Verkar något vara för bra

…för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

Annonser

Vad händer?

Inte mycket. Samtidigt som det på ett sätt händer just mycket. Jag börjar allt mer misstänka att jag inte är 20 och att min kropp inte blir yngre. Den börjar protestera på allt fler sätt och den börjar visa att jag inte är någon snärta längre. Den biologiska klockan tickar inte, den slår. Hormonerna löper allt mer amok. Depressiva perioder möter de mer euforiska, perioderna och jag anar  allt mer hur de hänger med i min cykel. För dryga veckan sedan var jag nedstämd, de senaste dagarna har jag haft desto mer energi, ork och livsenergi. I förrgår frågade till och med en kollega hur jag orkade vara så energisk och glad när jag gick omkring och nynnande Kampferdrops ”Jag trodde änglarna fanns”… 
Jobbsituationen för tillfället är rätt tuff. En kollega på ett av de andra kontoren har blivit delvis sjukskriven vilket har medfört att vi övriga som jobbar med frågorna har fått se över våra redan fullbokade kalendrar. Jag som precis hade gjort en total räd med min kalender och mina kunder, lämnat över flera uppdrag och projekt till andra konsulter för att kunna fokusera så mycket tid som möjligt på en kund som helst hade velat ha hjälp på 100% året ut, fick nu göra en ytterligare översyn. Det slutade med att jag insåg att jag var tvungen att avstå E:s önskan om att få ha mig med när hon skulle träffa en öronläkare senare i månaden, då jag måste åka upp till Stockholm för att hålla utbildning då… Den dagen i förra veckan kändes riktigt skit. Jag var arg, besviken och frustrerad. Riktigt enormt frustrerad. Så frustrerad att tom några tårar föll. Jag insåg även då att till viss del berodde det nog på hormonerna. Och nu när mensen är här och jag känner mig mentalt yster som en ko som precis blivit utsläppt från ladugården för första gången efter en mycket lång vinter, så inser jag att detta är inte helt normalt. Eller jo, normalt är det ju.  Det är inget helt ovanligt tecken på förklimakterie/klimakteriet… 😳

Det i sin tur får den biologiska klockan att ljuda än högre. Och det trots att, jag som jag tidigare nämnt, är fullständigt medveten om att jag stundvis idag har svårt varken hinna med, och att orka med att ge de barn jag har idag, det jag vill ge dom. Eller vara den mamma jag önskade vara, för den delen! Att det ska vara så svårt? 

Efter att ha varit iväg en natt på tjänsteresa så var det mysigt imorse att prata med Lillasyster om livet och saker och ting. Då A har varit iväg på tjänsteresa han med så var hans föräldrar här en natt och hjälpte oss med barnen. Så idag så berättade jag för Lillasyster att jag hade saknat henne och Storasyster, och frågade därefter om hon hade saknat mig. Det hade hon inte. Inte det minsta. Vi kunde gärna få åka iväg igen en annan dag! Och då skulle vi gärna stanna borta lång tid. Eller det var till och med en jättelång tid… Snacka om snopet! Jag jade ju inbillat mig att jag skulle ha världens gullegris att kramas med och istället fick jag någon som tyckte att jag kunde åka iväg igen och stanna borta ett tag 🙄

Genomslag 

Jag har tidigare inte riktigt funderat på vilket genomslagskraft som sociala medier kan ha men för dryga veckan sedan la jag in en sak på LinkedIn och nu när jag var inne igen så insåg jag att det jag då hade skrivit hade nått ut till många. Närmare sagt så hade den haft 1001 visningar. Otroligt!


Nu blev jag sugen på att lägga upp mer, jag behöver ”bara” komma på några bra ämnen/artiklar eller annat bra att lägga upp. 

