En bra chef

Allt emellanåt så kan man läsa artiklar om vad en bra chef är och vad man förväntar sig av sin chef. Jag har ”alltid” vetat att olika människor har olika förväntningar och olika behov, men det är nog först nu på senare tid som jag insett hur olika behoven ser ut. Chefer som jag sett som bra har andra inte alls varit lika nöjda med, och tvärtom. Se bara chefen som jag hade på ”Företaget”, en av mina kollegor var ju verkligen supernöjd med den chefen medan jag…

Den chefen som jag sedan gick till när jag bytte jobb var precis vad jag behövde. Han lyssnade på mig när jag behövde prata, agerade när jag behövde att han agerade, men i övrigt så litade han på mig och mina kunskaper och det jobb jag utförde. Han fanns där när jag behövde, men samtidigt lät han mig jobba rätt fritt. Nu på senare tid har jag hört flera som inte varit alls lika nöjda som jag… Precis som när jag och den chefen jobbade ihop som kollegor för många år sedan. Jag var rätt nöjd med den chefen vi hade då, men nu i efterhand har jag förstått att kollegorna inte alla var lika nöjda.

Nu, i och med alla förändringar på jobbet har jag fått en ny chef igen. Jag har förstått från flera av mina kollegor att de är oroliga då den här chefen inte är bekant med vårt sätt att arbeta, men framförallt är de oroliga för att hen inte har kunskap om vårt expertisområde. Jag i min tur oroar mig inte ett dugg för just den biten. Jag ser inte att min chef ska behöva kunna så mycket om mitt expertisområde. Jag är ju van vid att vara ”experten” inom området. Det var bara på första jobbet efter min examen som min chef hade mer kunskaper inom området än vad jag hade, sedan dess har jag varit anställd för att hjälpa resten av organisationen med frågorna. Inklusive min chef i vissa saker.

Vi har helt klart olika behov. Nästa gång jag söker jobb så vet jag vad jag kommer att söka hos min chef.

Annonser

Världen är liten

Satt och kollade på LinkedIn och i mitt flöde dyker det upp en kommentar som en av mina kontakter (låt oss kalla honom Nisse) har kommenterat en persons (låt oss kalla henne Maja) inlägg. Det roliga i denna är att Maja är min ex-svågers nya fru. Hon lärde tydligen känna Nisse på LinkedIn då hon sökte jobb för ett år sedan.

Möte med chefen

Idag hade jag mitt månatliga möte inbokat med min chef. Först så kollade vi lite på hur stor beläggning jag haft under mina första månader som konsult (och det var bra, jag har redan kommit upp i nivåer som flera av dem som jobbat som konsult i flera år är upp på, så helt klart bättre än förväntat! Hurra för mig!)

Sedan så kollade vi lite på hur det ser ut för mig framöver vad det gäller uppdrag. Det är fullt. Vi var väldigt överens om att jag inte ska ta på mig fler uppdrag för de närmaste månaderna. Mycket av det jag har inbokat är utbildning. Både hålla i färdiga utbildningar men även ta fram och sedan hålla i utbildningen. 

Slutligen så tog min chef upp min provanställning. Jag började ju med en sex månader lång provanställning. Detta var något som inte kändes helt bra för mig, men jag ville ha jobbet och jag hade inte så mycket att välja på om jag ville ha jobbet. Min chef började med att berätta att han trivdes verkligen med att jobba med mig, och att jag hade kommit in bra i gänget. Han hade frågat runt bland de andra, även folk från de andra kontoren som jag jobbat med under hösten, och han hade bara hört gott om mig. Han hade fått höra att jag är lätt att vara med. Att jag tog mig tid med mina kollegor. Var glad och positiv. Engagerad. Kunnig. Lyhörd. Duktig. Lugn. Det var många superlativ. Sådana som jag hört på tidigare jobb, men raka motsatsen till vad jag fick höra av min förra chef på mitt förra jobb.

Dessutom hade han pratat med någon kund och även där hade det varit bra feedback och nöjda kommentarer. I slutet av januari kommer vi ha en mer formell avstämning gällande min anställning men redan nu så sa han att det inte är tal om annat än att min anställning kommer att få fortsätta.  
Orden jag hörde fick mig att bli varm av glädje. Jag trivs. Jag mår bra. Jag känner verkligen att jag har hamnat rätt. I alla fall för tillfället. Och det känns skönt att bli bekräftad. Och skönt att höra att jag levt upp till min chefs förhoppningar och förväntningar. Men framförallt är det skönt att höra att det jag trott om mig som person kanske trots allt ändå stämmer även om det jag fick höra på gamla jobbet var något annat. Jag säger inte att det jag fick höra på gamla jobbet, det som höll på att ta knäcken på mig och som fick hela min världsbild att gunga, inte är sant. Det kanske var så. Kanske är det sådan jag var då. Men frågan är då, vad var det som fick mig att bli sådan? Vad var det som gjorde att jag ändrade mig så enormt? Att jag blev raka motsatsen mot den jag innerst inne är. Jag vet inte

Visst är det kul att vara eftertraktad! Jag fick detta idag både till mitt LinkedIn-konto, jobbmail och privata mail. 

 

Mitt namn är Xxxx Xxx. Jag arbetar som specialistrekryterare och headhunter inom läkemedelsindustrin och jag rekryterar just nu för en Yyyy till ett läkemedelsföretag i Stockholm som jag skulle vilja prata med dig om. Kan vi boka en tid för ett telefonsamtal där jag kan berätta mer om tjänsten och om företaget som jag arbetar med just nu?
Med vänliga hälsningar

Xxxx Xxx

Någon måste ju ha tipsat om mig, men vem? Någon är det ju som känner till både mailadresserna? Lite nyfiken blir jag ju! 
Vad jag svarade? Jag svarade att jag hade min familj i Göteborg och därför var jag inte intresserad av jobb i Stockholm. Däremot om företaget ifråga kunde tänka sig ta in en konsult så skulle kanske firman jag jobbar på kunna vara behjälpliga 🙂

Gränsen mellan hjälpa sina barn och curling

Ibland när jag ser och hör folk om hur de hjälper sina barn så reagerar jag på att vissa föräldrar verkligen gör allt för sina barn. Ibland så känns det som att de går för långt och att man som förälder gör sina barn en björntjänst då man inte lär barnen att stå på sina egna ben. Ett sådant exempel är det här med att söka jobb. För ett tag sedan berättade en på jobbet att hon brukade sitta med sin son och söka jobb. Hon kollade annonser, markerade dom som hon trodde KU de vara intressanta och så satte dom sig tillsammans och skrev ansökan. Kan tillägga att sonen i det här fallet var 19, fullt frisk utan diagnoser, men mamman hade dock fått för sig att han har Asperger fast utredning visat att så inte var fallet. 

