Jag har nu under en period mått betydligt bättre än vad jag gjorde för ett tag sedan. Det kändes som om jag började landa i saker och ting. Men så dök en gammal surdeg på jobbet upp och rörde till allt. Och till det avsaknad av information vilket medförde att jag inte hade någon aning om varför vissa saker gjordes av vissa personer på ett visst sätt, trots att jag tydligen skulle vara projektledare. Och till surdegen tillhör även en besvärlig kund. Och en kollega som jag inte vågar ge någon kritik då denne är väldigt lättstött. Visst, personen har haft det jobbigt, lider av depression osv vilket förklarar beteendet, men det är också det som gör att jag inte vågar. Men även om allt detta sliter och tär så skulle jag nog klarat av att hantera det om jag inte varit så trött.

Ända sedan jag fick min hörselskada har det varit tröttande för mig att vistas i stimmiga lokaler längre stunder. I tisdags förra veckan åkte jag och några kollegor upp till Stockholm för att gå på introduktion för nyanställda. Företaget ville inte betala hotell, och de bokade även biljetterna. Så vi åkte upp med tåget som går strax innan 6 och kom hem med tåget som anländer till Göteborg 22:30. Detta innebar att skulle jag tagit pendeltåget in till stationen hade jag fått gå hemifrån runt 4:30-4:40. Nu tog jag bilen istället och kunde sova till 4:30 och åka hemifrån 4:15. Och hemma var jag runt 23:00-23:30. Trots att jag jobbade halvdag och hemifrån under onsdagen var dagen rent utsagt urjobbig. Torsdag kom jag till jobbet, fortfarande helt slut, höll dagens utbildning, om än med bra resultat om man ser på kursutvärderingarna, trots att jag strax innan bröt ut i gråt inför en kollega som jag hade tänkt trösta (så denne fick trösta mig…) och även fredag var jag kräkfärdigt trött, trots ytterligare en dag då jag inte lyckades få ihop en full arbetsdag. Igår bröt jag ihop av trötthet, igen, trots sovmorgon. Först idag började jag känns mig mer på benen igen.

Jag hade trott att allt detta, inklusive vissa symptom som är typiska när min ämnesomsättning krånglar (bla matthet, ledvärk, torrhud, håravfall etc), plus allt mer problem med mellanblödningar och denna månad en sex dagar sen mems trodde på just ämnesomsättningen, eller att jag helt enkelt börjat min resa in i klimakteriet på riktigt. Efter provtagning för 1,5 veckor sedan och läkarbesök i veckan visade det sig att det i varje fall inte var ämnesomsättningen då dom värdena låg på topp. Så i fredags var jag och tog en massa andra prover, även om läkaren trodde att allt kanske berodde på jobbet, men även om det varit jobbigt en tid med allt nytt, och allt, så tvivlar jag. Det känns inte som om det skulle kunna vara det. Vad det skulle kunna vara om det inte är det..? Vet inte! Jag vet att många symptom är som de, men ändå. Det känns trots allt inte som om det skulle vara det. Bidra? Visst, men inte helt och hållet. Och proverna? De visade ingenting. Så nu är frågan, hur går jag vidare nu?

Visst får jag stundvis energi, som i söndags när jag för första gången började med min nyväckta passion (om än i annan format än vad det var förr, mer om det vid annat tillfälle) men när den energin försvinner så blir jag om möjligt än mer urlakad. Både måndag och tisdag gick jag tex och la mig vid nio, helt färdig.

Så frågan är, vad gör jag nu?

Annonser

Det gick bra

Förra veckans utbildningar gick bra, riktigt bra till och med! Jag fick rätt bra omdömen i kursutvärderingarna och rösten höll, även om jag natten till torsdagen trodde att jag inte skulle få sova något alls pga hostan. Men med många bensträckare för deltagarna (hostattacker för min del) så gick det riktigt bra och på torsdagskvällen, på tåget, på vägen hem kände jag mig pigg, om än hostig. Ja, jag kände mig till och med piggare än kanske någon annan gång förut efter en endags utbildning. I vanliga fall så brukar jag vara helt dränerad på energi efteråt, men inte denna gång.

Jag hade innan varit lite orolig för att behöva ställa in den årliga kräftskivan som var inplanerad på lördagen, men med torsdagens energi på topp togs beslutet att den skulle bli av. Visst, jag skulle troligtvis inte kunna starta upp några snapsvisor och med högsta sannolikhet inte kunna sjunga med, men bjuda på mat och vara social, det borde jag väl kunna?

Till vår förskräckelse höll det på att bli en kräftskiva nästan helt utan kräftor. A hade när han beställde kräftorna beställt kräftor så att det skulle vara lagom till 13 personer, men den som tog beställningen hade tydligen inte riktigt koll för han hade lagt in en beställning på 2 kg totalt, dvs ca 150g kräftor/person. När vi hämtade kräftorna insåg vi snabbt att 2 kg var alldeles för lite och att fiskdisken redan hade slut på kräftor, de hade inga fler att sälja. Som tur var så hade fiskbilen som står utanför affären kräftor. De hade totalt 3,5 kg kvar varav 3 kg var extra stora (och extra dyra…). Men det fick bli dom och vi kunde nöjda åka hem. Det var ju precis så mycket vi behövde då man brukar säga att har man en massa tillbehör i form av paj, sallad, bröd till så är 400-500g kräftor/person lagom, och det var ju det det blev i slutändan när vi länsat fiskbilen! Ibland måste man ha tur!

När vi ändå var iväg och handlade gjorde jag ett besök på apoteket för att kolla om de hade något annat mot min hals som jag inte redan hade, och till min glädje hade de en smärtstillande halsspray som verkligen gjorde susen för min sjuka hals. Så när gästerna kom tyckte de att det inte hördes något på mig att jag var förkyld, jag hade inga (eller kanske nästan inga) hostattacker på kvällen, och jag kunde sjunga!

Kvällen blev mycket trevlig, om jag får säga det själv. Men, synden straffar sig. När gästerna åkt och det var dags för att krypa ner i sängen gjorde halsen ont. Rejält ont. Varken halstabletter eller smärtstillande hjälpte och jag hade svårt att somna, även om jag slutligen lyckades. På söndagen var det samma sak. Måndag sjukskrev jag mig och stannade hemma. Vilan gjorde gott och på eftermiddagen kändes det som en normal halsont, men när familjen kom hem och det inte gick att vara tyst längre så kom smärtan tillbaka. Så idag blir det ytterligare en dag hemma, förutom ett kundbesök i eftermiddag. Sen får vi se.

