Känner att det finns så många lösa trådar i mitt liv som trasslar in sig i varandra och som gör att saker och ting blir svåra att reda ut. Ser man rent objektivt så har jag det rätt bra, nej, jag har det riktigt bra egentligen, men ändå…

Barnen är inne i en jobbig period just nu. Lillasyster testar gränserna konstant och växlar mellan solsken, retsticka och ett monster blixtsnabbt. E retar sig på allt Lillasyster säger och gör, eller inte säger eller gör.

Skuldkänslorna för mamma hänger med hela tiden. Ett tag ringde mamma mig flera gånger om dagen. Och jag ser hur hon allt mer glömmer saker och allt mer försvinner in i demensens värld och jag känner att jag borde finnas där mer för henne, ringa henne oftare, prata mer med henne osv. men det är svårt att föra ett vettigt samtal med en dement person som inte kan skilja på dåtid, nutid och fantasi och som tappar ord och som inte är intresserad av mitt liv och det som rör sig runt mig.

Sen har vi ju A:s pappa och hans hälsa… Demens, förstorad prostata som de pga hans hälsotillstånd inte vill/kan utreda mera, hjärtat som inte svarade senaste behandlingen… Vetskapen att med all den hälsoproblem som han har så kommer han nog inte finnas kvar så länge till. Och så har vi A:s mamma som självklart mår jättedåligt pga detta.

Sen har vi A som inte visar något utåt, men allt detta lär ju påverka honom också. Och han har ju dessutom rätt mycket med jobbet. Vi var iväg en vecka till Kroatien och varje kväll plockade han fram sin jobbdator och jobbade en stund. Han försvinner in i audioböckernas värld, när han inte jobbar, samtidigt som han städar och plockar och ändå är vårt hus ett enda kaos.

Och så har vi jobbet där jag haft väldigt mycket ett tag och nu när det lugnar ner sig så kommer känslan av att jag vill vidare, till något annat, men vad? Jag vill slippa sälja, vill slippa bli bedömd och hela tiden behöva prestera topp och behöva tänka på debiteringsgrad och kundnöjdhet. Men vad vill jag istället? För ett par veckor sedan så kontaktade en rekryterar mig rörande en global manager-tjänst inom mitt område. De hade velat träffa mig i onsdags, men då var vi i Kroatien så det gick ju inte för mig. Jag ställer ju inte liksom in en familjeresa för en intervjus skull. Tur var väl det då de tydligen inte var så intresserade ändå, då på måndagen (dvs två dagar innan de skulle velat träffa mig) ringde och sa att de hade träffat några kandidater som de tänkte gå vidare med. Men lika bra var väl det. Det hade varit superkul att få jobba globalt igen och en högre befattning hade varit utmanande, men samtidigt, tjänsten var på ett företag som finns ca 8 mil bort så det hade blivit lång resväg varje dag. Och en global tjänst skulle inneburit mycket resor utomlands. Och med A:s jobb skulle det varit svårt att få ihop det med barnen, så det skulle ändå inte varit rätt i tiden för mig. Men frågan är, vad vill jag?

Jag vet inte om det är all stress som varit på senare tid, eller om det är åren som börjar ta ut sin rätt och jag börjar få de första tecknen på förklimakteriet eller om det var ”helt naturligt” men senaste mensen var så konstig. Den skulle kommit fyra dagar innan vi åkte till Kroatien. Det gjorde den inte. Nu har jag ju så länge jag kan minnas haft 28 +/- 3 dagarscykler så det var ju inte så konstigt att den inte hade börjat när vi åkte iväg, men den skulle ju komma! Trodde jag, ja. Dag 39 kom den och var enormt seg i starten innan den blev normal. Visst, det var ju skönt att slippa ha mens under hela resans gång, men ändå. Tankarna hann ju börja snurra… Hade jag varit hemma hade jag nog tagit en sväng till apoteket innan den till slut började.