Idag satt jag och kollade lite i några köp- och säljgrupper på Facebook och såg då detta


Då undrar jag genast om dottern inte kan skriva själv? Att mamman skriver detta för sin dotters räkning tyder ju inte på att dottern är ”arbetsam” kan då jag tycka! Visst om förälder frågar på sitt jobb men att i allmänhet söka jobb åt sitt barn…

Tänk, gör tre år sedan, veckan innan midsommar så skrev jag på ett anställningskontrakt och i år så gjorde jag det igen!  Man får verkligen hoppas att jag blir betydligt mer långvarig denna gång än vad jag blev då med tanke på att då jobbade jag tre månader innan jag sa upp mig och började mitt nuvarande jobb.

Nu har det även blivit officiellt att jag kommer att sluta på företaget. Jag känner varje gång jag får någon kommentar om det att jag känner tvivel över orden. Jag har tydligen blivit så knäckt och jag har tydligen följt det råd som min chef gett mig, dvs att inte tro på det folk säger, särskilt inte om det är något med positivt innebörd då jag kan inte låta bli att tvivla på ordens uppriktighet. 

Tyvärr så får jag hela tiden bekräftelse på att jag verkligen gör rätt som lämnar företaget. Den här gången är det inte så mycket att jag hamnar i kläm utan snarare så är det en kollega som gör det. Frågan är vad jag kan göra för att hjälpa kollegan? Jag vill ju hjälpa, men jag vet inte hur. Inte mer än att försöka vara där och stötta och lyssna. Jag skulle vilja göra mer, men vad? Jag vet inte…

Jag känner mig så enormt stärkt efter det som hänt idag. Det känns som om jag har fått bekräftelse. Bekräftelse på det jag trott att jag var. Bekräftelse på mina erfarenheter. Bekräftelse på mina kunskaper. Bekräftelse på vad jag varit, innan allt som varit hände. Bekräftelse på allt det som är jag. 

Känslorna bubblar i mig. Jag vill skratta, jag vill skrika, jag vill gråta. Slå en volt, en kullerbytta, dansa. Ta ett glas vin, eller champagne. Eller varför inte en lyxig drink? 

Jobberbjudandet känns som en upprättelse. Den får mig att känna att jag hade rätt. De som jag tampats med hade fel. Eller så hade de rätt, men något drev mig till det. Och jag har mina teorier på vad detta ”något” kan ha varit i så fall. Eller snarare ”vem”. Nej, ”vilka” menar jag. 

Jag vet redan i stora drag vad jag ska säga till min chef när jag säger upp mig. Jag önskar bara att jag kunde få en minsta lilla glimt av tankarna och känslorna som dyker upp när jag lämnar fram min avskedsansökan. Lättnad? De slipper ju mig och de ”problem” som jag ansetts föra med mig. De får en möjlighet att anställa någon som de själva har valt, inte någon som någon annan har valt. Men så är det ju det, är det någon utifrån så behöver den läras upp, introduceras och det är ju jobbigt… För att inte tala om när man ska hitta någon… 

Men det är inte mitt problem. Jag hade ett problem. Jag gnällde mycket över det. Men så försökte jag också göra något åt det. Och jag lyckades. 

Jag har ganska säkerligen gjort mitt val. Det är det här jobbet jag blivit erbjuden som jag kommer tacka ja till. Resan på onsdag kommer jag att genomföra, mest för att bli riktigt säker på mitt beslut. Den tredje rekryteringsprocessen kommer jag att hoppa av så snart papprena är påskrivna. Det här jobbet kommer att föra med sig något helt nytt, samtidigt som jag får användning för de kunskaper som jag skrapat ihop under mina år inom området. Det här kommer att bli bra! Det här kommer att bli riktigt bra!

Idag hade vi ett planeringsmöte med avdelningen på jobbet. Jag kunde helt enkelt inte få till något engagemang eller intresse. Jag försökte hänga med i diskussionerna men det gick bara inte! Kanske var det den jobbiga natten som hade satt sina spår, även om jag inte kände mig så värst trött? Lillasyster hade sovit oroligt och det hade varit mycket spring, samtidigt som jag hade haft det svårt att varva ner igår kväll pga alla tankar om jobben jag sökt och pga knuten i magen som jag hade för att det efter en veckas ledighet var dags att återvända till jobbet. Samtidigt sov jag som en klubbad säl när jag sov och hade därmed svårt att vakna när det behövdes.

Det var som om det som sades på mötet inte angick mig. Att det inte hade något med mitt jobb att göra, vilket den har i allra högsta grad! Kanske var det ett omen om framtiden? Att jag anade vad som komma skulle? För på eftermiddagen blev jag erbjuden ett annat jobb. Ett jobb på ett annat företag. Ett av dom jobben jag varit på intervju på. Nu är bara frågan, vad gör jag nu? Ska jag tacka ja? Tacka nej? Avvakta och se hur det utvecklar sig med de andra tjänsterna? Hur länge kan de tänka sig att vänta på mitt svar?

På senare tid har det blivit en del intervjuer vad det gäller jobbsökandet. Av dom jobb som jag sökt har jag fått komma på intervju till samtliga. Ett av jobben fick jag träffa rekryteraren som tycktes bli förtjust i mig, men ändå så fick jag i slutet av förra veckan besked om att företaget hade gått vidare med andra kandidater. Någon direkt förklaring på vad det var jag föll på fick jag inte mer än att det var tuff konkurrens. Men så ringde rekryteraren och sa att en av de andra hade hoppat av och om jag fortfarande var intresserad så ville företaget träffa mig. Den rekryterande chefen skulle vara i Göteborg på torsdagen denna vecka. Tyvärr så gick det ju inte för mig i och med att vi åkte till Kreta just på torsdagen (igår). Då var det andra förslaget att jag skulle åka till den rekryterande chefen som sitter på enheten som ligger norr om Stockholm. Det betyder att det blir en heldags resa för mig. Frågan är vad jag ska säga på jobbet?

Ett av de andra jobben har jag varit på två intervjuer på. Igår när vi hade landat och jag satte åter på min mobil så fick jag ett sms om att jag hade ett meddelande på telefonsvararen. Det var de som ringde och sa att de ville träffa mig igen och bad mig ringa när jag kommit hem från Kreta! Så nu är det spännande! 

Förutom dessa två så väntar jag på beskedfrån ytterligare två företag. Jag tror inte att jag kommer att bli erbjudan jobb på någon av dom två. 

