Äntligen helg

Äntligen är det helg efter en tuff vecka på jobbet! Mycket känslor (hormonrelaterade kan jag tänka mig) som åkt upp och ner, en totalt förvirrad hjärna som blivit än mer förvirrad efter en vecka som varit både rörig och fullspäckad. Och full med motgångar. Ok, inga jättestora sådana, men ändå sådana som försvårat tillvaron och gjort saker och ting mer svårhanterliga. Och som dessutom gjort att alla veckans deadlines har blivit svåra att hinnas med. Igår tex hann jag inte äta lunch utan jag fick nöja mig med ett äpple och några punschpraliner. Tillslut gick min hjärna på sista dropparna av energi och hotade med att överhettas så jag fick ta och åka hem för att få i mig något. Sedan satt jag till halv nio och jobbade, med enbart en 20 minuters paus då jag skulle lägga E. Vid det laget hade allt börjat bli i alla fall lite mer greppbart, men kroppen värkte och tröttheten var enorm. Men fortfarande idag, trots att jag hoppade ett möte så lyckades jag inte slutföra allt det jag skulle behövt slutföra den här veckan. Mycket berodde på olika typer av strul och akuta saker som var tvungna att fixas omedelbart. Och jag som avskyr att inte hålla deadlines! Jag antar att det blir någon timme i helgen som jag får koppla upp mig och jobba och försöka slutföra det som behöver slutföras nu.

Så det är med en stor utmatthet jag nu ser fram emot att krypa ner under täcket i min säng, och hoppas på en natt fylld av stärkande och uppiggande sömn. Och att jag inte ska bli väckt av A:s snarkningar, av att E kommer till vår säng och att jag inte ska behöva springa så många gånger på toa för att kissa. Jag kan inte minnas när jag sist fick en hel natts ostörd sömn

Annonser

Välkommen vecka 24

Barnet Fostret väger cirka 600 gram och är ungefär 30 centimeter långt. Huden, som tidigare har varit helt genomskinlig, börjar bli tjockare och täcks av fosterfett. Nu kan fostret suga på tummen, det är en träning inför att suga på bröstet. De små blodkärlen i lungorna, kapillärerna, växer som mest mellan vecka 16 och 24. Först nu kan fostret börja andas luft, om det skulle födas så tidigt. Hörseln är väl utvecklad. Fostret känner igen mammans, partnerns och eventuella syskons röster. Den hör även mammans hjärtslag. Nu börjar det bli lite trångt där inne. Mamma Du kan ha gått upp fem till sju kilo, eller ännu mer. Under hela graviditeten drar livmodermuskeln ihop sig då och då, och du får sammandragningar. På så sätt ”tränas” muskeln så att den kan ge starka och effektiva värkar när det är dags för förlossning. Sammandragningar är ofarliga. Du som redan fött barn känner vanligen av dem tidigare och starkare än de som väntar sitt första barn. Du kan få en del krämpor som halsbränna, ont i benen och ryggont på grund av foglossning. Du kanske också måste gå och kissa oftare eftersom livmodern trycker på urinblåsan. Många drömmer livliga drömmar nu. En del gravida samlar på sig vatten och får svullna ben framemot eftermiddagen och kvällen. Lägg upp benen på bordet eller stolen och vila dig. Du kan också använda stödstrumpor. Redan nu kan du förbereda dig inför amningen genom att skaffa dig information, läsa, prata med barnmorskan och kvinnor i din närhet om deras amningar. Din partner kan också behöva kunskap och förståelse för vad amning innebär. Har du själv erfarenhet av en komplicerad amning eller att amning inte fungerat kan du prata med din barnmorska eller amningsmottagningen på det sjukhus du ska föda för att göra en amningsplan. Pappa/partner Nu kan du nog känna fostrets aktivitet utanpå magen. Kvinnan kan känna buffar och sparkar betydligt tidigare. Du får ha tålamod. Det är vanligt att rörelserna avtar så fort man lägger handen på magen. Man gör sig gärna en bild av hur bebisen ligger, men det är svårt att känna. Det kan visa sig att det du trott vara huvudet i själva verket är rumpan. Barnmorskan kan kanske visa hur barnet ligger om ni är nyfikna, men vid denna tid kan det vara svårt även om man är proffs.

Hur det är för mig? Rörelserna känns som sagt var väldigt tydlig. De känns även utanpå. Något som jag inte kan minnas att jag kände med E, men som jag känt mer eller mindre dagligen under den senaste veckan, är bebisens rörelser neråt. Eller om jag ska vara mer specifik, det känns som om bebisen är och boxas/sparkas eller vad nu den gör, mot min ändtarm… Riktigt läskigt är det!

Jag kräks kanske 5-6 ggr/vecka och då på morgnarna. Ligger jag och drar mig minskar risken för kräkning, men jag vill inte ställa klockan på tidigare än vad jag gör nu och jag tycker inte om att hålla på att snooza, så det får bli en sväng med ”Ulrik” istället.

Jag är rätt trött också, både fysiskt och psykiskt, men mycket beror nog på att det är mycket på jobbet just nu. Fast den fysiska tröttheten beror nog mest på graviditeten. Stundvis blir jag fortfarande andfådd av minsta lilla. Trötthet i rygg och ben är också väldigt vanligt. Och jag känner mig stundvis väldigt otymplig. Ikväll såg vi på ett naturprogram under fredags myset och då visade de några sälar med ungar. Och jag tyckte verkligen att jag kände mig som en sådan, en strandad sälunge.

Men i övrigt mår jag bra 🙂

Frustration

Den som följt mig ett tag vet om att min syster hade en stroke i mellandagarna. Efter ett tag på sjukhuset så åkte hon hem, helt emot läkarnas råd. Hon ansåg att hon hemma hos sig kunde rehabilitera sig bättre än vad hon kunde göra på sjukhuset. Visst, viss rehabilitering erkände hon att hon behövde hjälp med, men då kunde hon ju åka till sjukhuset/sjukgymnasten eller var nu detta skulle ske. Personligen var jag rätt skeptisk till det hela. Och nu får jag varje dag läsa på Facebook hur hon rehabiliterar sig hemma. Hon lagar mat och bakar och håller på, och det är ju bra att hon aktiverar sig. Men är det verkligen rätt sätt av rehabilitering om man ser till hela hennes situation. Att hon fick sin stroke var inte helt oväntat då hon hade flera av riskfaktorerna, så som diabetes typ 2 och kraftig övervikt. Med denna vetskap, är det då så smart att fortsätta laga feta maträtter med massa smör och grädde och dagligen baka kakor och bullar och andra sötsaker och sedan äta av det? Jag blir så frustrerad av att stå bredvid och se det här ske och inget kunna göra! Hon gräver ju sig allt längre ner i gropen…

En enkel ursäkt är visst svårt

Idag skulle jag till mödravården för att ta blodprov för att kolla om senaste höjningen av levaxin var tillräcklig för att hålla min ämnesomsättning i schack. En kvart efter utsatt tid så gick jag och frågade i receptionen (bara de som ska träffa läkare eller gå på ultraljud behöver anmäla sig i vanliga fall) för att fråga om det hade blivit något fel, även om jag hade kollat med det mail där barnmorskan hade mailat tiden. Jodå, jag hade tid. Jag skulle bara sätta mig ner i väntrummet och vänta. Då jag bara skulle ta blodprov hade jag inte lagt så mycket pengar på parkeringen så jag passade på att springa ner och fylla på med ytterligare en halvtimme. När även den halvtimmen började närma sig sitt slut så gick jag än en gång till receptionen för att säga att nu kunde jag inte stanna längre utan måste åka tillbaka till jobbet och så be om en ny tid. Receptionisten satt dock i telefon så jag fick vänta lite. kommer min barnmorska.

”Och idag skulle du ta prover, ja!”

Ingen ursäkt, ingenting. Och vi går bort till hennes rum. Precis när vi ska gå in, tvärstannar hon och hindrar mig att gå in.

”Det har kört ihop sig lite! Vänta här!”

