Dagens andra sanning i GP

Och så redan på sidan efter hittade jag ytterligare en sak som jag inte mer än kan nicka och hålla med om

Annonser

”Världens gång” i GP idag

Försökte hitta på men lyckades inte hitta på gå.se så jag fick fota från dagens nummer för att kunna dela. Det hon skriver är ju så sant när man tänker efter. Som lärare ”uppträder” man dagligen. Som lärare måste man, precis som en artist, nå ut till sin publik. Man vill att publiken lyssnar på en och tar till sig ens budskap. Och man vill att budskapet fastnar. Och både en artist och en lärare vet att man har lyckats när man har lojala fans
Så, fram för att göra lärarna till idoler!

Livet på andra sidan

…tycks finnas! Efter att A kom hem igår från jobbet med lite japansk mat med sig och intagande av densamma gick jag och la mig för att vila en stund. Jag tyckte att jag mest slumrade men plötsligt var klockan nästan nio och E kom in och beklagade sig över att det tog så lång tid för A att lägga Lillasyster. Jag gick upp och skulle lägga henne men då kom han ut, och tog över. Det visade sig att även han hade somnat. I Lillasysters juniorsäng. Så vid nio gick jag och la mig igen. Jag kände mig inte riktigt lika dålig som tidigare, men huvudet värkte. Snart somnade jag igen. Jag var uppe några gånger under natten då Lillasyster sov oroligt, men vid sista tillfället, framemot morgonen tog A henne (det hade han även gjort några gånger tidigare under natten, jag tror vi mer eller mindre turades om).  Jag somnade om så jag hade ingen koll på att han aldrig kom tillbaka. Däremot vet jag att han tidigare hade sagt att även hon var febrig. Jag visste inget alls förrän han väckte mig då hon hade kräkts av allt slem hon hade och inte fick bort på annat vis. Så klockan sex på morgonen fick jag gå upp och trösta liten, ledsen tjej som jag sedan tog och duschade. Då jag kände mig relativt pigg så skickade jag A i säng och jag och tjejerna (även E hade vaknat av kalabaliken) parkerade oss i soffan. Lillasyster var liten och mammig och när hon fick sätta sig i mitt knä tog det inte lång stund innan hon sov. Att ha en 2,5 åring sovandes i famnen är rätt jobbigt, så jag fick ta och lägga henne bredvid mig i soffan. Nu var hon fortfarande mammig, även i sömnen, så det slutade med att hon låg och kramade mitt ben i sömnen. När hon vaknade någon timme senare var hon återigen den pigga och glada tjej vi är vana att se. Visst, med lite feber, men energisk och glad (utom när hon och storasyster gjorde sitt bästa att reta gallfeber på varandra).

Även jag har, till min glädje, tillfrisknat oförväntat snabbt. Febern är borta och jag är inte liten och ynklig längre. Visst, jag har varit väldigt matt och trött, men jag har känt allt eftersom under dagen hur energin allt mer kommit tillbaka. Underbart! Så nu vet jag att det finns ett liv även efter en riktigt rejäl killförkylning!

Tillägg till förra inlägget

Just det, jag vet inte riktigt hur mycket vi ska lägga på presenten heller. Någonstans emellan 500 och 1000kr gissar jag, beroende på vad vi hittar. Det känns lite motvilligt att lägga alltför mycket med tanke på att vi med resa och hotell får lägga ut en del. Och att inom min familj brukar man aldrig lägga så värst mycket. (Sa jag att det är min systerson som gifter sig?). Kanske är jag snål? Nu var inte min 40-årsdag som ett bröllop då vi bjöd tex aldrig in några till någon fest men då gick familjen ihop sig och köpte presentkort på spa som kostade i snitt 300kr/per familj. Nu har vi i och för sig även bättre inkomster än min övriga familj, men ändå. Det är i den klassen gåvorna brukar ligga på i familjen oavsett vad det är som gäller om det samlas ihop till en present. Jag har frågar övriga om att samla ihop, men det har inte funnits något intresse av olika anledningar. 

Tips på bröllopspresent???

