Att komma hem

Har du någon gång kommit till en plats för allra första gången och känt att du kommit hem? En plats som när du lämnar den, om än tillfälligt, gör ont i hjärtat att lämna? En plats där du bara kan sitta och känna dig varm om hjärtat? En plats som ger dig lugn i själ och hjärta?

Har du någon gång kommit till en plats som är så vacker att det gör ont? En plats där kameralinsen på långa vägar inte gör rättvisa för verkligheten?

Jag har hittat hem. Tyvärr så var det bara för en vecka.

I lördags förra veckan så åkte hela familjen ut till en stuga som vi hyrt en vecka. Bilderna jag sett såg väl trevliga ut. Avskiljt läge. Egen udde. Båt ingick. Men i varken text eller bild kunde man se exakt skick.

Som sagt var, man kunde inte se skicket. Innan jag beslutade mig för att hyra hade jag frågat om det fanns vatten och avlopp och fick svar att det gjorde det. Någon dag innan fick jag veta av ägaren att det var sommarvatten och septitank. Vädret under veckan var inte så rolig med svalare temperaturer, blåst och regn. Gräsmattan utanför var full av bajs från canadagås. Fasaden var relativt sliten och behövde målas om och delar av det behövde bytas ut. Huset i sig var överbelamrat med saker. Skulle man gå på toaletten eller duschen fick man gå ut ut huset och så in på ett annat ställe för att komma dit. Vägen dit var lång, slingrig, smal skogsväg. Den allra sista biten kändes nästintill igenvuxen och buskagen slog mot bilen. När vägen tog slut var vi osäkra på om vi hade kommit rätt. Det vi kunde se var några enorma rododendron och mellan dessa ett bord som blockerade vägen.

Men när man kom runt rododendrerna… Då kom de där känslorna och jag blev helt knockad. Jag var hemma! Jag var kär! Och under veckan (som tyvärr tog ett avbrott på en natt då vi åkte hem då E blev febrig och inte alls mådde bra) så stärktes känslorna. När barnen sov så ville jag inte gå och lägga mig utan jag ville bara sitta där och se över vattnet. Jag gjorde saker som jag vanligtvis inte tycker om att göra, men har gillat när jag var yngre, och gillade att göra även nu. Som att plocka blåbär. Meta, något som jag inte gjort sedan jag var barn och då, precis som nu kände var enormt rofyllt. Bada, jag som aldrig badar om det inte är typ 30 grader och vattnet är minst 25. Nu var det kanske 15-16. Vattentemperaturen har jag ingen aning om, men så hög borde det inte varit med tanke på hur svalt det varit på senare tid. Men jag badade dagligen och tyckte om det även om det var kallt. Det var till och med bland det första jag ville göra på morgnarna.

Även barnen verkade trivas och må bra där. Liksom kaninerna Lisa och Linus som fick följa med då Linus har en envis ägo inflammation som måste medicineras flera gånger per dag (de andra två och ungarna stannade hemma med A som jobbade måndag-torsdag). När kaninerna fick vara ute och skutta i koppel så var de inte det minsta rädda utan enormt nyfikna och utforskade hela udden. Lisa till och med försökte nafsa till i protest när hon skulle lyftas upp för att sättas in i buren.

A var också på plats lördag-söndag och torsdag kväll till lördag morgon då vi skulle lämna stugan. Han hade inte planerat från början, men efter första dagen så sa han att han skulle försöka jobba in så att han skulle kunna komma ut redan på torsdag kväll istället för fredag. Även han sa att han skulle kunna tänka sig att äga ett ställe som denna trots att han alltid innan sagt att han inte kan tänka sig ha stuga.

Hur var det där då? Som sagt var, bilderna kommer inte i närheten av verkligheten. Vid ”vår” sjö, som satt ihop med två andra sjöar så fanns det bara ett hus till. Det andra huset låg på grannhusen så den var en bit bort.

Stugan som man ser när man kommer till den
Kaninernas dagutsikt
Blåbärsskogen fanns inpå knuten
Kantarellerna växte i gräsmattan
Meta är som att meditera
Fiskelycka. Alla fiskar vi fick fick simma ut i friheten igen
Utsikten från sovrumsfönstret

Oro efter oro

Ibland så kommer det perioder när det känns som allt inom samma tema/känsla dyker upp om och om igen. Just så har det varit den senaste tiden.

Allt började med att min gamlegubbe, kaninen Linus fick ögoninflammation. En ögoninflammation som vi fick fört en ögonsalva mot och skötselinstruktioner från veterinären. Det hjälpte inte så vi fick lite kraftigare mediciner, nu i form av ögondroppar. De hjälpte inte heller så vi fick följa veterinärens råd att spola hans tårkanaler. Så det gjorde vi och så skulle vi fortsätta med ögondropparna ytterligare en vecka till, nu fem gånger om dagen istället för tre som det varit innan. Plus en annan typ av ögondroppar som skulle ges tre gånger om dagen i tre dagar och en tre gånger om dagen i tio dagar. Tilläggas bör även att det ska minst ta tio minuter mellan de olika dropparna.

Linus myser under blåbärsbusken

Han blev bättre. Ett tag. Men sen, i förrgår blev han sämre igen. Så nu var det dags för en ny kontakt med veterinären. Så nu testar vi samma som innan plus en medicin till som han får en gång om dagen oralt och som är både antiinflammatoriskt och smärtstillande. Jag gav honom det för första gången idag så nu får vi se om det ger effekt. Men jag måste erkänna att oron gnager och ökar allt mer. Hur länge ska man fortsätta hålla på med det här? Han är ändå åtta år, och jag märker att han inte mår bra av att bli upptagen ur buren flera gånger om dagen. Frågan är om jag inte kommer att behöva ta ett tufft beslut om det inte blir bättre nu. För hans skull.

Förra helgen så kom en ny oro då E började springa en massa på toa med akut kissenödighet. Då vi misstänker urinvägsinfektion så fick hon börja dricka mängder med sur dryck tills vi kunde få hjälp när hon fram emot kvällen började få ont när hon kissade. På söndagen när hon vaknade så var alla symptom borta och hon verkade må bra. För ett tag. Sen började jag ana ugglor i mossen pga hennes humör och beteende. På eftermiddagen så fick hon feber och det ökade till strax över 40 fram emot kvällen. Vi blev rådda att avvakta till nästa dag för att då kontakta vårdcentralen. När jag ringde vårdcentralen nästa dag så ville de inte ta emot henne pga rådande läge (och de hade inte så mycket personal, och en massa andra saker som sköterska tog upp under samtalets gång) men däremot kunde hon ge oss en telefontid till läkare, men det först till klockan halv två på eftermiddagen. När läkaren väl ringde så blev vi skickade till barnakuten på Östra sjukhuset. Några timmar senare fick E åka hem med bredspektra antibiotika mot urinvägsinfektion som hon skulle ta i tre dagar under tiden som bakterieodling gjordes. Man hade nämligen hittat små mängder av bakterier i urinen. Två dygn senare var hon feberfri och sig själv igen, men när svaren på bakterieodlingen kom så visade det sig att hon inte hade haft urinvägsinfektion. Då hon nu mådde bra så blev det inget mer med det. Men innan vi fick hjälp så var jag rejält orolig med tanke på hur dålig hon var där på söndagskvällen och på måndagen.

Nu var det väl ändå dags för att hälsan skulle vara med oss också allt skulle vara frid och fröjd? Nej, nej. Vid tre tillfällen, varav två varit på natten har Lillasyster blött näsblod. Jag har varit med om tidigare när barnen, och jag själv, blött näsblod, men då har det slutat efter en stund. Det har inte gjort de här gångerna för henne. Jag vet inte hur länge det höll på de två första gångerna men den senaste så hade det gått 1,5 timmar från att hon väckte oss, tills jag kollade på klockan en sista gång för att se hur mycket hon var, och då hade det precis slutat blöda. Vi satt uppe en liten stund till efter det, sedan gick vi och la oss. Hon i sin säng, jag bredvid. Så än en gång en massa oro

Visst, inget av dessa är ju så jätteallvarligt kanske, men det är ändå en kanin som för mig är väldigt kär, och det är mina barn. Jag vill ju inte att någon av dom ska ha ont eller må dåligt! Och för samtliga så har det inte bara varit helt normalt. För Linus måste jag kanske ta ett tufft beslut. I E:s fall så har jag aldrig sett henne så dålig och även om hon inte hade ont när hon kissade så oroade jag mig för att den höga febern orsakades av att urinvägsinfektionen hade gått upp i njurarna, vilket sen visade sig inte vara fallet. I Lillasysters fall så var det oron då blodet inte ville sluta rinna. Visst, det rann inte jättemycket men ändå så att det rann under hela tiden.