Och så försvinner hon iväg. Efter en liten stund kommer hon tillbaka och upprepar sig än en gång att det har kört ihop sig och att hon i receptionen får ta blodprovet på mig istället. Och så följer hon mig tillbaka till väntrummet, och så tar hon med sig nästa patient (kallas man för det på mödravården?) och jag får sätta mig ner än en gång för att vänta då receptionisten fortfarande sitter i telefon. Efter ytterligare 5-8 minuter är samtalet slut och jag får äntligen ta mitt prov. Och trots att det första sticket inte fungerar och hon inte hittar någon ådra, trots att jag måste stickas två gånger, så tar det hela inte mer än bara någon minut. Och inte en ursäkt från min barnmorska fick jag… Jag har ju varit lite skeptisk till henne och efter det här… Jag funderar allvarligt på att byta. Jag vet inte i så fall om jag ska be om en annan barnmorska på samma mottagning eller om jag ska gå till den mödravård som jag gick på när jag väntade E. Visst, jag överreagerar kanske, men jag vill ju känna förtroende och få en bra kontakt med den person som kommer att vara och pilla på min mage och vara stöd och ta del av resterande del av graviditeten. Och för mig känns vanligt hyfs och en så enkel sak som en ursäkt inte som någon större deal och inte alltför mycket begärt. Nu hann jag inte äta i lugn och ro utan istället fick det bli en macka som jag fick kasta i mig på väg till mitt möte som jag hade inbokad efter lunch. En lunch som hade gått till att sitta och vänta i det där väntrummet…

På eftermiddagen hade jag sett fram emot att få gå på manikyr, ett erbjudande som jag hade köpt på Let’s deal. När jag kommer dit visar det sig att det har blivit fel med denna bokning så jag har ingen tid… Men tjejen på salongen är bra och serviceminded och ber om ursäkt, och så får jag en ny tid om två veckor. Och det fastän erbjudandet har gått ut vid det laget. DET kallar jag för service! Så även om jag inte fick mina förväntningar uppfyllda så gick jag därifrån med ett gott humör. Och ser man på det positivt så fick jag nu möjlighet att vara ute i trädgården och leka en stund med E, och njuta av den vårliga solen och de underbara 10 plusgraderna

Apa!

I förra veckan uppmärksammade A att ena lampan på min bils strålkastare inte fungerade som den skulle. Igår fungerade inte heller den andre. Trodde vi, men då det var dagsljus när vi kollade så såg man inte helt hur om det stämde helt. Så jag fick ta och kolla det imorse. Det gjorde den inte. Del av ljuset fungerar, men inte tillräckligt för att det ska vara bra, ok och troligtvis inte heller lagenligt så snart det skymmer… Så ikväll satte jag mig ner och googlade, för jag ville göra något, men det är ju inte så mycket man kan göra när man inget kan om bilar, annat än att googla. Och det jag kom fram till var att det med hög sannolikhet är elfel på bildjävulen. Kul? Not! Och jag känner mig bara så trött! Jag har ju velat byta bil i tre år nu, bara för att få slippa sådan här skit. Och A har lyckats få mig att låta bli. Och nu ser jag mig själv tvingas vara utan bil i ”evigheter”. Först i väntan på vetkstadstid, sedan när den väl är inne och som dessutom säkert blir utdraget. Vilket betyder att jag får ta allmänna kommunikationer till och från jobbet. Istället för 15-20 minuters bilväg blir det, 10-15 minuters promenad till tåget (på morgonen går det bra, det är nerförsbacke, men på eftermiddagen… Och jag som pga graviditeten blir trött i rygg och ben när jag går omkring på jobbet från ett möte till ett annat, och då är jag oftast utan några vikter, vilket jag har till och frön jobbet i form av jobbdator, handväska mm), sedan beroende på hur mycket tur jag har med tåget och när den kommer en stunds väntan, därefter nästan 20 minuters tågresa, och slutligen spårvagnen till jobbet. Tid som jag verkligen inte känner att jag har! Det betyder att jag kommer till jobbet väldigt mycket för sent alternativt att jag måste åka från jobbet betydligt tidigare än när jag har bil, för att hinna hämta E från dagis i tid… Ja, jag vet att jag är negativ nu och ser allt ur värsta vinkeln osv osv, men jag kan inte hjälpa att jag känner/tänker så här! Och jag blir så sanslöst ledsen och sur och förbannad och deprimerad och vill bara börja storböla. Jag vet att det är ett äkta i-landsproblem men för mig är det ett stort problem, just nu i alla fall! Och A tycks inte fatta något om varför jag känner mig upprörd… Lätt för honom att säga… Han har en fungerande bil till skillnad mot mig. Han slipper gå och släpa på en bautamage och känna sig otymplig och bli andfådd för minsta lilla och ständigt trött. Han slipper hålla på och stressa till och från tåg som aldrig håller tiden och som aldrig går som de ska. Och han slipper vara hormonstinn kossa

En helg till ända

Ytterligare en helg börjar närma sig sitt slut och en ny arbetsvecka närmar sig med stormsteg. Även om jag verkligen trivs och tycker om mitt jobb så kan jag inte låta bli att önska att helgerna vore lite längre, alternativt att arbetsdagarna var lite kortare. Mycket beror nog på graviditeten. Nu mår jag i och för sig betydligt bättre, kräks gör jag i snitt endast fem, sex gånger på en vecka. Med mediciner kan jag hålla illamåendet, de gånger som den dyker upp, stången, liksom halsbrännan. Men det börjar redan bli tungt och jag känner mig allt mer otymplig. Jag förstår helt enkelt inte varför bilsätena i kombination med bildörrarna vara så svåra att passera, och jag förstår inte heller varför det börjar bli så långt ner till marken/golvet! 😉

Nu har jag i alla fall gått in i vecka 23 (22+2 idag). Det betyder att den graviditetsförsäkring som vi har tecknat har börjat gälla. Och om en vecka så har vi passerat den magiska gränsen för när sjukvården sätter in insatser om bebis kommer för tidigt. Och även om det ger mig skuldkänslor att tänka så, så är det samtidigt en lättnad om något skulle hända nu.

Precis som så många andra helger har denna ägnats åt familjen och shopping. Igår var vi på Megaloppis på Svenska mässan. Det var väldigt nära att det inte blev något av det besöket. Vi vände när vi såg kön som sträckte sig långt långt längs med mässans väg längs mot vägen som går mot bion Bergakungen. Så vi vände och började gå tillbaka mot bilen. Det vill säga tills jag kom på att jag hade sett att det fanns ett erbjudande på Groupon för just inträdet. Några minuter senare hade vi köpt biljetter till halva priset och kunde i och med att vi hade förköpsbiljetter gå direkt in, helt utan att köa! Vi hittade inte så mycket men lite smått och gott blev det i alla fall. Jag köpte tex två tvåpack med zinkbaljor som jag har tänkt ha blommor och örter i för det eminenta priset tjugo riksdaler. Nu saknas bara plantorna, men så snart de är inköpta lovar jag att lägga in en bild på dom!

Efter loppisen passade vi på att använda upp ett annat Groupon-erbjudande som jag hade köpt (eller var det Let’s deal? Skit samma, same same, but different!), nämligen en afternoon Tea på ett café inne i stan. Med mätta magar kunde vi sedan ha en skön eftermiddag/kväll med lite famile mys och en massa lek

Idag så gjorde vi något som E hade önskat sig, och som hela familjen gillar, även om det främst är hon och A som är de dom gillar det bäst, vi åkte återigen till Gekås och Ullared. Lite kul att det är fyraåringen och mannen i familjen som är de som gillar stället bäst 🙂

Fast även jag tycker ju att det är kul att fynda där. Äntligen hade de fyllt på med lite mer gravidkläder och jag kunde köpa med mig dels byxor jag kan ha på jobbet, dels byxor som jag kan mysa runt i här hemma. Och ingen av byxorna kostade över 150kr! Sedan så blev det en hel del annat gott och blandat, tex de första kläderna till Lilla Stjärnan (redan, det är ju långt kvar!) och så lite presenter till kommande 4 årskalas, både E:s och kompisars barns kalas. Och så kalasgrejer till E:s födelsedagskalas. Nu är det ju bara några få veckor kvar tills min lilla plutt blir 4! Det är helt sanslöst!

Annars så har det inte skett så mycket i helgen. Men som sagt var, jag önskar att helgen kunde vara lite längre…

Tvivel och bekräftelse

Ibland så dyker de upp, tvivlen på sig själv, hur man upplever saker och hur man ser på saker och ting. I alla fall så är det så för mig. Och särskilt känner jag tvivlen komma om en känsla som är negativ dyker upp om och om igen. Då kommer det dåliga självförtroendet fram och börjar gnaga. Då kan jag inte låta bli att fundera på om det bara är jag som är negativ och inbillar mig saker, eller om det verkligen är så som jag upplever det. Att då få höra från en utomstående att denne uppfattat samma sak blir en enorm lättnad. Och en bekräftelse på att det är inte bara jag som har inbillat mig saker. Att det är fler än jag som ser samma sak. Att jag är kanske inte helt ute och cyklar. Och den bekräftelsen gör att jag känner en viss optimism och kan till och med kunna tänka att jag är kanske inte så dum ändå. Att jag inte alls är så dum och värdelös som jag stundvis känner mig och som jag har trott.

