Den galna kaninvakter

Alla har vi väl hört talas om ”den galna kattanten”. Skulle A lämna mig så skulle jag nog lätt bli en sådan men som istället för katter har kaniner 😉 Vi har ju haft tre, en försvann tidigare i höstas så kvar har vi två gamlingar på 8 år. Nu har jag lyckats övertala A att ersätta den som försvann. Dock inte med en utan två kaniner… Det är en dvärgvädur på 2 år som ska pensioneras från en uppfödares avel och hennes lilla unge. När ungen blivit 8 veckor så får de flytta hem till oss. Så får jag presenter våra två gamlingar, mina älskade griniga, gamla, hårbollar Linus och Lisa (Linus är den med svarta fläckar och som är lurvigast)

Och så de två som vi får hem näst nästa helg, mamma Citrus (eller Electra) och dottern som troligtvis kommer få heta Mini (Mini är den vita)

Är hon inte bedårande lilla Mini så säg!? 🥰

Hösten har varit tuff med ett fullspäckat schema med små marginaler och många resor. Tröttheten var ett faktum och inte blev det bättre av att jag kände mig orättvist behandlad på jobbet i och med misstänkt olika behandling av mig och några kollegor från arbetsgivarens sida. När jag sökte svar och förklaring fick jag inga, men tydligt var det att det var obehagliga frågor då jag enbart möttes av slingrandet (såväl bildligt som bokstavligt) och dessutom tillslut blev tillsagd att ha tålamod. Hur länge fick jag aldrig veta. Idag tre veckor senare har jag fortfarande inte fått svar. När det blev en massa vab och när jag själv däckades av förkylning så fanns det inget utrymme mer och bägaren rann över. Jag har halkat så enormt mycket efter och igår när jag försökte jobba en stund så blev det för mycket när en kollega ringde upp mig för att fråga om en enkel sak. När vi lagt på luren bröt jag ihop helt.

Idag skulle jag hålla utbildning på annan ort. I bilen på väg dit kände jag hur bröstet drog ihop sig och jag fick fokusera rejält för att få till ordentliga andetag som inte bara nådde övre delen av luftvägarna. Men någonstans där på vägen under den näst intill två timmar långa resan började känslan av ro infinna sig i mitt bröst. Och under utbildningen blev det bara bättre. Jag kom ut på andra sidan, jag lyckades än en gång ta mig genom stormen.

Jag har funderat så många gånger på dessa brake downs. Det kommer perioder där allt bara växer och växer och tillåter jag inte (eller får möjlighet) till att bara koppla bort allt och köra en ”omstart” så kraschar jag. Symptomen liknar i stort de för stress och utbrändhet med skillnaden att jag inte uppfyller flera viktiga kriterier för att få den medicinska bedömningen. Kommer jag bara igenom det hela så kommer känslan av lättnad och allt blir som normalt igen.

Nu har jag, som jag nämnde, i och för sig haft en jobbig period på jobbet. Jag har känt att jag ger och ger, men får inget tillbaka. Det har lett till att jag började kolla lite efter annat och så sökte jag ett jobb. Det var ett jobb via en rekryteringsfirma men i detta fall skulle man vara uthyrd från rekryteringsfirman. Kunden gillade mig och ville ha mig. Men när jag kollade upp det hela visade det sig att jag inte skulle kunna sluta mitt nuvarande jobb om jag inte ville bli av med min personalbil, även om jag skulle fått fortsatt betala för den ytterligare nästan ett år till. Men istället verkar vi ha hittat en annan lösning, jag hyrs ut från min nuvarande arbetsgivare till rekryterings-/bemanningsföretaget som i sin tur hyr ut mig till kunden. Så går allt som planerat kommer jag inom kort ha ett helt nytt jobb och arbetsplats, men min egentliga arbetsgivare förblir densamma.

Det är inte länge sedan som jag var en blöt fläck. Jag saknade all tro på mig själv, som privatperson och i mitt arbete. Jag tvivlade på allt och alla. Jag tvivlade på allt det jag trodde hade varit sant, och jag tvivlade på även det jag inte trott på. Tvivlen var min ständiga följeslagare. Men främst tvivlade jag på mig själv och mina kunskaper.

Nu har det gått tre år och visst finns det stunder då jag fortfarande tvivlar. Men nu, den senaste tiden har jag känt hur jag för mig själv, i jobbet, har gått från klarhet till klarhet. Jag har tagit hem stora anbud, och i motiveringen från kunden har det förekommit uttryck som ”energi” och ”nytänk”. Mina befintliga kunder har, när de frågat om att få konsultstöd varit noga med att de vill ha mig, annars så får det vara. Jag har även vunnit så pass många uppdrag att jag har kunnat dela vidare till andra kollegor. När jag hållt utbildning har responsen varit god, jag har fått till en bra kommunikation med kursdeltagarna, och i kursutvärderingarna har det nämnts ord som ”inspirerande”, ”kunnig”, ”engagerande”. Jag tar till mig och jag växer. Jag blir stolt över mig själv. Jag kan! Jag är rätt bra ändå!

