Äntligen helg

Äntligen är det helg efter en tuff vecka på jobbet! Mycket känslor (hormonrelaterade kan jag tänka mig) som åkt upp och ner, en totalt förvirrad hjärna som blivit än mer förvirrad efter en vecka som varit både rörig och fullspäckad. Och full med motgångar. Ok, inga jättestora sådana, men ändå sådana som försvårat tillvaron och gjort saker och ting mer svårhanterliga. Och som dessutom gjort att alla veckans deadlines har blivit svåra att hinnas med. Igår tex hann jag inte äta lunch utan jag fick nöja mig med ett äpple och några punschpraliner. Tillslut gick min hjärna på sista dropparna av energi och hotade med att överhettas så jag fick ta och åka hem för att få i mig något. Sedan satt jag till halv nio och jobbade, med enbart en 20 minuters paus då jag skulle lägga E. Vid det laget hade allt börjat bli i alla fall lite mer greppbart, men kroppen värkte och tröttheten var enorm. Men fortfarande idag, trots att jag hoppade ett möte så lyckades jag inte slutföra allt det jag skulle behövt slutföra den här veckan. Mycket berodde på olika typer av strul och akuta saker som var tvungna att fixas omedelbart. Och jag som avskyr att inte hålla deadlines! Jag antar att det blir någon timme i helgen som jag får koppla upp mig och jobba och försöka slutföra det som behöver slutföras nu.

Så det är med en stor utmatthet jag nu ser fram emot att krypa ner under täcket i min säng, och hoppas på en natt fylld av stärkande och uppiggande sömn. Och att jag inte ska bli väckt av A:s snarkningar, av att E kommer till vår säng och att jag inte ska behöva springa så många gånger på toa för att kissa. Jag kan inte minnas när jag sist fick en hel natts ostörd sömn

Välkommen vecka 24

Barnet Fostret väger cirka 600 gram och är ungefär 30 centimeter långt. Huden, som tidigare har varit helt genomskinlig, börjar bli tjockare och täcks av fosterfett. Nu kan fostret suga på tummen, det är en träning inför att suga på bröstet. De små blodkärlen i lungorna, kapillärerna, växer som mest mellan vecka 16 och 24. Först nu kan fostret börja andas luft, om det skulle födas så tidigt. Hörseln är väl utvecklad. Fostret känner igen mammans, partnerns och eventuella syskons röster. Den hör även mammans hjärtslag. Nu börjar det bli lite trångt där inne. Mamma Du kan ha gått upp fem till sju kilo, eller ännu mer. Under hela graviditeten drar livmodermuskeln ihop sig då och då, och du får sammandragningar. På så sätt ”tränas” muskeln så att den kan ge starka och effektiva värkar när det är dags för förlossning. Sammandragningar är ofarliga. Du som redan fött barn känner vanligen av dem tidigare och starkare än de som väntar sitt första barn. Du kan få en del krämpor som halsbränna, ont i benen och ryggont på grund av foglossning. Du kanske också måste gå och kissa oftare eftersom livmodern trycker på urinblåsan. Många drömmer livliga drömmar nu. En del gravida samlar på sig vatten och får svullna ben framemot eftermiddagen och kvällen. Lägg upp benen på bordet eller stolen och vila dig. Du kan också använda stödstrumpor. Redan nu kan du förbereda dig inför amningen genom att skaffa dig information, läsa, prata med barnmorskan och kvinnor i din närhet om deras amningar. Din partner kan också behöva kunskap och förståelse för vad amning innebär. Har du själv erfarenhet av en komplicerad amning eller att amning inte fungerat kan du prata med din barnmorska eller amningsmottagningen på det sjukhus du ska föda för att göra en amningsplan. Pappa/partner Nu kan du nog känna fostrets aktivitet utanpå magen. Kvinnan kan känna buffar och sparkar betydligt tidigare. Du får ha tålamod. Det är vanligt att rörelserna avtar så fort man lägger handen på magen. Man gör sig gärna en bild av hur bebisen ligger, men det är svårt att känna. Det kan visa sig att det du trott vara huvudet i själva verket är rumpan. Barnmorskan kan kanske visa hur barnet ligger om ni är nyfikna, men vid denna tid kan det vara svårt även om man är proffs.