Vi ska på bröllop/dop nästa vecka. Jag har panik, vad ska vi ge brudparet? Det är min systerson som gifter sig. Vi står numera inte så nära varandra längre. Tyvärr. Så jag vet inte riktigt brudparets smak eller tycke. Jag har frågat vad de önskar sig och har fått som svar ”pengar till bröllopsresan”. Resan har de redan bokat. 

Det är bara det att jag verkligen avskyr att ge pengar i present! Finns det någon som kan komma med tips och förslag? Vi skulle kunna ge lite pengar i kombination med en present men bara pengar känns så fantasilöst. Tråkigt. 

Jag har googlat och jag har googlat och jag har googlat utan att hitta något riktigt bra. Vin som fungerar att lagra eller champagne vore kanske en bra idé om det inte vore så att de inte dricker alkohol… Så vinglas känns inte så aktuellt. 

Jag har funderat på någon låda/korg med bra/romantiskt innehåll men inte riktigt lyckats komma fram till vad som ska ligga i den i så fall. 

Jag skulle kunna åka in till Göteborg i helgen och kolla, men just nu ligger jag däckad av den förkylning som A och E fick förra helgen, så frågan är om jag lyckas piggna till så pass till helgen? Och skulle jag piggna till, vart skulle jag kunna gå? 

Åter igen hemma! Två glada ungar och en glad man väntade på mig när jag kom hem idag efter mina tre nätter på annan ort. Lillasyster hade enligt A varit gnällig och jobbig, men det märktes det inget av när jag kom hem. E hade gjort presenter till mig, bland annat ett halsband och så hade hon ritat några teckningar som jag blev jätteglad över.

Nu har jag inga jobbresor på nästan två veckor. Nästa vecka till helgen ska vi på min systersons bröllop och hans dotters dop i Norrköping och då jag ska vara i Stockholm på tisdagen efter funderar jag på om jag skulle låta bli att åka tillbaka hem på söndagen och bespara mig på så vis från måndagens resa upp. Men samtidigt… jag vet inte. Jag får fundera på det lite till. 

Imorgon så skulle jag haft avstämningsmöte/medarbetarsamtal med min chef men då E fortfarande inte är riktigt frisk så får jag istället stanna hemma med vård av barn. Det kommer att bli ganska skönt, tycker jag. Få pyssla lite hemma, skrota runt lite, få rå om henne lite… Det kommer nog bli bra, tror jag! Samtidigt så känns det som om jag skulle behöva jobba, men då A varit hemma nu i tre dagar (även om han också varit sjuk och skulle varit hemma ändå) så är det inte mer än rätt att jag stannar. 

Innan jag satte mig i bilen för att köra hemåt efter dagens utbildning kikade jag snabbt igenom de kursutvärderingar som jag hade fått in och jag tror banne mig att de var de bästa hittills! Ska bli riktigt kul att sammanställa dom och se om det stämmer. Får se om jag lyckas hålla mig från att göra det under morgondagen. Jag vabbar och då borde jag låta datorn vara…   Samtidigt är jag ju så nyfiken! 

Under de två sista timmarna på utbildningen idag började jag känna en viss irritation i hals och luftvägar. 

Tänk om..! Nej, inte nu igen! Jag var ju förkyld alldeles nyligen!

Så under eftermiddagen och kvällen så har jag haft några rejäla hostattacker. Sådana där som jag brukar få där jag bara hostar och hostar och hostar och jag kan inte sluta. Jag hostar tills jag spyr. Så långt har det dock inte gått. Förrän nu, då. Som tur var så hann jag i alla fall till toaletten och till handfatet. Men det luktade så illa så jag blev illamående och så kröktes jag lite till. Och så började jag hosta ännu mer och så kräktes jag ännu mer. 

