Förändring

Näpp, nu får det vara nog! Från och med söndag och fram till vår sena kräftskiva i mitten av september blir det totalstopp på allt onödigt så som godis, glass och kakor (även om jag inte äter några mängder av det nu heller), mindre fett och mer grönsaker och frukt (minimala mängder kolhydrater fungerar inte på mig, jag mår inte bra av det) och mer motion. Jag är rädd för att det som vid tidigare tillfällen då jag testat lägga om kosten kommer innebära att min ämnesomsättning löper amok och börjar samla energi i de redan välfyllda depåerna, men jag måste göra något! Vågen börjar närma sig 90 kg och det är inte ok! Så jag testar med det sättet som jag åt vid mina graviditeter, små mängder mat, men tätt mellan gångerna. Mängder av frukt åt jag då också. Och så om jag lägger in motion på det hela så om jag inte går ner (och inte upp heller) så får det förhoppningsvis mig att må bättre. Nu kör vi ett test! Förhoppningsvis hjälper det mig att fokusera annorlunda och jag kan bli av med min barnlängtan. Det vore bra, jag känner mig gammal nu med min 42-års dag som närmar sig

Inkluderande eller exkluderande

I veckan hände det en sak som hängt kvar i bakhuvudet sedan dess. En sak som jag tänkt på en del.

Vi var ett gäng som satt vid lunchen vid samma bord och då vi var flera som hade barn så gled diskussionen in på ämnet barn efter att flera andra ämnen hade avklarats. Efter en stund utbrast en av tjejerna vid bordet att nu tänkte hon minsann gå då hon blev exkluderad från samtalet då hon inte hade några barn och samtalsämnet byttes. Just då tänkte jag inte så mycket på det, och jag har många gånger tidigare tänkt att visst måste det vara jobbigt med allt barnsnack för den som inte har, oavsett om man vill ha, eller ej men senare, mycket senare så började tankarna snurra. Jag tror inte att det berodde på att hon hade sagt ifrån, utan snarare på sättet hon gjorde det på, att hon uttryckligen sa att vi borde ta hänsyn och helt sluta prata om barn för att inte exkludera någon.

Jag förstår att hon kanske tyckte att det var jobbigt att inte kunna delta i samtalet, men ändå. Sex av åtta vid bordet hade barn och man kan ju inte komma ifrån att barnen är en stor del av ens liv och då blir det lätt att man pratar om det. Precis som vem som helst som pratar om andra saker som tar stor plats i deras liv, så som intressen, husprojekt, böcker de läst, tv-program de sett etc. Och det är ju så att det finns nog inget ämne som alla alltid kan känna sig hundra procentigt delaktiga vid.

Nu kan jag gissa att i just detta fallet så kan det vara jobbigt för att hon kanske längtar efter barn (30-plussare som någon gång nämnt det och som är singel) men det har även varit vid andra tillfällen som hon uttryckt att hon känner sig exkluderad när andra ämnen diskuterats som inte hon är så intresserad av. Som en gång var ämnet hus och trädgård.

Så det som jag funderat på är när det är ok att säga att man känner sig utanför, och när det inte är det. Personligen så är det troligtvis inget som jag skulle säga om det vore ett enstaka tillfälle och endast en kortare stund, så som en fika eller lunch på jobbet och om det även hade diskuterats andra saker och de andra inte medvetet exkluderade mig. Däremot skulle jag nog försöka vända samtalet till något som jag är intresserad av, alternativt fokusera på att bli klar och gå därifrån. Jag brukar inte reagera nämnvärt vid sådana situationer. Men frågan är om man ska det? Som tex en annan dag när det diskuterades fåglar då flera vid bordet var fågelintresserade. Själv kan jag skillnad på gråsparv och skata, men inte mycket mer än så. Eller en annan dag diskuterades det fotboll och en tredje golf. Jag är inte intresserad av något av ämnena, men jag försökte bidra till samtalet ändå, och när jag inte kände att det gav mig mer så drack jag ur min kopp och så gick jag därifrån. Utan att egentligen känna mig exkluderad som den här kollegan tydligen gjorde.

