Mirakel sömn

Jag kan inte minnas när jag senast sov så gott som jag gjort inatt. Jag minns inte ens om jag har varit uppe och kissat, vilket det annars brukar bli någon eller några gånger per natt. E har också sovit lugnt så det bidrar ju också till att jag känner mig mer utvilad just nu. Det är bara ögonen som inte riktigt är med mig utan fylls lätt med tårar

Just nu sitter vi i bilen på väg till mamma som vi ska hälsa på över dagen. Jag har försökt planera dagen så att vi är där när jag mår som bäst, förutsatt att jag får något att äta regelbundet. Vi har nämligen inte sagt något än och vill inte heller göra det förrän efter KUB:en. Jag har en vision av att berätta det genom att göra en film med iMovie där det är bilder och filmsnuttar från året, och så i slutet en önskan om god jul och gott nytt år från familjen och så bilder på oss och en bild från KUB-ultraljudet på Stjärnan 🙂

Dammar som brister

Just nu vill jag bara släppa loss tårarna och bara fulgråta en stund. Mannen har varit borta varenda kväll/eftermiddag den här veckan och jag har själv fått tas med en treåring som är i en mycket jobbig period just nu med mycket gap och skrik, och ”vill inte” och ”jag är tjött”, ”jag kan inte” och dessutom ”AJ!!!” bara man tittar åt hennes håll. Och jag lovar, jag skulle aldrig skada henne medvetet men som sagt var, hon klagar och bråkar och gnäller om allt! Och jag försöker göra det bästa av situationen utan att låta henne ta befälet, för vi vill ju inte att hon ska lära sig att hon får som hon vill bara hon bråkar tillräckligt mycket. Ingenting är bra. Och där står jag. Mår illa. Är trött. Och känner hur tålamodet är på bristningsgränsen. Känner mig som värsta sämsta mamman. Ingen ork finns till annat än att klara av det hela. Och så kan jag inte låta bli att avundas alla de som väntar på sitt första, och hur bra de har det. Eller de som över huvudtaget har lätta graviditeter. Här måste jag tillägga att det är inte så att jag missunnar dom det, nej då! Jag är enbart avundsjuk på dom och deras mående!

Ja, jag visste vad jag gav mig in på. Jag visste att det stundvis kan bli jobbigt med att vara gravid och ha barn sedan innan, men även om jag visste det, även om jag har gett mig in i detta med öppna ögon så blir det hela inte lättare att hantera eller acceptera. Det är helt enkelt för jobbigt. Urjobbigt, milt sagt. Och med de tankarna kommer än en gång tankarna på att jag kanske egentligen inte är menad att ha/få barn. Att min kropp inte är gjord för graviditeter. Och att det även är därför det där plusset var så svår att få. För ser man på saken så, så är det ju vad man skulle kunna tolka min kropps reaktioner vid de olika faserna. Svårt för att bli gravid. Må som jag gör när jag väl är gravid. Inte kunna amma mitt barn/lyckas få mjölken att räcka till när bebisen väl hade kommit ut trots allt jag försökte med och…

Så nu ska jag ta och gå och lägga mig. Men innan jag kryper till kojs så vill jag bara lämna min negativa gnäll, ta en sista kräkning och hoppas att jag nu får sova en hel natt. Och så vill jag lämna en önskan till Tomten om han läser här:

En veckas sol och behaglig värme, med lugn och ro och avkoppling för oss alla

Att berätta och att vara förälder

Idag knallade jag in till min chef och berättade att jag är gravid. Han verkade bli uppriktigt glad för min skull, och det kändes bra! Nu vet jag inte riktigt när/hur jag ska berätta för andra som jag jobbar med. Det får väl bli allt eftersom som det känns att det behövs/känns lägligt.

Idag gick jag in i vecka 11. Tänk att det nu redan är 9 veckor sedan plocket! Och vad mycket det är som har hänt sedan dess!

