Möte med chefen

Idag hade jag mitt månatliga möte inbokat med min chef. Först så kollade vi lite på hur stor beläggning jag haft under mina första månader som konsult (och det var bra, jag har redan kommit upp i nivåer som flera av dem som jobbat som konsult i flera år är upp på, så helt klart bättre än förväntat! Hurra för mig!)

Sedan så kollade vi lite på hur det ser ut för mig framöver vad det gäller uppdrag. Det är fullt. Vi var väldigt överens om att jag inte ska ta på mig fler uppdrag för de närmaste månaderna. Mycket av det jag har inbokat är utbildning. Både hålla i färdiga utbildningar men även ta fram och sedan hålla i utbildningen. 

Slutligen så tog min chef upp min provanställning. Jag började ju med en sex månader lång provanställning. Detta var något som inte kändes helt bra för mig, men jag ville ha jobbet och jag hade inte så mycket att välja på om jag ville ha jobbet. Min chef började med att berätta att han trivdes verkligen med att jobba med mig, och att jag hade kommit in bra i gänget. Han hade frågat runt bland de andra, även folk från de andra kontoren som jag jobbat med under hösten, och han hade bara hört gott om mig. Han hade fått höra att jag är lätt att vara med. Att jag tog mig tid med mina kollegor. Var glad och positiv. Engagerad. Kunnig. Lyhörd. Duktig. Lugn. Det var många superlativ. Sådana som jag hört på tidigare jobb, men raka motsatsen till vad jag fick höra av min förra chef på mitt förra jobb.

Dessutom hade han pratat med någon kund och även där hade det varit bra feedback och nöjda kommentarer. I slutet av januari kommer vi ha en mer formell avstämning gällande min anställning men redan nu så sa han att det inte är tal om annat än att min anställning kommer att få fortsätta.  
Orden jag hörde fick mig att bli varm av glädje. Jag trivs. Jag mår bra. Jag känner verkligen att jag har hamnat rätt. I alla fall för tillfället. Och det känns skönt att bli bekräftad. Och skönt att höra att jag levt upp till min chefs förhoppningar och förväntningar. Men framförallt är det skönt att höra att det jag trott om mig som person kanske trots allt ändå stämmer även om det jag fick höra på gamla jobbet var något annat. Jag säger inte att det jag fick höra på gamla jobbet, det som höll på att ta knäcken på mig och som fick hela min världsbild att gunga, inte är sant. Det kanske var så. Kanske är det sådan jag var då. Men frågan är då, vad var det som fick mig att bli sådan? Vad var det som gjorde att jag ändrade mig så enormt? Att jag blev raka motsatsen mot den jag innerst inne är. Jag vet inte

Annonser

Visst är det kul att vara eftertraktad! Jag fick detta idag både till mitt LinkedIn-konto, jobbmail och privata mail. 

 

Mitt namn är Xxxx Xxx. Jag arbetar som specialistrekryterare och headhunter inom läkemedelsindustrin och jag rekryterar just nu för en Yyyy till ett läkemedelsföretag i Stockholm som jag skulle vilja prata med dig om. Kan vi boka en tid för ett telefonsamtal där jag kan berätta mer om tjänsten och om företaget som jag arbetar med just nu?
Med vänliga hälsningar

Xxxx Xxx

Någon måste ju ha tipsat om mig, men vem? Någon är det ju som känner till både mailadresserna? Lite nyfiken blir jag ju! 
Vad jag svarade? Jag svarade att jag hade min familj i Göteborg och därför var jag inte intresserad av jobb i Stockholm. Däremot om företaget ifråga kunde tänka sig ta in en konsult så skulle kanske firman jag jobbar på kunna vara behjälpliga 🙂

