Översvämning

Ibland så känner jag hur spänningarna i min kropp byggs upp allt mer och då finns det bara två saker som kan släppa på dom. Det ena är massage. Ofta får jag då mer ont direkt efter, om än på ett annat sätt, men det går över efter en dag eller två. Ser jag inte till att få massage så händer det som hände igår, det svämmar över bokstavligen och tårarna börjar spruta. Ibland så hjälper inte massagen heller. Dagen efter är jag helt slut, men känslan av lätthet dyker ändå upp. Spänningarna i kroppen släpper och efter det kommer energin.

Det hela är som ett oväder, man känner att det närmar sig, det byggs upp och allt blir allt svårare att hantera. Stresskänsligheten minskar, känsligheten ökar och allt blir svårt att hantera. Ända tills det smäller till, rejält. Men när tårarna är slut, är även den uppdämda energin slut och jag känner mig lite som fågel Fenix som stiger upp ur askan. Ny, stark och återigen beredd att ge mig in verkligheten

Efteråt kan jag inte riktigt säga vad det var som förde mig dit. Oftast är det många små saker. Den här gången var det fullspäckat schema, försök att flytta saker, eller försök att lämna till kollegor utan framgång, för att minska den egna arbetsbelastningen, några jobbsaker som jag helst hade sluppit, vetskap om många tjänsteresor de närmaste veckorna, mycket med fritiden, en minitonåring på fem år, orättvisa… Det är kanske inte konstigt trots allt att det svämmar över tillslut om man inte lyckas släppa på trycket på annat vis

Varm

Den där varma känslan fortsatte idag när jag höll utbildning på samma företag som i tisdags, men en av deras Göteborgskontor. När jag står där, med ett material som jag till stora delar har satt ihop helt själv, helt ifrån kundens önskemål, inom ett område som står mig så nära, som jag verkligen brinner för, och känner hur kursdeltagarna även denna gång lyssnar, deltar aktivt, men framförallt tar till sig det jag säger. När jag känner hur de ser mig och det jag kan, som tydligt visar att de gillar mig som föreläsare… Självkänslan växer, jag växer! För sjutton, jag kan ju det här! Nej, jag inte bara kan, jag är riktigt duktig på detta! Och jag blir så glad, så stolt! Stolt över mig själv och jag klappar mig själv på axeln och känner mig väldigt osvensk när jag tyst viskar för mig själv det jag tänker:

”Jag är grym! Jag är skitgrym!”

Och jag känner att jag hittat hem.

Igår la jag in en text på LinkedIn om hur mycket jag tycker om mitt jobb och det var efter att jag suttit med en kund och planerat in några utbildningstillfällen som jag ska hålla under månaden på några av deras anläggningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och mitt i allt så säger hon:

Just det, i Malmö kommer R, en kille som tillhör verksamhet i X vara med på utbildningen! När vi två pratade om den så frågade han vem det var som skulle hålla i den här utbildningen och jag svarade att det var du så blev han jätteglad och sa att när han var på utbildningen Y och du var kursledare var du skitbra!”

Sådant här får mig att bli så varm om hjärtat! Jag håller rätt många utbildningar och jag kommer ihåg långt ifrån alla kursdeltagare jag haft, men just R kommer jag ihåg som en väldigt varm och härlig person. Och att höra att han minns även mig gör mig så glad! Inte för att han är just en ”han” utan just för att han kommer ihåg mig som en bra kursledare. Och det är just dessa positiva kontakter med kunder, där kunden kommer med positiv feedback på det jag gör som gör att jag tycker så mycket om mitt jobb. När jag håller utbildning vill jag ge mitt allt. Att höra att det uppskattas är guld.

Precis lika varm i hjärtat blev jag i förra veckan när jag höll utbildning ute hos en annan kund. Just den här utbildningen hade jag redan hållt en gång tidigare innan sommaren och det hade varit katastrof. Folk kom och gick hela dagen. Som minst hade jag en kursdeltagare som satt med mig när jag försökte hålla utbildningen, som mest hade jag sex styckna deltagare. Inget fungerade och att hålla vettig utbildning blev verkligen ur svårt. Så när jag skulle hålla i tillfälle två så var jag förberedd på något liknande. Och det började inte då bra. Av tio deltagare kom sex och de kom 5-10 min efter utsatt tid. En börjar med att säga att hen inte kan vara med hela dagen då hen har ett viktigt möte då. Men så kommer jag igång. Deltagarna sitter där de ska, och vi får till en bra diskussion om ämnet som jag utbildar i. Och när det är dags att starta upp igen efter lunch kommer hen fram och säger att hen inte alla måste gå på något möte. Hen har bokat om mötet för att kunna vara med på hela utbildningen…

Så när höstdeppigheten kommer smygande, när jag är urless på kunder och folk i allmänhet, då ska jag försöka plocka fram dessa minnen och låta dom tränga in i mig och fokusera på det som är bra. Jag ska minnas det och sen ska jag vara riktigt osvensk, slå mig på brösten och säga att jag är grym.