20131129-102744.jpg

Morgonen idag börjades i alla fall med utvecklingssamtal på dagis. Det var mest en bekräftelse på det vi visste sedan tidigare. E har sitt ”järn-gäng” som hon mest leker med. Händer det något, är någon dum eller så, så går hon till personalen och berättar det. Hon är rätt tyst av sig och kan vara försynt, men samtidigt så kan hon också säga ifrån. Allt fungerade bara bra. Och som den stolte mamman jag är så måste jag också berätta att personalen tyckte att hon hade kommit väldigt långt i sin utveckling både språkligt och motoriskt och att hon hade ett väldigt bra ordförråd. Sedan var de även imponerade av de kunskaper hon besatt. Hon är väldigt vetgirig och vill gärna veta hur saker fungerar, hur saker ser ut inuti och varför saker är som de är, vad saker heter och vi försöker stilla hennes nyfikenhet bäst vi kan. Och tydligen gör vi det på ett bra sätt med tanke på att till och med förskolepersonalen är imponerade!

Jag känner igen detta från vad mina systrar har berättat om mina syskonbarn och deras utveckling. Tyvärr så har mina syskonbarns nyfikenhet stillat sig med åren något, men vi ska verkligen försöka uppmuntra E i att fortsätta vara nyfiken och att fråga. Jag vet inte riktigt, men min bild av syskonbarnen har varit att de inte känt sig tillräckligt utmanade när de börjat skolan, och att den uteblivna utmaningen har stillat deras nyfikenhet. Därför så har jag bestämt mig för att försöka finnas där för henne och försöka fortsätta ge henne utmaningar, men det utan att pressa henne alltför hårt. Det där är nog en balansgång och jag kommer nog få mycket användning för den pedagogiska erfarenhet jag fick de år som jag jobbade som lärare, men även för mina kunskaper och mitt sätt att tänka på, ingenjör som jag ändå är i grund och botten

Nu får det räcka!

Med bärandet för mig och för idag!

Efter jobbet och efter att ha hämtat E från dagis så åkte hon och jag till Ikea för att köpa de återstående skåpen till badrummet. Övrig inredning i badrummet är lite ”finare” märken, men då vi tyckte att det var lite dåligt med förvaring så kom vi fram till att vi behövde fler skåp. Först kollade vi på högskåp av samma märke/serie som det skåp vi ska ha vid handfatet. Ganska snart enades vi om att den dels var rätt tråkig, dels sanslöst dyr, dels så kändes det inte rätt med djupet då vi inte kunde komma fram till någon logisk placering för den i det lilla badrummet. Då kom jag på att det finns ju tunna skåp, ca 14 cm i djup som man kan köpa och ha bredvid spegeln. Vi hittade några på Ikea som vi gillade, och just för att det är lögn att matcha i färg och struktur skåp av olika märken så valde vi ett helt annat material än det befintliga skåpet. Dessa skåp är bara 96 cm höga, men placerar man två ovanpå varandra så blir det ju som ett tunt högskåp! Jag tror att det kommer att bli jättebra!

När vi kom hem så hade hantverkarna lämnat ett meddelande.

20131128-214507.jpg

Då A är på julbord med jobbet idag, så fick jag helt enkelt börja bära. För den som inte vet om det så kan jag berätta att dessa plattor väger bly! Men jag bar ut samtliga plattor från källaren och ut i hallen, och så bar jag även upp 10 och 1/2 låda av sammanlagt 16 och 1/2 lådor. Sedan orkade jag inte mer då illamåendet kommer som sagt var som ett brev på posten om jag anstränger mig och bestämde mig därför för att A helt enkelt skulle få bära upp resten när han kommer hem!

20131128-215016.jpg
Några av lådorna med plattor som jag bar upp

Nu kommer det verkligen bli spännande att se hur slutresultatet blir. Blir det som vi tänkt oss eller blir det katastrof? Det återstår att se. Men jag får ge mig till tåls vad det gäller slutresultatet. Nu får jag fokusera på att gå och lägga mig och hoppas att byggfläkten inte kommer att störa alltför mycket min nattsömn…

Datum framöver

Det är trevligt när man kan skriva in i kalendern saker som man ser fram emot. Först så är det första ”riktiga” besöket på mödravården på tisdag.

Nästa datum jag ser fram emot är den 13 december då vi ska ner till Köpenhamn.

16 december är det dags för KUB-ultraljud och resultat från den samma. Förhoppningsvis blir det ett positivt svar därifrån.

Den 21 december, alternativt 22 åker vi till Värmland för att fira jul.

3 januari blir det övernattning på Falkenbergs strandbad, bara jag, A, lite spa och god mat.

Så nu har jag lite roliga saker att se fram emot! Kul!

