Vulkan

Kanske är det så att jag allmänt är aggressiv just nu (syftar till förra inlägget). Eller kan kanske händelserna som jag nämnt vara bidragande orsak till att jag känner mig som en vulkan som kan få utbrott precis vilken sekund som helst? Kanske är det ”bara” PMS? Irritationen pyr i mig. Liksom frustrationen. Det känns som mitt inre knyter ihop sig, spänner sig, bereder sig på ett språng. Jag vill inte vara social. Jag vill inte vara ensam. Jag vill bara ha lugn och ro. Göra något mysigt med min familj. Utan gap och skrik och gnäll och tjat. Bara min familj och jag. Tillsammans. Inget jobb. Inga andra. Bara vi… 

Jag vet ju att snart så får jag det. Vara tillsammans med familjen, vill säga. Det andra får vi bara ta och hoppas på. I början åker vi en vecka till Kreta, jag längtar. Men nu…

Innan jag får komma iväg på den där resan så är det saker som jag tidigare sett fram emot (men inte längre) som måste avklaras. Morgondagens middag med kollegorna. Resan till bästa kompisen. Tjänsteresan till Katrineholm (två nätter). Utbildningarna på jobbet. Shoppingen på söndag (jag fick en ny tid med Personal shopper). En massa olika roliga (?) saker som jag sett fram emot, men som jag nu börjat tvivla på. 

Varför känns det så här? PMS? Händelsen jag skrivit om? Allmänt att ha börjat jobba igen? Organisationsförändringen som berör mig och min tjänst? Att inte få klarhet i mina frågor? Att känna att man inte riktigt blir lyssnad på? Känslan av att inte vara tillräcklig? Att bli jämförd och inte kunna nå lika långt som den man blir jämförd med? Jag vet inte. Jag vet att den här känslan är tillfällig. Troligtvis så är den där bubblande vulkanen  på väg att lugna ner sig. Förhoppningsvis och troligtvis så är den bara ett pyrande blad imorgon. Om inte så är jag rädd att den får ett  utbrott. Och på vilket sätt det skulle kunna ske på vågar jag inte tänka på. 

Men mitt i denna kaos så kan jag inte låta bli att reflektera hur bra jag har det egentligen! Jag blir varm i magen och lycklig i hjärtat när jag tänker på det. Mina fantastiska barn. Min man. Trots allt, mitt jobb. Kaninerna. Att våren är här. Solen. Värmen när man får solstrålarna på en. Den vackra naturen med alla musöron på träd och buskar. Det är rätt spännande nu 

Annonser

Skitdag

Ibland så har vi nog alla skitdagar. Det har jag haft idag. Med råge. 

Morgonen började med att jag kom på vägen till jobbet på att jag hade glömt ta med mig min lunchlåda. Dessutom var köerna till jobbet långa och jag höll på att bli sen till första mötet. Jag avskyr verkligen att bli sen till avtalade möten och detta var inte något undantag. På detta möte fick jag för femtioelfte gången på mig att ta en sakfråga med mig till ett möte senare på dagen. En sakfråga som jag tycker är viktig men att det senare mötet var inte rätt instans att ta upp den i. Dessutom så fanns det inte så mycket mer man kunde komma fram till just nu utan arbetet behövde lite tid på sig för att hinna fortlöpa något. Jag försökte föra fram min åsikt och bad tillslut de andra att skriva ihop något som jag kunde lägga fram.

”Det behöver inte skrivas ihop något. Säg bara att vi eftersöker x och y”

När det väl var dags för det aktuella mötet så sa jag det jag kunde/visste om frågan och när frågorna från övriga på möter började hagla vände mig därefter till den person som på morgonen hade propsat på att frågan skulle tas med till eftermiddags mötet och bad denne att komplettera. Tyvärr, för denne personen, (men till min lättnad)så var de övriga på mötet inne på min linje, och tyvärr så ifrågasattes frågan väldigt. Jag sa inte så mycket varken för eller emot vilket den här personen inte tog något vidare. Det var först när jag blev tillfrågad om min åsikt som jag sa vad jag tyckte.

