En dag så händer det

Även om vi bor i en storsstadsregion så är det svårt att hitta en bra vårdcentral. E har haft en del problem med olika saker och vid kontakt med vårdcentralen varit skrattretande. Som tex när de tyckte att jag skulle ringa BVC trots att i och med att hon började skolan blev utskriven från BVC och inskriven på vårdcentralen. När jag försökte förklara och även ifrågasätta envisades sköterskan jag pratade med att jag skulle kontakta BVC tills en kollega till henne föreslog att jag skulle kontakta en barn- och ungdomsvårdcentral (som i sin tur sa att man skulle ha remiss till dom, men de gjorde ett undantag och gav mig råd för egenvård). Så nu idag när jag satte mig för att ringa dom på vårdcentralen då E pga allergi har värsta mörka ringarna, trots allergimedicin så blev jag glatt överraskad när det visade sig att man kunde boka telefontid för att bli uppringd, som alternativ till det tidigare då man fick ringa en telefonsvarare som angav en viss tid för när man skulle bli uppringd. Och än gladare blev jag när jag fick en tid kl 8, dvs när de öppnar. Trots det tappade jag nästan hakan när vi fick en tid mindre än två timmar senare! Vad hände där, liksom???

Besöket gick sådär, hon fick ingen starkare allergimedicin mer än kortisonsalva som hon dels ska få runt ögonen ett par gånger om dagen, dels en kortisonsalva för hennes värmeutslag. Så nu blir det mycket salvor framöver

Annonser

Påminnelsen

Jag visste så väl att den skulle komma, ändå känns det tungt. Nu blir det än mer klart att snart är min tid där jag kan få barn över. I brevlådan idag låg ett brev från kliniken

Fast det är klart, jag är ju inte så stark psykiskt och med tanke på mina up and downs är det väl egentligen bra att A inte vill ha fler barn, även om det inte alltid känns så.

Provtagning, hörseltest och mående

Idag var det dags för besök på mödravårdscentralen i byn för cellprov. Inget speciellt med det egentligen om det inte hade varit att jag fick beskedet att resultaten från den skulle jag få på posten om 4-5 månader. Alltså, varför skicka några överhuvudtaget? Och går det inte att lösa på något annat vis? Typ inloggning på mina sidor på http://www.1177.se eller något? Tidigare var det att fick man inget besked så var det ok. 

Idag fick även E gå på undersökning. Under vårens besök hos skolsköterskan upptäcktes det att hon inte hörde några frekvenser på höger öra. Trots två provtillfällen så fick hon samma resultat och därför hade hon fått en remiss till ytterligare provtagning. Denna gång på Mölndals sjukhus. Till vår glädje var det inga fel på hörseln och hon som testade trodde inte att vi skulle få träffa någon läkare heller. Och varför ta upp en massa tid från hårt belastade läkare om det tydligen inte behövs? 

De senaste dagarna har jag gått och funderat på hur jag ska göra med mina fötter. Mina besvär med hälsporre har kommit tillbaka och jag har stundvis rätt jobbiga smärtor pga det. Det påverkar mig och mitt jobb mycket och jag tror det även påverkar min sömn. Många dagar så har jag mest ont när jag börjar gå efter att ha varit stilla en stund, eller som förrförra veckan när jag stod upp en hel dag då jag höll i en utbildning. Men allra värst har det varit måndagskvällarna när jag och E kommit hem från hennes ridskola. Vi vuxna får stundvis springa bredvid och hålla i hästen medan barnen och hästarna travar och galopperar. Trots bra skor och mina specialformgjutna iläggssulor kommer smärtan som ett brev på posten och landar som en käftsmäll. Varje steg är en plåga och jag kan inte låta bli att kvida för varje steg jag tar. Det är alltså inte helt optimalt… 

Så i förra veckan när jag kontaktade vårdcentralen för att de skulle skriva ut nytt recept på mina Levaxin (mot mina problem med ämnesomsättningen, hypotyreos) så tog jag upp det med dom. 