Nu ligger jag här i sängen och tycker synd om mig själv. Hoppas att detta bara var tillfälligt! Hoppas att jag klarar av att hålla morgondagens avslutande dag utan några problem

Blandade tankar

Roliga saker som hänt idag:

  • Min kontaktperson på företaget jag är hos nu och håller i utbildning frågade mig om deras platschef har varit i kontakt med mig. Tydligen så fanns det ett visst intresse för att anlita mig till att genomföra samma utbildning, men med lokala anpassningar på deras andra svenska anläggning! Det måste ju betyda att de har varit nöjda med det jag har gjort! Kul! Vi får se om och i så fall när han hör av sig! 
  • Jag och mamma var hos min yngsta syster och åt middag. Gott med laxsoppa och vitlöksbröd!
  • Min nästa resa till Stockholm var planerad att vara tre nätter men nu blev det ändring och det blir bara en natt. Skönt! Jag är ju så mycket borta från familjen för tillfället
  • Jag fick detta mail idag  Jag hade i och för sig sagt att jag inte skulle boka vår nästa resa utan det skulle A få göra då det ibland känns som om det bara är jag som vill åka då det är bara jag som engagerar mig, men nu ville jag åka och tja… en resa bokades. Åh, vad jag längtar efter sol och värme! Samtidigt, ser man på det så så är ju egentligen inte 87 dagar så farligt mycket (beroende på vad man jämför med i och för sig) och vid det laget har ju våren kommit på riktigt hit. Jag längtar!
  • Imorgon får jag åka hem!

Besökte tillsammans med mamma min faster och hennes man idag. Det var en upplevelse. Krämpor avhandlades. Irritation uppstod om detaljer över en händelse som skedde för över 30 år sedan. Mamma var helt fokuserad på sig och sitt. Eller bättre sagt det som hon hade hört av folk. Och så ältade hon hur en bekant hade betett sig senast de sågs på bingon och hur samma bekant (som dessutom bytte namn tre gånger under kvällen) hade ringt och varit så ångerfull idag (eller var det igår? Både dagarna kom upp). Mamma och min fasters man satt både och teg och ignorerade varandra, om de inte pratade i munnen på varandra vill säga. Och då pratade de om helt olika saker. Den andre fanns helt enkelt inte. Utom när de diskuterade katten. 
Allt som allt. En mycket givande kväll tillsammans med tre stycken åldringar på +70 år. 

Idag skulle jag äntligen få komma ut i skogen och få rida igen för första gången på evigheter. Gång efter gång har jag varit tvungen att avboka. Men den här gången skulle det bli av! Extra mysigt skulle det bli då E skulle följa med och vi två skulle få lite kvalitets mamma-dotter-tid tillsammans, särskilt som jag varit bortrest så mycket den senaste tiden och då jag på eftermiddagen återigen skulle sätta mig i bilen och åka iväg på tjänsteresa i tre nätter. Men återigen så fick jag avboka. E vaknade imorse och var inte riktigt iform. Hon hade ont i halsen och var allmänt håglös så vi beslutade att hon skulle få stå över ridandet. Men jag skulle fortfarande rida. Ett par timmar senare började hon frysa och febern började stiga. Och min stora tappra tjej blev en liten, liten tjej som bara ville ha sin mamma hos dig. A var dessutom inte heller i form, även han var febrig och hostig. Så jag kände att jag kunde inte lämna dom med en pigg 2,5 åring, särskilt som jag senare under eftermiddagen skulle packa bilen med kursmaterial och min väska och åka iväg för tre nätter för en ytterligare kurstillfälle i min barndomsstad. Så jag fick ringa och avboka det hela helt. Jag som hade sett så mycket fram emot det hela! Samtidigt så var inte beslutet så svårt… 

Nu sitter jag på hotellrummet. Trött och med samvetskval. Jag borde kanske stannat hemma? Var det verkligen ok av mig att åka iväg? Jag skulle kanske åkt imorgon bitti istället trots att hotellet var bokat och det är en 2,5 timmars resa och kursen börjar klockan 8 imorgon bitti?  Eller jag skulle kanske stannat hemma helt? 