Jag måste erkänna att jag stundvis funderat på om jag borde kontakta vårdcentralen pga smärtan. Men sen låter jag bli för det är ju ändå så att hostan nästan helt är borta och det som är kvar är min hals och mina stämband som inte fått vila, och vila är nog det enda som hjälper

En dag så händer det

Även om vi bor i en storsstadsregion så är det svårt att hitta en bra vårdcentral. E har haft en del problem med olika saker och vid kontakt med vårdcentralen varit skrattretande. Som tex när de tyckte att jag skulle ringa BVC trots att i och med att hon började skolan blev utskriven från BVC och inskriven på vårdcentralen. När jag försökte förklara och även ifrågasätta envisades sköterskan jag pratade med att jag skulle kontakta BVC tills en kollega till henne föreslog att jag skulle kontakta en barn- och ungdomsvårdcentral (som i sin tur sa att man skulle ha remiss till dom, men de gjorde ett undantag och gav mig råd för egenvård). Så nu idag när jag satte mig för att ringa dom på vårdcentralen då E pga allergi har värsta mörka ringarna, trots allergimedicin så blev jag glatt överraskad när det visade sig att man kunde boka telefontid för att bli uppringd, som alternativ till det tidigare då man fick ringa en telefonsvarare som angav en viss tid för när man skulle bli uppringd. Och än gladare blev jag när jag fick en tid kl 8, dvs när de öppnar. Trots det tappade jag nästan hakan när vi fick en tid mindre än två timmar senare! Vad hände där, liksom???

Besöket gick sådär, hon fick ingen starkare allergimedicin mer än kortisonsalva som hon dels ska få runt ögonen ett par gånger om dagen, dels en kortisonsalva för hennes värmeutslag. Så nu blir det mycket salvor framöver

Påminnelsen

Jag visste så väl att den skulle komma, ändå känns det tungt. Nu blir det än mer klart att snart är min tid där jag kan få barn över. I brevlådan idag låg ett brev från kliniken

Fast det är klart, jag är ju inte så stark psykiskt och med tanke på mina up and downs är det väl egentligen bra att A inte vill ha fler barn, även om det inte alltid känns så.

Provtagning, hörseltest och mående

Idag var det dags för besök på mödravårdscentralen i byn för cellprov. Inget speciellt med det egentligen om det inte hade varit att jag fick beskedet att resultaten från den skulle jag få på posten om 4-5 månader. Alltså, varför skicka några överhuvudtaget? Och går det inte att lösa på något annat vis? Typ inloggning på mina sidor på http://www.1177.se eller något? Tidigare var det att fick man inget besked så var det ok. 

Idag fick även E gå på undersökning. Under vårens besök hos skolsköterskan upptäcktes det att hon inte hörde några frekvenser på höger öra. Trots två provtillfällen så fick hon samma resultat och därför hade hon fått en remiss till ytterligare provtagning. Denna gång på Mölndals sjukhus. Till vår glädje var det inga fel på hörseln och hon som testade trodde inte att vi skulle få träffa någon läkare heller. Och varför ta upp en massa tid från hårt belastade läkare om det tydligen inte behövs? 

De senaste dagarna har jag gått och funderat på hur jag ska göra med mina fötter. Mina besvär med hälsporre har kommit tillbaka och jag har stundvis rätt jobbiga smärtor pga det. Det påverkar mig och mitt jobb mycket och jag tror det även påverkar min sömn. Många dagar så har jag mest ont när jag börjar gå efter att ha varit stilla en stund, eller som förrförra veckan när jag stod upp en hel dag då jag höll i en utbildning. Men allra värst har det varit måndagskvällarna när jag och E kommit hem från hennes ridskola. Vi vuxna får stundvis springa bredvid och hålla i hästen medan barnen och hästarna travar och galopperar. Trots bra skor och mina specialformgjutna iläggssulor kommer smärtan som ett brev på posten och landar som en käftsmäll. Varje steg är en plåga och jag kan inte låta bli att kvida för varje steg jag tar. Det är alltså inte helt optimalt… 

Så i förra veckan när jag kontaktade vårdcentralen för att de skulle skriva ut nytt recept på mina Levaxin (mot mina problem med ämnesomsättningen, hypotyreos) så tog jag upp det med dom. 

”Det får du ta med sjukgymnastiken”

Jag fick ett telefonnummer som jag ringde, talade in ett meddelande på telefonsvararen och.., Inget. Har försökt få tag på dom flera gånger, men icke. Så nu funderar jag på att gå privat istället. Men det är ju så fasligt dyrt! Och jag har ju inte tid/möjlighet att gå och träffa någon då jag har kunder inbokade hela resterande del av september. Och även i oktober. Samtidigt, ska jag gå med dom här smärtorna..? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Hur jag ska agera. 

Nu när jag ändå håller på och gnäller och tråkar på om hälsa så kan jag väl allmänt ta om mitt mående. Jag är stundvis enormt trött. Som idag, efter alla besök inom sjukvården, åkte jag en sväng till jobbet. E var med mig. På vägen hem hade jag jätteproblem med att hålla mig vaken. Det känns inte helt normalt. Inte för ”vanlig” trötthet. Kanske har det med de rester av förkylning som jag fortfarande dras med? Samtidigt med den känner jag hela tiden en viss nivå av sorg och nedstämdhet. Samtidigt som jag kan vara väldigt glad, positiv och energisk känns det som om det hela något är något som tynger mig. Jag vet inte riktigt vad. Tristess? Kan vara då jag söker efter ”stora” händelser. Jag känner en önskan/längtan på trygghet. Det har jag ju. Det känner jag även för så mycket annat ”som kan skapa förändring”. Som flytt. Annat jobb (jag som älskar livet som konsult). Och så klart, barn. Den längtan finns fortfarande kvar

Åldersgräns 

Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

Lättnad som förlamar

Jag har funderat så mycket på varför jag mår som jag gör. Hjärnan känns absolut som den är med, men den enorma trötthet jag gått med nu en längre tid och som inte kunde förklaras med min hypotyreos har fått mig att tvivla. Kanske har A rätt, kanske håller jag trots allt på att bli utbränd? Men så under veckan som varit har några händelser fått mig att tvivla på det än en gång. 

Det är kanske hjärnan och kroppen som reagerar men inte på det negativa med mitt nuvarande jobb utan att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv? Att jag håller på att hitta tillbaka till den tilltro jag en gång hade på mig? Att mitt självförtroende nu har fått växa och att jag nu allt mer har kunnat lämna det vissa personer på mitt förra jobb fick mig att tro om mig själv är något som jag kan lämna bakom mig? Och att den oro som jag känt med mamma och hennes demens har hjälpt till att förstärka den vågskål på livets våg som innehåller krav, otillrcklighet, skuldkänslor och andra tyngande saker och känslor. 

På mitt förra jobb lyckades några få personer få mig att tvivla på mig själv, både på  den person jag är och det jag kan. Några ytterst få personer fick mig att tvivla på alla och att misstro alla. En person sa till mig att jag inte skulle lita på någon, och den här personen lyckades. Jag märker nu att jag idag inte litar på någon från den tiden. Eller jo, några har jag träffat på lunch, och liknande, efter att jag slutade där och dom känner jag nu att jag litar på dom. Jag tror inte att de skulle velat träffa mig nu efteråt om de inte hade tyckt i alla fall lite om mig. Men de övriga… Personer som jag inte träffat av en eller annan anledning.

På mitt gamla jobb fick jag höra att jag inte gjorde något bra jobb. Att man inte kunde lita på mig och att jag inte levererade. Och även om det inte sades rakt ut så fick jag antydningar om att jag helt enkelt inte visste vad det var jag höll på med och inte kunde mitt område. Detta har skapat kaos i min hjärna då jag på tidigare arbetsplatser alltid fått höra från såväl kollegor som chefer att jag är duktig och kompetent. Jag har fått höra att mig kan man lita på och att jag levererar och att jag levererar i tid. 