Hur det är för mig? Rörelserna känns som sagt var väldigt tydlig. De känns även utanpå. Något som jag inte kan minnas att jag kände med E, men som jag känt mer eller mindre dagligen under den senaste veckan, är bebisens rörelser neråt. Eller om jag ska vara mer specifik, det känns som om bebisen är och boxas/sparkas eller vad nu den gör, mot min ändtarm… Riktigt läskigt är det!

Jag kräks kanske 5-6 ggr/vecka och då på morgnarna. Ligger jag och drar mig minskar risken för kräkning, men jag vill inte ställa klockan på tidigare än vad jag gör nu och jag tycker inte om att hålla på att snooza, så det får bli en sväng med ”Ulrik” istället.

Jag är rätt trött också, både fysiskt och psykiskt, men mycket beror nog på att det är mycket på jobbet just nu. Fast den fysiska tröttheten beror nog mest på graviditeten. Stundvis blir jag fortfarande andfådd av minsta lilla. Trötthet i rygg och ben är också väldigt vanligt. Och jag känner mig stundvis väldigt otymplig. Ikväll såg vi på ett naturprogram under fredags myset och då visade de några sälar med ungar. Och jag tyckte verkligen att jag kände mig som en sådan, en strandad sälunge.

Men i övrigt mår jag bra 🙂

Frustration

Den som följt mig ett tag vet om att min syster hade en stroke i mellandagarna. Efter ett tag på sjukhuset så åkte hon hem, helt emot läkarnas råd. Hon ansåg att hon hemma hos sig kunde rehabilitera sig bättre än vad hon kunde göra på sjukhuset. Visst, viss rehabilitering erkände hon att hon behövde hjälp med, men då kunde hon ju åka till sjukhuset/sjukgymnasten eller var nu detta skulle ske. Personligen var jag rätt skeptisk till det hela. Och nu får jag varje dag läsa på Facebook hur hon rehabiliterar sig hemma. Hon lagar mat och bakar och håller på, och det är ju bra att hon aktiverar sig. Men är det verkligen rätt sätt av rehabilitering om man ser till hela hennes situation. Att hon fick sin stroke var inte helt oväntat då hon hade flera av riskfaktorerna, så som diabetes typ 2 och kraftig övervikt. Med denna vetskap, är det då så smart att fortsätta laga feta maträtter med massa smör och grädde och dagligen baka kakor och bullar och andra sötsaker och sedan äta av det? Jag blir så frustrerad av att stå bredvid och se det här ske och inget kunna göra! Hon gräver ju sig allt längre ner i gropen…

En enkel ursäkt är visst svårt

Idag skulle jag till mödravården för att ta blodprov för att kolla om senaste höjningen av levaxin var tillräcklig för att hålla min ämnesomsättning i schack. En kvart efter utsatt tid så gick jag och frågade i receptionen (bara de som ska träffa läkare eller gå på ultraljud behöver anmäla sig i vanliga fall) för att fråga om det hade blivit något fel, även om jag hade kollat med det mail där barnmorskan hade mailat tiden. Jodå, jag hade tid. Jag skulle bara sätta mig ner i väntrummet och vänta. Då jag bara skulle ta blodprov hade jag inte lagt så mycket pengar på parkeringen så jag passade på att springa ner och fylla på med ytterligare en halvtimme. När även den halvtimmen började närma sig sitt slut så gick jag än en gång till receptionen för att säga att nu kunde jag inte stanna längre utan måste åka tillbaka till jobbet och så be om en ny tid. Receptionisten satt dock i telefon så jag fick vänta lite. kommer min barnmorska.

