Jag har nu under en period mått betydligt bättre än vad jag gjorde för ett tag sedan. Det kändes som om jag började landa i saker och ting. Men så dök en gammal surdeg på jobbet upp och rörde till allt. Och till det avsaknad av information vilket medförde att jag inte hade någon aning om varför vissa saker gjordes av vissa personer på ett visst sätt, trots att jag tydligen skulle vara projektledare. Och till surdegen tillhör även en besvärlig kund. Och en kollega som jag inte vågar ge någon kritik då denne är väldigt lättstött. Visst, personen har haft det jobbigt, lider av depression osv vilket förklarar beteendet, men det är också det som gör att jag inte vågar. Men även om allt detta sliter och tär så skulle jag nog klarat av att hantera det om jag inte varit så trött.

Ända sedan jag fick min hörselskada har det varit tröttande för mig att vistas i stimmiga lokaler längre stunder. I tisdags förra veckan åkte jag och några kollegor upp till Stockholm för att gå på introduktion för nyanställda. Företaget ville inte betala hotell, och de bokade även biljetterna. Så vi åkte upp med tåget som går strax innan 6 och kom hem med tåget som anländer till Göteborg 22:30. Detta innebar att skulle jag tagit pendeltåget in till stationen hade jag fått gå hemifrån runt 4:30-4:40. Nu tog jag bilen istället och kunde sova till 4:30 och åka hemifrån 4:15. Och hemma var jag runt 23:00-23:30. Trots att jag jobbade halvdag och hemifrån under onsdagen var dagen rent utsagt urjobbig. Torsdag kom jag till jobbet, fortfarande helt slut, höll dagens utbildning, om än med bra resultat om man ser på kursutvärderingarna, trots att jag strax innan bröt ut i gråt inför en kollega som jag hade tänkt trösta (så denne fick trösta mig…) och även fredag var jag kräkfärdigt trött, trots ytterligare en dag då jag inte lyckades få ihop en full arbetsdag. Igår bröt jag ihop av trötthet, igen, trots sovmorgon. Först idag började jag känns mig mer på benen igen.

Jag hade trott att allt detta, inklusive vissa symptom som är typiska när min ämnesomsättning krånglar (bla matthet, ledvärk, torrhud, håravfall etc), plus allt mer problem med mellanblödningar och denna månad en sex dagar sen mems trodde på just ämnesomsättningen, eller att jag helt enkelt börjat min resa in i klimakteriet på riktigt. Efter provtagning för 1,5 veckor sedan och läkarbesök i veckan visade det sig att det i varje fall inte var ämnesomsättningen då dom värdena låg på topp. Så i fredags var jag och tog en massa andra prover, även om läkaren trodde att allt kanske berodde på jobbet, men även om det varit jobbigt en tid med allt nytt, och allt, så tvivlar jag. Det känns inte som om det skulle kunna vara det. Vad det skulle kunna vara om det inte är det..? Vet inte! Jag vet att många symptom är som de, men ändå. Det känns trots allt inte som om det skulle vara det. Bidra? Visst, men inte helt och hållet. Och proverna? De visade ingenting. Så nu är frågan, hur går jag vidare nu?

Visst får jag stundvis energi, som i söndags när jag för första gången började med min nyväckta passion (om än i annan format än vad det var förr, mer om det vid annat tillfälle) men när den energin försvinner så blir jag om möjligt än mer urlakad. Både måndag och tisdag gick jag tex och la mig vid nio, helt färdig.

Så frågan är, vad gör jag nu?

Annonser

Tankar om allt och inget

Det är kväll och tankarna snurrar runt om allt och inget. Tänker på kollegan som har en stor barnlängtan, men som inte lyckas hitta någon att försöka få barn med. Som även har funderat på att försöka på egen hand.

Jag tänker på den där artikeln som en psykolog i min bekantskapskrets delade på Facebook. Läs gärna den och berätta vad ni anser om det som skrivs. Försökte sätta mig in i den danska rapport som artikeln hänvisade till, men min trötta hjärna slog knut alltför snart och jag insåg att det var lika bra att ge upp. Jag tror absolut att barn som hjälper till hemma på sikt får det bättre än barn som blir helt curlade. Jag tror på att en kombination av fullständigt stöd och mycket hjälp men med vissa ställda krav är den bästa kombinationen. Men så är jag också av den gamla skolan…

Vidare så tänker jag på att om lite mer än om en vecka så börjar allvaret igen och jag känner en viss oro. Allt är ju så nytt, och det är ju inte på mitt initiativ, vilket gör det svårare. Hur kommer det att bli med ny chef och massor av nya kollegor? Hur blir det med de kollegor som jag redan har? Hur blir det med framtida uppdrag? Hur blir det med kick-offer och studieresor som jag ska på med jobbet? Så många frågor, så mycket att fundera på och oroa sig för i onödan. I förväg.

Mina tankar rör, som så ofta, på min längtan efter en bebis. Hur konstigt det är att jag, som haft så jobbiga graviditeter och jobbig första tid med bebis ändå önskar att jag kunde få en till. Hur konstigt det är att jag förträngt så mycket av det jobbiga! För visst är jag medveten om att det var jobbigt, men när jag läser mina gamla inlägg så slås jag av hur dåligt jag mådde! Jag kan inte minnas att det var SÅ jobbigt! Samtidigt så förstår jag ju att A inte vill vara med om det en gång till…

Mina tankar rör sig runt de böcker jag läst i sommar. Nedan några av dom.

Ursäkta att de är åt fel håll, jag är alltför trött, och lat, för att göra något åt det, trots att det är lätt fixat. Om någon i Göteborgsområdet är intresserad av att ta över någon eller några av dessa, hojta till. Eller om någon annan vill ta dom, men då får mottagaren stå för portot.

Mina tankar går även till det ursnabba bytet av tjänstebil som jag gjort. Hade innan en Toyota Auris el-hybrid som nu var dags att byta ut. Jag hade att välja på en ny bil som fick kosta max 8 basbelopp och släppa ut max 120g CO2 eller ta över en Passat GTE (laddhybrid) för ett år. Jag valde det sistnämnda trots att bilen måste in på recond med tanke på att den kollega som jag fick överta bilen ifrån har haft hund i bilen och både A och E är allergiska… Och trots recond vet man aldrig om bilen kommer bli ok med tanke på allergi. Men med denna bil får jag mer bil för pengarna, det är mindre förmånsvärde och A tyckte, trots sin allergi, att jag skulle ta den. Jag fick veta detta för två veckor sedan. I måndags fick jag kravet att jag måste ta beslutet under dagen… Idag fick jag nycklarna och nu står det en bil på vår uppfart och laddar.

Mina tankar går även till hur saker och ting skulle bli om vi, A och jag, av någon anledning en dag separerade. Jag inser att med de huslån vi har, den värdeökning som varit sedan vi köpte huset och med de löner vi har så skulle det åtminstone fungera, även om det skulle bli betydligt tuffare ekonomiskt än vad det är idag. Det är rätt bra en har det! Och det skulle inte vara helt omöjligt att få tag på ett nytt boende om det skulle krävas. Samtidigt så vet jag ju att vi på sätt och vis har skjutit oss i foten. Det skulle vara svårt att ändra det sätt vi lever på, det skulle bli betydligt fler val. Och jag inser att skulle vi (läs ”jag”) vilja sadla om och byta karriär skulle det innebära stora förändringar i det liv vi lever om jag inte sadlade om till något med liknande lön som jag har idag. Inte för att det känns som om vi skulle separera (även om vi verkligen kommit in ett vardagslunk med tanke på att vi ändå varit ihop i 18 år och bott ihop 13. Däremot så måste jag ju erkänna att jag någon gång ibland funderat på om jag verkligen vill fortsätta jobba inom det område som jag idag jobbar med fram tills pension.

