Dags för sängen

Magen känns uppblåst som en ballong, A sover, E sover, dagens sprutor är tagna och jag har torkat bort mina tårar (tårar av trötthet, besvikelse och känsla av att blivit sårad, det får räcka där med den förklaringen). Nu är det dags att gå och lägga sig. Om jag nu kan somna. Det låter som vi har fått in något djur på vinden. Eller i väggen. Fi farao, hatar sådant! Jag vill bara bort! Jag som kände mig så glad och optimistisk tidigare idag…

Annonser

Resultat

Slutligen, resultatet av ultraljudet:

10 blåsor, 5 på vardera sida. En på 14 mm, en på 12, tre på 11 och resten på 10. Så de är väldigt jämnstora. Vid onsdagens ultraljud bestäms när det blir äggplock, fredag eller måndag. Det lutar väl åt måndag men jag hoppas fortfarande på fredag. Och så hittade hon något i livmodern som kan vara en polyp. Detta ska också kollas upp på onsdag.

I väntrummet

Sitter här hos ”tandläkaren” (dagens svepskäl till att jag inte är med på ett viktigt möte) och väntar på att bli inkallad. Plötsligt är jag illamående, nervös och skakig. Jag hoppas inte på många blåsor, däremot så hoppas jag på några men av bra kvalitet. Och jag hoppas på plock redan på fredag. Allt för att bli klar med det här så snart som möjligt, men även för att slippa hitta på fler ursäkter till frånvaro. Wish me luck!

God morgon, god morgon!

Måndag morgon. Nu är veckan som blir fylld av ljug, svepskäl och spännande händelser här. Jag är trött som jag inte vet vad. E kom till vår säng redan innan tolv, och hon har sovit dåligt. Och jag har sovit dåligt. Jag antar att jag är nervös inför ultraljudet. Och sedan så tycker jag att det är jobbigt att behöva ljuga. Men jag vill ju inte gå ut med sanningen heller:

Jo, det är så här att jag ska på ultraljud idag och på onsdag för vi håller på och genomgår en IVF-behandling. Och på torsdag så måste jag vara ledig för jag ska på en intervju. Men om jag inte får det här jobbet, eller ett annat som jag också varit på intervju på, så vill jag ju stanna kvar hos er!

Nej, så går det ju inte att säga.

Har jag föresten sagt hur glad jag är över att A är hemma igen????

I övrigt, hur mår jag? Lätt ”mens-/ägglossningsvärk. Lite illamående. Annars som vanligt

Sprutdag 5

Idag var det dags för att börja med orgalutran. Själva sprutan gick bra att ta, den kändes knappt. Däremot så svullnade det upp lite runt där jag hade tagit sticket och så svider det lite. Det ser lite ut som om jag hade blivit biten av en insekt. Gonal- sprutan kändes desto mer idag. Gårdagens spruta hade gett mig ett blåmärke, vi får se om det blir något av denna. Nu är det två dagar kvar till ultraljud.

Trötta tvivel

Jag vet, jag borde sova. Men jag lyckas inte komma i säng.

”Jag ska bara…”

Samma är det när jag försökt få lite struktur och ordning här hemma. E ligger nu i min och A:s säng. Hon vaknade och ville inte ligga själv så hon fick lägga sig i vår säng. Nu ligger hon där och snuffsar, min lilla tjej. Och så börjar tankarna rulla. Tankarna om att det inte vore rätt om vi lyckades få ett barn till. Min kropp tycks ju inte ha gjort annat än sagt det till mig. Hela tiden från början till start.

Först så var det den tuffa graviditeten när jag väntade E. Den tydde att jag kanske inte var allra bäst lämpad. För inte kan det vara meningen att man ska må så? Och om det nu är det, hur överlevde kvinnor för länge sedan, och hur överlever kvinnor i u-länderna idag? Sedan så var det den långa och jobbiga förlossningen. Och så hur jag mådde efteråt. Och att jag fick gallsten. För att inte tala om amningen och alla dessa mjölkstockningarna som jag hade känningar av under hela den tid som jag nu ammade/pumpade! Min kropp skrek verkligen att det inte var rätt för mig. Och så nu, när jag trots allt ändra mig från

”Jag ska aldrig få tillbaka längtan och jag ska aldrig utsätta mig för det igen”</em>

till att vilja. Och längta.