”Och idag skulle du ta prover, ja!”

Ingen ursäkt, ingenting. Och vi går bort till hennes rum. Precis när vi ska gå in, tvärstannar hon och hindrar mig att gå in.

”Det har kört ihop sig lite! Vänta här!”

Och så försvinner hon iväg. Efter en liten stund kommer hon tillbaka och upprepar sig än en gång att det har kört ihop sig och att hon i receptionen får ta blodprovet på mig istället. Och så följer hon mig tillbaka till väntrummet, och så tar hon med sig nästa patient (kallas man för det på mödravården?) och jag får sätta mig ner än en gång för att vänta då receptionisten fortfarande sitter i telefon. Efter ytterligare 5-8 minuter är samtalet slut och jag får äntligen ta mitt prov. Och trots att det första sticket inte fungerar och hon inte hittar någon ådra, trots att jag måste stickas två gånger, så tar det hela inte mer än bara någon minut. Och inte en ursäkt från min barnmorska fick jag… Jag har ju varit lite skeptisk till henne och efter det här… Jag funderar allvarligt på att byta. Jag vet inte i så fall om jag ska be om en annan barnmorska på samma mottagning eller om jag ska gå till den mödravård som jag gick på när jag väntade E. Visst, jag överreagerar kanske, men jag vill ju känna förtroende och få en bra kontakt med den person som kommer att vara och pilla på min mage och vara stöd och ta del av resterande del av graviditeten. Och för mig känns vanligt hyfs och en så enkel sak som en ursäkt inte som någon större deal och inte alltför mycket begärt. Nu hann jag inte äta i lugn och ro utan istället fick det bli en macka som jag fick kasta i mig på väg till mitt möte som jag hade inbokad efter lunch. En lunch som hade gått till att sitta och vänta i det där väntrummet…

På eftermiddagen hade jag sett fram emot att få gå på manikyr, ett erbjudande som jag hade köpt på Let’s deal. När jag kommer dit visar det sig att det har blivit fel med denna bokning så jag har ingen tid… Men tjejen på salongen är bra och serviceminded och ber om ursäkt, och så får jag en ny tid om två veckor. Och det fastän erbjudandet har gått ut vid det laget. DET kallar jag för service! Så även om jag inte fick mina förväntningar uppfyllda så gick jag därifrån med ett gott humör. Och ser man på det positivt så fick jag nu möjlighet att vara ute i trädgården och leka en stund med E, och njuta av den vårliga solen och de underbara 10 plusgraderna

Apa!

I förra veckan uppmärksammade A att ena lampan på min bils strålkastare inte fungerade som den skulle. Igår fungerade inte heller den andre. Trodde vi, men då det var dagsljus när vi kollade så såg man inte helt hur om det stämde helt. Så jag fick ta och kolla det imorse. Det gjorde den inte. Del av ljuset fungerar, men inte tillräckligt för att det ska vara bra, ok och troligtvis inte heller lagenligt så snart det skymmer… Så ikväll satte jag mig ner och googlade, för jag ville göra något, men det är ju inte så mycket man kan göra när man inget kan om bilar, annat än att googla. Och det jag kom fram till var att det med hög sannolikhet är elfel på bildjävulen. Kul? Not! Och jag känner mig bara så trött! Jag har ju velat byta bil i tre år nu, bara för att få slippa sådan här skit. Och A har lyckats få mig att låta bli. Och nu ser jag mig själv tvingas vara utan bil i ”evigheter”. Först i väntan på vetkstadstid, sedan när den väl är inne och som dessutom säkert blir utdraget. Vilket betyder att jag får ta allmänna kommunikationer till och från jobbet. Istället för 15-20 minuters bilväg blir det, 10-15 minuters promenad till tåget (på morgonen går det bra, det är nerförsbacke, men på eftermiddagen… Och jag som pga graviditeten blir trött i rygg och ben när jag går omkring på jobbet från ett möte till ett annat, och då är jag oftast utan några vikter, vilket jag har till och frön jobbet i form av jobbdator, handväska mm), sedan beroende på hur mycket tur jag har med tåget och när den kommer en stunds väntan, därefter nästan 20 minuters tågresa, och slutligen spårvagnen till jobbet. Tid som jag verkligen inte känner att jag har! Det betyder att jag kommer till jobbet väldigt mycket för sent alternativt att jag måste åka från jobbet betydligt tidigare än när jag har bil, för att hinna hämta E från dagis i tid… Ja, jag vet att jag är negativ nu och ser allt ur värsta vinkeln osv osv, men jag kan inte hjälpa att jag känner/tänker så här! Och jag blir så sanslöst ledsen och sur och förbannad och deprimerad och vill bara börja storböla. Jag vet att det är ett äkta i-landsproblem men för mig är det ett stort problem, just nu i alla fall! Och A tycks inte fatta något om varför jag känner mig upprörd… Lätt för honom att säga… Han har en fungerande bil till skillnad mot mig. Han slipper gå och släpa på en bautamage och känna sig otymplig och bli andfådd för minsta lilla och ständigt trött. Han slipper hålla på och stressa till och från tåg som aldrig håller tiden och som aldrig går som de ska. Och han slipper vara hormonstinn kossa

