Slowmotion

Allt vi tar oss för tar sån tid så det hinns aldrig med så mycket. Som idag har vi inte hunnit med något mer än ett besök på Naturhistoriska. Fast det är klart, det är kanske inte så konstigt att vi inte hunnit med så mycket just idag. Det tog en matning och ett blöjbyte innan vi kunde åka hemifrån och när vi väl hade kommit fram, parkerar och plockat ut vagnen ur bilen upptäckte vi att skötväskan var kvar hemma. Då Lillasyster är storförbrukare av blöjor var det bara för A att sätta sig i bilen och åka och köpa ett paket…

E tyckte det var, som vanligt, kul att gå och titta på djuren. Det är så kul att göra saker med henne, hon är så vetgirig och vill veta så mycket. Hon är precis som en svamp som suger åt sig kunskap.

IMG_6079.JPG

På vägen hem stannade vi till vid ICA Maxi. A och E gick in och handlade mat medan jag satt kvar i bilen och ammade Lillasyster. Undrar hur många timmar jag har suttit i bilen och ammat dessa åtta veckor som hon nu har funnits hos oss? Det är nog ett antal…

Hur som, när vi kom hem var det dags för fixa middag och sedan var ju den här dagen slut och dags att få flickorna i säng. Lillasyster är inne i en sovperiod just nu så för henne gick det betydligt lättare än vad det gjorde för Storasyster

Bajs, bajs, ännu mera bajs. Och så en spya

Jag måste säga att vi har tur med Lillasysters tider. Ofta somnar hon för natten någon gång mellan halv nio och tio och sover sedan till halv fem, fem. Då ammar jag henne och så sover vi lite till. Fram till halv nio ungefär så växlar vi mellan sova och amma. Nu när A jobbar och nu när E börjar förskolan igen kommer detta ändras, men jag inser ju hur lyckosam jag är som fått det så här! Jag inser också (än en gång) hur enkelt det hade varit om E hade varit större och hade klarat sig själv med håret (hon är ju så långhårig så hennes hår måste sättas upp).

I vilket fall så sov Lillasyster idag fram till strax innan fem då det var dags för henne att äta. När hon hade ätit klart och blöjan var bytt så anade jag att det var lite på G i magen på henne, dels på grund av att hon sov väldigt oroligt, dels för att magen mullrade så enormt. Men det blev inget mer med det, vi somnade. Strax innan sju väckte hon mig och jag förstod på lukten att det var dags för blöjbyte. Sagt och gjort, blöjbyte och så amning. Precis när jag skulle sätta mig mer i soffan för att mata henne hostade hon till och så kräktes hon. I mängder. Både hon och jag var helt nerspydda. Det var bara att ställa sig i duschen för oss. Där bajsade hon ännu mer. Efter duschen trodde vi (A fick rycka in och hjälpa mig i kaoset) fyra gånger att hon hade bajsat klart. Lika många gånger fick Lillasyster ny blöja. Det är ett under hur så mycket kräks och bajs får plats i en så lite människa!

Och mitt i detta kräks- och bajskaos så känner jag mig ändå så enormt lycklig. Lycklig över min lilla familj, mina två fina flickor och hur bra de är. Lycklig och tacksam för mitt liv. Tänk att lilla jag har blivit så lyckligt lottad!

Tankar om ofrivillig barnlöshet

Något jag verkligen har slagits av under de år som vi försökte oss på att få ett syskon till E, och något som jag fortfarande slås av när jag läser trådar med tjejer som kämpar är hur olika vi människor verkligen är och hur vi reagerar på det uteblivna plusset.

Något vi alla har gemensamt är längtan och den sorg som uppstår när längtan funnits där länge. Men hur det uttrycker sig är så enormt olika, precis som hur vi hanterar det hela.

När vi var mitt inne i det hela så var sorgen stor, liksom längtan. Jag kunde känna avundsjuka mot dom som lyckades utan problem. Likaså kunde jag ibland känna ilska över att folk som jag av någon anledning inte gillade lyckades, men inte vi. Men bara jag hade fått smälta nyheten lite så kände jag ändå glädje för deras skull. Även när min bästa kompis berättade att hon var gravid, på andra försöket kom sorgen och avundsjukan, samtidigt med glädjen för deras skull. Jag säger inte att mitt sätt var det bästa, men bland de värsta reaktionerna, enligt mig, är något som jaghar stött på några gånger hos några tjejer är något som verkligen kan ses som missunnsamhet, något som uttrycker sig i hatiska kommentarer. Dessa personer kan inte glädjas över andras lycka överhuvudtaget, oavsett om den som lyckats har haft en lång väg till plusset eller ej. Dessa personer tycks anse/tycka att om de inte lyckas så ska ingen annan heller få göra det. I de fall jag tänker på har det hela utvecklat dig till något som tycks vara någon slags hat mot allt och alla, där den ofrivilligt barnlöse sätter sig i en enorm offersitiuation och där ingen annan ses ha det lika dåligt som en själv utan andras problem ses som triviala och allt kretsar runt det egna jaget. Bebisverkstaden har helt enkelt tagit över dom helt, på alla plan. Allt annat blir meningslöst och deras liv tycks vara ett enda djupt, svart hål, ett hål som innebär en djup depression. Ja, deras längtan blir tillslut en besatthet, ja, kanske till och med en sjukdom.