Den här veckan har varit bra på så vis, jag har vid några tillfällen fått en bekräftelse på att jag är på rätt väg. Att jag kanske inte är så dum som jag stundvis har känt mig. Att det ligger något bakom de tankar, funderingar och upplevelser jag har/har haft. Att det är inte bara jag som inbillat mig. Och det känns bra. Det känns otroligt bra, och välbehövt. För det har funnits, och finns än, en hel del tvivel. Tvivel på mig själv, det jag känt, upplevt, min kunskap, det jag är. Att då få den här bekräftelsen… Den värmer. Och att få bekräftelsen från flera olika håll dessutom… Då börjar jag istället tvivla på min självbild från andra hållet. Överdrivs det? Tolkar jag in för mycket?

Det är väl så, oavsett hur man vänder sig så har man rumpan där bak

Mediciner

Häromdagen så fick jag ta del av en hälsoprofilsundersökning som görs på vissa företag och när den gicks igenom kunde jag inte låta bli att fundera på det där om att ”graviditet inte kan anses som en sjukdom”. Visst, jag kan hålla med om att själva graviditeten i sig inte är en sjukdom, men vissa, vad ska man kalla det, följdkomplikationer (?), symptom (?), what ever, anses i alla fall i vanliga fall som sjukdomar.

Ser jag tex bara på mig själv då jag för tillfället får tre mediciner utskrivna av mödravårdens läkare, och det pga graviditeten så kan i alla fall inte jag låta bli att börja fundera. Ok, en av dom, levaxin måste jag ju ta även i vanliga fall, men inte i den höga dosen som jag nu tar och som jag nu måste ta just pga graviditeten. Men de två övriga skulle jag ju inte behöva ta över huvudtaget om jag inte vore gravid!

20140219-223502.jpg

http://halsogatan.blogspot.se/2012/01/halsokors.html?m=1 ”hälsokrysset” och som illustrerar det hela bra.

20140219-223321.jpg
(Bild lånad från denna sida

Och vart jag själv ligger? Tänker jag efter och ser på mina mediciner och mina krämpor, både de jag medicinerar och de jag inte medicinerar (eller nämner här) så måste jag säga att jag ändå hamnar i det övre vänstra delen. Just nu, efter en härlig bastu (den första på 3,5 år) så måste jag säga att det nog ändå är till och med i den övre delen av kombinationen ”må bra, vara sjuk”.

En undran

Jag måste fråga er som är gravida eller som redan har fått era små, hur var det på era jobb? När började folk fråga om när du skulle gå på föräldraledighet och hur länge du skulle stanna och framförallt om det var klart om du skulle bli ersatt och med vem i så fall? Ok, i vissa jobb så är det ju självklart att man kommer att bli ersatt, i andra är det inte riktigt lika säkert. Sist t.ex. blev jag inte det, ändå jobbar jag rätt likadant och med samma frågor som nu, men på ett annat företag.

Anledningen till att jag frågar är att jag känner mig lite smått frustrerad över alla som frågar mig om det:

Vet du hur de kommer att ersätta dig när du är borta???”

Eh, nej, det är inte riktigt bestämt än. Det är ju ändå fyra månader kvar tills jag tänkte påbörja föräldraledigheten. Och mer än fyra månader kvar tills beräknad födsel. Visst, ”tiden går fort”, men hallå, det är fyra månader kvar! Jag har precis passerat halvvägs till BF! Kanske är det jag som överreagerar? Eller är det så här det brukar vara? Eller är det så att kulturen på företaget är lite speciellt? Eller är det så att min tjänst på företaget anses vara så speciell? Eller hur kommer det sig att folk funderar på det redan nu? Hade jag jobbat en längre tid och hunnit prestera något/producerat klart något och visat verkligen vad jag går för så hade det varit en sak, men jag går ju faktiskt och känner ångest över just detta, att jag inte har något att ”visa upp”.

Så, nu vill jag få in era tankar/funderingar/erfarenheter! Och BaPumba, om du läser detta, kom gärna med din erfarenhet, du känner ju till det och många av dom som jag jobbar med.

Det brinner!

Jag vill verkligen inte ta några mediciner i onödan och i torsdags när jag hade ätit slut på en omgång Omeprazol Teva mot min halsbränna (på Apoteket sa de att jag skulle ta det i två veckor oavsett om jag kände av någon halsbränna eller inte) så beslutade jag mig för att testa vara utan. Det har gått rätt bra. Jag har i och för sig känt lite obehag i helgen och magen har varit rejält uppblåst, men det är inget jag har kopplat ihop med halsbränna/magkatarr. Tills idag när halsbrännan kom tillbaka med besked. Den kom och den är så rejäl att jag till slut inte kunde koncentrera mig på vad som sades på mötet jag var på, utan tappade totalt allt fokus. Tabletterna jag hade sedan innan hjälpte knappt, och de hjälpte endast en kortare stund och sedan var den där igen, halsbrännan, helt enormt olidlig! Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka och köpa nya omeprazol idag, men jag mailade i alla fall till barnmorskan och bad henne prata med läkaren för att han ska skriva ut ett recept på tabletterna åt mig. Nu tar det ju några dagar innan det hjälper när man börjar med tabletterna och då läkaren bara är på mottagningen några dagar i veckan så tror jag att jag får ta och köpa en burk utan recept bara för att få lindring så snabbt som möjligt. Nu kostar det ju inte så jättemycket, men samtidigt så känns det dumt att lägga ner några pengar över huvudtaget nu när jag kan få det på recept och dessutom på högkostnadsskyddet. Jag vet, jag är snål. I alla fall vid vissa tillfällen.

20140217-223202.jpgEn väldigt uppblåst mage som för tillfället inte mår bra alls, sedd ovanifrån. Stor är den också för tillfället, det var nästan så att jag inte fick igen jackan som i vanliga fall sitter rätt löst

Teckna

Vid en viss ålder börjar barn rita huvudfotingar. E gillar att teckna, och vid något tillfälle har hon ritat så att man kan se vad det är hon har ritat, men oftast så kladdar hon bara på. Ju längre tid det går då hon bara kladdar så blir jag allt mer nojjig över att hon inte utvecklas som hon ska, samtidigt som jag försöker intala mig något om att hon har en ”konstnärlig ådra som vill skapa något hon vill och inte bara något som man ”ska””. Men så händer det plötsligt, hon bestämmer sig för att rita något och det blir jättebra. Så var det idag. Och inte nog med det, hon skrev även sitt namn, något hon inte brukar vilja göra alltför ofta. Så, var så goda, här kommer en bild på hela vår familj. Det är jag som är längst till vänster, bredvid mig är bebisen, den röda är E och så är det ingen tvekan om vem det är som är längst till höger, A. Lägg märke till solen (bebisen kommer ju inte förrän till sommaren) och att A har skägg och att han håller upp något. Det visar hur stark E tycker att han är 🙂

20140217-202159.jpg

Tankspriddhet

Idag åkte vi iväg för att lämna in min senaste Lisa Rinnevuo för inramning. När vi bara hade dryga kilometern kvar kommer A på att vi hade glömt själva tavlan hemma… Vi orkade inte vända utan det fick bli ett besök i köpcentrat ändå. Och vi lyckades göra av med pengar även om vi inte hittade något av det andra vi hade tänkt kolla på…

