Besök på mödravården

Idag var det åter dags för ett besök på mödravården. Min ordinarie barnmorska har gått på semester så jag fick träffa en annan. Mina blodvärden var bra. Vi diskuterade lite om hur jag mår och jag berättade om min frustration och att det känns som om jag redan skulle gått över två veckor, trots att jag ”bara” är i vecka 40+3, då dottern var just två veckor vid det här laget. Sedan skulle vi boka in nästa besök. Först tänkte hon på måndag, men då jobbade hon inte och hon tyckte att det var taskigt att jag skulle behöva träffa ytterligare någon ny. Så hon kollade på fredag, men även då var hon ledig. Så vi bokade i alla fall in en tid till på måndag då jag tyckte att det var ok att träffa någon annan, bara jag fick komma in på kontroll och höra att allt verkade ok med bebis. Men sedan så började hon fundera. Och så sa hon:

”Jag skulle ju kunna göra en hinnsvepning på dig på torsdag om du vill? Du är ju nu i vecka 40+3 så det borde ju gå bra även om vi inte brukar göra det så tidigt. Vi kan boka in en tid om du vill?”

Jag behövde inte tänka efter, det var precis vad jag ville! Det var bara så att jag inte hade modet att fråga… Men sen började hon fundera lite mer och sa.

”Du är ju så långt gången, jag kan ju göra ett försök redan nu om du vill? Jag måste dock kolla så att undersökningsrummen är ledigt, jag behöver en gynstol för att komma åt”

Tyvärr så var barnmorskornas undersökningsrum upptaget. Men så kom hon på att det fanns ju ett rum till, läkarens. Så hon gick och kollade om den var ledig. Det var den.

Så, nu har jag fått en hinnsvepning gjord. Det visade sig att bebis inte hade sjunkit ner riktigt så mycket som man skulle önska, men att den låg i rätt position, livmodertappen var förkortad till kanske ca 2 cm och jag hade öppnat mig kanske 2-3 cm. Så bara det kändes som en lättnad, något händer ju i alla fall med min kropp, även innan hinnsvepningen! Vi får se om bebisen bestämmer sig för att komma. Jag började i alla fall blöda, vilket var ett bra tecken enligt henne. Slutar jag inte blöda eller börjar jag blöda mer, utan att värkarbetet kommer igång så skulle jag ringa till förlossningskoordinatorn och så skulle jag få tid för igångsättning. Eventuellt kan det bli tal om en ny hinnsvepning på torsdag. Fast jag vet inte hur det blev med den saken. Vi bokade inte någon tid fast vi pratade om att göra det. Vi var både lite allmänt virriga. Jag får väl ringa och kolla imorgon eller på onsdag om inget börjar hända nu. Jag vet inte ens om tiden som nämndes på måndag blev bokad eller inte. I vilket fall, händer det inget efter hinnsvepningen så kommer jag vid nästa veckas besök få en tid bokad för igångsättning. Behöver jag nämna hur skönt det känns att veta att nu kommer det verkligen att hända saker framöver? Att bebis kommer att komma ut inom överskådlig framtid, oavsett om den vill det eller inte, om inte annat så med medicinsk hjälp? Visst, jag visste det redan innan, men nu finns det en konkret plan, och dem vetskapen, den gör väldigt mycket!

Så goa läsare, håll tummarna för att denna hinnsvepning gjorde susen! Gjorde den det så kommer det hela att sätta igång under de närmaste två dygnen.

20140630-171542-62142809.jpg

Annonser

Mattips

I motsats till många andra som går och väntar på att förlossningen ska sätta igång så håller vi på och tömmer frysen istället för att fyller den. Vi har mycket som ligger där och tanken är att just nu så jobbar A på dagarna, det kommer han inte göra på lääänge när bebisen väl har kommit så oavsett hur jag mår då så finns det någon som kan laga mat. Nu vet vi ju att jag är trött och genom att tömma ur frysen så behövs det inte inhandlas så mycket och dessutom så har vi mycket där som det bara är att värma då vi har fryst in många storkok.

Dagens middag fick därför bli kycklingfiléer som jag hittade i frysen som jag oljade, saltade och pepprade innan jag grillade dom. Till det gjorde jag en god sallad på tomater, gurka, grönsallad och tunt skurna morötter. Dessutom gjorde jag en sås på gräddfil, vitlök, ruccola, salt och peppar som jag körde ihop med stavmixer. Och så slutligen så testade jag ett helt nytt recept med färskpotatis:

Potatis
1 kg färskpotatis (skrubbad)
2 msk olivolja
1 tsk flingsalt
salt och svartpeppar

Örtolja
2 dl blandade hackade örter (t ex persilja, basilika och timjan)
rivet skal och juice av 1 citron
2 rivna vitlöksklyftor
1 dl olivolja
1 dl finriven parmesanost

1) Sätt ugnen på 225°C. Dela ev stora potatisar.
2) Lägg potatisen i en långpanna. 3) Blanda med olja och flingsalt.
3) Rosta mitt i ugnen ca 20 minuter. Låt svalna något.

Örtolja:
Rör ihop ingredienserna till örtoljan. Blanda den med potatisen medan den fortfarande är varm. Smaka av med salt och peppar.

I vanlig ordning så missade jag att ta kort på dagens middag, men det var hur gott som helst! Jag kan verkligen rekommendera denna variant på färskpotatis! Så:

TESTA!

På tal om god mat. Igår var vi iväg till Bauhaus ute i Bäckebol för att kolla på handfat till våra två gästtoaletter. Jag har en känsla av att senare i sommar så kommer vi få en del besök och då kan det ju vara bra om både varm- och kallvattenkranen fungerar. Då vi kom iväg så pass sent så bestämde vi oss för att äta lunch ute. Och valet blev Coops restaurang. Vi har ätit där förut men inte tyckt att det var något speciellt, men bättre och nyttigare än Mc Donalds, känns det som. När vi stod och funderade på vad vi skulle ta så såg A när någon hämtade din beställda hamburgare och blev sugen på den. Då jag hade svårt att bestämma mig så gjorde jag likadant. Och herre min J vad god den var! Jag åt så att det nästan sprutade ut öronen på mig! Så, har ni vägarna förbi Bäckebol och det kurrar i magen, åk då in till köpcentret och testa Coop-restaurangens hamburgare! Jag tyckte den var super! Och biffen, den var ”riktig” och ingen sådan där processas sak som man annars brukar få på liknande ställen.

