Slowmotion

Allt vi tar oss för tar sån tid så det hinns aldrig med så mycket. Som idag har vi inte hunnit med något mer än ett besök på Naturhistoriska. Fast det är klart, det är kanske inte så konstigt att vi inte hunnit med så mycket just idag. Det tog en matning och ett blöjbyte innan vi kunde åka hemifrån och när vi väl hade kommit fram, parkerar och plockat ut vagnen ur bilen upptäckte vi att skötväskan var kvar hemma. Då Lillasyster är storförbrukare av blöjor var det bara för A att sätta sig i bilen och åka och köpa ett paket…

E tyckte det var, som vanligt, kul att gå och titta på djuren. Det är så kul att göra saker med henne, hon är så vetgirig och vill veta så mycket. Hon är precis som en svamp som suger åt sig kunskap.

IMG_6079.JPG

På vägen hem stannade vi till vid ICA Maxi. A och E gick in och handlade mat medan jag satt kvar i bilen och ammade Lillasyster. Undrar hur många timmar jag har suttit i bilen och ammat dessa åtta veckor som hon nu har funnits hos oss? Det är nog ett antal…

Hur som, när vi kom hem var det dags för fixa middag och sedan var ju den här dagen slut och dags att få flickorna i säng. Lillasyster är inne i en sovperiod just nu så för henne gick det betydligt lättare än vad det gjorde för Storasyster

Annonser

Bajs, bajs, ännu mera bajs. Och så en spya

Jag måste säga att vi har tur med Lillasysters tider. Ofta somnar hon för natten någon gång mellan halv nio och tio och sover sedan till halv fem, fem. Då ammar jag henne och så sover vi lite till. Fram till halv nio ungefär så växlar vi mellan sova och amma. Nu när A jobbar och nu när E börjar förskolan igen kommer detta ändras, men jag inser ju hur lyckosam jag är som fått det så här! Jag inser också (än en gång) hur enkelt det hade varit om E hade varit större och hade klarat sig själv med håret (hon är ju så långhårig så hennes hår måste sättas upp).

I vilket fall så sov Lillasyster idag fram till strax innan fem då det var dags för henne att äta. När hon hade ätit klart och blöjan var bytt så anade jag att det var lite på G i magen på henne, dels på grund av att hon sov väldigt oroligt, dels för att magen mullrade så enormt. Men det blev inget mer med det, vi somnade. Strax innan sju väckte hon mig och jag förstod på lukten att det var dags för blöjbyte. Sagt och gjort, blöjbyte och så amning. Precis när jag skulle sätta mig mer i soffan för att mata henne hostade hon till och så kräktes hon. I mängder. Både hon och jag var helt nerspydda. Det var bara att ställa sig i duschen för oss. Där bajsade hon ännu mer. Efter duschen trodde vi (A fick rycka in och hjälpa mig i kaoset) fyra gånger att hon hade bajsat klart. Lika många gånger fick Lillasyster ny blöja. Det är ett under hur så mycket kräks och bajs får plats i en så lite människa!

Och mitt i detta kräks- och bajskaos så känner jag mig ändå så enormt lycklig. Lycklig över min lilla familj, mina två fina flickor och hur bra de är. Lycklig och tacksam för mitt liv. Tänk att lilla jag har blivit så lyckligt lottad!

Tankar om ofrivillig barnlöshet

Något jag verkligen har slagits av under de år som vi försökte oss på att få ett syskon till E, och något som jag fortfarande slås av när jag läser trådar med tjejer som kämpar är hur olika vi människor verkligen är och hur vi reagerar på det uteblivna plusset.

Något vi alla har gemensamt är längtan och den sorg som uppstår när längtan funnits där länge. Men hur det uttrycker sig är så enormt olika, precis som hur vi hanterar det hela.

När vi var mitt inne i det hela så var sorgen stor, liksom längtan. Jag kunde känna avundsjuka mot dom som lyckades utan problem. Likaså kunde jag ibland känna ilska över att folk som jag av någon anledning inte gillade lyckades, men inte vi. Men bara jag hade fått smälta nyheten lite så kände jag ändå glädje för deras skull. Även när min bästa kompis berättade att hon var gravid, på andra försöket kom sorgen och avundsjukan, samtidigt med glädjen för deras skull. Jag säger inte att mitt sätt var det bästa, men bland de värsta reaktionerna, enligt mig, är något som jaghar stött på några gånger hos några tjejer är något som verkligen kan ses som missunnsamhet, något som uttrycker sig i hatiska kommentarer. Dessa personer kan inte glädjas över andras lycka överhuvudtaget, oavsett om den som lyckats har haft en lång väg till plusset eller ej. Dessa personer tycks anse/tycka att om de inte lyckas så ska ingen annan heller få göra det. I de fall jag tänker på har det hela utvecklat dig till något som tycks vara någon slags hat mot allt och alla, där den ofrivilligt barnlöse sätter sig i en enorm offersitiuation och där ingen annan ses ha det lika dåligt som en själv utan andras problem ses som triviala och allt kretsar runt det egna jaget. Bebisverkstaden har helt enkelt tagit över dom helt, på alla plan. Allt annat blir meningslöst och deras liv tycks vara ett enda djupt, svart hål, ett hål som innebär en djup depression. Ja, deras längtan blir tillslut en besatthet, ja, kanske till och med en sjukdom.

Dessa personers pessimism suger energi från omgivningen och jag får verkligen bita mig i tungan för att inte råda dom att söka hjälp. Inte för barnlösheten i detta fall, utan för hur de mår. Jag vill råda dom till det, dels för att de är de energitjuvar som de är, men främst för deras egen skull. Och deras partners och eventuella övriga familjs. För deras förhållandes skull. För som sagt var, för dom är allt annat trivialt. För dom blir det som inte finns det viktigast, inte det de redan har. Och under tiden som de sitter i det där mörkret fortsätter omgivningen sina liv och de missar allt. Särskilt sorgligt är det i de fall då det redan finns barn med i bilden. Barn som inte längre är viktiga i sin mammas liv. För viktigast är det barn som inte finns.

Läkare

I förra veckan hade Lillasyster tid för att träffa läkaren på BVC. Tyvärr så blandade vi ihop dagarna, så vi missade det. Så idag fick vi komma dit istället. Lillasyster började med att le sitt allra charmigaste leende mot läkaren innan hon satte igång och ”prata”. Inte konstigt att läkaren blev charmad och imponerad av vår lilla tjej! 😉

Allt såg bra ut, och såväl läkaren som sköterskan imponerades av Lillasysters styrka.