Som konsult så måste man kunna det man gör. Som konsult så måste man absolut leverera och även leverera i tid. Jag tyckte själv att jag gjorde allt detta i mitt förra jobb men från några få fick jag höra annat och de lyckades få mig att tro på dom. Kanske var det så hos dom? Men frågan är vad som är så väldigt speciellt med dom som gjorde att jag inte levererade eller kunde något som jag kunnat och gjort både före och efter? För nu vet jag att jag gör allt detta. Jag leverar. Jag levererar i tid och jag för det på ett bra sätt. Mina kollegor har sagt många gånger hur glada de är att ha mig där. Men framförallt, mina kunder är nöjda med mig. Och just några kommentarer som jag fått under den gångs veckan har stärkt mig. Bland annat från en kund som jag hade kontakt med redan i mitt förra jobb. En kund som känner min förra chef. En kund som i veckan skrev att jag var ett riktigt proffs på det jag gör. Det fick mina ögon att tåras. Och när jag berättade för en kollega brast det totalt och tårarna bara forsade. Det var en sådan lättnad! Det var som en revansch! Samtidigt som det här hände kändes det som om något lättade inom mig, samtidigt som kroppen blev än tröttare. Det var som om den hade gått och spänt sig så länge, kämpat länge och när bördan lättar så inser man hur trött man är. 

Idag så ringde min syster mig. Mamma hade varit och kollat på ett serviceboende och blivit erbjuden en plats som hon nu ska tacka ja till! Och än en gång så kändes det som något lättade, samtidigt som kroppen blev tyngre och tröttare. En stund senare, i duschen kom tårarna. Hulkandes stod jag där i duschen tills tårarna minskade. Det blev så verkligt med mammas sjukdom. Visst blir man påmind när man pratar med henne men annars har jag kunnat förtränga det till stor del. Samtidigt så har oron funnits där. Oron för vart hennes hallucinationer kan föra henne och vad de kan leda till. Oron för vad folk pratar om henne. Oron för hur hon mår. Jag vet ju att de med hennes typ av demens är de som kostar statistiskt vården mest pengar och det är dom som har sämst livskvalitet. Hon får flytta till sitt nya boende redan i mitten av maj! Och då får hon det så bra. Hon får hjälp med det hon behöver. Hon får personer som kan förstå henne även när hon glömmer bort svenskan. Hon får en större lägenhet än vad hon har nu och hon får en egen uteplats. Och hon flyttar dit helt av fri vilja. Och allt detta känns som en lättnad. Samtidigt så känner jag hur jag håller på att gå sönder. Att jag inte håller ihop längre. Att jag bitit ihop så länge och nu kan jag släppa och slappna av. Och det är nog det som gör att jag mår som jag gör. Jag har hållt ihop så länge och nu kan jag börja slappna av

Snabbt och effektivt

Ca 8 minuter tog det att gå från mitt skrivbord till bilen, men då stannade jag till på vägen förbi några kollegors rum och sa att jag skulle iväg men skulle vara tillbaka innan lunch. 9 minuter tog det att köra till Mölndals sjukhus. 15 att hitta en parkering. Sedan någon minut att ta sig från bilen till sjukhuset och anmäla mig att jag var på plats, 4 minuter innan utsatt tid. 6 minuter efter utsatt tid kollar jag på telefonen nästa gång. Då står jag utanför sjukhuset igen och jag har min första mammografi någonsin avklarad. Det kallar jag för snabbt och effektivt! Det lär ha varit mitt snabbaste besök inom sjukvården någonsin. Nu återstår en väntan på upp till fyra veckor för att få besked om allt såg bra ut. Mindre än en en timme efter att jag hade lämnat kontoret var jag åter tillbaka 

Visst är det bra med mammografi! 

Ont, det gör ont

Tårarna rinner. De tar inte slut. Inget är bra. Men det är svårt att förklara vad som är fel. Vill inte ha mat. Vill inte dricka. 

Jag känner oron växa i min kropp. Vad är fel? Är det ”bara” förkylning och 40-gradig  feber, eller är det något annat? Jag försöker fråga, möts av ännu fler tårar, men inget svar. Det är inte lätt att vara 2,5 år och inte kunna uttrycka sig över vad som är fel. Jag har pratat med vår egna, privata barnsjuksköterska, dvs farmor. Barnens farmor som jobbat just som barnsjuksköterska. Farmor som numera är pensionär. Det är med största sannolikhet vanlig förkylning. Vi går bara vänta och se hur det utvecklar sig. 

Det är inte lätt att vara förälder. Hjärtat går sönder! Jag vill göra allt för att hon ska må bättre. Vi lyckas få i henne så pass mycket vätska så att det borde vars ok och vi känner oss lugnare. Men det skulle inte skada med ännu mer vätska. 

Det febernedsättande  får henne att piggna till och febern går för tillfället ner. Men det är ju inte bra att ge medicin i tid och otid. Och hon  blir hysterisk bara vi pratar om att ta tempen eller ge medicin. Det känns hemskt, nästan som ett övergrepp att behöva vara två vuxna som tvingar henne att sitta still så att tempen kan tas och medicinen ges. Men med tanke på hur hon verkar må, med tanke på att tempen ligger på över 40 grader vill vi ha koll på henne och se att febern inte stiger ytterligare. Och med tanke på allt detta så känns det som om det var än mer plågeri att inte ge henne den lindring som medicinen kan ge en längre stund. Judt när vi tar tempen, just när vi ger medicinen är ändå en kortare tid av obehag än att hela tiden må så som hon verkar må. 
Stackars lilla barn! Jag önskar att jag kunde ta det onda ifrån dig! Hellre är jag sjuk än att du ska behöva vara det! Mitt mammahjärta slits sönder av att se dig så här! Älskade lilla barn, hoppas du mycket snart blir frisk igen!

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

Den svenska vården 

Nu är det fjärde dagen som E har feber och ont i örat, och det verkar inte ge med sig. Just efter alvedon och nässpray så ger det med sig, men innan det hinner bli dags för nästa dos så gråter hon av smärta. Efter att ha rådgjort med sjukvårdsupplysningen så bestämde vi, tillsammans med E själv att avvakta till idag för att istället för primärvårdsakuten  igår åka till vårdcentralen idag. Ska jag vara ärlig så kan jag förstå att många åker till primärvårdsakuten direkt! Det är synd och skam att det ska vara sådan brist på personal inom vården att de inte ens kan hantera de samtal som de får in! 

Jag är skriven på en annan vårdcentral än övriga familjen. På den vårdcentralen kan man boka via internet in akuttid för barn upp till 12 år. När jag kom in på sidan såg det ut att finnas ett antal tider kvar. När jag försökte boka en så försvann den, och så gjorde tiderna, en efter en utan att jag lyckades få någon tid. Så då försökte jag ringa deras vårdcentral men jag kom  bara fram till en telefonsvarare som berättade att det var många som ringde, så de kunde inte hantera samtalen och så ombads man att försöka igen senare. 