”Det får du ta med sjukgymnastiken”

Jag fick ett telefonnummer som jag ringde, talade in ett meddelande på telefonsvararen och.., Inget. Har försökt få tag på dom flera gånger, men icke. Så nu funderar jag på att gå privat istället. Men det är ju så fasligt dyrt! Och jag har ju inte tid/möjlighet att gå och träffa någon då jag har kunder inbokade hela resterande del av september. Och även i oktober. Samtidigt, ska jag gå med dom här smärtorna..? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Hur jag ska agera. 

Nu när jag ändå håller på och gnäller och tråkar på om hälsa så kan jag väl allmänt ta om mitt mående. Jag är stundvis enormt trött. Som idag, efter alla besök inom sjukvården, åkte jag en sväng till jobbet. E var med mig. På vägen hem hade jag jätteproblem med att hålla mig vaken. Det känns inte helt normalt. Inte för ”vanlig” trötthet. Kanske har det med de rester av förkylning som jag fortfarande dras med? Samtidigt med den känner jag hela tiden en viss nivå av sorg och nedstämdhet. Samtidigt som jag kan vara väldigt glad, positiv och energisk känns det som om det hela något är något som tynger mig. Jag vet inte riktigt vad. Tristess? Kan vara då jag söker efter ”stora” händelser. Jag känner en önskan/längtan på trygghet. Det har jag ju. Det känner jag även för så mycket annat ”som kan skapa förändring”. Som flytt. Annat jobb (jag som älskar livet som konsult). Och så klart, barn. Den längtan finns fortfarande kvar

Åldersgräns 

Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

Lättnad som förlamar

Jag har funderat så mycket på varför jag mår som jag gör. Hjärnan känns absolut som den är med, men den enorma trötthet jag gått med nu en längre tid och som inte kunde förklaras med min hypotyreos har fått mig att tvivla. Kanske har A rätt, kanske håller jag trots allt på att bli utbränd? Men så under veckan som varit har några händelser fått mig att tvivla på det än en gång. 

Det är kanske hjärnan och kroppen som reagerar men inte på det negativa med mitt nuvarande jobb utan att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv? Att jag håller på att hitta tillbaka till den tilltro jag en gång hade på mig? Att mitt självförtroende nu har fått växa och att jag nu allt mer har kunnat lämna det vissa personer på mitt förra jobb fick mig att tro om mig själv är något som jag kan lämna bakom mig? Och att den oro som jag känt med mamma och hennes demens har hjälpt till att förstärka den vågskål på livets våg som innehåller krav, otillrcklighet, skuldkänslor och andra tyngande saker och känslor. 

På mitt förra jobb lyckades några få personer få mig att tvivla på mig själv, både på  den person jag är och det jag kan. Några ytterst få personer fick mig att tvivla på alla och att misstro alla. En person sa till mig att jag inte skulle lita på någon, och den här personen lyckades. Jag märker nu att jag idag inte litar på någon från den tiden. Eller jo, några har jag träffat på lunch, och liknande, efter att jag slutade där och dom känner jag nu att jag litar på dom. Jag tror inte att de skulle velat träffa mig nu efteråt om de inte hade tyckt i alla fall lite om mig. Men de övriga… Personer som jag inte träffat av en eller annan anledning.

På mitt gamla jobb fick jag höra att jag inte gjorde något bra jobb. Att man inte kunde lita på mig och att jag inte levererade. Och även om det inte sades rakt ut så fick jag antydningar om att jag helt enkelt inte visste vad det var jag höll på med och inte kunde mitt område. Detta har skapat kaos i min hjärna då jag på tidigare arbetsplatser alltid fått höra från såväl kollegor som chefer att jag är duktig och kompetent. Jag har fått höra att mig kan man lita på och att jag levererar och att jag levererar i tid. 

Som konsult så måste man kunna det man gör. Som konsult så måste man absolut leverera och även leverera i tid. Jag tyckte själv att jag gjorde allt detta i mitt förra jobb men från några få fick jag höra annat och de lyckades få mig att tro på dom. Kanske var det så hos dom? Men frågan är vad som är så väldigt speciellt med dom som gjorde att jag inte levererade eller kunde något som jag kunnat och gjort både före och efter? För nu vet jag att jag gör allt detta. Jag leverar. Jag levererar i tid och jag för det på ett bra sätt. Mina kollegor har sagt många gånger hur glada de är att ha mig där. Men framförallt, mina kunder är nöjda med mig. Och just några kommentarer som jag fått under den gångs veckan har stärkt mig. Bland annat från en kund som jag hade kontakt med redan i mitt förra jobb. En kund som känner min förra chef. En kund som i veckan skrev att jag var ett riktigt proffs på det jag gör. Det fick mina ögon att tåras. Och när jag berättade för en kollega brast det totalt och tårarna bara forsade. Det var en sådan lättnad! Det var som en revansch! Samtidigt som det här hände kändes det som om något lättade inom mig, samtidigt som kroppen blev än tröttare. Det var som om den hade gått och spänt sig så länge, kämpat länge och när bördan lättar så inser man hur trött man är. 