Gränsen mellan hjälpa sina barn och curling

Ibland när jag ser och hör folk om hur de hjälper sina barn så reagerar jag på att vissa föräldrar verkligen gör allt för sina barn. Ibland så känns det som att de går för långt och att man som förälder gör sina barn en björntjänst då man inte lär barnen att stå på sina egna ben. Ett sådant exempel är det här med att söka jobb. För ett tag sedan berättade en på jobbet att hon brukade sitta med sin son och söka jobb. Hon kollade annonser, markerade dom som hon trodde KU de vara intressanta och så satte dom sig tillsammans och skrev ansökan. Kan tillägga att sonen i det här fallet var 19, fullt frisk utan diagnoser, men mamman hade dock fått för sig att han har Asperger fast utredning visat att så inte var fallet. 

Idag satt jag och kollade lite i några köp- och säljgrupper på Facebook och såg då detta


Då undrar jag genast om dottern inte kan skriva själv? Att mamman skriver detta för sin dotters räkning tyder ju inte på att dottern är ”arbetsam” kan då jag tycka! Visst om förälder frågar på sitt jobb men att i allmänhet söka jobb åt sitt barn…

Tänk, gör tre år sedan, veckan innan midsommar så skrev jag på ett anställningskontrakt och i år så gjorde jag det igen!  Man får verkligen hoppas att jag blir betydligt mer långvarig denna gång än vad jag blev då med tanke på att då jobbade jag tre månader innan jag sa upp mig och började mitt nuvarande jobb.

Nu har det även blivit officiellt att jag kommer att sluta på företaget. Jag känner varje gång jag får någon kommentar om det att jag känner tvivel över orden. Jag har tydligen blivit så knäckt och jag har tydligen följt det råd som min chef gett mig, dvs att inte tro på det folk säger, särskilt inte om det är något med positivt innebörd då jag kan inte låta bli att tvivla på ordens uppriktighet. 

Tyvärr så får jag hela tiden bekräftelse på att jag verkligen gör rätt som lämnar företaget. Den här gången är det inte så mycket att jag hamnar i kläm utan snarare så är det en kollega som gör det. Frågan är vad jag kan göra för att hjälpa kollegan? Jag vill ju hjälpa, men jag vet inte hur. Inte mer än att försöka vara där och stötta och lyssna. Jag skulle vilja göra mer, men vad? Jag vet inte…

Jag känner mig så enormt stärkt efter det som hänt idag. Det känns som om jag har fått bekräftelse. Bekräftelse på det jag trott att jag var. Bekräftelse på mina erfarenheter. Bekräftelse på mina kunskaper. Bekräftelse på vad jag varit, innan allt som varit hände. Bekräftelse på allt det som är jag. 

Känslorna bubblar i mig. Jag vill skratta, jag vill skrika, jag vill gråta. Slå en volt, en kullerbytta, dansa. Ta ett glas vin, eller champagne. Eller varför inte en lyxig drink? 

Jobberbjudandet känns som en upprättelse. Den får mig att känna att jag hade rätt. De som jag tampats med hade fel. Eller så hade de rätt, men något drev mig till det. Och jag har mina teorier på vad detta ”något” kan ha varit i så fall. Eller snarare ”vem”. Nej, ”vilka” menar jag. 

Jag vet redan i stora drag vad jag ska säga till min chef när jag säger upp mig. Jag önskar bara att jag kunde få en minsta lilla glimt av tankarna och känslorna som dyker upp när jag lämnar fram min avskedsansökan. Lättnad? De slipper ju mig och de ”problem” som jag ansetts föra med mig. De får en möjlighet att anställa någon som de själva har valt, inte någon som någon annan har valt. Men så är det ju det, är det någon utifrån så behöver den läras upp, introduceras och det är ju jobbigt… För att inte tala om när man ska hitta någon… 

Men det är inte mitt problem. Jag hade ett problem. Jag gnällde mycket över det. Men så försökte jag också göra något åt det. Och jag lyckades. 