Du låter henne ligga mycket på mage, va?

Och vi som knappt har låtit henne ligga på mage alls! Läkaren blev förvånad dels pga att Lillasyster höll upp nacken så bra, dels att hon inte blev sur över att bli lagd på mage och dels för att hon genast satte igång och sparka så att hon lyckades sparka sig några centimeter framåt/åt sidan. Ska jag vara ärlig så har vi tränat på att ligga på mage kanske tre, fyra gånger! Vi har ju själva tyckt att hon verkar stark (oftast vill hon inte sitta eller ligga i famnen, utan stå), och någon kommentar har vi väl fått, men ändå har vi ju trott att det är som för vilken Svensson-unge som helst, så läkarens förvåning överraskade oss.

En annan sak som besöket förde med sig var två recept, ett till Lillasyster med medicin mot den Torsk hon har i munnen, och ett till mig för att jag ska bli av med svampen i brösten som jag har fått av hennes torsk. Så nu får vi hoppas att det snart ger verkan! När jag läst om det hela så förstår jag att det är inte helt lätt att bli av med… Så håll tummarna!

E hittade den fotobok som jag gjorde om hennes första år och i den hade jag skrivit Uno Svenningsons Jag skymtar för en stund text. Jag är inget stort fan av Uno, men den här texten är fin. När Lillasyster döps ska jag kolla om inte min systerdotters man, eller en kompis man skulle kunna sjunga den. Så var så goda, här är texten:

Idag har jag hör ditt lilla hjärta slå.
Som en liten sol skiner du för mig.
Jag känner att jag lever och finns,
en del av mig finns ju där hos dig.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.

Du färgar mig med det under av ljus
som du sprider här hos oss.
Säg var har du varit förrut?
Jag vet inte vad du kommer tycka nu,
om den värld du ska födas till.
Men du, jag vet att du är meningen.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.
Du är min längtan.

Du kommer snart att förstå
vilken märklig värld vi lever i,
att glädje och sorg går hand i hand,
och att vi en dag ska skiljas åt.
Du är så välkommen hit,
hem till vårt palats.
Till denna värld som är vår,
som jag ska försöka få dig att älska
så mycket som det går.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.

Dagen, den kommer snart,
och jag längtar så efter dig nu!
Livet har sin gång,
i många, många år här till.
Du är min längtan.
Du är min längtan.

Idag har jag hör ditt lilla hjärta slå.
Som en liten sol skiner du för mig.

Snart är det vardag

Jag vet att för de allra flesta har vardagen efter sommaren redan varit här ett tag, men för min familj blir det vardag först på onsdag då A börjar jobba. E blir ju nu 15 timmars och egentligen skulle hon ha rätt till att vara på dagis på torsdag, men jag har valt att vänta till veckan därpå trots att hon själv till och med säger att hon saknar dagis, kompisarna och de rutiner som finns där.

Ett annat tecken på att hösten och vardagen är här är att E:s dans börjar imorgon. Hon har gått på det nu i ett år i kommunens regi och som sagt var, det börjar imorgon igen. När jag berättade det för henne så blev hon alldeles till sig. Skönt att ha hittat något som hon gillar!

Snart börjar även A:s kurs i kinesiska, den enda som inte har haft någon regelbunden aktivitet är jag. Eller jag hade ju tänkt gå den där gravidyogakursen i våras, men tröttheten och illamåendet satte stopp för det hela. Jag funderar på att skaffa ett träningskort på ett ställe här i närheten, men känner att det är rätt mycket pengar det handlar om, och försöker komma på alternativ som jag också skulle göra utöver barnvagnspromenaderna. För det är ju det, man måste ju få tummen ut och göra det också! Så frågan är vad det skulle vara i så fall?

Sömn är överskattat

Eller inte. Natten till idag har jag sovit 45-60 minuter i taget och däremellan ammat lika länge… Lillasyster har fortsatt med det under dagen så det har inte blivit så värst mycket sömn här. Däremellan har hon även gråtit mycket, hon som hittills har gråtit när blöjan varit full och hon varit hungrig. Hungrig verkar hon inte ha varit då hon inte velat ha flaska och inte heller visat några av sina andra tecken på att hon vill ha mat. Så det är väldigt tydligt att något inte är som det ska. Dessutom så har hon börjat acceptera napp… Är det en bortbyting vi har fått?

På grund av detta, och min enorma trötthet (pga sömnbristen) så har jag varit osäker hela dagen på om jag skulle följa med på den fest vi var bjudna på, men tillslut så kände jag att jag skulle orka en liten stund i alla fall. Det var skönt att komma iväg lite, även om vi fick ta och åka hem tidigt. När jag körde hemåt kände jag hur i rättan tid det hade varit, en eller två timmar senare skulle jag inte varit en bra förare!

Nu sitter jag här i soffan, ögonen går i kors av trötthet, magen kurrar och Lillasyster ligger vid mitt bröst och äter glupskt. Jag hoppas på bättre sömn inatt, annars så blir det väldigt jobbigt imorgon, med tanke på att jag idag varit så trött att jag stundvis bara har gråtit. Det känns som gråt av trötthet de senaste månaderna har blivit vanligt förekommande i mitt liv. Jag längtar till att slippa den, slippa vara så trött! En dag så..!

Oro på kvällen

Jag tror att jag tidigare har nämnt att kvällarna och läggningen av E har varit lite jobbiga, men i jämförelse med de senaste kvällarna har det varit som en dans på rosor. Som jag nämnt innan så vill både tjejerna ha mig vid läggningen så Lillasyster hänger vid bröstet medan Storasyster får sin saga och jag sjunger för henne. Jag har även nämnt att det har varit lite jobbigt i allmänhet med Lillasyster. Nu har det, peppar peppar, varit bättre natten som var och idag, men E har istället eskalerat i sitt krånglande. Hon krånglar på alla möjliga sätt och vis, hon lyssnar inte, hon tjatar, hon gnäller, hon skriker, hon trotsar, ja, hon gör allt hon bara kan för att få extra uppmärksamhet, även om det blir dålig sådan då vi blir arga på hennes beteende. Idag så gick det så långt att hon sparkade till Lillasyster om än inte hårt.