Idag så ringde min syster mig. Mamma hade varit och kollat på ett serviceboende och blivit erbjuden en plats som hon nu ska tacka ja till! Och än en gång så kändes det som något lättade, samtidigt som kroppen blev tyngre och tröttare. En stund senare, i duschen kom tårarna. Hulkandes stod jag där i duschen tills tårarna minskade. Det blev så verkligt med mammas sjukdom. Visst blir man påmind när man pratar med henne men annars har jag kunnat förtränga det till stor del. Samtidigt så har oron funnits där. Oron för vart hennes hallucinationer kan föra henne och vad de kan leda till. Oron för vad folk pratar om henne. Oron för hur hon mår. Jag vet ju att de med hennes typ av demens är de som kostar statistiskt vården mest pengar och det är dom som har sämst livskvalitet. Hon får flytta till sitt nya boende redan i mitten av maj! Och då får hon det så bra. Hon får hjälp med det hon behöver. Hon får personer som kan förstå henne även när hon glömmer bort svenskan. Hon får en större lägenhet än vad hon har nu och hon får en egen uteplats. Och hon flyttar dit helt av fri vilja. Och allt detta känns som en lättnad. Samtidigt så känner jag hur jag håller på att gå sönder. Att jag inte håller ihop längre. Att jag bitit ihop så länge och nu kan jag släppa och slappna av. Och det är nog det som gör att jag mår som jag gör. Jag har hållt ihop så länge och nu kan jag börja slappna av

Snabbt och effektivt

Ca 8 minuter tog det att gå från mitt skrivbord till bilen, men då stannade jag till på vägen förbi några kollegors rum och sa att jag skulle iväg men skulle vara tillbaka innan lunch. 9 minuter tog det att köra till Mölndals sjukhus. 15 att hitta en parkering. Sedan någon minut att ta sig från bilen till sjukhuset och anmäla mig att jag var på plats, 4 minuter innan utsatt tid. 6 minuter efter utsatt tid kollar jag på telefonen nästa gång. Då står jag utanför sjukhuset igen och jag har min första mammografi någonsin avklarad. Det kallar jag för snabbt och effektivt! Det lär ha varit mitt snabbaste besök inom sjukvården någonsin. Nu återstår en väntan på upp till fyra veckor för att få besked om allt såg bra ut. Mindre än en en timme efter att jag hade lämnat kontoret var jag åter tillbaka 

Visst är det bra med mammografi! 

Ont, det gör ont

Tårarna rinner. De tar inte slut. Inget är bra. Men det är svårt att förklara vad som är fel. Vill inte ha mat. Vill inte dricka. 

Jag känner oron växa i min kropp. Vad är fel? Är det ”bara” förkylning och 40-gradig  feber, eller är det något annat? Jag försöker fråga, möts av ännu fler tårar, men inget svar. Det är inte lätt att vara 2,5 år och inte kunna uttrycka sig över vad som är fel. Jag har pratat med vår egna, privata barnsjuksköterska, dvs farmor. Barnens farmor som jobbat just som barnsjuksköterska. Farmor som numera är pensionär. Det är med största sannolikhet vanlig förkylning. Vi går bara vänta och se hur det utvecklar sig. 

Det är inte lätt att vara förälder. Hjärtat går sönder! Jag vill göra allt för att hon ska må bättre. Vi lyckas få i henne så pass mycket vätska så att det borde vars ok och vi känner oss lugnare. Men det skulle inte skada med ännu mer vätska. 