Check

Väska till oss packad – check
Väska till E packad – check
Kläder till bebis införskaffat och tvättad – check, kompletteringar kommer att behövas men detta görs först efter förlossningen
Säng till bebis ihopmonterad och bäddad – check
Vagn rengjord, oljad och klar – check
Babyskydd införskaffad – check
Blöjor inköpta – check
Trosskydd/ bindor till mig för avslag inköpta – check
Skötbord framplockad – check
Att-göra-lista genomförd och klar – check

Nu saknas bara orsaken till allt detta. Jag tror vi får vänta ett tag till. Tills dess, vänta er inga uppdateringar. Inga uppdateringar här behöver inte betyda något alls. Inget annat än att det inte finns något att uppdatera. Eller att jag inte orkar. Eller hinner. Eller att jag helt enkelt inte har något överhuvudtaget att skriva om.

20140628-233758-85078902.jpg

Senaste nytt

Och så senaste nytt:

Ja, alltså, ingenting. Fortsatt lite molvärk, men inget mer än så. Vaknade än en gång med tanken

Nähe, inget i natt heller

Och så var jag sur och grinig ett tag, men nu efter frukost så kommer alltmer känslorna från igår, känslan av sinnesro, lugn och fridfullhet. Känslor som jag tror gårdagens besök förde med sig. Vi fick besök av E:s bästa kompis med mamma och lillebror som vi inte träffat på alltför länge. Sedan kom även pappan i familjen. Jag vet inte varför men den här familjen… De får mig att må så bra! Vi jag egentligen inte umgåtts så länge även om vi känt till varandra sedan föräldragruppen. Och vi ses inte så ofta. Men de är speciella. Pappan i familjen försökte tex förra året hjälpa mig med att få tag på ett jobb. Jag har hjälpt mamman med matte nu när hon läste upp sina betyg. E och deras dotter S är bästa kompisar. Och M, deras son som nu är 1,5. Jag brukar inte vara så intresserad av små bebisar, men han har jag alltid velat pussa och krama på.

Lättnad

Många klagar på försäkringskassan och deras handläggningstider och mycket annat med dom. Idag vill jag göra precis tvärtom, hylla dom.

Jag gick ju för några veckor sedan ett läkarintyg och jag blev sjukskriven, en sjukskrivning som skulle sträcks sig fram till förlossningen, dvs läkaren skrev fram till och med den 26 juni. Men även om man har läkarintyg så är det inte säkert att försäkringskassan godkänner sjukskrivningen. Den 16 juni var det tänkt att jag skulle gå på föräldraledighet men i och med läkarintyget så visste jag inte riktigt hur jag skulle göra, skulle jag ansöka om föräldrapenning som planerat, och var det någon skillnad om man ansökte för hela veckan eller bara för någon enstaka dag? Så jag ringde och pratade med en person på FK och fick rådet att söka för sju dagar/vecka för att få full sjukpenning. Så det gjorde jag. Jag fyllde i alla blanketter med hjälp av min e-legitimation. Jag gjorde allt utom att skicka in min ansökan om sjukpenning för jag hann inte med med just då. Sen glömde jag bort att göra det tills igår då jag kom på att jag måste förlänga min ansökan om föräldrapenningen (hade bara sökt fram till beräknat då man ska fylla i orsak till föräldraledigheten dvs i mitt fall graviditet). Så igår skickade jag i samband med den fortsatta ansökningen om föräldrapenning pga graviditet även in min ansökan om sjukpenning, precis som jag hade blivit instruerad att göra av den handläggare som jag pratade med då när jag ringde FK. Idag ringde en handläggare och undrade över mina ansökningar då tydligen så skulle jag inte ha ansökt om föräldrapenning samtidigt som sjukpenning (missförstånd från min sida eller felaktig information från den handläggaren jag pratat med när jag skulle söka för första gången). Så vi redde ut det hela. Den handläggaren jag pratade med idag trodde inte heller att det skulle bli några problem med att jag skulle få sjukpenning.

Några timmar senare ringde telefonen igen.

Hej! Mitt namn är X och jag ringer från Försöjringskassan. Du hade ringt och ville veta hur det blir med din sjukpenning!?”

Nu var det ju inte riktigt så, så jag förklarade det hela och hur allt låg till. När samtalet var över så hade jag fått svar på min ansökan om sjukpenning. Det var inga som helst problem att få den beviljad! Behöver jag säga att det var en enorm lättnad att få detta besked? Nu skulle jag kanske även kunnat få förlängd sjukskrivning om jag hade vänt mig till mödravården, men jag känner ju att jag mår bättre nu, och jag vill ju inte utnyttja systemet i onödan! Den finns ju där för de som behöver det och om alltför många utnyttjar det så blir det allt svårare för de som behöver få rätt i sin sak. Redan idag kan det ju vara svårt i många fall! Hur som, min sjukpenning har blivit beviljad och från och med idag så är jag inte längre sjukskriven och går inte på sjukpenning utan nu är jag föräldraledig pga graviditet. Och jag måste säga att det känns bra, även om jag hade hoppats och trott att jag vid det här laget redan skulle vara föräldraledig för att bebis hade kommit.

Så, med detta inlägg så vill jag visa att FK kan vara bra och snabba, och att det behöver inte alltid vara så krångligt och omständigt. Visst, jag hade fått lite olika besked från olika handläggare men med tanke på att jag igår skickade in min ansökan om sjukpenning och idag få ett godkännande på det, det är snabbt jobbat! Och jo, jag skulle varit lika imponerad, om än inte
lika glad, även om min ansökan om sjukpenning inte hade blivit beviljad.

Hormoner i omlopp

Satt och zappade när jag råkade komma in på TV11 och dokumentären Me My bump and i där man fick följa ett par gravida kvinnor till deras förlossning. Den ena av dom hade tänkt sig köra med ”hypnobirth” men i hennes fall slutade det med igångsättning och sedan akut kejsarsnitt, den andra födde vaginalt. Och när jag såg de två små pluttebebisarna så kom tanken:

Snart har jag också en sådan

, jag blev alldeles varm i magen och hjärtat och en tår letade sig fram till ögonvrån. Längre kom den inte, men det var inte långt ifrån.

Vad det gäller mig och hur jag mår så är jag trött, men som vanligt betydligt mentalt piggare på kvällen än vad jag har varit på hela dagen. Kroppen är dock trött och sedan tidig eftermiddag har jag haft ont i ryggslutet. Visst kan det vara ett tecken på att det kan vara något på G, men jag tvivlar. Men för säkerhets skull har jag försökt hålla igång och gå och stå mycket för att hjälpa tyngdlagen, men jag tror inte det har gett någon annan effekt än väldigt trötta fötter.

En frustrerad tjockis

Det är vad jag känner mig som. Och irriterad. Snart kommer jag att stänga av mobilen och lägga in en statusuppdatering på Facebook om att jag inte vill ha några kommentarer eller frågor om något som rör bebis eller graviditet och ett löfte om en uppdatering när det finns något att rapportera.