Hemma igen så satte jag igång och byggde ihop den hylla som legat i sin kartong i evigheters evigheter (säkert över ett år) och som A egentligen hade köpt till sitt lego i sitt rum. Men nu byggde jag inte ihop den åt honom utan åt E och hennes saker. Den flickan har alldeles för mycket leksaker men med hyllan hoppades jag f hennes rum lite mer i ordning. Och visst blev det bättre ordning! Nu skulle jag egentligen vilja flytta dagbädden i ”mitt” rum till gästrummet där nere, liksom det skåp som jag har ståendes där. Sängen där nere vill jag få upp och byta ut dess sängbotten med den jag har i vår dubbelsäng, och min sängbotten får hamna i ”mitt” rum. På så vis skulle vi gå ordning på rummet där nere som vi har tänkt ha som gästrum, och på sikt skulle man, lite sakteliga börja göra iordning ”mitt” rum till Lilla Stjärnan. Det kommer garanterat dröja innan Lilla Stjärnan ”flyttar” in där, även efter sin födsel, men jag vill så gärna få rummet där nere i ordning. På sikt kanske även Lilla Stjärnan skulle få nya tapeter i sitt rum. Det är relativt nytapetserat där och jag gillar tapeten (jag tapetserade om där i samband med att vi flyttade in för 5,5 år sedan) men det känns inte helt rätt för ett barnrum. Särskilt inte som E har Bambi målad på en av sina väggar… Men vi får se hur det blir. Just nu talar ryggen klarspråk med mig, dagens arbetande med hyllan var inte helt populärt hos den. Snarare tvärtom. Jag önskar så att jag hade tid hos massör imorgon för det skulle verkligen behövas! Och med tanke på att det bara är en hylla som känns så mycket så vill jag inte ens tänka på hur ett skåp, en dagbädd inklusive lådor och två söngbottnar, skulle påverka min rygg. Särskilt nu, med tanke på graviditeten. Så det får vara för tillfället och så får jag be svärfar eller någon av grannarna att hjälps till. Eller någon kompis. Men det vore som sagt var enormt skönt att få det gjort!

Vecka 22

Och så veckans uppdatering. Denna gång från mammasidan. se

Fostret har utvecklat sin egen dygnsrytm, med aktiva perioder och sömnfaser. Många känner att fostret är mest aktivt när mor vilar sig.

Var noga med tandhygienen, man har en tendens att få lite tandköttsinflammation och detta kan ge grogrund för hål i tänderna. Att många blir mer sugna på socker medan man är gravid kan också medföra problem med tänderna. Ta kontakt med din tandläkare om du har besvär.

Har du foglossningsbesvär? Bäckenlossning hos gravida kommer sig antagligen av hormonpåverkan som gör att bindväven blir mjukare och mer elastisk, så att bäckenbenet ger efter från varandra. Det kan vara lite smärtsamt. Här kan du läsa mer om forlossning.

Kanske har du redan nu råmjölk i brösten? Brösten fortsätter växa och området runt bröstvårtan – areola – blir större.

Har du kontakt med andra som är gravida eller har små barn? I Mammasidans forum träffar du fler gravida kvinnor och småbarnsföräldrar.

Fostrets längd: 27,5 cm. Hel längd, hjässa till fot

VAB

Då var det dags för VAB. Igen. Men den här gången är jag själv (peppar peppar) frisk. E däremot är jätte hes, jätte hostig och inte riktigt sig själv. Stackars lilla söta tjej! Men hon är så söt! Hon pratar väldigt mycket med bebisen och förklarar och beskriver saker och ting för den. Jag ser verkligen fram emot med spänning hur det blir när bebisen väl är fött! Hoppas att hon då fortsätter vara lika positiv och tycka lika mycket om sitt småsyskon som hon tycks göra nu!

Liten värld. Eller är det bransch?

När jag var arbetslös för ett år sedan så sprang jag på en hel del intervjuer. Många blev jag kallad till och ett antal kom jag vidare och ett antal blev jag även en av slutkandidater på. Ett sådant jobb var på ett företag som jag verkligen ville ha. Företaget, låt oss kalla det för T kändes intressant, liksom själva tjänsten och jag ville verkligen ha jobbet. Tyvärr valde de den andra kandidaten. När jag sedan fick jobbet som jag började på i augusti fick jag veta att min företrädare där var den som var den ”andre” kandidaten på det där företaget T, dvs hon hade fått det där jobbet som jag verkligen ville ha.

Igår så såg jag att T hade en annons ute igen på just den aktuella tjänsten. Genast blev jag nyfiken och var tvungen att kolla runt lite bland mina kontakter för att höra om det var så att min ”konkurrent” hade bytt jobb och om kontakterna visste varför i så fall. Mitt intryck av T hade ju varit så gott, hade jag missbedömt dom så totalt? Eller var det bara så att de hade gjort ett felaktigt val?

När jag fick veta varför ”konkurrenten” hade bytt kunde jag inte låta bli att skratta högt. Hon hade blivit erbjuden en tjänst som man kunde se som en chefstjänst och det hade lockat henne så att hon hade sagt upp sig. När min källa berättade vilket företag det var på och vilken tjänst kunde jag inte låta bli att skratta ännu mer. Jag kände till även det företaget! I december för ett år sedan så var jag en av två slutkandidater för just den tjänsten. Jag fick inte jobbet för deras globalt ansvarige för ”mina” frågor trodde inte att jag skulle klara av att hantera deras femton enheter i Norden. Att jag i mitt jobb innan jobbat med samma frågor, fast då med femtio enheter runtom i världen och där flertalet av dessa enheter dessutom var betydligt större och med fler anställda tycktes de ha missat på något vis även om jag ansåg att jag hade varit tydlig med det. Liksom att jag pratar nästintill flytande finska vilket skulle underlättat betydligt på de finska enheterna. Det lustiga var att de inte trodde på den andre kandidaten heller så de gick ut med annonsen igen.

Så gick tiden och senare under våren såg jag deras andra (?) försök till rekrytering inte hade gått bra heller då de hade ute tjänsten igen. Denna gång hade de tagit hjälp av en rekryteringsfirma i Jönköping. Jag skrattade än en gång åt saken och tänkte inte mer på det. Det vill säga tills telefonen ringde en gång. Det var en rekryterare som hade lyckats hitta mig på LinkedIn (tror jag det var) och som utifrån det hon hade sett där kunde eventuellt passa till en tjänst som hon skötte rekryteringen till. Tror ni inte den rekryteringen var till just den där tjänsten? Jajjemen! Så var det! Jag berättade hela historien och sa därefter att de höll nog inte med henne om att jag skulle passa på tjänsten. Hon höll med och frågade bedrövad om jag hade några tips att ge henne. Jag gav henne det lilla jag hade.

Återigen gick tiden och det blev augusti och jag började på det jobb jag tillslut hade fått. Redan under första veckan där så ringer min telefon. Ni kan ju gissa vad det handlade om. Just det, en ny rekryterare som lyckats få tag på mitt cv och som tyckte att jag verkade passa in bra för tjänsten på det där företaget… 🙂 Än en gång tackade jag nej och än en gång berättade jag hela historien. Sedan har jag inte hört något mer om varken tjänsten eller företaget. Tror jag i alla fall. Och fram tills idag då. För tror ni inte att min konkurrent, som dessutom var min företrädare på mitt förra jobb, hade fått det där jobbet på det där företaget..? Och enligt min kontakt hade min konkurrent varit den andre slutkandidaten redan då när jag var slutkandidat för den aktuella tjänsten då, ett år tidigare…

Vissa skulle kanske se det som ett misslyckande, att hon än en gång fått ett jobb som jag har velat ha, men det är inte så. För mig känns det mer som att det inte kunde blivit bättre. När jag ser på det hela så här i backspegeln så ser jag att så som det blev, att jag inte fick jobben, är bra, och att det jobb jag har nu är verkligen det rätta för mig. Visst hade jag nog trivts på företaget T, om de hade varit så att de hade erbjudit mig jobbet, och inte henne. Men mitt nuvarande jobb är verkligen jättebra och jag trivs så enormt bra, och med tanke på Lilla Stjärnan så mitt nuvarande jobb helt perfekt! Och det känns så himla bra att känna att det som blev verkligen var det bästa för mig! Och ärligt talat, jag skulle inte vilja vara någon annanstans!