Jag duger

På senare tid har jag vid ett flertal tillfällen slagits av hur viktigt det är för mig att bli omtyckt och accepterad, men även hur svårt jag har att tro på folk när de säger något positivt om mig, direkt till mig. Min sista chef på Företaget lyckades verkligen trycka ner mig ordentligt… Något som jag däremot har lättare att ta till mig är det skrivna ordet. Där är de kursutvärderingar vi brukar dela ut efter varje kurs vi håller i i mitt jobb en bra sådan. I veckan så var jag i Stockholm och höll i en kurs och som vanligt delade jag ut en kursutvärdering när vi var klara för dagen. I denna så är en etta ”håller inte alls med” och en femma ”håller helt med” och då jag såg att en person hade satt en tvåa på mig och min förmåga att få alla att känna sig delaktiga och två hade satt en trea på min kompetens så blev jag omedelbart nedstämd. Var jag så dålig? Jag ville bara lägga ner allt och bryta ihop. Men så tog jag mig själv i kragen och räknade ut medel på samtliga utvärderingar. Tur var det, för det visade sig att jag överlag hade fått bra bedömning. På både kompetens och förmåga att få alla att känna sig delaktiga hade jag trots allt fått ett snitt på 4,6. Genast sträckte jag på ryggen och kände mig rätt nöjd. Men jag måste erkänna, de där låga omdömena grämer mig…
Igår så hade en av mina kunder besök av en extern kontrollant på det som jag har hjälpt dom med. Jag trodde att de skulle bli några avvikelser, vilket de också fick, även om det egentligen snarare var förbättringsmöjligheter än avvikelser och därmed fick de godkänt. Så med min hjälp hade de lyckats få ett godkännande från att från början knappt haft något! Det är så kul att känna att jag hjälpt dom på vägen att bygga upp det här arbetet och att de nu idag har något som verkligen fungerar! 

Vid händelser som dessa så slås jag av min barnsliga längtan och önskan om att göra lång näsa och säga:

”Ha! Där ser ni! Jag är inte så dålig som ni sa! Jag är bra på det jag gör! Jag kan nå resultat! BRA resultat dessutom! Mina metoder fungerar! Och varför skulle de inte göra det, de följer ju bara den senaste forskningen inom området!? Jag duger visst! Kanske hade ni rätt i det ni sa om mig, min kunskap och mitt sätt. Kanske var det så det var på Företaget? Men i så fall, om det var det, vore det inte intressant för er att ta reda på hur det kommer sig att någon förändras så radikalt och blir någon/-t helt annat utanför Företaget?”


Men jag gör det inte. 
Jag önskar att jag bara kunde gå vidare. Att jag kunde lämna det som varit bakom mig. Att jag kunde sluta älta. Men det har satt sina spår. Jag vill lämna allt bakom mig, men jag kan inte. 

Ledig dag

Denna vecka är det sportlovsvecka och barnen har fått vara lediga. I måndags var A hemma, tisdag och onsdag var de hos deras farmor och idag har jag varit hemma. Vi började dagen med att besöka närmaste brandstationen några kilometer bort som hade öppethus på förmiddagen idag. Lillasyster tyckte att det var lite läskigt när brandmännen demonstrerade hur man skulle, respektive inte skulle släcka en oljefylld kastrull. Ok, storasyster tyckte också att det var lite läskigt, mem hon var samtidigt lite fascinerad av det hela. Det visades även hur man släcker en person som brinner. 


Nu kom visst bilderna i fel ordning. 

Efteråt åkte vi och handlade lite. Rätt som det var hade halva dagen gått och vi hade bara hunnit uträtta hälften av det jag hade önskat! Men men, det viktigaste av allt ska jag nog lyckas med, få E:s kalasinbjudan färdiga för att läggas på brevlådan så att jag imorgon kan lägga dom på lådan vid mitt jobb. 


Tänk att min lilla E snart fyller hela 7 år! Hon är visst inte så liten längre…

Nöjd 

Hotell. Trött. Skulle egentligen inte haft några resor denna vecka men så var det flera omständigheter som ledde till denna resa. Skönt att hotellet är ett som jag bott på tidigare. Och som även är en av mina favoriter. De har ett leende. De har fräscha lokaler och rum. God frukost och lunch. De har ett bra bemötande. De bjuder på en frukt- och godisskål på rummet. Och morgonrock (inte för att jag använt någon de gånger jag bott här, men ändå). Och så är det ett sovrum och ett rum med schäslong och skrivbord. Och så badkar i badrummet (och en separat dusch). Och både hårtork, strykjärn och strykbord på rummet. 