Det här suger verkligen kraften ur mig! Jag tycker så synd om henne! Jag visste ju att det skulle bli något i och med att hon plötsligt inte var enda barnet längre! Det är ju en stor inställning för oss alla, men framförallt för henne. Men ändå, det är jobbigt! Det suger verkligen all kraft och ork från mig. Och det får mig att tvivla på mig själv, och på min roll som mamma och vuxen. Det får mig att tvivla på oss, mig och A i våra föräldraroller. Och på vår oförmåga att ge henne den trygghet hon behöver. Hennes oro på kvällarna känns inte bra. Inte heller hennes oroliga nattsömn som brukar resultera i att hon under nattens gång kommer och lägger sig i vår säng. Eller hennes förtvivlade rop efter mamma på natten när hon sover.

Jag kan inte låta bli att oroa mig för att vi inte agerar rätt vid dessa tillfällen, att det på sikt ska ge henne någon typ av men. Och vi vet inte heller hur vi skulle reagera, det finns ju så många skolor i detta! Och under tiden så fortsätter hon att vara orolig. Och det kommer att fortsätta vara jobbigt så länge som detta kommer att fortsätta

Trött

Sitter här och ögonen går nästan i kors av trötthet. Lillasyster har inte riktigt varit sig själv och jag vet inte om det är därför som bröstmjölken minskat i mängd eller om det är pga den minskade mängden som hon är svår att känna igen. Eller om dessa saker inte har något alls med varandra att göra. Men trött är jag efter en natt där jag enbart har fått sova 1-1,5 timmar åt gången. Och det får jämföras med det vanliga, dvs i värsta fall två eller tre uppväckningar per natt, men sömn i 3-4 timmar eller i bästa fall ingen matning förrän fram emot 5. Hur som, jobbigt är det! Undrar vad som orsakar det hela? Kanske ett utvecklingssteg? Oavsett så hoppas jag att det snart vänder. Och jag inte vara annat än tacksam över att hon länge har sovit så bra på nätterna!

Den som söker den finner

När E var liten så sålde jag hennes urvuxna kläder i stl 50/56 så snart hon hade gått upp en storlek. Vi skulle ju inte ha fler barn! Sedan fanns det inte tid att sälja och resten fick flytta ner till källaren när de hade blivit för små. Problemet är att källaren är rätt stor (ca 70kvm), vi är dåliga på att organisera, påsarna/lådorna var otillräckligt märkta, i vissa fall blandade med flera olika storlekar osv så jag visste inte var de fanns och vad vi hade. Jag har länge velat gå ner och leta, men inte haft tid, ork och möjlighet att göra det. Inte förrän idag då bästa svärföräldrarna kom på besök. Medan A och hans pappa fixade med E:s rum så var svärmor med E och Lillasyster och jag fick möjlighet att gå ner i källaren och leta i gömmorna. Och jag hittade mängder med kläder i storlekarna 62 och 68. Lillasyster har ännu inte vuxit ur storlek 56 men är på god väg. 68 är alldeles för stort men 62 är ok även om vissa är stora i storleken. Det roliga med kläderna jag hittade var att många kände jag igen och hade till och med minnen till, men så fanns det kläder som jag inte kunde minnas överhuvudtaget… Är det ett tecken på att man har för mycket kläder, tro? 😉 Det betyder i alla fall att vi inte behöver köpa något till Lillasyster då vi har allt, vilket ju har sina fördelar. Samtidigt så är det ju kul att shoppa…

Mer politik

I helgen när vi var och hälsade på min mellersta syster och hennes familj berättade min svåger att de allra flesta av hans arbetskamrater (och jag gissar att tyvärr även han själv) känner sig så missnöjda med befintliga större partier att de kommer visa sin missbelåtenhet genom att rösta på SD. Jag blev ärligt talat kall och riktigt förskräckt när jag hörde det. Vart är vi på väg? Vart kommer detta att sluta?

Precis som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag inte en helt bra bild av de olika partierna, vad de står för och deras partiprogram men jag har bestämt mig för att försöka sätta mig in i dessa, allt för att bidra bäst jag kan till ett samhälle som jag är stolt att leva i. Och jag vet inte mycket om SD, det kan jag erkänna, men det jag vet skrämmer mig. Jag har försökt se vad det är som lockar röster hos dom (annat än missnöjesröstning), men av det jag har kunnat läsa mig till har gjort mig mörkrädd. Och där om något så kan man se luftslott. Men för att bli på den säkra sidan tänkte jag göra liknande det som gjorts om FI och som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag ska läsa deras partiprogram och sedan göra en sammanställning med sidhänvisningar så att den skeptiske kan kontrollera sanningshalten i det hela. Eller finns det redan? Liknande söker jag även för de övriga partierna. Någon som vet, eller någon som vill hjälpa till?

Politik

Valet närmar sig och pajkastningen partier emellan pågår för fullt. Ett parti som förväntas få många röster är FI. Jag erkänner att jag har haft en förutfattad mening om dom, och jag har inte orkat sätta mig in i deras politik (än, bebisbubblan dominerar mitt liv för tillfället). Därför var det mycket intressant när jag på Facebook läste om denna jämförelse:

IMG_6030.PNG

IMG_6031.PNG

IMG_6032.PNG

IMG_6033.PNG

IMG_6034.PNG

IMG_6036.PNG

IMG_6037.PNG

IMG_6038.PNG

Lugn och ro

Efter en vecka fylld av aktiviteter står jag nu här med en vecka med betydligt mindre inplanerat, vilket känns skönt. Veckan som var, var trevlig, det var jättekul att få träffa en kär vän som jag inte träffat på alltför länge, det var mysigt med Astrid Lundgrens värld och även att hälsa på syrran och hennes familj, men det är skönt att inte ha något inplanerat. Eller jo, Lillasyster har läkarkontroll i veckan, men i övrigt tror jag kalendern är relativt tom.

En sak som känns extra skönt med att vara hemma igen är att det nu blir lugn och ro för amningen. Visst ammar jag när jag är ute och när vi var hos syrran, men jag blir mer stressad av det än bär jag sitter i hemmets lugna vrå och ammar. Den stressen i kombination med att jag inte åt några SPC-flakes i fredags och att syrran hade korsdrag hela dagarna hemma hos sig gjorde att mina bröst nu inte är så glada. I lördags var jag nära på att få mjölkstockning och under hela helgen har bröstvårtorna varit jättehårda och ömma. Dessutom har Lillasyster vägrat amningsnapp så det gör ju inte saken bättre. För att kunna amma utan att bryta ihop av smärta måste jag först och främst massera igång brösten och sedan mjuka upp bröstvårtorna genom att ”trycka in” dom i bröstet. Det gör djävulskt ont, men gör jag inte det så gör det ännu ondare när Lillasyster tar bröstet i munnen och börjar suga. Jag hoppas nu att några dagars lugn och ro får brösten att bli normala igen! Synd bara att vädret är så tråkigt och höstaktigt! Men, det sägs ju att var tid har sin charm, och hösten kan vara otroligt mysig om vädret är ok, så det är väl till att hoppas att så blir fallet!