Jag tänker även på svärföräldrarnas segelbåt som inte tycks bli såld. Det är köparens marknad och de flesta vill ha en ny(-are) motor båt. Lustigt nog med tanke på att allt fler har allt mer miljötänk och önskan om att vistas mer i naturen.

Jag tänker på hur stora mina barn plötsligt har blivit

Jag tänker på hur bra den här bloggen har fungerat som en ventil genom åren

Och nu så tänker jag på att det är dags att sluta fundera, ta tag i verkligheterna och nuet och krypa till kojs.

Tankar en kväll med tillbakablickar

Den senaste veckan har jag, trots att det fortfarande är en vecka kvar av semestern, haft en del kontakt med folk på jobbet. Leasingtiden för min tjänstebil går ut och jag fick valet att välja mellan en sprillans nu Audi, BMW, Volvo, Volkswagen eller Toyota eller överta en kollegas Passat GTE då denne kollega slutade nu vi månadsskiftet. Kriterierna för en ny bil var max 120g koldioxid och max 8 basbelopp. Efter noga överläggande med A valde jag att ta över Passaten. I helgen ska jag byta bil och för första gången någonsin lever jag upp till de ”ska” som jag satte upp för mig själv för länge, länge sedan vad det gällde bil:

  1. Det ska vara en miljöbil (det lyckades jag pricka in med min nuvarande tjänstebil, men inte med min privata bil som jag hade innan tjänstebilen)
  2. Den ska inte vara någon typisk ”tjejbil”. Min första bil var en cab. En Nissan Micra. I den fanns till och med en krok för handväskor… Min nuvarande är lite bättre, men känns ändå lite som en tjejbil, en Toyota Auris. Och tjejig kändes även färgen som dessutom är nummer 3 på min lista på vad min bil absolut inte skulle vara/vara utrustad med, nämligen
  3. Bilen skulle inte vara röd. Det var både cabben och Aurisen.
  4. Jag skulle bara köpa bil om jag måste ha bil. Och visst känns det vettigt att ha bil om man jobbar som konsult, reser mycket i tjänsten och har många kunder bortåt 10-20 mil bort? Visst, de kollegor som inte har bil har möjlighet att använda sig av en extern bilpool, alternativt åka med allmänna kommunikationsmedel, men då vi bor en bit utanför Göteborg så skulle det bli alltför tidskrävande och omständigt att behöva ta mig in till stan med pendeltåget om jag behövde poolbil. Dessutom så fungerar den väldigt bristfälligt med dålig kommunikation om eventuella förseningar, vilket är en dålig kombination när man har barn som behöver lämnas:hämtas från sin förskola. Jag har dessutom räknat med att även injagar lyckades tajma tåget exakt så skulle det ta minst 20 minuter mer med tåget att ta mig från dörr till dörr varje morgon och eftermiddag, än vad det tar med bil. Då kan man tänka hur mycket tid det skulle bli när det blir förseningar av olika slag, eller om jag precis missar en avgång. Visst, bilar är jobbiga och det är många som kör på vägarna på morgnar och eftermiddagar, men likväl, det brukar vara det smidigaste alternativet.
  • Apropå något annat, min hjärna hade på något vis fått för sig att det var i slutet av augusti som våra frysta embryon hade nått slutet av sin förvaringstid, men så var inte fallet. Det är ju först i början av oktober! Inte för att det ska spela någon egentlig roll, A är fast besluten. Men hoppet tändes, det betyder ju att jag har lite, lite mer tid på att hoppas på att A ändrar sig! Fast det är ju klart, sannolikheten är större att jag skulle vinna femtio miljoner…
  • Satt ikväll och läste en del i bloggen om hur det var då för fem år sedan. Jag minns inte att det var så jobbigt. Eller att jag mådde dåligt. Och att jag tydligen mådde ännu sämre när jag var gravid med E… När jag läser det jag skrev då blir jag tacksam för den här bloggen, och möjligheten att gå tillbaka och se vad som rörde sig i mitt huvud då. Och hur det var. Och jag inser att vissa avseenden har jag ändrat mig. Då såg jag graviditeten som något som var tvungen att genomlidas för att få det jag ville ha, ett barn. Graviditet och de första månaderna med bebis var ett nödvändigt ont. En liten nyfödd var just bara en liten nyfödd. Nu är det annorlunda. Jag drömmer om graviditet och jag drömmer om den lilla, lilla pyttelilla nyfödda bebisen. Ser jag små bebisar ute på stan så krymper mitt hjärta ihop och längtan kramar den hårt. Samma sak med gravidmagar.
  • De gamla inläggen får mig även att inse en annan sak, kanske hade de där personerna på Företaget i alla fall delvis rätt? Jag mådde ju tydligen inte bra under de tre månader som jag jobbade som konsult innan jag började på Företaget. Saker var inte optimala med en kund som ville att jag skulle leverera något som var blått och kantigt, men som inte kunde/ville ge mig några som helst hintar om vad det blåa och kantiga kunde vara, fast de exakt visste vad det var de ville ha (obs! Detta var en metafor så ingen missuppfattar det hela). Jag hade kollegor som också visste vad det var, men som inte hjälpte mig, trots att jag frågade om lite guidning både en och två gånger.
  • En annan sak jag reflekterade över var min saknad efter min älskade pappa. I år blir det 14 år sedan han gick bort och jag önskar så att han hade fått träffa mina två flickor. Mina två älskade barn, hans yngsta barnbarn.
  • Flyg din Kos

    I fredag åkte vi till Kos, på fredag, dvs midsommarafton (=imorgon) är det dags för hemresa. Innan vi åkte var det varmt och skönt hemma, denna vecka har det varit kallt och regnigt. Här regnade det med skurar under första dagen, men med varma temperaturer var det underbart att bada ändå. Sedan dess har värmen hållit i sig, dvs 23-28 grader, dygnet runt, och mestadels sol. Underbart!