En helg till ända

Ytterligare en helg börjar närma sig sitt slut och en ny arbetsvecka närmar sig med stormsteg. Även om jag verkligen trivs och tycker om mitt jobb så kan jag inte låta bli att önska att helgerna vore lite längre, alternativt att arbetsdagarna var lite kortare. Mycket beror nog på graviditeten. Nu mår jag i och för sig betydligt bättre, kräks gör jag i snitt endast fem, sex gånger på en vecka. Med mediciner kan jag hålla illamåendet, de gånger som den dyker upp, stången, liksom halsbrännan. Men det börjar redan bli tungt och jag känner mig allt mer otymplig. Jag förstår helt enkelt inte varför bilsätena i kombination med bildörrarna vara så svåra att passera, och jag förstår inte heller varför det börjar bli så långt ner till marken/golvet! 😉

Nu har jag i alla fall gått in i vecka 23 (22+2 idag). Det betyder att den graviditetsförsäkring som vi har tecknat har börjat gälla. Och om en vecka så har vi passerat den magiska gränsen för när sjukvården sätter in insatser om bebis kommer för tidigt. Och även om det ger mig skuldkänslor att tänka så, så är det samtidigt en lättnad om något skulle hända nu.

Precis som så många andra helger har denna ägnats åt familjen och shopping. Igår var vi på Megaloppis på Svenska mässan. Det var väldigt nära att det inte blev något av det besöket. Vi vände när vi såg kön som sträckte sig långt långt längs med mässans väg längs mot vägen som går mot bion Bergakungen. Så vi vände och började gå tillbaka mot bilen. Det vill säga tills jag kom på att jag hade sett att det fanns ett erbjudande på Groupon för just inträdet. Några minuter senare hade vi köpt biljetter till halva priset och kunde i och med att vi hade förköpsbiljetter gå direkt in, helt utan att köa! Vi hittade inte så mycket men lite smått och gott blev det i alla fall. Jag köpte tex två tvåpack med zinkbaljor som jag har tänkt ha blommor och örter i för det eminenta priset tjugo riksdaler. Nu saknas bara plantorna, men så snart de är inköpta lovar jag att lägga in en bild på dom!