Frågan är egentligen vad är det jag vill? Vill jag bli konsult? Eller vill jag jobba på koncernnivå igen? Eller vill jag jobba lokalt i Göteborg och vara långt ner i organisationen? Jag vet inte! Alla jobben har något som lockar, alla har något som gör att jag tvekar… Sedan så vore det inte helt oväntat om jag inte blev erbjuden något av jobben. Jag menar, jag är ju inte ensam kandidat!

Jobb i kubik

Det har varit en period nu som i stora drag har varit bra på jobbet. Men jag känner ändå att jag vill vidare, jag har mött alltför många gånger på det jobbiga motståndet. Jag är inte rätt person i dagens organisation, så är det bara. 

Idag var jag på en heldagsmöte med några som jobbar högre upp i organisationen. Det är där jag vill vara om jag ska stanna kvar på företaget. Det kändes så annorlunda, gruppdynamiken, gemenskapen, allt! Men sannolikheten att jag skulle få komma dit känns så liten och ej aktuell för tillfället så det känns alltför långt borta för att jag ska orka bita ihop. 
På dagens möte var även min gamla chef från ett gammalt jobb närvarande. Rackarns vad jag saknar dom tiderna!

I fredags var jag på intervju på det där jobbet där rekryteraren redan kände till mig. Frågan är hur hon hade fått nys om mig då hon även hade koll på min finsks bakgrund… Intervjun höll på betydligt längre än normalt och än väntat, så det kan kanske ses som positivt, men jag vet inte… Vi får se helt enkelt

Imorgon ska jag på en annan intervju. Den känner jag mig rätt nervös inför då jag lär bli rejält grillad. Dels så ska jag göra en kort presentation på 10-15 minuter (och jag som inte lyckats komma på om vad 😱), dels så ska jag få en uppgift att lösa och eventuellt, förutom själva intervjun kan jag få utföra ett personlighetstest. Jisses Amalia vad jag lär vara mör efteråt! 

I övrigt så väntar jag på att ytterligare en arbetsgivare ska höra av sig till mig. De skickade ett personlighetstest i förra veckan som jag gjorde under helgen, nu inväntar jag på kallelsen till själva intervjun. Själva personlighetstestet kändes riktigt usel. Det var även en del med ett iq-test som var mer ”normal”. Tyvärr så drabbades jag av en rejäl energisvacka mitt i och fick rejäla problem med koncentrationen, så resultaten på den tror jag inte blev så bra.. 

Det sa bara ”klick”

Har du någon gång träffat en person och känt att allt bara har stämt mellan er, redan från första sekund? Ärligt talat så har jag inte känt så vad det gäller kärlek (mina känslor för A växte förvandlades sakta från en känsla av smicker till förälskelse under en hel dag, kärleken kom först långt senare) men däremot så har jag haft lyckan att träffa sådana personer några gånger i mitt liv. I tre fall har det varit i jobbet, en gång privat. Den där gången privat var för herrans många år sedan. Det var en förfest hos en kompis. Det var en kille där som jag klickade direkt med. Det kändes som om jag hade hittat min själsfrände, min tvillingsjäl. Jag tror inte någon av oss hade några sexuella känslor för den andre, det var bara som om vi möttes på samma plan. Dock så blev det inte något mer efter den kvällen då jag var rädd för att min pojkvän skulle bli avundsjuk, helt i onödan. Jag förmodar att jag redan då kände hur skört förhållandet var. Det höll ju inte så jättelångt efter det. 

Vad det gäller jobbet så var det en sådan upplevelse i veckan med den där personen på konsultbyrån som jag träffade. De har som sagt var inte något jobb att erbjuda mig för tillfället. Men mötet gav mig betydligt mer än vad jag någonsin hade förväntat mig. Hans energi, hans brinnande passion och brinnande intresse för de frågor vi diskuterade… Jag blev påmind om vad jag har haft, vad jag har känt. Och jag blev påmind om att jag kan visst få det igen. Jag hade trott att det var helt förlorat. I alla fall inom mitt arbetsområde, men nu insåg jag att med rätt förutsättningar så kan jag få det så igen. För långt där inne så brinner även min lilla låga. I rätt miljö, med tillgång av bränsle, syre och värme så kan den flamma upp igen. Det är det jag ska fokusera på. Det är dit jag ska nå igen. Jag vet inte när, jag vet inte hur, men det är mitt stora främsta mål nu. Jag ska bli glad igen. Jag ska hitta energin igen. Jag ska hitta passionen. Jag vet att jag kan!

Idag har det varit en bra dag, även om jag inte hann med så mycket på jobbet. Men just ämnet jobb har varit bra. Eller bättre sagt ämnet jobbsök. Dels så skrev jag nyligen att jag skickade spontanansökningar till två konsultbyråer. Den ena ska jag träffa imorgon, den andra hade jag en telefonintervju med i förra veckan (eller var det veckan innan?). Idag så ringde dom igen då de hade några frågor. Och så sa de att de ville träffa mig. 🙂

Igår så skickade jag iväg en ansökan på en tjänst som till mycket, i alla fall enligt annonsen de hade, påminde mycket om den tjänst som jag hade innan jag blev arbetslös för tre år sedan. Idag så ringde den rekryteringsfirman. De kände tydligen till mig redan innan! Så hade jag inte skickat min ansökan så hade de ändå kontaktat mig under veckan. Så nu har jag även en intervju inbokad med dom. 👍🏻

Det känns helt enkelt bra! Hoppas, hoppas att allt löser sig nu, att jag får något annat jobb än det jag har! Just nu har det varit bra ett tag, men jag tror helt enkelt inte att jag är rätt person att jobba där och företaget är inte rätt arbetsgivare för mig

Det känns bra

När jag vaknade imorse så var jag så trött på allt, så jag satte mig och skickade in mitt CV och personliga brev till två konsultfirmor. Nu, när dagen inte ens är slut så har både svarat. Den ena firman skulle kolla med sina samarbetspartners, den andre ska ringa upp mig på måndag för en telefonintervju. Även om det inte skulle bli något mer så vet jag i alla fall att jag på pappret är attraktiv inom min specialistområde. Och att jag kan lyfta upp det i mina ansökningar. 

It feels good…

Det bidde inget

…av det där jobbet. Men jag är inte förvånad. Jag var rätt tydlig och jag vet vad jag söker efter och dessutom så anade jag ju att de inte var riktigt på samma linje som jag, och det stämde. Så jag sörjer inte det hela så värst mycket. De hade helt enkelt inte det jag söker efter. Men jag vet, att när jag väl hittar det, och när jag även får jobbet, då kommer jag kunna nå långt. Jag kan få saker att ändras, att bli bättre. Mycket bättre. Det gäller bara att jag får förtroendet och resurserna för att genomföra ett sådant arbete. Jag vet att jag kan. Jag har det senaste året tvivlat oerhört mycket på mig själv och min kompetens, men jag vet, innerst inne min kapacitet och vad det är jag är kapabel att uppnå. Och en dag ska jag få chans att bevisa detta. 