Viltsafari

Igår var vi, dvs jag, syrran, A och mina två fina flickor på viltsafari på Eriksbergs viltreservat . Det var verkligen en upplevelse att se dessa vilt strosa runt i naturen! Har ni vägarna förbi kan jag verkligen rekommendera ett besök där! Och jag kan verkligen rekommendera ett besök i deras restaurang! Det fanns både goda viltalternativ och vegetariska alternativ. Och det vi åt smakade enormt gott!

Turen runt parken är ca 10 km långt och tar ca en timme. Den går genom den vackra Blekingenaturen ich man kan bl.a. se kronhjort, dovhjort, vicenter och vildsvin. Och så den röda näckrosen från Fagertärn i Tiveden.

Sugen på lite bilder? Varsågod! Jag har inte kollat på dom och de är tagna med mobilen men jag hoppas att de är någotsånär ok

IMG_5983.JPG

IMG_5990.JPG

IMG_5997.JPG

IMG_6001.JPG

IMG_6004.JPG

IMG_6003.JPG

När vi kom tillbaka hem till syrran fick vi se ännu mer vilt, nämligen en liten och söt igelkott

IMG_6016.JPG

Kaos i kvadrat

Efter en natt i Vimmerby där vi besökte Astrid Lindgrens värld så kom vi igår till Blekinge och min mellersta syster och hennes familj. Det var nog redan då det började bli rörigt. Bland annat så kräktes Lillasyster inte en, inte två eller tre utan fyra gånger ner min syster, hon som inte brukar kräkas så ofta eller mycket gjorde alltså det. Nu i efterhand så funderar jag på om det hade något att göra med hur syrran höll i bebisen?

Kvällen blev i alla fall mycket trevlig, om än lång. Klockan blev rejält mycket innan E fick komma i säng. Då hade hon missat sömntåget med råge och läggningen drog ut på tiden. Efter mycket om och men så somnade hon. Stackaren var så trött att hon inte vaknade i tid och kissade ner sig i sömnen, något som inte hänt sedan hon slutade med blöja för två år sedan. Kanske hade hon inte vaknat då heller om inte lillasyster hade vaknat, bajsat och varit hungrig. Så medan jag bytte blöja på den lilla och ammade henne fick A byta på den stora och trösta henne för hon var så ledsen pga kissolyckan. Visst kan livet vara spännande kl 5 på en lördag morgon!?

Verklighet?

Alltså, det här är ju gulligt:

IMG_5959.PNG

Men när man vet sanningen, eller i alla fall delar av den, så känns det ärligt talat konstigt att läsa och man börjar fundera på i vilken verklighet denna person lever i då:

Denna mamma kastade ut sin son samma dag som han gick ut nian. Hon sa till och med

Du är inte välkommen hit något mer (jag hörde det själv)

Då fick han flytta hem till sin pappa

Denna kille har, för ett antal år sedan sagt till mig att hans enda trygghet var hans kompisar, att de var hans familj. Att hans föräldrar inte var hans familj. Att hans föräldrar inte älskade honom. Att de hade sagt att de inte ville se honom. Och kompisarna? Dom visste han var inte de bästa att umgås med. Det var ju dom som fick honom att börja missbruka

Jag är så enormt glad för att denna kille idag har lyckats ta sig från sitt missbruk. Jag är enormt glad för att han och hans mamma har hittat tillbaka till varandra! Jag säger inget annat! Men jag kan inte låta bli att fundera på vilken av våra verkligheter är den riktiga, mammans eller min? Även om jag inte har hela bilden

Denna kille

Amma offentligt

En liten kort fråga till er som ammar, har ammat eller hoppas få/kunna amma en dag, hur ser ni på amning offentligt? Gjorde/gör/tänker du göra det? Hur gör/gjorde du? Letar du upp en lugn vrå där det inte är så mycket folk eller ammar du där du råkar vara? Vänder du dig bort något? Försöker du skyla dig med sjal, amningsfilt eller liknande? När du klär på dig, tänker du på hur du klär dig så att det ska vara enkelt att amma?

Berätta vad du tycker, hur du gör och hur du tycker att det ska vara!

Drömmar

Sitter i bilen på väg till Astrid Lindgrens värld och ser den småländska landskapet susa förbi. Jag ser hur hösten smyger sig på träd, buskar och marker och känner en sorg över sommaren som försvann och känner att jag vill skrika

Stopp! Stanna! Jag vill ha fortsatt sol och värme! Snälla? Stanna kvar lite till!?

Men jag vet att det går ju inte. Ska jag få sol och värme bör jag köpa mig en resa söderöver. Och när jag försöker hålla fast vid den drömmen och kollar på resor så slås jag av de låga resorna. Det är verkligen nu man borde åka. Det är nu jag har tid, ork och råd att åka (om jag prioriterar så). Och jag skulle ha åkt om jag hade haft någon vuxen som hade velat/kunnat följa med. Men A kan inte pga av jobbet och jag vet inte vem annan som skulle vara intresserad och vara intressant nog att ha med sig, förutom mina två fina flickor. Så jag antar att jag får fortsätta att drömma.

Ge mig tips!

Jag satt här på kvällskvisten och gick in och läste bloggar som jag följer och ser att hela två av dessa har nämnt mig och länkat hit, kul! Jag ser också att det är fler än vanligt som kikat här, även det är jättekul! Hoppas att det finns något av intresse här.