Efter loppisen passade vi på att använda upp ett annat Groupon-erbjudande som jag hade köpt (eller var det Let’s deal? Skit samma, same same, but different!), nämligen en afternoon Tea på ett café inne i stan. Med mätta magar kunde vi sedan ha en skön eftermiddag/kväll med lite famile mys och en massa lek

Idag så gjorde vi något som E hade önskat sig, och som hela familjen gillar, även om det främst är hon och A som är de dom gillar det bäst, vi åkte återigen till Gekås och Ullared. Lite kul att det är fyraåringen och mannen i familjen som är de som gillar stället bäst 🙂

Fast även jag tycker ju att det är kul att fynda där. Äntligen hade de fyllt på med lite mer gravidkläder och jag kunde köpa med mig dels byxor jag kan ha på jobbet, dels byxor som jag kan mysa runt i här hemma. Och ingen av byxorna kostade över 150kr! Sedan så blev det en hel del annat gott och blandat, tex de första kläderna till Lilla Stjärnan (redan, det är ju långt kvar!) och så lite presenter till kommande 4 årskalas, både E:s och kompisars barns kalas. Och så kalasgrejer till E:s födelsedagskalas. Nu är det ju bara några få veckor kvar tills min lilla plutt blir 4! Det är helt sanslöst!

Annars så har det inte skett så mycket i helgen. Men som sagt var, jag önskar att helgen kunde vara lite längre…

Tvivel och bekräftelse

Ibland så dyker de upp, tvivlen på sig själv, hur man upplever saker och hur man ser på saker och ting. I alla fall så är det så för mig. Och särskilt känner jag tvivlen komma om en känsla som är negativ dyker upp om och om igen. Då kommer det dåliga självförtroendet fram och börjar gnaga. Då kan jag inte låta bli att fundera på om det bara är jag som är negativ och inbillar mig saker, eller om det verkligen är så som jag upplever det. Att då få höra från en utomstående att denne uppfattat samma sak blir en enorm lättnad. Och en bekräftelse på att det är inte bara jag som har inbillat mig saker. Att det är fler än jag som ser samma sak. Att jag är kanske inte helt ute och cyklar. Och den bekräftelsen gör att jag känner en viss optimism och kan till och med kunna tänka att jag är kanske inte så dum ändå. Att jag inte alls är så dum och värdelös som jag stundvis känner mig och som jag har trott.

Den här veckan har varit bra på så vis, jag har vid några tillfällen fått en bekräftelse på att jag är på rätt väg. Att jag kanske inte är så dum som jag stundvis har känt mig. Att det ligger något bakom de tankar, funderingar och upplevelser jag har/har haft. Att det är inte bara jag som inbillat mig. Och det känns bra. Det känns otroligt bra, och välbehövt. För det har funnits, och finns än, en hel del tvivel. Tvivel på mig själv, det jag känt, upplevt, min kunskap, det jag är. Att då få den här bekräftelsen… Den värmer. Och att få bekräftelsen från flera olika håll dessutom… Då börjar jag istället tvivla på min självbild från andra hållet. Överdrivs det? Tolkar jag in för mycket?

Det är väl så, oavsett hur man vänder sig så har man rumpan där bak

Mediciner

Häromdagen så fick jag ta del av en hälsoprofilsundersökning som görs på vissa företag och när den gicks igenom kunde jag inte låta bli att fundera på det där om att ”graviditet inte kan anses som en sjukdom”. Visst, jag kan hålla med om att själva graviditeten i sig inte är en sjukdom, men vissa, vad ska man kalla det, följdkomplikationer (?), symptom (?), what ever, anses i alla fall i vanliga fall som sjukdomar.

Ser jag tex bara på mig själv då jag för tillfället får tre mediciner utskrivna av mödravårdens läkare, och det pga graviditeten så kan i alla fall inte jag låta bli att börja fundera. Ok, en av dom, levaxin måste jag ju ta även i vanliga fall, men inte i den höga dosen som jag nu tar och som jag nu måste ta just pga graviditeten. Men de två övriga skulle jag ju inte behöva ta över huvudtaget om jag inte vore gravid!

20140219-223502.jpg

http://halsogatan.blogspot.se/2012/01/halsokors.html?m=1 ”hälsokrysset” och som illustrerar det hela bra.