Till allt detta så kommer den ständiga obehaget som jag känner pga Covid-19. Och besvikelsen över att inte få kunna göra det vi hade planerat från början. Och så nu även besvikelsen över att våra alternativa aktiviteter i mitt fall blev inställda pga kaninungarna som en av de andra kaninerna fick efter några timmar på rymmen.

Bebisarna

Och för att jag inte kan kräva av den tilltänkta kaninvakten jag fått medan vi är iväg till vår hyrda stuga, att denne ska medicinera en kanin flera gånger om under dagen. Så nu känns det som att de stunder som jag inte varit orolig så har jag varit i jakt på lösningar. Nu söker jag en lösning på hur jag ska kunna ta med mig Linus till stugan vi hyrt och hur han ska kunna bo där

För en månad sedan, samma dag som en av kaninungarna hade blivit hämtad av sina köpare, och jag bara hade två ungar kvar som väntade på att bli hämtade så fick jag på kvällen för noga ty jag måste gå ut och kolla så att jag verkligen hade fyllt på med vatten åt kaninerna. Till min förvåning hittade jag Electra sittandes på trappen. Jag trodde att jag hade glömt stänga burdörren och att hon ramlat ut. Konstigt tyckte jag då att när jag skulle lägga in henne i buren igen så såg jag att även Mini hade smitit ut. Väl framme vid buren så inser jag att jag kommer inte in i den, den är stängd och låst! A får komma och hjälpa mig att öppna upp så att jag ska kunna lägga in Electra. Hur sjutton hade de kunnat komma ut?

När Electra väl var inne i buren så skulle jag fånga Mini. Enligt A hade hon skuttat in bakom lekstugan och när jag kommer runt knuten så ser jag inte bara henne utan även en vildkanin som springer iväg. mini blir svår att fånga. Det slutar med att jag får kasta en av mina tröjor på henne för att få tag på henne. Allmänt så är hennes beteende väldigt lik den hon visade när hon parades i mars. Min oro väcks. Jag vill INTE ha någon kull just nu, och jag vill ABSOLUT INTE ha en blandraskull.

I förra veckan växte min oro allt mer när Minis mage kändes stor och alltför hård. Inte minskade den heller när vi såg två vildkaninungar skuttandes längre ner på tomten.

Igår morse bekräftades mina misstankar. I bolådan låg det sex små kaninungar och jag inser att det inte blir ens någon tur upp till släktgården i Sunne i år.

En bekännelse

Jag måste erkänna att jag är tudelad till att allt börjar öppnas upp igen efter att ha varit stängt och förbjudet. Visst ser jag fram emot att kunna gå ut på restaurang eller till affären och slippa hela tiden ha i bakhuvudet att hålla distans. Jag saknar verkligen att umgås med A:s föräldrar som hållit sig isolerade hela våren. Och jag längtar verkligen efter att få träffa bästa kompisen som bor ända bort i Södermanland! Men jag ser verkligen inte fram emot andra saker. Som att behöva gå på AW med kollegorna. Eller behöva åka på kundbesök. Men jag ser framförallt inte fram emot att behöva åka till kontoret och sitta där och jobba! Jag vet inte vad det är där men jag får en knut i magen bara vid tanken. Jag har bra kollegor och en superbra chef. Jag har inte alls problem att sitta hos min kund som jag varit uthyrd till två dagar i veckan sedan i januari. Inte heller att sitta hemma och jobba. Det är bara det där kontoret… Varför är det så? Är det nu det är dags att börja söka något annat? Vad i så fall?

När jag ändå håller på och bekänner så kan jag passa på att bekänna att bebislängtan på ett sätt åter är tillbaka. Det finns ingen vett eller sans i det.

Jag tycker själv att jag är för gammal och trött. Jag skulle inte orka med att börja om från början. Jag är för överviktig och jag är för bekväm. Men trots det så säger den där känslan i magen något annat även om hjärna och delvis hjärta säger något annat. Herregud, jag är ju 43, fyller 44 år i höst! A är två år äldre! Och det är klart sedan vi fick Lillasyster att A inte vill ha fler barn. Inte jag heller. Egentligen. Samtidigt som jag vill. Frågan är VAD det är jag EGENTLIGEN vill? Jag vet inte. Jag tycker ju att vara gravid är egentligen pest. Att vara ständigt illamående från typ vecka 4-5 tills bebisen kommer ut. Att vara trött och orkeslös. Dålig sömn. Nej tack! Jag tycker att bebistiden är en pina. Att aldrig få sova. Att aldrig få känna att min kropp är MIN och inte bara en mjökmaskin. För att inte känna det där att jag höll på att kräkas när A ville ha lite närhet, det fanns liksom inte utrymme för det när jag inte kände att jag fick ha någon kropp. Det är inte heller så värst roligt att vara superkänslig för minsta lilla drag eller kyla. Utsattes jag för det så kom känningarna av mjölkstockningen igen. Eller… Ja, vad är det jag vill ha egentligen?

Visst var lyckan enorm när man fick veta att man var gravid! Visst var det mysigt med att känna bebisen röra sig i magen på en. Eller känna den mot sitt bröst. Visst är det underbart med all den kärlek man har att ge till sitt barn! Och den kärlek man får! Men det är ju inte tillräckligt. Egentligen.

Sedan så är det ju det, verkligheten. För sju år sedan fick vi ta till IVF pga relativt lågt AMH och även av manlig orsak. Sju år är länge och förutsättningarna lär ju ha blivit betydligt sämre sedan dess. Dessutom så har jag ju, trots att jag känner att sannolikheten för graviditet är som en fis i rymden fortfarande spiral trots att jag egentligen startat känner att jag inte vill ha några främmande saker i min kropp. Dessutom så är vi för gamla för att, om vi försökte få hjälp, för att få hjälp här hemma. Så varför ens gå och fundera? Kanske är svaret så enkelt som att det är åldern? I och med att jag inte kan få barn längre så känns det som jag känner varit det kvinnligaste hos mig borta. Förmågan att bära och föda ett barn. Samtidigt så är det ju inte så! Det är ju inte så jag ser på andra kvinnor! Jag ser inte att en kvinna med nedsatt fertil som mindre kvinna än en som föder barn på löpande band! På andra kvinnor ser jag att de är både feminina och kvinnliga även långt efter klimakteriet, men ser jag likadant på mig själv? Jag vet inte

ÄNTLIGEN!

E har sedan hon var liten haft problem med pollenallergi. Ögonen svullnar upp, hon blöder lätt näsblod, näsan rinner, hon får nässelutslag, hon blir trött… Jag har vid upprepade tillfällen sökt hjälp för detta och varje gång har vi fått höra att vi får nöja oss med de mediciner som finns receptfritt på apoteket. Vi har bytt läkarmottagning, men utan resultat, vi har inte fått hjälp.

Det E tycker är jobbigast är när folk stirrar och när folk frågar.

I år trodde vi att hon hade klarat sig lindrigt då björken är det hon har reagerat som kraftigast på, så när björkpollenet började lägga sig drog vi en lättnads suck, allergi kan ju växa bort! Men så i slutet av förra veckan kom hon hem från skolan och var helt svullen runt ögonen. Utslagen hade nu dykt upp och näsan levde ett eget liv. Helgen var jobbig för henne och sömnen blev störd. Igår kände jag att jag måste göra något och såg då att läkaren vi träffade för två år sedan hade lediga tider idag så jag bokade en tid. Nya blodprover togs, men nu fick hon även medicin utskrivet. Clearityn fick hon nu börja ta dubbel dos av och så fick hon både nässpray och ögondroppar utskrivna. Är det så att hon fortsätter att reagera kraftigt på gräs kommer hon till hösten få, om hon vill det själv, äta Grazak, som ökar immunförsvarets tolerans mot gräspollen och Itulazax som är Grazaks motsvarighet men mot björkpollen. Den sistnämnda är egentligen godkänd för vuxna men med tanke på E:s situation så sa läkaren att hon kunde tänka sig att E skulle kunna ta det. Personligen känner jag mig lite tudelad att låta E ta en medicin som egentligen inte är godkänd för barn utan enbart för vuxna, men samtidigt så känner jag ett så stort förtroende för denne läkare så jag vet inte. Tänk om det blir något knas där? E är stor nog att ta beslut om hon vill vaccinera sig eller inte, men hon är inte gammal nog att ta ett sådant beslut över en medicin som inte är helt testad på barn. Samtidigt så har ju den mot gräspollen funnits länge och den är ju ok för barn från fem år.

Mitt liv

Just nu känner jag av det som en bekant till mig kallar för Corona-depression. Jag borde vara glad och nöjd men just nu är det svårt att fokusera på det positiva. För att försöka lyfta upp det positiva i livet så försöker jag för tillfället även hitta något roligt eller positivt i allt som sker under dagen. Som igår så började jag dagen med att ”min” uppfödare hämtade sex av kaninungarna. Det blev en helt annan, mer avslappnad stämning i kaningården när det inte längre var 15 kaniner som trängdes vid maten.