Och så nu kommer mitt AMH och våra svårigheter in. Kanske är det inte meningen att vi ska ha fler barn?

Sprutdag 4, försök 2

Då var ytterligare en spruta tagen. Magen känns även idag uppblåst nu fram emot kvällen. Men det märks inte något på byxorna. Än i alla fall. Något som däremot märks är att mitt hopp har sakteliga börjat väckas nu. Inte mycket, men lite sådant ligger och gror. Vi får hoppas att det snart är något mer som gror i mig

Summa sumarum

Dagens intervju är avklarad. Jag vill ha jobbet. Tyvärr tror jag inte, så här i efterhand, att jag lyckades få fram det tillräckligt bra. Men, men. Sånt är livet

En sak som jag inte kan förstå är hur dessas personlighetstest som man får göra emellanåt under rekryteringar kan få fram så mycket information om en. Jag menar, ska man välja mellan fyra ord vilket som passar bäst respektive sämst på en, och inget av dom passar bättre än någon annan, eller sämre, och man då, tillslut bara tar något på måfå… Hur kan det träffa rätt? Och hur kan det ge en så samlad bild av en som det gör? Jag fattar inte!

3:e sprutan är tagen

Eller ska man säga 4:e med tanke på att jag fick ta från två sprutor då den första tog slut. Tar man 375 enheter så går det snabbt att tömma en spruta… Symptom? Jag vet inte. Imorse var jag väldigt gråtmild, men det känns som om det är troligare att det är tröttheten och att det är lite mycket just nu, som spelade in är sprutorna. Sedan så har magen känts, och även varit väldigt uppblåst på kvällarna. Men det kan likaväl bero på något jag har ätit. Och stress. Annars så är det inget. Trötthet. Enorm trötthet. Men det kände jag ju redan innan jag började med sprutorna så det lär ju inte bero på det.

Tänk, imorgon är det fredag! Jisses vad jag längtar! Dels så får jag en intervju avklarad imorgon. Sedan kommer ju E hem. Jag inser att jag får inte mycket mer gjort när hon är borta så då kan hon, min lilla gosetjej, lika bra vara hemma! Fast det är klart, nu fick hon en massa mystid med sin farmor och farfar. Och jag fick chans att plocka lite här hemma och även köra en omgång tvätt.

På lördag så blir det Liseberg med E, hennes bästa kompis med mamma och eventuellt även hennes lillebror och pappa. Sedan så ska jag börja med även den andra sprutan då och slutligen, bäst av allt, A kommer hem! Vilken lycka! Det här kommer nog att bli en väldigt bra helg…

Mina tankar om den här IVF:en? Förra var jag ju säker på att den inte skulle gå vägen och det gjorde den ju som bekant inte heller. Den här gången vet jag inte. Ett uns optimism och hopp känner jag men det är endast ett uns. Det är inte den starka känsla som jag kan få för vissa saker ibland, och då är det inget att lita på. Vi får helt enkelt vänta och se.

Nu en liten gissningstävling:

Hur många äggblåsor tror du att ultraljudet på måndag kommer att visa? Och hur stort kommer det största vara?

En liten, liten önskan

Kan inte någon god fe komma och svinga sitt trollspö och så var hela huset städad och fin? Och kanske, kanske att jag även slapp den hör tröttheten? Tröttheten som känns från topp till tå. Och så önskar jag ju självklart vissa andra saker också men just nu nöjer jag mig med den lilla önskningen med ett städat hus.

Morgon tankar

Jag sitter vid frukostbordet och känner mig småstressad i allmänhet över mitt liv just nu. Tack gode gud att A kommer hem om två dagar! Och jisses vad jag saknar honom!