Det febernedsättande  får henne att piggna till och febern går för tillfället ner. Men det är ju inte bra att ge medicin i tid och otid. Och hon  blir hysterisk bara vi pratar om att ta tempen eller ge medicin. Det känns hemskt, nästan som ett övergrepp att behöva vara två vuxna som tvingar henne att sitta still så att tempen kan tas och medicinen ges. Men med tanke på hur hon verkar må, med tanke på att tempen ligger på över 40 grader vill vi ha koll på henne och se att febern inte stiger ytterligare. Och med tanke på allt detta så känns det som om det var än mer plågeri att inte ge henne den lindring som medicinen kan ge en längre stund. Judt när vi tar tempen, just när vi ger medicinen är ändå en kortare tid av obehag än att hela tiden må så som hon verkar må. 
Stackars lilla barn! Jag önskar att jag kunde ta det onda ifrån dig! Hellre är jag sjuk än att du ska behöva vara det! Mitt mammahjärta slits sönder av att se dig så här! Älskade lilla barn, hoppas du mycket snart blir frisk igen!

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

Den svenska vården 

Nu är det fjärde dagen som E har feber och ont i örat, och det verkar inte ge med sig. Just efter alvedon och nässpray så ger det med sig, men innan det hinner bli dags för nästa dos så gråter hon av smärta. Efter att ha rådgjort med sjukvårdsupplysningen så bestämde vi, tillsammans med E själv att avvakta till idag för att istället för primärvårdsakuten  igår åka till vårdcentralen idag. Ska jag vara ärlig så kan jag förstå att många åker till primärvårdsakuten direkt! Det är synd och skam att det ska vara sådan brist på personal inom vården att de inte ens kan hantera de samtal som de får in! 

Jag är skriven på en annan vårdcentral än övriga familjen. På den vårdcentralen kan man boka via internet in akuttid för barn upp till 12 år. När jag kom in på sidan såg det ut att finnas ett antal tider kvar. När jag försökte boka en så försvann den, och så gjorde tiderna, en efter en utan att jag lyckades få någon tid. Så då försökte jag ringa deras vårdcentral men jag kom  bara fram till en telefonsvarare som berättade att det var många som ringde, så de kunde inte hantera samtalen och så ombads man att försöka igen senare. 

Efter ett antal försök hittade jag ett antal barnläkare i Göteborg som man kunde boka via nätet. Men dom var redan fullbokade eller så gick det inte att boka. Så då började jag kolla efter vårdcentraler med drop in. Det var lättare sagt än gjort. Tillslut hittade jag en i grannkommunen, men den drop in-tiden var först på eftermiddagen så jag fortsatte söka och så ringde jag en annan vårdcentral i vår kommun. Där kom jag fram till en telefonsvarare där jag talade in ett meddelande där jag berättade om situationen. Några timmar senare ringde de tillbaka och sa att de egentligen inte hade några tider kvar för dagen, men vi skulle få komma in en sväng på snabbundersökning ändå senare under dagen. 

Ytterligare några timmar senare hade E fått öroninflammationen konstaterad, rådd att stanna hemma resten av veckan och så ett recept på en antibiotikakur. 

Kan tillägga att jag även lyckades få tag på ”min” vårdcentral tillslut och där gick jag en tid bokad rörande min stortåled som värker enormt och gör att jag har svårt att gå. De hade en tid om 1,5 vecka. Tydligen ingen ”riktig” tid, men i alla fall en möjlighet att få en första koll på tån

Jag klagar inte på den svenska vården i sig, inte i detta fall! Det jag klagar över är de bristande resurserna! Jag förstår att folk inte orkar jaga efter tider och försöka komma i kontakt med otillgängliga vårdcentraler utan väljer att sätta sig på akuten i tid och otid. Människan är ju lat av naturen! Jag ser helt enkelt inte hur det kan vara rimligt att det ska dels vara så svårt att komma i kontakt med vården, dels när man väl har fått kontakt få en tid bokad! 

Stress

Vi är nog många som idag känner sig stressade. I Vardagspuls pratade man om detta 24 februari 2016

Jag känner så enormt igen mig. Periodvis känns det långt borta, men så kommer stunder då det händer saker och jag känner att nu, nu är det nära. Snart orkar jag inte mer. Jag känner då att det är nära, så enormt nära att min kropp, mitt psyke totalt ska säga ifrån