Det är då som det blir så jobbigt när det inte uppmärksammas. När man börjar misstänka att man blivit orättvist behandlad. När man frågar så så märks det att det blir obekvämt för den tillfrågade och man får sin fråga tillbaka om än omformulerad. När man ställer frågan på nytt och vill ha ett förtydligande så uteblir svaret tills man ställer frågan på nytt, och det i ett Mail där även den högsta chefen är cc:ad. När man då får ett svar som säger att man håller på att jobba med det, att jag ska ha tålamod så tänker man att ett svar kanske är nära. När jag frågar hur länge jag ska ha tålamod, då jag redan för mer än ett år sedan lyfte upp frågan, uteblir svaret.

Vid det läget, då växer irritationen och missnöjet. Jag har uttryckligen sagt, och skrivit hur mycket det påverkar mig att inte få svar. Att det får min arbetsglädje och arbetslust att försvinna. Det är inte roligt längre! Varför ska jag ens försöka när jag inte ens kan få svar? Men tydligen så är det väldigt svårt att få fram ett svar. Och jag kan inte låta bli att fundera på varför det är så svårt? Är det för att fel har begåtts? För är det så att allt är ett missförstånd från min sida, ja, då borde det ju inte vara så svårt att reda ut det. Eller är det så att det är som jag tror, att olika personer har behandlats olika, men att det finns en orsak till det, kan jag ta även det. Men att inte svara… Ibland kan tystheten säga mer än tusen ord. Och tystheten, den driver mig till att inte acceptera en situation som jag inte mår bra av. Jag tänker inte tillåta mig att må dåligt om det är något jag kan göra något. Så nu gör jag något. Jag kontaktar facket som får hjälpa mig att söka svar. Och jag söker andra jobb.

September har, som jag nämnt innan, varit jobbig för mig, och denna vecka har det tagit ut sin rätt. Saker på jobbet har varit väldigt tungt, och hade jag inte tankat energi med en Stockholmsövernattning med en av de allra finaste av vänner, och hade jag i söndags inte haft innebandyn vet jag inte var jag hade fått energi ifrån för att överhuvudtaget orka. Tack och lov har det varit några händelser som förgyllt veckan. Som att jag i tisdags fick min nya bil, även om just det här bilbytet inneburit mycket frustration, ilska, uppgivenhet och en mängd andra jobbiga känslor.

Något som jag fasat för var veckans två kundbesök, det ena igår och det andra idag. Både blev så himla lyckade! Och framförallt, jag lämnade supernöjda kunder när jag satte mig i bilen för att åka hem. Bara det har gett mängder med positiv energi, men grädden på moset, och som en perfekt avslutning på veckan var beskedet från en kund där jag drivit anbudsarbetet för, ett arbete som jag lagt mycket tid och engagemang på. De ville köra vidare med oss och som motivering var ”den energi och de innovativa lösningar” som vi hade kommit med. Visst, jag hade några kollegor som stöd, och en kollega hade jag med mig vid förra veckans möte med kunden, men den kollegan var med mer för att hantera det affärsmässiga medan jag fick presentera fram vårt förslag. Och av oss två så var jag den som var energisk och entusiastisk, medan kollegan var mer affärsmässig. Tydligen var det en lyckad kombination och jag har därmed vunnit det största anbudet jag någonsin har lämnat.

Tråkigt nog så får andra händelser på jobbet mig att tvivla på att jag vill jobba med det vunna projektet. Jag tror inte att jag vill längre, då jag som det är nu, inte kan visa upp varken energi eller arbetsglädje. Saker som hänt gör att jag inte känner att det är värt att lägga ner tid för något då jag, som jag känner, efter några särskilda händelser, inte får den uppskattning som jag anser att jag borde få utifrån dels rättvisa orsaker, men även ignorans och otrevligt bemötande (läs obefintligt bemötande). Dessutom så har jag redan tillräckligt som det är.

Dagens betraktelse

Jag är ute efter en kanin till och la ut en efterlysning i en Facebook-grupp där kaniner och andra gnagare och deras tillbehör köps och säljs. Jag skrev ”Viktigt att det är i närheten av Göteborg då vi vill träffa kaninen innan köp”, vilket jag tänkte att det skulle vara inom någon mils omkrets från Göteborg. Svaren jag får är från Årjäng (22 mil), Enköping (42 mil), Norrköping (32 mil), Jönköping (”bara” 15 mil) och Halmstad (12 mil) men den sistnämnda kunde tänka sig åka en bit närmare Göteborg i alla fall… Om dessa är ”i närheten”, vad är då ”långt bort”?