    I vanlig ordning är det charter och all inclusive. Denna var väl ok, men helt klart den sämsta hittills. Det kändes som om den där lilla tanken på barnen saknades, att mycket låg kvar på de vuxnas ”nöjen”, dvs alkohol. På Rhodos tex där vi var förra året fanns det popcorn som snacks. Det fanns frukt, smörgåsar och andra lämpliga mellanmål för såväl stora som små. Här? En av tre barn erbjöd glass. Och stundvis hade de kakor, men de gick åt på en gång så det var bara korta perioder som det var möjligt att få. De två övriga barerna erbjöd enbart dryck, och då främst sådana med alkohol. På såväl Kreta som på Rhodos hade restaurangen olika teman varje kväll, så var inte faller här. Maten var rätt lik från dag till dag. Och jämfört med de andra så känns inte denna resa lika prisvärd. Men i övrigt så har det varit en trevlig vecka och det har varit underbart att få koppla bort alla måsten, jobbet, matlagning, städ och tvätt, fuktskadade tvättstugor, rapporter och allt vad det nu är, och bara fått vara med familjen och ha det bra

    En dag så händer det

    Även om vi bor i en storsstadsregion så är det svårt att hitta en bra vårdcentral. E har haft en del problem med olika saker och vid kontakt med vårdcentralen varit skrattretande. Som tex när de tyckte att jag skulle ringa BVC trots att i och med att hon började skolan blev utskriven från BVC och inskriven på vårdcentralen. När jag försökte förklara och även ifrågasätta envisades sköterskan jag pratade med att jag skulle kontakta BVC tills en kollega till henne föreslog att jag skulle kontakta en barn- och ungdomsvårdcentral (som i sin tur sa att man skulle ha remiss till dom, men de gjorde ett undantag och gav mig råd för egenvård). Så nu idag när jag satte mig för att ringa dom på vårdcentralen då E pga allergi har värsta mörka ringarna, trots allergimedicin så blev jag glatt överraskad när det visade sig att man kunde boka telefontid för att bli uppringd, som alternativ till det tidigare då man fick ringa en telefonsvarare som angav en viss tid för när man skulle bli uppringd. Och än gladare blev jag när jag fick en tid kl 8, dvs när de öppnar. Trots det tappade jag nästan hakan när vi fick en tid mindre än två timmar senare! Vad hände där, liksom???

    Besöket gick sådär, hon fick ingen starkare allergimedicin mer än kortisonsalva som hon dels ska få runt ögonen ett par gånger om dagen, dels en kortisonsalva för hennes värmeutslag. Så nu blir det mycket salvor framöver

    Oro

    Nyligen fick vi på mitt jobb veta att vi hade blivit uppköpta. VD: n var jättenöjd. Mina kollegor verkade supernöjda. Ja, rent av lyriska. På pappret ser det bra ut. Vi ingår numera i en global koncern vilket väcker mängder av möjligheter. De köpte oss framförallt då vi erbjuder två tjänster som de inte har i sitt utbud. Min oro ligger dels i dessa två tjänster. Nu när de har fått in dom, vad är det som säger att de inte kommer sätta sitt namn på dom och så fort när deras ”ursprungliga” personal lärt sig det inte gör sig av med ”överflödig” personal, dvs oss? Min andra oro är skillnaderna i hur vi arbetar. De jobbar mycket med ram-avtal och mycket inom uppbyggnad av samhället. Vi har mycket småkunder och småjobb. Jag stortrivs med upplägget som vi haft det, snabba jobb, snabba resultat och snabba utvärderingar. Ville jag jobba med större projekt och hålla på med samma sak dagarna i ända så skulle jag hellre vara fastanställd någonstans än jobba som konsult hos dom. Som anställd har man möjlighet att påverka betydligt mer än vad man har som konsult, även om man har ett avtal som löper på flera år.

    Kanske är min oro obefogad. Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska försöka låta bli att döma innan jag vet något. Nu har jag bara mina egna spekulationer om värsta tänkbara. Men det kan likaväl bli jättebra. Jag ska inte säga något ogenomtänkt nu, och framförallt inte göra något nu. Det enda jag kommer att göra är att avvakta och se. Det kan ju bli hur bra som helst! Önskar jag kunde släppa oron…

    Åtta

    I fredags fyllde E åtta och idag var det dags för kalas. Årets tema var Harry Potter. Hon ville bjuda in tjejerna i klassen så för ett tag sedan tog vi en promenad hon och jag och lämnade uggleposten i de inbjudnas brevlådor.

    När barnen kom började vi med att dela ut trollstavar. Varje stav hade sina egna egenskaper

    Jag hade tagit kvistar från vår vår trädgård och därefter med hjälp av limpistol, färg och lack fått ihop ett gäng unika stavar.

    Sedan fick de ta sig till perrong 9 3/4. Tyvärr tog jag ingen bild på det, men vi hade köpt en rulle ”tegel-tapet” för under 90kr på Hornbach och denna hängde vi framför en dörröppning.

    Närbild på tapeten

    Därefter var det dags för sorteringshatt. Tjejerna fick helt enkelt tillverka varsin ”hatt” av en loppa som jag kopierat upp.

    Nu var det dags för lite att äta och dricka. Det blev en blandning av Billys pizza, rulltårta, frukt av olika slag, godispizzor, godisbönor och så klart gyllene kvicken (chokladbollar inslagna i guldfärgat godispapper som köpts på Panduro)

    Efter maten var det dags för paketöppning följt av trolldryckslektion där barnen fick blanda all möjligt magiskt så som drakblod, flytande sol, drakklor i flisor, aska från fågel Fenix mm. Om man vill ha sådan på sitt kalas är min rekommendation att inte låta barnen själva blanda vinäger och bakpulver i ett provrör med kork, vi fick torka både väggar och tak….

    Barnen älskade göra blandningar, men nu började kalaset närma sig sitt slut och trolldryckslektionen fick avslutas med en tävling där barnen fick tävla mot A för att vinna godispåsar. Första deltävlingen var att göra den magiska godaste magisks drycken. De fick även för varje trolldryck ange dess egenskaper.

    Andra deltävlingen gick ut på att äta Bertie Botts bönor.

    Sista deltävlingen var frågesport. Tjejerna fick ganska lätta frågor, det fick inte A ☺️. Gissa vem som vann? 😉

    Den sista delen av kalaset hade redan föräldrarna börjat komma för att hämta sina döttrar, men alla fick vara med till och med prisutdelningen, de obligatoriska godispåsarna.

    En tjej blev hämtad lite senare så hon hann även med en lektion i magiska djur – tillverka ballongfigurer, bl a denna rosa drake

    Magiska djur, en ballongdrake (tydligen)

    När alla barnen hade gått var det bara städningen kvar. Jag önskar att de kvarvarande trollstavarna verkligen hade varit riktiga så hade städningen gått mycket snabbare….

    Av alla dessa saker hade jag hittat de flesta idéerna på nätet, eller inspirerats från idéer på nätet, utom magorerna som jag kom på helt själv. Ingefärabitar fick ögon av häftstift och ”planterades” i koppar med svarta servetter som jord. Sötpotatisen med de många ögonen gjorde Lillasyster.

    Jag är riktigt nöjd med dagens kalas, och så verkar även födelsedagsbarnet också känna

    Ett test för mig och avklarat test för E

    Jag tycker ibland att det kan vara kul att göra lite oliks tester så som IQ-tester, personlighetstester etc, även om jag sedan tar resultaten med en nypa salt. Ikväll gjorde jag ett gratis personlighetstest på nätet och fick då dessa personlighetsdrag i topp.

    Det mest intressanta vore veta vad folk i min omgivning skulle säga om mig…

    Och när vi ändå är inne på tester och att klara dessa så tänkte jag berätta att E inte är så liten längre, då hon i veckan klarade av testet att gå hem från fritids själv! Hon har ett tag önskat få gå själv till skolan, men inte vågat skicka henne då jag inte litat på att hon verkligen kommer hem. Men så i veckan har jag och Lillasyster varit sjuka (influensan med förkylning och feber) och istället för att släpa oss iväg till fritids för att hämta henne föreslog jag häromdagen att hon skulle gå hem själv efter att fritids hade varit ute i skogen på eftermiddagen. ”Skogen” i detta fall är skogen som gränsar till vår tomt, vilket innebär att hon då fick gå kanske max 200 meter själv. Då det gick galant fick hon dagen efter gå hela vägen från skolan/fritids själv och även det gick bra. Så nu har jag verkligen en stor tjej!