Så nu är frågan, vad är egentligen rätt och fel? Ska man alltid säkerställa att diskussionsämnet är något som alla kan känna sig delaktiga i eller är det ok att ibland prata om något som bara några få känner till och har intresse av?

Snart är jobbveckan slut och så känner även jag mig. Det gråa vädret har smittat av sig till mitt humör (eller så är det nog snarare så att mitt humör skulle vara så här oavsett väder men att vädret inte bidrar direkt till ett muntrare jag). Jag förmodar att jag är mitt inne i en existentiell kris. Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?

Som person har jag åldersångest. Fyller 42 i november. Medelåldern knackar på dörren. Timglaset är inne på de sista kornen gällande barn. Men sen då? Vad gör man sedan? Vad strövar man efter sedan? Vad är man värd när man inte ens kan få barn? Jag VET att man är värd lika mycket, och jag ser ju inte ner på kvinnor som är infertila eller äldre kvinnor, det är bara jag och min självkänsla som är så dålig att jag inte kan se något syfte med mig. A tycks ju älska mig ändå, och det är väl ändå det viktigaste? Men den där känslan av att det är något som saknas i mitt liv… En sista pusselbit för att kunna gå över till nästa del av pusslet som kallas ”livet”. Men det är ju det; smärtan, önskan, saknaden… Att se kollegans gravidmage (även om jag blir pirrig av glädje när jag tänker på henne), eller bilden på den andre kollegans lille bebis som föddes tidigare i somras. Eller den tredje kollegans barn som var på besök på jobbet idag. Jag gläds över att se och träffa dessa, samtidigt som det smärtar. Längtan klämmer runt hjärtat och det gör ont. Det är nära, men för mig är det precis utom räckhåll.

Sedan är det ju det där med jobbet. Tidigare var det så lagom, vi var 15 personer på vårt kontor, ca 55 totalt i hela Sverige. Numera är vi ca 45 bara på min avdelning. Sedan kommer alla andra avdelningar. Och alla andra kontor i Sverige. Och i resten av världen. Jag trivs bäst i att vara i en mindre verksamhet där man känner folk på ett helt annat sätt än vad det blir i en större grupp. Jag vill jobba i en mindre skala.

Jag önskade jag hade möjlighet till häst. Eller bättre sagt möjlighet att hålla på med hästar. Det gör jag ju redan idag, men det är ju med barnen. Jag skulle vilja ha möjlighet till själv med häst. För hästar ger mig en sån ro inom mig. De får mig att må bra, känna mig tillfreds. De utmanar mig. De hjälper mig att fokusera på annat än de mörka tankar och grubblerier som har en benägenhet att dyka upp när man minst anar det. Att vistas med en häst ger mig harmoni

Jag hade kommit in i gruppen som var, blivit accepterad för den jag är. Nu är det en ny grupp jag måste komma in i, bli accepterad av och det får oron att växa i magen och bröstet på mig. Tänk om det blir som på Företaget? Att allt blir fel? Att jag inte anses vara kompetent? Inte kunna leverera? Hur går jag vidare då? KAN jag ens gå vidare då?

Höst

Nu har verkligen hösten kommit! Inte nog med att vardagen är här med jobb, förskola och fritids (skolan börjar på måndag för E), nu visar även vädergudarna att det är höst. Himlen har öppnat sig och regnet det bara öser ner, allt är bara grått, trist och tråkigt. Och grått är även mitt humör. Jag försöker rycka upp mig, men lyckas bara korta stunder. Som ikväll när barnen rotade fram gamla fotoalbum och när vi tittade på bilderna dök minne efter minne upp. Det var glada saker från när jag var liten, från min uppväxt, förfester i gymnasiet och efter det, min 21-årsfest, men även minnen som gjorde ont, som bilder på pappa, det blad som togs fram till hans minnesstund…

Men nu mår jag i alla fall lite bättre. Men jobbmotivationen är lika med noll. Det enda roliga på jobbet just nu är kollegan som är gravid i vecka 21 efter flera års försök. Samtidigt så ger det en påminnelse om att jag har gjort mitt vad det gäller den biten, och det i sin tur försämrar mitt humör. Jag borde bara vara tacksam för det jag har

Nedräkning

Semestern börjar närma sig sitt slut och jag känner hur magen knyter sig vid tanken på att börja jobba igen. De flesta tycks anse sig klara med sol och värmen och säger sig längta till hösten, men jag vill ha lite till. Lite mer tid tillsammans med familjen. Lite värme och sol till. Lite ledighet till. Inte jobb, inte riktigt än! Bara lite, lite till!