Och då jag lägger ner mycket tid på amning numera, tid som är svår att få gå ibland, så söker jag nu, hos både nya och gamla läsare om inspiration till vad man kan göra under den här tiden. Under dessa veckor som bebis har funnits så har jag hittills kollat på Haven på Viaplay, och just nu följer jag Pretty little liars på Netflix (som jag nu är inne på andra säsongen på och börjat tröttna, särskilt som jag vet att det nu finns i alla fall fem säsonger), spelat Bubble mania och Sudoku på ipaden, läst nyheter, beställt på postorder (men det blir dyrt i längden ;-). ), kollat på Tradera och Blocket, hängt på Familjeliv, surfat allmänt och så läst lite bloggar. Men allt detta har jag börjat tröttna på, så nu vill jag ha tips på vad jag kan göra istället. Så ös på med tips på tidsfördriv som fungerar dygnet runt, som inte kräver två lediga händer, som det går bra att avbryta mitt i för att det ska rapas eller stora syster vill något, eller annat som avbryter mitt i. Ge mig tips på filmer och serier som är bra (vi har både netflix, Viaplay och HBO Nordic), böcker som är värda att läsa (läser de flesta genren, men i perioder, nu har jag inte läst på ett tag så jag vet inte vad det skulle kunna vara för genre just nu som faller mig i smaken), intressanta bloggar (era egna och andras) och på andra tidsfördriv. Riktigt bra tips kan komma att belönas!

Nattsömn

Jag inser hur himla bra jag har det. Lillasyster är nästan fem veckor gammal och hon sover redan hela nätterna (peppar, peppar, jag vet att det snabbt kan ändras). Hon somnar för natten någon gång mellan 22 och 24 och så sover hon till någon gång runt 5. Då äter hon (från mina sprängfyllda bröst) och så går vi och sover en stund till, till någon gång mellan 8 och 9. Visst, detta har hänt bara några gånger, men jag tror ändå på att det är så det är för jag har sett det komma. Många nätter har hon vaknat mitt i natten och velat ha mat, men sedan knappt ätit något innan hon somnade igen.

Så, jag inser verkligen hur bra jag har det!

Översvämning

Idag så var det dags för BVC och mätning och vägning av Lillasysyster. Som alla andra gånger hittills så var hela familjen med. E tycker att det är så kul att gå dit, vilket ju är jättepositivt med tanke på hennes egna besök där.

I vilket fall, Lillasyster har nu passerat 4kg och går upp exemplariskt med ca 200g/vecka. Underbart! Och detta visade vågen trots att hon bara kort innan hade fyllt blöjan inte en, utan två gånger varav en som resulterade i att klädseln till babyskyddet fick åka in i tvättmaskinen. Hon var i allmänhet pigg och glad vid besöket så sköterskan fick både svar på tilltal och några leenden. Dessutom gjorde hon ivriga försök på att vända på sig, något hon aldrig gjort innan.

Tänk vad fort det går! Många gånger får jag höra att jag ska passa på och njuta nu, för det går ju så fort. Jag håller med om att det går fort, men det är jag tacksam över! Jag känner för varje sak som går framåt, där Lillasyster visar saker i sin utveckling hur jag allt mer trivs i min mammaroll. Jag älskar min lilla sparv, men jag ser verkligen fram emot hur hon växer och utvecklas och blir allt mer en egen person och inte bara ett hjälplöst knytte.

Känsla av vemod

Igår när jag tittade ut genom fönstret och så hur regnet öste ner så kände jag vemod och sorg. Det kändes som om hösten är här. Jag vill inte! Jag är inte klar med sommaren än! Det har ju knappt hunnit vara någon sommar ju! Snälla, jag vill ha lite mer sol, värme och sommar! Jag är inte klar för höst än! Jag vill ha blå himmel, varma vindar, få känna solen skina i ansiktet på mig och se hur fräknarna ökar i antal i ansiktet på mig. Snälla, kan jag inte få det?

Sömntuta

Enda sedan bebis föddes har hon sovit ca 3-4 timmar efter att hon har ätit, oavsett tid på dygnet. De senaste nätterna har jag märkt att även om det är hon som väcker mig, så är hon rätt trött där mitt i natten och att hon inte äter så mycket. Det enda som är att det blir svårt för mig att somna om då det ä svårt att lägga ifrån sig henne utan att hon vaknar och man får börja om från början. (Hon ligger i regel i sin baby crib som står bredvid min säng, förutom de sista timmarna på morgonen då jag ligger och ammar).

Igår kväll så var det lögn att lägga ifrån sig henne för natten. Det var allmänt oroligt och hon skrek en massa, vilket gjorde att jag misstänkte magknip eller något liknande. Tillslut lyckades hon komma till ro genom att ligga bredvid mig i sängen, med bröstet i munnen (men hon sög inte), jag strök henne över håret och sjöng Byssanlull. Jag hade tänkt flytta över henne till hennes säng efter en stund, men somnade ganska snart jag med. Jag vaknade några gånger under natten av att hon gnydde och jag trodde att det var dags att amma, men hon somnade om snabbt och jag bestämde mig varje gång för att avvakta. Jag menar, det är ju onödigt att väcka henne för då skulle hon ändå inte äta så mycket. När hon väl vaknade, utan att somna om igen med en gång så var klockan 6! Då hade hon sovit från tio-, elvatiden! Man skulle kunnat tro att hon vid det här laget skulle vara vrålhungrig och skrika efter mat, men när jag bytte på henne, innan matningen, låg hon så nöjd på skötbordet och avfirade det ena leendet bredare än den andre och ”svarade” på det jag sa. Men när vi sedan satte oss för att amma så åt hon på bra.

Vid sju gick vi och la oss igen. Nu fick hon ligga och snutta på mig i sängen, och strax så somnade vi om både två. Vid nio vaknade hela familjen utom bebis. Så jag kunde äta frukost i lugn och ro vilket inte har hänt alltför många gånger. Men sedan började oron i mig växa, så här mycket brukar hon ju inte sova, och jag gick och väckte henne. Nu ligger hon vid mitt bröst, nybadad och det verkar som om hon även är mätt och är bara så söt!

Barn

Idag var jag och E över en snabbis till hennes dagis då hon ville lämna några teckningar som hon hade gjort till en av fröknarna och som nu jobbar sin sista vecka. Det var tre barn som var där på avdelningen, tre killar. Herre min gud vad de lät och höll på! Man skulle kunnat tro att det var en hel grupp på bortåt 20 barn som var där, inte tre 4-5 åringar. Det är särskilt en av dom som höll på och härjade. Den här killen pratar E mycket om. Det är mycket negativt och dumma saker som han har gjort, men det känns ändå som om det är med skräckblandad förtjusning son hon pratar om honom. Jag fasar för att det ska vara likadant om si sådär 10-14 år… Mina döttrar får gärna hålla sig borta från sådana ”bad guys”!