En kort stund tidigare hade jag visat upp lite aktuella siffror som tydde mot ett håll och ordföranden i mötet tolkade det på ett sätt. Då satte den här personen igång, som jag kände det som, att förminska värdet av det jag hade visat upp. 

”Så här skulle man ju inte göra utan SÅ HÄR”

Till frågan hör att jag inte hade dragit några slutsatser av resultatet utan bara visade det faktiska utfallet. Men när denne fortsatte storma på med sina antaganden och (som jag kände det) försök att nervärdera det jag presenterat så växte irritationen. Det jag hade presenterat var inte taget ur luften! Och de slutsatser som bla ordföranden i gruppen hade tagit var samma som jag hade tagit, även om jag inte hade sagt något om dom från början. Och de grundade sig på teorier som är välkända inom det ämnesområdet vilket extern expert som satt vid mötet också påpekade. Men när inte det heller fick den här personen att lugna sig så frågade jag hur det kom sig att det tydligen fungerar på andra företag men inte på det som vi jobbar på. 

Även om diskussionen var stundvis hätsk så blev jag enormt förvånad när den här personen efter mötet tog mig åt sidan och sa att jag hade betett mig nervärderande mot honom och att han aldrig hade blivit så illa behandlad förut. Jag hade trampat och förringat honom. Skulle jag bete mig likadant igen skulle han gå ut ur rummet och lämna mötet helt. 

På vägen hem så satt jag och tänkte på det som hade hänt. Jag analyserade det fram och tillbaka och kom fram till att visst, jag hade kanske varit lite väl hård, men jag hade bara mött det som hade satts mot mig. Jag hade först och främst sagt ifrån på morgonen att de skulle sätta ihop något om frågan de ville att jag skulle föra vidare. Det ville de inte. Jag hade även fört fram mina tvivel på att dagens senare möte var rätt forum för den här frågan. Då hade de tryckt på och antytt om att jag inte gjorde mitt jobb. Jag hade även blivit tillsagd att bara säga att det eftersöktes viss information. När de övriga på mötet inte nöjde sig med den informationen och ville veta mer och ifrågasatte i allmänhet frågeställningen så kändes det för mig självklart att be en av dom som låg bakom den, och som var närvarande, besvara de frågor som kom. Jag hade varken vetskap eller kunskap i detaljerna, det hade den här personen. Enligt denne person skulle jag inte tagit upp frågan alls i och med att jag inte ansåg mig ha tillräcklig kunskap i frågan eller om jag inte höll med. Som jag har förstått min roll så är det precis det jag ska göra. Oavsett vad jag själv anser om frågan så är det min uppgift att ta med det som lyfts upp till mig. Jag kan dock göra så som jag hade gjort vid morgonens möte, jag kan ifrågasätta och jag kan be om mer information och jag kan säga att jag inte håller med. Jag hade gjort allt detta men ändå trycktes det på och jag gick med på det, men med ett sista förtydligande om att jag inte var säker på att det var rätt forum för frågan. 

När jag funderade på den andra diskussionen så fann jag att för mig rann bägaren över när jag kände att min kunskap och erfarenhet ifrågasattes utan grund och dessutom på ett nervärderande sätt. Detta har hänt förr från denne persons sida gentemot mig. Ja, den här personen vet mer om verksamheten än vad jag gör, vilket jag respekterar honom väldigt för. Men samtidigt så vet jag att jag har kunskaper som han inte har. Det finns vissa orsaker till att den här personen inte ansågs vara rätt person för tjänsten då, för 1,5 år sedan och att man istället ansåg att jag var den rätta. Och även om jag har varit borta nio månader av dessa 1,5 åren som jag varit anställd på företaget så borde det ju inte ha förändrats helt. Eller? 

