En fundering:
Jag såg dagens tidningslöp och blev verkligen fundersam och samtidigt glad på det som dessa förmedlade ut och så slogs jag av två saker. Den första handlar om sommarens (?) största snackis, Anders Borg. Många har reagerat på det som har hänt. En del är jätteupprörda och andra tycker att ”det är sånt som händer”. Min tanke i detta: det han gjort är inte ok på något vis. Men, detta hände på en privat fest. Han är inte minister längre, även om han var vice ordförande i Kinnevik. Jag vill inte ursäkta honom, men av allt att döma så ser i alla fall jag varningssignaler av hans beteende. Varningssignaler för att han har problem med att hantera alkohol. Om det är alkoholism eller bara svårighet att hantera alkohol förtäljer inte historien, men vi bör minnas att alkoholism klassas som en sjukdom. En del i sjukdomen är att förneka att man har problem. Nu har han ju tydligen sagt att han ska söka hjälp, och DET tycker jag är bra. Och dessutom, läser man artikeln som jag länkade till ovan så har han polisanmälts. Av polisen själva, och inte av någon av festdeltagarna. 
Det jag vill ha sagt är att detta rör egentligen inte någon annan än Anders, hans familj och de som deltog vid festen och blev utsatta. Vi andra har, som jag ser det, ingen som helst ursäkt till att lägga oss i eller förlöjliga honom. Vi har inte heller rätt att peka finger, eller på annat vis trycka ner honom. Lika lite som vi har rätt att förtrycka någon annan med alkoholproblem. Eller någon med någon annan sjukdom, för den delen. Att han betett sig som ett riktigt fyllesvin ger inte oss rätt att bete oss som svin, oavsett om vi är nyktra eller ej. 
Så, vad var det nu jag ville få ut av detta inlägg från början? Hur kunde jag bli glad över löpsedlarna som med stora bokstäver berättade om Borg? Jo, för stod det inte om Borg så stod det om en annan känd person, Leif G W Persson. Vad var det som var så roligt med Borg och G W? Jo, tänk vad underbart det ändå är att inget värre har hänt i världen, i alla fall inget värre att skriva om, eller ha löpsedlar på än att en f d minister för ett tag sedan visade sig ha problem med spriten och att en kriminolog/författare inte går ner i vikt! Jag är tacksam, väldigt tacksam för detta! Det jag dock inte kan kåta bli att fundera på är varför man egentligen bryr sig om något av dessa löp??? 🤔 

Kanske inte riktigt, men nästan…

…så att jag känner igen mig i denna debattartikel. Stundvis i varje fall. Samtidigt som jag känner lättnad över att det inte är så hela tiden. Bara stundvis. Det kan nog vara så att det är Lillasysters ålder som gör att det är enklare. En teori som jag grundar på att jag stundvis i år t.o.m. har känt en lättnad över hur bra allt har varit just där och då, stunder när mina två lekt tillsammans i frid och harmoni och i glädje. Stunder av rena ”halleluja-moments”. Visst är det skönt när barnen blir lite äldre och klarar sig, i alla fall under korta stunder själva!

Åldersgräns 

Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

Kärlek när det är som svårast

Jag slås av den solidaritet och kärlek som svenska folket visar i detta nu! Det som hänt är fasansfullt och helt totalt förkastligt och jag sörjer med alla som drabbats. Det finns inget som ursäktar en handling som denna! 
Samtidigt så känner jag glädje och stolthet för det svenska folket som kommer fram. Det svenska folket öppnar sina famnar för varandra, hjälper den som är i nöd, man gör vad man kan. Låt oss fortsätta med det! Låt inte de som gjort detta få vinna! Jag tror inte att deras huvudmål egentligen var att döda några. Jag tror deras huvudmål var att skapa skräck, hat och ilska. Allt det som skapar osämja. För vilket vapen är bättre än den som bryter något sönder inifrån? Vad är bättre på att bryta sönder människor än just dessa känslor? Inget.

http://www.expressen.se/ledare/sanna-rayman/glom-inte-omheten-vi-kande-denna-terrordag/ 

Sanslöst!

Blev tipsad om denna sida där man kan se vart ens pengar går. Inkluderar man 20% skatt på det jag (i snitt) konsumerar går nästan 3/4 av min lön till olika skatter! Jag tycker att vi har ett rätt bra system med vård och omsorg och liknande, men jag kan onekligen säga att det vore väldigt intressant att veta hur mycket effekt dessa 3/4 gör och hur mycket bara rinner ut i sanden på olika sätt?

Kärleken gör en stark

Jag är rätt säker på att jag redan tidigare i denna blogg har skrivit om Gustav Seppelin Solli och den otroligt hemska och tragiska arbetsplatsolycka han varit med om. För ett tag sedan hittade jag Kalkungsolyckan och kärleken i Sveriges radios app och när jag lyssnade på den så slogs jag av flera saker. Dels så var det den hjärtlöshet som Nordkalk visat efter olyckan, och deras totala ignorans mot dels Gustav och hans anhöriga, men även mot den andre killen, han som dog, Johan Löfroth och hans anhöriga, företaget visat. Men jag slogs även av den kärlek som kom fram i berättelsen, dels den mellan Gustav och hans Pernilla, men även den kärlek till livet som Gustav visar. Och all den styrka detta vackra par tillsammans tycks ha. Vill man känna så ska man absolut lyssna på avsnittet!

Sitter så här på kvällskvisten och läser dagens GP och om Dådet på Vårväderstorget och en artikeln med Saida Hussein Moge som är fritidspolitiker och kan inte låta bli att reagera på hon skyller det som hände på samhället. Att de män som genomförde detta fasansfulla dåd gjorde som de gjorde för att de som barn hade hamnat i ett utanförskap i samhället.  Bullshit säger jag. Utanförskap kan man till viss del skylla på samhället, men inte helt. För trots allt, det finns många invandrare och flyktingar som skapat sig helt normala liv i det svenska samhället, trots dåliga förutsättningar från start. Det är människor som tagit ansvar för sitt liv och sin situation. Som i många fall även har betytt tuffa beslut, efter mycket svåra val. Det är bullshit att det är samhällets fel att dessa män först drogat, planerat och slutligen utfört ett dåd som detta! Det är ingen annans fel än deras egna, de som utförde dådet. Bara för att man hamnar i utanförskap av olika skäl så kan det inte på något vis vara samhällets fel att man som person gör vissa medvetna val och agerar efter dessa. Det är personliga val man gör. För oavsett hur djävligt ens liv är så finns det ingen ursäkt till att man planerar och begår mord. Ingen.