Egentligen så tror jag inte att det är jobbet i sig som är problemet, nej, det är nog snarare osäkerheten med allt och hur det kommer att bli. Osäkerheten med att vara en del av ett helt annat företag. Osäkerheten med alla nya kollegor. Och kravet på att behöva lära känna alla, lära mig nätverka med dom och göra mig ett namn (med positiva kopplingar) så att de hjälper en till att få beläggning. Osäkerheten med hur företaget kommer att ställa sig till olika saker som rör mitt jobb och min tjänst. Osäkerheten med ny chef (från första september). Ja, all den osäkerhet som ett nytt jobb medför, med undantag av att det i grund och botten inte är helt ett nytt jobb och förändringarna är inte gjorda på mitt initiativ. Och med osäkerheten kommer tankarna på företaget som varit min storkund det senaste året och deras erbjudande. Det verkar som tjänsten fortfarande är tillgänglig, tänk om… Men samtidigt, det skulle innebära viss jour, och det känner jag mig inte positiv till. Och verksamheten i sig är ju väldigt slimmad vilket innebär mycket stress. Samtidigt så skulle jag ju veta vad det är jag ger mig in på… Innerst inne vet jag att det är en dum idé. En mycket dum idé. Inom kort skulle jag vara uttråkad och på jakt efter något annat.

Nä, ge mig mer ledighet! Mer tid med familjen! Mer tid för mig själv! Mer tid för att ta dagen som det kommer, utan stress, oro och bara möjlighet att bara vara. Snälla, bara lite till!?

Tankar om allt och inget

Det är kväll och tankarna snurrar runt om allt och inget. Tänker på kollegan som har en stor barnlängtan, men som inte lyckas hitta någon att försöka få barn med. Som även har funderat på att försöka på egen hand.

Jag tänker på den där artikeln som en psykolog i min bekantskapskrets delade på Facebook. Läs gärna den och berätta vad ni anser om det som skrivs. Försökte sätta mig in i den danska rapport som artikeln hänvisade till, men min trötta hjärna slog knut alltför snart och jag insåg att det var lika bra att ge upp. Jag tror absolut att barn som hjälper till hemma på sikt får det bättre än barn som blir helt curlade. Jag tror på att en kombination av fullständigt stöd och mycket hjälp men med vissa ställda krav är den bästa kombinationen. Men så är jag också av den gamla skolan…

Vidare så tänker jag på att om lite mer än om en vecka så börjar allvaret igen och jag känner en viss oro. Allt är ju så nytt, och det är ju inte på mitt initiativ, vilket gör det svårare. Hur kommer det att bli med ny chef och massor av nya kollegor? Hur blir det med de kollegor som jag redan har? Hur blir det med framtida uppdrag? Hur blir det med kick-offer och studieresor som jag ska på med jobbet? Så många frågor, så mycket att fundera på och oroa sig för i onödan. I förväg.

Mina tankar rör, som så ofta, på min längtan efter en bebis. Hur konstigt det är att jag, som haft så jobbiga graviditeter och jobbig första tid med bebis ändå önskar att jag kunde få en till. Hur konstigt det är att jag förträngt så mycket av det jobbiga! För visst är jag medveten om att det var jobbigt, men när jag läser mina gamla inlägg så slås jag av hur dåligt jag mådde! Jag kan inte minnas att det var SÅ jobbigt! Samtidigt så förstår jag ju att A inte vill vara med om det en gång till…

Mina tankar rör sig runt de böcker jag läst i sommar. Nedan några av dom.