Efteråt tog jag upp händelsen med dels min förre chef, dels med min nye. En av dom höll med om att jag hade gått för hårt fram. Den andre tycktes bli lika förvånad som jag. 

Även om inget lika stort hände så vill jag mest glömma även resten av dagen. Den var ren skit. En sådan där som man bara vill glömma. Men det blir inte lätt. Var jag för hård? Hur kommer det att möta den här personen nästa gång? Hur ska jag agera nästa gång jag känner mig bli behandlad så?

Besvikelse

I förmiddags styrde jag förväntansfullt bilen mot stan och Åhléns för mitt inbokade möte med deras personal shopper. En dryga halvtimme senare körde jag besviket hem igen. De hade gjort något fel så jag hade ingen tid… Jag måste dock säga att den person jag pratade med skötte det enormt snyggt! Jag hade kunnat bli arg och grinig men hennes professionalism gjorde att jag bara känner mig besviken. Nu var de fullbokade de tider jag kan nu närmast, men hon skulle prata med sin chef om det inte skulle gå att fixa på något vis och så skulle hon höra av sig. Hon tyckte att jag inte skulle behöva vänta till slutet av maj då det skulle funnits tid. Dessutom tyckte hon att det inte var så bra att handla då, då det brukar vara rätt utplockat. Plus att hon lovade mig en viss rabatt när jag får min stund med personal shoppern. Så trots min besvikelse så kan jag inte klaga på Åhléns eller deras personal! Vi är alla människor och människor begår misstag. Och de verkar göra sitt bästa för att jag ändå ska vara nöjd. Nu får vi se vad som sker och när jag får komma på shopping.  Dröjer det alltför länge så tar jag nog och avvaktar och tar det fram emot vårkanten istället

En jobbvecka 

Ännu en jobbvecka har nått sin ände och helgen står framför oss. Det har varit några fulla dagar varav en med tjänsteresa till Södertälje. En mycket trevlig och givande resa tillsammans med några mycket trevliga kolleger. 

Jobbmässigt känns det som om jag sakteliga börjar få ordning på saker och ting. Eller i varje fall vissa ramar. Från att ha varit totalt förvirrad och inte kunnat få till någon struktur överhuvudtaget har jag nu en känsla av att i alla fall ha vissa riktlinjer, vilket underlättar rejält! Detta medför att jag har mått betydligt bättre de senaste dagarna i jämförelse med hur det har varit. Än finns det mycket oklarheter men det är ok. 

Under min ”ledighet” har det hänt mycket och jag har idag betydligt fler möten i olika konstellationer än vad jag hade innan. Syftet med möterna är väl ok, men jag känner lite att det inte blir över någon tid till att utföra något utan bara diskutera saker och ting praktiskt. Jag känner mig inte helt hemma med det, men det kanske kommer när jag kommit in i det? Vi får hoppas det i varje fall!

När jag började jobba så oroade jag mig för hur Lillasyster skulle ta det. Till min förvåning och glädje har hon tagit det mycket bra. (Men banne mig om jag inte ammar henne när jag komme hem…! ☺️) Någon som inte tagit det lika bra är E. Tydligen saknar hon mig väldigt på dagarna och hon har t.o.m gråtit av saknad vid några tillfällen. Min älskade tjej!

E ja..! Idag var hon på sin första disco! Det var en dagiskompis som hade disco- och cupcakeskalas och det var klart E ville piffa upp sig! Lite rosa i flätorna och kvällen kunde inte bli annat än en succé. En nöjd men väldigt trött tjej kom sedan hem, lagom till läggdags. Min lilla tjej är inte så liten längre… 

 

Nu har våren i alla fall kommit och jag njuter för fullt. En bekant som bor norröver la in en bild på de snötäckta nejderna, och då kunde jag inte vara sämre och göra det bästa av det. Och bara för att reta med vännen lite postade jag även denna/dessa bild/. 

  Härligt! Nu längtar jag bara till sommaren. Hoppas det blir en fin sådan!