Efter ett antal försök hittade jag ett antal barnläkare i Göteborg som man kunde boka via nätet. Men dom var redan fullbokade eller så gick det inte att boka. Så då började jag kolla efter vårdcentraler med drop in. Det var lättare sagt än gjort. Tillslut hittade jag en i grannkommunen, men den drop in-tiden var först på eftermiddagen så jag fortsatte söka och så ringde jag en annan vårdcentral i vår kommun. Där kom jag fram till en telefonsvarare där jag talade in ett meddelande där jag berättade om situationen. Några timmar senare ringde de tillbaka och sa att de egentligen inte hade några tider kvar för dagen, men vi skulle få komma in en sväng på snabbundersökning ändå senare under dagen. 

Ytterligare några timmar senare hade E fått öroninflammationen konstaterad, rådd att stanna hemma resten av veckan och så ett recept på en antibiotikakur. 

Kan tillägga att jag även lyckades få tag på ”min” vårdcentral tillslut och där gick jag en tid bokad rörande min stortåled som värker enormt och gör att jag har svårt att gå. De hade en tid om 1,5 vecka. Tydligen ingen ”riktig” tid, men i alla fall en möjlighet att få en första koll på tån

Jag klagar inte på den svenska vården i sig, inte i detta fall! Det jag klagar över är de bristande resurserna! Jag förstår att folk inte orkar jaga efter tider och försöka komma i kontakt med otillgängliga vårdcentraler utan väljer att sätta sig på akuten i tid och otid. Människan är ju lat av naturen! Jag ser helt enkelt inte hur det kan vara rimligt att det ska dels vara så svårt att komma i kontakt med vården, dels när man väl har fått kontakt få en tid bokad! 

Stress

Vi är nog många som idag känner sig stressade. I Vardagspuls pratade man om detta 24 februari 2016

Jag känner så enormt igen mig. Periodvis känns det långt borta, men så kommer stunder då det händer saker och jag känner att nu, nu är det nära. Snart orkar jag inte mer. Jag känner då att det är nära, så enormt nära att min kropp, mitt psyke totalt ska säga ifrån

Läkarbesök

Jag kan inte nog kommentera hur mycket jag tycker om min bästa svärmor eller hur glad jag är över hennes yrkesval i livet! De senaste dagarna har jag varit extra glad över att ha henne så nära.

I förrgår så blev E biten/stucken av någon insekt när hon höll på och lekte här hemma. Hon skrek till och jag gick för att kolla vad det var som hände. Vad det var som stuckit/bitit henne visste hon inte, men ont hade det gjort. Inte såg jag heller någon insekt där i rummet när jag kollade. Det såg dock ut som ett myggbett eller liknande, men den var rätt svullen. Betydligt mer svullen än vad hennes myggbett brukar vara. Och öm. Redan då sa jag att vi får hålla ögonen på bettet.

Igår så var hon som vanligt på förskolan och när hon kom hem så hade svullnaden spritt sig och var på halva foten. Vi misstänkte att det berodde dels på att hon kanske hade kliat sig på bettet, dels att skorna kom ju åt att skava. Nu hade hon så ont att hon hade svårt att gå. Svärmor kollade till henne på dagen och sa att vi skulle fortsätta hålla ögonen öppna på om det förvärrades. Inatt så sov A och barnen över hos hans föräldrar då vi inte hade något avlopp på hela kvällen pga arbete med vårt avlopp. Imorse när de vaknade så var hela foten svullen och dessutom hade det blivit en blåsa på foten. Nu tyckte till och med svärmor att det var dags att konsultera en läkare så det blev till att åka till vårdcentralen. Där blev läkaren förbryllad och bad sin lökarkollega om hjälp. Även denne blev förbryllad men tillsammans kom de fram till att testa med antibiotika och antihistamin. Så nu blir det medicinering för E i sju dagar. Till vår glädje så har svullnaden gått ner, men blåsan, den är kvar. Skulle något av det bli värre så skulle vi åka in igen, men peppar peppar så ser det ut att vara på rätt väg i alla fall. Och jag, jag blir så stolt över min lille tappra tjej som inte gnäller nästan någonting trots att hon inte förrän den senaste timmen kunnat stödja sig på foten! Älskade lilla, stora barn!

  
Medicinerna tycks göra verkan 

Livet och döden

Något som på senare tid som dykt upp i mina tankar är ålderdomen. Dels så är det nog min 40 årskris som spökar, dels så är det alla krämpor som våra älskade äldre lider av. Mamma med sitt starr, sitt minne (Alzhaimers?), sina ögonproblem som beror på propparna hon fått i dom och så svärfar och hans hälsoproblem med hjärtat, minnet (Alzhaimers även där?) och sockret. När jag ser hur allt fler krämpor dyker upp och hur dessa bara bli värre och värre så kan jag inte annat än på ett jobbigt sätt bli påmind om att ingen av dom är ungdom längre och att de blir inte yngre. Jag slås även av deras dödlighet. Och det gör mig rädd! I och med alla deras krämpor så blir man så äckligt påmind om att även de är dödliga, och för varje år som går, ja, till och med varje dag, timme, minut som går så närmar sig den dagen då de inte finns längre! Den tanken gör mig rädd! Och ledsen. Och orolig. De kan ju inte försvinna, de har ju alltid funnits där! 

Det är så mycket jag känner att vi måste klara av så länge de fortfarande är pigga och krya, men hur ska jag hinna? Jag känner mig stressad, förvirrad och vilsen. Och även om jag vet att man inte ska ta ut något i förskott så sörjer jag det på ett sätt redan nu. 

I helgen som var så var mamma här och hälsade på. När hon åkte på söndagen så kunde jag inte låta bli att känna lättnad. Denna gång för att jag äntligen kunde slappna av då hon vid flertal tillfällen var helt övertygad om att den plötsliga smärtan hon fick än på det ena ställer, än på det andra, var proppar. Trots det så ”var det inget att åka till sjukhuset för”, enligt henne.

I vanliga fall så brukar hon vara snabbt upp ur sängen, och det tidigt, men i lördags så fick jag gå ner till gästrummet och säga till att det var frukost. Då var klockan nio. Det var med hjärtat i halsgropen som jag gick ner. Där satt hon, fullt påklädd och väntade…

Det är så mycket som hon pratade om som jag inte kunde riktigt fastställa om det var sant, påhitt eller inbillning. Och det gjorde att allt blev än mer svårhanterligt. Det är så svårt att veta vad som är vad. 