Mamma/moster Mini tillsammans med Randy, Billy och Beata. Skorpans öra syns bakom Beata

Strax innan uppfödaren kom så höll jag på och städade i burarna och när jag lämnade det jag tömt i buren på komposten så passerade jag denna skönhet

Det var flera från början, men när jag hämtat mobilen för att fotografera så hade de två andra slingrat iväg

Kopparödlor är bra, de äter bland annat sniglar och sniglar har vi gott om!

Senare så åkte jag iväg och handlade. På vägen så mötte jag en mås som tyckte att min bil såg lite tråkig ut så den bestämde sig för att sprutlackera hela bilen

Förra helgen köpte jag en växthus del till pallkragar och skulle montera ihop den igår. Det var inte det lättaste då hälften av bitarna saknades. Så nu ligger de där ute i trädgården och ser ut som värsta plockepinn

Jag påbörjade i alla fall något!

Senare så hittade jag denna lilla skönhet i hallen. Den ville jag inte behålla så den fick, precis som kaninungarna flytta. Ok, den flyttade inte till någon uppfödare med däremot till skogen

På kvällen ville barnen bada i badkaret. Det hela avslutades med att E ville få slingor gjorda med färginpackning som köpts hos frisören. Hon kunde inte bestämma sig för vilken färg det skulle vara så det fick bli både blå, lila och rosa

Jag tyckte att det blev riktigt häftigt även om det var en hemmagjord färgning. Färgen är helt borta efter några veckor
Dagen avslutade med lite grillat. Det blev grillad lax med grillad paprika, sparris och lök, färskpotatis och så aioli till det. Och ett glas vitt till oss vuxna. Efterrätt blev det också med grillad ananas med vit choklad. Barnen gillar inte det så de grillade Ahlgrens grill-bilar istället

Ett litet hjärta

Ett litet kaninhjärta hade slutat slå när jag kom ut till kaninerna. Lilla Dumbledore var fortfarande varm, men jag tror att det snarare var av syskonens kroppsvärme än att det hade hänt nyligen. Lilla söta Dumbledore. Jag försökte göra det jag kunde men det var inte tillräckligt. Lilla söta Dumbledore som blev 38dagar gammal men var lika stor som hennes syskon var när de var fyra veckor gamla. Lilla söta Dumbledore. Jag vill gråta, men vill inte och försöker hindra dom att falla. Min lilla fina skrutta som vi trodde var kille visade sig vara tjej. Som verkade tycka om sin lilla storlek då hon då enkelt kunde krypa in under alla de andra och på så vis komma åt allt gott när sådant serverades, istället som de andra klättra på varandra. Lilla söta Dumbledore som trivdes bäst när hon fick vara nära, nära någon annan.

Kaniner – att hitta bra hem

Frustration. Hade hittat några bra köpare till flera av kaninerna. De kändes som om de tänkt igenom skaffandet av kanin noggrant. Men de var helt enkelt för bra…

En tjej, en student, ångrade sig då hon blev av me sist sommmarjobb, och därför inte visste hur saker och ting blir för henne.

En familj insåg att det var dumt att skaffa kanin nu då hon är timvikarie och han är permitterad.

En tredje familj hade fått en stor vattenskada och skulle bli tvungna att fokusera på den.

Och så slutligen en familj som insåg att de inte hade möjlighet just nu att skaffa kanin då de inte hade råd eller tid att fixa med sina nuvarande kaniner och med sin bostad att ytterligare kanin skulle kunna flytta in.

Men, peppar peppar, så har jag i alla fall köpare till tre kaniner…

Fast det positiva är att jag hade hittat köpare som verkligen försökt tänka till innan de skaffade kanin. Jag vill ju ändå att mina kaninungar ska hamna i bra hem där de som köper dom ser att kaninen inte bara är en tillfällig sak utan något man vill ska finnas och fungera även på sikt. Snart ska jag lägga ut ungarna igen. Förhoppnings får jag då tar på köpare som känns lika bra och som verkar tänka igenom sitt köp noggrant, men att de då inte kommer på andra tankar och att kaninungarna får bra hem att leva sina liv hos

Min absoluta favorit, minstingen Skorpan
Lunch i kaningården

Jag skulle kunna sitta i timmar

…ute hos kaninerna och helst mysa, men även kolla på de små liven när de utforskar världen.

De har varit utanför boet vid något tillfälle innan, men idag, 15 dagar gamla, så sprang dom alla från den första kullen ut och in ur bolådan och två av dom utforskade även resten av buren.
För någon dag sedan
Inte så gammal
Idag, 12 dagar gamla, hade även ungarna i kull 2 öppnat ögonen

De växer och utvecklas så sanslöst snabbt!

Söka jobb?

Allt mer känns det som om det börjar bli dags för mig att byta jobb, men frågan är till vad? Inspektör på Arbetsmiljöverket har jag velat länge, men nu när de har rekryterat så har jag känt mig tveksam. Jag skickade dock in en ansökan och hade en kort intervju med rekryteraren via Teams i veckan, men jag vet inte riktigt.

Såg även att en av mina favoritkunder hade en tjänst ute, men även om jag verkligen trivts där och de har tidigare erbjudit mig jobb så känner jag mig tveksam, framförallt då de ligger ute på Hisingen och de problem det skulle innebära med resorna till och från jobbet. Det räcker liksom med att en i familjen jobbar där ute. Kanske om även Lillasyster var äldre så att man inte behövde hämta och lämna, men nu…

Ytterligare en av mina kunder har en tjänst ute. Även de ligger på Hisingen, men jag har för många år sedan jobbat hos dom, och är nu konsult där, och ser att det inte finns något intresse från min sida att ens söka. Kulturen är inte den rätta för mig, men jag skulle inte heller avråda någon att söka.

Jag har även sett några andra lediga tjänster i området men känner mig allmänt tveksam. Mest intressant kändes nog en tjänst på ett företag som jag har en f d kollega som jobbar på. Eller det är nog flera f d kollegor som jobbar där, men det är framförallt en person som jag har lite kontakt med. Vi jobbade tillsammans på det företag som jag precis nämnde att jag inte vill söka deras lediga tjänst hos, och vi blev samtidigt uppsagda pga arbetsbrist då vår avdelning lades ner. Vi sökte både nytt jobb och jag sökte först ett jobb som jag kom på intervju på, men som jag vid intervjun kände passade honom bättre och då tipsade jag om honom. Han hade då ännu inte sökt, men skickade ansökan efteråt, blev kallad till intervju och fick därefter jobbet. Och det jobbet har han än idag. Företaget verkar bra och jag känner att det kunde var kul att jobba där, vilket jag kände även då, men samtidigt så kommer mitt dåliga självförtroende. Tänk om han säger något negativt om mig och att jag inte skulle bli kallad till intervju ens? Men varför skulle han det? Att jag inte blev kallad till intervju kan ju bero på helt annat! Och dessutom, vad är det som säger att jag inte skulle bli kallad? Jag är ju duktig på det jag gör! Jag vet ju egentligen mitt eget värde! I alla fall i vanliga fall! Men vad är det som gör att jag funderar på att söka? Jag vet inte. Ansökningstiden går ut i dagarna, vi får se vad jag beslutar mig för. Söka kan man ju alltid. Det är inget som säger att jag blir kallad till intervju. Inte är det heller något som säger att jag skulle gå vidare efter en första, eller bli erbjuden jobbet, för den delen! Och skulle det trots allt bli så, så är det ju inget som säger att jag måste tacka ja om jag blir erbjuden ett jobb! Jag har ju liksom mitt på det torra som det är nu!

Kaninungar – 3 dagar

Idag så är det tre dagar sedan de små föddes och de växer så att det knakar! Mer och mer börjar de likna ”riktiga” kaniner och nu har de även börjat låta lite också

Hur söta är de inte? Men fula ändå…

Imorse när jag var ute för att kolla till dom så blev jag förvånad då Mini hade fullt upp med att boa i det andra ”huset” som de fått tillgång till. Jag trodde ju att det var hennes ungar som föddes för några dagar sedan så vad var detta??? Hade jag antagit fel? Var hon skendräktig? Eller var hon dräktig? Hon hade ju smalnat av och blivit allmänt mer sig själv igen. Och nu höll hon på att boa och hade inte tid att komma och äta. Eller jo, hon hämtade lite av gräset jag bjöd på men det sprang hon direkt in i boet med.

