Häromdagen när jag åt lunch med en bekant slogs jag än en gång av orättvisan som finns vad det gäller fertilitet och möjligheten att bli med barn. 

Tjejen jag åt lunch med, låt oss för enkelhetens skull kalla henne för Lisa, hade med sig sin lilla bebis på knappa tre månader. Efter en stund så kom vi in på det här med att planera barn och få barn. Hon berättade att hon från början egentligen inte hade haft någon direkt längtan efter barn, men så hade hennes lillasyster, låt oss kalla henne för Anna, legat på och tjatat om att de höll på att bli gamla och att man inte kunde vänta alltför länge till. Så när Lisas p-piller höll på att ta slut så bestämde hon och hennes särbo att de skulle börja försöka. De hann inte försöka så länge då hon blev gravid omgående. 

Anna däremot gick det inte lika bra för. Efter ett års försökande så gjordes en utredning som inte hittade några fel. Nu väntar de på att få påbörja sitt andra ivf-försök efter att den första misslyckades. 

Det sorgliga i just den här historien är att Anna och Lisa står varandra väldigt nära, samtidigt som de är väldigt olika. Anna är den medkännande, lyhörda tjejen som länge närt en önskan om att få bli mamma. Hon lämnade tex ett långt förhållande främst av den orsaken att hon kände sig nöjd med festarlivet och hon började längta efter giftermål, villa och barn, vilket han inte var intresserad av. Lisa i sin tur är mer självcentrerad. Jag vill inte gå in här på saker som exemplifierar detta, men det finns en hel del, vilket får mig att känna mig hemsk och dömmande i och med att jag uppmärksammat det. Tex var mitt intryck under vår lunch var bebisen mer var en accessoar än något annat. Det är då det känns så enormt orättvist att några som verkligen vill ha ett barn ska ha det så svårt, medan andra som inte när längtan men som kommer på att det ”kanske skulle kunna vara trevligt men det är inte hela världen om det inte skulle gå” lyckas på första försöket och dessutom  har en riktig glidargraviditet utan varken illamående eller andra krämpor. 

Visst är jag glad för hennes skull, men ändå. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på Anna. Hoppas verkligen hon och hennes man lyckas få sitt efterlängtade barn snart! 

Annonser

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

En väntan har tagit slut

Fina, rara JZ med man har äntligen efter många års längtan och väntan, efter en lång, krokig och backig väg äntligen fått bli föräldrar och till dom hittade jag denna dikt av Harriet Löwenhjälm och som skrevs för ca 100 år sedan

 

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN

Är det du, är det du, allra käraste barn, som har kommit till sist ändå.  Om du kunde begripa, vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå. 
Tänk att du skulle komma till sist det vågar jag väl knappast tro, fast det var då min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro. 
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag? Jag vill känna, att du är mig nära, jag vill höra dina andetag. 
Tänk, vad allting konstigt och krångligt med ens blivit lätt att förstå. Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå

Bebis

Igår kväll skickade bästa vännen ett sms om att vattnet hade gått så nu gissar jag på att hon ligger på BB med en bebis bredvid sig. Jag vet ju av egen erfarenhet att det kan ta tid från vattenavgång till födsel, men med tanke på att hennes värkar hade kommit igång lite smått och hennes store kom på bara några timmar så borde även lillebror vara snabb. Så nu väntar jag otåligt på besked
Jag kan ju erkänna att jag är aningens avis. På ett sätt vill jag ha ett barn till men samtidigt så kan jag inte förstå den önskan. Jag känner att två räcker. Det är jobbigt nog nu att räcka till åt de två vi redan har. 

Fast

Jag fick nys om denna artikel via Facebook, läste en del kommentarer och började fundera lite. En del tyckte att familjen ska få åka hem och staten/försäkringsbolaget/någon betalar resan, och vården på sjukhuset, en del tyckte att familjen skulle få låna pengar (av någon/staten/etc) och en del tyckte att de fick skylla sig själva och jag började fundera på var jag står. 

För det första så kan jag reflektera över hur det var när jag var gravid och skulle iväg på tjänsteresa till Finland under senare hälften av graviditeten (dock tidigare än den aktuella familjen). Jag kollade upp flygbolagets regler, jag kollade vad som gällde försäkringsmässigt och jag kollade med såväl barnmorska som läkare. Därefter funderade jag på sannolikheten på att något skulle ske under resan och utefter det bestämde mig för att åka. 

Den här familjen tycks enbart ha funderat på vad flygbolaget kräver, inte något annat. De har inte funderat på att mamman tidigare har fött barn alldeles för tidigt (vecka 28 tror jag det var), de har inte funderat på försäkringsmässigt annat än hemförsäkringen (och graviditetsförsäkring), att de reste i vecka 31, att de reste utanför EU eller något annat. De tänkte inte utan åkte. Och nu kom bebisen alltför tidigt och de sitter fast i Turkiet med en sjukhusräkning som tickar på och turkiska läkare som inte vill släppa det för tidigt födda barnet. Hur ser jag på saken nu? 