Ta bort gammalt

Jag införskaffade en ny mobil i veckan och sitter nu och försöker föra över det jag vill ha kvar och radera resten. Går igenom gamla sms och hittar ett från den fotograf som jag och E var hos för snart ett år sedan för att fotografera magen. Hon hade skickat en länk till sin blogg där hon hade skrivit in vår fotografering. När jag ser bilderna slås jag av hur mycket E har vuxit. Och mognat. Hon är ju en sådan stor tjej! Då var hon så liten! Och genast drabbas jag av ångest, min lilla tjej är inte så liten längre!

Dagen har varit fantastiskt fin med sol och riktig vårkänsla och mitt humör har varit betydligt bättre än vad den var för drygt en vecka sedan. Imorse när jag vaknade så tänkte jag på alla måsten jag hade och kände viss ångest, men trots att det har gått i ett idag så har den inte kommit tillbaka trots att jag inte hunnit med allt jag borde. För även om det gick i ett så har det funnits stunder till att andas och bara vara i stunden. 

Dagens bästa var nog eftermiddag och kväll då vi var först lite kulturella för att sedan avsluta kvällen på restaurang. Nu var det kulturella inslaget en dansuppvisning som den kommunala dansskolan höll i. Det var många duktiga flickor och pojkar men bästa numret var, som sig bör, sist i föreställningen. Den var med några av de yngsta deltagarna. Den gruppen som E är med i. Mitt mammahjärta höll på att spricka av stolthet när hon stod där uppe på scenen tillsammans med sin danslärare och de andra barnen. Och än stoltare blev jag vid tanken på hur modig hon är som stod där, nej, dansade där trots sin nervositet! Men de är ju som svärmor säger,

Har E bestämt sig för något så är hon tuff och modig

Det, om något stämmer verkligen!

När föreställningen var slut så tog vi och firade det med ett restaurangbesök. Nu var det ingen särskild funcy ställe men det är ett ställe som vi gillar, en japansk restaurang. Hela familjen älskar japanskt. De flesta förknippar väl japanskt med sushi, men för oss är det inte den kalla japanska maten som lockar i form av sushi och bentolåda utan det är den varma japanska maten. Yakitori, sukiyaki etc, you name it! Det japanska köket är nog mitt favoritkök.  Och för att göra kvällen än mer perfekt så höll Lillasyster humöret större delen av kvällen och eftermiddagen trots att klockan hade hunnit bli för henne långt efter hennes läggdags

Den senaste tiden har det känts rätt tungt. Allt har känts tungt. Och jag har verkligen inte mått bra. Men så i lördags kände jag en kort stund en ljusning. De senaste dagarna har gått mycket upp och ner. Men för varje ”upp” har det känts bättre och varje ”ner” har varit mindre och mindre djup. Och sången har allt oftare kommit ut ur min mun. Jag är ingen sångerska och har inte någon superröst, men sången kommer när jag mår bra. I regel blir det låtar ”från förr”. 

Igår var det främst en som hängde med en bra stund på eftermiddagen och kvällen. Jag kunde inte komma ihåg texten. Jag kunde inte minnas om det är på svenska eller finska som jag sjungit den. Är det på svenska så lär det ha varit i studentsammanhang, när jag pluggade på högskolan. Igår störde det mig att jag inte koppla ihop den med rätt text eller sammanhang. Idag stör det mig att jag inte kan komma ihåg melodin ens. Och jag letar, letar och letar i mitt minne men kan inte greppa. Den finns där, men jag når inte riktigt ända fram. Jag försökte om E kom ihåg för hon gillade också den låten och sjöng med mig. Men hon mindes inte. I mitt huvud snurrar känslan av låten. Ryskt. Glatt. Men ändå sorgset.