Barnmorskebesök

Idag var det dags för första ”riktiga” besöket hos barnmorskan efter inskrivning och rutinultraljud. Det var egentligen inte så mycket mer som gjordes än att vi pratade lite och så lyssnade hon på Lilla Stjärnans hjärtljud. Den slog på starkt och fint med 154 slag i minuten. Att det lilla livet lever och mår bra hade jag ingen som helst tvivel på, rörelserna känns ofta och mycket. Vid några tillfällen så har de till och med känts och synts utanpå 🙂

Restaurang

Idag hade Svärmor/farmor erbjudit sig att hämta E från dagis så att vi skulle kunna jobba lite extra. Hon brukar göra det någon eller några dagar i veckan, vilket vi är oerhört tacksamma för! Nu har det inte varit så mycket av det den senaste tiden för att dels så var vi ju själva nyligen sjuka och ville inte smitta, dels så har de varit bortresta. Men så idag skulle hon hämta. A lämnade på dagis imorse och E hade uttryckligen bett om att det skulle bli jag som hämtade hem henne från farmor. Tyvärr så blev det inte så mycket mer arbetat för mig. Efter tio minuters ”övertid” så ringde telefonen. Det var svärmor som ville att jag skulle komma och hämta E då hon själv hade plötsligt börja frysa jättemycket för att sedan kräkas…. Så nu blir det ”spännande” att se om E hann bli smittad och om hon blir det, se hur lång tid det tar innan jag också blir sjuk. Jag hoppas ju självklart att vi slipper, men man lär ju få räkna med att bli det, särskilt nu när man har en fyra åring men även för att mitt immunsystem inte fungerar helt tillfredsställande för tillfället. Behöver jag säga hur noggrann jag försöker vara med dels tvätta mig men även sprita mig, allt i förhoppning om att slippa bli sjuk igen? (Att bli sjuk är aldrig kul men magsjuka är ju ett av de vanligaste sjukdomar som man helst ville slippa. Att må illa är, som bekant inte kul. Och ännu mindre populärt är det att kräkas). Så nu gäller verkligen operation rena händer!

För en gångs skull var E lite piggare mot vad hon brukar vara, och för en gångs skull ville hon vara ned och hjälpte mig med maten. Medan jag höll på med kyckling och sås så skar hon upp grönsakerna. Och det var då jag insåg hur duktig hon är – och vad stor min lilla plutta har blivit!

20140212-204230.jpg

Skillnad

Magen har de senaste dagarna känts mindre och jag har inte behövt använda gravidbyxor utan mina vanliga byxor har fungerat bra. Jag har dessutom fått en förvånad kommentar av en person som inte visste att jag var gravid över huvudtaget. Så därför fick det bli dags för att fota magen igen. Nu fick det bli två bilder, en där linnet sitter så som den hamnar av sig själv, en där jag har dragit åt linnet under bysten. Och visst är det en skillnad. På den första så är det lätt att tro att jag bara har extrakilon medan på den andra så kan man kanske börja fundera på om det kanske inte kan vara så att det är mer än enbart bara ”vanlig” övervikt, utan kanske att jag även är gravid. Eller vad säger ni?

20140211-165620.jpg

20140211-165631.jpg

Jag måste även tillägga att jag försöker stå likadant på både bilderna, och att jag försöker vara lika spänd/avslappnad i magen på både bilderna

I-världsproblem

Jag har en cab. Det står i registreringsbeviset att den är fyrsitsiga men de bakre sätena är så små så inte ens ett barn får plats där. Ännu mindre barnstol/babyskydd. Med tanke på detta så behöver jag verkligen byta bil tills Lilla Stjärnan kommer. På ett sätt skulle jag vilja köpa en bil, men då jag inser fördelarna med att ta en leasingbil via A:s jobb så får det bli det. Trots att det då blir Volvo och trots att jag egentligen inte är så värst förtjust i Volvo. (Det finns tre bilmärken jag har särskilt svårt för, varav Volvo ändå är den som är mest ok i mitt tycke. De två andra är Audi och Mercedes). Nu är det bra länge sedan vi beslutade det. Och nu har jag bra länge tjatat om att vi ska ta och lägga in beställningen. Men detta är något som A måste göra just för att det är via hans jobb. Tror ni att något händer? Nej, just det! Så då har jag lagt fram förslaget på att vi ska skippa det helt och istället bara ha en bil. Tror ni det förslaget föll väl ut? Nej, just det! Då föreslog jag istället att vi avvaktar med beställandet, jag säljer min bil till sommaren och sedan lagom till hösten när han börjar jobba igen så skaffar vi den nya bilen. Föll det då i god jord? Nej, just det! Och nu vet jag inte längre vad jag ska göra för att få något att hända! Jag har frågat, jag har tjatat, jag har gnatat, jag har föreslagit olika alternativ och nu vet jag inte längre vad jag ska göra för att NÅGOT ska ske. Om och om igen får jag höra ”imorgon” eller ”till helgen”. Senast Igor fick jag svaret ”imorgon” när jag frågade om när. Men icke. Jag ger upp nu. Nu skiter jag i det. Försöker i alla fall. Lagom tills jag går på min föräldraledighet lägger jag ut bilen till försäljning och hoppas på att någon är intresserad. Sedan får vi se hur jag gör. Kanske blir det så att jag går och tar mig ett lån och lånar till en bil. Eller så får jag, E och bebis klara oss utan bil. Hur han gör sedan när han går på föräldraledigheten får bli hans problem.

Varför jag känner att det är så bråttom? Cab borde man få bäst betalt för innan sommaren. Och ska man beställa ny bil så tar det ju ett tag innan den är producerad och klar för avhämtning.

Egentligen så tycker jag inte om bloggar där det förekommer reklam men ändå så kan jag inte låta bli att ibland ta upp saker som jag köpt och som jag vill rekommendera. Idag har jag två rekommendationer som jag vill dela med mig av.

Först och främst så är det denna tidning

20140210-174628.jpg

Jag tycker det är så kul att baka och när jag innan jul såg ett erbjudande på prenumeration av denna tidning så passade jag på. I förra veckan damp det första numret ner i brevlådan. Jag måste erkänna att det tog några dagar innan jag öppnade tidningen, men när jag väl gjorde det… Rackarns vad baksugen jag blev! Sedan så fanns det en del annat som också var kul att läsa. Som detta:

20140210-175023.jpg

Jag måste erkänna att jag blev inte så värst sugen på pizza efter det 😉

När jag ändå håller på och gör reklam så vill jag passa på att rekommendera dessa kökshandukar:

20140210-175216.jpg

Även deras disktrasor gillar jag skarpt! Uppsugningsförmågan är jättebra! Eller som när E råkade välta ut ca 1-2 dl vatten, handduken sög upp rubbet och torrt blev det efteråt också.

Så, nu lovar jag att inte göra någon reklam på ett tag! 🙂

En trevlig söndag

Då var ytterligare en helg till ända. En helg som varit väldigt trevlig, även om jag inte varit helt på topp. Humöret och tålamodet har inte varit det bästa och förkylningen känns som om den har blivit sämre, hostan blivit mer irriterande och rösten börjar bli allt mer whiskeyraspig. Men det har varit bra ändå.

I natt testade jag med att sova på madrass inne hos E. Och det blev en bra natt med sömn och en tjej som faktist sov hela natten i sin egen säng! Underbart för den gravida mamman att få breda ut sig så mycket hon ville utan att ha en liten tjej klängande på sig. På morgonen sov dessutom den där lilla tjejen ända till nio! Det gjorde i och för sig att det blev lite stressigt på morgonen för det fanns planer för dagen. Jag, E, E:s bästis och dennes mamma hade planerat att ta pendeltåget in till stan, gå på bio och Bamse och tjuvstaden och även en sväng till Teddy Mountain för att lösa ut de Groupon-erbjudanden jag hade köpt till flickorna.

Hade det inte varit för de erbjudande jag hade köpt skulle det kanske inte varit värt att betala så mycket för gosedjuren, men nu var det lite kul, måste jag erkänna. Först fick flickorna välja var sitt gosedjur. Sedan fick de välja ett hjärta med text på (”kärlek”, ”kompis ”osv). Innan de stoppade in hjärtat in i gosedjuret fick de önska sig något. Sedan var det dags att fylla djuren, eller ”mata” som de kallade det för. De fick själva trampa på pedalen till maskinen som blåste in fyllningen i djuren. Mannen i butiken hjälpt till med fyllandet så att de blev jämna och bra. Sedan förslöts ”magen” med buntband. Tjejerna fick hålla i änden av buntbandet, eller ”navelsträngen” som han i butiken kallade det för. E tyckte det var lite extra spännande tror jag då vi har pratat om just navelsträng och dess betydelse och att den klipps av när bebisen kommer ut ur mammans mage. Sedan var det dags för val av kläder (extra val som man fick betala för). Och slutligen namngivningen och fotografering för att ”slutföra adoptionen”.