Det här med hur jag mår

För 13 år sedan så fick jag en tid på vårdcentralen då jag hade fått sådana besvär med plötslig ledvärk i en eller flera fingrar/fingerleder, följt av svullnad i den värkande leden. Detta var inget ständigt problem utan hela förloppet tog i regel 10-40 minuter från att värken började till att den och svullnaden försvann. Läkaren stod förbryllad, men efter en del provtagning konstaterades hypotyreos, dvs låg ämnesomsättning. Jag började äta Levaxin och fick börja gå på en massa provtagningar tills för mig rätt dos hade hittats. Jag hade då turen att träffa en bra läkare som tog mig på allvar trots att jag aldrig kunde visa upp något av mina symptom för honom 
På dessa 13 år som gått sedan dess har det hänt en del. Dosen har fått höjas och sänkas något vid ett antal gånger (höjts vid både graviditeterna), mina symptom har blivit fler och jag har haft ett gissel att hitta en läkare som inte bara går på labvärdena utan även på hur jag mår. För oss med hypotyreos är det vanligt att man har symptom trots att ens värden ligger inom de gränser som anses vara ”normalt” och tyvärr så är kunskapen hos många läkare på vårdcentralerna låg vad det gäller sjukdomen trots att den är rätt vanlig. Men efter min senaste graviditet så tror jag att jag har hittat en läkare som förstår problemet bättre och lyssnar även på hur jag mår, underbart! Nu har jag allt mer börjat känna av allt fler av mina symptom, så jag funderar på att kontakta läkaren om att få ta nya prover. Det är ju snart ett år sedan sist, så på så vis skadar det ju inte heller att kolla upp det. Då ämnesomsättningen påverkar på cellnivå kan symptomen variera en hel del från person till person. För min del så är det följande symptom som brukar förekomma (ytterst sällan alla på en gång, måste jag tillägga): 

  • frusenhet
  • kronisk trötthet
  • Utmattning
  • depression och nedstämdhet
  • sömnstörningar/kan sova hur mycket som helst utan att bli piggare
  • svårt att tappa vikt
  • muskel- och ledvärk
  • stelhet (det senaste jag börjat känna av)
  • svaghet
  • mjölksyra- och kramptendens i musklerna
  • koncentrationssvårigheter
  • försämrat minne
  • yrsel
  • stickningar och domningar
  • karpaltunnelsyndrom
  • torrt hår och håravfall
  • sköra naglar
  • klåda
  • försämrat immunförsvar
  • hörselnedsättning (jag tappade hörseln på ett öra samma höst som hypotyreosen upptäcktes, vid det laget hade jag ännu inte fått rätt medicindos)
  • tinnitus (har jag också haft sedan den där hösten)
  • gallstensbildning (opererade bort gallblåsan när E var sex månader gammal)
  • nedsatt sexlust
  • infertilitet
  • hög puls
  • försämrad blodcirkulation med kalla händer och fötter
  • orolig mage
  • lätt för att få blåmärken

När man gör en lista såhär så skräms jag av hur lång den är. Det är allt tur att jag inte har allt samtidigt! Samtidigt så känns det som om det skulle vara alla de krämpor som jag någonsin har haft i en och samma lista och jag kan inte låta bli att fundera på hur jag hade mått och vilka av dessa punkter i listan som jag inte skulle haft om jag inte hade haft hypotyreos, låg ämnesomsättning? Jag har som sagt var inte alla symptomen på en och samma gång (tack och lov för det!) men idag och på senare tid har jag känt av flera. Kanske beror det på någon annan sak, så jag ska avvakta några veckor tror jag, men om det inte bättrar sig blir det till att boka tid för provtagning. 

När vi gav oss in i ivf-världen så blev det att jag sökte efter information om det hela, men även efter likasinnade. Detta ledde mig till olika forum och flera andra bloggar. Jag har lärt känna många tjejer som har delat min längtan, några har jag träffat, för andra är jag bara ett okänt alias i forumet eller en okänd följare av bloggen. Jag har följt dessa tjejer i med, och motgång. Jag har delat deras glädje och jag har delat deras sorg. Och just nu sitter jag med en klump i halsen och med tårarna som hotar att svämma över på grund av ett just sådant öde. 

Det är fan inte rätt att ett litet barn ska förlora sin mamma! Det är inte rätt att en ung man ska förlora sin fru! Det är fanimej inte rätt att en ung kvinna, en fru och mamma, ska bli sjuk, få lida något så kolossalt och dö! Det är inte rätt! Det är inte rätt på något vis! 

Trots att jag inte är troende så ber jag, jag ber Gud, jag ber Allah, Moder Jord och allt däremellan att denna lilla familj ska få en bra sista tid tillsammans. Jag ber att denna tjej ska slippa ha ont, att hon ska orka vara med nära och kära. Att hon orkat njuta av all kärlek och att de tillsammans kan ta tillvara varenda sekund de har kvar tillsammans. Varenda millisekund. 

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg vad du gjorde för exakt ett år sedan? Det gör jag. 

Jag hängde tvätt. Sedan hände det något, jag reflekterade över det, fortsatte hänga tvätt. 
När tvätten hängde på tork ringde jag några samtal och gick därefter och lagade middag. När maten var uppäten fick E åka till farmor och farfar, A och jag åkte till Mölndals sjukhus för att få det konstaterat som jag redan visste. Vattnet hade gått. Några timmar senare åkte vi hem igen, i väntan på värkar. 

Nästa morgon kände jag av lite värkar, men de försvann och de höll sig borta. Ända tills vi kom till Östra och de kopplade på CTG. Då kom de, värkarna. De kom med 6-7 minuters mellanrum. Vi beslutade oss för igångsättning. Jag ville föda i Mölndal men de hade fullt på förlossningen så i väntan på att få komma in åkte vi och åt lunch. Och så gick vi på second hand och köpte böcker. 

På förlossningen fick jag värkstimulerande. Mellan värkarna läste jag i min bok. När jag kände att en värk var på väg och jag inte hann säga till så klappade jag med handen på benet så att A skulle komma och hålla mig i handen. Efter ett tag fick jag lustgas. Och så sterila kvaddlar. Jisses vad ont de gjorde! När jag lagt ifrån mig boken så fokuserade jag under värkarna på en bild på väggen. Eller egentligen inte på själva bilden utan namnet på fotografen, Anne Giddes.

Men lustgasmasken läckte så barnmorskan gick ut för att leta efter en mindre mask. Då kände jag att nu, kommer den, bebisen! Barnmorskan kommer springande och ber mig knipa så att det inte ska gå för fort. Och jag knep. Det gick till min förvåning bra. Och så kommer hon, vår efterlängtade lilla bebis! Lillasyster föddes 17:45, en timme efter kvaddlarna, tre (eller var det fyra?) efter att vi blev inskrivna. Då, när vi blev inskrivna var jag bara öppen någon centimer, inte mer, så när hon väl hade bestämt sig kom hon fort! 

Och imorgon fyller den lilla damen 1 år! Oj, vad tiden går!

Glädje

Idag fick jag ett besked som fick mina ögon att tåras av glädje. Efter en mycket lång resa med många motgångar fick finaste JZ och hennes man sitt enormt efterlängtade +. De var tvugna att söka sig till Grekland och sträcka sig till embryodonation för att komma så här långt. Nu återstår att se om det är en eller två. Oavsett, nu ska det bara gå hela vägen! Om deras resa kan du läsa här
Stort grattis till er båda finaste JZ med man! 

17

Det är idag 17 dagar sedan E fick vattkoppor. Enligt barnens farmor, den pensionerade BVC-sköterskan så är inkubationstiden för vattkoppor på de flesta barn 17 dagar. Idag hittade jag två misstänka koppor på Lillasyster. Eller jo, hon hade fler prickar men det var dessa två som tydligt var vätskefyllda. Det var när vi varit ute och jag höll på och klädde av henne ytterkläderna som jag uppmärksammade blåsan i nacken. Jag klädde av henne och hittade en stor i ljumsken. Kan inte förstå hur jag kunnat missa den vid blöjbyten. Peppar peppar så är hon pigg. Piggare än på mycket länge. Och mat har hon ätit betydligt bättre än på länge. Vi får hoppas att det fortsätter så! Och vi får hoppas att det inte blir mer och att det är tillräckligt för att hon aldrig ska behöva få tillbaka det (enligt en avhandling som grannens bror, som är barnläkare, så får många barn som får vattkoppor innan 2 års ålder det en andra gång om de utsätts för smitta).