Idag efter middagen så lyssnade hela familjen på musik. Och vi dansade. Och stundvis sjöng jag. Det var mycket låtar ”från förr”. Från när man var betydligt yngre än vad man är idag. ”Ooa hela natten”, ”Born in the USA”, ”Take on me”, ”I am the tiger”… Det var mängder av olika artister, Mauro Scocco, Alphaville, Boy George, Kizz, Thåström, Bryan Adams, Queen… Och så såg jag ut. Hela dagen har det regnat men nu…  

 

Och jag slogs av tanken hur lik mitt humör och mående var med vädret. Alldeles nyss var det skit. Regn och rusk. Men nu, nu brast det upp och man kunde riktigt känna skillnaden. Nu hade det vänt. 

Minus

8 kg. Lillasyster är nu 9,5 månader gammal och jag väger idag samma som efter hennes födsel. Jag tror det är 8 kg mindre än vad jag vägde innan graviditeten. Jag känner mig tjockare och plufsigare än någonsin och då kan det vara bra att ta på sig något av de par byxor som satt bra då. Tex dessa. Inte konstigt attraherad går med gällivarehäng emellanåt 

 

Dustergökens klagan

Förkylningen hänger sig envist fast och orken, liksom humöret, tryter. Inte blir det bättre heller av att A fräser hela tiden och när han inte gör det så känner jag irritation från hans sida. Min man som jag alltid har sagt är som Autobahn i humöret… Jag känner inte igen honom. Han som under våra 14 år tillsammans har surnat färre gånger än vad som rymmer på ena handens fingrar har de senaste veckorna tagit igen det med råge. 

Först har jag bara blivit ledsen och sårad men nu har jag snarare börjat undra över vad som är fel. Jag har frågat honom hur han mår och fått svaret att han mår bra. Men att han har bestämt sig för att säga ifrån. Och tydligen så behöver han säga ifrån hela tiden. Även de stunder när jag känner mig glad och positiv. Det händer i och för sig inte ofta numera. Så allt kommer tillbaka till mig. Allt är tydligen mitt fel. Och allt går i cirkel. Den ene är sur, den andre blir det också och så blir den första ännu surare och…

Bara förkylningen i sig suger musten ur mig. Att sedan vara tillbaka på jobbet igen… Och ha den här situationen hemma… Jag orkar bara inte! 

Jag borde vara så glad och positiv nu! Jag har två underbara barn! En (i normala fall) underbar man! Ett bra jobb där jag fått flytta organisatoriskt så att jag numera sitter betydligt närmare ledningen och där jag kommer få en Sverigeroll istället för bara en lokal roll och allt vad det kommer innebära. Jag har ett hus jag gillar. Vi är friska (om man inte räknar med envisa förkylningar vill säga). Jag har det pinsamt bra egentligen men just nu… 

Jag orkar inte! Jag är så trött! Jag orkar int bry mig. Jag orkar inte engagera mig! Jag har funderat på om det är så att jag är deprimerad eller något. Det är jag rätt säker på att jag inte är. Jag vet att jag kan bli så här mentalt trött ibland. Det brukar gå över efter ett tag. Får jag vila så går det över snabbare. Men jag ser inte var jag skulle få vila. Nu är jobbet ett tillfälle till att andas. Men där är ju just jobbet. Och hemma… Även om allt med A vore bra så har jag ändå två barn. Två barn jag älskar över allt annat! Två barn som jag inte bara kan skita i. Två barn som trots allt kräver en del. Det gör ju barn! Inget konstigt med det! Men just nu… Just nu tror jag att vi alla skulle behöva komma hemifrån. Bort. Någonstans. Bort från vardagen. Att bara få vara. Slappna av. Utan några krav, utan några måste . Men det är ju inte så lätt. Så jag försöker bita ihop. Jag vet att det vänder. Snart. Men just nu… Jag är inte energisk. Jag är inte glad. Jag är inte lycklig. Men jag vet att det snart vänder. Det måste det! 

