Tomhet

Inför veckan i Grekland hade jag beslutat mig för att göra ett sista försök att få med A på båten gällande ett sista försök till ett tredje barn. Känslan för hur jag känner för tillfället är rätt talande för hur framgångsrikt det blev. Tomhet. Sorg. Ilska. Uppgivenhet. Han står orubblig. Det blir inga fler försök. Jag är egentligen inte förvånad men det känns likväl jobbigt för det. Jag vet att jag borde vara tacksam för de två barn jag har, och det är jag, men längtan… Vad gör man med den? Förtränga, stoppa undan, ignorera? Om det vore så enkelt! Tänk om det vore som att slå på en lampknapp, ON/OFF.

ON: ”Nu är det passande, nu vill jag ha barn!”.

OFF: ”Nu är det inte lämpligt att vilja ha (fler) barn, nu stänger vi av känslorna och längtan!”

Tänk vad skönt livet vore då! Så enkelt!

ON: ”Idag ska jag bara vara glad och positiv!

ON: ”Nu ska jag inte älta något”

ON: ”Idag är jag energisk”

ON: ”Nu ska jag inte bli arg”

Till råga på allt så har jag ägglossningskänningar. I vanlig ordning, precis som jag alltid har ca två veckor efter senaste mensstart. Varför måste jag ha det nu när jag tydligen är för gammal för att få barn? Med tanke på att jag hade lågt AMH redan för fem år sedan så borde, skulle man i alla fall kunna tro, det vara minimalt idag. Ja, tom obefintligt. Och min fertilitet lika med noll. Men samtidigt, regelbunden mens, betyder det att kanske, kanske finns det något litet hopp kvar? Ett minimalt, men ändå ett hopp? Det sjuka i det hela är att jag, samtidigt som jag försöker hitta ”lösningar” till att få göra ett sista försök inte vill tvinga honom till något som han inte vill. ”Lösningarna” är många:Ultimatum. Det som talar emot är att jag inte har något bra alternativ till ett försök till. Lämna? Att lämna A är en sak, men jag har ju två barn till att ta hänsyn till. Och att lämna skulle inte egentligen medföra att jag automatiskt skulle kunna bli gravid. Och dessutom, ensamstående trebarnsmorsa… Nej, det är inget alternativ. Förfalska hans namnunderskrift och göra ett försök. Hmm, det skulle kunna vara en lösning, men om det lyckades, hur skulle jag förklara det med tanke på att jag direkt efter att Lillasyster föddes så satte jag in spiral då jag vid det laget inte kunde tänka mig fler barn. Fick näst intill panik vid bara tanken. Men det var då det. Just vad det gäller spiralen så är det också en sak som känns så fel. Varför ha något som idag strider mot mina innersta önskningar? Som tar bort de sista möjliga chanserna att min längtan stillas? Jag har haft mina funderingar på att helt enkelt ställa A mot väggen. Vill han vara hundra procent säker på att det inte blir fler barn så får han se till att skydda sig mot det. Men på något sätt bär det mig emot. Frågan är varför? Just nu är det ju egentligen det motsatta. Jag får fortsätta älta det hela ett tag till. Kanske gör jag det sistnämnda. Då blir det helt och hållet hans beslut. Och skulle det bli kondom, får han ta det, inte jag. Och jag slipper ha något främmande i min kropp bara för att förhindra något som han vill förhindra, och jag vill det motsatta. Och skulle han anse att sannolikheten är så liten att det inte behövs, ja, då får jag hoppas att det osannolika händer ändå, trots allt… Trots att jag är gammal. Trots att han inte vill. Trots att vi egentligen borde vara nöjda, både två. Trots att sannolikheten är så gott som obefintlig att det skulle ske. Men är det rätt? Har jag rätten att dumpa det ansvaret på honom? Och vad skulle ett sådant agerande kunna leda till? Vågar jag ta den risken? Frågan är helt enkelt, vilket val, oavsett efterföljande konsekvenser skulle jag ha lättast att leva med? Vilket val skulle jag, om det sedan visade sig vara ett felaktigt, vara den jag ångrade minst?

Annonser

Flyg din Kos

I fredag åkte vi till Kos, på fredag, dvs midsommarafton (=imorgon) är det dags för hemresa. Innan vi åkte var det varmt och skönt hemma, denna vecka har det varit kallt och regnigt. Här regnade det med skurar under första dagen, men med varma temperaturer var det underbart att bada ändå. Sedan dess har värmen hållit i sig, dvs 23-28 grader, dygnet runt, och mestadels sol. Underbart!