Ursäkta att de är åt fel håll, jag är alltför trött, och lat, för att göra något åt det, trots att det är lätt fixat. Om någon i Göteborgsområdet är intresserad av att ta över någon eller några av dessa, hojta till. Eller om någon annan vill ta dom, men då får mottagaren stå för portot.

Mina tankar går även till det ursnabba bytet av tjänstebil som jag gjort. Hade innan en Toyota Auris el-hybrid som nu var dags att byta ut. Jag hade att välja på en ny bil som fick kosta max 8 basbelopp och släppa ut max 120g CO2 eller ta över en Passat GTE (laddhybrid) för ett år. Jag valde det sistnämnda trots att bilen måste in på recond med tanke på att den kollega som jag fick överta bilen ifrån har haft hund i bilen och både A och E är allergiska… Och trots recond vet man aldrig om bilen kommer bli ok med tanke på allergi. Men med denna bil får jag mer bil för pengarna, det är mindre förmånsvärde och A tyckte, trots sin allergi, att jag skulle ta den. Jag fick veta detta för två veckor sedan. I måndags fick jag kravet att jag måste ta beslutet under dagen… Idag fick jag nycklarna och nu står det en bil på vår uppfart och laddar.

Mina tankar går även till hur saker och ting skulle bli om vi, A och jag, av någon anledning en dag separerade. Jag inser att med de huslån vi har, den värdeökning som varit sedan vi köpte huset och med de löner vi har så skulle det åtminstone fungera, även om det skulle bli betydligt tuffare ekonomiskt än vad det är idag. Det är rätt bra en har det! Och det skulle inte vara helt omöjligt att få tag på ett nytt boende om det skulle krävas. Samtidigt så vet jag ju att vi på sätt och vis har skjutit oss i foten. Det skulle vara svårt att ändra det sätt vi lever på, det skulle bli betydligt fler val. Och jag inser att skulle vi (läs ”jag”) vilja sadla om och byta karriär skulle det innebära stora förändringar i det liv vi lever om jag inte sadlade om till något med liknande lön som jag har idag. Inte för att det känns som om vi skulle separera (även om vi verkligen kommit in ett vardagslunk med tanke på att vi ändå varit ihop i 18 år och bott ihop 13. Däremot så måste jag ju erkänna att jag någon gång ibland funderat på om jag verkligen vill fortsätta jobba inom det område som jag idag jobbar med fram tills pension.

Jag tänker även på svärföräldrarnas segelbåt som inte tycks bli såld. Det är köparens marknad och de flesta vill ha en ny(-are) motor båt. Lustigt nog med tanke på att allt fler har allt mer miljötänk och önskan om att vistas mer i naturen.

Jag tänker på hur stora mina barn plötsligt har blivit

Jag tänker på hur bra den här bloggen har fungerat som en ventil genom åren

Och nu så tänker jag på att det är dags att sluta fundera, ta tag i verkligheterna och nuet och krypa till kojs.

Tankar en kväll med tillbakablickar

Den senaste veckan har jag, trots att det fortfarande är en vecka kvar av semestern, haft en del kontakt med folk på jobbet. Leasingtiden för min tjänstebil går ut och jag fick valet att välja mellan en sprillans nu Audi, BMW, Volvo, Volkswagen eller Toyota eller överta en kollegas Passat GTE då denne kollega slutade nu vi månadsskiftet. Kriterierna för en ny bil var max 120g koldioxid och max 8 basbelopp. Efter noga överläggande med A valde jag att ta över Passaten. I helgen ska jag byta bil och för första gången någonsin lever jag upp till de ”ska” som jag satte upp för mig själv för länge, länge sedan vad det gällde bil:

  1. Det ska vara en miljöbil (det lyckades jag pricka in med min nuvarande tjänstebil, men inte med min privata bil som jag hade innan tjänstebilen)
  2. Den ska inte vara någon typisk ”tjejbil”. Min första bil var en cab. En Nissan Micra. I den fanns till och med en krok för handväskor… Min nuvarande är lite bättre, men känns ändå lite som en tjejbil, en Toyota Auris. Och tjejig kändes även färgen som dessutom är nummer 3 på min lista på vad min bil absolut inte skulle vara/vara utrustad med, nämligen
  3. Bilen skulle inte vara röd. Det var både cabben och Aurisen.
  4. Jag skulle bara köpa bil om jag måste ha bil. Och visst känns det vettigt att ha bil om man jobbar som konsult, reser mycket i tjänsten och har många kunder bortåt 10-20 mil bort? Visst, de kollegor som inte har bil har möjlighet att använda sig av en extern bilpool, alternativt åka med allmänna kommunikationsmedel, men då vi bor en bit utanför Göteborg så skulle det bli alltför tidskrävande och omständigt att behöva ta mig in till stan med pendeltåget om jag behövde poolbil. Dessutom så fungerar den väldigt bristfälligt med dålig kommunikation om eventuella förseningar, vilket är en dålig kombination när man har barn som behöver lämnas:hämtas från sin förskola. Jag har dessutom räknat med att även injagar lyckades tajma tåget exakt så skulle det ta minst 20 minuter mer med tåget att ta mig från dörr till dörr varje morgon och eftermiddag, än vad det tar med bil. Då kan man tänka hur mycket tid det skulle bli när det blir förseningar av olika slag, eller om jag precis missar en avgång. Visst, bilar är jobbiga och det är många som kör på vägarna på morgnar och eftermiddagar, men likväl, det brukar vara det smidigaste alternativet.
  • Apropå något annat, min hjärna hade på något vis fått för sig att det var i slutet av augusti som våra frysta embryon hade nått slutet av sin förvaringstid, men så var inte fallet. Det är ju först i början av oktober! Inte för att det ska spela någon egentlig roll, A är fast besluten. Men hoppet tändes, det betyder ju att jag har lite, lite mer tid på att hoppas på att A ändrar sig! Fast det är ju klart, sannolikheten är större att jag skulle vinna femtio miljoner…
  • Satt ikväll och läste en del i bloggen om hur det var då för fem år sedan. Jag minns inte att det var så jobbigt. Eller att jag mådde dåligt. Och att jag tydligen mådde ännu sämre när jag var gravid med E… När jag läser det jag skrev då blir jag tacksam för den här bloggen, och möjligheten att gå tillbaka och se vad som rörde sig i mitt huvud då. Och hur det var. Och jag inser att vissa avseenden har jag ändrat mig. Då såg jag graviditeten som något som var tvungen att genomlidas för att få det jag ville ha, ett barn. Graviditet och de första månaderna med bebis var ett nödvändigt ont. En liten nyfödd var just bara en liten nyfödd. Nu är det annorlunda. Jag drömmer om graviditet och jag drömmer om den lilla, lilla pyttelilla nyfödda bebisen. Ser jag små bebisar ute på stan så krymper mitt hjärta ihop och längtan kramar den hårt. Samma sak med gravidmagar.
  • De gamla inläggen får mig även att inse en annan sak, kanske hade de där personerna på Företaget i alla fall delvis rätt? Jag mådde ju tydligen inte bra under de tre månader som jag jobbade som konsult innan jag började på Företaget. Saker var inte optimala med en kund som ville att jag skulle leverera något som var blått och kantigt, men som inte kunde/ville ge mig några som helst hintar om vad det blåa och kantiga kunde vara, fast de exakt visste vad det var de ville ha (obs! Detta var en metafor så ingen missuppfattar det hela). Jag hade kollegor som också visste vad det var, men som inte hjälpte mig, trots att jag frågade om lite guidning både en och två gånger.
  • En annan sak jag reflekterade över var min saknad efter min älskade pappa. I år blir det 14 år sedan han gick bort och jag önskar så att han hade fått träffa mina två flickor. Mina två älskade barn, hans yngsta barnbarn.
  • Hela familjen med

    …på noterna utom den som i slutänden är den enda som kan göra det avgörande beslutet, A. Utan hans medgivande så kasseras (eller används vid forskning) de återstående embryon om en dryga månad. Tjejerna har frågat (utan min påverkan, kan tilläggas) om vi inte skulle kunna få en bebis, och särskilt efter att ha vistats på en liten tjejs dop. På dopet kryllade det av små bebisar, men framförallt den lilla tjejen som döptes charmade mina tjejer. Jaa du, tänk om vi också kunde få en liten en…! Det är bara att konstatera att A är en tråkboll!

