Minnen

Idag fick jag upp ett ”minne” som hände för fem år sedan när E var 1,5 år gammal och som jag vill dela med mig av:

Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. ”Moffa” svarar hon. Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. ”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂

När jag läser det så här många år sedan så blir jag än en gång varm. Jag tror ju egentligen inte, men tänk om det ändå var min pappa hon såg?

Annonser

Du vill fortfarande inte arbeta på ett företag?”

Min kund som jag varit mycket hos sedan september ställde än en gång frågan. Jag blev varm, glad och lättad. Svaret var inte svår att hitta. Nej, jag vill fortsätta jobba som konsult. Jobbet ger mig så mycket. Visst, det kostar mycket. Det tär att behöva tänka på sälja. Det tär att inte veta vad man ska göra om några månader. Kommer jag ha att göra? Vad kommer jag att göra? Kommer det vara mycket resor? Många olika kunder? Eller bara någon kund på nära håll? Det sliter att behöva resa så mycket. Och att hela tiden behöva prestera på topp. Samtidigt så vill jag ha variationen. Nej, jag behöver den. Och jag får den snabba feedback som jag också behöver. Eller i alla fall den positiva feedback jag får. Den bygger upp mig. Det är den som fått mig att än en gång börja tro på mig själv. Samtidigt så kan den snabba feedbacken vara förödande de gånger den inte är 100% positiv. En sådan har legat och malt för mig sedan mitten av förra veckan, och med det har osäkerheten vuxit. Mina känselspröt har verkligen varit överkänsliga och jag har därmed tolkat allt jag sett och hört, och då har tolkningen kanske inte varit alltid så positiva och fördelaktiga. Och kanske inte heller rätt. Att då få bekräftelsen som jag fick idag, med frågan om jag fortfarande inte var intresserad av att börja jobba hos dom gjorde gott. Särskilt som vissa av mina tolkningar av olika saker som hade samband med kunden kanske inte hade varit så fördelaktiga för mig.

Jag inser att min självkänsla är i bott och att jag behöver jobba med den. Men hur gör man? Jag har läst böcker om det men inte kunnat ta till mig och få in det i min verklighet. Jag måste helt enkelt hitta en väg, en lösning. För på sikt mår jag inte bra av att trycka ner mig själv så här

Jag är på en två dagars utbildning för att bli mer pedagogisk och få lära mig att bli bättre på att lära ut och nå fram till mina kursdeltagare. Det är lite småläskigt, jag är ju van vid att stå framför andra och hålla i utbildning men numera är det ovant, och därmed även läskigt att för en gångs skull delta vid en utbildning. Jag får med mig en hel del matnyttigt, även om jag samtidigt inser att mycket kunskap i detta har jag redan förvärvat sedan tidigare i olika sammanhang. Kroppsspråk läste jag tex några böcker om för ett antal år sedan. Anpassa budskapet efter åhörarna är en annan sådan sak som jag lärt mig när jag läst kurser i presentationsteknik osv. Vissa saker som vi har fått med oss har jag inte riktigt kunnat ta till mig och hålla med om, men jag ska absolut ta och testa det ändå redan i nästa vecka när jag ska hålla i en utbildning.

Vi hade fått i uppgift innan kursen att tänka ut ett ämne som vi skulle hålla en kortare utbildning om och som vi sedan fick avsluta dagen med. Jag var näst sist ut. Jag fick en del saker med mig att fundera på och utveckla, men jag kunde inte låta bli att bli lite stolt när kursledaren efter mitt genomförande frågade om de andra hade lärt sig något från mitt genomförande vad det gällde presentationsteknik. Det värmde gott, då jag valde att ta det som något positivt, att jag hade något som de andra kunde lära sig av. Sedan så fick jag som sagt var lite grejer att fundera på till morgondagens pass, och det är ju bra, det är ju därför jag ville gå den här kursen! Jag vill ju bli bättre. Mina kursutvärderingar brukar vara rätt bra överlag, men jag vill kunna nå ut till fler! Jag vill skapa intryck. Få åhörarna att minnas mig och mitt budskap som något positivt. Något viktigt. Jag vill ha fler kommentarer som den jag fick häromveckan då en kursdeltagare som efter att under kort tidsperiod ha gått inte en, utan två av mina kurser berättade att han i vanliga fall inte tyckte om att sitta i skolbänken, men när han efter första kursen hade fått frågan om han kunde tänka sig att gå ytterligare en kurs hade han omgående sagt ja. Eller som den där kursdeltagaren som efter en heldags seminarie skrev i sin utvärdering att hon var imponerad av att ha kunnat hålla sitt intresse uppe en hel dag, som dessutom var en fredag, trots att ämnet i sig kanske egentligen inte var så spännande. Det är ju just det jag vill uppnå. Skapa intryck. Fånga intresset. Behålla intresset. Få andra att känna samma engagemang för ämnet som jag gör. Eller i alla fall att de inte ska känna att det är ett ytterligare måste bland alla andra måsten, utan något som är kul.