Inte blir frustrationen heller mindre då jag inte längre knappt har några kläder som sitter bekvämt (framförallt nederdelar, och nu är det ju ingen ide att köpa något nytt) så får jag gå med det jag hittar i garderoben och försöka acceptera att resåren ligger och trycker under magen, att jag mer eller mindre tappar byxorna och att inget är bekvämt. Då bebis är beräknad till idag och då jag är så enormt rastlös och frustrerad så tog jag ett par bilder på mig och mina ”bekväma” kläder. Och magen. Så håll till godo, här är min kropp i all sin prakt

20140626-102527-37527719.jpg

Och som sagt var:

20140626-102555-37555854.jpg

Sluta tjata!

Åh vad irriterande det är med folk (familj, vänner etc som verkligen vet att bebis är beräknad till att komma denna vecka) som säger/frågar:

”Är det inte dags för dig att åka in snart?”

”Nu tycker jag att du ska åka in för nu vill moster att hennes nya syskonbarn ska komma!”

”Hur länge tänker du gå och knipa egentligen?”

Och så vidare och så vidare. Tror de allvarligt att jag går och kniper och håller igen? Tror de verkligen att jag och A och E inte vill att bebis ska komma ut? Att vi inte vill att den skulle kommit ut för ”länge” sedan (nåja, en vecka lite till hade inte heller gjort något)? Att vi vill gå här och vänta och vänta och vänta? Att jag tycker att det är roligt att gå här, trött, knappt orka göra något, känna mig fet, ful, lat och oduglig? Att jag vill avvakta till att det blir än mer semestertider och än mer kaos på förlossningen?

Åååh, jag blir så frustrerad! Jag vill bara skrika:

SNÄLLA! SLUTA TJATA! SLUTA FRÅGA! JAG LOVAR, NI KOMMER ATT FÅ VETA NÄR BEBIS HAR KOMMIT UT!!!

Fel tänkt

Jag har hela tiden varit inställd på att BF är på fredag, men idag blev jag uppmärksammad på att det är ju imorgon det är den 26:e, dvs det är i morgon som bebis är beräknad! Visst har jag reagerat på det tidigare att något inte stämde med dagarna och datumet, men bara slagit ifrån mig det. Men, nu är det alltså utrett, bebis är beräknad till imorgon, och senast om 22 dagar så är Lilla Stjärnan här!

Nattlig färd

20140625-064632-24392075.jpg

Nej, inte till förlossningen utan till Landvetter flygplats för att hämta två trötta resenärer, systerdotter J (hon som tog studenten) med pojkvän som varit en vecka i Bulgarien. De hade tänkt sig stanna på flygplatsen till morgonen då sista flygbussen hade gått när deras flyg skulle ha landat, men det ville inte jag gå med på. Så gamle moster åkte och hämtade de unga och nu ligger de och sover så sött i gästrummet

14

Igår var det exakt 14 år sedan en av mitt livs mest betydelsefulla händelser skedde. För 14 år sedan träffade jag den person som 10 år senare skulle bli mitt första barns pappa, två år efter det min make och så nu, inom det närmaste, efter 14 år, pappa till mitt andra barn. Igår var det som sagt var 14 år sedan som jag och A träffades.

Från början var jag inte ett dugg intresserad. Men jag la väldigt snabbt märke till hans blickar och hans uppenbara intresse. Det var något som flera andra också la märke till. Men jag var inte intresserad. Bara smickrad. Väldigt smickrad. Dessutom, jag var ju inte intresserad av att träffa någon ny! Jag hade ju precis återhämtat mig efter det långa förhållande som jag hade haft fram till och med milleniumnatten! Jag kände för första gången på flera år att jag levde, att jag var fri, fri att göra vad jag själv ville! Att träffa någon var det sista jag ville! Jag hade alla möjligheter i världen att gå min egen väg, att uppfylla mina drömmar, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Bara tänka på mig själv. Det jag inte visste då var att han var precis det jag behövde. Han gav mig utrymme att hitta mig själv. Och han gav mig styrkan i att kunna älska igen. Och även om jag inte blev kär i honom på en gång, där och då, så fick han under dagens gång mina känslor att vakna. Så lite förälskad blev jag ändå den där dagen. Förälskelse som sedan växte sig allt större.

Tack underbara Anders för att du finns där för mig! Tack för att du är du, tack för allt du gett mig! Jag älskar dig!

20140624-155349-57229287.jpg

Dömmande blickar och ord

Jag vet med mig att jag i vissa fall har alltför höga krav på mig själv. Jag vet att jag alltför lätt får skuldkänslor för saker och ting. Jag önskar att jag mer vore som A som inte ”bryr sig”. Fast jag vet ju att även han bryr sig, men ändå. Detta är något jag verkligen har försökt jobba med, men det är inte alltid så lätt att hantera. Det område som jag är känsligast för är mitt föräldraskap och mitt jobb. Jag är fånigt rädd för folks åsikter och tankar. Jag tror mig veta vad de anser, och i dessa fall är det inte till min fördel. Inte så att jag kan säga att den och den personen tänker så, men bara vetskapen om att någon skulle kunna tänka negativt om mig känns urjobbig. Jag önskar så att jag vore tuffare, att jag mer kunde gå på det som jag innerst inne vet är rätt för mig och mina nära och kära. Och att jag inte tog åt mig av de som dömmer något som de inte vet. Jag tror att jag vid något tillfälle när jag var inne på samma, eller liknande ämne, nämnde Nordmans låttext Vandraren där han sjunger:

Har du inte levt mitt liv, vet du ingenting…”

Och idag tänkte jag även ta upp Mauro Scoccos låt Mitt liv

Fortsätt läsa ”Dömmande blickar och ord”

En förlossnings, steg för steg

I mitt ”driva-min-tid-då-jag-inte-orkar-eller-kan-koncentrera-mig-på-något-vettigt-googlande” så hittade jag denna text om förlossningens olika steg. Intressant läsning skrivet på ett bra sätt, tycker jag

Och dagens rapport:
En natt med urusel sömn, med E fastlimmad vid min sida. Fortsatt värk, men enbart nattetid. På dagarna har jag inga känningar alls, nästan. Har allmänt mått dåligt idag. Trött. Matt. Illamående. Känt allmän obehag. Och såklart, trött på att vara gravid. Så, egentligen inget nytt. Bara en massa gnäll

Trött

Efter en andra natt på raken med dåligt med sömn så kändes det helt underbart när finaste svärmor kom åkandes med ett gäng blommor som hon planterade i en blomlåda som hittills i år enbart har innehållit mossa, några penséer som tagit sug från förra året, och en hel massa ogräs. Hon passade även på att plantera om några andra blommor på altanen och plötsligt så kändes det som om man återigen kunde vistas där ute utan att skämmas för alla krukor bevuxna med alla möjliga sorters ogräs. Om det växte något öht vill säga. Själv så har jag gått här med dåligt samvete varenda gång jag sett dessa krukor, men orken har verkligen inte funnits där.