Jag tycker de var klantiga och hade allmänt huvudet under armen som bokade och åkte på resan innan de hade kollat upp saker och ting noggrannare. Särskilt med tanke på deras historia med prematur födsel i en tidigare graviditet. Jag tycker inte att de ska få hjälp med att bekosta resan hem för bebisen, det tycker jag att de ska bekosta själva. Eventuellt att de får låna pengar till hemresan av UD eller någon. Men det först när läkarna i Turkiet bedömer barnet gammalt och friskt nog att genomföra resan utan risk. Familjen bör även, tycker jag, kunna få låna pengar till sjukvårdsräkningen. Övriga kostnader tucker jag de får försöka fixa själva. Det är ändå de som satt sig i den sitta de befinner sig i idag. En kommentar på artikeln var att

Det är inte föräldrarna som straffas av sitt misstag, det är bebisen!”

Frågan är, straffas verkligen bebisen av att inte få åka hem till Sverige nu? Eller att föräldrarna oroar sig över räkningen? Jag kan inte se att det skulle vara så. Kanske om jag tvivlade på den turkiska sjukvården, men jag tror bestämt att den är helt ok där som här. Jag tror till och med att den kan vara lika bra som här i Sverige, om inte till och med bättre i vissa avseenden. 
Vad tycker du? Vad tror du?

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg vad du gjorde för exakt ett år sedan? Det gör jag. 

Jag hängde tvätt. Sedan hände det något, jag reflekterade över det, fortsatte hänga tvätt. 
När tvätten hängde på tork ringde jag några samtal och gick därefter och lagade middag. När maten var uppäten fick E åka till farmor och farfar, A och jag åkte till Mölndals sjukhus för att få det konstaterat som jag redan visste. Vattnet hade gått. Några timmar senare åkte vi hem igen, i väntan på värkar. 

Nästa morgon kände jag av lite värkar, men de försvann och de höll sig borta. Ända tills vi kom till Östra och de kopplade på CTG. Då kom de, värkarna. De kom med 6-7 minuters mellanrum. Vi beslutade oss för igångsättning. Jag ville föda i Mölndal men de hade fullt på förlossningen så i väntan på att få komma in åkte vi och åt lunch. Och så gick vi på second hand och köpte böcker. 

På förlossningen fick jag värkstimulerande. Mellan värkarna läste jag i min bok. När jag kände att en värk var på väg och jag inte hann säga till så klappade jag med handen på benet så att A skulle komma och hålla mig i handen. Efter ett tag fick jag lustgas. Och så sterila kvaddlar. Jisses vad ont de gjorde! När jag lagt ifrån mig boken så fokuserade jag under värkarna på en bild på väggen. Eller egentligen inte på själva bilden utan namnet på fotografen, Anne Giddes.

Men lustgasmasken läckte så barnmorskan gick ut för att leta efter en mindre mask. Då kände jag att nu, kommer den, bebisen! Barnmorskan kommer springande och ber mig knipa så att det inte ska gå för fort. Och jag knep. Det gick till min förvåning bra. Och så kommer hon, vår efterlängtade lilla bebis! Lillasyster föddes 17:45, en timme efter kvaddlarna, tre (eller var det fyra?) efter att vi blev inskrivna. Då, när vi blev inskrivna var jag bara öppen någon centimer, inte mer, så när hon väl hade bestämt sig kom hon fort! 

Och imorgon fyller den lilla damen 1 år! Oj, vad tiden går!

Imorgon blir bebis en månad gammal och vi har allt mer kommit in i livet som tvåbarnsföräldrar. I och med att hon blivit äldre så fungerar saker bättre och bättre och allt är inte bara äta-sova-bajsa för henne. Igår tex låg hon en lång stund nöjd i sin vagn och tittade när vi gick runt på Nordens Ark, något som inte har hänt förut. Och för varje dag som går älskar jag henne allt mer.

När jag ser bakåt i tiden på de senaste åren så förvånas jag av den saknad jag känner. Jag vet hur konstigt det kan tyckas vara men jag saknar spänningen i att göra graviditetstest. Jag saknar inte de negativa testen men just själva testandet. Och glädjen i ett positivt test. Jag saknar inte heller själva graviditeten men däremot förlossningen (!). Jag vet hur konstigt det låter men det är så det känns. Jag vill inte heller ha den här bebistiden igen heller. Jag vill inte heller ha fler barn. Kanske om jag var yngre, men inte nu. Andra kan vara hur bra mammor som helst trots att de är betydligt äldre än jag med mina 37 år, men själv känner jag att jag har gjort mitt. Så jag antar att jag helt enkelt får fortsätta sakna det hela

Förlossningen och lite annat under BB-tiden

Jag har inte riktigt haft koll på vad jag har fått med av allt och vad jag har missat. Nu har jag läst igenom allt och tänkte komplettera lite.