Till min syster 

Jag vet att du har det jobbigt, jag vet att du inte mår bra. Jag vet att du lider fortfarande av sviterna efter din stroke och jag vill inte dig något illa. Men jag orkar inte alltid tassa på tå, väga mina ord och vara rädd för att du ska missuppfatta saker och ting och bli sur, arg, ledsen eller något annat negativt av det som jag sagt. 

Nu senast var när jag hade lagt in en bild på Facebolk på tjejerna utklädda till påskkärringar. Då skrev du att du hoppades få se påskkärringarna civilklädda framöver. Jag svarade dig precis så som jag skulle svarat vem som helst annan, att det var bara att komma och hälsa på. Då blev du sur. 

”Ja, det är ju ”bara” att göra det… Tack för tipset!”

Nej, det är inte så ”bara”. Det är 2,5 timmars resa enkel väg. För dig är det jobbigt med dina sviter efter stroken och din hjärntrötthet. Men du tycks tro att det är så ”bara” för oss. 

 För oss är det jobbigt med A:s allergi. Som du kanske minns så är han pälsdjursallergiker? Och du har både katter och hundar och för att han inte ska bli dålig så räcker det inte med att stänga in djuren i ett annat rum. 

Vi har även två barn. 2,5 timmars resa är lång väg för dom. Och åker man med barn är det svårt att säga en exakt tid när man är framme, något som du, nu efter din stroke måste få veta för att kunna hantera. Om du orkar hantera. Vissa dagar så orkar du inte så mycket. Att då köra dessa timmar och upptäcka att du har en dålig dag… En lösning är att övernatta. Då skulle vi få ta in på hotell. Dom växer inte på träd där du bor. 

Du har sagt att du har jobbigt med ljud. Vet du, en nio månaders och en femåring är inte alltid så tysta. Eller alltid så stilla. Särskilt inte efter att ha suttit stilla i en bil i 2,5 timmar. Den stora skulle ha en massa överskottsenergi och risken är stor att den lilla är trött och gnällig. 

Nu låter det som om jag bara hittar en massa saker som är jobbigt, att jag inte vill träffa er eller komma och hälsa på er. Så är det inte! Det är jättetrevligt att träffa er! Och ni bor ju så mysigt på landet med alla era, och er hyresvärd, bondens djur! Hundar, katter, kossor, får, hönor och allt annat som hör landet till. Men som sagt var, det är inte så lätt. 

Det som stör mig är att du tycks inte ha några problem med att åka både tre och fyra timmars resa någon annanstans än för att hälsa på hos oss. Vårt gästrum ligger i suterrängplan tillsammans med tillhörande toalett och badrum. Skilt från resten av bostaden där de livliga barnen håller till. Där kan man få lugn och ro, om man vill det. Vi har bott här nu i snart sju år. Du har besökt oss två gånger. Stroken har inte varit en orsak till dina få antal besök. I alla fall inte under de första fem och ett halvt åren.  

Men nu är nu och det är jobbigt för dig med dina men som du fått av stroken. Jag kan inte säga att jag vet hur du har det, det vet bara du. Jag kan bara föreställa mig hur det är. Och jag förstår att det säkert är jobbigt för dig. Men du glömmer att andra också har känslor. Att allt inte alltid kretsar runt dig. Att det är inte alltid är någon dans på rosor för andra heller. Eller att alla vill inte dig illa. Du behöver inte trampa på allt och alla. Du behöver inte sätta alla andra på plats. 

Du är min älskade syster, men det är inte alltid så att jag orkar. Orkar vara den som alltid anpassar mig. Eller tassa på tårna för att inte säga något som blir missförstått. Att sedan behöva förklara mig. Hela tiden. Att alltid vara den som medlar. Jag orkar inte alltid med det. Som nu. Så förlåt. Jag vet att du är stött på mig nu. Men just nu orkar jag inte ta det där steget. Vara den som förklarar sig. Eller åker de där milen. Inte just nu. Nu när jag precis har börjat jobba igen. Nu när jag är så här förkyld. Och trött. Och pms:ig. Förlåt