Filmen var rätt bra, men lite läskig enligt tjejerna. Men det var två väldigt nöjda tjejer som sedan satte sig på tåget. Trötta, men nöjda. När vi sedan frågade dem vad som hade varit roligast tyckte E att det var nalleaffären, medan kompisen tyckte att åka tåg var roligast. Men så hade hon bara åkt tåg en gång tidigare i sitt liv 🙂

Idag verkar bebisen och magen ha tagit till sig kommentarerna från igår om att den var liten, och blev ännu mindre. Idag var jag nämligen tvungen att ta på mig ett par av mina vanliga byxor och dessa gick att knäppa utan att de stramade åt någonting! Men jag måste ändå erkänna att det inte har gått att glömma bort att jag är gravid. Lilla Hjärtat har levt om ganska bra i magen idag. Dessutom har det lilla livet legat så att jag har haft svårt att böja mig framåt. Jag insåg det bland annat när jag skulle raka benen i duschen imorse. Det var svårt att nå. Och så var det vid några tillfällen då jag skulle ställa mig upp och lutade mig lite framåt. Det gick inget vidare ”någon” låg i vägen 🙂

20140209-210424.jpg

Att lära

För många, många år sedan, så jobbade jag under en period inom skolans värld under några terminer. Jag var inne och vikarierade i grundskolans samtliga klasser och jag tror faktist det blev i grundskolans samtliga ämnen, utom franska som jag aldrig har läst själv. Fast det är klart, jag vikarierade till och med en lektion i spanska och då hade jag inte läst det heller…. Favoritämnena var matte och no, men framförallt matte tyckte jag var kul. Dels så är det en utmaning att själv ”se” talet. Först när man gör det kan man förklara för en annan person. Och inte ens då är det säkert att personen ifråga förstår. Är det så, måste man tänka om, och tänka om på nytt för att lägga fram det på ett annat vis. Och DET är en riktig utmaning! En utmaning som jag verkligen gillade! Känslan av att nå fram, se hur ljuset tänds hos den som innan suttit där som ett levande frågetecken, ja, den ger mig en enorm kick. En kick som gjorde att jag övervägde att plugga till lärare inom matte, men som jag snabbt avstod ifrån då läraryrket var så mycket mer än enbart kunskapen och förhoppningsvis intresset, och i vissa fall, om än få, ge glädjen i matte. För jag lovar, det finns det i den. Men den är inte alltid så lätt att finna…

Jag antar att det jag gjorde gjorde jag bra, då jag vid ett antal gånger blev erbjuden fast tjänst som lärare, och minst en gång så blev jag erbjuden fast tjänst trots att en utbildad lärare hade sökt tjänsten. Jag fick även väldigt mycket vikariat, så även där kändes det som ett intyg på att jag gjorde ett bra jobb.

Men så kom jag in på den utbildning jag ville gå, och min era som lärarvikarie var slut. Kanske hade jag kunnat jobba extra som timvikarie när jag pluggade, men ingenjörstudierna krävde alldeles för mycket av mig och jag prioriterade mina egna studier före extraknäck. Men så, under årens lopp har jag vid några tillfällen fått möjlighet att hjälpa vänner och bekanta med matten och än en gång fått känna glädjen i det. Nu var det länge sedan jag fick göra det senast, men när jag nyligen fick veta att en kompis skulle försöka läsa upp sina betyg och läsa in viss behörighet, där även matte ingick så erbjöd jag mig att hjälpa till vid behov. Jag glömde bort det hela tills idag, när jag blev tillfrågad om erbjudandet stod kvar. Det är klart det gjorde!

Så när vi satt där så hjälpte jag till att tänka rätt vad det gällde några tal, men så antar jag att jag fick energibrist för plötsligt tog det stopp och huvudet blev helt blankt. Detta hände mitt i ett tal. Jag bad om ursäkt och bad om att få återkomma senare. Sedan har jag grämt mig lite över det återstående del av dagen. Det jobbiga var att jag inte ens kom ihåg hur talet såg ut i stora drag!

Men så, när jag försökte få E att somna så kom det som en blixt från klar himmel. Jag mindes fortfarande inte själva problemet, men jag visste plötsligt hur man gjorde för att lösa det!

Att förklara via telefon ett tal är inte det lättaste, det kräver extra mycket tankeverksamhet. Men till slut, med gemensamma krafter lyckades vi få till det! Och det kändes som om hon även förstod varför man gjorde så som vi gjorde. Ok, det märktes att hon inte var van vid dylika problem, men med lite guidning så var det ändå hon själv
som kom fram till hur hon skulle gå tillväga för att få fram svaret.

Jag måste säga att den där känslan… Gud, jag visste inte hur mycket jag har saknat den… Hoppas att jag snart får möjlighet att få känna den igen! Och jag måste säga att jag ser verkligen fram emot den dagen då jag får vara med och guida E på vägen..!

Liten eller stor

Idag så var jag och E på kalas hos en av hennes förskolekompisar. Herre min J, vilket liv det var! Tänk dig 17 vilda 3-4 åringar som leker och busar och har sig plus ett antal vuxna… Jag vet en sak i alla fall, när E fyller år om lite mer än en månad så kommer vi inte att bjuda in så många barn!

Under kalaset så kom det här med graviditeter och småsyskon upp och jag nämnde vår tillökning. Jag tycker att min mage är stor, men de andra blev så förvånade att jag redan hade gått halvvägs för de tyckte att det inte syntes på mig att jag var gravid. Ändå hade jag en ganska tajt tröja på mig. Jag antar att magen ser mest fet ut då den sitter så högt. Magens storlek märks ju som mest om jag markerar/drar åt tröjan precis under bröstet. Då ser man den stora skillnaden och att det är inte bara tjockismage. Så nu känner jag mig lite förvånat kluven, är den stor eller inte? En annan sak som jag funderar på är vad det kan vara för kön på den lille parveln där inne. Jag vill fortfarande inte kolla det med ultraljud, men jag kan ju inte låta bli att fundera. Så, nu undrar jag, någon som vill gissa? Många i vår omgivning har gissat på pojke då denna graviditet har varit så mycket enklare än vad den med E var. Dessutom så var magen låg med henne, nu är magen som sagt var väldigt hög. Men dessa kan ju vara helt ”vanliga” skillnader, då alla graviditeter kan ju vara så enormt olika.

Vecka 21

Text från www.1177.se

Barnet
Nu har alla organ bildats men det kommer att ta många veckor innan de mognat och börjar fungera. Fostret har blivit ungefär 26 centimeter långt och ökat i vikt till omkring 400 gram. Det kan höra och reagerar på både ljud och ljus.

Livet i livmodern är inte ansträngande, fostret lever i ett viktlöst tillstånd och behöver inte göra av med mycket energi. Det är fortfarande väldigt outvecklat och skulle inte kunna överleva utanför mammans mage.

Mamma
Nu upplever många att en behaglig tid börjar. Magen syns väl, men är inte alltför stor. Illamåendet och tröttheten har ofta gått över, men vissa fortsätter att må illa. Har du oroat dig för missfall så har troligtvis den oron minskat markant vid det här laget. Humöret brukar vara mer stabilt och diverse småkrämpor du kan drabbas av i slutet av graviditeten kanske inte har börjat än.

Din viktökning ligger troligtvis någonstans mellan fyra och sju kilo men viktuppgången är individuell. Om du äter näringsriktigt behöver du inte oroa dig för några extra kilon.

En del kvinnor blir mer inåtvända och intresset för omvärlden minskar. Detta beror på att barnet i magen nu upplevs alltmer som en individ och dina tankar, fantasier och önskningar allt oftare rör sig kring barnet.

Pappa/partner
Prata med din partner så ni är överens om vad hon behöver för stöd. Glöm inte att även säga hur du själv känner och mår. Under graviditeten är du beroende av din partner på ett nytt sätt. Det är endast genom henne som du kan få kunskap om hur ert väntade barn har det. Detta beroende, i kombination med att hon kanske är mer innesluten i sig själv, kan kanske få dig att känna dig utanför och svartsjuk på din kvinna som bär ert barn, men även på barnet som växer i henne. Det är inte ovanligt att känna så, men det viktigt att du får sätta ord på dessa tankar och känslor så att du kan bearbeta dem.

Fostrets alla organ har nu bildats.

Shoppingsug

På senare tid har jag allt mer känt ett sug på att börja handla saker till Lilla Stjärnan men samtidigt så känns det främmande. Dels så har vi ju det mesta kvar från E (utom kläder i storlek 50-56 som jag sålt och skänkt bort), dels så känns det som om det är alldeles för tidigt. Inte för att jag oroar mig för att något ska hända utan för att det helt enkelt känns för tidigt. Jag har ju bara kommit halvvägs! Så det är mycket tudelade känslor där, viljan att handla kombinerat med oviljan av att göra det för tidigt.