Jobbsök

I veckan så var jag på en andra intervju på det där jobbet. Den här gången så var det på företaget och med var även representanter från rekryteringsfirman. Intervjun kändes bra, men vi får ändå se om jag fortfarande är intressant för företaget. Jag var väldigt tydlig med min ståndpunkt och även till varför jag söker annat. Jag är ju inte desperat efter ett nytt jobb. Och jag vet vad jag söker efter. Det här företaget kan kanske ge mig det. Om jag går vidare till nästa intervju så hoppas jag få svar på den frågan. Jag anar att det här jobbet kan bli en rejäl utmaning om jag får det. Samtidigt så är det inne på det spår som jag söker efter. Vi får väl helt enkelt se hur saker och ting utvecklar sig. När vi skulle gå så sa jag att jag hoppades att vi snart skulle ses igen och den rekryterande chefen svarade

”Det gör vi!”

Men jag ska ändå inte dra några förhastade slutsatser. 

Ännu roligare var det efter själva intervjun, på väg till bilen så gick jag och diskuterade med rekryteringsfirmans representant. Feedbacken jag fick därifrån var jätterolig att höra! I dennes ögon hade jag gjort en enormt bra intervju! Jag var tydligen inte så typisk tjejig i mitt sätt, utan mer manlig. Det vill säga jag lyfte upp mina positiva sidor och var det något jag ansåg mig vara bra på så sa jag det också. Positivt var också att jag tyckte att det som jag såg vara den största utmaningen även var det som lockade mest. 

Så, nu är det bara att vänta och se… Kanske är det här jobbet för mig, kanske inte. Jag vet bara att när jag väl hittar rätt jobb så kommer jag att med hög sannolikhet bli kvar där många år.. 

Självförtroende och självkänsla 

Jag har insett hur beroende jag är av få höra att jag är bra, att det jag gör är bra. Mitt självförtroende har aldrig varit bra, men senaste året har den verkligen fått sig ett knäck. Det jag varit med om, och som jag delvis fortfarande är med om på jobbet, har brutit ner mycket av det självförtroende som jag byggt upp under åren. Stundvis finns inte mycket mer än bara tvivel kvar. 

Med åren har ändå även självkänslan vuxit. Jag är en analytiker. Jag analyserar, som den ingenjör jag är i grund och botten, mina motgångar. I grund och botten, vad det gäller min yrkeskompetens, har jag en mycket god självkänsla. Men även den har havrerat under de månader som jag varit åter på jobbet, även om den stundvis lyser upp. Tyvärr så har allt som har hänt under dessa månader ruckat dess grund och det finns mycket tvivel. Särskilt som man fått höra att man är totalt tvärtom mot vad man själv trodde sig vara. Det är då det är så skönt att få bekräftelse på att det ändå finns de som anser att man är inte helt ute och cyklar. Det känns skönt att få höra att man är duktig och kompetent. Att man har ett sätt som uppskattas. Har kunskaper som värdesätts. Att man inte är så dum och dålig som andra lyckats få en att tro att man är. Bekräftelse på att man duger som man är

Igår fick jag positiv bekräftelse vid framförallt två tillfällen. Först när den där rekryteraren ringde, sedan när jag och en kollega gjorde varandra sällskap efter ett möte, på väg till bra respektive ”hemlokaler”. Dessa två tillfällena gjorde min dag. Och delvis även denna. Fortsatt positiv bekräftelse fick jag vid den där intervjun idag. Rekryteraren gillade mig. Jag hade erfarenheten som krävdes för den aktuella tjänsten. Och hon tycktes även se att jag hade rätta personligheten. Hon gillade mig. Nu skulle hon ge det aktuella företaget mitt CV och personliga brev så får vi se sedan om de är på samma spår som hon. Skulle det inte bli aktuellt med just det här jobbet så fanns det kanske möjlighet att på sikt antingen bli konsult hos dom, eller till och med jobba med frågorna hos dom. 

Ärligt talat, jag tror inte att jag trots allt kommer att gå vidare i processen. Att företaget kommer att vilja gå vidare med mig, men det är inte så mycket för att jag tvivlar på mig och det jag har att erbjuda, utan snarare att de inte ser samma som rekryteraren. Och att de inte ser att jag är riktigt den rätta för dem. Och i så fall är ju inte de heller rätt för mig. Denna situation har jag nog av idag. Men jag tror på att någonstans så finns Jobbet. Jobbet där jag får utvecklas. Och där jag kan utveckla saker. Ett jobb där min kompetens uppskattas. Och där mitt område betyder något. Jobbet där jag trivs och mår bra. Och förr eller senare tror jag att jag kommer att få det! Jag hoppas på förr. För jag vet, den dagen jag kommer till en arbetsgivare som kan ge mig det jag vill ha, då har de fått en mycket kompetent person som blir dom trogen

Snabba puckar

Skickade in en jobbansökan. Knappa tre timmar senare ringer telefonen och rekryteraren bokar in ett möte. Ett möte som bokad in ett dygn senare. Fortsätter det så här så har jag ett nytt jobb om en vecka 😆

Jag har den senaste tiden varit rätt harmonisk även om jag samtidigt känner en stor uppgivenhet. Jag har insett att jag inte har någon framtid hos den arbetsgivare son jag är hos idag. Visst, det är ett bra företag, men inte för mig. Dels så orkar jag inte med den psykiska motarbete som jag stöter på i vardagen. Det tär att från den största organisationen inom verksamheten hela tiden känna sig motarbetad, nervärderad och till och med idiotförklarad. Att veta att viss del av organisationen med hög sannolikhet ser en som inkompetent och totalt okunnig. Det tär att få höra från sin närmaste chef att en viss del av organisationen, utan att denne nämner vilken, anser att jag är svårtillgänglig och att man inte kan vänta sig varken svar eller hjälp från en. Särskilt som en själv får helt andra signaler från folk man möter. Det tär att få höra att man ”kör sitt eget race” och det man gör enbart är skrivbordsprodukter som inte fungerar i verksamheten. Men jag kan ju gissa med tanke på den återkoppling jag får från andra delar av verksamheten… Särskilt som man själv upplever att man verkligen försöker involvera och ta hjälp av verksamheten att få saker rätt redan från början. Det tär även att alla ens ideér avslås och förkastas med motiveringen att det inte fungerar av en eller annan anledning. Det tär att ha en annan vision om hur företaget ska nå vissa mål när de som bestämmer inte ser detsamma. Det hela blir ju inte heller lättare när det finns personer som öppet visar sina känslor för en. Som kommer till möten men sitter där och knappar med annat på sina datorer. Som knappt svarar när man ställer frågor eller undrar över deras syn på saker och ting. 