Söndag kväll, ännu en helg är till ända. Som vanligt, jag är trött, borde sova, men jag gör det inte. Jag sitter här, och skriver. Trots att jag vet att jag därmed riskerar att få ihop en slarvig och rörig text. Men jag har nämnt det innan, här skriver jag för att lätta i min hjärna, för att minska tankarna som snurrar. Och skrivandet fungerar bäst när jag är just trött. Annars är jag för otålig, för rastlös för att få ner något. 

Helgen har varit bra. Min systerdotter från Blekinge kom upp över helgen för att på lördagen vara med E och Lillasyster medan jag, A och några vänner gick på choklad- och lakritsfestivalen på Eriksbergshallen. Det var rejält nervöst innan, barnen och systerdottern är inte så bekanta med varandra av flera orsaker. Men tydligen hade allt gått bra, skönt! Mässan då? Den var bra! Likaså den Rom- och chokladprovning som vi var på. På mässan gick vi runt och provsmakade på både dryck, choklad och lakrits och en del lyckades vi köpa med oss hem med. Eller bättre sagt, vi fick med oss rätt mycket… Förra året var A hemma med barnen, då köpte jag inte så mycket, men i år… Det bar faktist hsn som fick mig att köpa mer än vad jag från början hade tänkt mig… Vårt besök blev långt, vi var kvar till stängningsdags då vi åkte in till stan och åt middag på en brasiliansk restaurang. Trevligt! Och gott!

Förra jobbveckan var bra. Det som oroat och grämt mig har löst sig rätt bra. I alla fall tillfälligt, då allt inte är i skriven format. Än. Men i det stora hela. Sedan så var jag iväg till Stockholm för att hålla i en utbildning. Utbildningen gick galant och trots två långa dagar och sena kvällar (delvis pga försenad tågtrafik) så har det känts bra. Med undantag av den förlamande tröttheten, vill säga. Veckan som kommer känns ganska avslappnad. Två dagars bokning har blivit inställd. Jag har plötsligt lite luft i min kalender vilket gör att jag känner att jag kan ”andas”. Det är precis vad jag behöver. Det ser t.o.m. ut som om jag skulle följa med på på E:s utvecklingssamtal i veckan, något som jag verkligen inte trodde jag skulle kunna göra! Det vore så skönt att kunna göra det. I och med att hon numera går i 1:an så har hon en ny klassföreståndare som jag vill lära känna lite närmare, och som jag vill försöka få att förstå att vi förväntar oss att E, trots att hon redan kan läsa flytande, ska få känna att hon lär sig saker och ting och att hon har rätt att få känna sig utmanad. Jag är rädd för att om hon könner att det är för lätt så anstränger hon sig inte och så plötsligt har de andra gått förbi henne. Jag vill inte sätta för stor press på henne, däremot så vill jag att hon ska få tillgång till det hon jag rätt att få. 

En av dagens stora nyheter var det höjda barnbidraget. Visst, det är ju bra att en inkomst som varit oförändrad sedan 2005, men ändå… Var det verkligen nödvändig? För flertalet familjer spelar inte dessa 200kr så stor roll. Egentligen inte de 1050kr heller. Sedan har vi ju de familjer som 200kr betyder mycket för, och för att inte tala om 1050. Visst är jag glad för dessa extra kronor som vi får, men ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en onödig utgift för samhället som istället kunde läggas på annat som gör mer nytta för barn, som tex sjukvård, skolor och utbildning, fritidsverksamhet etc. Och att de familjer som verkligen behöver hjälp verkligen får det. Men det är ju det, alla behöver inte det! 

På nyheterna idag så frågade reportern om barnbidraget täckte de kostnader som ett barn gav upphov till och mitt svar är 

Självklart inte!

Kanske till en början, om man bortser från inkomstbortfall och dylikt, men på sikt? Nej, det är jag rätt säker på. Och det är inte syftet heller. Frågan är bara, vad är syftet? Någon som vet?