Dessa personers pessimism suger energi från omgivningen och jag får verkligen bita mig i tungan för att inte råda dom att söka hjälp. Inte för barnlösheten i detta fall, utan för hur de mår. Jag vill råda dom till det, dels för att de är de energitjuvar som de är, men främst för deras egen skull. Och deras partners och eventuella övriga familjs. För deras förhållandes skull. För som sagt var, för dom är allt annat trivialt. För dom blir det som inte finns det viktigast, inte det de redan har. Och under tiden som de sitter i det där mörkret fortsätter omgivningen sina liv och de missar allt. Särskilt sorgligt är det i de fall då det redan finns barn med i bilden. Barn som inte längre är viktiga i sin mammas liv. För viktigast är det barn som inte finns.

Läkare

I förra veckan hade Lillasyster tid för att träffa läkaren på BVC. Tyvärr så blandade vi ihop dagarna, så vi missade det. Så idag fick vi komma dit istället. Lillasyster började med att le sitt allra charmigaste leende mot läkaren innan hon satte igång och ”prata”. Inte konstigt att läkaren blev charmad och imponerad av vår lilla tjej! 😉

Allt såg bra ut, och såväl läkaren som sköterskan imponerades av Lillasysters styrka.

Du låter henne ligga mycket på mage, va?

Och vi som knappt har låtit henne ligga på mage alls! Läkaren blev förvånad dels pga att Lillasyster höll upp nacken så bra, dels att hon inte blev sur över att bli lagd på mage och dels för att hon genast satte igång och sparka så att hon lyckades sparka sig några centimeter framåt/åt sidan. Ska jag vara ärlig så har vi tränat på att ligga på mage kanske tre, fyra gånger! Vi har ju själva tyckt att hon verkar stark (oftast vill hon inte sitta eller ligga i famnen, utan stå), och någon kommentar har vi väl fått, men ändå har vi ju trott att det är som för vilken Svensson-unge som helst, så läkarens förvåning överraskade oss.

En annan sak som besöket förde med sig var två recept, ett till Lillasyster med medicin mot den Torsk hon har i munnen, och ett till mig för att jag ska bli av med svampen i brösten som jag har fått av hennes torsk. Så nu får vi hoppas att det snart ger verkan! När jag läst om det hela så förstår jag att det är inte helt lätt att bli av med… Så håll tummarna!

E hittade den fotobok som jag gjorde om hennes första år och i den hade jag skrivit Uno Svenningsons Jag skymtar för en stund text. Jag är inget stort fan av Uno, men den här texten är fin. När Lillasyster döps ska jag kolla om inte min systerdotters man, eller en kompis man skulle kunna sjunga den. Så var så goda, här är texten:

Idag har jag hör ditt lilla hjärta slå.
Som en liten sol skiner du för mig.
Jag känner att jag lever och finns,
en del av mig finns ju där hos dig.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.

Du färgar mig med det under av ljus
som du sprider här hos oss.
Säg var har du varit förrut?
Jag vet inte vad du kommer tycka nu,
om den värld du ska födas till.
Men du, jag vet att du är meningen.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.
Du är min längtan.

Du kommer snart att förstå
vilken märklig värld vi lever i,
att glädje och sorg går hand i hand,
och att vi en dag ska skiljas åt.
Du är så välkommen hit,
hem till vårt palats.
Till denna värld som är vår,
som jag ska försöka få dig att älska
så mycket som det går.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.

Dagen, den kommer snart,
och jag längtar så efter dig nu!
Livet har sin gång,
i många, många år här till.
Du är min längtan.
Du är min längtan.

Idag har jag hör ditt lilla hjärta slå.
Som en liten sol skiner du för mig.

Snart är det vardag

Jag vet att för de allra flesta har vardagen efter sommaren redan varit här ett tag, men för min familj blir det vardag först på onsdag då A börjar jobba. E blir ju nu 15 timmars och egentligen skulle hon ha rätt till att vara på dagis på torsdag, men jag har valt att vänta till veckan därpå trots att hon själv till och med säger att hon saknar dagis, kompisarna och de rutiner som finns där.

Ett annat tecken på att hösten och vardagen är här är att E:s dans börjar imorgon. Hon har gått på det nu i ett år i kommunens regi och som sagt var, det börjar imorgon igen. När jag berättade det för henne så blev hon alldeles till sig. Skönt att ha hittat något som hon gillar!