20140622-171707-62227111.jpg

Men med världens bästa svärmor så är det fixat!

Avsaknad av bilder

Jag insåg när jag satt och läste tillbaka i bloggen att en sak som verkligen saknas här är bilder! Men hur ska man få till sådant på ett bra sätt när man försöker vara något sånär anonym? Ta bilder på intetsägande saker? Hmm, jag vet inte. Här kommer i alla fallen bild på det jag håller på med just nu:

20140621-144439-53079296.jpg

De står i ugnen och när de är klara och har svalnat av ska E göra bakelser, eller minitårtor, som vi valt att kalla det för, av dom. Det blev ingen jordgubbstårta igår på midsommar (dock jordgubbar och glass) så därför ”tårta” idag.

Och så här blev slutresultatet:

20140621-180617-65177109.jpg

Oro

Jag har nu allt mer börjat oroa mig för två saker. Det första är förlossningen. Östra sjukhuset och Mölndals sjukhus som har Göteborgs två förlossnings avdelningar/BB har sedan lång tid tillbaka personalbrist, bristande lokaler och allmänt brister i sin vård vad det gäller just förlossning och eftervård. Personalen går på knäna och Göteborgs Posten har vid ett flertal tillfällen (senast idag) skrivit om bristerna. Och som överallt annars inom vården så blir det än mer märkbart nu i sommar och semestertider. Och ju längre bebis väntar med att komma ut, desto mer semestertider blir det. Och min oro växer. Nu har vi ju valmöjligheten att istället åka till Varberg (dit många av Göteborgs barnmorskor flyttar efter att ha slutat här i stan pga arbetsbelastningen), men det ligger ju ändå 30-40 minuter bort. Det är ju en ganska bra bit att åka… Men där ska situationen i alla fall vara bättre för så väl personal som för de som kommer dit för att föda. Som det är idag i Göteborg kan en barnmorska förlösa 3-4 barn på ett pass och det är tydligen inget ovanligt att de får jobba bortåt 50 timmar i veckan. Personalen mår verkligen dåligt och fackförbundet har fått till extra arbetsmiljöronder. Är det verkligen så det ska vara? Och vill jag verkligen föda under dessa omständigheter?

Den andra saken som oroar mig är amningen och för att den inte ska fungera. Med E hade jag verkligen jätteproblem med amningen, därav min oro. Henne delammade jag i sex månader, trots att jag fick höra frågan om jag verkligen skulle fortsätta amma.

”JAAA, det ska jag!”, svarade jag med tårarna sprutandes. Och såväl barnmorskan och psykologen på mödravården skalade på sina huvuden och insåg att det gick inte att övertala mig till något annat. Samma svar fick sköterskan på BVC liksom de på amningsrådgivningen. Och jag fortsatte amma. Och må dåligt. Nu har jag sagt att jag ska bara försöka tills A börjar jobba igen. Har det inte kommit igång tills dess, då ger jag upp det helt. Men frågan är, kan jag verkligen hålla det? Ge upp i förtid? Jag vet ärligt talat inte. Men samtidigt, jag vet ju att går jag inte det att fungera så kommer jag att må så dåligt om jag fortsätter att kämpa så att inte bara jag, utan hela familjen skulle bli lidande av hur jag mådde om jag fortsätter.

Så mina två stora rädslor just nu är personalbrist vid födseln och hur amningen kommer att fungera.

Vilka är dina största rädslor just nu?

Midsommar

Och som jag trodde, städningsmanin hade ingen effekt på mig. Bebis stannar där den är ett tag till.

Klockan är knappt halv tio och jag är klar för sängen. Trots lugnt firande är jag helt färdig. Kanske är det gårdagens energipåslag som straffar sig nu? Hur som så känner jag mig mer igen idag än vad jag gjorde igår.

Dagen har i varje fall varit bra med sol (första gången på tre år!), midsommarstång (fast ingen dans för min del), sill och färskpotatis, jordgubbar och glass och så allmänt mys och glada miner. Det bästa för dagen var nog ändå när jag frågade E vad hon tyckte hade varit bäst så var svaret

”Mysa med mamma!”

Städdille

Inatt sov jag än en gång som en kratta och vaknade genomtrött. Jag var så trött att jag grät lite också innan A åkte till jobbet. Men jag var ju tvungen att gå upp för E skulle ju till dagis. Direkt efter åkte jag och handlade. Tänkte att det var lika bra att ha det gjort så att jag kunde gå och lägga mig och sova middag sedan.

Sömnen verkade göra susen, för när jag vaknade sprudlade energin ur mig. Så när E kommit hem från dagis så fick hon leka med granntjejen A och jag satte igång att städa. Och jag städade. Och jag städade. Och jag städade. Jag gick tom och torkade av samtliga dörrar. Och alla dörrkarmar. Och tog ner alla gardiner och tvättade dom. Det jag inte gjorde var sutterängplan och putsa fönster. Men annars så tror jag att allt är städat.

Först när jag hade hållit på ett tag kom jag på vad jag har läst och hört ibland. Att just sådan här städmani kan man drabbas av strax innan förlossning. Vi får se om det är så. I vilket fall så kändes det bra att få rent och fint i huset. Och skönt att för första gången på jag vet inte hur länge känna att jag har bidragit till det hela, jag har ju inte haft så mycket ork de senaste månaderna. Men nu så… Men så känns det också i kroppen. Fötterna värker. Ryggen värker. Eller bättre sagt ryggslutet. Fogarna är inte roliga. Bebis är livlig. Men jag är nöjd.