    RUT och ROT, positivt endast för de rikaste?

    Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet är en av alla motståndare till rutreformen och ska tydligen i en nyligen debatt hävdat att det enbart är de rikaste förorter som utnyttjar detta. Att det är där det utnyttjas mest tror jag på, men inte enbart där. Och ser man till att det har skapat 30 000 nya jobb, främst bland utrikesfödda kvinnor, en grupp som har det svårt att få in på arbetsmarknaden på annat vis så är det kanske inte så hemskt ändå? Nu vet jag att jag blandar äpplen och päron när jag kombinerar såväl ROT som RUT, men ändå. RUT är svårt att få faktiska siffror på hur mina grannar använder men med ROT så kan jag göra en uppskattning. Enligt hitta.se så är medelinkomsten i det område som vi bor i 26 986kr, dvs ungefär vad som även är medelinkomsten i Sverige. Kollar man på de 10 närmaste husen så har 5 under det senaste året tagit in hantverkare. Kanske fler, har inte hundra koll på alla eventuella renoveringar inomhus. Jag har inte heller koll på mina bekantas inkomst men flera par som jag gissar på är medelinkomsttagare utnyttjar RUT. Det är kompisarna som jobbar som vårdbiträde, lärare, förskolepedagog, socionom, fabriksarbetare mm. Och jag kan inte låta bli att tänka på när mamma inte ansågs vara i behov av hemtjänst, men då hon inte klarade av mer än enklare städning själv så anlitade hon en kvinna som kom regelbundet och hjälpte till med städningen. Hade det inte varit för RUT skulle mamma inte haft råd med det med tanke på att hennes låga pension. Så i min värld så är det inte bara de rikaste som går som vinnare med RUT/ROT. Även de som inte är gjorda av pengar har glädje av det. Eller fråga de 30 000 personer som idag har ett jobb att gå till, tack vare den ena av dom, RUT

    Avslutande tankar

    Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

    Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

    Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

    Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

    Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

    Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

    Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

    Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

    Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

    Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

    Minnen

    Idag fick jag upp ett ”minne” som hände för fem år sedan när E var 1,5 år gammal och som jag vill dela med mig av:

    Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. ”Moffa” svarar hon. Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. ”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂

    När jag läser det så här många år sedan så blir jag än en gång varm. Jag tror ju egentligen inte, men tänk om det ändå var min pappa hon såg?

    Du vill fortfarande inte arbeta på ett företag?”

    Min kund som jag varit mycket hos sedan september ställde än en gång frågan. Jag blev varm, glad och lättad. Svaret var inte svår att hitta. Nej, jag vill fortsätta jobba som konsult. Jobbet ger mig så mycket. Visst, det kostar mycket. Det tär att behöva tänka på sälja. Det tär att inte veta vad man ska göra om några månader. Kommer jag ha att göra? Vad kommer jag att göra? Kommer det vara mycket resor? Många olika kunder? Eller bara någon kund på nära håll? Det sliter att behöva resa så mycket. Och att hela tiden behöva prestera på topp. Samtidigt så vill jag ha variationen. Nej, jag behöver den. Och jag får den snabba feedback som jag också behöver. Eller i alla fall den positiva feedback jag får. Den bygger upp mig. Det är den som fått mig att än en gång börja tro på mig själv. Samtidigt så kan den snabba feedbacken vara förödande de gånger den inte är 100% positiv. En sådan har legat och malt för mig sedan mitten av förra veckan, och med det har osäkerheten vuxit. Mina känselspröt har verkligen varit överkänsliga och jag har därmed tolkat allt jag sett och hört, och då har tolkningen kanske inte varit alltid så positiva och fördelaktiga. Och kanske inte heller rätt. Att då få bekräftelsen som jag fick idag, med frågan om jag fortfarande inte var intresserad av att börja jobba hos dom gjorde gott. Särskilt som vissa av mina tolkningar av olika saker som hade samband med kunden kanske inte hade varit så fördelaktiga för mig.

    Jag inser att min självkänsla är i bott och att jag behöver jobba med den. Men hur gör man? Jag har läst böcker om det men inte kunnat ta till mig och få in det i min verklighet. Jag måste helt enkelt hitta en väg, en lösning. För på sikt mår jag inte bra av att trycka ner mig själv så här

    Jag är på en två dagars utbildning för att bli mer pedagogisk och få lära mig att bli bättre på att lära ut och nå fram till mina kursdeltagare. Det är lite småläskigt, jag är ju van vid att stå framför andra och hålla i utbildning men numera är det ovant, och därmed även läskigt att för en gångs skull delta vid en utbildning. Jag får med mig en hel del matnyttigt, även om jag samtidigt inser att mycket kunskap i detta har jag redan förvärvat sedan tidigare i olika sammanhang. Kroppsspråk läste jag tex några böcker om för ett antal år sedan. Anpassa budskapet efter åhörarna är en annan sådan sak som jag lärt mig när jag läst kurser i presentationsteknik osv. Vissa saker som vi har fått med oss har jag inte riktigt kunnat ta till mig och hålla med om, men jag ska absolut ta och testa det ändå redan i nästa vecka när jag ska hålla i en utbildning.

    Vi hade fått i uppgift innan kursen att tänka ut ett ämne som vi skulle hålla en kortare utbildning om och som vi sedan fick avsluta dagen med. Jag var näst sist ut. Jag fick en del saker med mig att fundera på och utveckla, men jag kunde inte låta bli att bli lite stolt när kursledaren efter mitt genomförande frågade om de andra hade lärt sig något från mitt genomförande vad det gällde presentationsteknik. Det värmde gott, då jag valde att ta det som något positivt, att jag hade något som de andra kunde lära sig av. Sedan så fick jag som sagt var lite grejer att fundera på till morgondagens pass, och det är ju bra, det är ju därför jag ville gå den här kursen! Jag vill ju bli bättre. Mina kursutvärderingar brukar vara rätt bra överlag, men jag vill kunna nå ut till fler! Jag vill skapa intryck. Få åhörarna att minnas mig och mitt budskap som något positivt. Något viktigt. Jag vill ha fler kommentarer som den jag fick häromveckan då en kursdeltagare som efter att under kort tidsperiod ha gått inte en, utan två av mina kurser berättade att han i vanliga fall inte tyckte om att sitta i skolbänken, men när han efter första kursen hade fått frågan om han kunde tänka sig att gå ytterligare en kurs hade han omgående sagt ja. Eller som den där kursdeltagaren som efter en heldags seminarie skrev i sin utvärdering att hon var imponerad av att ha kunnat hålla sitt intresse uppe en hel dag, som dessutom var en fredag, trots att ämnet i sig kanske egentligen inte var så spännande. Det är ju just det jag vill uppnå. Skapa intryck. Fånga intresset. Behålla intresset. Få andra att känna samma engagemang för ämnet som jag gör. Eller i alla fall att de inte ska känna att det är ett ytterligare måste bland alla andra måsten, utan något som är kul.

