Dags för sängen

Magen känns uppblåst som en ballong, A sover, E sover, dagens sprutor är tagna och jag har torkat bort mina tårar (tårar av trötthet, besvikelse och känsla av att blivit sårad, det får räcka där med den förklaringen). Nu är det dags att gå och lägga sig. Om jag nu kan somna. Det låter som vi har fått in något djur på vinden. Eller i väggen. Fi farao, hatar sådant! Jag vill bara bort! Jag som kände mig så glad och optimistisk tidigare idag…

Resultat

Slutligen, resultatet av ultraljudet:

10 blåsor, 5 på vardera sida. En på 14 mm, en på 12, tre på 11 och resten på 10. Så de är väldigt jämnstora. Vid onsdagens ultraljud bestäms när det blir äggplock, fredag eller måndag. Det lutar väl åt måndag men jag hoppas fortfarande på fredag. Och så hittade hon något i livmodern som kan vara en polyp. Detta ska också kollas upp på onsdag.

I väntrummet

Sitter här hos ”tandläkaren” (dagens svepskäl till att jag inte är med på ett viktigt möte) och väntar på att bli inkallad. Plötsligt är jag illamående, nervös och skakig. Jag hoppas inte på många blåsor, däremot så hoppas jag på några men av bra kvalitet. Och jag hoppas på plock redan på fredag. Allt för att bli klar med det här så snart som möjligt, men även för att slippa hitta på fler ursäkter till frånvaro. Wish me luck!

God morgon, god morgon!

Måndag morgon. Nu är veckan som blir fylld av ljug, svepskäl och spännande händelser här. Jag är trött som jag inte vet vad. E kom till vår säng redan innan tolv, och hon har sovit dåligt. Och jag har sovit dåligt. Jag antar att jag är nervös inför ultraljudet. Och sedan så tycker jag att det är jobbigt att behöva ljuga. Men jag vill ju inte gå ut med sanningen heller:

Jo, det är så här att jag ska på ultraljud idag och på onsdag för vi håller på och genomgår en IVF-behandling. Och på torsdag så måste jag vara ledig för jag ska på en intervju. Men om jag inte får det här jobbet, eller ett annat som jag också varit på intervju på, så vill jag ju stanna kvar hos er!

Nej, så går det ju inte att säga.

Har jag föresten sagt hur glad jag är över att A är hemma igen????

I övrigt, hur mår jag? Lätt ”mens-/ägglossningsvärk. Lite illamående. Annars som vanligt

Sprutdag 5

Idag var det dags för att börja med orgalutran. Själva sprutan gick bra att ta, den kändes knappt. Däremot så svullnade det upp lite runt där jag hade tagit sticket och så svider det lite. Det ser lite ut som om jag hade blivit biten av en insekt. Gonal- sprutan kändes desto mer idag. Gårdagens spruta hade gett mig ett blåmärke, vi får se om det blir något av denna. Nu är det två dagar kvar till ultraljud.

Trötta tvivel

Jag vet, jag borde sova. Men jag lyckas inte komma i säng.

”Jag ska bara…”

Samma är det när jag försökt få lite struktur och ordning här hemma. E ligger nu i min och A:s säng. Hon vaknade och ville inte ligga själv så hon fick lägga sig i vår säng. Nu ligger hon där och snuffsar, min lilla tjej. Och så börjar tankarna rulla. Tankarna om att det inte vore rätt om vi lyckades få ett barn till. Min kropp tycks ju inte ha gjort annat än sagt det till mig. Hela tiden från början till start.

Först så var det den tuffa graviditeten när jag väntade E. Den tydde att jag kanske inte var allra bäst lämpad. För inte kan det vara meningen att man ska må så? Och om det nu är det, hur överlevde kvinnor för länge sedan, och hur överlever kvinnor i u-länderna idag? Sedan så var det den långa och jobbiga förlossningen. Och så hur jag mådde efteråt. Och att jag fick gallsten. För att inte tala om amningen och alla dessa mjölkstockningarna som jag hade känningar av under hela den tid som jag nu ammade/pumpade! Min kropp skrek verkligen att det inte var rätt för mig. Och så nu, när jag trots allt ändra mig från

”Jag ska aldrig få tillbaka längtan och jag ska aldrig utsätta mig för det igen”</em>

till att vilja. Och längta.

Och så nu kommer mitt AMH och våra svårigheter in. Kanske är det inte meningen att vi ska ha fler barn?

Sprutdag 4, försök 2

Då var ytterligare en spruta tagen. Magen känns även idag uppblåst nu fram emot kvällen. Men det märks inte något på byxorna. Än i alla fall. Något som däremot märks är att mitt hopp har sakteliga börjat väckas nu. Inte mycket, men lite sådant ligger och gror. Vi får hoppas att det snart är något mer som gror i mig