Föräldraskapet och kärleken 

Att vara förälder är inte alltid så lätt. Ibland så är det så himla underbart medan ibland så är det rena rama mardrömmen. Jag tycker att det är helt ok att det är så. Det är naturligt. Jag tror att den som påstår något annat ljuger eller lever i en fantasivärld. Eller lever i förnekelse. För vissa är det dock lättare, för andra är det svårare. Och det är något som kan gå såväl upp som ner. Jag vet att det finns dom som anser att man inte ska prata om sådant som är jobbigt. Själv har jag aldrig förstått mig på det och är stundvis kanske lite för öppenhjärtad. Genom att prata, tror jag, avdramatiserar man det hela. Och pratar man om det så kan andra, som kanske också känner igen sig, få stöd i vetskapen om att de inte är ensamma. Detta gäller det mesta skulle jag vilja säga.  Nyligen pratade jag lite med en vän om att hur skönt det kan vara att höra att även andra par har svackor och att man inte är ensam då man ibland tvivlar pga att man går och är så frustrerad och irriterad över något hos sin partner. Idag läste jag detta blogginlägg och kunde inte mer än nicka och hålla med. Jag kollade även länkarna i texten och kunde inte mer än bekräfta min åsikt om en viss bloggerska. Vi har vitt olika åsikter. Och jag kan inte mer än instämma i det som hej vardag skriver i inlägget. 

Trött. Sitter och räknar fram och tillbaka. Vill hitta så många timmar som möjligt åt ett håll, och så många timmar som möjligt åt ett annat. Två helt skilda håll. Vet inte egentligen vad jag själv vill. Räknar. Räknar om och räknar om än en gång. Vill få till det, men ändå inte. Borde gå och lägga mig, ögonen känns nästan som om de går i kors, men jag har inte riktigt ro i kroppen. Vill hitta lösning på detta. Hur jag än vänder och vrider så blir det inte bra, i bästa fall blir det i alla fall inte uselt i något avseende. 

Att vara konsult är inte alltid så lätt. Jag jobbar mycket i korta uppdrag. Min kompetens är mycket eftertraktad (vilket på ett sätt gör att jag egentligen borde ha bättre betalt) och därför så behöver jag inte sälja mina tjänster så värst mycket då jag ändå får så mycket uppdrag så att jag är mer eller mindre fullbokad 2-3 månader framåt. Samtidigt så får vi konsulter ständigt höra att vi måste sälja även om vi är helt fullbokade. Kan vi inte själva ta uppdragen så finns det kapacitet på de andra kontoren, eller till och med i vissa fall på det egna kontoret, som kan ta det. Och det stämmer väl. I de flesta andras fall men inte hos oss som jobbar inom mitt specialistområde. Vi som jobbar med dessa frågor är alla lika fulltecknade. Nu när jag fått förfrågan om att vara ute på ett större uppdrag en längre tid hos en kund och försöker frigöra tid så finns det ingen som kan ta över det som finns inplanerat. Men ändå förväntas jag klara av att lösa den omöjliga ekvationen. 

I fredags hade vi månadsmöte och än en gång kom frågan upp, vi måste sälja även om vi är fullbokade. När jag tog upp min ämnesområdes problematik om att vi är för få för att kunna dela med oss av våra jobb då vi är alla så bokade så fick jag bara svaret att det finns kedig kapacitet. Ja men var? Varför finns det inte någon ledig kapacitet att hitta till uppdrag som jag har att dela med mig av när jag efterfrågar det i så fall? Jag vet ju att det inte handlar om ovilja att hitta kapaciteten utan svaret är helt enkelt att det finns ingen. Varför kan de inte bara erkänna och säga att nu är det som det är, just det här området är det fullt på och vi har inte möjlighet att sälja, eller ta emot jobb inom det just nu? 