Små pyttesteg

Det går små, mini mini steg framåt i tillfrisknandet för Lillasyster. Så jag har skjutit på läkarbesöket efter att ha rådgjort med min egen barnsjuksköterska, dvs svärmor, den pensionerade BVC-sköterskan. Hade inte dessa små steg varit hade jag nog trots allt satt mig på barnakuten. Några av de steg framåt som varit är natten som var då den i mångt och mycket liknade en ”vanlig” natt, utom två timmar mellan 2 och 4 då det var svårt för liten att sova. Ett annat kom vid middagen då hon för första gången sedan hon blev dålig åt annat än bröstmjölk. Ok, det var inte mycket men hon öppnade munnen i alla fall när skeden närmade sig! Sedan vid läggdags så tig hon även några sug på flaskan. Visst, det är inga stora steg, men det är i alla fall steg åt rätt håll!

Nu när hon börjar visa tecken på att sakteliga börja bli bättre så börjar allt mer tyda på att jag är näste man(/kvinna) på tur. Jag har inte tid att bli sjuk nu! Inte lust heller (vilket man iof aldrig har). Men vad gör man? I och med att jag ammar så kan jag inte heller testa på några huskurer (tex whisky) eller naturläkemedel. Och nu ammar jag ju dessutom för fullt igen med tanke på att hon inte äter något annat än tar bröstet. Så nu är det bara att hoppas att det inte blir värre. Att det mest är tröttheten som spökar och att så snart jag har fått sova ut så mår jag bättre. Hoppas, hoppas, hoppas…

Nu har jag i alla fall letat upp några barnläkare i stan varav vissa kan man boka tid hos via nätet och andra har dagligen akuttider. Blir den lilla sämre igen ska jag inte ringa vårdcentralen, 1177 eller åka till barnakuten i första taget utan istället kontakta någon av dessa läkare. Det är bara om jag verkligen skulle känna att det var akut som jag åkte till barnakuten med henne

Sjukvården

Inatt sov jag runt tre timmar. Två av dessa var sammanhängande och innan klockan 24. Lillasysters hosta var riktigt jobbig och hon kräktes i mängder. Efter femtioelfte ombytet på oss både, när hon bara grät och grät och var som en urvriden disktrasa och en kräkning utan hosta kom, samtidigt som den tredje diarré, så ringde vi tillslut till sjukvårdsupplysningen. Vid det laget sög hon lite ibland när jag erbjöd bröstet, men hon åt aldrig så värst mycket. Kissat hade hon knappt gjort på något som kändes evigheter. Telefonkön till sjukvårdsupplysningen var lång. Under tiden fick jag henne lugn och till att somna. Så situationen var rätt lugn när det äntligen var vår tur. Rådet vi fick var att då hon ändå sög (ibland) när hon fick bröstet att avvakta och så på morgonen ringa vårdcentralen. Skulle hon bli helt apatisk eller få riktigt med andnöd så skulle vi åka in. Men det var bra att få det kollat, men i och med att det inte var jätteakut, och då det rådde fullständig kaos på barnakuten, och att smittas med något ytterligare var stor i kaoset, så rådde de kontakt med vårdcentralen följande morgon. Då hon som sagt var hade somnat och inte kräktes något mer så kände vi oss lugnade. Tyvärr så fortsatte hon att vara orolig och det slutade med att jag satt med henne, sovandes upprätt mot min axel/bröst. Hon sov väldigt oroligt och var 15-20 minut så vaknade hon till, var ledsen och behövde tröstas. Så det var den sömnen…

När A gick upp för att åka till jobbet så fick han så snart han hade duschat ta över henne. Hon var vid det laget vaken, matt, men ändå ”pigg”. Under tiden fick jag passa på att sova lite. Så jag fick i alla fall lite extra sömn… Han fick t.o.m henne att somna om strax innan han var tvungen att åka iväg till jobbet. Tyvärr så blev det inte så mycket mer sömn då E vaknade bara några minuter efter att A hade åkt.

Under tiden som jag hade sovit hade A ringt till vårdcentralen. Vid 9 ringde de tillbaka. Efter att ha gått igenom allt så blev vi rekommenderade att söka barnakuten så att en riktig barnläkare skulle få undersöka henne då hon var så pass medtagen och då hon är så liten plus att hon hade kissat så lite.Då E har vattkoppor och då det nu kan när som helst komma på Lillasyster, och då det smittar även innan man har fått några prickar, rådde de mig att ringa barnakuten först. Barnakuten hade inget eget nummer utan numret som fanns på hemsidan gick till växeln. Hon i växeln kunde inte förstå varför jag ringde. Ville jag rådfråga skulle jag ringa VC eller sjukvårdsupplysningen. När jag försökte förklara att vi redan varit i kontakt med dom, att vi av dom hade blivit rådda att ringa innan och förvarna blev jag idiotförklarad. Så gjorde man minsann inte! Ville jag kunde jag åka in men det var vårdcentralen eller sjukvårdsupplysningen jag skulle vända mig till. Skit samma att de redan hade hänvisat mig vidare, skit samma att jag kanske hade ett väldigt smittsamt barn som hostade. Och vattkoppor smittas ju just via luften.

När jag la på luren kände jag mig helt uppgiven. Då E satt och såg på tv i tv-rummet och Lillasyster sov i sovrummet satte jag mig i min utmatthet och grät i köket. Hur skulle jag göra? Vad skulle jag göra? Jag ville ju inte riskera att hon smittades med något ytterligare helt i onödan, samtidigt som jag ville ha hjälp och råd till hur hon skulle kunna må bättre

Efter att ha släppt lite på trycket beslutade jag mig för att avvakta lite tills hon hade vaknat. Beroende på hur hon verkade då skulle jag bestämma vad jag skulle göra där näst.

När hon vaknade så verkade hon må bättre och jag bestämde mig för att avvakta.

Nu är min frågan, ska det verkligen vara så här? Ska man behöva bli behandlad som skit bara för att man fått vissa rekommendationer från en annan instans inom vården och som man nu följde? En instans som borde ha samarbete med de övriga instanserna som jag hade varit i kontakt med? Finns det verkligen inget annat ställe än vårdcentralen och barnakuten som man kan vända sig till med sitt sjuka barn? Finns det verkligen ingen kompetent hjälp att få någon annanstans till ett barn som inte ens är ett år fyllda?

Dagen har, peppar peppar gått betydligt bättre än hoppats. Hon har både kissat lite och lekt med sina leksaker, skrattat och skrikigt till av glädje. Hon är långt ifrån frisk. Hon har kräkts ytterligare. Hon är supertrött och tagen. Men hon tycks i varje fall vara på rätt väg…

Nästa man till rakning!