En tanke

…sänder jag fina JZ79 som jag lärt känna via en särskild tråd på Föräldraliv och hennes man som är i Helsingfors för att besöka en klinik där för att diskutera äggdonation. Efter en mycket lång resa med många och långa uppförsbackar så har de nu äntligen kommit ett steg närmare ett barn genom att de från och med idag står i den aktuella klinikens kö för äggdonation! Om alla ”om” nu flyter på, om det äntligen är ett ände på alla uppförsbackar så kommer de i januari få genomgå donationen. Må detta gå bra! Låt detta nu gå vägen! För den som är nyfiken på deras resa från tvåsamhet till att bli tre kan läsa hennes blogg här

Snart är det midsommar och det börjar verkligen bli hög tid att fundera på om och i så fall vad man ska hitta på då. I och med att vi inte vet hur saker och ting utvecklar sig har vi inte heller velat planera allt för mycket. Men nu börjar det som sagt var bli dags att börja fundera på allvar och lägga upp eventuella planer. Någon röjarfirande med alkohol och röj lör det inte bli. Sådant var det i och för sig rätt länge sedan det var, men ändå… Nu lär det absolut inte bli något sådant i alla fall. Som det ser ut nu så blir det ett besök på Tjolöholms slott på dagen, sillunch med svärföräldrarna och så lite lugn och ro på kvällen på hemma plan med grillat och någon god, somrig efterrätt bara jag, A och E (tills hon ska gå och lägga sig och sova, vill säga). Det grillade får nog bli lite fint kött från Gödebergs som jag hade tänkt ta och besöka imorgon när E är på dagis. I övrigt så blir det nog till att ta det väldigt lugnt, de senaste dagarna har det blivit alltför mycket aktiviteter känner jag, även om det inte har varit några större saker som gjorts (lunch med fd kollega en dag, kontroll av bilen inför auktion av den via garantibil.se en annan och idag ett besök på barnteater på ca 30 minuter med E.

Vad det gäller bebisen så känns det som om dess födsel är långt borta. Det finns inget som tyder på att det skulle vara dags snart. Ok, det är mer än en vecka kvar till beräknat, men just vetskapen att med E hade vattnet gått vid det här laget… Jag vill att något händer även nu! Ok, visst vill jag kunna fira midsommar med min fina lilla tjej, men samtidigt så vill jag ju ha bebis här! Jag är trött på denna väntan! Fast det är klart, försöker man tänka på det positivt, och då särskilt om att gå över tiden så skulle det innebära att bebisens födelsedag inte behöver krocka med midsommar, och det är ju alltid något!

Statusuppdatering

En kort statusuppdatering:

Idag var det återigen dags för besök på mödravården. E fick följa med och hon tyckte det var jättespännande att få höra bebisens hjärtljud. Mina värden var bra, utom järnet som återigen hade sjunkit till 106, men min barnmorska tyckte ändå att det var ok. Bebis ligger likadant som den har gjort de senaste veckorna (månaderna?) med huvudet neråt, ryggen på högersidan och fötterna på vänster, men det var ju också något jag har känt länge nu. Åtminstone de senaste 6-8 veckorna. Bebisen hade dock inte fixerat sig, men det är inget ovanligt när man har fött barn tidigare.

Jag har nu under några dagar under perioder känt ”mensvärk”. Troligtvis är det förvärkar, men det betyder ju egentligen inget. Bebis kan likaväl komma inatt som om fyra, fyra och en halv vecka. Jag tror allt mer att det kommer att dröja. Det känns så allt mer för varje dag som går.

IVF och statistik

När jag höll på och googlade om något helt annat så råkade jag snubbla över denna artikel med statistik över de svenska IVF- klinikerna och deras resultat. Kanske kan den hjälpa någon i sitt val vart de ska vända sig om man funderar på att ge sig in i IVF- karusellen?

Vissa saker lär man sig visst aldrig

Som att är man av naturen rödlätt, lite småfräknig och väldigt ljus i huden och har en benägenhet att antingen ha bränt sig i solen eller att det inte syns något över huvudtaget, ja, då ska man INTE vara ute mellan 12 och 14 en solig dag utan någon som helst solskydd. Efter 37 år i livet borde jag ha lärt mig det, men tydligen inte…

Intressant profil

Av förståeliga skäl så är jag inte på jakt efter nytt jobb för tillfället, men likväl så tycker jag att det är kul, och smickrande när rekryterare kontaktar en för att man har ”en intressant profil” och ”intressant bakgrund”. Nu var det ett tag sedan senast men igår hände det igen. En rekryterare hade hittat min profil på LinkedIn och ansåg att jag var intressant. Kul! Särskilt som jag för 1,5 år sedan sökte den här tjänsten och till och med var den ena av slutkandidaterna! Den som sedan fick tjänsten var också samma person som var min företrädare på det jobb jag hade under tre månader i höstas. Via gemensamma kontakter så har jag förstått att hon bytte jobb då hon på det nya jobbet skulle få en roll som en slags ”manager”. Även detta jobb har jag varit slutkandidat på. Den som har följt mig ett tag kommer kanske ihåg turerna jag hade ett tag med ett företag (slutkandidat, men ansågs plötsligt inte vara kompetent nog för att ansvara för arbetsmiljöfrågor inom Norden, trots att jag haft motsvarande roll, men då globalt. Och senare var det inte bara en, utan två rekryterare som kontaktade mig rörande den tjänsten).

Så visst är det kul att vara poppis! Det är bra för ett rätt slitet ego…

Ligger i sängen och mår lite halvdant. Surfar på mobilen och känner mig lite smådeppig när jag ser statusuppdateringarna från min syster och systerdöttrar och önskar så att jag hade orkat åka och vara med på finaste systerdotter Johannas student! Men nu är det ju som det är, det är bara att acceptera. Man kan inte få allt man vill. Men jag hade verkligen velat vara där och fira henne på hennes stora dag!

Idag är det studiedag på dagis och snälla svärmor har E. A körde henne dit nu på morgonen. Det är ju så bra för de bor på vägen till hans jobb. På senare tid har E varit svårväckt på morgnarna, men idag så var det inga problem alls att vakna. När jag kom in i hennes rum och sa att nu var det dags för att vakna, och att idag var det ingen dagis utan hon skulle till sin farmor, så satte hon sig omedelbart upp och bad om att få en fuktig tvättlapp för att

Torka bort tröttheten ur ansiktet

Fina, fina E! Jisses att man kan älska någon så! Och tänk, snart har vi en till..!

E ska även sova över hos sin farmor och farfar inatt. Det var de som frågade om hon ville det. Till min förvåning tog det ett tag innan hon bestämde sig för att göra det, men nu var hon eld och lågor. Det är verkligen underbart att se hur ens barn tycker så mycket om sina farföräldrar och hur de tycker om henne!

