övriga möten blivit. På morgonen när jag åkte till jobbet trodde jag att jag skulle ha möten mer eller mindre konstant från 9 fram till 16, nu blev det inga möten alls…

Som om avbokningarna inte var tillräckliga så fick jag på tidig eftermiddag ett meddelande från E:s danslärare med besked om att dagens tillfälle var inställd pga sjukdom. Så precis alla mina planer föll om intet. Men i slutändan gjorde det inte så mycket. Jag och E fick lite tid att bara vara vi två genom att först åka iväg och handla nya danskläder (jag förstår inte hur alla E:s kläder blir alltför små så fort ;)). Samtidigt passade vi på att fika. E valde äppelmust. Jisses vad god den var!

Saker man inte visste att man behövde

Ibland så upptäcker man saker som man inte visste innan att man behövde. 
När E var liten var det en vän som tipsade mg om sådana där dukar som ska fånga upp överskottsfärg när man tvättar. Jag var dock lite skeptisk men så köpte jag sådana en gång och efter det har jag fortsatt använda sådana. Jag fattar inte hur de fungerar men de tycks fånga färg. På förpackningen står det

”Tvättduken fungerar som en magnet som fångar upp färgerna och smuts innan den sätter sig på andra plagg”

Idag så tvättade jag först en maskin mörk 40. Jag missade att ta ut tvättduken och den fick hänga med även nästa omgång som bestod av rosa/orange/rött/lila, även det 40 gradig tvätt. När jag hängde upp den omgången hittade jag dessa tvättdukar

  Helt klart så fastnar det färg på dom. Men skulle den ha fastnat på de andra kläderna om jag inte haft med tvättduken? Eller skulle färgen följt med vattnet ut i avloppet? Eller, är det tvättdukarna som gör att färgen släpper från plaggen?