    Tips på appar

    Det finns mängder av appar i dagens samhälle med alla dessa smartphones. De flesta är rena skräpet medan andra är bättre. Jag har kanske redan innan tipsat om appar, men det är inget jag minns just nu och har jag gjort det så har det nog hänt en del sedan dess. Så här kommer mina favoriter just nu, helt utan någon särskild ordning:

    Veckopengen är en smart app som hjälper barn och föräldrar att ha koll på barnens veckopeng, vad de hjälper till med hemma, men även uppmuntrar barnen till att spara. Som förälder kan man lägga in en ränta på det som barnet har sparat. När barnet ser att de sparade pengarna ökar så uppmuntras denne till att spara mer. Barnet kan även lägga in sparmål. En jättebra app som i alla fall har fungerat hos oss! Och nu behöver vi inte komma ihåg att ge E den där tjugan i handen, det sköter appen om. Och vill hon handla något särskilt så kan vi betala och så drar vi av summan från hennes ”konto”. Hon får koll, vi får koll – alla blir nöjda!

    Period Tracker. Även om jag inte planerar bli gravid så är det skönt att få koll på mensen. Jag vet ju, jag börjar bli till åren och snart försvinner mensen, men än så länge ser jag att allt är som det alltid har varit. Nu behöver jag inte fundera på när jag senast hade mens etc

    Viaplay. Min favoritställe att hitta något sevärt på. Just nu följer jag Blindspot. Har du inte sett den, kolla in den. Kanske gillar du den lika mycket som jag gör

    SR play. Jag brukar ladda ner dokumentärer och lyssna. Intressant!

    Snälla bus på Halloween 

    Nu börjar det närma sig amerikanska Halloween och svenska Allhelgona och många undrar när det är dags för att ladda upp med godis så man slipper bus om det kommer några monster och annat otyg och knackar på. En del anser att ”bus eller godis” alltid ska vara den 31 oktober, andra anser på fredagen den veckan, dvs dagen innan vi svenskar firar allhelgona (vilket alltid är en lördag) och andra menar att det ska vara dagen innan. De lärda lär tvista om detta till dödadagar men enligt denna sida så är det kvällen innan allhelgona som gäller, dvs i år blir det på fredag nästa vecka. 


    Det här med att klä ut sig har inte mina barn missat och frågade om de inte kunde få gå. Jag pratade med några andra familjer på gatan och tillsammans kom vi överens om att följa råden i artikeln jag hänvisade till tidigare. Barnen ska få gå till varandra och ringa på. Det känns som om det skulle bli lite lagom. Då började jag fundera på vad de skulle kunna göra för bus om någon valde ”bus” och jag började googla. De elaka busen man hört talas om väller upp överallt när det handlar om bus till halloween, men det är desto svårare att hitta några snälla. Tillslut hittade jag i alla fall några snälla här
    Har du några andra tips?

    Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

    Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

    1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
    2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
    3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
    4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
    5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


    Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

    Verkar något vara för bra

    …för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

    Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

    Provtagning, hörseltest och mående

    Idag var det dags för besök på mödravårdscentralen i byn för cellprov. Inget speciellt med det egentligen om det inte hade varit att jag fick beskedet att resultaten från den skulle jag få på posten om 4-5 månader. Alltså, varför skicka några överhuvudtaget? Och går det inte att lösa på något annat vis? Typ inloggning på mina sidor på http://www.1177.se eller något? Tidigare var det att fick man inget besked så var det ok. 

    Idag fick även E gå på undersökning. Under vårens besök hos skolsköterskan upptäcktes det att hon inte hörde några frekvenser på höger öra. Trots två provtillfällen så fick hon samma resultat och därför hade hon fått en remiss till ytterligare provtagning. Denna gång på Mölndals sjukhus. Till vår glädje var det inga fel på hörseln och hon som testade trodde inte att vi skulle få träffa någon läkare heller. Och varför ta upp en massa tid från hårt belastade läkare om det tydligen inte behövs? 

    De senaste dagarna har jag gått och funderat på hur jag ska göra med mina fötter. Mina besvär med hälsporre har kommit tillbaka och jag har stundvis rätt jobbiga smärtor pga det. Det påverkar mig och mitt jobb mycket och jag tror det även påverkar min sömn. Många dagar så har jag mest ont när jag börjar gå efter att ha varit stilla en stund, eller som förrförra veckan när jag stod upp en hel dag då jag höll i en utbildning. Men allra värst har det varit måndagskvällarna när jag och E kommit hem från hennes ridskola. Vi vuxna får stundvis springa bredvid och hålla i hästen medan barnen och hästarna travar och galopperar. Trots bra skor och mina specialformgjutna iläggssulor kommer smärtan som ett brev på posten och landar som en käftsmäll. Varje steg är en plåga och jag kan inte låta bli att kvida för varje steg jag tar. Det är alltså inte helt optimalt… 

    Så i förra veckan när jag kontaktade vårdcentralen för att de skulle skriva ut nytt recept på mina Levaxin (mot mina problem med ämnesomsättningen, hypotyreos) så tog jag upp det med dom. 

    ”Det får du ta med sjukgymnastiken”

    Jag fick ett telefonnummer som jag ringde, talade in ett meddelande på telefonsvararen och.., Inget. Har försökt få tag på dom flera gånger, men icke. Så nu funderar jag på att gå privat istället. Men det är ju så fasligt dyrt! Och jag har ju inte tid/möjlighet att gå och träffa någon då jag har kunder inbokade hela resterande del av september. Och även i oktober. Samtidigt, ska jag gå med dom här smärtorna..? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Hur jag ska agera. 

    Nu när jag ändå håller på och gnäller och tråkar på om hälsa så kan jag väl allmänt ta om mitt mående. Jag är stundvis enormt trött. Som idag, efter alla besök inom sjukvården, åkte jag en sväng till jobbet. E var med mig. På vägen hem hade jag jätteproblem med att hålla mig vaken. Det känns inte helt normalt. Inte för ”vanlig” trötthet. Kanske har det med de rester av förkylning som jag fortfarande dras med? Samtidigt med den känner jag hela tiden en viss nivå av sorg och nedstämdhet. Samtidigt som jag kan vara väldigt glad, positiv och energisk känns det som om det hela något är något som tynger mig. Jag vet inte riktigt vad. Tristess? Kan vara då jag söker efter ”stora” händelser. Jag känner en önskan/längtan på trygghet. Det har jag ju. Det känner jag även för så mycket annat ”som kan skapa förändring”. Som flytt. Annat jobb (jag som älskar livet som konsult). Och så klart, barn. Den längtan finns fortfarande kvar

    Dagens sanning

    Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


    Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

    Tankar

    På mitt jobb är det många, fler än på de flesta andra arbetsplatser, som är väldigt miljömedvetna. De allra flesta tränar en hel del och är allmänt väldigt hälsomedvetna (även om onyttigheter smiter ner emellanåt också). Allt detta finns det som sagt var en hög medvetenhet om. Allt det fysiska. Något som jag dock saknar är medvetenheten om det mjukare bitarna. Om vad som gäller människans mjukare del. Och denna okunskap och intresse tror jag det allmänt i samhället finns en stor okunskap inom, och som jag tror är en bidragande orsak till dagens allt mer ökande sjukskrivningar orsakade av stress och andra psykosociala orsaker, både privat och i arbetslivet.