Därför är det inte konstigt att  jag känner att företaget inte är det rätta för mig. 

Inte när jag samtidigt får höra från andra att de i första hand vänder sig till mig då de vet att från mig får man alltid hjälp och svar.  Jag vet att jag försöker involvera verksamheten men i de fall där jag inte lyckas få svar får jag antingen köra på det jag tror eller så låta det vara helt. Jag vet att i de fall där jag får veta att något inte stämmer i det jag har tagit fram så försöker jag ändra på det, bara jag vet vad det är som inte fungerar. Men det är inte lätt att ändra på något när man inte får veta vad det är som inte fungerar. Eller vart det inte fungerar. Jag får bekräftelse från andra inom mitt expertisområde och från andra företag att mina ideér fungerar. Jag får även bekräftat från personer som är med på möten att jag blir konstigt behandlad. De reagerar på att jag inte får några svar, de reagerar på den öppna motvilja som visas genom stirrandet i dataskärmen, knapprandet på tangentbordet och den negativa ton och attityd som jag möts av. Jag får även bekräftelse från andra delar av organisationen om min kompetens och min kunskaper. Och det är skönt. Annars skulle jag helt börja tvivla på mig själv. Tvivlar jag ändå, men utan all den bekräftelse som jag ändå får skulle jag nog bryta ihop helt. Jag skulle knäckas i småsmulor och pulvriseras totalt. Men nu kan jag hålla mig något sånär samman. För innerst inne så vet jag ju vad det är jag tror på, innerst inne vet jag vad jag kan och att jag är bra på det. Nu gäller det bara att hitta en arbetsgivare som har samma bild som jag. Som tror på de verktyg och metoder som jag tror på. 

Det är synd att det för tillfället knappt finns några jobb inom mitt område att söka. Det är synd att jag är så nischad. Samtidigt så är jag rätt kräsen. Jag vill inte hålla på och byta jobb titt som tätt framöver. Därför söker jag enbart de jobb där jag tror att jag kan få det jag söker efter. Några fler jobb ”bara för att” tänker jag inte söka. Jag tänker bara söka jobb som känns bra i magen. 

Snubblande nära

”Jo, det gick bra. Du var med till slutet”.

Pratade med en person idag med insyn i en rekrytering som jag var involverad i tidigare i höstas. Ett jobb som jag verkligen ville ha. I vanlig ordning kom jag långt, men snubblade på mållinjen. Tydligen finns det förhoppning om att det blir fler rekryteringar framöver och då kommer jag att söka på nytt. Då hoppas jag verkligen att jag kan komma över mållinjen

Besvikelse

Nu kan jag ge upp hoppet om det där jobbet som jag redan tidigare egentligen hade gett upp, men där hoppet väcktes i och med att mina referenser berättade att de hade blivit uppringda. Besvikelsen är nu stor, om än inte så stor som jag hade trott att den skulle vara. Jag hade ju ändå gett upp hoppet om den redan en gång tidigare. Det jobbiga är att jag de senaste dagarna hade blivit än mer säker på att det var det jobb jag ville ha, det jag vill hålla på med, inte något av de två andra som jag nämnt. Frågan är nu hur jag ska gå vidare? Fortsätta på det jobb jag har och fortsätta att må dåligt eller hoppas på att få något av de två andra jobben som jag har mina tvivel om? Söka annat, jo, men det är ju inte direkt så att jobb inom mitt område växer på träd. Och det jobbet jag fick besked om idag, det är ytterst få som jobbar med just det. Kanske konsult kan vara en lösning? Jag vet inte. Jag vet inte alls vad mitt nästa steg blir

Ett steg framåt

Idag fick jag ett trevligt samtal. Jag har gått vidare ytterligare ett steg i processen på ett av de tre jobb jag sökt. Det jag vill mest kom jag till en andra intervju, men där tycktes det ta stopp då det har gått så pass lång tid. Kvar återstår det där jobbet där rekryteraren kontaktade mig, jag skickade mitt CV och rekryteraren skickade den till företaget. Där har jag inte hört något mer. Och så har vi det tredje jobbet som jag nu ska skicka referenser till. Jag är en av tre slutkandidater som kommer att få träffa den rekryterande chefen. 

Jag har sökt två jobb, både har jag kommit på intervju på. Och så har vi det tredje jobbet. Den hoppas jag på, fastän jag tvivlar. Mycket. Tre helt olika jobb. En som myndighetspersonal, en som ansvarar för mitt expertisområde på företagets enheter i Europa och så det tredje, även det på en myndighet, men på en betydligt mer avslappnad och inte fullt lika prestigefyllt jobb. Nu undrar jag vad det är jag vill och hoppas på mest? En är otroligt stimulerande och krävande på en och samma gång, samtidigt som jag skulle lära mig otroligt mycket. En är ett steg uppåt i karriären, ett spännande och mycket utvecklande jobb, men mycket kravfyllt. Och så slutligen den tredje tjänsten. På sitt sätt ett steg nedåt i karriären. Men en möjlighet att hitta mig själv, slippa all prestige, all konkurrens och förhoppningsvis alla krav på att slå sig fram med vässade armbågar. Alla har de sin tjusning. Alla har de sina baksidor. Frågan är vad jag vill. Vad är det som passar mig bäst just i det liv som jag lever nu, i det liv jag vill leva framöver? Jag vet inte! Sedan så är ju frågan om jag ens i slutändan ens blir erbjuden något av jobben överhuvudtaget…

Något bra

…måste jag trots allt sagt till den där engelske rekryteraren i förra veckan, plus att CV:n jag skickade var nog inte helt ointressant med tanke på dagens mail i maillådan:

”Further to our recent conversation I have pleasure confirming that we have submitted your details to X regarding the opportunity we discussed.”

Tester vid rekrytering

Något som jag reflekterat över under alla mina år ute på arbetsmarknaden är hur många olika personlighetstester det finns och som används vid bland annat rekryteringar. De flesta handlar om hur man är som person och hur man reagerar i olika situationer. För mig är det ett fullständigt mysterium hur dessa kan resultera i ett resultat som sedan används som en av beslutsunderlagen om en person går vidare i processen eller inte. Visst, när rekryteraren/personalaren har gått igenom resultaten med mig så har det i de flesta fall stämt bra överens med hur jag ser på saker och ting och hur jag reagerar i olika situationer, men likväl är det för mig ett mysterium hur svaren på så konstiga frågor kan leda till någonting över huvudtaget. Oftast så har man fyra olika alternativ att välja emellan och så ska man välja det som passar bäst. 