Sedan så måste jag erkänna att jag är lite avundsjuk på de som väntar sitt första barn. Det är ju så roligt att gå och titta och spana och planera för vad man ska köpa och fundera på allt vad en bebis nu kan behöva! Jag avundas er som provkör vagnar och tittar på sängar och…

Fast det är klart, lite saker måste vi införskaffa. Babyskydd är en sådan sak. Till E fick vi låna skydd och bas av en kollega. Nu jobbar jag ju inte längre på samma ställe och dessutom skulle det skyddet vara alldeles för gammalt nu för att jag skulle känt mig trygg med den. Jag vill inte heller köpa en begagnad då jag vet inte hur den har blivit behandlad eller om den har blivit krockad eller om säkerheten på något vis har påverkats till det sämre. Så nu håller jag ögonen öppna efter bra erbjudanden på bra babyskydd. De kriterier jag har är att den inte får vara för tung (det är ju en fördel om man orkar bära den med bebis i), den ska vara ny, det ska vara med basstation så att det är enkelt att få den rätt och så ska den vara säker (förstås).

En annan sak som jag vill införskaffa är antingen en Troll bedside crib eller en vagga. Vi har E:s gamla spjälsäng kvar, men det skulle bli väldigt trångt med den i sovrummet och vi vill därför ha något mindre. Med E hade vi en vagga med hjul och låsfunktion för både hjul och gungningen, och även om hon som späda främst sov på min bröstkorg så var det skönt att ha något bredvid sängen som man kunde lägga henne i, åtminstone kortare stunder, dels att jag använde vaggan som enklare fallskydd. Genom att ha den förankrad tätt intill sängen visste jag att även om jag somnade skulle hon aldrig ramla ner på golvet. Hittar jag inte något av dessa två till väldigt bra pris på blocket så kommer jag köpa en sådan vagga på Gekås. Så då är de bara babyskydd som jag behöver fundera något djupare på.

Även om jag på ett sätt är avundsjuk på alla som har ”allt” att köpa så måste jag erkänna att det är rätt skönt att slippa den stressen. Vi vet nu rätt väl vad det är vi vill ha, vi slipper därmed ångesten som beslut kan medföra vilket är enormt skönt!samtidigt så är det ju kul att shoppa…

Under så väl graviditeten med E som nu under denna graviditet så har jag varit tydlig med att jag inte kommer att stanna hemma på föräldraledighet så jättelänge. Vid både graviditeterna har jag mötts av skepticism. Jag förstår att jag under förra graviditeten fick möta ett antal ”Ja, det säger du nu ja!” men jag har mindre förståelse för det nu. Nu vet jag ju vad det är jag ger mig in på, vad det innebär att få barn och vara föräldraledig. Visst, det är inget som säger att det blir likadant den här gången, särskilt som jag nu även har ett barn till att ta hänsyn till, men jag känner mig själv rätt väl vid det här laget. Och min käre man känner mig rätt väl vid det här laget, och vi är rörande överens om att jag nog inte kommer känna annorlunda med att gå hemma den här gången. Dessutom, jag gick ju hemma för ett år sedan och kommer så väldigt väl ihåg hur jag kände för det…

En annan sak som gör mig övertygad om att jag inte kommer att ändra mig vad det gäller hur länge jag stannar hemma är att jag skulle aldrig kunna göra det mot varken A, E eller bebisen. För varför ska jag ha rätt att stanna hemma längre tid än A? Ok, om det vore så att han absolut inte ville stanna hemma så vore det ju en sak, men nu vill han ju det. Vad vore jag för egoist om jag nekade honom den möjligheten? Dessutom, jag ser det även som en möjlighet för honom att verkligen få umgås med sina barn, mer än bara de få timmar som återstår av dagen på vardagarna, och helgens lediga timmar. Att vi dessutom tjänar nästan exakt lika mycket gör ju att det finns ingen ekonomisk påverkan i vårt fall för hur vi delar upp föräldraledigheten.

Något som jag har funderat mycket på vad det gäller fördelning av föräldradagar är hur det kommer sig att majoriteten väljer att kvinnan stannar hemma den allra största delen av tiden? Om det handlar om ekonomi så kan jag förstå, men i övrigt. Är inte pappan intresserad av att stanna hemma? Eller är hans jobb så mycket viktigare än kvinnans? Eller är det så att kvinnans önskemål helt enkelt går före mannens? Ni som läser och har barn, hur har ni gjort och varför har ni gjort så? Och ni som ska ha barn, eller som en vacker dag hoppas få barn, hur har ni tänkt göra?

Hen

Alla ni som tycker att ordet ”hen” är bra och använder det, ursäkta, men jag kan bara inte med det och jag blir lite smått irriterad när det ordet används. Eller jo, vid ett tillfälle tycker jag att den är användbar, det är när en person själv titulerar sig som en ”hen” och då denne personen själv inte kan identifiera sig som varken en ”hon” eller en ”han”. Men då och endast då tycker jag att det ordet kan användas.

Varför stör jag mig så på ordet? Ja, orsakerna är många och jag orkar inte dra upp dom alla här och nu, men här kommer några av mina främsta orsaker.

1) De flesta som använder ”hen” vet inte vad det ordet har haft för betydelse, fram tills nu på senare tid, vill säga. Någon som har kollat i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) vad ordet betyder? När ”hen” började förekomma allt mer så tog jag och kollade upp det. Jag har den som app på telefonen, så varsågoda, här har ni skärmdump på förklaringen

20140204-214407.jpg
Jag vet inte hur det är mer andra, men själv så blir jag hellre kallad för ”han” av misstag än ”brynsten”… Och frågan är, har ”hen” i den betydelse som den är vanlig att användas idag blivit godkänd som ett svenskt ord, även moden inte är med i app-versionen? Någon som vet?
2) Jag ser svenska språket som ett väldigt rikt språk och just i moderna ”hen”-sammanhang så anser jag att svenska språkets ord räcker mer än väl till. Dessutom så är språket väldigt könsneutralt i jämförelse med t.ex. tyskan där substantiv kategoriseras i tre genus – maskulinum, femininum och neutrum. Artiklar och adjektiv tar olika form beroende på genus (och kasus) hos det substantiv de bestämmer. Så där ÄR allt antingen en han, hon eller er det. Även om vi har släkt i Tyskland och även om jag har löst tyska så har jag inte hört att det i Tyskland tex är samma uppståndelse över att få till ett könsneutralt uttryck. Tvärtom, där håller man, vad jag vet rött hårt på att tex en lärare är en lärare om det är en manlig sådan, och en lärarinna om det är en kvinna. Vet man inte vilket kön läkaren man pratar om har, ja, då bestämmer ordets genus vad man säger, i läkarens fall blir det ”der Lehrer”, dvs maskulinum.
3) Vissa av dom som är för ”hen” säger att det är ett bra ord för att det könsneutrala gör att man inte tar några förhastade slutsatser, och att det ökar jämlikheten. Jag anser att det är ren och skär skitsnack. Jämställdhet får vi inte genom prat, det får vi genom verkstad. Vi får alla börja jobba med oss själva. Och jämställdhet handlar om så mycket mer än bara kön. Nu skulle jag kunna hålla på i evigheter, men:
Jämställdhet i mitt tycke är när en person, oavsett vem man är, vilka kromosomer man har, hur man ser ut, var man kommer ifrån eller vad man tycker och tänker, kan få känna sig stolt för den man är, och dessutom att man blir accepterad för detta, även av andra som inte delar samma syn.

Här hade ni, gott folk,några av de orsaker jag har för att ogilla ordet ”hen” när man pratar om personer (dvs inte om brynstenar 😉 ).

Och innan jag sluter ögonen för
dagen vill jag tillägga att jag ser inte hur ”hen” skulle berika svenskan, snarare så ser jag hur den förenklar språket. Visst, det blir enklare att slänga in ett ”hen” än att behöva tänka till lite. Vill man verkligen inte säga ”han” eller ”hon” eller något av de andra ord som också sätter kön, så behöver man kanske tänka till lite extra, kanske även omformulera sig, istället för att för enkelhetens skull kasta in ett ”hen” och det även utan att behöva säga/skriva ”han/hon”. För som jag, som ivrig bojkottare av ”hen” ser det som, vi klarar oss gott utan ”hen” i Svenska språket. Och genom att använda de ord som redan finns så främjar vi vårt egna ordförråd och hur vi använder denna. Håller du inte med? Skriv en kommentar och ge exempel på när det är mer berikande att använda ”hen”, jag lovar att ge en variant med exakt samma betydelse utan ta in ett endaste han, hon, henne, honom, hennes, hans eller liknande! Så om du inte håller med mig, vågar du anta utmaningen?