Avsaknad av minnen

Pratade med min yngsta syster häromdagen. Mycket handlade om mamma. Hon ringer och pratar med mamma dagligen och jag sa att jag tyvärr inte pratar så ofta för på dagarna kan jag inte då jag jobbar och på kvällen hinner det bli så pass sent innan det har hunnit bli lugnt nog hemma för att jag ska få möjlighet, och då är jag rädd för att hon redan har gått och lagt sig för kvällen. Sedan när jag väl ringer så är det svårt då jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Det händer egentligen inte så mycket i mitt/våra liv. Då föreslog syrran att jag skulle ta upp gamla minnen. Det brukar hon göra och det som har varit brukar vara enklare för mamma att koppla till än det som är nu. Efter det här samtalet så har jag funderat mycket på det. Gamla minnen. Visst har jag en hel del minnen men det är svårt att ta upp något särskilt. Mins systrar har alltid sagt att jag var en morsgris, men varför kan jag då inte komma på något sådant? Något som jag kan ta upp? Något som är positivt att minnas tillbaka på?

Jag har minnen på hur jag ligger uppkrupen bredvid pappa i soffan och tittar på tv. Det var Dallas, Falcon Crest, V… Jag minns tryggheten, värmen, pappas lukt. Jag minns hur jag började spela innebandy och pappa fick mig att få kontakt med det lag som blev ”mitt”, även efter att jag efter ett antal år bytte till ett annat. Jag minns hur pappa följde med mig till min första skoldag när vi hade flyttat och jag skulle börja en ny skola. Jag minns mig och pappa i en mängd olika situationer, men jag kommer inte på några med mamma. Varför är det så? Gjorde hon aldrig saker med mig? Eller vad är det? Visst, handlade det om tillfällen då man kunde hamna i kontakt med svensktalande så var det alltid pappa som följde med, då mamma alltid varit så osäker på sin svenska. Men det var inte alltid pappa följde med heller. Jag vet inte varför. Jag har inte något svar på det. Jag vet att jag saknade det. Särskilt när ”alla” andras föräldrar var med.

Kanske beror det på mammas psykiska sjukdom? Hon låg ju inlagd på psyket några gånger när jag gick i mellanstadiet. Mina systrar var bra på att kontrollera mig och få mig att vara som de ville att jag skulle vara genom att påminna mig om att jag måste tänka på mamma.

Tänk på vad mamma skulle säga!

Tänk dig för, tänk på hur mamma skulle reagera om hon visste!

Tänk på mamma, tänk på mamma, tänk på mamma…

Kan det vara detta som gör att jag känner ett så stort avstånd till henne? Jag älskar henne, på mitt lilla vis, men avståndet är enormt. Det har aldrig varit naturligt för mig att berätta saker för henne. Har det varit något så har jag dolt det för henne. Eller försökt linda in det i bomull. Jag har alltid varit rädd för hennes reaktion. Inte att hon skulle bli arg utan för att hon skulle bli ledsen och att jag skulle bli tvungen att trösta henne fast jag själv inte orkat. Som när jag och mitt ex separerade efter nästan sex års förhållande. Jag tänkte då först bo hos mina föräldrar, men när mamma tog det hårdare än vad jag gjorde så flyttade jag redan efter ett par dagar till min äldsta syster och hennes två barn, trots att vi aldrig någonsin haft något gemensamt… Där bodde jag tills jag fick tag på en egen lägenhet. Och så har det ”alltid” varit. Jag har ”tänkt på mamma”, tagit hand om mamma, på mitt lilla sätt. Och avståndet mellan oss har blivit bara större och större. Och idag vet jag inte vad jag ska prata om när jag pratar med henne. Men jag skulle vilja att jag visste. Är det för att jag älskar henne och vill ha det där mor-/dotterförhållandet som många andra har, eller är det för att jag än en gång tänker på mamma, försöker ta hand om mamma?