Det är alla hjärtans dag. Inget som vi brukar uppmärksamma så värst. Särskilt inte i år. Jag är ju här, A och barnen är där hemma. Men jag har det ganska gott ändå 

Ett sista desperat försök att få sin vilja igenom 

Även om jag numera är 40+ och även om mina äggreserver redan för några år sedan var låga så märks det så enormt väl när ägglossning börjar närma sig. Då kommer tankarna på bebis som ett brev på posten. Med råge. Liksom sexlusten. Jag behöver inte kolla efter i kalendern eller räkna dagar, jag känner det i mina känslor och i min kropp. Är det kanske kroppens sista vädjan om att försöka att ytterligare sprida mina gener trots att tiden verkligen börjar rinna ifrån? Men det spelar ingen roll. Förnuftet vinner. Hormoner och kroppen förlorar. Det blir inte fler försök. Det blir inte fler barn. Punkt slut. 

Var iväg med E idag för att kolla om vi kunde hitta inbjudningskort till hennes kommande 7-årskalas när vi sprang på en person från mitt gamla jobb. Hon var en av dom som jag kände mig trygg med, hon och jag hade ett bra samarbete. (Tror jag i alla fall. Jag vet inte säkert. Jag litar ju inte på någon eller något från den tiden numera. Hon som var min chef då lyckades djävligt väl med att mot min vilja så misstro i mig). Vi hade inte möjlighet att pratas vid så mycket, men hon hann i alla fall berätta att de nu, tillslut lyckats hitta någon till den tjänst som jag lämnade i augusti. Det känns ok för mig. Skönt att det tog tid! På så vis hoppas jag att vissa särskilda personer som jag har i åtanke insåg att det är inte så lätt. Vi är inte så många som jobbar med det jag gör! Sedan så ser jag att företaget verkligen behöver någon på den stolen. Jag kan inte annat än att önska min efterträdare stort lycka till. 

Jag har verkligen haft det svårt att lämna det som var där. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna lämna det helt? Det har verkligen satt sina spår. När jag ser på det i efterhand  så ser jag till viss del med agg på vissa personer, samtidigt som jag respekterar deras kunskaper. De är duktiga och bra, men någonstans så brast vi från bådes våra håll då vi lät det gå så långt. Jag ser inte att det var mitt fel. Men inte egentligen deras heller. Eller jo, i vissa fall. Det är sällan ens fel…

Hans är död, länge leve Hans

Det finns några personer jag önskar att jag fick träffa/hade fått träffa. Mark Levengood är en sådan. Hans Rosling var en annan. 

Hans var för mig en förebild på många sätt och vis, inte minst som pedagog. Hans fattas världen. Världen behöver fler människor som Hans. 

Och nu har hans son, Magnus Rosling, på Facebook skrivit en hjälp till hur vi ska kunna låta Hans arv leva vidare. Den lyder så här:



❤❤❤

Snabbt och effektivt

Ca 8 minuter tog det att gå från mitt skrivbord till bilen, men då stannade jag till på vägen förbi några kollegors rum och sa att jag skulle iväg men skulle vara tillbaka innan lunch. 9 minuter tog det att köra till Mölndals sjukhus. 15 att hitta en parkering. Sedan någon minut att ta sig från bilen till sjukhuset och anmäla mig att jag var på plats, 4 minuter innan utsatt tid. 6 minuter efter utsatt tid kollar jag på telefonen nästa gång. Då står jag utanför sjukhuset igen och jag har min första mammografi någonsin avklarad. Det kallar jag för snabbt och effektivt! Det lär ha varit mitt snabbaste besök inom sjukvården någonsin. Nu återstår en väntan på upp till fyra veckor för att få besked om allt såg bra ut. Mindre än en en timme efter att jag hade lämnat kontoret var jag åter tillbaka 

Visst är det bra med mammografi! 