Eller nästa barn i sjuksäng. Knappt har det vänt för E och hennes vattkoppor förrän Lillasyster blir dålig. Hon har inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna och i eftermiddag har det varit mycket svårt att hålla lilla fröken nöjd. Febern kom inte helt oväntat, de rosiga kinderna var en bra förvarning. Och hostandet, även om den inte var så hemsk. Det är den nu. Eller egentligen inte. Skillnaden är att hon nu hostar så att hon spyr (precis sådan hosta som jag brukar få!). Hon hostar inte mycket, men hostningarna är slemmiga och som sagt var så spyr hon av dom.

Nu ligger hon och sitt-sover i sin säng med ett fast grepp om mitt pekfinger. Orolig. Hon vaknar för minsta lilla. Och hon vaknar av att hon rycker till, som om hon drömde att hon höll på att falla. Och så vaknar hon av hostan. För tillfället har hon sitt fjärde ombyte på sig, de tidigare har stackarn spytt ner. Nu får hon inte kräkas mer! Så små blir ju så lätt uttorkade! Stackarn! Så liten och så trött! Och så hostig! Hoppas hon får sova nu! Och hoppas verkligen att även hon ska bli frisk snart!

På tal om frisk eller inte. Pratade med grannen idag och vi kom in på ämnet vattkoppor. Hennes bror som är barnläkare hade tydligen gjort en avhandling under sin studietid om vattkoppor och enligt den så kan barn som är under 2 när de får vattkoppor få det två gånger, dvs tvärtemot vad ”alla andra” säger. De som jobbar på BVC har till och med fått informationen att de som tros ha haft vattkoppor två gånger inte alls har haft det, utan det är något annat de haft. Nu skulle grannens bror komma på besök hos grannen under kvällen och då skulle hon kolla mer med honom om det. Så fortsättning följer i ämnet.

Älskade barn

Mamma, mamma! Nu kliar det i rumpan! Och i ”kissan”! Inte konstigt, de är täckta av otäcka koppor. Mage och rygg är nog lindrigast:

2015/01/img_7419.jpg

2015/01/img_7420.jpg

Mitt älskade lilla barn, kunde jag skulle jag ta bort det jobbiga åt dig! Kunde jag skulle jag sitta och krama om dig precis hela tiden, så länge du vill det, men jag måste ju även ta hand om din lillasyster. Tack och lov för din farmor som kom och hjälpte oss några timmar och tack och lov att din pappa försöker jobba kortare dagar just nu

Bebisens utveckling

Det är så lätt att jämföra sitt barn med andras, särskilt när de är små och föräldrarna pratar om varenda sak deras små underverk kan, och inte kan. På 1177.se kan man hitta följande lista.

Jag får be om ursäkt för att jag kör med skärmdumpar, men i vanlig ordning skriver jag från mobilen och jag tror inte man kan göra tabeller i appen med mobilen.

IMG_7065-0.PNG

IMG_7066-0.PNG

Stackars liten

Igår blev Lillasyster fem månader och det ”firades” med BVC-besök med femmånaderskontroll och vaccination. Själva vaccinationen gick bättre än förväntat, visst blev hon ledsen och grät men det gick snabbt över och snart så var hon solsken igen. Och allt var bra tills hon vaknade strax efter fyra i natt. Visst, hon var glad, och pratsam men hon var också som en kamin. Termometern visade att liten hade fått feber.

Idag har hon inte sovit mycket, så nu är det en mycket trött tjej (som slutligen slocknade med mitt bröst i munnen, et bröst jag inte vågar ta ur hennes mun för då vaknar hon) och febrig tjej jag har. Ikväll var det tänkt att jag skulle träffa mina kolleger på Liseberg för femkamp, men jag blir kvar här hemma. Jag vill verkligen inte lämna henne nu, inte när hon precis har börjat acceptera sin pappa allt bättre. Att vara sjuk och att då ta ifrån henne hennes bästa tröst, mitt bröst av så egoistisk skäl som att träffa kollegerna kan jag bara inte göra. Så nu håller vi tummarna för att hon snart blir bra igen!

Äntligen!

För 12 år sedan fick jag diagnosen hypotyreos och har sedan dess träffat ett stort antal läkare ( främst för att jag har flyttat så pass många gånger). Visst har det funnits läkare som har lyssnat på mig och inte bara på labbvärdena, men de har varit få. När jag tänker efter så är det nog bara två, den som gav mig diagnosen och så en tillfällig läkare på vårdcentralen i samhället vi bor i nu. Och så under ivf och graviditet har det varit koll på den, det får jag inte glömma!

Nu har jag av olika anledningar bytt vårdcentral (tack och lov för valfriheten inom vården!) och har nu efter förlossningen gått där och tagit prover för att få ordning på ämnesomsättningen. Igår var jag där för ett nytt prov och idag ringde min läkare upp mig om resultaten. Mitt TSH låg på 2,6 vilket min förra läkare skulle tyckt var ok (han ansåg att 3,6 var ok fast jag kände av flera av mina symptom). Det tyckte inte den här läkaren då han vill ha den ner till max 2,0! JIPPIIII! Äntligen en läkare som tror på att det inte bara är gravida som behöver ligga så lågt!

Jag hade en dröm

Inatt drömde jag att jag svimmade och fick åka ambulans till sjukhuset. Där kunde de inte hitta något fel på mig. Däremot så var läkaren sur på mig och skällde ut mig för att jag inte tog det lugnare och för att jag inte hade sagt något. Jag fattade ingenting. Då sa läkaren:

Du måste ju berätta om för oss att du är gravid i fjärde månaden! Och med tvillingar dessutom!

När jag vaknade så kändes drömmen så verklig att jag var tvungen att samla mig en stund innan jag kunde komma fram till att det bara var en dröm. Men jag var först tvungen att påminna mig om följande:

1) Jag har spiral
2) mina ägg är dåliga liksom A:s spermier
3) För att bli gravid så måste man ha sex ( om man inte gör det kliniskt vill säga), det har vi knappt haft. Jag känner mig så obekväm med min kropp och all sexlust är som bortblåst

Provtagning

I nästa vecka ska jag in till vårdcentralen och kolla mitt TSH. Min barnmorska skickade en remiss dit i och med att min Levaxindos höjdes under graviditeten och det vanliga är att man efter graviditeten få gå ner till den gamla dosen igen. Jag kan säga att redan nu så vet jag att jag behöver justering då mina symptom har dykt upp. Det främsta tecknet på att dosen är för låg, eller för hög (lustigt nog har jag samma symptom i både fallen) är att jag får ont i mina leder och då framförallt fingerlederna. Den senaste veckan har jag börjat känns av dom allt mer. Så det ska bli skönt att få det justerat. Det ska även bli spännande att se om läkaren enbart kommer att gå på labbresultaten eller på kombinationen labbresultat och hur jag mår. Jag får ju symptom redan när TSH ligger på runt 3, vilket ligger inom ”normal-spannet” enligt de flesta laboratorier. Jag har tidigare varit listad på annan vårdcentral men bytte då köerna var så långa och jag ville ha en second opinion av värken i min fot. Min gamla läkare skrev ut antidepressiva åt mig mot värken, min nya läkare skickade remiss för att jag skulle få skoinlägg då han diagnosticerade värken till att vara hälsporre. Detta gjorde jag i maj/juni någon gång förra året. Då höll min läkare på Nordic IVF koll på mina värden pga IVF:erna och sedan har mödravården haft koll på dom, så jag vet inte alls hur min ”nya” vårdcentral tänker med dom. Det återstår att se. Jag hoppas ju på det bästa…

Svärfar

Min älskade svärfar är en sådan där person som jag verkligen ser upp till. En person som med egen kraft har tagit sig dit han är idag. En person som inte gått mer än grundskolan, som under sina år i yrkeslivet jobbade sig upp, säg till sig kunskap och blev en av de bästa. En som till och med de bästa av de bästa inom branschen anlitade.