    Idag så ”ska” man vara ständigt nåbar. Oavsett vad. Vi är alla så viktiga och är sådana nyckelpersoner att vi inte kan koppla av under kvällar och helger och stänga av tekniken, och för att inte tala om några veckors semester! Vi ska vars tillgängliga, för såväl kolleger som kunder. Vi måste kolla våra mail. Vi måste ha våra jobbmobiler på. Utifall-att-om. Det är oftast inte så att arbetsgivaren har krävt det. Det behöver inte ens vara att arbetsgivaren har antytt något sådant, men ändå så sitter man där, kollar sina mail, svarar på de där samtalen… Och även om telefonen inte plingat till kollar man den, man kan ju ha missat något! 
    Men ärligt, hur många människor är så enormt viktiga? Hur många människor är så oumbärliga? Hur många måste verkligen vara ständigt tillgängliga, ständigt uppkopplade? Hur många saker måste åtgärdas på en gång och inte kan vänta till nästkommande arbetsdag? Och hur många saker av dessa viktiga saker kan man inte låta någon annan ta ansvar för medan man själv är ledig/har semester/samlar ny energi? Jag tror att dessa saker är ytterst ytterst få. Och personer som har dessa jobb är en ynka bråkdel av alla dom som tror att de har ett så viktigt jobb att de är totalt oumbärliga. 

    En gång pratade jag om dessa frågor med en person som jobbade i ett internationellt företag. Hen ansåg att i och med att hen jobbade med forskning och utveckling så var det av yttersta vikt att vara tillgänglig för kollegerna runtomkring i världen. När jag undrade om dessa kollegor hade samla förväntningar tillbaka fick jag en frågande blick tillbaka. Personen funderade en stund och svarade ”ja”. Men ärligt, är det verkligen så? Är det inte bara så att vi skämmer bort varandra med att vara ständigt tillgängliga? Jag menar, ta bara för 15-20 år sedan. Ja, kanske till och med kortare än så, 10 år sedan. Innan mobilernas tid. Visst klarade sig företag även utan att alla var ständigt nåbara? Varför skulle de inte göra det idag? Kan det kanske vara så att det, i alla fall delvis, beror på att vi alla vill känna oss viktiga och behövda? Att genom att vara ständigt tillgänglig, svara på mail så snart de dimpt ner i maillådan vill visa hur fantastiska och kompetenta vi är? Fast egentligen så biter vi oss själva i svansen. Bränner ljuset i både ändarna.

    I slutet av juni, strax innan jag gick på semester enades jag och min chef över hur jag skulle göra med mobil och mail när jag gick på min ledighet. Jag skulle inte behöva ha koll på dom. Tyvärr har inte alla samma bild av hur det ska vara. Några kollegor hade försökt få tag på mig trots att de visste att jag var på semester. Ingen av dom hade något viktigt som inte kunde vänta eller som de inte kunde lösa själva. Undrar hur de ser på mig nu när jag inte var tillgänglig? Kanske tänker de så som några av mina närmaste kollegor (inklusive chef) sa till mig när jag ansåg att jag inte skulle behöva ha på/med mig min jobbmobil när jag var på semester. De visste mitt privata nummer, liksom vakten på företaget. Skulle det vara något akut så skulle de få tag på mig. Men det var tydligen inte tillräckligt. De skulle minsann se till att de var tillgängliga ”för de ville minsann göra ett bra jobb!”

    En fundering:
    Jag såg dagens tidningslöp och blev verkligen fundersam och samtidigt glad på det som dessa förmedlade ut och så slogs jag av två saker. Den första handlar om sommarens (?) största snackis, Anders Borg. Många har reagerat på det som har hänt. En del är jätteupprörda och andra tycker att ”det är sånt som händer”. Min tanke i detta: det han gjort är inte ok på något vis. Men, detta hände på en privat fest. Han är inte minister längre, även om han var vice ordförande i Kinnevik. Jag vill inte ursäkta honom, men av allt att döma så ser i alla fall jag varningssignaler av hans beteende. Varningssignaler för att han har problem med att hantera alkohol. Om det är alkoholism eller bara svårighet att hantera alkohol förtäljer inte historien, men vi bör minnas att alkoholism klassas som en sjukdom. En del i sjukdomen är att förneka att man har problem. Nu har han ju tydligen sagt att han ska söka hjälp, och DET tycker jag är bra. Och dessutom, läser man artikeln som jag länkade till ovan så har han polisanmälts. Av polisen själva, och inte av någon av festdeltagarna. 
    Det jag vill ha sagt är att detta rör egentligen inte någon annan än Anders, hans familj och de som deltog vid festen och blev utsatta. Vi andra har, som jag ser det, ingen som helst ursäkt till att lägga oss i eller förlöjliga honom. Vi har inte heller rätt att peka finger, eller på annat vis trycka ner honom. Lika lite som vi har rätt att förtrycka någon annan med alkoholproblem. Eller någon med någon annan sjukdom, för den delen. Att han betett sig som ett riktigt fyllesvin ger inte oss rätt att bete oss som svin, oavsett om vi är nyktra eller ej. 
    Så, vad var det nu jag ville få ut av detta inlägg från början? Hur kunde jag bli glad över löpsedlarna som med stora bokstäver berättade om Borg? Jo, för stod det inte om Borg så stod det om en annan känd person, Leif G W Persson. Vad var det som var så roligt med Borg och G W? Jo, tänk vad underbart det ändå är att inget värre har hänt i världen, i alla fall inget värre att skriva om, eller ha löpsedlar på än att en f d minister för ett tag sedan visade sig ha problem med spriten och att en kriminolog/författare inte går ner i vikt! Jag är tacksam, väldigt tacksam för detta! Det jag dock inte kan kåta bli att fundera på är varför man egentligen bryr sig om något av dessa löp??? 🤔 

    Kanske inte riktigt, men nästan…

    …så att jag känner igen mig i denna debattartikel. Stundvis i varje fall. Samtidigt som jag känner lättnad över att det inte är så hela tiden. Bara stundvis. Det kan nog vara så att det är Lillasysters ålder som gör att det är enklare. En teori som jag grundar på att jag stundvis i år t.o.m. har känt en lättnad över hur bra allt har varit just där och då, stunder när mina två lekt tillsammans i frid och harmoni och i glädje. Stunder av rena ”halleluja-moments”. Visst är det skönt när barnen blir lite äldre och klarar sig, i alla fall under korta stunder själva!

    Åldersgräns 

    Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

    Så sant 

    Känner inte alls för att gå och lägga mig och sitter istället och läser tidningarna på mobilen. Hittar då två krönikor som jag inte kan annat än nicka och hålla med. Den första, som Alex Schulman (som jag för övrigt för det mesta har svårt för) är något som jag själv funderat på ett antal gånger handlar om avslutningar och föräldrars närvaro på dessa. Den hör lite samman med den  andra, som Clara Lidström har skrivit och vissa saker kan jag bara humma igenkännande på. Så hög igenkänningsfaktor jämfört med de tankar som stundvis har farit genom mitt arma huvud. handlar om folks storhetsvansinne och hur snabbt vissa är på att dömma andra. Och ja, jag erkänner, det gör jag också ibland, men jag försöker bli en bättre människa och inte dömma så fort i alla lägen. Vad tycker du?