Varför är jag då stressad, A kommer ju som sagt var hem på lördag? Och ikväll behöver jag intre stressa hem från jobbet då E ska få sova över hos sin farmor och farfar igen. Jo, jag känner mig stressad över jobbet. Dels med den där biten som är jobbig och som jag misstänker att jag kommer att få fortsätta med även efter det datum som är sagt från början. Dels så är jag stressad över att behöva hitta på ursäkter till min frånvaro hela tiden. På fredag för intervjun. På måndag för ultraljudet. Och på onsdag för det samma. På torsdag för en hel dags frånvaro på grund av intervjun som ligger Långt-bort-i-stan och så äggplock som kanske blir redan på fredag.

Jag känner mig stressad för att jag har svårt att hitta på saker att göra på jobbet. Min ”beställare” är sjuk och jag kommer inte så mycket längre med något just nu. Jag har förberett det mesta jag kan, men nu måste vi sätta oss ner och se hur vi ska gå vidare.

Jag känner mig även stressad för att huset ser ut som hej-kom-och-hjälp mig och jag måste försöka få i ordning det innan lördag, A vill nog helst slippa komma hem till kaos efter 2,5 veckas frånvaro.

Jag känner mig stressad över att vi måste ta beslut över vilken hantverkare som får göra vårt badrum.

Ja, jag känner mig stressad över mycket. Men samtidigt, trots allt, så är jag glad över att vi har påbörjat försök två. Jag är även glad för att jag sökt dom där jobben oavsett om jag blir erbjuden eller ej. Och oavsett vad mitt beslut skulle bli om jag blir erbjuden något av dom. För trots allt, jag försöker i alla fall göra något åt min situation som jag inte trivs med. Och det är först då, anser jag, som man får gnälla. Så nu får jag gnälla 🙂

En rolig sommarpratare

Den 5 juli 2008 så var Jonas Wahlström sommarpratare i P1. I helgen när jag körde mil efter mil så passade jag på att lyssna på denna podsändning som jag hade laddat ner till min telefon. Jag måste verkligen rekommendera den då jag fick många goda skratt. Jonas har alltid varit en favorit och just den hör sändningen gjorde mig inte besviken.

Nu skulle jag velat lägga in en bild på Jonas här, men då jag inte kan hitta den bild på honom som jag tog när vi både var på Naturhistoriska i Stockholm på en välgörenhetsmiddag till förmån för Amurleoparden så lägger jag istället in den bild från tillställningen som jag hittar. Prinsessan Viktoria med sin kula och som senare skulle visa sig vara söta lilla Estelle

20130925-224912.jpg

En vanlig dag i vimsmajas värld

Jag har hela tiden trott att det är på söndag som A kommer hem. Så är det inte. Han kommer hem på lördag, gissa vem som är glad? Det kommer att vara två väldigt glada tjejer som står där på Landvetters flygplats på lördag och väntar på att han ska komma ut från ankomsthallen, jag längtar!

Idag fick jag ett sms. Jag hade totalt glömt bort att jag i juni när jag var på fotbehandling bokade in en ny tid. Och den tiden skulle vara ikväll klockan 20. Inte så lämplig tid med tanke på att jag är ensam med en 3 åring just nu. En 3 åring som ska gå och lägga sig absolut senast klockan 20. Sms:et var från den person som jag hade bokat min tid hos och hon undrade om jag inte kunde komma tidigare då hon hade en del lediga tider tidigare på dagen. Och det gjorde jag ju mer än gärna! Så nu kunde jag få mjuka, fina fötter och det utan att störa E:s sömn. Hon följde med mig till mottagningen och satt och ritade medan jag fick mina fötter skötta. Underbart!

Idag var det föresten sprutdag 2. Dem gick lika bra att ta som igår. Imorgon kommer jag få börja på nästa förpackning Gonal-F. Nackdelen med att behöva ta så höga doser Gonal-F är att det tar så fort slut och en ny förpackning måste öppnas. Kvar finns en enorm mängd oanvända nålar. Det känns som ett enormt slöseri att kasta bort dom, men vad ska man annars göra? Jag menar, jag vill ju inte sitta och sticka mig för skojs skull, precis…

Idag blev det föresten klart med en andra intervju för den tjänst som jag var på intervju på för igår. På fredag gäller det. Jag antar att jag får ta och jobba hemifrån på söndag eller något för att få ihop mins timmar på mitt nuvarande jobb…