    Jag måste dock berömma honom för hans ihärdighet att neka till fler försök. Det ÄR jobbigt med barn ibland! Mina graviditeter har varit ganska jobbiga. Det är stundvis jobbigt med två barn, och att då ha tre… Och för att inte tala om känslan av otillräcklighet som kommer när mer än ett barn åt gången kräver uppmärksamhet! Sedan så ÄR det, måste erkännas, skönt att slippa blöjbyten och långa vaknätter med otröstlig bebis, mjölkstockningar etc. Det ÄR absolut skönt att få tid att mer än två sekunder i taget kunna göra något som man själv vill, utan att bli störd hela tiden. Som att läsa! Vet inte riktigt hur många böcker jag lyckats ta mig igenom de tre veckor som jag haft semester. Sådant var inte ens att tänka på för inte alltför länge sedan.

    Semester ja. Tre veckor är avklarade, två återstår. En (minst) blir hemma och upp till sju dagar blir i Sunne på släktgården. Kan erkänna att jag än så länge inte känner mig färdig för jobb, långt ifrån. Vi får se hur det känns när det närmar sig!

    Semester. Äntligen! Jag och barnen har hyrt en stuga på Mellbystrand och imorgon när A jobbat sista dagen innan semestern kommer han också hit. Jag inser att mina planer för veckan här inte blev som jag hade föreställt mig, även om jag inte har någon klar bild av vad jag hade föreställt mig överhuvudtaget. Först när vi steg in i stugan kändes allt bra, men snart började jag upptäcka allt mer som inte kändes så bra. Det började med att jag insåg att det luktade gammal ingrodd cigarettrök. Och sedan hittade barnen gammal utsmetad tuggummi i sängen. Och när jag skulle ta ett glas vatten insåg jag att jag behövde diska allt innan det användes. Och sen upptäckte jag dammet i taket. Och det bruna vattnet i vattenkokaren. Och… Plötsligt kändes inte allt så bra och jag ville bara packa ihop allt och åka hem.

    Som tur var så gjorde jag inte det.

    Stugan är fortfarande inte tipptopp. Men med sådan där rumsspray som ska ta bort lukter (snarare dölja) och ständigt öppna dörrar är lukten inte så illa längre. Och den porslin och köksredskap som vi använder noggrant diskad (och inköp av en del engångs muggar, bestick mm), städning av det värsta delarna av stugan och med två, till största delen, harmonisks tjejer så har vi det rätt bra. E vägrar bada i havet, men det finns en utomhusbassäng som man kan gå till. Den var i och för sig iskall när vi var där häromdagen, betydligt kallare än vad havet har känts, men ändå. Vi har nära till både pool, strand och mataffär. Det blir mycket promenader. Men vi har det bra. Vi tar det rätt lugnt, och jag känner hur både jag och barnen blir mer harmoniska, går ner i varv och mår bra. Vi gör inte så mycket särskilt. Idag var det ett undantag då vi åkte på sälsafari. Barnen älskade det, särskilt att få åka snabbt med ribb-båt. Vi har varit i stugan betydligt mer än jag hade trott att vi skulle vara.

    Barnen har lekt enormt mycket tillsammans. Det har varit harmoni. Och det betyder att även jag har kunnat gå ner i varv. Och läsa. Det var länge sedan jag verkligen hade tid, och ro att läsa. Jag har redan hunnit läsa ut TRE böcker!!! Det är helt sanslöst! Än bättre känns det när jag har gjort ett deal med barnen och de har nu haft i uppgift att duka fram, och duka av minst två gånger om dagen. Jag har även sänkt kraven på maten, vilket har inneburit mindre tid i köket och mer tid att finna lugnet och även göra saker som jag uppskattar betydligt mer. Och som barnen uppskattar mer. Jag menar, varför anstränga sig jättemycket med mat när de ändå helst äter korv, pasta och andra typiska barnrätter. Med ett minimalt kylskåp kan man ju ändå inte ha så mycket i förvar!