Tips till dig som går på kurs

En del av mitt jobb är att hålla i olika utbildningar. Efter varje sådant tillfälle delas det ut en kursutvärdering som deltagarna får fylla i och det är några saker som jag funderat på hos vissa som fyllt i dom. Det är följande: 

  1. Om kursledaren i början av kursen säger att raster och sådant är flexibelt och att kursdeltagarna ska säga till om varje pass drar ut på tiden och att man som föredragshållare siktar mot att kunna ta i alla fall en bensträckare en gång i timmen, så menar kursledaren troligtvis också det! Vad är det för mening att sitta och gnälla över ”för långa pass, det borde varit pass på 40-50 min åt gången” om man inte sagt något under kursen!? Särskilt som kursledaren bett om att bli påmind om denne råkar glömma bort det?
  2. Om kursledaren i början av utbildningen frågar om alla hör bra och ingen säger något annat så tar denne förgivet att alla också hör. Har kursledaren dessutom sagt att man ska hojta till om det skulle vara så man inte hör så förstår jag inte hur man kan med att hålla tyst hela föredraget (i mitt fall blir det mestadels 1-3 dagar (!) för att i kursutvärderingen beklaga sig över att man inte hörde. 
  3. Om man i kursutvärderingen poängsätter något som mindre bra, varför lyfter man inte upp det man tycker var mindre bra och förklarar vad som inte var bra? Hur ska man annars som föredragshållare veta hur man ska gå tillväga för att förbättra sig?  
  4. Har kursledaren tidigt uppmuntrat till att diskutera, gör det då! Framförallt om en del av utbildningen handlar om just diskussioner. Och är du en sådan som inte aktivt ens försöker diskutera utan svarar i bästa fall enbart kortfattigt på tilltal, kom för allt i världen inte efteråt och beklaga dig för att det inte var tillräckligt med diskussioner! 
  5. Hur kan man känna att man inte fått känna sig delaktig  om man aldrig ens försökt säga något, och man knappt svarat på tilltal? Eller är det meningen att kursledaren med barsk röst ska komma fram till deltagaren som knappt försöker ens vara engagerad i utbildninge, och tvinga den att prata?

Det finns garanterat fler saker som jag tänkt på, men jag tror att jag stannar där. I alla fall för den här gången 

Till dig som jobbar på hotell

I mitt jobb blir det att det blir en del hotellövernattningar. Jag har nu kommit hem efter tre hotellnätter och är överlycklig över att återigen få sova i egen säng. Och så klart för att vara hemma hos familjen! 

I förra veckan bodde jag på ett hotell där man försökte leva upp till god service för sina gäster. Trevlig personal med gott bemötande, ett socialt sätt och med ett leende på läpparna. Där kände man sig välkommen! Rummen var fräscha och även om hotellet var litet och det därför inte gick åt så mycket till frukosten så hade man försökt att få allt att se aptitligt ut och det var snyggt upplagt på serveringsfaten. Det jag hade att anmärka på var att man hade glömt att skära bort den yttersta kruttorra kanten på brödet. Att den troligtvis var från dagen innan gjorde inget, det var gott ändå, men det är tråkigt och inte så gott att som första person vid frukosten behöva få den där jättetorra yttersta biten (snittytan från senaste skärningen hade torkat). 

Hotellet som jag bodde på denna vecka skulle vara trestjärnigt och såg ut Tarja bra omdöme när man kollade på bokningssiten. Nu när jag ser på det så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur de hade lyckats få tre stjärnor ens. När jag kom dit på söndagskvällen så står de att de har öppet fram till klockan 23:00. Klockan är väl strax efter 19. Men dörrarna in till hotelldelen tycks vara låsta. Efter ett tags letande hittar jag en liten lapp som säger att om receptionen är stängd så ska man checka in på den intilliggande macken. Där är det en kvinna som trött hjälper mig med incheckningen, berättar om restaurangens och mackens öppettider och när frukosten serveras. Ett litet halvhjärtat leende orkar hon i alla dela med sig av. 

Efter att ha blivit visad av en annan hotellgäst hur man kommer in på själva hotellet så letar jag mig fram till mitt rum. Den är överlag förvånansvärt modernt och renoverat med undantag av lamporna som gissningsvis är från 80-, tidig 90-tal. 

Frukosten nästa morgon har det inte lagts mycket energi på. Två ljusa brödsorter. Påläggen har skurits upp i skivor som mer eller mindre är trasiga och upplagda i en slarvig hög. En trött bladpersiljakvist pryder fatet. Även resten av frukosten känns ihophafsad. Ingen onödig tid eller ork har lagts på den, det är ju onödigt! 