Stenen är satt i rullning, eller sprutdag 1

Igår tvivlade jag. Med nattens drömmar försvann tvivlen och jag hade tagit mitt beslut. Under dagen kom tvivlet tillbaka. Var det rätt beslut? Hur skulle vi göra? In i det sista har jag tvivlat. Ja. Nej. Eller? Jag sms:ade med A. Men jag tvivlade på hans svar. Han är ju så långt borta! Tänk om han egentligen tycker något annat? Via sms kan man ju inte se kroppsspråk, min, röstläge…

Dagen gick. Så även kvällen. E somnade efter många om och men. Jag hade fortfarande inte beslutat mig. Ok, jag varit och kollat till medicinkassarna. Och jag hade lagt fram en förpackning Gonal-F, men något definitivt beslut hade jag inte tagit. Kvällen gick. Jag grubblade. Kollade på tv. Surfade. Googlade. Funderade på födelsedagspresent till A. Googlade ännu mer. Grubblade. Jag tvättade mig. Spritade mig. Funderade. Velade. Men så tog jag ett djup andetag. Och så ett till. Jag satte på nålen, nöp mig i fläsket och så tog jag den. Då är alltså IVF-försök 2 av 3 officiellt påbörjad. På lördag ska jag börja med orgalutran. På måndag är det ultraljud. På onsdagen är det dags för ultraljud nummer 2. Sedan får vi se. Vad kommer min kropp säga om att köra korta protokollet?

Kaos av tankar

Jag är supertrött men ville bara skriva av mig lite. Mycket av det jag skriver nu är kopierat från ett mail jag skrev till en vän, så det kan kännas lite osammanhängande och rörigt och ryckt ur sitt sammanhang.

Dagen har varit lång, det är en rejäl bit att köra från Eskilstuna och hem. Hemma var vi först efter halv åtta ikväll och sedan tog det tid att få E att somna. Hon hade sovit i bilen så hon var extremt svårsövd idag, förutom att hon var allmänt rastlös och inbillade sig att någon petade på henne både här och där. När hon väl var sövd så var jag tvungen att få igång datorn, kolla jobbmailen och maila iväg mina intyg och betyg till morgondagens jobbintervju (istället för att stå och kopiera upp dom) och nu borde jag fixa kläder till imorgon, men jag kände ett starkt behov av att skriva. Jag orkar inte leta efter kläder just nu.

Efter att ha läst mina jobbmail så kändes det än bättre att jag söker jobb på annat håll. Det har nämligen blivit officiellt att den bit av mitt jobb som varit så tung troligtvis kommer att fortsätta för mig och bli konstant då den person som jag vikarierar för har sagt upp sig och man har bestämt att inte ta in någon ny. Nu fattas det bara att det hela ska utökas från 8 timmar i veckan till mer… Jag vill verkligen inte!!!!

Överlag så känner jag mig väldigt stressad med mitt liv just nu. Dels är det att få till alla intervjuer utan att någon på jobbet märker något. Värst blir det den dagen i nästa vecka när jag ska iväg på intervjun som är 3,5 timmars resväg bort. 3,5 timmar enkel väg. Jag menar, hur ska jag förklara en dags frånvaro? Dessutom kom mensen idag vilket innebär att om vi nu kör vår IVF nu så börjar jag med sprutorna imorgon och då ska jag in på ultraljud måndag och onsdag nästa vecka. Ännu mera ursäkter… Och jag har ju redan nu svårt att få mina tider att gå ihop. Jag försöker bolla och trixa men ändå så får jag inte ihop tillräckligt med timmar. Och ändå har A:s föräldrar hjälpt mig! Så bara för det borde jag kanske sitta och jobba nu, men jag är helt enkelt för trött. Jag orkar bara inte! Och det är så mycket som snurrar i huvudet på mig. Så många beslut som måste tas. Ska jag köra på med allt eller ska jag bara fokusera på vissa av sakerna? Vad ska jag välja bort? Vad ska jag fokusera på? Vad orkar jag? Tusen frågor, inga svar, bara beslut och det är bara framtiden som kan visa mig vilka val som är de rätta.