Tex så kan frågan vara att vilket av påståendena passar bäst på en själv och alternativen är något i stil med:

  • Jag gillar bananer
  • Apor är gulliga
  • Himlen är blå
  • Vatten är kallt

Nu är dessa konstateranden påhittade, men liknande bredd kan det vara på alternativen på de ”riktiga” testen (liknande i alla fall i mitt tycke). Ofta så tycker jag att det är lögn att ärligt kunna rangordna saker och ting, men men, vad ska man annars göra?

Något som jag enbart har upplevt en gång var att genomgå ett iq-test under en anställningsprocessen. Eller nåja, de kallade den inte för iq-test, men delar av det påminde starkt om det. Delar av den påminde om frågor vid högskoleprovet och några påminde om det där leken ”vad ska bort” som Magnus, Brasse och Eva lekte i Fem myror är fler än fyra elefanter. Och när jag efteråt sedan googlade på testet så står det klart och tydligt ”behåvningstest”. 

  
Resultatet då? Personlighetstestet visade på en sak (stämde i de flesta fall med situationen jag hade just då) och begåvningsmässigt… Ja, där låg jag tydligen strax under medel. På logiskt tänkande var jag strax över men språkligt och något annat låg jag precis under. Så jag är helt enkelt lite dummare än snittet. 

I feel good, I feel good now

Det där samtalet gjorde verkligen susen och resten av dagen har jag verkligen känt mig på gott humör. Borta var den där uppgivna känslan som jag haft ett tag och som ökade imorse efter en konversation med vd:n då jag insåg till fullo att jag med hög sannolikhet inte är rätt person på den tjänsten jag sitter på. I alla fall inte på detta företag. Har man ett stort intresse i sitt jobb, har man ett visst synsätt och en viss tro på hur man ska gå tillväga för att nå ett visst mål och man inte delar den med vd:n, ja, då är det nog läge, om man inte redan innan gjort det, att ta en funderare på om det inte vore det bästa för alla parter att söka sig vidare. Visst, vi delar samma mål, men vi delar inte uppfattning på om hur man ska ta sig dit. Och det är något som är viktigt för mig. Jag kan tyvärr inte helhjärtat stå bakom något som jag inte tror på. Och jag vill ärligt talat inte bara gå till mitt jobb för att bara lyfta min lön. Jag vill mer! Jag vill känna glädje när jag tänker på mitt jobb! Jag vill känna att jag utvecklas på mitt jobb! Jag vill känna att det jag gör utvecklar företaget jag arbetar på! Jag vill känna passion, glädje, engagemang… 
Jag tror absolut inte att jag går vidare med den där tjänsten. Men det är verkligen underbart att ha blivit uppmärksammad! Särskilt som den rekryteraren som ringde är nischad på rekrytering inom mitt specifika arbetsområde! Tänk att hon hittade mig! Tänk att hon blev så pass intresserad av min halvtaskiga profil på LinkedIn att hon sökte upp mitt telefonnummer och allt! Helt fantastiskt!

Tänk att ett enda telefonsamtal kan göra så stor verkan! Ett enda, ynka samtal…

  
Jag la in den här bilden för just den dagen när jag tog den så mådde jag också så himla bra. Och idag, när jag mår så bra igen, när vindarna blåser utanför fönstret, så är det härligt att känna hur bra det känns i hjärtat för tillfället. Och minnas hur vackert det var då, och att det då kändes lika bra. 

Igår:Telefonen ringer och jag ser att det är ett utlandsriktnummer. Då jag står och pratar med en arbetskamrat så trycker jag bort det. Glömmer bort det hela 

Idag: Jag har precis avslutat ett möte och ska sätta mig ner och skriva ihop en sammanfattning på det som sades när telefonen ringer. Än en gång tyder numret på att den kommer från något annat land. Jag svarar. En engelsk kvinna presenterar sig. Hon är rekryterare och har sett min profil på LinkedIn. Hon hjälper ett globalt företag att rekrytera till en tjänst inom mitt område. De vill ha någon som är senior inom området då tjänsten innebär att man ansvarar för frågorna globalt. Tidigare har man haft en på varje enhet, nu vill man ha någon som kan leda dessa till att arbeta strukturerat på samma sätt för att på sikt nå en gemensam certifiering. 

Gissa om jag är intresserad! Fast jag tror inte att jag är tillräckligt senior i det långa loppet…

På jakt

Då är det åter igen jakttider. Jag är på jakt. På jakt efter ett nytt jobb. Jag mår inte bra i det som är nu på jobbet och jag behöver därför göra något åt saken. Mer eller mindre sedan jag kom tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten så har det varit jobbigt. Inget är som det har varit, allt har förändrats. Som det är idag så naggas mitt självförtroende allt mer för varje dag som går. Vissa dagar så händer det något som stryker egot, och självförtroendet, medhårs och allt känns aningens bättre men mestadels är det tvärtom. Jag som tidigare har älskat mitt jobb känner för varje dag som går hur jag bryts ner allt mer. Det är inte ofta som jag känner någon som helst glädje på morgonen när jag åker till jobbet. Allt det engagemang jag en gång kände är borta och in har istället apati och uppgivenhet kommit. 

Frågan nu är vad det är egentligen jag vill. Jag vet inte. Eller lite vet jag ju. Är det så att jag vill fortsätta med något liknande det jag  gör idag så kan det dröja innan jag hittar något. Dels för att jag är kinkig, dels för att jag fortfarande minns hur svårt det var då, för 2,5 år sedan när jag var arbetslös och sökte jobb. Hur jag lyckades komma till intervju, och i många fall även till en andra, men där var det stopp. Om och om igen. 
Frågan är som sagt var vad är det jag vill? Jag vill ju trots allt inte ta vilket jobb som helst inom ”mitt” område och då finns det inte så mycket kvar. Inte på den här nivån. Kanske man skulle göra något helt annat? Frågan är i så fall vad? Jag ver inte. Jag vet verkligen inte…

Man kan ju undra

Häromdagen så pratade jag med en person som jag använde som referens när jag sökte jobb då för två år sedan. Det jag fick höra fick mig att nästan ramla av stolen…

För två och ett halvt år sedan blev jag uppsagd från mitt jobb pga arbetsbrist. Omstruktureringar gjorde att den avdelning som jag jobbade på lades ner och jag blev arbetslös. Jag sökte ihärdigt jobb under ett halvår, fick komma till många intervjuer, ovh flera arbetsgivare ville till och med träffa mig flera gånger men jag lyckades aldrig riktigt nå ända fram. Inte förrän jag fick jobb på en slags konsultfirma. Jag var superglad för jobbet och trodde att den skulle bli riktigt bra, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig… Det gick så långt att jag hade ont i magen varje morgon när jag skulle till jobbet. Men ändå hade jag inte en tanke på att byta. Jag var ju ny och det jobbiga skulle vara klart vid årsskiftet. Men så ringde en rekryterare och lyckades tjata dig till att jag skickade in en ansökan, trots att jag egentligen inte var intresserad. Jag sökte även i samma veva en tjänst på ett företag som ligger väldigt nära där jag bor, ett företag som jag många gånger åkt förbi och tänkt att vad skönt det vore att bo så nära jobbet. Det hela slutade med att jag blev en av slutkandidatermna på både tjänsterna. Och jag blev erbjuden tjänsten som jag från början inte varit ett dugg intresserad av. Och jag tackade ja, då jag tillslut hade blivit intresserad (enbart pga den person som skulle bli min chef). 