Jag bad min chef om hjälp med detta i fredags. Jag blev bara ombedd att återkomma med det jag kan erbjuda. Det är inte mycket. Mina bokningar är som de är. Får jag inte hjälp med avlastning av dom så kan jag inte göra så mycket. Särskilt som jag blivit ombedd att behålla luckor för eventuella plötsligt inkomna jobb. Jag ska alltså behålla allt jag har redan nu, helst egentligen ha mindre än vad jag har nu då jag redan har för mycket uppdrag inbokat för att hinna göra det andra jag har som måste göras (sälja, kundvård av befintliga kunder, utveckling av det vi säljer osv osv). Samtidigt så ska jag frigöra tid för den här kunden, utan att få någon hjälp med hur jag ska frigöra eller vad jag ska prioritera bort. Samtidigt som jag ska ha luckor så att jag kan ta andra korta jobb som eventuellt skulle komma in. Och jag, jag fattar ingenting. Stresshormonerna skjuter i höjden. Jag vet inte vad jag ska göra. Eller hur. Och jag vill bara gräva ner mig. Känner hur nedstämdheten som legat och lurat, som jag hagt känningar av ett tag, blir värre. Inte tillräckligt för att jag ska söka hjälp. Men så pass att jag börjar bli orolig och börjar fundera på hur dåligt man ska må innan man söker hjälp. Jag har även börjat fundera på om jag trots allt verkligen är rätt här i livet, om jag trots allt inte skulle börja söka annat jobb. Men hela tiden kommer jag tillbaka till samma svar. I grund och botten gillar jag mitt jobb. Nej, jag älskar mitt jobb! Det är slitsamt. Mycket slitsamt till och med emmelanåt. Och jag kan verkligen inte komma på vad jag skulle vilja göra istället. Vad som skulle kunna få mig att känna samma tillfredställelse, samma känsla av att vara ”rätt” som jag så ofta känner, trots allt. 

Frågan är helt enkelt, när vet man? När vet man att man ska man ge upp? När man ska söka hjäl? Var ska man söka hjälp? Vad gör man? Vad vill jag? Hur klara jag av det utan att rasa? När? Vad? Hur?

Och till det så kommer alla de andra tankarna, funderingarna, grubblerierna som jag haft. Familjen. A:s och mitt förhållande. Dom där tre i frysen. Bebistankar. Längtan. Känslan av tomhet. Känslan av otillräcklighet gentemot barnen, och mot A. Och mig själv. Ångesten över min vikt och bristen på tid. Att inte hinna med något. Det ständigt dåliga samvetet då jag inte hinner, eller orkar vara mer med barnen än vad jag är. Känslan av otillräcklighet. Det dåliga samvetet för att jag inte har mer och oftare kontakt med mamma. Och… 

Jag är alltför negativ! Det här går inte! Jag måste vända tankarna! Men hur? Hur gör man? Hur får man bort alla ovälkomna tankar och funderingar?

Känslan 

…när en kund man är hos för första gången börjar luska i om man skulle vara intresserad av att börja jobba hos dom. Och känslan när kunden efter att man har svarat att man vill jobba som konsult undrar om det uppdrag på några dagar som man har påbörjat göra inte skulle kunna bli ett större uppdrag där jag skulle vara hos dom på heltid till och med december… 

Jag är inte så dum ändå! Är det så att dom som sa vissa saker till mig, om mig, och det som de fick mig att känna stämde då, bör man fundera på att hur det kommer sig att det kan vara så olika och varför det kan vara så olika uppfattning om en. Om det då stämde, vad är det som är så annorlunda nu och som inte var då? Och inte kan det då bara vara enbart mitt fel?

Lösningen?

Jag har under många år haft mer eller mindre problem med min mage och misstänkt IBS men aldrig orkat ta itu med det och få det utrett. Men så råkade jag snubbla över en artikel om mat som kan förvärra det hela och det blev genast mycket klarare för mig. Mycket av det som nämns i artikeln vet jag sv erfarenhet att min mage inte gillar. Något som min mage reagerar kraftigt och snabbt på är sötningsmedel i tex halstabletter, plommon och andra saker som jag märkt den ibland reagerar på, om än inte lika kraftigt, så som  nektariner. 