Mini kikar ut, munnen full med päls med boet bakom sig

Några timmar senare var vi ute igen och hon hade lugnat sig, men betedde sig allmänt konstigt. Eller konstigt, hon tvättade sig på ett sätt som jag inte sett förut. Av någon anledning gick jag och kollade till boet när Mini gått ut ur buren och till min förvåning så låg det kaninungar där! Det hade jag inte räknat med. Det här boet är mycket svårare att se in i, men jag tror att det är sex styckna, är lite osäker. Första gången jag kollade så kändes de lite kalla så jag kände att jag var tvungen att kolla till dom ytterligare en gång lite senare och då verkade de ha fått upp värmen. De var väl helt enkelt helt nyfödda och hade hunnit bli lite kalla innan de kommit varandra riktigt nära så att de kunde hålla värmen tillsammans.

Nu har jag bara låtit kaninerna vara i fred. Mini verkade lite stressad så nu har jag sagt även till barnen att ta det lugnt den närmaste tiden i närheten av kaninerna. Jag ska kolla till dom dagligen för att se att alla verkar må bra, men i övrigt så ska jag bara låta dom vara.

Nu känns det mest ofattbart. Där ute har vi (typ) 15 kaniner! Två gamlingar, två nyblivna mammor, fem 3 dagars och så troligtvis sex styckna helt nyfödda. Hur sjutton ska jag hitta bra hem till alla dessa små?! Tur att uppfödaren sagt att hon kan ta emot några om jag inte hittar hem till dom!

Kaniner – inget aprilskämt

Imorse hade det i ena ”boet” dykt upp en massa vit päls och väl nerbäddad där i låg det små kaninungar. Jag ville inte rota alltför mycket, men tror att de är tre till antalet. Så Mini har blivit mamma för första gången i sitt liv och Elektra har blivit mormor. Så nu får vi hålla tummar och tår att alla överlever och att Electras bebisar också föds snart.

Där, under all vitgrå päls ligger bebisarna

Kaniner – inga ungar

Än i varje fall. Både tjejerna har ändrat personlighet. Electra har blivit väldigt egoistisk och vill ha all mat själv, men inte så att hon är elak mot Mini utan att hon springer iväg med den. Men i övrigt så känns de som väldigt harmoniska och mysiga. Tidigare har de inte varit så förtjusta i att bli klappade men nu kan man emellanåt få klappa dom i alla fall på huvudet. Under magen vill de inte bli tagna på, kanske för att de då tror att de ska bli upplyfta?

Det här med ett eventuellt dräktigt djur, ja… Den här väntan och nyfikenheten känner jag igen från när man själv dels försökte bli gravid och tiden mellan ägglossning och ”beräknad icke mens” och bara ville veta om det hade tagit sig, dels när man i slutet av graviditeten bara ville veta när den där bebisen skulle ta och komma. Nu går vi och väntar på att verkligen på riktigt veta om kaninerna är dräktiga eller ej, och vi går här och väntar på den eventuella födseln.

Nu när det varit så fint väder så har tjejerna och jag varit ute en massa hos kaninerna. Stundvis så har vi öppnat upp Minis och Electras rastgård så att de kunnat gå ut i en större och där få äta av gräset. Tjejerna, och då särskilt E har suttit där rätt länge tillsammans med dom och kaninerna har om inte kommit upp i knät så i alla fall stundvis sökt närhet genom att komma och buffa och så. Jag önskar att jag kunde öppna upp likadant för de två gamla kaninerna, Lisa och Linus men innan jag kan göra det måste jag fixa med deras rastgård för som den är nu så är det alltför jobbigt att öppna upp pga de lösningar som jag gjort för deras rastgård. Istället har de fått komma ut och rastas i koppel och det tror jag att både de och barnen har gillat.

Lisa är allt bra nyfiken på ”Långöronen”. De ignorerar henne. Undrar hur de skulle fungera att sätta ihop? Jag ska nog testa efter att vi blivit av med alla eventuella ungar

Surkarten i farten igen

Kan kan ibland (läs ”just nu ofta”) fundera på om jag är alltför snarstucken av mig. Jag har helt enkelt inte tålamod med krångel eller folk. Ta ett exempel ett:

En person som jag känner är väldigt bra på att uttrycka sina antirasistiska syn på världen och att alla människors lika värde. Allt gott där om det ändå vore så väl. Tydligen så är det bara de som tycker och tänker som hon som är ok, resten kan man tydligen bete sig precis som man vill med. Och det gör hon. Att håna, peka finger och allmänt uttrycka sig nedsättande mot folk är tydligen ok så länge som hon gör det och det är mot folk som inte ser på saker och ting exakt så som hon gör. Som ex så hånade hon nu nyligen på Facebook de människor som är rädda och oroliga för allt som rör Corona och dess påverkan i världen.

”Sluta fåna er, det är väl inget att få panik för! Jag är minsann i riskgruppen pga mina sjukdomar, och jag är minsann inte orolig!”

Typ så i alla fall. Nej, hon är inte orolig och har inte panik, men det är tämligen naturligt att oroa sig för att bli riktigt dålig. Corona är något delvis nytt som vi idag inte riktigt kan hantera och det har drabbat världen precis lika plötsligt och oväntat som om ett utomjordiskt hade landat på vår gräsmatta. Myndigheternas budskap, blandat med vad man kan se, läsa och höra i media är skrämmande. Människor dör, människor blir väldigt väldigt sjuka. Människor blir permitterade och folk blir avskedade. Arbetslösheten beräknas skjuta i höjden. Städer har satts i karantän, sjukhus har svämmar över av patienter och vårdpersonal gör på knäna. Ingen anledning till panik… Vad är då skillnaden mot att bli totalt hysterisk när man ser en spindel i Sverige? Eller att inte ens våga se flygplan i sin rädsla för att få se eller själv vara med om en flygkrasch? Ganska stor, kan jag tycka. Särskilt om man jämför med den svenska spindeln. Den ena kan man dö av, sannolikheten är, kan jag tro, vara betydligt mindre att man dör av det andra vara mindre än minimal.

En annan sak som gör mig irriterad är den avdelning på mitt jobb som står för utbildningarna. På den avdelningen finns det sju personer. Jag vet inte riktigt vad de gör i det stora hela mer än beslutar om kursutbudet, sköter det administrativa runt kurserna och beslutar rutiner etc rörande utbildningar. Själva utvecklingen av befintliga och nya utbildningar ansvarar konsulter i övriga delen av företaget för. Vad det gäller intäkterna från alla utbildningar så delas dessa 50/50 mellan konsultens avdelning och utbildningsavdelningen. Den tid som konsulten sätter på att ta fram/utveckla/genomföra utbildningen bekostas av konsultens avdelning. Rättvist? Nej, det tycker jag inte! Särskilt som det är Utbildning som bestämmer när en kurs ska genomföras eller ej. Som tidigare i år när de beslutade att jag skulle genomföra en utbildning uppe i Stockholm, trots att vi skulle gå back på den då vi bara hade två kursdeltagare då tre hade blivit sjuka precis innan utbildningen. Så konsulten (i detta fall jag) fick åka upp till Stockholm och bo en natt på hotell för att hålla utbildningen. Inkomsten på den var 12000 efter skatt. Dessa 12000 kr skulle räcka till en hel dags utbildning och min timlön, inklusive alla övriga kostnader som arbetsgivaren har för mig. Plus resor och hotell och så restiden, inte att förglömma! Betala lokal för utbildningen och så lunch och fika på det. Och så min tid för förberedelse och efterarbete på det. Och så den tid och de kostnader som är för att sköta allt det administrativa runt kursen! För mig är det enkel matematik att det inte går ihop sig. Men det är klart, det gör ju det för den avdelningen medan min fick ta alla kostnader…

Eller som nu, i dessa tider när IRL-utbildningar ställs in och vi ska köra dom digitalt istället. Jag ska hålla en sådan på onsdag i nästa vecka. Beslutet togs för en och en halv vecka sedan. Jag arbetade om materialet så att den kunde köras digitalt i den män jag kunde och bad om hjälp med de delar som jag kände jag hade svårare att få ihop. Dom delarna bad jag vår expert på digitalt lärande och även blended learning om hjälp med, då det är sagt att hen ska kan hjälpa till. Den enda hjälp jag fick var en lista på verktyg som de hade hittat i en blogg på nätet och så kommentaren

Du kan ju kolla om något här kan vara till hjälp”

Tack för hjälpen, liksom!

Dessutom så rekommenderar de återkommande två verktyg, men dom får vi bara använda gratisversioner av. T.ex. så tycker de att ett verktyg som bland annat interaktivt samlar in svar som deltagarna ger till en fråga ska användas för att digitalisera utbildningen. I gratisversionen kan man ha upp till två frågor per projekt. Lösning på det dilemmat tyckte de var att starta upp flera projekt. Säkert att jag står och fipplar mellan de olika projekten under en webutbildning!