Samtidigt som jag ser på den här killen med förskräckelse så kan jag inte låta bli att tycka synd om killen. Tänk att själv vara 5 år och ses som ett ”jobbigt barn” både av vuxna som om av andra barn! Vilken framtid har han? Kan någon fånga upp honom och hjälpa honom att bli lite mer som ”alla andra”, att bli lite bättre fungerande tillsammans med andra? Och jag kan inte låta bli att fundera på varför han är som han är. Är det något handikapp eller sjukdom? Uppfostran? Något helt annat? Och som sagt var, det är synd om killen även om jag måste erkänna att vissa saker jag hört, och sett, får mig att bli irriterad och i vissa fall till och med arg. Men är det hans fel, enbart? Jag tror inte det! Och jag önskar honom ett liv i gemenskap, inte den utanförskap som det lätt blir när man ses som ”jobbig” och när man är annorlunda. Jag önskar honom en möjlighet, hjälp att finna en ro som han tycks sakna, och verktygen att kunna hantera den energi som han besitter

Beslutet

Eller i alla fall nästan. Nu har nästan enats om bebisens namn. Det är bara en bokstav som vi inte kan enas om. Antingen blir det Emilia eller så blir det Emelia. Jag vill det sistnämnda. A vill ha det mer traditionella. Nu återstår att se vilket det blir

Ett namn

Kanske, kanske har vi kommit fram till beslut vad det gäller namn! Det är en helt ny ”kandidat” som inte funnits med tidigare. Och det är något som hela familjen tycker är fint. Men vi har inte tagit något beslut än. Det är mjukt, inte jättekonstigt även om det inte heller är vanligt, enligt svenskanamn.se så är det inte ens med i topp 100. Det är inte så kort som vi hade tänkt oss med sina sex bokstäver, men det är kanske ok ändå. Vi måste fundera. Och den är svår att kombinera med andra namn. Åtminstone om man vill ha detta namn som det namn som står först och A vill att det ska vara så. Jag vet inte heller riktigt om bebis är en E***** eller inte. Det känns inte helt klockrent men just nu kanske det bästa alternativet med tanke på att vi är tre som ska tycka att namnet är ok, och så är fallet just nu.

För E är i alla fall Aina och Ebba fortfarande favoriterna. Hon blev först lite ledsen över att vi diskuterade andra namn, men när jag sa att hon kunde ju ha sin favorit som smeknamn på bebisen så blev hon glad igen.

Varm i hjärtat

…blir man när ens lilla bebis tittar på en när man pratar med henne, ler och för första gången ”svarar” med ljud! Jag vet inte när flesta riktiga leendet kom, det var nog ungefär en vecka sedan men redan innan dess log hon i sömnen. Och även skrattade. Men de riktiga leendena, de som kommer i vaket tillstånd och man märker att det är i reaktion på det man gör/säger/är kom kan jag tänka mig för ungefär en vecka sedan. Kanske till och med ännu tidigare. Jag vet inte heller hur länge hon har ”lyssnat” när man pratar med henne, men det är också ett tag. Och det är ett tag nu som hon, när man sitter och pratar med henne, med ögonkontakt och allt, har rört sin mun, precis som om hon också pratade, men med skillnaden att det inte har kommit några ljud. Fram tills nu vill säga.

Jag hade, som jag trodde, lagt bebis för kvällen och hade gått för att borsta tänderna när jag hörde att A pratade med henne. Hon hade vaknat och höll på som bäst att fylla blöjan (om man säger så, hon är ju inte så diskret ;-). ). Så när jag var klar så gick jag dit. Hon verkade nöjd och glad och för säkerhets skull beslutade vi oss för att avvakta lite ifall det skulle komma mer. Jag tog på mig nattlinnet och la mig sedan i sängen och tittade på henne i hennes babycrib som står bredvid min säng, och började prata med henne. Först kom det underbara leendet. Sedan kom det. Jollret. Och mammahjärtat bara smälte

Mamma och jag

Den som har följt mig här en längre tid vet säkert hur mitt förhållande till min mamma är. Nu känns det som om hon det senaste året blivit lite mer normal och mer hänsynsfull, men mina känslor för henne är inte helt lätta att ändra.

Ända sedan bebisen kom har jag känt att jag måste bjuda hit henne (hon bor mer än 20 mil från oss), men inte orkat och dessutom har vi haft fullt upp med annat. Men nu kände jag att det var dags att få hennes besök avklarat. Så idag kom hon för att åter åka hem imorgon.

Jag ser i mina egna reaktioner hur fånigt jag agerar och reagerar över saker hon säger och saker hon gör. Det retar tex gallfeber på mig att hon envisas med att enbart prata med mig och enbart prata finska. En så simpel sak som när vi nyss skulle äta middag så frågade hon mig om E ville ha vatten eller mjölk att dricka, och då stod E alldeles bredvid henne. Det vore en sak om hon inte kunde svenska, men det kan hon! Eller har i alla fall kunnat! Hon har ju ändå bott i Sverige bortåt 45 år! Men hennes vägran att prata svenska har gjort att den också har blivit sämre, mycket sämre. Så allt är egentligen bara en ond cirkel som är helt självförvållat. Och för mig så känns den där vägran att prata svenska rent ut sagt nonchalant, ja, elak gentemot A som inte kan finska. Jag har påtalat detta några gånger men då säger hon bara:

”Ja, men ni pratar ju svenska och jag förstår inte det ni säger”

Jag har försökt förklara att det är ju inte alls samma sak. Ok, hon pratar inte felfri svenska, men en del kan hon ju, vilket är betydligt mer än vad A kan finska. Och dessutom, vi är i Sverige och hon har ju ändå bott här mer än halva sitt liv, men nej. Argumentet faller inte i god jord.