Några dagars magsjuka av lite lättare variant (allt är ju relativt, de flesta av mina magsjukor är i lättaste laget då jag har graviditeterna och åtta månaders illamående och kräkningar gånger två i bagaget) har fått mig att (än en gång) analysera min kropp. Så matt. Så trött. Så lealös. Orkar ingenting. Och så börjar tankarna snurra. Kanske är det inte magsjuka ändå? Ingen annan i familjen tycktes bli smittad… Kanske är tröttheten bara ett tecken på något annat? Tex utbrändhet? Fast jag tror ju innerst inne inte…. Men det har ju varit mycket i höst… Och… Sedan sansar jag mig. Några veckors förkylning följt av en magsjuka där jag knappt ätit något, inte konstigt att jag inte orkar och är matt!

Ibland när jag får veta något om någon så skapar det en enorm oro i min kropp. Det känns som om all världens energi ansamlas och väntar på att brista ut som värsta vulkanutbrottet. Senast jag kände så var när ett par som jag alltid sett som världens gulligaste gick ut med att de skulle skiljas. De var, enligt eget utsago fortfarande bästa vänner, men det var också allt. Den där oron, rastlösheten växte inom mig och jag visste inte var jag skulle göra av med den. Jag visste inte heller egentligen varför den uppstod.

Nu har det hänt igen. Fick idag veta det glädjande beskedet att en släkting var gravid och beräknades föda fram emot våren. Först blev jag bara glad, men nu, några timmar senare… Jag är trött, så trött att ögonen nästan går i kors, men energin gör att sömn känns långt borta. Energins orsak kan jag dock gissa mig till de här gången då det i mitt huvud ekar

de ska ha barn…”

Min livmoder känns tom. Längtan efter att känna ett liv röra sig i mig… Saknaden efter känslan av den närhet som man enbart kan få med en bebis, och då särskilt vid amning… I just detta fall kan jag inte säga att jag är direkt avundsjuk. Snarare så känner jag glädje för dom. Det var inte så länge sen hon skilde sig från sin ex-man. Hon är bara ett år yngre mig, och jag fyllde ju 41 idag. Vi blir ju inte yngre, det är nu, eller aldrig. Samtidigt växer sig min längtan allt större. Jag tycker inte att jag är avundsjuk. Det är ju bara det att jag vill ju också. Redan innan kände jag den där längtan. Och sorgen över att det inte blir fler. Två är ju egentligen alldeles lagom. Samtidigt, hon är ju nästan som jag i ålder. Och hon har ju två redan sedan innan. Så vad är egentligen skillnaden? Vi är två helt olika personer. Hon har träffat en ny. Jag lever med samma person som jag träffade för snart 17 och ett halvt år sedan. Jag förmodar att hennes nye ville ha barn redan från början. Det vill inte min. Det vi har är jag rädd om och vill inte förlora. Samtidigt så saknar jag spänningen, känslorna och allt det andra i att vara nykär. Eller gravid. Eller med en nyfödd bebis. Eller…

Varför kan jag bara inte vara nöjd?