Jag har även varit tydlig med att jag har inte möjlighet att sitta med materialet i alltför hög grad då jag är upptagen med kund hela den här veckan. Likväl så har de nästan dagligen kommit mejl om att nu ska vi göra si för att nästa dag göra precis tvärtom. Som exempel så hade de utsett en person på deras avdelning som skulle tillsammans med mig anpassa materialet. Vi hade en kvarts möte, sen så bollade vi lite idéer via mejl och så hänvisades jag till att med det som var kvar ta med ”experten” inom blended learning, som gav mig en länk till en blogg. Utöver det så var vi (jag och den utsedde på Utbildning) överens om att allt förberedelse och material var klart, men hela tiden kommer de på ändringar och saker som jag måste fixa. Som t.ex. en introduktionsfilm som kursdeltagarna ska få ta del av innan kursen. Den ska jag antingen filma med min dator eller mobil. Ursäkta, men jag tror inte det blir så bra kvalitet på det…

Så, som det ser ut nu så ska jag innan onsdagens utbildningen ha tagit fram en film, gjort ytterligare ändringar i utbildningsmaterialet och använda mig av verktyg som inte direkt är lätthanterliga, och jag vet inte allt, trots att jag har varit (och är imorgon) helt fullbelagd med kund hela den här veckan. Likaså hela tisdagen. Den enda tid som jag inte är schemalagd i möten, vilket är på måndag, behöver jag egentligen lägga på sådant som blivit liggande under veckan, men jag får väl lägga den tiden på de nycker som Utbildning har för sig. Och det har jag varken tid eller lust med.

Sedan på innebandyn… Vi har tidigare haft ett rullande schema för vem som har ansvar för att planera en träning. Innan varje träning så har den ansvariga skickat träningsupplägget till de andra. Det har nu kasserats och ”det blir som det blir”. Jag har ingen koll på vad som hänt de gånger jag inte varit med. Ansvarig har blivit ”som det blir”. Nu på söndag så är det som vanligt. Just nu ser det ut som om jag kommer att få ta träningen själv för att alla andra har plötsligt fått en massa att göra. Och jag beter mig som en liten unge pga det och säger att jag känner mig lite småförkyld så ”vi får se om jag kan ta det”.

Jag vet, jag är inte ett dugg bättre än de jag stör mig på. Och jag vill ha allt ”my way”

Kaniner – ungar på gång! 5

Nu känner jag ingen tvekan längre. Magarna är rundare och hårda på både långöronen och så har de idag mest legat sida vid sida och inte allas varit lika busiga och skuttiga som de brukar. För precis som hos människor så blir kaniner ofta tröttare under sista delen av dräktigheten/graviditeten. Så om tidigast en vecka så kommer vi ha två nyblivna mammor hos oss 💕💕💕

Jag försöker allmänt vara försiktig med dom och inte störa i onödan, men när de äter så kan jag få, om jag är försiktig, komma åt och känna på deras magar. Hittills har jag inte känt några fler rörelser i dom, utöver de som jag trodde var buffar när jag hade Elektra i famnen, men magarna är som sagt var misstänkta. Nu är i alla fall buren förberedd för att de ska kunna få boa i lugn och ro och på sitt sätt förbereda sig för det som komma ska.

Hade föresten kontakt med uppfödaren igår och hon trodde också att det verkligen är skarpt läge så det gjorde ju inte direkt att jag skulle börjat tvivla mer.

Lisa är och kikar till Mini och Elektra. De däremot ligger på tryggt avstånd och låtsas inte om henne

Kaniner – ungar på gång? 4

Då jag var och fyllde på vatten hos mina långöron så lyckades jag komma åt och känna som snabbast på hennes mage och till min förvåning var den hård och bullig! Så även om det var som hastigast så är jag nu rätt säker på att hon är dräktig.

Gällande Elektra så är det inte mycket som talar för dräktighet hos henne längre, men jag tror ändå att hon är det. På hennes mage känns det inget, men det är det inte alltid man gör. Så i hennes fall är det bara att vänta

Kaniner – ungar på gång? 3

Då jag var och fyllde på vatten hos mina långöron så lyckades jag komma åt och känna som snabbast på hennes mage och till min förvåning var den hård och bullig! Så även om det var som hastigast så är jag nu rätt säker på att hon är dräktig.

Gällande Elektra så är det inte mycket som talar för dräktighet hos henne längre, men jag tror ändå att hon är det. På hennes mage känns det inget, men det är det inte alltid man gör. Så i hennes fall är det bara att vänta

Kaniner – ungar på gång? Del 2

Igår lyckades jag snickra ihop en bolåda till den ena kaninen, och den andra får nöja sig med en mindre låda tills den andra bolådan blir klar i helgen. Enligt lagstiftningen ska nämligen en dräktig kaninhona erbjudas en bolåda med vissa specifika mått minst en vecka innan beräknad födsel. Hur stor lådan ska vara beror på kaninens storlek. Mina små dvärgvädurar har alltid lådor i sina burar, och ofta även i sina rastgårdar, men de håller inte måttet enligt gällande lagstiftning. De senaste veckorna har jag googlat och googlat och googlat för att försöka få tag på en bra bolåda, men inte lyckats hitta någon så jag fick helt enkelt snickra ihop något själv. Jag kan väl konstatera att jag är inte så händig som jag önskade…

Igår blev jag i alla fall klar med en bolåda och la in den i buren. De har ytterligare en bolåda i sin tur än så länge i väntan på att den andra med rätt storlek ska bli klar (måste åka och köpa skivor att bygga med, men måste då ha A:s bil för jag får inte plats med det i min). Idag när jag var och fyllde på med vatten för första gången för dagen så såg jag att det såg ut att vara boat i ett av lådorna då det var alldeles knökafullt med spån, hö och halm utanför ingången. När jag kollade inuti så var det proppfullt där inne. Det som saknas är egentligen det som många kaniner gör först timmarna innan födsel, dvs börjar bädda med päls som de drar bort från sig själva.

Självklart var det ”fel” låda så nu känner jag mig än mer stressad över att jag måste bli klar. Det jag även funderar på är hur honan som gjort det hela, oavsett om hon är dräktig eller skendräktighet, hade tänkt sig få plats inne i lådan tillsammans med ungarna?

Mini kurar över en alldeles för liten, men överfull bolåda

Utvecklingssamtal

Tidigare i veckan var det utvecklingssamtal för E. Det gick riktigt bra! Hon går ju nu i trean och läraren sa att hon var klar för att börja fyran. Hon hade inga som helst tvivel på att E skulle klara de kommande nationella proven. Jag tror att särskilt E hade behov av att göra det, hon har varit orolig för att hon, som hon sa det själv,

sämst i Sverige”

Men det behövde hon som sagt var inte oroa sig för.

Även jag hade utvecklingssamtal i veckan. Det var med en stor båda jag innan hade suttit och gjort en egenskattning. Hade jag skattat mig själv och det jag gjort under det gångna året för högt? Gjorde jag mig viktigare än vad jag är?

När min chef började prata så blev jag rätt nervös när hon började definiera den klassning som jag hade satt på mig själv.

Mer än vad som förväntats”

”Bra prestationer”

”Levererar”

Och så kom domen. Jag blev helt kall inom bords. Och sen varm. Mina chefer, jag säger ”chefer” då den jag har nu har bara jobbat hos oss i mindre än två månader, har sett mig. De har sett allt jag gjort. Hur jag har gjort det. De har sett mer än vad jag själv har sett. De har uppfattat saker som jag själv inte kände till, eller som jag tvivlat på.

De har ingen egen vinning i att säga det jag nu fick höra, och det jag fick höra… Jag är glad! Jag känner hur de ärr som jag fick på Företaget sved, men minskade i och med detta samtal. De ord jag fått höra innan Företaget, vid andra utvecklingssamtal kom tillbaka till mig, men nu var de till och med starkare, bättre. Plus att de kom med mer.

På Företaget fick jag höra att jag inte levererade, och det jag levererade var undermåligt och inte i tid. Ok, det var från min närmaste chef jag fick höra det, och jag fick höra det motsatta från andra, men det var chefens ord som fastnade. Nu fick jag höra det motsatta. Jag levererar det jag lovat att leverera. Jag gör det bra. Jag levererar i tid. Jag fick även höra att mina kunder uppskattar mig. Att jag är bra på att se vad kunden behöver och ge kunden det, och hålla mig på den nivå som kunden vill ha det på. Att jag är lyhörd. Och uppmärksam. Att jag är bra på att se saker utifrån andras synvinklar. Att jag har hög integritet men är ändå ödmjuk. Att jag är bra på att säga ifrån när något inte fungerar, men att jag ändå är beredd att hitta en lösning som fungerar. Att jag verkligen lever efter verksamhetens värderingar.

Jag minns inte allt, men det var idel positivt. Och jag blev så glad!

Som jag skrev tidigare, det här mötet gjorde att de ärr jag har bleknade en aning, samtidigt som en svart tanke kom upp i mitt huvud:

”Om bara min chef på Företaget hade fått höra det här! Hur skulle hon bemött det?”