Vad jag och A ska göra av denna barnfria kväll återstår att se. Troligtvis inget speciellt. Ska det bli något så är det jag som får dra i det och planera, och just nu känner jag mig allmänt uppgiven. Allt jag tar mig för blir ju ändå pannkaka. Bilförsäljningen tex går ingen vidare, nya problem med bilen uppstår hela tiden. Och kostnader. Jag var ju till verkstaden med bilen igår. De kunde konstatera att AC:n läckte, men inte var. De gjorde en den justeringar, fyllde på med nytt kylmedium så att AC:n fungerar igen, och kostnaden för detta var nästan 2500kr. Kul, särskilt nu med minskade inkomster både i form av sjukskrivning och föräldraledighet. Jag glömmer bort saker och ting vilket i sin tur ger kostnader. Jag har tex flera gånger sagt att jag måste avboka hotellet som vi hade bokat för att kunna vara med vid studentfirandet. Tror du att jag har lyckats göra det i tid? Nej, just det. Så nu fick vi betala fullt pris för rummet trots att vi inte åker dit. Och så kan det fortsätta. Det känns som om det just bara läcker pengar överallt. Jag fick i och för sig en rätt bra skatteåterbäring, men med den här takten har alla extra kostnader snart slukat upp vartenda öre av den.

Men, allt är ju inte bara tråkigt och jämmer och elände! Även om jag fortsätter att vara enormt trött, ja, så att jag trots en hel dags lugn och ro, inklusive några timmars middagssömn, fortfarande kan vara så trött att jag bara vill gråta fram emot kvällen, så har jag de senaste dagarna mått lite bättre vad det gäller både hostan och kräkningarna! Imorse insåg jag att jag inte kräkts på två dagar! Självklart så kräktes jag nu på morgonen, men likväl, efter att ha kräkts upp till fem gånger per dag och så plötsligt inse att man inte gjort det en endaste gång på två dagar..! Underbart! Det gäller ju att glädjas över det lilla, brukar man ju säga, och jag måste verkligen säga att det gör jag!

Ett annat tecken på att jag mår bättre måste ju tanken jag fick imorse när jag vaknade vara:

Åh, undrar om det finns några platser lediga på morgonens spinningpass med favoritinstruktören?

I samma sekund som jag tänkte tanken insåg jag det absurda i det. För det första, jag blir ju helt slut av att gå i den sluttande trädgården här hemma, att då delta vid ett spinningpass… För det andra, jag har inte något träningskort till det gymmet. Och för det tredje, vart kom tanken ifrån, jag har ju inte varit på det gymmet sedan tidigt i höstas!

En stilla undran

För ett tag sedan så diskuterade jag det här med bilförsäljning med en kompis som också försökte sälja sin bil. En sak som då kom upp var dessa personer som på allvar kommer med skambud och de som vill betala ”kompispris”. Lyckas de någonsin med detta?

Idag fick jag nämligen ett sådant mail på min bil. Jag har lagt ut den för runt 60000kr. I mailet står följande:

”Kan man få lägga ett bud på 40000kr? Om Ja …vad har du för adress?”

Ja, jag har prutmån på bilen, men nej, inte bortåt 20000kr/30% av priset i annonsen! Det är ungefär det priset jag får räkna med om jag säljer bilen till en bilförsäljare. Så: ”Nasser”, glöm din dröm! Då behåller jag hellre bilen och har den som sommarbil istället.

Tecken i skyn. Eller i kroppen

babyboom.nu kan man läsa en del om graviditet, förlossning etc och där kan man bl.a. läsa följande:

Tecken på kroppens förberedelser

Din kropp ger ifrån sig vissa tecken på att kroppen har börjat förbereda sig inför förlossningen. Du kan vara uppmärksam på hur dessa kan uttrycka sig.

Förberedelser:

Det här är tecken på att förlossningen börjar närma sig även om det inte behöver indikera på att det är dags att åka in på förlossningen. Det är bra tecken på att din kropp håller på att förbereda. En del kvinnor märker dem och en del inte, det är lika normalt vilket som.

Barnet sjunker längre ner i bäckenet du kanske känner att du kan andas lättare och behöver gå på toaletten oftare.
Magen kommer i olag
Diarré
Blodiga flytningar, detta kan vara att livmoderhalsen börjar öppnas. (Detta kan också uppkomma efter sex eller gynekologiska undersökningar)
Slemproppen släpper
Någon viktminskning
Ökad aptit
Någon liten förhöjning av ditt blodtryck”

Orsaken till att jag började googla var att det var några saker som händer med min kropp som jag hade för mig kunde vara tecken på att det närmar sig. Och av det som står i listan kan jag skriva under på fyra punkter. Fast ändå, jag vågar inte hoppas för mycket utan istället försöker jag fokusera på att det hela kommer att dra ut på tiden

Besök på jobbet

Imorse var jag en sväng till jobbet. Resan dit var jobbig. En lastbil hade vält i natt och skapade kaos i trafiken. Och med en AC som är ur funktion så var resan jobbig. Men det kändes i alla fall bra att ha varit där och tömt skrivbordet och gjort så att min ersättare inte ska behöva känna sig som en inkräktare på någon annans plats. Jag fick även tag på en laddare så att jag kan gå in på jobbdatorn vid behov eller när jag vill uppdatera mig om vad som händer och sker på stället. Och dessutom fick jag mitt ”out-of-office-meddelande” på mailen inlagd. Skönt! Nu känns det som om jag med gott samvete kan koppla bort jobbet.

Jag tror att jag var där i sammanlagt 30-40 minuter men när jag väl var klar med allt, stängde ner datorn och packade ihop var jag helt färdig. Tröttheten var helt enorm! Det var då jag än en gång insåg att jag är verkligen inte i bästa skick, och jag insåg vilken tur det är att jag ändå fick sjukskrivningen!

Nu tror jag ju inte att besöket på jobbet och resan dit i den varma bilen (vågade inte cabba ner pga de mörka molnen) var enda orsaken till min trötthet. I natt har jag inte sovit någon vidare. Jag har känt av fogarna och ryggslutet mer eller mindre hela natten. Nu har jag tydligen ändå sovit rätt djupt med tanke på att jag inte vaknade av E:s gråt förrän A väckte mig. Han hade försökt trösta henne men hon ville ”bara ha mamma”. Det slutade med att hon kom till vår säng och sov resten av natten där. På sätt och vis måste jag säga att det var bra att hon kom. Särskilt som hon efter ett tag hamnade på tvären, med huvudet mot A och fötterna mot min rygg. Och med sin oroliga sömn så rörde hon fötterna och jag fick på så vis lite massage i ryggslutet där jag hade mest ont! Skönt! 😛

Föresten, måste berätta om en rolig sak. E har ett rätt ovanligt namn. Det är bara ett 100-tal i Sverige som heter det. Hon fick namnet efter min farmor som var född och uppvuxen i finska Lappland. Hon var same och namnet är också samiskt. I måndags var det sommarfirande på E:s förskola och då berättade en av de andra mammorna, som också är gravid, att de har funderat på E:s namn till bebisen om det visar sig vara en flicka! Hon frågade om jag tyckte att det var ok och jag har absolut inte något emot det! Det är ju kul on någon mer tycker om namnet! Och dessutom, den här familjen flyttar i sommar till en helt annan del av Sverige så dessa två barn med samma (?) namn kommer troligtvis aldrig att träffas ens, så det är ju inte någon risk för förvirring i alla fall! Jag blev mest smickrad.