I vanlig ordning är det charter och all inclusive. Denna var väl ok, men helt klart den sämsta hittills. Det kändes som om den där lilla tanken på barnen saknades, att mycket låg kvar på de vuxnas ”nöjen”, dvs alkohol. På Rhodos tex där vi var förra året fanns det popcorn som snacks. Det fanns frukt, smörgåsar och andra lämpliga mellanmål för såväl stora som små. Här? En av tre barn erbjöd glass. Och stundvis hade de kakor, men de gick åt på en gång så det var bara korta perioder som det var möjligt att få. De två övriga barerna erbjöd enbart dryck, och då främst sådana med alkohol. På såväl Kreta som på Rhodos hade restaurangen olika teman varje kväll, så var inte faller här. Maten var rätt lik från dag till dag. Och jämfört med de andra så känns inte denna resa lika prisvärd. Men i övrigt så har det varit en trevlig vecka och det har varit underbart att få koppla bort alla måsten, jobbet, matlagning, städ och tvätt, fuktskadade tvättstugor, rapporter och allt vad det nu är, och bara fått vara med familjen och ha det bra

Smultronställen

Att resa i jobbet har sina för- och nackdelar. En av fördelarna är att lyckas man ta sig utanför hotellet efter arbetsdagens slut kan man hitta smultronställen där man minst anar det. I veckan var jag i Landskrona. Andra kvällen tog jag mig en promenad runt citadellen. Jag blev helt såld! Visst, solnedgången var fin och tog lite andan ur mig, men det som fick mig att falla pladask var koloniområdet. Så pittoreskt, så idylliskt, så otroligt sagolikt! Tyvärr lyckades jag inte få till så många bra kort, men här är i alla fall några halvbra med mobilkamera på utsikten ut mot havet och även ett par av de underbara små sagohusen och trädgårdarna

Pepp?

Snarare motsatsen. Någon har skakat den. Min dator blev nersprutad fastän jag höll flaskan en bit ifrån datorn, när jag skulle öppna flaskan. Mina byxor är genomvåta. Jag är sur. Och orolig, har jag en fungerande dator imorgon när jag ska hålla utbildning?

Sitter och läser Expressen och kan inte låta bli få igång hjärnverkstaden med följande artiklar:

Väntar sitt 21:a barn

Hur hinner de både få vuxentid dagligen och en dejt i månaden? Och vem tar hand om barnen? Känner de att de har möjlighet att ge någon kvalitetstid med något av sina barn någon gång? Det känns lite svårt att tro. Jag skulle sakna det, både som förälder men framförallt som barn. Och så pratas det om stora barngrupper! Då är det i alla fall fler vuxna än bara två… Och så:

Lever de på chips???

De äter ju en påse var/dag med undantag av den allra minsta. Undrar om chipsen räknas in i deras matbudget?

Den andra artikeln jag reagerade på var denna om Liseberg

Jag vet egentligen ingenting om familjen ifråga. Och jag kan verkligen inte låta bli att tycka synd om barnet ifråga som har en lungsjukdom, eller familjen som troligtvis har fått anpassa sitt liv en hel del på grund av detta. Men. Det kommer alltid ett ”men”. Även om jag har relativt friska barn så brukar jag kolla upp vädret innan jag åker iväg nästan 20 mil för att gå på nöjespark, zoo, eller vad det nu kan vara. Att det skulle vara varmt i torsdags i Göteborg var knappt någon nyhet. Hade jag haft en tripp inplanerad det datumet så hade jag nog, med tanke på senaste veckornas väder, funderat både en och två gånger på min resa, och trots att mina barn är friska, om det verkligen var värt det med tanke på att destinationen är inget vattenland (även om man kan bli blöt där). Slutligen, när det är riktigt varmt så gör inte en tröja någon större skillnad för kroppen, annat än om den är svart (och därmed tar åt sig solenergi mer än en ljus) och sitter väldigt tight då luft isolerar. Tänk tex på beduinerna med sina många lager kläder ute i öknen. Vill man ha ett effektivt sätt att svalka av sig på, kör med det gamla tricket vid hög feber, dvs blöta trasor. Och extra effektivt ska det vara, har jag för mig, på de platser där pulsen känns som mest. Och de delar av kroppen som är viktigast att värma när det är riktigt kallt, dvs händer, fötter och huvud.

Att jag aldrig lär mig!

Jag kan tycka att kaffe luktar så sanslöst gott, men smaken… Jag har försökt, utan framgång, lära mig att gilla kaffe. Efter en riktig brakmiddag KAN det smaka ok med någon klunk sötad cappuccino och några få sorters iskaffe kan jag till och med bli sugen på, även om jag inte kan sträcka mig till att det smakar just gott. Idag var jag så enormt trött efter flera nätters dålig sömn och sena kvällar (delvis pga värmen) och några timmar på en stimmig strand med barnen (och den stress det blir av att själv vaka över två barn som ville vara på varsitt håll i vattnet). Jag var så trött att ögonen gick i kors och jag kände mig allmänt totalt ofokuserad, så jag drack en iskaffe. Det var ingen idé. Absolut ingen bra idé! Nu har klockan passerat midnatt och jag känner mig övertrött men uppe i varv. Att sova känns som en omöjlighet. Att jag aldrig lär mig att jag inte ska dricka kaffe på eftermiddagen! Det blir en lång dag imorgon…