Grannar emellan

Vi bor i ett helt vanligt villaområde med allt vad det innebär med grannar som syns och hörs, grannsämja osv. Vi har alltid försökt ta hänsyn till grannarna och försökt låta bli att störa alltför mycket såväl tidiga morgnar som sena kvällar. Vi sätter inte igång gräsklipparen innan klockan 10 på veckorna och 10-11 på helgerna. När vi målade om huset och bytte delar av panelen så höll vi samma tider. Och vi slutar alltid med vårt arbete med högt låtande maskiner/arbete (gräsklippare, röjsåg, vedkap, snickeriarbeten, you name it) senast runt 19. För oss är det en självklarhet. Men frågan är om det är för andra?

För någon månad sedan traskade jag ut vid 2-3 på natten och frågade grannen om hur länge de skulle fortsätta hålla på och köra grävmaskin. De var nästan klara så de gjorde det färdigt och först efter det fick vi lugn och ro för att kunna sova. Nästa morgon kom grannen och var enormt skamsen och bad om ursäkt. Jag vet inte om det var att han själv hade insett problemet eller om det var så att frugan hade sköljt ut honom när hon hade fått veta att jag hade varit och uppmärksammat om att det var väldigt störande.

Ikväll har grannen bredvid denne granne hållt på och kört grävmaskin. Nu, för en kvart sedan blev de klara och lastade på maskinen på lastbilsflaket och körde iväg. Frågan nu är, vad kan anses vara ok tid att väsnas och låta en massa? Är det någon skillnad på vardagar och helger?

Själv så håller jag fast vid de tider som vi själva kör efter. Visst, när granntomten byggdes tyckte jag att det var helt ok att de började köra vid 7, och i allmänhet kan jag nog tycka att 7 är en ok tid. Och att man slutar vid 19, allra senast 20. På vardagarna, vill säga. På helgerna är det 10 och 19 som gäller för maskiner. För hammarslagen kan man hålla på några timmar till. Och fester är ok, bara de inte blir FÖR högljudda och tror man att det kam bli högljutt så förvarnar man grannarna. Och festerna håller man självklart i så fall till helgerna. Just när de byggde huset så var vi förberedda på vad som komma skulle. Men dessa två incidenter med grävmaskiner tycker jag inte är lika ok. Det skulle ju vara betydligt bättre om man i så fall förvarnar grannarna innan jobbet sätts igång, om man nu nödvändigtvis måste hålla på sent, alternativt om jobbet drog ut på tiden pga komplikationer i arbetet, knackade på hos grannarna och berättade om situationen och frågade om det var ok att man fortsatte någon timme till. DÅ skulle det kunna vara ok att väsnas så. Absolut inte annars. Frågan nu är egentligen, tar jag/vi för mycket hänsyn till grannarna? Kan vi kanske börja med att i vår/sommar köra igång med gräsklipparen så snart daggen var borta, alternativt senare på kvällen, kanske runt 19-20? Gräsklippningen hos oss tar runt 1,5-2 timmar kan tilläggas.

Hipp hurra

För ”Solrosen” som nu äntligen fått sin efterlängtade lilla bebis! En liten tösabit som tydligen velade in i det sista. Solrosen, om du läser detta, hoppas vi kommer att hålla kontakten även framöver, det vore spännande att få följa er och den lilla damen och även få se om hon fortsätter med att vara velig även framöver 😉 Stor grattiskram till dig och din man! Och grattis till den lilla tjejen som fått komma till en familj där hon är så enormt efterlängtad!

Det är tomt

Just nu sitter jag i vårt ”öppna landskap”, alldeles ensam och känner mig rastlös. Det är ju så jobbigt att sitta helt själv i ett stort rum. Det är tyst. Det är öde. Mina kolleger är på möten och på utbildning och själv är jag. Inte känns det heller mindre ensamt när lokalen är som den är (för tillfället). I den lokal där jag har mitt jobbskrivbord har min grupp precis flyttat in i. Rummet vi delar (6 personer), är för tillfället alldeles för stort, som det ser ut nu, vilket alla besökare är snabba att påpeka.

20131126-124229.jpg

Men riktigt så illa (eller bra, hur man nu väljer att se det som), är det inte. En till fast arbetsplats ska placeras på det område som man kan se på fotot. Plus fyra sk ”praktikantplatser”. Och så behövs det ett tystrum till plus så ska vi ha en soffgrupp. Det är bara att inse, det kommer att bli trångt.