Jag hade jobbat på det där konsultföretaget i tre månader när jag bytte. Och min chef där… Ja, hon blev minst sagt inte glad! Hon idiotförklarade mina referenser och tyckte att de hade ljugit för henne och jag vet inte allt vad hon sa. Och jag trodde att historien var slut i samma veva som jag slutade. Men det jag gick veta nu… Tydligen hade hon ringt mina referenser och skällt ut dom! Som om det var deras fel att jag bytte jobb! Och jag som hade försökt förklara men tydligen hade inget av det gått in…

AAAAARGH!

Jag har fått en sak till min jobbmail som jag måste fylla i. Då jag inte kan komma in i datorn då jag knappt öppnat den sedan jag blev sjukskriven strax innan jag skulle på föräldraledighet så var jag glad över att jag även får in mailen till jobbtelefonen. Det är ju jättebra! Då kan jag ju skicka vidare det aktuella mailet till min privatmail, fylla i dokumentet och så skicka tillbaka till avsändaren. Super! Ja, om man nu kom ihåg lösen, vill säga. Då vi bara har en gammal (med betoning på gammal) skitdator hemma som kopplar upp sig på internet när den själv känner för det så gör jag så gott som allt i mobilen eller i ipaden där jag har min mail. Jättebra. Tills man ska göra något i en annan dator. Jag kommer inte ihåg mitt lösen.

Ja, ja. Ingen fara. Jag kommer ihåg lösen till min skräpmail i alla fall. Men när jag försöker logga in på den, ja, då får jag ett säkerhetsmeddelande från hotmail om att jag måste verifiera mitt konto. Och det måste jag göra med mobil eller ett annat mail. Jättebra, då tar jag mitt privata och så fixar jag det via mobilen. Just det ja. Det kommer inget #!,~€€~>€\~€>\_$£*{%<_ 😖😡

Så nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra. Jag måste få iväg den där saken. Jag kan inte åka till jobbet och försöka få datorn fixad, då jag kan ju inte direkt ta med E med hennes vattkoppor. Och så har jag ju dessutom även ett jobb som jag skulle vilja söka. Ett jobb som jag tror skulle vara ett steg i den riktning jag tror att jag vill gå. Men det går ju inte direkt att söka jobbet via mobilen och i Word eller excel… Blää! Nu skiter jag i detta och går och lägger mig!

Intressant profil

Av förståeliga skäl så är jag inte på jakt efter nytt jobb för tillfället, men likväl så tycker jag att det är kul, och smickrande när rekryterare kontaktar en för att man har ”en intressant profil” och ”intressant bakgrund”. Nu var det ett tag sedan senast men igår hände det igen. En rekryterare hade hittat min profil på LinkedIn och ansåg att jag var intressant. Kul! Särskilt som jag för 1,5 år sedan sökte den här tjänsten och till och med var den ena av slutkandidaterna! Den som sedan fick tjänsten var också samma person som var min företrädare på det jobb jag hade under tre månader i höstas. Via gemensamma kontakter så har jag förstått att hon bytte jobb då hon på det nya jobbet skulle få en roll som en slags ”manager”. Även detta jobb har jag varit slutkandidat på. Den som har följt mig ett tag kommer kanske ihåg turerna jag hade ett tag med ett företag (slutkandidat, men ansågs plötsligt inte vara kompetent nog för att ansvara för arbetsmiljöfrågor inom Norden, trots att jag haft motsvarande roll, men då globalt. Och senare var det inte bara en, utan två rekryterare som kontaktade mig rörande den tjänsten).

Så visst är det kul att vara poppis! Det är bra för ett rätt slitet ego…

Liten värld. Eller är det bransch?

När jag var arbetslös för ett år sedan så sprang jag på en hel del intervjuer. Många blev jag kallad till och ett antal kom jag vidare och ett antal blev jag även en av slutkandidater på. Ett sådant jobb var på ett företag som jag verkligen ville ha. Företaget, låt oss kalla det för T kändes intressant, liksom själva tjänsten och jag ville verkligen ha jobbet. Tyvärr valde de den andra kandidaten. När jag sedan fick jobbet som jag började på i augusti fick jag veta att min företrädare där var den som var den ”andre” kandidaten på det där företaget T, dvs hon hade fått det där jobbet som jag verkligen ville ha.

Igår så såg jag att T hade en annons ute igen på just den aktuella tjänsten. Genast blev jag nyfiken och var tvungen att kolla runt lite bland mina kontakter för att höra om det var så att min ”konkurrent” hade bytt jobb och om kontakterna visste varför i så fall. Mitt intryck av T hade ju varit så gott, hade jag missbedömt dom så totalt? Eller var det bara så att de hade gjort ett felaktigt val?

När jag fick veta varför ”konkurrenten” hade bytt kunde jag inte låta bli att skratta högt. Hon hade blivit erbjuden en tjänst som man kunde se som en chefstjänst och det hade lockat henne så att hon hade sagt upp sig. När min källa berättade vilket företag det var på och vilken tjänst kunde jag inte låta bli att skratta ännu mer. Jag kände till även det företaget! I december för ett år sedan så var jag en av två slutkandidater för just den tjänsten. Jag fick inte jobbet för deras globalt ansvarige för ”mina” frågor trodde inte att jag skulle klara av att hantera deras femton enheter i Norden. Att jag i mitt jobb innan jobbat med samma frågor, fast då med femtio enheter runtom i världen och där flertalet av dessa enheter dessutom var betydligt större och med fler anställda tycktes de ha missat på något vis även om jag ansåg att jag hade varit tydlig med det. Liksom att jag pratar nästintill flytande finska vilket skulle underlättat betydligt på de finska enheterna. Det lustiga var att de inte trodde på den andre kandidaten heller så de gick ut med annonsen igen.