Min svärfar är vetgirig, han har alltid velat lära sig mer. Han kan mycket om mycket. Han är inte rädd för att verka dum och därför inte heller rädd för att fråga. Det är så han kunde komma så långt som han gjorde inom sin bransch. Han är inte rädd för att ta i. Han har jobbat många, långa dagar. Han har på grund av sitt jobb varit ifrån sin familj mycket. Hans jobb har även fört familjen till nya miljöer, nya städer och till och med nya länder och kontinenter.

Idag är min svärfar pensionär. Han är ju ändå över 70. Och med åldern kommer krämporna. Just nu är en av dom extra jobbig då utredningen kommer att ta tid. Det är en utredning över hans minne. En minnesutredning är omfattande och tar tid. Den inkluderar flera olika moment. Hans utredning är nu påbörjad

Dagen idag

Idag hade jag tid till efterkontrollen på MVC. Samtidigt passade vi på att ta cellprov (hade fått kallelse till förra veckan, men efter kontakt med min barnmorska kom vi överens om att ta allt på en och samma gång idag) och sätta in spiral.

Under de år som vi försökte få till ett syskon till E, och efter att vi hade fått veta varför vi inte lyckades med det, så sa jag att nu behövde jag i alla fall inte skaffa preventivmedel. Nu, sedan Lillasyster föddes har jag ändrat mig. Jag har insett att jag är livrädd för en graviditet. Visst, jag saknar känslan av att få ett extra streck på testet. Spänningen. Nervositeten. Förvirringen. Den skräckblandade lyckokänslan. Och jag kan mycket väl tänka mig att gå igenom en förlossning till, men ett barn till… En graviditet? NEJ! Och därför måste vi ha någon typ av skydd. Hormontillskott vill jag inte ta. Kondom är så bökigt, så då är valmöjligheterna begränsade. Så det fick återigen bli kopparspiral. Hur som, allt såg bra ut (TSH får jag veta inom några dagar) och jag fick ok för att sätta igång och träna så nu är det bara att komma igång.

Lillasyster var med mig för efter besöket på MVC hade vi tid på BVC då hon skulle få sin första dos av Rotarix, ett vaccin mot Rotavirus, den vanligaste orsaken till magsjuka. Jag vet att många är väldigt restriktiva med att vaccinera sina barn, men varken jag eller A känner någon rädsla. Svininfluensan pågick för fullt när jag var gravid med E, och trots det jag vet idag om de biverkningar som det vaccinet kunde ge, så skulle jag gjort som då, jag skulle vaccinera mig då jag ser att eventuella negativa följder av att inte vaccinera sig är större än riskerna för eventuella biverkningar. Så även med denna vaccination mot Rotaviruset. Riskerna om Lillasyster drabbades av Rotaviruset är stora och då hostar jag gladeligen upp de hundralappar som vaccinet kostar (590krx2). Dos nummer 2 får hon i samband med tremånaderskontrollen då hon får de ”vanliga” vaccinationerna plus en mot Hepatit B, även den en extra vaccination som erbjuds och som vi själva får betala för.

Allt som allt tog dessa två besök hela förmiddagen och till min glädje visade min lilla tjej sin allra bästa sida. Hela tiden var hon glad och ”pratade” och log med/mot alla som visade henne uppmärksamhet. Men så var hon också trött när vi kom hem…

Dagens BVC-besök slutade även med att jag fick en ny omgång medicin mot svamp på brösten utskrivet, den sista tabletten för förra omgången tog jag imorse och jag har inte blivit bättre. Nu ber jag till gudarna att denna omgång ska ge avsedd effekt! Smärtan mellan amningarna tär, men är inget mot den smärta som är vid amning. Till min glädje har mjölken (peppar peppar) ändå räckt och vi har inte behövt komplettera med ersättning på flera dagar! Och vi som tidigare har fått komplettera 1-3 ggr/dag då mjölken ”tagit slut”! Underbart! Nu är det bara att smärtan också ska försvinna som återstår…

Jag har funderat på orsaken till Lillasysters Torsk och min svampinfektion och kom på att hon har haft det mer eller mindre sen hon föddes. I samband med det värkstimulerande som jag fick vid förlossningen så fick jag antibiotika i droppform i förebyggande syfte för den infektionsrisk som vattenavgången medförde. Och i samband med antibiotikabehandling är svamp en vanlig biverkning, så där har vi den troliga orsaken…

Efter dessa två besök fick vi möjlighet att åka hem en stund och vila oss innan det var dags att hämta E från dagis. Idag fick hennes bästa dagiskompis följa med oss hem för första gången och jag fick därmed en ganska avslappnad eftermiddag – SKÖNT! Det behövs emellanåt. Och det var en fröjd att sitta och amma och samtidigt lyssna på de två flickorna prat och lek. De är ju så samspelta! Kompisen lär ju få följa med fler gånger!

Den som inte blev

De senaste dagarna har mina tankar många gånger gått till den som inte blev. Det vill säga den enäggstvilling som började först utvecklas men som sedan tillbakabildades och endast lämnade kvar den andra moderkakan. Många tankar och funderingar snurrar runt. Hur hade jag reagerat om det hade blivit 2? Hur hade A reagerat? Och E? Och är det så att tvillingar har särskilda band? Kommer bebis att känna att något saknas henne? Varför tillbakabildades den? Hur hade det varit? Hur hade graviditeten varit? När hade de fötts? Och hur kommer det sig att ägget delade sig? Jag har inga tvillingar i släkten även om A har, men de är tvåäggs. Blev det så att ägget delade sig till två embryon på grund av naturlig orsak eller på grund av att det var IVF? Eller kanske till och med på grund av att det var ICSI? Och snacka om att det var ett topp-ägg jag fick återinfört! Och inte konstigt att jag plussade så tidigt med tanke på att jag lär ju haft rätt höga hormonnivåer där i början med tanke på att det var två!

Dessutom, varför tänker jag så mycket på detta med tanke på att jag inte på något vis tycks sörja de två missfall jag haft tidigare, innan utredning och IVF?

Många tankar, många frågor. Inga svar…

BVC-besök

Idag var det dags för besök på BVC för bebisen igen. Äntligen har hon passerat sin födelsevikt! Nu ligger hon på 3950g och börjar alltså bli stora tjejen. Jag måste erkänna att jag på ett sätt har nojjat mig vad det gäller hennes vikt. Dels har jag varit orolig att min mjölk inte är fet nog då hon både äter, kissar och bajsar som hon ska. Dels har jag oroat mig för någon typ av allergi som hindrat hennes viktuppgång, men nu kan jag andas ut för tillfället. Härligt!

20140730-171048-61848619.jpg