Och som en sista sak innan jag tackar för mig idag, i många diskussioner om ”hen” så kommer jämförelsen med finskan där det inte finns ”han” eller ”hon” på samma sätt som det finns i svenskan, utan alla benämns som ”hän”. Med finskan som modersmål kan jag intyga att det är inte så okomplicerat som det kan verka för den icke finska-kunnige(/-a). Och vete gudarna hur många gånger jag har varit med om förvirring just pga av ”hän” har använts…

Att ropa ”hej”

Typiskt. Jag skulle inte tänkt tanken på att det kanske har vänt vad det gäller illamåendet. Behöver jag säga något mer???

Idag känner jag mig nästan tröttare, mattare och allmänt sämre än igår men imorgon blir det jobb för mig. Jag gissar att mycket beror på den gångna nattens dåliga sömn. E kom redan vid halv elva och la sig hos oss. Eller ska jag säga hos mig, då hon låg tätt intill mig hela natten utom kanske en halvtimme då hon låg hos A. Jag börjar allt mer känna att det kommer inte att fungera ha henne liggandes i vår säng. Min gravida kropp får allt större behov av att själv kunna bestämma sovställning, vilket är en omöjlighet med en fyraåring som ligger limmad tätt bredvid en. Men jag vet inte riktigt hur vi ska komma ifrån det som det är just nu. Madrass bredvid vår säng fungerar inte, det slutar bara med en liten tjej som blir ännu mer ledsen och förtvivlad och bara svårare att få att somna om. Kanske när min hosta lindrats och om nattillamåendet inte kommer tillbaka så kan jag försöka få henne att somna om i hennes säng, något som A inte lyckas med.

Kan även tillägga, för min egen skull, om jag skulle undra i framtiden, att viktnedgången pga senaste dagarnas pers har fortsatt även om aptiten började komma tillbaka igår. Nu har jag gått ner tre kilo sedan i torsdags. Varför kommer nedgången nu när jag är gravid och inte i vanliga fall?

E är för övrigt näst intill lik sig själv igen men har fortfarande feber så A får nog stanna hemma med henne imorgon.

Blogg och vad som går hem

När jag sitter och kollar i statistiken på besökare här i bloggen ser jag mycket snart att den månad som har haft mest besökare är också den månaden som vi gjorde senaste IVF:en. Plötsligt så tredubblades nästan besökarantalet. Sedan efter plusset sjönk det något för att därefter sjunka allt mer för varje månad som går.

Så vad är summa sumarum av det hela? Jo, vill man ha många besökare ska man göra, och skriva om sin IVF. Graviditet, komplikationer så som illamående och kräkningar, och ens vardag är inte alls lika intressant. Konstigt, jag förstår ingenting! 😉

20140203-230718.jpg

20140203-230734.jpg

Försäkringskassan

Något som jag verkligen avskyr är telefonköer. Och när man ska ringa någonstans och man får en massa knappval och de kommer i flera steg och… Och alltid blir det fel på vägen!

Idag när E låg och sov så passade jag på att ringa Försäkringskassan i ett ärende som jag har gått och skjutit på ett tag just för att det är så besvärligt att komma fram och för att det alltid är så hiskeliga köer. Jag gjorde ett försök i förra veckan men det blev fel redan i andra valet och jag gav upp, men nu kände jag att jag var tvungen att få det avklarat. Så jag ringde upp. Och istället för att med knappval välja det alternativ som passade mig bäst så valde jag alternativet där man muntligen fick säga det. Där blev det rätt med en gång. Jag höll på att svimma av förvåning. Efter diverse val som avslutades med ”Uppskattad kötid: 15 minuter” så valde jag att bli uppringd när det blev min tur. Allt hit gick förvånansvärt lätt och smidigt. Sedan tog det tid innan jag blev uppringd. När jag kollar i min telefonlogg så skiljer det nästan 40 minuter från att mitt telefonsamtal till Försäkringskassan kopplades till att jag blev uppringd. I vilket fall, jag blev till slut uppringd av en mycket trevlig kvinna som först hade svårt att förstå vad jag sa. Men när jag väl pratade mycket lugnt och sansat, och inte körde på som jag brukar, utan verkligen ansträngde mig för att artikulera ordentligt, så lyckades hon förstå mig och det jag ville få fram. Jag hoppas (och tror) att jag lyckades förstå henne korrekt trots att hon inte pratade flytande och helt korrekt svenska. Jag anser mig ändå vara van vid det med tanke på dels mitt ursprung, dels för att jag i jobbet umgåtts en hel del med personer som med mig pratat annat språk än deras modersmål. I vilket fall, efter tjugo minuters samtal hade vi avklarat mitt ärende plus att vi hade avklarat några andra ärenden som jag inte hade haft riktigt koll på, saker som hon kom på. Dessutom så hade hon hunnit informera mig om att det från årsskiftet har skett en hel del förändringar vad det gäller föräldrapenning för barn födda efter 1 januari i år, och så tipsade hon mig om att kolla upp det noggrannare vid tillfälle. När jag tänker på det hela så frågade hon säkert 5-7 gånger om det var några fler saker jag ville ta upp. Så mitt betyg på Försäkringskassan och deras service för idag? 4 av 5 möjliga. Hade inte väntetiden varit så lång, och hade man sluppit valen i början så hade det kunnat bli full pott

Störigt

Jag har följt en blogg ett tag där en tjej efter lång tids försökande äntligen lyckats få till sitt efterlängtade plus. Hon har uppdaterat bloggen dagligen och jag har gått in mer eller mindre dagligen. Men nu har bloggen plötsligt försvunnit från listan med favoriter och jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad bloggen hette eller några andra detaljer som skulle kunna hjälpa mig att hitta bloggen igen. Jag antar att det är bara att acceptera att jag har tappat bort den…

I övrigt så har jag inte så mycket att skriva om. E har piggnat till betydligt men jag vet inte om det är så att hon har blivit bättre eller om det är den alvedon som hon fick tidigare som gör verkan. Men det känns bra i mammahjärtat att höra den kvittrande rösten och därmed veta att hon mår bättre.

För mig går det också framåt, om än inte lika snabbt. Jag hostar en hel del om jag rör mig för mycket eller om jag pratar mer än något enstaka ord. Men jag hostar inte tills jag kräks längre då hostan har ändrat karaktär. Min förhöjda temperatur har också återgått till det normala. Och jag lyckades få i mig en hel potatishalva, en halv pannbiff, lite ärtor och rårörda lingon till middag, vilket är betydligt ner än vad jag har ätit på en gång på flera dagar nu. Så det går framåt, sakta men säkert!

Något annat som också tycks gå framåt är att jag på några dagar inte känt av illamåendet. Så imorse skippade jag min morgondos av Lergigan. Vid lunch mådde jag fortfarande ok, så jag drog ut med att även ta den tabletten. Inte förrän efter middagen kände jag illamåendet komma krypande och först då tog jag en tablett. Kanske skulle jag ha klarat mig även utan den, men jag vågade inte chansa. Och jag är fullständigt nöjd om jag nu kan minska från tre tabletter till en! Snart kan jag förhoppningsvis ta bort även den sista tabletten. Samtidigt så är jag lite smått förberedd på att jag än en gång har ropat ”hej” alltför tidigt…

Fortsatt sjukstuga

A kände sig bättre idag så han åkte till jobbet. Istället har E också börjat hosta och nu på morgonen hade hon över 38 i feber. Så även om hon var pigg direkt på morgonen så fick hon stanna hemma. Nu är hon inte alls lika pigg längre den lilla stackaren… Så det blir en lugn dag för oss två här hemma framför tv:n.

Själv så mår jag aningens bättre. Jag hostar fortfarande mycket och är trött, men hostan har ändrat karaktär så jag kräks inte lika ofta länge. Men matlusten är totalt obefintlig. Och även viktmässigt märks det att helgen inte riktigt varit så som man kunde önska, med tanke på att vågen visar mer än två kilos minskning sedan i torsdags… Jag vet att det främst handlar om vätska, men samtidigt känns det nu som om jag har rätt bra koll på vätskebalansen i kroppen. I vilket fall, vi får hoppas att E också snabbt når en vändning så att vi alla kan bli friska inom bara någon dag!