Jag har ganska säkerligen gjort mitt val. Det är det här jobbet jag blivit erbjuden som jag kommer tacka ja till. Resan på onsdag kommer jag att genomföra, mest för att bli riktigt säker på mitt beslut. Den tredje rekryteringsprocessen kommer jag att hoppa av så snart papprena är påskrivna. Det här jobbet kommer att föra med sig något helt nytt, samtidigt som jag får användning för de kunskaper som jag skrapat ihop under mina år inom området. Det här kommer att bli bra! Det här kommer att bli riktigt bra!

Idag hade vi ett planeringsmöte med avdelningen på jobbet. Jag kunde helt enkelt inte få till något engagemang eller intresse. Jag försökte hänga med i diskussionerna men det gick bara inte! Kanske var det den jobbiga natten som hade satt sina spår, även om jag inte kände mig så värst trött? Lillasyster hade sovit oroligt och det hade varit mycket spring, samtidigt som jag hade haft det svårt att varva ner igår kväll pga alla tankar om jobben jag sökt och pga knuten i magen som jag hade för att det efter en veckas ledighet var dags att återvända till jobbet. Samtidigt sov jag som en klubbad säl när jag sov och hade därmed svårt att vakna när det behövdes.

Det var som om det som sades på mötet inte angick mig. Att det inte hade något med mitt jobb att göra, vilket den har i allra högsta grad! Kanske var det ett omen om framtiden? Att jag anade vad som komma skulle? För på eftermiddagen blev jag erbjuden ett annat jobb. Ett jobb på ett annat företag. Ett av dom jobben jag varit på intervju på. Nu är bara frågan, vad gör jag nu? Ska jag tacka ja? Tacka nej? Avvakta och se hur det utvecklar sig med de andra tjänsterna? Hur länge kan de tänka sig att vänta på mitt svar?

På senare tid har det blivit en del intervjuer vad det gäller jobbsökandet. Av dom jobb som jag sökt har jag fått komma på intervju till samtliga. Ett av jobben fick jag träffa rekryteraren som tycktes bli förtjust i mig, men ändå så fick jag i slutet av förra veckan besked om att företaget hade gått vidare med andra kandidater. Någon direkt förklaring på vad det var jag föll på fick jag inte mer än att det var tuff konkurrens. Men så ringde rekryteraren och sa att en av de andra hade hoppat av och om jag fortfarande var intresserad så ville företaget träffa mig. Den rekryterande chefen skulle vara i Göteborg på torsdagen denna vecka. Tyvärr så gick det ju inte för mig i och med att vi åkte till Kreta just på torsdagen (igår). Då var det andra förslaget att jag skulle åka till den rekryterande chefen som sitter på enheten som ligger norr om Stockholm. Det betyder att det blir en heldags resa för mig. Frågan är vad jag ska säga på jobbet?

Ett av de andra jobben har jag varit på två intervjuer på. Igår när vi hade landat och jag satte åter på min mobil så fick jag ett sms om att jag hade ett meddelande på telefonsvararen. Det var de som ringde och sa att de ville träffa mig igen och bad mig ringa när jag kommit hem från Kreta! Så nu är det spännande! 

Förutom dessa två så väntar jag på beskedfrån ytterligare två företag. Jag tror inte att jag kommer att bli erbjudan jobb på någon av dom två. 

Frågan är egentligen vad är det jag vill? Vill jag bli konsult? Eller vill jag jobba på koncernnivå igen? Eller vill jag jobba lokalt i Göteborg och vara långt ner i organisationen? Jag vet inte! Alla jobben har något som lockar, alla har något som gör att jag tvekar… Sedan så vore det inte helt oväntat om jag inte blev erbjuden något av jobben. Jag menar, jag är ju inte ensam kandidat!

Jobb i kubik

Det har varit en period nu som i stora drag har varit bra på jobbet. Men jag känner ändå att jag vill vidare, jag har mött alltför många gånger på det jobbiga motståndet. Jag är inte rätt person i dagens organisation, så är det bara. 