Lite klipp

Satt och bläddrade lite i nr14/2013 av Illustrerad Vetenskap och hittade några klipp om de myter som finns om att vi bör leva som stenåldersmänniskan som var intressanta. Jag vet inte om jag tror på allt och jag vet inte riktigt om jag kan ta till mig allt som står, men intressant var det i alla fall:

20130923-093433.jpg

20130923-093453.jpg

20130923-093508.jpg

20130923-093523.jpg

20130923-093542.jpg

Ok, den där om att befolkningstillväxten kommer att minska tillhörde inte samma artikel, den råkade slinka med ändå

Ofrivilliga barnlöshetens käftar

Det är med stor sorg som jag idag fick ett mycket ledsamt besked från min vän som jag nyligen berättade om. Mina tankar är hos er och jag önskar att jag visste vad jag kunde göra för er! Du vet vart jag finns om du behöver någon att prata med, gråta hos, eller skrika av dig på.

I helgen har det varit mycket socialsamvaro för mig och E. I fredags åkte vi till mamma där vi sov över, på lördagsmorgonen kom fina syster förbi, sedan åkte jag och E vidare, med ett stopp hos äldsta systerdottern och hennes familj, för att därifrån åka vidare till bästa kompisens sons namngivningsceremoni.

20130922-221046.jpg Fotograf: E 3,5 åt

Efter detta kalas åkte vi till min gamla kollega som vi sov över hos. Och så idag åkte vi till bästa kompisen där vi nu ska sova över för att imorgon åka hemåt igen. Jag måste klämma in här att det är underbart att vara ledig imorgon också från jobbet, men jag känner redan oro i magen för att gå till jobbet på tisdag…

Gårdagskvällen fick jag till stor del fungera som lyssnare åt min värdinna/före detta kollega. Hon har inte haft något lätt liv, och hon är ingen lätt människa och hon har det inte lätt nu så det var mycket hon hade att prata om. En sådan sak var hennes barnlöshet och orsaken till det. Efter en våldtäkt förstördes hennes äggledare och hon kunde inte få barn naturlig väg. Hon och hennes man gjorde fyra IVF-försök innan de gav upp. Så efter vissa omständigheter blev det så att hon och hennes man blev tillfrågade om de inte kunde låta några barn vars mamma inte kunde ta hand om dom, få bo hos dom. Det kunde det. Och det gjorde de tills de blev vuxna nig gör att flytta hemifrån. Då kan det tilläggas att den yngsta var endast tre år när barnen fick komma till min kollega och hennes man. Så för min kollega blev dessa barn hennes barn, trots att de hade sin riktiga mamma i livet och i periferin. Men det har aldrig varit någon lätt väg att gå. Och med facit i handen så kan jag inte låta bli att fundera på om detta verkligen var den bästa vägen för samtliga parter? Och varför kan vissa få barn hur lätt som helst, medan andra får gå långa slingriga vägar, fyllda av motgångar och uppförsbackar och ändå hamna i ensamhet i slutändan? Varför är livet så orättvist? Och hur mycket ska en människa behöva klara av egentligen?

Rätt tid och det är mycket

Jag har fått några kommentarer om att det är bra att vi kommer att köra nästa IVF nu för ”rätt tid” kanske aldrig kommer. Kanske inte det. Däremot så finns det tider som är sämre lämpade än andra. Och det finns tider som är bättre lämpade. Kände jag att det vore ok med mitt jobb skulle det vara mindre bra nu. Nu skiter jag totalt i det. Jobbet är inte viktigt för mig. Eller jo, det är det ju egentligen. Det är viktigt för mig att känna att jag gör mitt bästa. Att jag försöker. Men jag känner ingen som helst stolthet för det jag gör, och jag känner inget speciellt för min arbetsgivare eller för kunden. Jag är nöjd med att jag får in min lön på kontot varje månad. Så vill jag inte ha det. Så jag försöker göra något åt det. Jag har två vägar ur det. Två planer som kan eventuellt slås samman och då blir det återigen mindre lämpligt med ett barn till, men blir det så, så blir det så. Mina planer är:

1) Köra IVF. En lyckad sådan skulle ge mig en tidsfrist om nio månader
2) Söka annat jobb

Nummer 1 blir det nog start i nästa vecka. Nummer två har jag redan startat. Jag har sökt tre jobb. En efter rekommendation från min förre chef, en på eget bevåg och en efter att ha blivit kontaktad av en rekryteringsfirman. Den jag sökt på eget bevåg ska jag på en andra intervju för inom kort. Den som rekryteringsfirman kontaktade mig på ska jag också gå på intervju för. Problemet är vad jag ska säga på jobbet. Särskilt om det även kommer bli en massa prover jag ska få springa på också det närmaste plus förhoppningsvis äggplock och återinföring.