Så gick tiden och senare under våren såg jag deras andra (?) försök till rekrytering inte hade gått bra heller då de hade ute tjänsten igen. Denna gång hade de tagit hjälp av en rekryteringsfirma i Jönköping. Jag skrattade än en gång åt saken och tänkte inte mer på det. Det vill säga tills telefonen ringde en gång. Det var en rekryterare som hade lyckats hitta mig på LinkedIn (tror jag det var) och som utifrån det hon hade sett där kunde eventuellt passa till en tjänst som hon skötte rekryteringen till. Tror ni inte den rekryteringen var till just den där tjänsten? Jajjemen! Så var det! Jag berättade hela historien och sa därefter att de höll nog inte med henne om att jag skulle passa på tjänsten. Hon höll med och frågade bedrövad om jag hade några tips att ge henne. Jag gav henne det lilla jag hade.

Återigen gick tiden och det blev augusti och jag började på det jobb jag tillslut hade fått. Redan under första veckan där så ringer min telefon. Ni kan ju gissa vad det handlade om. Just det, en ny rekryterare som lyckats få tag på mitt cv och som tyckte att jag verkade passa in bra för tjänsten på det där företaget… 🙂 Än en gång tackade jag nej och än en gång berättade jag hela historien. Sedan har jag inte hört något mer om varken tjänsten eller företaget. Tror jag i alla fall. Och fram tills idag då. För tror ni inte att min konkurrent, som dessutom var min företrädare på mitt förra jobb, hade fått det där jobbet på det där företaget..? Och enligt min kontakt hade min konkurrent varit den andre slutkandidaten redan då när jag var slutkandidat för den aktuella tjänsten då, ett år tidigare…

Vissa skulle kanske se det som ett misslyckande, att hon än en gång fått ett jobb som jag har velat ha, men det är inte så. För mig känns det mer som att det inte kunde blivit bättre. När jag ser på det hela så här i backspegeln så ser jag att så som det blev, att jag inte fick jobben, är bra, och att det jobb jag har nu är verkligen det rätta för mig. Visst hade jag nog trivts på företaget T, om de hade varit så att de hade erbjudit mig jobbet, och inte henne. Men mitt nuvarande jobb är verkligen jättebra och jag trivs så enormt bra, och med tanke på Lilla Stjärnan så mitt nuvarande jobb helt perfekt! Och det känns så himla bra att känna att det som blev verkligen var det bästa för mig! Och ärligt talat, jag skulle inte vilja vara någon annanstans!

Förberedelse inför anställningsintervju

När man är jobbsökande så hoppas man ju bli kallad till intervju. När man väl sitter där känner nog sig de flesta nervösa och lite spända, men laddade. Och man vill nog gärna vara så förbered som det bara är möjligt. Frågan är hur man skulle känna sig om man fick någon av dessa frågor ställda (eller liknande frågor)?

Jag har aldrig fått sådana frågor men däremot har jag varit på en väldigt konstig intervju. Det var Proffice som skötte rekryteringen. Annonsen jag sökte på var väldigt allmän, men ändå tydde den att det var inom ”mitt” område. Själva intervjun var väl rätt normal men när jag började ställa frågor så blev det väldigt konstigt. Rekryteraren visste inte riktigt vad företaget hette, men hon trodde att det hette si och så. Hon visste inte riktigt vad de gjorde men hon trodde att de var inom en viss bransch. Och hon visste inte riktigt vart de låg, men hon trodde att de låg någonstans i Kungsbacka –

”Men du kan ju googla på det!”

När jag kom hem från intervjun så googlade jag. Det fanns inget företag inom den branschen i Kungsbacka. Eller i dess närhet. Det fanns inget företag som hette så som hon hade sagt. Inte heller något företag som hette något liknande. I hela Sverige…. Så än idag vet jag inte vad det var för jobb jag egentligen var på intervju för, eller inom vilken bransch….

Har du råkat ut för något konstigt på anställningsintervju?

Sicken dag

I morse, strax innan kursen, så ringde telefonen. Det var från företaget som jag träffade i onsdags. De ville erbjuda mig jobb!

Några timmar senare ringde det igen. Den här gången var det det rekryteraren för det företag som jag träffade i torsdags, de ville ha mina referenser och göra ett personlighetstest.

Och så slutligen, alldeles nyss ringde kliniken. Nu har vi tre fina embryon i frysen!

Sicken dag!

Bra statistik

Som jag nämnt här innan så trivs jag inte fullt ut på mitt jobb. Därför har jag sökt tre jobb. Jobb nummer 1 sökte jag på eget bevåg. Det verkade intressant och dessutom skulle jag kunna gå/cykla någon dag i veckan då den ligger bara någon kilometer från där jag bor. Jobb nummer 2 tyckte min förre chef att jag skulle söka. Nummer 3 var det en rekryterare som ringde upp mig och undrade om jag inte var intresserad.

Jobb nummer 1 har jag varit på intervju på. Två gånger. Först hos rekryteringsbolaget och därefter på företagets huvudkontor.

Jobb nummer 2 har jag precis fått en intervjukallelse till.

Jobb nummer 3 har jag också varit på intervju för. Först hos rekryteringsfirman och rekryteraren som kontaktade mig. Sedan var jag på företaget. Och idag var jag där ytterligare en gång. Och det kändes bra. Nästan FÖR bra! Särskilt som de sa att de kommer att höra av sig redan imorgon eller på torsdag. Så det är snabba bud!

Jag hoppas verkligen på ett erbjudande. Det är allt bra jobbigt just nu på mitt nuvarande företag…

Ont det gör ont, men det går…

Rackarns vad ont det gör! Den tablett jag fick på kliniken har nu släppt men som tur är så hade jag fått en till, så nu är det bara att vänta på att den ska börja verka. Jag brukar inte vara så smärtkänslig, och även om jag hade ont sist kan jag inte minnas att jag hade så här ont! Jag kan inte minnas att jag var så här trött heller sist. Har redan hunnit sova middag två gånger och funderar på att gå och lägga mig och blunda en stund igen… Det är skönt att A är hemma och att E föredrar att leka med honom, det skulle krävas bra mycket av mig för att jag skulle orka med annat än stillasittande aktiviteter just nu.

Jag har inte hört något från företaget som jag träffade i förra veckan, så jag antar att det inte blev något mer där. Då jag inte tror på något mer med företaget ifrån igår så får jag nu försöka ladda mig mentalt för att orka/klara av det jobb jag har. Och dessutom fortsätta ha ögonen öppna och söka om det skulle dyka upp något annat av intresse. Och på sikt även ta upp på jobbet hur jobbigt jag verkligen upplever den jobbiga delen av jobbet är! Fast först måste jag hitta bra formuleringar och skriva upp rent konkret vad som är jobbigt, även om den listan inte är så lätt att konkretisera utan att trampa någon på tårna