Tanke innan sängdags

När jag stod och borstade tänderna kom jag på att för snart 14 år sedan träffades jag och A. Men vilket datum var det? Så romantisk är jag med tanke på hur bra jag kom ihåg det… Men det var ju ändå lätt att kolla upp, det var ju på midsommarafton vi träffades och då var det bara att sätta sig och googla på ”datum midsommar 2000”. Och jag fick datumet. Midsommarafton 2000 var den 23 juni. Så nu fick jag plötsligt för mig att detta datum också kommer att bli Lilla Hjärtats födelsedag. Hittills har jag varit inställd på slutet av nästa vecka men det kommer nog dra ut på tiden. Och det vore ju lite småkul om bebisens födelsedag var på samma dag som vår årsdag. Men ingen vet ju. Kollar man på statistik som jag har hittat så blir det till helgen eller början av nästa vecka då andra barnet statistiskt föds 2-3 dagar tidigare sitt stora syskon. Kollar man på barn som blivit till mha IVF så föds de också något tidigare, så på så vis skulle man kunna tro att bebis kan komma när son helst. Nu återstår att se. I vilket fall så längtar jag.

Jag såg mig själv i spegeln tidigare ikväll och tyckte mig se… Jag ställde mig på vågen och den tycktes bekräfta spegelbilden. Nu brukar det vara en del skillnad på min vikt på morgon och kväll och jag bör inte egentligen väga mig på kvällen för det varierar så pass, till skillnad mot morgonvikten, så jag ska kolla imorgon igen. Men det tycks som om värmen nu har börjat få mig att samla på mig vätska… Så snart ser jag väl ut som en Michelingubbe

Sova, värme och frustration

Inatt så har jag sovit som en stock hela natten igenom. Inget springande på toaletten. Ingen E som kom tassande in till oss eller som drömde mardröm, bara en hel natts sömn. Likväl, efter att ha lämnat E på dagis och själv ha ätit frukost var jag så trött att jag gick och la mig och sov. Och sov gjorde jag nästan fram till lunch. Efter att ha fyllt på magen lite släpade jag ut dynorna till soffgruppen på altanen och så låg jag där, i skuggan och hade det ganska bra.

På eftermiddagen så var det öppet hus på förskolan. Då det är ont om parkeringar där och då det är parkeringsförbud på gatorna runtom, och då jag aldrig skulle orkat gå upp för backen hem, så fick det bli bilen ner till pendelparkeringen och sedan en lugn promenad till förskolan. Avståndet däremellan är ungefär lika långt, men som sagt var, nu slapp jag backen.

På förskolan kunde man köpa sig tårtfika och gå runt på de olika avdelningarna och se vad barnen hade åstadkommit. Sedan skulle de stora barnen (de som börjar förskoleklass till hösten) sjunga. Ute. I solen. Jag höll på att gå åt i värmen!

Väl hemma var jag helt slut. Värmen gör verkligen sitt. Jag borde gå och lägga mig, men i vanlig ordning så är det svårt. Undrar varför det är det?

Igår var det två personer som mailade på min bilannons, men ingen av dom har hört av sig mer, så de var väl inte så värst intresserade. Just den där bilen håller på att göra mig galen! Jag orkar inte med mera! Nu har AC:n lagt av så det blir till att ringa verkstad om det imorgon! Och så upptäckte A en början till rostfläck på bilen också. Jag orkar inte! Just nu känner jag bara för att gå med skiten till närmaste bilhandlare och be denne att ta den. Eller så skrotar jag den helt. När jag köpte den så sa jag att jag skulle ha den i max tre år. Bara för att jag är så d-la mesig och rädd för konflikter, och bara för att vi numera har gemensam ekonomi så blev det aldrig så. A har inte tyckt att jag skulle följa min ursprungliga plan och byta till en ny bil (jag har velat det för att slippa allt strul som det blir med gamla bilar). Och då vi har gemensam ekonomi så förutsätter ju bilbyte att han är med på noterna… Sedan så jagade jag på honom i vintras om att beställa den där leasingbilen, men tiden gick och han lyckades aldrig få tummen ur. Sedan när han väl fick tummen ur så gick inte just den bilmodellen att beställa då det ett tag senare skulle lanseras följande års modell. Och när denna väl var möjlig att beställa, ja, då låg systemet för beställning av leasingbil på hans jobb nere. När DET väl var ok igen, den nya bilen beställd, ja, då borde jag kanske ha recondat den med en gång och sedan lagt ut den, men det var svårt att få till med reconden och hämtning/lämning av bil. Men så snart det var gjort så la jag ut den. Lagom till alla andra cab- ägare också la ut sina, så nu pressas priserna neråt. Mycket. Och så kommer allt djävulskap nu också med AC och rostfläckar som sänker värdet och fan och hans moster. Jag orkar inte detta! Jag vill bara svära en massa och bara ge upp! Jag tycker jag har nog som det är med att må skit över jobbet, med orka med värmen, och tröttheten, det är tungt med magen och allt vad graviditeten innebär, och så ska jag hålla på med den d-la bilen också. Hade jag kunnat göra detta för några månader sedan så hade jag med hög sannolikhet haft mer ork. Och jag skulle inte fått känna på allt strul med AC:n. Hade jag fått sälja bilen tidigare så hade priserna inte pressats ner så mycket. Och hade jag fått sälja bilen mycket tidigare, och hade jag inte låtit mig övertalas så hade jag sluppit allt krångel och jag skulle sluppit rosten och den krånglande AC:n och….

Och det jobbigaste av allt. Det är jag som måste fixa och sköta allt detta. För A gör det inte.

En dag i väntans tider

Imorse så var jag in till mödravården och lämnade in urinprov för odling, precis som vi enades om i torsdags, läkaren och jag. Nu återstår det att se vad det säger. Jag orkade inte heller vänta på resultatet på det som de kunde se nästan på en gång, särskilt som jag såg att det var flera som ville komma in till henne för provtagning.