Tips på appar

Det finns mängder av appar i dagens samhälle med alla dessa smartphones. De flesta är rena skräpet medan andra är bättre. Jag har kanske redan innan tipsat om appar, men det är inget jag minns just nu och har jag gjort det så har det nog hänt en del sedan dess. Så här kommer mina favoriter just nu, helt utan någon särskild ordning:

Veckopengen är en smart app som hjälper barn och föräldrar att ha koll på barnens veckopeng, vad de hjälper till med hemma, men även uppmuntrar barnen till att spara. Som förälder kan man lägga in en ränta på det som barnet har sparat. När barnet ser att de sparade pengarna ökar så uppmuntras denne till att spara mer. Barnet kan även lägga in sparmål. En jättebra app som i alla fall har fungerat hos oss! Och nu behöver vi inte komma ihåg att ge E den där tjugan i handen, det sköter appen om. Och vill hon handla något särskilt så kan vi betala och så drar vi av summan från hennes ”konto”. Hon får koll, vi får koll – alla blir nöjda!

Period Tracker. Även om jag inte planerar bli gravid så är det skönt att få koll på mensen. Jag vet ju, jag börjar bli till åren och snart försvinner mensen, men än så länge ser jag att allt är som det alltid har varit. Nu behöver jag inte fundera på när jag senast hade mens etc

Viaplay. Min favoritställe att hitta något sevärt på. Just nu följer jag Blindspot. Har du inte sett den, kolla in den. Kanske gillar du den lika mycket som jag gör

SR play. Jag brukar ladda ner dokumentärer och lyssna. Intressant!

Höstlov

Den här veckan har jag föräldraledigt för att vara hemma med tjejerna och njuta av höstlov. E har inte riktigt kunnat bestämma sig om hon hellre hade varit på fritids eller inte men Lillasyster verkar vara tillfreds med att ha fått så mycket tid med sin mamma. Den enorma trötthet hon visat den senaste tiden är borta, bråk, gnäll och trots har minskat radikalt och det är en glad, energisk och busig tjej som visat sig de sista dagarna. Och jag har själv fått betydligt mer energi. Hösten har varit hektisk och min kalender visar att det lär knappast bli mindre under de veckor som är kvar till årsskiftet. Jag har helt klart tagit på mig lite väl mycket… Jag får helt klart lära mig att planera bättre framöver. 

I vilket fall så är det höstlovsledigt just nu. Eller helt ledigt har det ju inte varit, jag har varit tvungen att jobba lite och lär få jobba mer för att hinna med. Men ändå. Ledigare än vanligt i alla fall. Om vi gjort något särskilt? Egentligen inte. Eller jo, lite. I måndags var E:s bästa kompis från förskoletiden här då fritids hade studiedag. På söndagen hade vi varit med henne och hennes mamma på Liseberg som har Halloween-öppet. 


På tisdagen åkte vi och hämtade mamma för att tillsammans med henne åka och hälsa på min yngsta syster som bor ute på landet och har en massa djur, hönor bland annat. 


Tjejerna var i sitt esse. Särskilt när de fick mata hönorna med spagetti. 

Själv så blev jag aningens skakad av hur mamma åldrats. Hon har allt svårare att röra sig, hennes skakningar har blivit ständiga och i hög grad och allmänt är hon gammal och trött. Det gör ont att se henne åldras. Det gör ont att känna att jag inte har något att säga henne. Min finska räcker ofta inte till. Hon klarar inte längre av svenskan över huvudtaget. Och det som händer i mitt liv är inte så mycket att prata om. Inte för att de egentligen händer något.
Igår åkte vi till vår favorit-second hand och så åkte vi tåget hem då A var tvungen att åka på ett jobbmöte. Lillasyster var superenergisk och var jätteduktig med att gå själv hela vägen hem från tåget. Jag förmodar att kombinationen gummistövlar, regnställ och mängder av vattenpölar som hon fick hoppa och springa i bidrog till hennes glädje och energi… 

Idag så har även A varit ledig och vi har bland annat hunnit med en härlig skogspromenad i det härliga höstvädret. Det blev en riktig energiboost inför gråare och regnigare dagar!

Vad vi gör resterande del av veckan återstår att se. Förhoppningsvis något som gör att dagens härliga känsla hänger kvar ett tag till. 

Snälla bus på Halloween 

Nu börjar det närma sig amerikanska Halloween och svenska Allhelgona och många undrar när det är dags för att ladda upp med godis så man slipper bus om det kommer några monster och annat otyg och knackar på. En del anser att ”bus eller godis” alltid ska vara den 31 oktober, andra anser på fredagen den veckan, dvs dagen innan vi svenskar firar allhelgona (vilket alltid är en lördag) och andra menar att det ska vara dagen innan. De lärda lär tvista om detta till dödadagar men enligt denna sida så är det kvällen innan allhelgona som gäller, dvs i år blir det på fredag nästa vecka. 