När jag morgon nummer två frågar om jag kan få hjälp med att skriva ut några saker (det står i informationspärmen på rummet att de hjälper till med sådan) möts jag av en stor suck och så ett motvilligt jakande. Men då måste jag maila det till dom för annars kan de inte göra det! Visst går det bra! Jag mailar, kollar av att jag inte fått något felmeddelande och så går jag till frukosten. 40-50 minuter senare så frågar jag på vägen till bilen receptionisten om mina utskrifter. Då har hon inte ens kollat om mailet har kommit fram. Det har den tydligen inte. Hon skyller på en långsam dator. Att den kan ta lite tid ibland, särskilt om man sitter och jobbar med den. Hon kollar mailen igen och än en gång så säger hon att den inte kommit fram. 

”Stackars dig!” 

utbrister jag! 

”Stackars dig som har så dåliga arbetsverktyg! Hon måste ta upp det med sin chef för så kan hon ju inte ha det!” 

Då är det internet som det är fel på. Den ligger tydligen nere titt som tätt. Konstigt, hotellets wi-fi som man som gäst kan koppla upp sig på har fungerat prickfritt under min vistelse! 

Hela tiden försöker jag hålla en trevlig min och vara allmänt trevlig. Jag möts bara av sura miner och ihopsnörpta läppar. 

Fast nu ska jag inte vara sådan! Jag fick ju faktist ett leende under vistelsen! Det var i och för sig först när jag skulle checka ut, men ändå! Jag fick ju ett leende som faktist såg äkta ut! Hon var väl lättad över att en gäst lämnade dom så att hon inte skulle behöva vara så överbelamrad med jobb (såg aldrig någon annan prata med receptionisten). 

Hela vistelsen kan bara sammanfattas som avsaknad av service, kvalitet och glädje. Det var mest som om kunderna var bara till besvär och inte värda att lägga varken energi eller arbete på. De skulle ju ändå snart åka vidare! Det jag undrar mest över, varför fortsätta jobba med något om man så uppenbart saknar intresse för sitt jobb? Jag vet inte, jag vill i alla fall känna glädje och passion för mitt jobb även om vissa saker ibland kan vara tunga

Sjuk men nöjd. Nästan till fullo

Än en gång är jag på hotell i min barndomsstad. Denna gången har de andra hållt sig friska, men däremot har jag blivit förkyld och eventuellt febrig, så jag har inte orkat vara social överhuvudtaget. Så det har varit några väldigt lugna kvällar på mitt hotellrum och så försök till en massa sömn. Fast det där med sömnen har jag inte lyckats med så värst bra. Inatt sov jag som en kratta, täppt näsa, torr hals, hosta… Utbildningen den här gången känns i allmänhet sådär. Förra veckas utbildningar var rätt ok. Den här i barndomsstaden fick jag överlag rätt bra resultat i kursutvärderingen som deltagarna fyllde i. Jag tror inte resultatet blir riktigt lika bra denna gång… Mem jag får försöka tänka bort det, skylla på förkylningen och istället fokusera på utvärderingarna som jag fick på fredagens utbildning. 

”Mycket kunnig föredragshållare!”

”Rolig föreläsare!”

”Kunnig föreläsare som lyckades hålla mig alert i sju timmar i sträck en fredag”

Jag suger åt mig. Njuter. Och så kan jag inte låta bli att tänka 

”HA!”

Samtidigt som jag sträcker på ryggen och gör lång näsa åt min chef på Företaget och som med det hon sa till mig och det hon gjorde mot mig fick mig att brytas ner och förlora allt självförtroende. Nu är jag åter där jag varit. Kanske hade hon rätt. Kanske inte. Men i vilket fall, nu är jag åter den jag en gång var. Jag är kunnig. Jag är ambitiös. Jag är engagerad. Jag brinner för det jag gör. Jag tycker att det jag gör är kul. Och om jag någon gång har varit något annat i mitt jobb, ja, då måste det ha funnits en anledning till det. Och som chef borde hon ha funderat på orsaken till att det blev som det blev