Jag borde testa även att utesluta det andra. Det skadar ju inte. Men det är något som bär mig emot, vet inte vad

Provtagning, hörseltest och mående

Idag var det dags för besök på mödravårdscentralen i byn för cellprov. Inget speciellt med det egentligen om det inte hade varit att jag fick beskedet att resultaten från den skulle jag få på posten om 4-5 månader. Alltså, varför skicka några överhuvudtaget? Och går det inte att lösa på något annat vis? Typ inloggning på mina sidor på http://www.1177.se eller något? Tidigare var det att fick man inget besked så var det ok. 

Idag fick även E gå på undersökning. Under vårens besök hos skolsköterskan upptäcktes det att hon inte hörde några frekvenser på höger öra. Trots två provtillfällen så fick hon samma resultat och därför hade hon fått en remiss till ytterligare provtagning. Denna gång på Mölndals sjukhus. Till vår glädje var det inga fel på hörseln och hon som testade trodde inte att vi skulle få träffa någon läkare heller. Och varför ta upp en massa tid från hårt belastade läkare om det tydligen inte behövs? 

De senaste dagarna har jag gått och funderat på hur jag ska göra med mina fötter. Mina besvär med hälsporre har kommit tillbaka och jag har stundvis rätt jobbiga smärtor pga det. Det påverkar mig och mitt jobb mycket och jag tror det även påverkar min sömn. Många dagar så har jag mest ont när jag börjar gå efter att ha varit stilla en stund, eller som förrförra veckan när jag stod upp en hel dag då jag höll i en utbildning. Men allra värst har det varit måndagskvällarna när jag och E kommit hem från hennes ridskola. Vi vuxna får stundvis springa bredvid och hålla i hästen medan barnen och hästarna travar och galopperar. Trots bra skor och mina specialformgjutna iläggssulor kommer smärtan som ett brev på posten och landar som en käftsmäll. Varje steg är en plåga och jag kan inte låta bli att kvida för varje steg jag tar. Det är alltså inte helt optimalt… 

Så i förra veckan när jag kontaktade vårdcentralen för att de skulle skriva ut nytt recept på mina Levaxin (mot mina problem med ämnesomsättningen, hypotyreos) så tog jag upp det med dom. 

”Det får du ta med sjukgymnastiken”

Jag fick ett telefonnummer som jag ringde, talade in ett meddelande på telefonsvararen och.., Inget. Har försökt få tag på dom flera gånger, men icke. Så nu funderar jag på att gå privat istället. Men det är ju så fasligt dyrt! Och jag har ju inte tid/möjlighet att gå och träffa någon då jag har kunder inbokade hela resterande del av september. Och även i oktober. Samtidigt, ska jag gå med dom här smärtorna..? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Hur jag ska agera. 

Nu när jag ändå håller på och gnäller och tråkar på om hälsa så kan jag väl allmänt ta om mitt mående. Jag är stundvis enormt trött. Som idag, efter alla besök inom sjukvården, åkte jag en sväng till jobbet. E var med mig. På vägen hem hade jag jätteproblem med att hålla mig vaken. Det känns inte helt normalt. Inte för ”vanlig” trötthet. Kanske har det med de rester av förkylning som jag fortfarande dras med? Samtidigt med den känner jag hela tiden en viss nivå av sorg och nedstämdhet. Samtidigt som jag kan vara väldigt glad, positiv och energisk känns det som om det hela något är något som tynger mig. Jag vet inte riktigt vad. Tristess? Kan vara då jag söker efter ”stora” händelser. Jag känner en önskan/längtan på trygghet. Det har jag ju. Det känner jag även för så mycket annat ”som kan skapa förändring”. Som flytt. Annat jobb (jag som älskar livet som konsult). Och så klart, barn. Den längtan finns fortfarande kvar