Dilemma

Min start på nya jobbet har verkligen inte börjat helt bra. Jag trivs verkligen inte till 100%. En del av jobbet är jättebra, en del är otroligt frustrerande och jag får ont i magen när jag vara tänker på det. Och just den där negativa biten gör att jag mår verkligen inte bra just nu.

Idag kom min chef in till mig då hon ville fråga mig om en sak. Istället så började hon oroligt fråga mig om hur jag mådde för jag såg visst inte så pigg ut. Jag orkade inte ta upp allt det här med sakerna på jobbet ytterligare en gång då jag har tagit upp det med så många på olika håll i ett desperat rop på hjälp och guidning, utan att få någon större hjälp. Och alla dom gånger som jag bett om hjälp, inte orkat hålla tillbaka tårarna och ändå inte fått hjälp… Jag orkade helt enkelt inte ta upp det ytterligare en gång… Så jag svarade bara att jag var enormt trött ich att jag trodde att det berodde på förkylningen. Jag vet inte riktigt om hon trodde på mig. Men hon vad mig i alla fall ta hand om mig.

Kanske beror mitt mående på att jag har för stora krav på mig, att jag inte kan acceptera att jag inte kan allt nu när jag är ny, men jag tvivlar. Då borde det väl även kännas jobbigt med den biten som känns bra? Den delen som jag är på en helt annan enhet, en enhet där jag både får/fått en bra introduktion och guidning. En enhet där jag inte ständigt får höra

”När jag började här för X år sedan så fick jag minsann inte någon introduktion! Jag fixade det ändå!”

Men ursäkta då att jag inte är lika fantastiskt bra och självständig då! Jag vet att jag är vek!

Hur som, det hela har fått mig att börja fundera på om jag verkligen har hamnat rätt. Och det hela har fått mig att börja söka jobb igen.

I förra veckan så sökte jag ett jobb på ett av de företag som jag varit på intervju hos under det senaste året. Den sökte jag efter en viss övertalning från min förre chefs sida.

Jag sökte ett jobb för två veckor sedan. I förra veckan ringde ansvarig rekryterare. Igår fick jag träffa denne. Idag ringde den samme och ville boka in mig i ett möte med det aktuella företaget.

Idag ringde även en annan rekryterare till mig. Rekryteringsfirman han jobbar på har mitt CV då jag i våras sökte ett jobb som de rekryterade till, och som blev kallad till intervju till. Han tyckte i alla fall att min profil matchade bra med ett rekryteringsuppdrag som han ansvarade för… Jag vet inte om jag kommer att söka det. Det är ett jättebra företag de rekryterar till, men som sagt var, jag vet inte. Även om jag sökt andra jobb så vet jag inte. Tänk om allt som krävs för att det ska bli bra med mitt nuvarande jobb är att jag ger det lite tid?

Oavsett vad som händer, i nästa vecka, när min mens kommer, då kör jag igång med sprutorna. Kommer mensen som det ska så blir det sprutstart på torsdag nästa vecka. Och detta oavsett hur det går med de där jobben. Trots att jag tex med det jobb som jag nu blivit kallad till en andra intervju för skulle innebära mycket ansvar då jag skulle bli ansvarig inom mitt ämnesområde i en hel region, en hel del tjänsteresor till enheterna i regionen, även om det mestadels är korta sådana och över dagen. Men samtidigt, de dagar som jag skulle sitta på ”min” enhet så skulle jag kunna gå, eller cykla ditt. Jag skulle slippa köra 30-45 minuter enkel väg, varje dag.