20140219-223321.jpg
(Bild lånad från denna sida

Och vart jag själv ligger? Tänker jag efter och ser på mina mediciner och mina krämpor, både de jag medicinerar och de jag inte medicinerar (eller nämner här) så måste jag säga att jag ändå hamnar i det övre vänstra delen. Just nu, efter en härlig bastu (den första på 3,5 år) så måste jag säga att det nog ändå är till och med i den övre delen av kombinationen ”må bra, vara sjuk”.

En undran

Jag måste fråga er som är gravida eller som redan har fått era små, hur var det på era jobb? När började folk fråga om när du skulle gå på föräldraledighet och hur länge du skulle stanna och framförallt om det var klart om du skulle bli ersatt och med vem i så fall? Ok, i vissa jobb så är det ju självklart att man kommer att bli ersatt, i andra är det inte riktigt lika säkert. Sist t.ex. blev jag inte det, ändå jobbar jag rätt likadant och med samma frågor som nu, men på ett annat företag.

Anledningen till att jag frågar är att jag känner mig lite smått frustrerad över alla som frågar mig om det:

Vet du hur de kommer att ersätta dig när du är borta???”

Eh, nej, det är inte riktigt bestämt än. Det är ju ändå fyra månader kvar tills jag tänkte påbörja föräldraledigheten. Och mer än fyra månader kvar tills beräknad födsel. Visst, ”tiden går fort”, men hallå, det är fyra månader kvar! Jag har precis passerat halvvägs till BF! Kanske är det jag som överreagerar? Eller är det så här det brukar vara? Eller är det så att kulturen på företaget är lite speciellt? Eller är det så att min tjänst på företaget anses vara så speciell? Eller hur kommer det sig att folk funderar på det redan nu? Hade jag jobbat en längre tid och hunnit prestera något/producerat klart något och visat verkligen vad jag går för så hade det varit en sak, men jag går ju faktiskt och känner ångest över just detta, att jag inte har något att ”visa upp”.

Så, nu vill jag få in era tankar/funderingar/erfarenheter! Och BaPumba, om du läser detta, kom gärna med din erfarenhet, du känner ju till det och många av dom som jag jobbar med.

Det brinner!

Jag vill verkligen inte ta några mediciner i onödan och i torsdags när jag hade ätit slut på en omgång Omeprazol Teva mot min halsbränna (på Apoteket sa de att jag skulle ta det i två veckor oavsett om jag kände av någon halsbränna eller inte) så beslutade jag mig för att testa vara utan. Det har gått rätt bra. Jag har i och för sig känt lite obehag i helgen och magen har varit rejält uppblåst, men det är inget jag har kopplat ihop med halsbränna/magkatarr. Tills idag när halsbrännan kom tillbaka med besked. Den kom och den är så rejäl att jag till slut inte kunde koncentrera mig på vad som sades på mötet jag var på, utan tappade totalt allt fokus. Tabletterna jag hade sedan innan hjälpte knappt, och de hjälpte endast en kortare stund och sedan var den där igen, halsbrännan, helt enormt olidlig! Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka och köpa nya omeprazol idag, men jag mailade i alla fall till barnmorskan och bad henne prata med läkaren för att han ska skriva ut ett recept på tabletterna åt mig. Nu tar det ju några dagar innan det hjälper när man börjar med tabletterna och då läkaren bara är på mottagningen några dagar i veckan så tror jag att jag får ta och köpa en burk utan recept bara för att få lindring så snabbt som möjligt. Nu kostar det ju inte så jättemycket, men samtidigt så känns det dumt att lägga ner några pengar över huvudtaget nu när jag kan få det på recept och dessutom på högkostnadsskyddet. Jag vet, jag är snål. I alla fall vid vissa tillfällen.

20140217-223202.jpgEn väldigt uppblåst mage som för tillfället inte mår bra alls, sedd ovanifrån. Stor är den också för tillfället, det var nästan så att jag inte fick igen jackan som i vanliga fall sitter rätt löst