Sedan det här samtalet har jag dels gått på små moln, dels så kommer de lite mörkare tankarna. Varför blev det som det blev på Företaget? Vad var mitt bidrag till att det blev som det blev och det slutade som det gjorde? Vad skulle jag kunnat göra annorlunda? Mer än att jag borde lämnat betydligt tidigare, vill säga. Men så försöker jag slå bort dom tankarna, och fokusera på allt positivt. Men de ligger där, i bakhuvudet och lurar. Precis som ett svart åskmoln bakom skogen. Man känner att den är där, men man kan inte se den. Jag vill inte ha dom där! Jag försöker låta bli att tänka på dom, låta dom att komma och förgifta mitt sinne. Jag vill fokusera på det som är bra, det som är viktigt.

Jag

Är

Bra!

Jag

Duger!

Samtalsämnet nummer ett i dessa dagar

En fundering som jag haft nu gällande de tider som är nu med masshysteri i affärerna där folk bunkrar upp och isolerar sig är hur olika vi ser på saker och ting. Det är de som mer eller mindre beter sig som om jorden höll på att gå under och så finns det de som viftar undan det med en klackspark. Jag förmodar att jag ligger någonstans däremellan.

Överallt pratas det om Corona och besluten om hur man ska agera skiljer sig radikalt beroende på var man är. Som på företaget som jag jobbar på så är den generella regeln att vi följer myndigheternas rekommendationer, men ändå har i alla fall ett businessområde bestämt att de, så långt det är möjligt, arbetar hemifrån. Hur kan en del av verksamheten ta sådana beslut när det har sagt att det enbart är det svenska bolaget som kan ta och bestämma det?

Man har även beslutat att vi ska själva inte gå på utbildningar och alla interna utbildningar ställs in/flyttas. Däremot våra öppna utbildningar som vem som helst kan anmäla sig till, dom ska vi minsann fortsätta köra! Jag anser att det är väldigt mycket dubbelmoral där. Så det är ok att köra dessa utbildningar och tränga ihop ett gäng människor i en liten lokal i en hel dag och i vissa fall även låta kursledaren åka med allmänna kommunikationsmedel, men inte för andra, bara för att företaget tjänar så mycket på det? Allt snack om att vi ska jobba för ett hållbart samhälle och att då vi är en stiftelseägd verksamhet så är inte pengar det viktigaste. Bullshit säger jag! Jag vet att jag är respektlös och inte beter mig som jag borde gentemot min arbetsgivare, men jag blir så himla irriterad! Det är så mycket snack och allt ska vara så himla lullull men när det väl kommer till kritan så är det bara en massa tomt skitsnack! Det pratas om att vi ska vara så hållbara och vi ska tänka på samhället och så vidare, men grunden till det hela, människan och vi som jobbar på företaget, vår hållbarhet är inte mycket värt! Jag har konstaterat det innan och jag konstaterar det än en gång.

Jag tycker att kör man en linje så kör man det rakt över. Antingen så ska t.ex. alla utbildningar ställas in/flyttas, eller ingen. I alla fall de som mer eller mindre är lika. Det är inte bara dom vi tjänar pengar på som ska köras som planerat, det blir en sådan dubbelmoral. Och jag kan ärligt säga att jag kan inte hålla en bra arbetsmiljöutbildning och känna mig stolt över det företag som jag jobbar på, när de värderar de olika utbildningarna så olika. Bara för att den ena kan ge en viss inkomst så ska den köras som beräknat, men inte annars.

En annan sak som jag reflekterade över är när vi satt på jobbet och pratade om viruset. Någon tyckte ett det var för d-ligger att man inte testade alla, för ”då kunde man inte veta om man haft det eller inte”. Men snälla, förklara för mig, vad spelar det för roll om du blivit sjuk av det eller av något annat virus? För mig spelar det absolut ingen roll. Det som spelar en roll är att jag för vård om jag behöver det. Jag frågade den som sa så varför hen ville veta det och fick som svar att då kunde man ju inte veta om man var immun. Nej, det är klart, det vet man ju inte, men man vet inte heller om man haft säsongsinfluensan eller något liknande innan heller. Visst, många fler kommer drabbas, långt fler än va det brukar bli av vanliga säsongsinfluensan, men de allra flesta blir bara lindrigt sjuka. När vi nått flockimmunitet minskar sannolikheten att få det. Visst, de som blir dåliga blir rejält dåliga, men det kan man bli av en ”vanlig” förkylning med. Folk kommer att dö, men det gör det varje år i säsongsinfluensan med. Så varför ska man veta om man haft Corona eller ej? Berätta för mig, för jag kan inte förstå!

Tiden går

För tio år sedan låg jag på förlossningen på Mölndal sjukhus. Klockan 2:22 i natt blir det tio år sedan jag blev mamma för första gången.

Inatt klockan 2:22 blir min finaste E 10 år. En 10 åring som jag älskar mer än något annat. En tjej med sitt långa blonda hår. En tjej som älskar Harry Potter, Minecraft, tomteskum, jul- och påskmust, potatismos med brun köttfärssås, kaniner, innebandy, käpphästar och riktiga hästar. En tjej som är så sanslöst pratglad att man inte hinner höra en bråkdel av det hon säger när hon sätter igång, samtidigt som hon kan vara så himla tyst och försynt när hon är osäker. En tjej som ändå är så stark att hon inte är rädd för att gå sin egen väg, en tjej som vågar

Kaniner – ungar på gång?

Nu har det gått 14 dagar sedan Mini och Electra fick träffa Graeven för första gången och första gången en lyckad parning kan ha skett. Electra har nu blivit lugnare och jagar inte längre Mini på samma sätt som hon gjorde ett tag, men hon är ändå förändrad i humör? Var hon kanske brunstig och det var anledningen till den sura damen, eller var det pga lyckad parning? Återstår att se! Tjejerna är nu åter kompisar med varandra men Electra känns ändå inte som hon brukar. Hon äter med lika god aptit som alltid, men hon känns lite mer tillbakadragen. Mini däremot är sig själv.

Skulle en parning lyckats så har de nu gått som mest halvvägs in i dräktigheten och därför så gjorde jag en sista kontroll av dom idag där jag gick igenom klor, kollade tänder etc. och kände allmänt på dom så att de kändes ok. De kommande veckorna kommer jag enbart att ta upp dom om det är något särskilt som oroar mig och jag behöver kolla upp då de inte tycker om att bli upplyfta eller burna. Vid undersökningen så reagerade jag på att Minis spenor var så stora, de var betydligt större än Electras, och då har ju Electra ändå haft två kullar. Så kanske, kanske kan det vara något där i alla fall..!

På Electra, utöver humörändring så kändes det som om hon hade blivit rundare och fastare om magen. När jag höll henne i famnen så kände jag även rörelser mot mitt bröst som jag först trodde var mitt hjärta, men så insåg jag att det var på högersidan jag kände. Kanske var det hennes hjärta jag kände, eller så var det rörelser från små kaninbebisar.

Som sagt, det återstår minst två veckor och jag är så otålig! Är rädd för att bli besviken, men känner mig rätt hoppfull.

Kaniner – ungar

Nu när Mini och Electra är parade tänkte jag, för min egen skull, skriv lite av det som händer, så att jag har något att gå tillbaka till om jag blir sugen på att göra det fler gånger. Antingen för att påminna mig om hur jobbigt det var, eller för att påminna mig om hur enkelt det var ☺️

Tjejerna säger hejdå till Graeven

Det har nu gått 12 dagar sedan honorna fick träffa stilige Graeven. En kanin är dräktig i 29-35 dagar så snart har det gått halva tiden om det nu blir ungar, vill säga. Vi hade honom en vecka hos oss och de fick träffas varannan dag, ungefär, så som senast så borde eventuella ungar komma den 5 april. Förhoppningen är alltså inte att få påskharar utan små påskkaniner ☺️

Vad har hänt då? Jag tvivlar på att det lyckats med Mini då hon blev mest bara stressad av Graevens försök att ”få till det”. Sista gången hon fick komma till honom så var han knappt intresserad av henne utan det var mest Electra som var intressant. Electra däremot känner jag mig smått förhoppningsfull med då hon redan innan Graeven åkte hem igen ändrade personlighet och mest bara surade på Mini och jagade henne. Mini fick inte vara inne i buren mer än när hon åt. Men hon fick komma in och äta i alla fall!