En stjärna har tänts på vår himmel

Idag har mina tankar gått till Kristian Gidlunds familj, nära och kära. Igår drog denna starka människa sitt sista andetag och nu slipper han lida något mer. Alldeles för tidigt, han var bara 29. Samtidigt kan man tycka att han fick plågas alltför mycket, alltför länge. Ingen ska behöva genomgå det han fick genomgå. Cancer.

Cancer är grymt, cancer är djävulen. Jag hoppas att han inte behövde lida sin sista stund i livet. Jag hoppas att han somnade in och att denna stund var precis lika vacker som när min pappa dog.

Kristian, hoppas att du har det bra, var du nu än är. Tack för allt du bidragit till. Tack för allt du gett. Och tack för att du orkade så länge, och tack för att du delade med dig i både din bok och din blogg. Må du vila i frid!

Bloggtips till föräldrar

Jag kan bara inte låta bli att sprida vidare denna blogg som jag hittade idag. Nu är det ett inlägg om att känna sig hemsk som förälder, vilket är vad jag verkligen känner efter att ha tappat tålamodet med E idag, men hela bloggen är riktigt bra, full med tips och råd till oss föräldrar.

Vad det gäller att jag brast i mitt tålamod: Jag skulle aldrig kunna slå E, jag skulle aldrig säga några elaka saker till henne, eller göra något elakt, men ibland brister tålamodet och jag ryter till. Och det skäms jag för! Och alltid, alltid känner jag mig som den allra uslaste mamman… Så efter ytterligare en bråkig läggning så kändes det skönt att läsa det aktuella inlägget.

Det här med sekundär barnlöshet

Av någon anledning så råkade jag hamna på Sahlgrenskas hemsida och då just om fertilitetsutredning. Enligt det som står där så kan man göra en utredning hos dom även om man har ett barn sedan tidigare, men det är förutsatt att kvinnan är <35 år. Undrar om den gränsen har funnits länge och i så fall även om det är det som är gränsen över huvudtaget för att få göra en landstingsbetald utredning? För är det så, så har det blivit fel i vårt fall då jag var 36 när vår utredning gjordes för snart ett år sedan. Ok, jag hade inte hunnit fylla 36 när jag tog första kontakten, men som sagt var, vid första besöket var jag 36. Hur som så är jag glad och tacksam. Vi fick vår utredning. Nu vet vi varför vi har så svårt för att lyckas.

Trött hjärna tänker

Jag hade precis lagt mig ner i sängen och släkt lampan när jag plötsligt insåg att om drygt en vecka kommer jag att kunna börja med sprutorna! Är det rätt att göra det nu? Är jag mogen för det? Gör jag det av rätt skäl? Vill jag verkligen det? Bör jag verkligen försöka med att få fler barn, är jag verkligen tillräckligt bra mamma för det? Eller ja, förhållandevis bra mamma vet jag ju att jag är, för det mesta i alla fall, men jag vill ju vara Den Bästa! Tankarna snurrar. Liksom tvivlet. Jag vill ju av egoistiska skäl, men vem gör jag det för? Är det det som är det bästa för mig och min familj? Samtidigt så vet jag ju, gör vi inte våra försök så kommer jag alltid att undra och tänka ”Tänk om..!?

Tur med reserv

I det jobb jag har idag så vistas jag emellanåt ute i fabriksmiljö vilket innebär att jag har en uppsättning ”riktiga” arbetskläder. Idag var jag riktigt glad över att ha dessa ”extra kläder”.

Dagen har varit grå och trist och det lär ju ha kommit ner många millimeter vatten fram tills nu. På förmiddagen regnade det i ett, och självklart var jag tvungen att vistas ute i regnet när jag tog mig från en enhet till en annan. Och lika självklart var det att regnet öste ner och att det blev enorma, djupa vattenpölar på marken. Så när jag kom till min plats efter morgonens möte så var jag dyngsur från rumpan och neråt. Och då menar jag verkligen genomvåt! Så gissa om det var skönt att byta om till varma, torra kläder och skor, även om de varken var de snyggaste eller skönaste plaggen!?