    Vill ha

    För några veckor sedan när A och jag var i Stockholm för att se Phantom of the Opera så var vi på kvällen ute på stan och strosade. Då vi passerade Knulp på Kungsgatan så föll jag direkt för dessa skönheter 


    Inte förrän nu har jag gått in på deras hemsida för att kolla och än en gång så började mitt hjärta klappa fortare när jag såg skorna. Jag älskar modellen! Jag älskar färgerna! Och på de blommiga älskar jag blommorna! Hade jag inte haft sådana problemfötter som är supersvåra att hitta passande skor till hade jag genast beställt, men nu är det ju som det är och istället får jag drömma om att inom kort få komma till Stockholm så att jag kan gå in och prova skor. 

    Ett knytte

    Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

    På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

    Kärlek när det är som svårast

    Jag slås av den solidaritet och kärlek som svenska folket visar i detta nu! Det som hänt är fasansfullt och helt totalt förkastligt och jag sörjer med alla som drabbats. Det finns inget som ursäktar en handling som denna! 
    Samtidigt så känner jag glädje och stolthet för det svenska folket som kommer fram. Det svenska folket öppnar sina famnar för varandra, hjälper den som är i nöd, man gör vad man kan. Låt oss fortsätta med det! Låt inte de som gjort detta få vinna! Jag tror inte att deras huvudmål egentligen var att döda några. Jag tror deras huvudmål var att skapa skräck, hat och ilska. Allt det som skapar osämja. För vilket vapen är bättre än den som bryter något sönder inifrån? Vad är bättre på att bryta sönder människor än just dessa känslor? Inget.

    http://www.expressen.se/ledare/sanna-rayman/glom-inte-omheten-vi-kande-denna-terrordag/ 

    Uppgiven föredragshållare 

    Sitter på tåget hem och reflekterar över utbildningen jag hållt nu i två dagar. 

    Inte någon av de nyaste och modernaste tågen jag åkt med

    Igår kändes det bra. Idag kändes det inte fullt lika bra. Och när jag läste kursutvärderingarna blev jag lite nedstämd. Min prestation bedömdes inte så bra som jag hade hoppats. Men så började jag fundera och läste motiveringarna än en gång. 

    ”Inte anpassad till vår verksamhet”

    ”Inte så många exempel från vår verksamhet”

    ”Många tunga bilder som föredragshållaren läste innantill på”

    ”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”

    Och så tänkte jag på förutsättningarna jag fått, på uppdraget och så själva utbildningen. Och hur jag enligt min uppfattning gjorde. 

    Utbildningen skulle vara en tredagars utbildning varav de två första skulle vara mer allmänna om vad lagstiftningen säger. Dessa två dagar skulle jag hålla i, med undantag av en kort stund på ca 15-30 minuter då en företagsrepresentant visar deltagarna var på deras intranät de kan hitta det företagsspecifika informationen. Denne går inte in i något av dessa material utan bara ”här finns det”. Den tredje dagen håller den nämnda företagsrepresentanten i och då är det utifrån verksamheten. Detta betyder att jag, enligt beställning från kunden, inte ska gå in på deras rutiner eller dylikt. Däremot så tycker jag (i min enfald) att jag så gott det nu går får in deras verksamhet då alla övningar vi har och alla diskussioner som hålls görs utifrån deltagarnas vardag och verksamhet. Det är tex frågeställningar som de får diskutera hur de hanterar hos dom. Frågan är hur jag ska kunna anpassa det ytterligare? Jag ver inte! Det är inte helt enkelt! Lagstiftningen är ju skriven som den är och jag har ju sållat bort allt det som inte berör deras verksamhet (plus en del som berör deras verksamhet). 

    Lagstiftningen som jag har med är anpassad till den lagstiftning som de berörs av, varken mer eller mindre.  Och det är ju så, lagstiftning är tungt. Frågan är hur man skulle kunna få det mer lättsmält? Jag försöker hålla det så övergripligt som det bara är möjligt. Jag går inte in på några detaljer i paragrafer eller så. Syftet är ju att de ska känna till lagstiftningen övergripligt. Detaljerna får de vid behov själva ta reda på. 

    ”Exempel från deras verksamhet”.Som sagt. Jag är en extern konsult. Jag är inte inne i deras verksamhet och jobbar och kan då av förklarliga skäl inte komma med några exempel från deras verksamhet. Inte annat än de exempel som jag fått höra under tidigare kurstillfällen, och dessa har jag försökt köra i den mån jag kan. Exemplen är det dom som kommer med i övningar och i gruppdiskussioner. Minst 1/3 av min tid ägnas åt detta, diskussioner utifrån deras verksamhet och övningar utifrån den verksamhet som de bedriver. Dessutom så vet de ju att det kommer att fokuseras på det interna arbetet mer under den tredje dagen. Jag vet inte hur jag skulle kunna utveckla det vidare? Vad kan jag göra mer? Jag vet inte! Tips tas tacksamt emot!

    Och just det, ”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”. Jo, det är klart de kan. Men har de gjort det? Och hur är det med alla diskussioner och övningar som varit under de två dagarna och som de själva varit med och jobbat med utifrån deras verksamhet? Skulle de kunnat läsa sig till det med? Och om det nu är så, hur kommer det sig att de diskuterade saker så livligt (med varandra) om allt redan var självklart? Ärligt, jag förstår inte!

    Jag vet att jag måste ta till mig kritiken, vilket jag också gör. Men ärligt, jag vet inte vad jag ska göra för att slippa liknande kritik efter framtida utbildningar. Jag vill så gärna bli bättre! Jag vill utvecklas! Men jag vet inte hur?

    1,2,3…

    ”1,2,3… Var är 4 och 5?”

    ”1,2… Nej, vi tar det från början! 1,2,3,4,5! Alla här! Eller vänta nu, nu räknade jag en två gånger! 1,2,3,4…”

    Igår när E hade sitt kalas gällde det att räkna så att alla var med. Tjejerna hade en förmåga att försvinna och vi hade fullt upp att samla ihop dom. Tänk dig själv, 8 6-7-åringar och en trött 2 åring som hade fullt med egna viljor. Lekarna igår blev en flopp. Det började bra, men det är bara att erkänna, jag är ingen bra lektant. Vi fick gå från planen och så blev alla nöjda, verkade det som. Jag fick helt enkelt acceptera att mitt bidrag till kalaset inte var godkänd. E hade godkänt det innan, men när det väl gällde… Inte ens tårtan blev godkänd. I alla fall inte till smaken. Däremot så var den godkänd till utseendet, en pokéboll där det röda, vita och svarta var gjort av godis. Så all godis var godkänd, men det var också mer eller mindre det enda… Gissa hur det kändes…

    När E fick planera sitt kalas så ville hon fira med tjejerna i klassen och så hennes tre kompisar från förskoletiden. Vi var rädda att dessa skulle känna sig utanför, så idag fick dom istället följa med till Umiverseum. Detta blev betydligt mer lyckat! Efter dryga fem timmar där så var det fem trötta barn som kördes hem till respektive föräldrar. Lillasyster och A körde en bil, och Lillasyster somnade i bilen på vägen hem. Jag körde de övriga barnen och deras bubblande energi och prat hade stillat sig betydligt… Jag måste erkänna att även jag var rätt mör! De var duktiga alla fem, men det var ett ständigt räknande för att säkerställa att vi inte hade tappat bort någon. Det som var mindre lyckat var att tråkigt nog så var fjäll-delen avstängd för renovering. Jag tror helt klart att det blir bra när det väl är klart, men tråkigt att det var så pass mycket mindre att titta på! Men, men. Barnen var supernöjda, och det var ju huvudsaken! Men jag måste säga att jag kan inte förstå hur man kan ha så många barn! Hur har man koll på alla? Eller är det så att har man många barn så har msn inte sådan kol?