När vi kom till Mölndal så var det precis innan skiftbyte, så den barnmorskan som tog emot oss byttes ganska snart ut till en annan. Den nye var en äldre, erfaren kvinna. Så snart efter skiftbytet så visade ”vår” barnmorska oss till det rum som skulle bli vårt. Vi fick installera oss medan det värkstimulerande droppet förbereddes liksom antibiotikan. Medan jag satt och väntade på detta så satt jag i en skön fåtölj vid fönstret och njöt av den lugn och ro jag kände, och läste en bok mellan värkarna. När BM kom in med droppet så tyckte hon att jag såg ut att ha det så skönt så hon tyckte jag kunde få sitta där när droppet kopplades in. Och det är jag tacksam för! På så vis kunde jag verkligen känna mig avslappnad mellan värkarna som tilltog i styrka men fortsatte att kommavar 6-7 minut. Efter ett tag så började A komma och hålla mig i handen under värkarna, men sedan ville jag få lugn och ro och läsa emellan. Jag tänkte flera gånger

”en värk till, sedan ber jag om smärtstillande

Men så blev det aldrig. BM tog upp frågan och rekommenderade mig som omföderska sterila kvaddlar och lustgas. Jag är av den inställningen att hon borde ju veta bättre än jag då det är hon som är experten så jag valde att gå på hennes rekommendation. Fast först efter att A hade försäkrat sig om att jag skulle kunna få epidural om jag sedan så önskade.

Så här i efterhand är jag tudelad till Kvaddlarna. De fick tydligen fart på det hela, men samtidigt, den smärtan när jag fick dom..! Jag var inte alls förberedd på den enorma smärta det innebar, jag skrek och jag grät och jag bad dom sluta. Jag bad dom att inte röra mig något mera, att bara låta mig vara. Jag födde hellre utan smärtlindring än att de fortsatte. Allt som allt hann jag få sju stycken under den värk som jag fick detta. Jag satt i sängen när detta gjordes och efteråt ville BM att jag skulle sitta och luta ryggen mot sängen som var fälld i sittande läge, men smärtan efter Kvaddlarna satt i ett tag och jag kunde inte tänka ens tanken att något rörde mitt ryggslut. Först efter ett tag gick
jag med på att sätta mig så.

Vid något tillfälle så blev jag kissenödig och fick då ställa mig upp för att sedan kunna kissa i ett bäcken som lagts på en pall. Då känner jag hur gärna jag under värkarna vill ställa mig riktigt bredbent, bresa ordentligt för att få den bästa ställningen.

”Bredbent som en cowboy” minns jag att jag tänker.

Väl i sängen så får jag hjälp först av sköterskan, sedan av A som nu har fått övergå från att hålla handen till att hålla emot med benen, att vid värkarna spjärna emot med benen. Det känns bra. När A tagit över från sköterskan

Jag vet inte riktigt när det var, men vid något tillfälle så kollar BM och utbrister förvånat

”Nej, men! Här händer det saker! Du är redan öppen 8 cm!”

Ett tag är vi helt ensamma A och jag. Vart sköterskan är vet jag inte men BM har gått för att leta efter en mindre mask till lustgasen då den läcker lite ovanför näsan på mig. Mitt i en värk så känner jag att nu händer det saker. Jag känner att något är på väg ut och att jag vill krysta. Mitt i värken försöker jag genom att peka på mina nedre regioner förklara för A vad som händer. Jag ser att han inte förstår. Jag känner att jag bara måste få dit personal, NU och lyckas, trots det starka behovet av att krysta och trots den enorma känslan av att något är på väg ut, få ur mig:

”Kalla hit dom! Nu!” samtidigt som jag fortsätter peka mot händelsernas centrum. Jag märker hur han tvekar, ska han hålla emot benen eller ska han gå och ringa på hjälp? Han ringer. De kommer. Sedan händer allt jättesnabbt. Jag blir ombedd att ta det lugnt med en värk. Till min förvåning lyckas jag. Jag känner hur BM mellan värkarna drar i mina nedre regioner och jag blir riktigt förbannad på henne, måste hon dra i mig mellan värkarna? Jag vill ju ha paus varje sekund jag får möjlighet! Först nu börjar jag fatta vad som håller på och händer. Bebisen är verkligen på väg ut! Eller? Jag frågar. Jag får ett positivt svar. Och så känner jag hur bebisen glider ut. Och jag ser det blåa lilla livet. Och jag hör nästan omgående dess första skrik, och jag hör att någon säger att det är en flicka.

När det är dags för efterbörden att komma ut visar det sig att moderkakan är ovanligt stor. Stor men fin. Men det visar sig även att det finns en moderkaka till. En lite mindre. Men fin även den. BM visar och förklarar för mig och sköterskan. Jag är för omtumlad för att förstå. A klarar inte av att se på moderkakan så han har satt sig med din bok (!).

Idag så hade jag samtal med min BM. Jag frågade om det där med moderkakan. Hon trodde att det kunde ha varit två foster men att den ena hade tillbakabildats i vecka 7-8. Om det är så så betyder det ju att det där ägget jag gick tillbaka delade sig i två. Att det höll på att bli enäggstvillingar för oss…

Vad det gäller bebisen så var hon 50 cm lång och vägde 3760g vid födseln. Bröstet tog hon nästan omgående och ville sedan knappt släppa den på flera timmar.

Och idag, får vi äntligen åka hem!

20140705-135623-50183013.jpg