Resan ja. Den var underbar! Avkoppling, sol, bad, slippa alla måsten, slippa stelheten i kroppen och framförallt nöjda barn, nöjd man, en kropp som orkade så till den milda grad att jag trots nivåskillnaderna knappt såg åt hissens håll även om A tog den, vilket en dag gav resultatet 37 våningar och över 14000 steg på mobilens stegräknare, och då hade jag ändå inte haft telefonen med mig hela tiden. Men så kon vi hem och kroppen blev återigen trött, stel och började värka. Hur mycket sitter i huvudet och hur mycket i kroppen? Jag har mina aningar…

Den krånglande mensen och den senaste tidens jobbigheter har fått mig att än mer se hur rätt det var att låta de där sista frysta embryona kasseras (eller gå till forskning). En bebis nu skulle tagit död på mig. Samtidigt så kan jag känna en viss sorg över att det aldrig blev ett tredje barn

Annonser

Tajming

Jag fattar inte hur min kropp alltid lyckas tajma in mensen så att den kommer i samband med att vi åker på vår årliga Medelhavscharter! När vi bokade resan insåg jag glatt när jag räknade på det, att jag skulle ha avklarat mensen den månaden. Men med några förflyttningar på några dagar varje månad så inser jag nu att den kommer att vara mer tajmad än någonsin. Trodde ett tag att den skulle bara vara några dagar i början av resan, men efter att ha väntat på mensen nu ett tag utan minsta lilla tecken att den är på väg, så inser jag att jag kommer att ha det under hela redan. Visst, det spelar väl egentligen inte någon jätteroll, men jag tycker att det är så jobbigt hygienmässigt när man är utomlands, oavsett vilket mensskydd jag väljer. Allt sådant är ju så mycket enklare i hemmets trygga vrå!

I och med att det är klämdag så var jag ledig och både tjejerna hade kompisar på besök. De små ville baka så då gjorde vi helt enkelt choklad cupcakes.

Själva muffinsen gjorde vi enligt följande recept:

100 g mjöl

1 msk bakpulver

1 tsk vaniljsocker

En nypa salt

175 g strösocker

100 g choklad, mörk

225 g smör

4 vispade ägg

Blanda ihop de torra ingredienserna. Smält choklad och smör och rör ned chokladblandningen i mjölblandningen. Rör ner de vispade äggen försiktigt (precis så att allt blandats). Skeda upp smeten i formar och grädda 20-25 min i 200 grader.

Medan de kallnade gjorde jag frosting genom att vispa 2 dl grädde fast. Detta blandade jag med 125 g smält, men avsvalnad choklad (blandade både mörk och ljus) och 200 g Philadelphia ost.

Sen fick tjejerna gå lösa med choklad och strössel

När jag gick i åttan fick jag praoa på ett äldreboende. Där var det en kvinna som var dement. En dag så ville hon veta när hästen och vagnen skulle komma för hon skulle ju åka in till stan. När jag flera timmar senare gick in till henne så var hon irriterad då det tog sådan tid. Detta skrämde mig, det var ju rätt läskigt att uppleva för någon som aldrig hört talas om demens.

För många år sedan så jobbade jag en sommar på ett demensboende. Nu förstod jag hur hemsk sjukdomen är och önskade att ingen i min närhet skulle drabbas av denna sjukdom. Ett antal år senare fick vi inom loppet av bara några få månader besked om att både min mamma och A:s pappa, G led av demens. G misstänktes ha ”vanlig” demens, dvs Alzheimer som många känner till. Mammas form av demens, Lewy body demens är en ovanligare, om än fortfarande en rätt vanlig form av demens som ca 10-15 % av demensfallen beror på.

Mamma har de typiska symptomen för Lewy body, dvs hallucinationer och skakningar. Nu har symptomen som man mer förknippar med demens blivit allt tydligare, dvs glömskan och förvirringen. Som idag, hon ringde till mig när jag var på väg till jobbet. Hon hade inte koll på att klockan var sju på morgonen och hon oroade sig över sitt jobb, som hon förövrigt pensionerade sig från för mer än 15-17 år sedan. Det var så stökigt, tyckte hon och hon oroade sig för leveranserna (hon jobbade en gång i tiden på en fabrik som montör). Sedan så oroade hon sig över att hon inte lyckats handla mat. Jag försökte förklara för henne att hon inte behövde mat i kylen, det fanns ju en matsal på boendet där hon kunde få mat men hon verkade inte förstå riktigt.

I förra veckan så ringde hon och var ledsen och orolig för att ”det skulle gå som för så många andra”. Jag försökte få svar på vad det innebar och tillslut så förstod jag att hon var orolig för att pappa skulle träffa någon annan. När jag påminde om att han är död, hämtade hon sig snabbt för att en kort stund senare vara ledsen och ångerfull ”över att hon hade lämnat honom”. Ytterligare en stund senare tyckte hon att det var jobbigt att han var död, och var ledsen för det och att det skulle bli jobbigt att behöva berätta för min syster att pappa är död.

Att stå bredvid och se hur snabbt hon nu försämras är läskigt och bygger på en stor sorg i bröstet. Min mamma börjar allt mer försvinna och det är svårt att hantera.