    Ligger i sängen på hotellet och lyssnar på mellot. Lillasyster har precis somnat, A och E ligger i den andra sängen och tittar på tv:n. 

    Bröllopet/dopet idag var fint om än dopdelen blev lite… speciell. Eller som prästen sa i början av det hela: 

    Det kan inte bli fel, bara annorlunda!”

    Och annorlunda blev det när det visade sig att det inte fanns något dopljus framplockad. Så mitt i dopgudstjänsten försvann prästen iväg för att leta dopljus. Kyrkvaktmästaren hittade tydligen en stake till ljuset, men inget ljus. De var slut. Så då blev det prat om att prästen skulle skicka en på posten… Någon åkte dock iväg till en annan kyrka och hämtade ett ljus därifrån, så innan vigseln var slut så fanns det ett dopljus…

    Vår present till brudparet blev en korg med lite blandat smått och gott till bröllopsresan, däribland var sitt passfodral som det stod ”Mr” respektive ”Mrs” på. 

    Att säga en sak och visa något annat

    Idag och imorgon så håller jag i en internutbildning hos en kund. Detta är en utbildning som man sagt är viktig och när min kontaktperson har fått återbud av någon orsak har det ojats för att folk inte prioriterar. Utbildningstillfällena har kunden själv bestämt vilket gör att jag reagerar än mer när det blir som idag… Jag kommer till kunden som planerat och får då veta att halva gruppen kommer att avvika bortåt tre timmar efter lunch. De ska iväg och delta vid en annan workshop. Då kan jag inte låta bli att fundera över följande:

    • Vad var det för workshop?
    • Vad signalerar detta? Hur tolkar dessa personer, och övriga som gick kursen, kursunnehållets viktighet och betydelsefullhet i och med att den andra workshopen gick före något som mig veterligen fanns inbokat i kalendrarna långt före workshopen? Är det plötsligt inte viktigt?
    • Då mer än halva gruppen avvek i totalt en fjärdedel av kursens totala tid, om det andra var viktigt, varför bokade man inte om utbildningen till en annan dag om det andra absolut inte gick att ändra på? 

    En annan sak om samma ämne hände också idag. Jag har varit inne och hållt i en del, om än liten del, i en större utbildning. Av olika anledningar kunde inte några delta vid det tillfället och kunden ville inte lägga till ett uppsamlingsheat för dessa, men de vad om hjälp att lösa det så att även de sista skulle kunna få den kursen avklarad. Så innan jul beslutade vi att eftersläntrarna skulle få göra en hemtenta plus en del eget arbete. Då de har annat på schemat nu under våren så fick de själva välja när mellan 1 januari och sista februari som de ville få dessa uppgifter/tentan och så skulle de få två veckor på sig. Igår hade jag inte fått in något. Idag fick jag svaret att de hade haft så mycket den senaste veckan så att de inte hade hunnit, men att en i alla fall hade lovat att skicka det till mig under dagen, idag.

    Jag hade avsatt tid för att rätta deras tentor och uppgifter. Nu vet jag inte när jag får dom. Om jag får dom. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad det sänder för signaler? 

    ”Ni har en deadline. Men det är inte så noga om ni inte är klara tills dess! Det går bra att bli klar även någon annan gång! Bry er inte er om att hålla tiderna eller informera i god tid innan att ni inte hinner bli klara i tid! Allt kretsar runt er och ni kan bestämma allt helt själva. Särskilt inom arbetslivet!”

    Eller något…

    Och slutligen en liten knorr som jag tyckte var lite lustig. I en lokal köp- och säljgrupp på Facebook hade en kvinna lagt in en annons: 

    ”Jag vill hjälpa min snart 16 årige son att få tag på ett sommarjobb. Han är ambitiös och självständig”

    Undrar hur självständig han är med tanke på att han inte kan söka själv utan mamma måste göra det åt honom? 🤔

    ”Världens gång” i GP idag

    Försökte hitta på men lyckades inte hitta på gå.se så jag fick fota från dagens nummer för att kunna dela. Det hon skriver är ju så sant när man tänker efter. Som lärare ”uppträder” man dagligen. Som lärare måste man, precis som en artist, nå ut till sin publik. Man vill att publiken lyssnar på en och tar till sig ens budskap. Och man vill att budskapet fastnar. Och både en artist och en lärare vet att man har lyckats när man har lojala fans
    Så, fram för att göra lärarna till idoler!

    Hans är död, länge leve Hans

    Det finns några personer jag önskar att jag fick träffa/hade fått träffa. Mark Levengood är en sådan. Hans Rosling var en annan. 

    Hans var för mig en förebild på många sätt och vis, inte minst som pedagog. Hans fattas världen. Världen behöver fler människor som Hans. 

    Och nu har hans son, Magnus Rosling, på Facebook skrivit en hjälp till hur vi ska kunna låta Hans arv leva vidare. Den lyder så här:



    ❤❤❤

    Tips till dig som går på kurs

    En del av mitt jobb är att hålla i olika utbildningar. Efter varje sådant tillfälle delas det ut en kursutvärdering som deltagarna får fylla i och det är några saker som jag funderat på hos vissa som fyllt i dom. Det är följande: 

    1. Om kursledaren i början av kursen säger att raster och sådant är flexibelt och att kursdeltagarna ska säga till om varje pass drar ut på tiden och att man som föredragshållare siktar mot att kunna ta i alla fall en bensträckare en gång i timmen, så menar kursledaren troligtvis också det! Vad är det för mening att sitta och gnälla över ”för långa pass, det borde varit pass på 40-50 min åt gången” om man inte sagt något under kursen!? Särskilt som kursledaren bett om att bli påmind om denne råkar glömma bort det?
    2. Om kursledaren i början av utbildningen frågar om alla hör bra och ingen säger något annat så tar denne förgivet att alla också hör. Har kursledaren dessutom sagt att man ska hojta till om det skulle vara så man inte hör så förstår jag inte hur man kan med att hålla tyst hela föredraget (i mitt fall blir det mestadels 1-3 dagar (!) för att i kursutvärderingen beklaga sig över att man inte hörde. 
    3. Om man i kursutvärderingen poängsätter något som mindre bra, varför lyfter man inte upp det man tycker var mindre bra och förklarar vad som inte var bra? Hur ska man annars som föredragshållare veta hur man ska gå tillväga för att förbättra sig?  
    4. Har kursledaren tidigt uppmuntrat till att diskutera, gör det då! Framförallt om en del av utbildningen handlar om just diskussioner. Och är du en sådan som inte aktivt ens försöker diskutera utan svarar i bästa fall enbart kortfattigt på tilltal, kom för allt i världen inte efteråt och beklaga dig för att det inte var tillräckligt med diskussioner! 
    5. Hur kan man känna att man inte fått känna sig delaktig  om man aldrig ens försökt säga något, och man knappt svarat på tilltal? Eller är det meningen att kursledaren med barsk röst ska komma fram till deltagaren som knappt försöker ens vara engagerad i utbildninge, och tvinga den att prata?

    Det finns garanterat fler saker som jag tänkt på, men jag tror att jag stannar där. I alla fall för den här gången