Idag var jag på en heldagsmöte med några som jobbar högre upp i organisationen. Det är där jag vill vara om jag ska stanna kvar på företaget. Det kändes så annorlunda, gruppdynamiken, gemenskapen, allt! Men sannolikheten att jag skulle få komma dit känns så liten och ej aktuell för tillfället så det känns alltför långt borta för att jag ska orka bita ihop. 
På dagens möte var även min gamla chef från ett gammalt jobb närvarande. Rackarns vad jag saknar dom tiderna!

I fredags var jag på intervju på det där jobbet där rekryteraren redan kände till mig. Frågan är hur hon hade fått nys om mig då hon även hade koll på min finsks bakgrund… Intervjun höll på betydligt längre än normalt och än väntat, så det kan kanske ses som positivt, men jag vet inte… Vi får se helt enkelt

Imorgon ska jag på en annan intervju. Den känner jag mig rätt nervös inför då jag lär bli rejält grillad. Dels så ska jag göra en kort presentation på 10-15 minuter (och jag som inte lyckats komma på om vad 😱), dels så ska jag få en uppgift att lösa och eventuellt, förutom själva intervjun kan jag få utföra ett personlighetstest. Jisses Amalia vad jag lär vara mör efteråt! 

I övrigt så väntar jag på att ytterligare en arbetsgivare ska höra av sig till mig. De skickade ett personlighetstest i förra veckan som jag gjorde under helgen, nu inväntar jag på kallelsen till själva intervjun. Själva personlighetstestet kändes riktigt usel. Det var även en del med ett iq-test som var mer ”normal”. Tyvärr så drabbades jag av en rejäl energisvacka mitt i och fick rejäla problem med koncentrationen, så resultaten på den tror jag inte blev så bra.. 

Det sa bara ”klick”

Har du någon gång träffat en person och känt att allt bara har stämt mellan er, redan från första sekund? Ärligt talat så har jag inte känt så vad det gäller kärlek (mina känslor för A växte förvandlades sakta från en känsla av smicker till förälskelse under en hel dag, kärleken kom först långt senare) men däremot så har jag haft lyckan att träffa sådana personer några gånger i mitt liv. I tre fall har det varit i jobbet, en gång privat. Den där gången privat var för herrans många år sedan. Det var en förfest hos en kompis. Det var en kille där som jag klickade direkt med. Det kändes som om jag hade hittat min själsfrände, min tvillingsjäl. Jag tror inte någon av oss hade några sexuella känslor för den andre, det var bara som om vi möttes på samma plan. Dock så blev det inte något mer efter den kvällen då jag var rädd för att min pojkvän skulle bli avundsjuk, helt i onödan. Jag förmodar att jag redan då kände hur skört förhållandet var. Det höll ju inte så jättelångt efter det. 

Vad det gäller jobbet så var det en sådan upplevelse i veckan med den där personen på konsultbyrån som jag träffade. De har som sagt var inte något jobb att erbjuda mig för tillfället. Men mötet gav mig betydligt mer än vad jag någonsin hade förväntat mig. Hans energi, hans brinnande passion och brinnande intresse för de frågor vi diskuterade… Jag blev påmind om vad jag har haft, vad jag har känt. Och jag blev påmind om att jag kan visst få det igen. Jag hade trott att det var helt förlorat. I alla fall inom mitt arbetsområde, men nu insåg jag att med rätt förutsättningar så kan jag få det så igen. För långt där inne så brinner även min lilla låga. I rätt miljö, med tillgång av bränsle, syre och värme så kan den flamma upp igen. Det är det jag ska fokusera på. Det är dit jag ska nå igen. Jag vet inte när, jag vet inte hur, men det är mitt stora främsta mål nu. Jag ska bli glad igen. Jag ska hitta energin igen. Jag ska hitta passionen. Jag vet att jag kan!