Tjohopp

Då jag sedan 11 år tillbaka ätit Levaxin på grund av krånglande ämnesomsättning, och då mina värden har gått upp och ner en del det senaste året så ville jag få det kollat nu innan vi drar igång med nästa IVF. I fredags var jag till kliniken för att kolla upp mitt TSH och idag ringde de om resultaten. Nu låg jag lite för lågt så nu skulle jag återigen få sänka dosen. Värdena var dock inte så låga att vi skulle bli tvungna att skjuta på behandlingen, men som sagt var tillräckligt för att dosen behövde justeras. Så nu kan jag i alla fall gå säker på att det uteblivna pluset inte beror på min ämnesomsättning i alla fall!

Livet på nätet

I dagens moderna IT-samhälle är det svårt att inte hamna ute på internet av en eller annan anledning. Är man känd så lär man garanterat hamna där, men även helt vanliga människor, som du och jag finns där. Vissa har hela sina liv där ute i form av bloggar, Twitter, Instagram, Facebook osv medan andra hamnar där på grund av andras aktivitet på dessa sociala medier.

Själv så är jag väl lite medelaktiv i dagens IT-baserade sociala liv. Jag finns ute på ett par forum, men då under olika nick, jag har ett Facebook-konto som i och för sig innehåller en del bilder, men som ändå är begränsad att vem som helst får inte se vad som helst där. Och så har jag den här bloggen. Bloggen där jag skriver om det mesta i mitt liv, med bilder från mitt liv, men som jag ändå försöker hålla privat. Jag försöker undvika att lägga in bilder på personer där de direkt kan identifieras, jag undviker skriva ut namn och jag undviker att skriva vart jag exakt bor. Känner man personerna så kan man känna igen dom på bilderna, och man kan även känna igen bilder på vår trädgård och utsikt om man bor eller känner till området, men som sagt var, jag undviker att vara helt öppen.

Vad det gäller bilder på bloggen så försöker jag som sagt var försöka hålla dom så att de inte säger allt. Jag håller där på det privata. Det gäller när jag tar foton som jag lägger in. Jag fotar ofta artiklar, notiser och liknande ur tidningar, men då hänvisar jag alltid (försöker i alla fall) till vilken tidning jag har fotat. Det har även hänt att jag hittat bilder på nätet som jag lånat, men även då brukar jag försöka på ett eller annat vis ha en hänvisning till var jag hittat bilden. Nu vet jag inte riktigt om jag alltid har lyckats med det, men jag försöker i alla fall. Detta gör jag inte enbart för att folk jag känner ska känna igen mig, utan även för att jag anser att de personer som förekommer i det jag lägger ut, har rätt att ha ett privatliv. Jag vet ju tex inte vad E säger kommer att säga när hon blir äldre och får veta att hennes mamma har ”hängt ut henne” på internet. Nu vet jag i alla fall att vem som helst kan inte koppla ihop henne med det jag lägger ut. Alltid något även om jag ändå lägger ut saker som kan göra att hon blir igenkänd.

Att lägga ut bilder och texter på internet i olika forum kan vara vanskligt. I fredagens Metro kunde man läsa om en kvinna vars bilder hade blivit snodda av en annan bloggare. Bilderna var på kvinnans son och den som hade tagit bilderna påstod i sin blogg att hon var 13 år och att bilderna föreställde HENNES son. Det var en uppmärksam läsare som gjorde den rättmätiga ägaren till bilderna uppmärksam på detta. Detta vill jag aldrig behöva vara med om! Därför så kommer jag även i framtiden försöka hålla på det privata. Därför kommer det även i framtiden vara så att jag kallar mig för Maramina och de privata bilderna från mitt liv kommer även i fortsättningen vara suddiga mobilfoton på ryggar och liknande. Och det trots att jag inte har så många läsare. Och även om jag lägger ut länken till bloggen på olika håll, även om jag blir glad över att jag har några trogna läsare, så är jag inte i behov av megauppmärksamhet. Visst vill jag ha reflektioner över det jag skriver, dessa är hjärtligt välkomna, dom gör mig glad, feedback är alltid bra, samtidigt som jag som sagt var vill hålla lite på det privata.

20130916-063036.jpg
Som sagt var, det är inte så där jättemycket aktivitet här. Kanske är det just därför som jag blir extra nyfiken på er som tittar in här då och då. Vilka är ni?