Idag så är Electra mer avståndstagande. Hon brukar komma fram och tigga mat när jag kommer ut till kaninerna men inte riktigt idag. Istället så gömde hon sig i ett av husen de har inne i buren. Jag blev orolig och kände att jag måste kolla till henne. Vid undersökning så verkade hon vara som vanligt men kanske lite tröttare och inte alls lika sprattlig som hon brukar. Så oron finns fortfarande där. Samtidigt så vet jag ju att just personlighetsförändring är vanligt vid dräktighet och då särskilt revirtänkande och senare trötthet. Så nu är frågan, vad gör jag? Ska jag kontakta veterinär eller ska jag ta det som att hon är dräktig? Något i mig säger att hon är dräktig, men man kan ju aldrig veta! Just nu så har jag i alla fall bestämt mig för att avvakta och se och hålla dom under uppsikt så får vi se hur det utvecklar sig

Mini-bini, min lilla ”bebis” är stor nog för att kunna få egna ungar. Frågan är kommer hon få det nu?

Historia

Det vi upplever idag kommer framtidens barn kunna läsa om i skolböckerna. Våra barn kommer att berätta för sina barn om när Corona drabbade världen, hur länder stängdes, skolor och förskolor stängdes, hur människor bunkrade mat. Det är skrämmande men samtidigt fascinerande.

Idag efter jobbet åkte jag till Frölunda torg för att leta efter present till E som fyller 10 på måndag. Jag har aldrig sett ett köpcentrum så tomt! Desto mer folk var det på ICA Maxi i Sisjön. Men hyllorna gapade tomma. Brödet var helt slut förutom det butiksbakade brödet som man såg att de hade fyllt på med under dagen i och med den stora åtgången. Torrvarorna var helt slut. Rotfrukterna likaså. Hyllorna gapade allmänt tomma och köerna till kassorna var enorma. Kassörskorna såg helt utmattade ut. Jag som innan varit kolugn kände hur även jag ville börja bunkra upp i våra redan fulla kyl, frys och skafferi, men det fanns ju inte mycket att bunkra. Det jag ändå slogs av var hur lugna alla verkade vara.

På vägen valde jag därför att åka via vår (nästan) lokala Willys. Tack och lov! Köerna var inte alls lika långa, det fanns både torrvaror och rotfrukter plus lite bröd. Folk handlade inte alls lika hysteriskt mycket. Visst, brödet var nästintill slut, så även började de konserverade sopporna bli. Men det fanns fortfarande en del kvar. Och folks vagnar såg inte alls lika mycket ut som om folk handlade för jordens undergång. Det jag inte fick därifrån var köttfärs. E har önskat sig potatismos med min ”bruna köttfärssås” till middag på sin födelsedag. Så imorgon måste vi försöka hitta det så att hon åtminstone får det. Kalaset med kompisarna får vi avvakta med, fast det hade vi redan bestämt innan Corona hade påverkat världen så här mycket.

Nu på kvällen kom även nyheten att innebandysäsongen är slut nu, inga fler matcher, cuper eller träningar. Det känns lite sorgligt, men väntat. Det kom så abrupt.

Det är en intressant tid vi lever i. Och skrämmande. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag ser på framtiden.

Bebisfeber

Dock inte människobebis utan kaninbebis! Jag har sedan 6 år haft kanin. A är allergisk så de har fått bo ute. Det är de två lurvbollarna Lisa och Linus som är runt 8 år.

Linus till vänster och Lisa till höger

För ett och ett halvt år sedan så gick A med på att jag skulle få köpa en till så att när den ena dog, då de är ju rätt gamla ändå, så skulle den som var kvar slippa bli ensam. Så då köpte jag omplaceringskaninen Lilla Svart

Lilla Svart, som ni ser brun till färgen, och inte svart. Och så större än de andra två, om än inte mycket större

Tyvärr så gick det inte att få ihop dom tre, så Lilla Svart fick bo själv i sin bur.

I höstas försvann hon. Jag vet inte om hon rymde eller om hon blev tagen av ett rovdjur, men borta var hon en dag. Hon hade rymt tidigare, men då hittade vi henne, även om hon var skygg.

Så än en gång fick jag för mig att skaffa en kanin till. Den här gången tyckte A att det var väl lika bra att ta två om den man köpte inte gick ihop med Lisa och Linus och att den i så fall skulle slippa vara själv. Jag var inte svårövertalad, och hem till oss flyttade mamma Elektra med sin unge som vi valde döpa till Mini.

Mamma Elektra är den mörkare och den ljusare är Mini

Jag har under många år önskat ta ungar, men inte kunnat då både Lisa och Lilla Svart var för gamla för att få sin första kull. Så nu när jag hade en som fortfarande var ok att ta på, och en som jag behövde ta en kull på innan hon fyllde 1, om jag alls skulle ta någon kull på henne, så bestämde jag mig, en av honorna skulle jag ta kull på! Men vem? Och hur skulle jag hantera det hela om jag själv inte lyckades bli av med ungarna? Jag vågade inte ta några ungar. Tills jag hade kontakt med Minis och Elektras uppfödare. Jag kunde få låna en Hanne av henne, och om jag inte lyckades bli av med ungarna så kunde hon ta dom. Så nu har Greven flyttat hem till Lillasysters lekstuga tillfälligt. Där bor han nu med både Mini och Elektra. Nu återstår bara att se om det blir några bebisar till nästa månadsskifte…

Den stilige herren Greven

Det är bara onsdag men jag har redan hunnit jobba över bortåt 28-30 timmar. Jag skulle absolut behövt jobba mer, men jag bromsar och sätter stopp. Orken finns inte. Förhoppningsvis gör den det imorgon då jag behöver verkligen bli klar med några saker till fredag.

Trots att jag knappt kan hålla näsan över vattenytan så känner jag att jag är på rätt väg. Jag klappar mig själv på axeln då jag så snart jag insåg att jag hade för mycket så började jag att fundera på vad jag skulle kunna lämna till någon annan, och vem denne någon annan kunde vara i så fall. Jag hittade ett alternativ, föreslog för min teamledaren, efter att ha kollat med den personen jag hade tänkt mig först, och så la jag upp förslaget för uppdragsledaren i det aktuella uppdraget. Nu håller vi på med en överlämning, och den känns verkligen jätte bra även om jag egentligen har mina tvivel på den jag lämnade över till. Jag vet att den hör kollegan är mycket kompetent och mycket väl kan klara det, men det oron i att personen ifråga är en väldigt osäker person. Kommer osäkerheten emellan kan det bli väldigt tokigt. Samtidigt lyckas osäkerheten bli besegrad så kan det bli total framgång och kollegan kommer att växa så mycket..!

Men trots att jag lämnat ifrån mig ett stort uppdrag så drunknar jag. Det jag har kvar jäser och väller över. När en av de få kunder jag har kvar sen frågar om jag inte kan hålla utbildning hos dom i april så inser jag att den delen kan jag inte stå dom till tjänst med, kalendern är alltför full. Då bollar jag med min teamledare och lämnar förslag på en annan person som kan vara lämplig. Denne sitter i Malmö, vilket innebär att kunden i så fall får betala för resa och hotell. Kollegan i Malmö blir nöjd då denne har ganska dålig beläggning, och kunden blir nöjd då de får utbildningen i önskad tid.

Och mitt i allt kollar jag snabbt av min jobbmejl (trots att jag vet att jag inte borde) och ser att min chefs chef har mailat vid 18-tiden. Hon tycker att jag ska ta fram och skicka en massa saker till henne. Helst till imorgon, annars till på fredag. Jag är hos kund imorgon och på torsdag, och höll utbildning 16 mil bort idag. När sjutton ska jag kunna göra det? 🤯Hon ser ju när hon adresserar ett mejl till mig att jag har ett out-of-officemeddelande och hur länge! Det borde hon förresten redan ha sett då hon hade skickat ett annat Mail tidigare idag, så det borde inte kommit som en nyhet… 😡 Då tar jag ett beslut, jag tänker ignorera det mailet och så frågar jag henne på fredag morgon, via Mail, vilket jag ska prioritera, en kundleverans som ska vara inne vid lunch på fredag + ett kundbesök på förmiddagen eller det hon vill ha, som är en intern sak. Jag kommer oavsett behöva jobba de kommande kvällarna med min leverans till kunden , jag tänker inte ta på mig mer! 🤮

Alltså, det är inte ok av en chef att maila efter kontorstid och begära leverans av saker man aldrig nämnt något om till nästkommande dag! Det är inte heller ok att begära att man ska jobba och göra en massa saker när man har lagt in ett out-off-officemeddelande! Särskilt som man inte gör som det står i meddelandet, ”…kommer jag inte ha så stor tillgång till Mail och telefon, så vid brådskande ärenden kan du sms:a mig så ringer jag tillbaka så snart jag kan”.