Det här med att klä ut sig har inte mina barn missat och frågade om de inte kunde få gå. Jag pratade med några andra familjer på gatan och tillsammans kom vi överens om att följa råden i artikeln jag hänvisade till tidigare. Barnen ska få gå till varandra och ringa på. Det känns som om det skulle bli lite lagom. Då började jag fundera på vad de skulle kunna göra för bus om någon valde ”bus” och jag började googla. De elaka busen man hört talas om väller upp överallt när det handlar om bus till halloween, men det är desto svårare att hitta några snälla. Tillslut hittade jag i alla fall några snälla här
Har du några andra tips?

Och vad ska ni göra?

Nästa vecka är det höstlov på skolorna och jag har tänkt vara ledig hela veckan med tjejerna. Hösten har varit intensiv och jag känner verkligen hur mycket jag behöver det här. Och jag märker hur mycket barnen behöver det. Särskilt Lillasyster har varit väldigt trött och väldigt jobbig i allmänhet plus otroligt mammig. Treårstrotsen är jobbig för oss alla, men trots allt är det nog värst för henne själv. A ska också vara ledig, men troligtvis inte mer än torsdag och fredag, vilket får mig att känna mig besviken då vi från början hade sagt att vi skulle vara lediga hela familjen. Sedan skulle han bara jobba måndagen eller tisdagen för att sedan bli både måndagen och tisdagen. Och igår så fick jag veta att han hade svårt att vara ledig på onsdagen. En anledning till att vi sagt att vi skulle vara lediga var att vi ville passa på och utnyttja föräldradagar innan de brinner inne under nästa år. Fast redan när vi pratade om det så verkade A inte så värst brydd om att dagar skulle brinna inne, vilket det i och för sig kommer att göra oavsett om han är ledig dessa dagar eller ej. Och det stör mig. Det stör mig att han inte tycks bry sig så mycket om tjejerna. Att jobbet är viktigast. Som idag, efter att han för första gången sedan Lillasyster var en liten, liten plutt var lämningen imorse jobbig för honom. Hon grät och var ledsen och var allmänt inte på humör. Under dagen på förskolan hade allt varit bra, men när jag hämtade henne… Jag har aldrig varit på maken! Stackars lilla barn, jag kände inte igen henne! Och jag insåg att hon nog skulle må bra av att stanna hemma resten av veckan. För A var det den naturligaste sak i världen att vi skulle fråga farmor om hjälp. För mig var det inte lika naturligt. Särskilt som både hon och farfar har blivit så pass dåliga de senaste gångerna som de varit sjuka, och om det är något sådant som Lillasyster är på väg att få… Samtidigt så har jag så sjukt mycket jag måste få avklarat – en deadline, fakturering och annat fix för att jag ska kunna vara ledig nästa vecka, ta fram sammanlagt tre dagars utbildningsmaterial… Jag vill göra allt för att få allt det här avklarat och lämnat bakom mig för att på så vis verkligen kunna vara ledig nästa vecka. Men då kan jag ju inte stanna hemma med vab. Och han… 

Samtidigt med detta så hade jag velat planera in något särskilt för nästa vecka. Jag hade velat åka iväg på en övernattning eller något, men jag tycks vara den enda i familjen som vill det. Vi (/jag) hade tidigare pratat om att åka till Stockholm och/eller Eskilstuna, men nu blir det inget. Jag vet ju inte ens hur han kommer att jobba! Dessutom så vill ju E aldrig åka iväg någonstans… Och frågar jag nu A om vi ska hitta på något så är det enda han pratar om är städning av källare. Jippieyey vad roligt. Ett i-landsproblem, jag vet. Men ändå. Sommaren var inte så upplyftande. Hösten har varit tung och stressig och kommer att fortsätta vara det fram till jul. Och jag har verkligen försökt få till något som livar upp den gråa vardagen, men icke. Ingen respons. Inget intresse. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det.