Snart börjar även A:s kurs i kinesiska, den enda som inte har haft någon regelbunden aktivitet är jag. Eller jag hade ju tänkt gå den där gravidyogakursen i våras, men tröttheten och illamåendet satte stopp för det hela. Jag funderar på att skaffa ett träningskort på ett ställe här i närheten, men känner att det är rätt mycket pengar det handlar om, och försöker komma på alternativ som jag också skulle göra utöver barnvagnspromenaderna. För det är ju det, man måste ju få tummen ut och göra det också! Så frågan är vad det skulle vara i så fall?

Sömn är överskattat

Eller inte. Natten till idag har jag sovit 45-60 minuter i taget och däremellan ammat lika länge… Lillasyster har fortsatt med det under dagen så det har inte blivit så värst mycket sömn här. Däremellan har hon även gråtit mycket, hon som hittills har gråtit när blöjan varit full och hon varit hungrig. Hungrig verkar hon inte ha varit då hon inte velat ha flaska och inte heller visat några av sina andra tecken på att hon vill ha mat. Så det är väldigt tydligt att något inte är som det ska. Dessutom så har hon börjat acceptera napp… Är det en bortbyting vi har fått?

På grund av detta, och min enorma trötthet (pga sömnbristen) så har jag varit osäker hela dagen på om jag skulle följa med på den fest vi var bjudna på, men tillslut så kände jag att jag skulle orka en liten stund i alla fall. Det var skönt att komma iväg lite, även om vi fick ta och åka hem tidigt. När jag körde hemåt kände jag hur i rättan tid det hade varit, en eller två timmar senare skulle jag inte varit en bra förare!

Nu sitter jag här i soffan, ögonen går i kors av trötthet, magen kurrar och Lillasyster ligger vid mitt bröst och äter glupskt. Jag hoppas på bättre sömn inatt, annars så blir det väldigt jobbigt imorgon, med tanke på att jag idag varit så trött att jag stundvis bara har gråtit. Det känns som gråt av trötthet de senaste månaderna har blivit vanligt förekommande i mitt liv. Jag längtar till att slippa den, slippa vara så trött! En dag så..!

Oro på kvällen

Jag tror att jag tidigare har nämnt att kvällarna och läggningen av E har varit lite jobbiga, men i jämförelse med de senaste kvällarna har det varit som en dans på rosor. Som jag nämnt innan så vill både tjejerna ha mig vid läggningen så Lillasyster hänger vid bröstet medan Storasyster får sin saga och jag sjunger för henne. Jag har även nämnt att det har varit lite jobbigt i allmänhet med Lillasyster. Nu har det, peppar peppar, varit bättre natten som var och idag, men E har istället eskalerat i sitt krånglande. Hon krånglar på alla möjliga sätt och vis, hon lyssnar inte, hon tjatar, hon gnäller, hon skriker, hon trotsar, ja, hon gör allt hon bara kan för att få extra uppmärksamhet, även om det blir dålig sådan då vi blir arga på hennes beteende. Idag så gick det så långt att hon sparkade till Lillasyster om än inte hårt.

Det här suger verkligen kraften ur mig! Jag tycker så synd om henne! Jag visste ju att det skulle bli något i och med att hon plötsligt inte var enda barnet längre! Det är ju en stor inställning för oss alla, men framförallt för henne. Men ändå, det är jobbigt! Det suger verkligen all kraft och ork från mig. Och det får mig att tvivla på mig själv, och på min roll som mamma och vuxen. Det får mig att tvivla på oss, mig och A i våra föräldraroller. Och på vår oförmåga att ge henne den trygghet hon behöver. Hennes oro på kvällarna känns inte bra. Inte heller hennes oroliga nattsömn som brukar resultera i att hon under nattens gång kommer och lägger sig i vår säng. Eller hennes förtvivlade rop efter mamma på natten när hon sover.

Jag kan inte låta bli att oroa mig för att vi inte agerar rätt vid dessa tillfällen, att det på sikt ska ge henne någon typ av men. Och vi vet inte heller hur vi skulle reagera, det finns ju så många skolor i detta! Och under tiden så fortsätter hon att vara orolig. Och det kommer att fortsätta vara jobbigt så länge som detta kommer att fortsätta

Trött

Sitter här och ögonen går nästan i kors av trötthet. Lillasyster har inte riktigt varit sig själv och jag vet inte om det är därför som bröstmjölken minskat i mängd eller om det är pga den minskade mängden som hon är svår att känna igen. Eller om dessa saker inte har något alls med varandra att göra. Men trött är jag efter en natt där jag enbart har fått sova 1-1,5 timmar åt gången. Och det får jämföras med det vanliga, dvs i värsta fall två eller tre uppväckningar per natt, men sömn i 3-4 timmar eller i bästa fall ingen matning förrän fram emot 5. Hur som, jobbigt är det! Undrar vad som orsakar det hela? Kanske ett utvecklingssteg? Oavsett så hoppas jag att det snart vänder. Och jag inte vara annat än tacksam över att hon länge har sovit så bra på nätterna!