Något som stör mig ännu mer, och som gör det hela än värre är att förr så pratade hon på svenska till sina barnbarn. Nu vill hon att jag ska översätta mellan henne och E…

Trots detta så är det inte det som jag fasat mest för inför hennes besök. Det är inte heller det som är jobbigast nu. Nej, det som är jobbigast är när jag ammar. Visst, jag ammar offentligt om det krävs, men jag försöker vara diskret utan att fläka ut mina bröst alltför mycket. Dels så vill jag inte reta upp folk, dels så tycker jag inte att folk ska behöva utsättas för mina nakna kroppsdelar i fel sammanhang. Gå i bikini på stranden eller på spa eller i badhus är ok tycker jag. Men jag vill inte gå i bikini i ett köpcentrum just för att ingen annan gör det. Jag tycker inte heller att det är passande att gå med bar överkropp eller i enbart bh/bikiniöverdel i affären/på stan. Så när jag åker iväg någonstans med bebis så tänker jag efter över mitt klädval så att jag har kläder som lämpar sig för amning utan att jag behöver klä av mig alltför mycket, samtidigt som jag använder sjal för att göra det än mer diskret. Nu när mamma är här så har jag valt mina kläder, då framförallt överdel, omsorgsfullt för att kunna amma något sånär diskret (är vi själva hemma har jag inget emot att dra upp tröjan eller gå med bara bröst, men det är ju bara när vi är själva hemma). Men jag tycker inte att jag ska behöva amma under sjal. Inte i mitt eget hus, inte när jag går undan till ett avskiljt rum. Men tydligen så är sjal ett måste om jag inte ska behöva känna mig utstirrad. Mamma letar nämligen upp mig och bebis och förr eller senare, om inte förr när jag ”blottar” lite mer när jag ska byta bröst, så ställer hon dig och stirrar på brösten/bebis/ammandet över axeln på mig. Visst, hon är min mamma, men det var länge sedan jag vistades naken i hennes närhet och jag känner mig inte bekväm i att få mina bröst utstirrade! Och visst, jag tror ju egentligen inte att hon stirrar på mina bröst, men det är så det känns. Jag blir obekväm vilket också märks i min mjölkproduktion. Som resultat av detta så får inte bebis i dig tillräckligt från brösten, vi måste komplettera med mer ersättning än vanligtvis plus att den mjölk som ändå finns i brösten får brösten att fyllas, bli ömma, stumma och knöliga. Det vill säga det jag känner innan mjölkstockningen bryter ut… Jippiiii… Inte hjälper det att sägs något heller, då är det jag som blir den elaka och jobbiga. Fast det är klart, det kanske är det jag är?

Mamma

Den som har följt mig här en längre tid vet säkert hur mitt förhållande till min mamma är. Nu känns det som om hon det senaste året blivit lite mer normal och mer hänsynsfull, men mina känslor för henne är inte helt lätta att ändra.

Ända sedan bebisen kom har jag känt att jag måste bjuda hit henne (hon bor mer än 20 mil från oss), men inte orkat och dessutom har vi haft fullt upp med annat. Men nu kände jag att det var dags att få hennes besök avklarat. Så idag kom hon för att åter åka hem imorgon.

Jag ser i mina egna reaktioner hur fånigt jag agerar och reagerar över saker hon säger och saker hon gör. Det retar tex gallfeber på mig att hon envisas med att enbart prata med mig och enbart prata finska. En så simpel sak som när vi nyss skulle äta middag så frågade hon mig om E ville ha vatten eller mjölk att dricka, och då stod E alldeles bredvid henne. Det vore en sak om hon inte kunde svenska, men det kan hon! Eller har i alla fall kunnat! Hon har ju ändå bott i Sverige bortåt 45 år! Men hennes vägran att prata svenska har gjort att den också har blivit sämre, mycket sämre. Så allt är egentligen bara en ond cirkel som är helt självförvållat. Och för mig så känns den där vägran att prata svenska rent ut sagt nonchalant, ja, elak gentemot A som inte kan finska. Jag har påtalat detta några gånger men då säger hon bara:

”Ja, men ni pratar ju svenska och jag förstår inte det ni säger”

Jag har försökt förklara att det är ju inte alls samma sak. Ok, hon pratar inte felfri svenska, men en del kan hon ju, vilket är betydligt mer än vad A kan finska. Och dessutom, vi är i Sverige och hon har ju ändå bott här mer än halva sitt liv, men nej. Argumentet faller inte i god jord.

Något som stör mig ännu mer, och som gör det hela än värre är att förr så pratade hon på svenska till sina barnbarn. Nu vill hon att jag ska översätta mellan henne och E…

Trots detta så är det inte det som jag fasat mest för inför hennes besök. Det är inte heller det som är jobbigast nu. Nej, det som är jobbigast är när jag ammar. Visst, jag ammar offentligt om det krävs, men jag försöker vara diskret utan att fläka ut mina bröst alltför mycket. Dels så vill jag inte reta upp folk, dels så tycker jag inte att folk ska behöva utsättas för mina nakna kroppsdelar i fel sammanhang. Gå i bikini på stranden eller på spa eller i badhus är ok tycker jag. Men jag vill inte gå i bikini i ett köpcentrum just för att ingen annan gör det. Jag tycker inte heller att det är passande att gå med bar överkropp eller i enbart bh/bikiniöverdel i affären/på stan. Så när jag åker iväg någonstans med bebis så tänker jag efter över mitt klädval så att jag har kläder som lämpar sig för amning utan att jag behöver klä av mig alltför mycket, samtidigt som jag använder sjal för att göra det än mer diskret. Nu när mamma är här så har jag valt mina kläder, då framförallt överdel, omsorgsfullt för att kunna amma något sånär diskret (är vi själva hemma har jag inget emot att dra upp tröjan eller gå med bara bröst, men det är ju bara när vi är själva hemma). Men jag tycker inte att jag ska behöva amma under sjal. Inte i mitt eget hus, inte när jag går undan till ett avskiljt rum. Men tydligen så är sjal ett måste om jag inte ska behöva känna mig utstirrad. Mamma letar nämligen upp mig och bebis och förr eller senare, om inte förr när jag ”blottar” lite mer när jag ska byta bröst, så ställer hon dig och stirrar på brösten/bebis/ammandet över axeln på mig. Visst, hon är min mamma, men det var länge sedan jag vistades naken i hennes närhet och jag känner mig inte bekväm i att få mina bröst utstirrade! Och visst, jag tror ju egentligen inte att hon stirrar på mina bröst, men det är så det känns. Jag blir obekväm vilket också märks i min mjölkproduktion. Som resultat av detta så får inte bebis i dig tillräckligt från brösten, vi måste komplettera med mer ersättning än vanligtvis plus att den mjölk som ändå finns i brösten får brösten att fyllas, bli ömma, stumma och knöliga. Det vill säga det jag känner innan mjölkstockningen bryter ut… Jippiiii… Inte hjälper det att sägs något heller, då är det jag som blir den elaka och jobbiga. Fast det är klart, det kanske är det jag är?