Ja, jag har pms och är allmänt trotsig! 😉

Tänka sig

Det känns som om det inte var så länge sedan jag sörjde över att jag inte skulle få några fler barn. Nu har jag under några dagar däremot varit orolig för att jag är gravid och i samband med det känt panik. Tänk att det kan bli så stor skillnad på så kort tid! Men nu vet jag ju att sannolikheten är mindre än en nanopartikel inne i Friends Arena med tanke på att jag fortfarande har spiral, att jag för sex år sedan hade så dåliga förutsättningar att bli gravid pga manlig och kvinnlig orsak att vi valde att görs ivf som lyckades först på andra försöket, så när sunda förnuftet kopplas in försvinner oron snabbt som snabbtågen i Japan. Anledningen att tanken ens har kommit upp är att min hjärna har fått för sig att jag är gravid. Det är jag knappast, men hjärnan skickar ut signaler som säger att jag är det. Jag känner mig mentalt helt enkelt gravid. Kanske började allt häromnatten när jag vaknade av att jag var illamående. Det var kvar på morgonen när veckarklockan ringde, men försvann fram emot lunch. Sedan efter det har jag under några timmar varje förmiddag känt mig illamående. Ett graviditetstest bekräftade det hjärnan redan egentligen visst, det är nog bara magkatarr som orsakar illamåendet, och den i sin tur orsakas av den stress jag känner gällande jobbet. För stress är det gott om. Trots att jag lämnat ifrån mig mitt stora projekt till en kollega pga tidsbrist så är det knappt att min näsa hinner sniffa luft ovanför vattenytan. Jag springer och springer och springer och jag hinner ändå inte med allt.

Corona – ska man vara orolig?

Överallt skrivs och pratas det om Coronaviruset. På jobbet så råds alla som vistats i de länder och områden där viruset brett ut sig, jobba hemifrån i två veckor. Viruset breder ut sig och rubrikerna är stora, feta och svarta. Men är det något som vi behöver vara oroliga över?

Ser man på den information som t.ex. Folkhälsomyndigheten så får det i alla fall mig att bli lugn. Allt tyder på att det i slutändan är som en vanlig vinterförkylning och det är även så som symptomen blir. För de allra flesta. Just ny tycks det vara på 1-2% enligt WHO och den tidigare nämnda myndigheten. 1-2 % anses vara relativt lågt. Att det är fler som blir sjuka nu än vid en normal säsongsförkylning beror på att det saknas naturligt skydd mot det då ingen varit sjuk i det tidigare. Visst, det kan orsaka allvarligare luftvägssjukdomar (läs lunginflammation) än vad många vanliga förkylningar kanske brukar orsaka, men för en i övrigt frisk person så är det inte så farligt. Värre är det med de som har någon sjukdom i bakgrunden som minskar deras immunsystem.

Så med det sagt, är jag orolig? Svar – NEJ!

Det snurrande hjulet

Det känns som om jag springer och springer och springer och ändå är jag för långsam. Än en gång har det blivit alldeles för mycket för mig att göra, och allt jag haft har ökat lavinartat i mängd. Trots att jag har hojtat till och fått ta bort ett av mina arbetsuppgifter. Men det är ju så att det tar lite tid till överlämning innan jag är helt fri från det som tar tid. Det gäller bara att hålla så långt!

Jag tror att jag hanterar det rätt bra ändå. Jag har ju sagt ifrån om att jag inte mäktar med, att jag drunknar i arbete. Jag har tagit initiativ till att lämna över, jag har även lämnat förslag på vem som skulle kunna ta över uppgifter från mig efter att först ha kollat med personen ifråga. Och jag försöker prioritera att bara springa på de viktigaste bollarna. Men stundvis känner jag hur jag bara drunknar. Drunknar av alla krav, måsten och förväntningar. Oftast hjälper det då att andas.

Andas in (1, 2, 3), håll andan (1, 2, 3, 4), andas ut (1, 2, 3)

Tyvärr är det så att det dyker ju upp en massa nya akut grejer hela tiden. Som idag så var jag ute hos en kund som jag är uthyrd till två dagar i veckan. Jag satt i möten hela eftermiddagen men när dessa var slut skulle jag ta bussen in till Göteborg och sen till centralen för att ta tåget till Stockholm. När jag står där och väntar på bussen så ser jag att jag hade missat ett samtal från vår kursadministratör under mitt sista möte. Jag ringer upp. Det visar sig att kursen som jag ska resa till och hålla på torsdagen i Stockholm har fått flera avhopp av kursdeltagare då de har blivit sjuka. Kvar har jag bara två kursdeltagare. Kursen kommer att gå back. Rejält. Min resa kostar, liksom hotell, restid, min tid som jag lägger på förberedelse och tiden jag lägger på att hålla utbildningen. Det går av förståeliga skäl inte ihop sig med bara två betalande deltagare! Så beslutet lämnas till mig, köra eller ställa in. Jag väljer att ställa in. Administratören ska ringa kursdeltagarna och berätta det. Fem minuter senare ringer administratören tillbaka till mig. Den ena kursdeltagaren sitter redan på tåget på väg mot Stockholm. Nytt beslut, vi kör. Tack och lov satt jag på bussen och hade därför inte hunnit avboka hotell eller tåg! Hade hon ringt en halv minut senare hade jag hunnit trycka på knappen och tåget hade varit avbokad..

Så nu sitter jag här, på ett hotell i Stockholm och försöker fundera på hur jag gör en bra utbildning för två personer med ett material med diskussioner och övningar som kräver fler deltagare. Och det utan att lägga alltför mycket tid på det, för att därmed försöka hålla nere omkostnaderna. Samtidigt vill jag inte skänka bort min tid heller och inte redovisa den tid jag lägger ner!

Och så har det varit mycket nu! Saker som faller ner från himlen. Och så att min fulla hjärna missar saker så att jag måste lösa akuta problem på annat vis. Som imorse när jag åkte till jobbet och glömde plånboken hemma. Tack och lov upptäckte jag det när jag kom till kunden! Tack och lov hade A inte hunnit åka hemifrån då, och tack och lov så ligger min kund mer eller mindre på vägen från oss till hans jobb!

Eller som med lunchen. Kunden jag är hos har ingen restaurang direkt i närheten utan den närmaste ligger ca 6-700 m bort. Därför har de så att man kan beställa mat från en restaurang som sedan får levererad till sig. Beställningen ska göras senast 9:30. Jag påbörjar min beställning två gånger. Både gångerna bryts jag av kollegor som vill diskutera något. Både gångerna missar jag skicka iväg beställningen. Så där stod jag, utan lunch. Jag hade inte tid att gå och hämta maten och även hinna äta upp den på min lunchrast då jag hade planerat in dagen på minuten så att jag skulle hinna jobba de åtta timmar som kunden betalar för mig per dag, och ändå hinna med tåget. Så det blev till att länsa fruktkorgarna och bälga vatten och te för att klara resten av eftermiddagen.

Tänk om det hade varit nog där med blixtnedslag! Åh, nej! På tåget så får jag v en tillfällighet veta att den innebandymatch som E:s lag skulle spela på lördagen hade blivit flyttad tre timmar och fått en annan hall då kommunen behövde lokalen till annat.

Så nu blev det plötsligt en massa arbete även privat och jag såg vilan flyga sin kos

När jag satt där på tåget, efter att ha efterfrågat en rutin för hur liknade fall med utbildningar ska hanteras, efter att per Mail ha efterfrågat information om administration av hall-/tidflytten, försökt sätta mig ner och anpassa utbildningsinnehållet efter en uppdatering som den nya kursägaren gjort och insett att den inte följde någon röd tråd och att bilderna i presentationen inte hade gjorts i den mall som vi är ålagda att ha våra presentationer i, och därmed med följden att rubriker, layout etc varierade kraftigt från bild till bild. Efter allt det här så reflekterade jag över hur gnällig och besvärlig jag framstod som. Så nu är det officiellt:

Jag är världen gnällande!

Lite coolt ändå

Jag gjorde ett inlägg på LinkedIn för två dagar sedan om en webbinarium som jag ska hålla imorgon, och redan nu har det varit över 800 visningar på den! Coolt!

En sak som är ännu coolare: Min chef från det som jag kallat ”Företaget”, som också är den chef som totalt tryckte ner mig i skorna, som bröt ner mig totalt, är en av de personer som gillat mitt inlägg. Vad hände där liksom? Kan inte låta bli att höra dom där orden jag fick höra så många gånger

Om någon säger något positivt till dig ska du inte tro på det! Det gör hen bara för egen vinnings skull!

Vad vill människan nu i så fall, att gilla ett inlägg är ju för dom flesta ett sätt att visa att inlägget är bra. Eller?!

Oavsett, imorgon är det dags för webbinariumet. Magen knyter sig, jag känner mig kräkfärdig, axlarna drar upp sig, andningen blir kort, hela kroppen förbereder sig för flykt. Innehållet är ju egentligen inget nytt eller revolutionerande, men några kanske tycker att det är en annorlunda vinkling och jag är orolig för reaktionerna. Tänk om folk kommer tycka att jag bara snackar goja? Eller att det inte finns någon röd tråd? Eller att jag inte säger något vettigt alls under den tid som jag ska hålla på? Att de förväntar sig mer?

Hur ska jag kunna sova inatt???