När jag kon hem därifrån så ringde jag min chef. Han hade inte möjlighet att prata just då, men han ringde tillbaka en liten stund senare. Han verkade inte vara alltför förvånad över min sjukskrivning. Och han trodde inte att jag skulle behöva komma in något. Fast en sväng ska jag in i alla fall någon dag, jag måste få tag på en laddare till datorn så att jag kan skicka all nödvändig material till min ersättare, lägga in ”out-off-Office-meddelande” på mailen och några andra småsaker. Och så måste jag lämna in mitt läkarintyg. Hans förståelse kändes bra, men samtidigt jobbig. Jag hade ju så gärna velat orka jobba denna vecks ut! Jag hade ju verkligen trott att jag skulle klara av det, och nu när jag inte gjorde det känner jag mig misslyckad. Jag vet, det är dumt, men vad ska man göra när man känner på ett visst sätt?

De senaste dagarna har sammandragningarna ökat allt mer och idag har det också känts stundvis som om det skulle ha börjat sippra lite. Jag får be om ursäkt för känsliga läsare, men jag har haft en del flytningar på senare tid, men idag har det stundvis verkligen känts som om det sipprat till och med. Så idag har det fått bli trosskydd, för visst har det sipprat. Dock inte vatten utan just väldigt vattniga flytningar. Men just den sipprande känslan gör mig spänd, förlossningen med E började ju med vattenavgång… Så jag vet ju hur vattenavgång är just om det kommer sipprandes. Samtidigt så känns det bra för det känns som dessa förändringar är ytterligare ett steg närmare dagen D. Fast frågan är hur långt det är dit? Kroppen håller ju på allt mer och förbereder sig, det är klart och tydligt. Samtidigt så vet jag ju att det trots allt kan dröja ett antal veckor till innan det är dags för leverans. Om man ändå visste när det kommer att vara. Då vore det lättare att veta om det börjar bli dags att packa väskorna eller inte.

Annars så har mitt mående varit sådär. Hostan var riktigt jobbig imorse men den lugnade sug under dagen av att vara stilla och tyst. Tröttheten är stor (och ändå lyckas jag inte sova än trots att klockan är snart halv tolv). Men så var jag ju vaken inatt igen. Vaknade vid två, tre för E hade drömt något och har ledsen. Sedan kunde jag inte somna om. Inte förrän jag hade gått och lagt mig i vuxensängen inne i bebisens rum. Efter en stund då lyckades jag somna, men då hade jag varit vaken ett ganska bra tag.

En dag till

Ännu en dag är nu tillända och jag kryper ner i sängen för att vila mina gråblå. Hostan har lugnat sig något över dagen även om det har blivit ett antal rejäla hostattacker. Efter sex dagar hemma kände jag att jag var tvungen att få komma ut lite. Med dagens väder hade det varit perfekt med en promenad i Slottskogen eller något liknande, men med min kropp just nu är det inte riktigt lika lämpligt. Eller möjligt för den delen. Så det fick bli en sväng till Kungsmässan i Kungsbacka och glassbutiken. En sväng in på Ica för att köpa jordgubbar (jag är och har alltid varit en riktig jordgubbsfantast och E tycks vara som jag) och lite pålägg och sedan hem igen. Då var jag helt slut. Men nöjd för att ha fått se lite folk och komma utanför huset en liten stund.

Aptiten idag har varit betydligt bättre än vad den har varit på länge och det känns ju skönt. Jag behöver verkligen ladda energi nu. Även om jag tror att det är ett tag kvar nu så är det allt mer saker som påminner om att det börjar närma sig för leverans. Allt mer sammandragningar tex. Idag känns det som om det har varit mer sammandragningar än någonsin. Och bebis lever rövare och gör sig allmänt påmind, även det mer än någonsin. Hade jag haft mer ork och energi skulle jaga säkerligen hållt på och ”boat” för fullt nu. Jag skulle ha sytt gardiner till E:s nya rum. Jag skulle städat hela huset (jag hittar fläckar på dörrar och dörrkarmar och andra ställen som A aldrig skulle se). Jag skulle fixat bebisens rum så att den var helt klar. Jag skulle sytt ett lapptäcke till spjälsängen. Och byggt en ram med nät på till pallkragarna så att de hemska rådjuren inte skulle kunna komma och äta upp det jag och E har planterat. De åt ju upp jordgubbsplantorna förra året, precis när jordgubbarna började bli mogna. Jag skulle köpt blommor och planterat både ute och inne. Jag skulle fixat till den dör stenrabatten i nedre delen av trädgården som jag har gått och funderat på så länge. Och jag skulle satt in mig mer i att ha kanin och då särskilt en som bor utomhus året runt då A är allergiker. Jag skulle kanske tom målat om vårt sovrum! Och jag skulle velat göra så mycket annat, men som sagt var, orken räcker inte ens till det vanliga vardagliga sysslorna,

Någon här som har kunskap om kaniner och då främst om att ha dom utomhus året runt? Jag vet att de ska kunna ha ett litet isolerat bo inne i ”boet” på vintrarna, men vad ska man tänka på mer? Byta vatten ofta och de till att det inte fryser till is på vintern är ju en given sak. Men mer då? Nu tänker jag inte skaffa kanin just nu, men kanske om något år. Och tills dess vill jag lära mig så mycket som det bara är möjligt så att det blir så bra som möjligt, för det är ju ett stort ansvar man tar på sig som djurägare. Och jag älskar djur! Hade det inte varit för A:s allergi och motvilja mot djur skulle vi garanterat haft en eller ett par djur av något slag. Troligtvis hund i alla fall. Men nu är det som det är. Och jag vet ju inte riktigt, kanske är även kanin fel om man bara tänker ha den ute! Jag får helt enkelt lära mig mer om det när jag väl har mer ork till sådant.

Magen

För några dagar sedan lovade jag magbilder från graviditeten med E och så några från månaderna som gått och så någon ny magbild. Tyvärr lyckades jag inte få till det förrän nu, bättre sent än aldrig, heter det ju. Först två bilder tagna bara någon dag innan E föddes. Då hade jag börjat samla på mig vatten och vägde 2 kg mer än vad jag gör nu

20140607-140726-50846504.jpg

20140607-140724-50844848.jpg

Och så lite bilder från denna graviditet. Vi börjar med några foton tagna i december (tror jag det är):

20140607-140835-50915284.jpg

20140607-140837-50917292.jpg

Och några från januari-februari:

20140607-141238-51158724.jpg

20140607-141237-51157944.jpg

Följt av mars-april:

20140607-141427-51267218.jpg

20140607-141430-51270028.jpg

20140607-141428-51268343.jpg

Och april-maj:

20140607-141740-51460407.jpg

20140607-141738-51458463.jpg

Och slutligen en bild från idag, när jag och mage är i vecka 37+1:

20140607-141937-51577811.jpg

Så, vad tycker ni? Ser magen ungefär likadan ut? Tror ni att det är en tjej även denna gång eller är det en kille? Och när tror ni att det är dags för bebis att titta ut? E kom en vecka innan beräknat.