A kommer äntligen hem imorgon från den tjänsteresa som han åkte på i måndags. Jag måste erkänna att jag saknar honom! Visst har det gått bra med allt, även om jag inte riktigt har lyckats få ihop mina timmar på jobbet. Min flex har minskat rejält, vilket känns jobbigt, men ännu jobbigare hade det varit om jag inte hade flexat och barnen hade fått vara på förskola och fritids under tiden som jag är på jobbet och åker till/från jobbet. Jag gissar på att det handlar om bortåt 50 timmar i veckan (40 timmar + lunch á 40 min + resor till/från jobbet och som varierar på mellan 40 och 60 min/dag en vanlig vardag utan några särskilda trafikhinder)

Under A:s frånvaro har min längtan, som vanligt, snurrat mycket i huvudet på mig. Den har inte vikt sig, däremot så har jag börjat komma vidare i processen. Acceptansen är närmare, men sorgen är större. Sorgen får mig att allmänt tappa lusten för det mesta. Jobbet, familjen, barnen… Jag skulle vilja ta upp det en sista gång med A, men jag tror inte att jag verkligen kommer att göra det.

Bästa morsan…

…hämtar barnen plus en kompis till Lillasyster redan vid tre, åker till leklandet Buslandet där vi är de enda besökarna. Barnen är glada för att bli hämtade tidigare och för att mamma hittar på något med dom. Mamman är nöjd med glada barn. Samtidigt som hon kan sitta och jobba i lugn och ro 😁

Jag sitter i bilen, på väg hem från jobbet. Telefonen ringer.

”Hej! Detta är X från äldreboendet Y. Din mamma är dålig. Hon har haft svårt att andas och haft kramper. Ambulansen är på väg och hon ska åka in till sjukhuset. Kan du åka till akuten och ta emot henne?”

Hjärtat fryser till is. Mamma!? Men det är ju 2,5 timmars resa till orten där mamma bor! Och barnen då? A åkte iväg på tjänsteresa imorse, är på flygplanet på väg till andra sidan av jordklotet, och…

”Jag är ju i Göteborg! Jag bor i Göteborg! Jag kan inte komma till akuten!”

”Men någon anhörig måste till akuten! Du måste dit!”

Jag försöker förklara, men pratar för döva öron. Rösten i andra änden upprepar gång på gång att en anhörig måste dit. De har försökt få tag på min syster som bor i närheten men inte lyckats få tag på henne. Jag lovar att göra mitt bästa. Jag lovar försöka få tag på min syster. Eller min andra syster, T. Fast de två systrarna är ju bittra ovänner. Eller så ringer jag min faster som bor bara 5 mil därifrån, jämfört med mina 25. Jag lovar ordna något. Försöker ringa systern, lyckas inte. Någon minut senare är jag hemma, försöker ringa min syster igen. Hon svarar inte. Men så ringer hon tillbaka. Jag berättar. Hon vet redan. De hade lyckats få tag på henne från boendet. Hon säger att hon har svårighet att ta sig till sjukhuset. Sedan hon fick sin stroke för ett antal år sedan hon inte köra så hon måste ta färdtjänst och hon vet inte om hon lyckas få tag på någon sådan. Jag erbjuder henne betala vanlig taxi, men ”det är lika svårt som färdtjänst att få tag på och tar lika lång tid”. Hon säger att hon ska ta färdtjänst.

En liten stund senare ringer hon igen. Hennes sambo ska köra henne, ”fast han är hemma och är sjuk”. Jag erbjuder mig att försöka få tag på äldsta systern, T, och fråga om hon kan åka in. Hon vill absolut inte att jag gör det.

”T skulle bara riva hela stället och göra allt värre”

Jag kontaktade T och även den näst äldsta systern, N och informerade dom om vad som hänt. Den yngsta blev, som väntat, lite sur för det. Men det får vara hennes problem .

Nu, ett antal timmar senare är jag färdig för sängen. Mamma mår bättre men får stanna kvar på sjukhuset över natten. Och i och med att värsta oron släppte släppte också spänningarna och det blev lättare att andas. Samtidigt kom skuldkänslorna. Och tankarna. Gjorde jag fel som inte åkte? Vilken dålig dotter jag är!

Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

Längtan har varit lugnare ett tag nu, men det där brevet i kombination med mens har blåst upp den igen. Jag ser ett samband där längtan växer sig starkare just vid och efter mens för att däremellan bli lite lugnare. Men nu… Tankarna far runt. Hur ska jag få A att ändra sig? Tänk om vi ändå bara kunde göra ett försök? Ett endaste ynka? Vad är sannolikheten att det lyckades? Och skulle det inte vara lättare att gå vidare om vi i alla fall hade försökt och inte bara kastat bort alla tre? Men samtidigt, för varje försök skulle vi ”kasta bort” 16 000 kr, dvs den summa som en återföring kostar på vår klinik. För den summan kan man göra rätt mycket annat kul. Eller ”måsten”. Och vi är ju ändå rätt gamla. JAG är gammal. Och trött. Och saknar tålamod och ork med det som är. Varför ska det vara så f*at svårt att bara gå vidare? Att acceptera och lämna det bakom sig? Varför fortsätter jag bara att älta? Hur gör man för att sluta? Det är så lätt att säga, så enormt svårt att göra