Sömn

Alla vet att just sömn ofta är en bristvara hos småbarnsföräldrar. Jag är inget undantag. Just nu, i skrivandets stund är klockan halv fem på natten/morgonen och jag har varit vaken i två timmar. Jag vaknade när bebis vaknade och ville ha mat. I vanliga fall så gråter hon inte då utan knorrar och piper men nu så grät hon. Högljutt.

Väl vid bröstet så lugnade hon sig. När hon sugit sig till sömns försökte jag lägga henne. Det gick inte, hon vaknade och det var bara att lägga henne vid bröstet igen. Den här gången fick hon ligga där en längre stund innan jag gjord ett nytt försök. Den här gången gick det bättre kändes det som fram tills E vaknade av en mardröm, gråtandes och ville ha sin mamma. Än en gång satt jag där med två barn som ville ha mig. Tillslut kunde jag få E att lägga sig hos A och jag kunde sätta mig i soffan med bebis.

Där sitter vi än, bebis snuttandes på mitt bröst, och jag betraktandes dagen som sakta börjar gry. Jisses vad jag älskar mina två flickor, men det är inte sant vad jag längtar efter en hel natts sömn! Eller i alla fall efter att få känna mig utsövd!

Snart ska jag göra ett försök att krypa ner i sängen och hoppas att jag ska lyckas slumra lite medan bebis fortsätter att snutta. Samtidigt så kan jag ju inte somna helt med tanke på att jag måste se till att hon inte ska ramla ner på golvet om hon ligger på ena sidan eller att E hamnar ovanpå henne om jag lägger henne på andra sidan.

Men innan jag gör ett försök till detta så kan jag inte låta bli att fundera på vad vi kan ha gjort fel med tanke på E:s oroliga sömn och återkommande mardrömmar? Nu när jag är vaken varje natt märker jag hur orolig hon är och jag hör hennes pratande i sömnen. Innan märkte jag bara av det när hon kom och la sig hos oss, vilket hände, och händer än idag, nästan dagligen. Frågan är, hur ska vi få henne att känna sig lugn och trygg så att hon ska kunna sova själv, utan mardrömmar?

Ibland orkar jag inte längre

Som ikväll. I vanlig ordning satte E igång med sitt krånglande när det var dags för henne att göras i ordning för sängen. Och som vanligt är det bara mamma som duger, men man ska krångla lika mycket för det. Och som vanligt så ligger bebis vid mitt bröst och snuttar och vill absolut inte bli nerlagd eller ligga hos pappa även om han försöker muta med flaska. Och mitt i det här är jag, känner mig otillräcklig, trött (lyckades bara få tio minuters middagssömn idag), har ingen tålamod och känner mig totalt bunden till familjens tre övriga medlemmar. Stundvis så känns det som om min kropp inte längre är min, utan den är de övrigas. Det är deras önskningar och deras behov som behöver tillfredsställas. Och när jag känner så, precis som nu, när jag skriver detta så skäms jag över dessa tankar och känslor. Jag borde ju vara glad, och tacksam för det jag har, inte gnälla! Och jag är ju det! Jag är mer tacksam än vad ord kan säga, men likväl, dessa känslor… Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är inte gjord för detta. Det är något fel på mig. Jag är inte menad att vara bebisförälder. Jag klarar större barn betydligt bättre. Men frågan är om jag egentligen ens är menad att ha barn överhuvudtaget. Och med tanke på hur mycket jag gnäller, när jag egentligen bara borde vara glad och tacksam över det jag har, så vet jag ju att det finns många, säkerligen även bland er som läser detta, som tycker att det är orättvist att jag har inte ett utan två barn. Jag som inte är tacksam och glad nog. Och att det finns de som tycker att jag gnäller för mycket. Men vet ni, då får man tycka det! Gnäller gör jag här för att släppa på trycket. Och då behöver jag förhoppningsvis inte gnälla lika mycket IRL. Här kan man i alla fall välja på om man vill läsa eller inte.

Den som inte blev

De senaste dagarna har mina tankar många gånger gått till den som inte blev. Det vill säga den enäggstvilling som började först utvecklas men som sedan tillbakabildades och endast lämnade kvar den andra moderkakan. Många tankar och funderingar snurrar runt. Hur hade jag reagerat om det hade blivit 2? Hur hade A reagerat? Och E? Och är det så att tvillingar har särskilda band? Kommer bebis att känna att något saknas henne? Varför tillbakabildades den? Hur hade det varit? Hur hade graviditeten varit? När hade de fötts? Och hur kommer det sig att ägget delade sig? Jag har inga tvillingar i släkten även om A har, men de är tvåäggs. Blev det så att ägget delade sig till två embryon på grund av naturlig orsak eller på grund av att det var IVF? Eller kanske till och med på grund av att det var ICSI? Och snacka om att det var ett topp-ägg jag fick återinfört! Och inte konstigt att jag plussade så tidigt med tanke på att jag lär ju haft rätt höga hormonnivåer där i början med tanke på att det var två!

Dessutom, varför tänker jag så mycket på detta med tanke på att jag inte på något vis tycks sörja de två missfall jag haft tidigare, innan utredning och IVF?

Många tankar, många frågor. Inga svar…

Imorgon blir bebis en månad gammal och vi har allt mer kommit in i livet som tvåbarnsföräldrar. I och med att hon blivit äldre så fungerar saker bättre och bättre och allt är inte bara äta-sova-bajsa för henne. Igår tex låg hon en lång stund nöjd i sin vagn och tittade när vi gick runt på Nordens Ark, något som inte har hänt förut. Och för varje dag som går älskar jag henne allt mer.

När jag ser bakåt i tiden på de senaste åren så förvånas jag av den saknad jag känner. Jag vet hur konstigt det kan tyckas vara men jag saknar spänningen i att göra graviditetstest. Jag saknar inte de negativa testen men just själva testandet. Och glädjen i ett positivt test. Jag saknar inte heller själva graviditeten men däremot förlossningen (!). Jag vet hur konstigt det låter men det är så det känns. Jag vill inte heller ha den här bebistiden igen heller. Jag vill inte heller ha fler barn. Kanske om jag var yngre, men inte nu. Andra kan vara hur bra mammor som helst trots att de är betydligt äldre än jag med mina 37 år, men själv känner jag att jag har gjort mitt. Så jag antar att jag helt enkelt får fortsätta sakna det hela