Andra arbetsdagen på nya jobbet är avklarad och jag har redan hunnit få förfrågning om att göra uppdrag på tre olika platser, två dagar vardera på samma tre datum… Jag har även redan hunnit hjälpa en kollega med att ta fram lite material till en presentation och jag har även hjälpt samma kollega att komplettera en utbildning som denna kollega skulle ha inom en snar framtid, och som inte var komplett än innehållsmässigt. Jag har även hunnit med att ha ett kundmöte och jag tror att jag lyckades sälja lite vid denna, men viktigast av allt, det kändes som om jag lyckades få kundens förtroende plus att jag kände mig väldigt trygg och säker i det aktuella uppdraget. Kort sagt, det känns bra och än så länge trivs jag förträffligt! Men så är jag också fortfarande i snekmånadsfasen…

En undran

När jag avslutade min gamla tjänst i förra veckan så fick jag be om att få ett arbetsintyg, vilket för mig kändes konstigt. Dels så har jag varit på företaget i nästan tre år, dels så är det något som krävs av A-kassa och dylikt om man skulle bli arbetslös och därmed något som de allra flesta ber om att få när de lämnar ett företag, oavsett anledning till att de lämnar. Min chef tycktes bli förvånad över min begäran, men skrev upp det på en lapp. Nu återstår att se om jag får någon och i så fall vad det kommer att stå på den. Det återstår att se om det enbart kommer att vara just ett intyg eller om det är ett betyg med omdöme över det jag har gjort. Fast det är klart, min fd chef ansåg ju inte att jag hade gjort något under min tid på Företaget…

I vilket fall, det kändes konstigt att behöva be om det. Jag har haft ett antal tjänster innan och samtliga av dessa som har pågått en längre tid än två månader har jag fått ett betyg ifrån, och det helt utan att behöva be om det. 

Hänsyn och respekt

Jag har så många gånger funderat på olika föräldrars uppfostran och i vissa fall brist på uppfostran. Jag är inte ensam om det, jag tror de flesta reagerar på andra föräldrars sätt att vara just föräldrar och hur de uppfostrar sina barn. Något som jag såg under min tid som lärarvikarie (i ett annat liv, en annan tid för evigheter sedan) och som jag  förundrades och förfärades  av var många elevers egoism, självcentrerade synsätt och brist på respekt och förmåga att visa hänsyn till andra. Detta är något jag fortsatt att reagera och förundras över. I dagens GP skriver Joakim Lamotte en krönika om detta. Och jag, jag kan inte annat än att hålla med honom.

Hur tror ni att era barn ska lära sig folkvett om ni själva inte kan bete er som folk? Skärp er.”

Har ont i magen. Mår illa. 

Jag hade tänkt lyssna på någon av sommarpratarna medans jag plockar lite i huset, men så i SR-appen så råkar jag ramla över P3-dokumentären Fallet Bobby som jag börjar lyssna på. Jag minns inte så mycket av det hela, men jag tror mig minnas bilden som visades i media på den lille mörke killen. Jag tror mig minnas en bild på Bäckebols parkering, men är inte helt säker på att det minnet tillhör denna historia. Det jag hör får mig att bli rädd. Rädd för den värld vi lever i. Rädd för den ondska som finns här. Rädd för den ”rättvisa” som vi har i Sverige. Tio år fick mamman och styvpappan för det dom hade gjort mot den lille, försvarslöse pojken. Ett straff på tio ynka år. Redan efter sex år släpptes de fria. Sex år! Var är rättvisan i det hela? De kan idag gå omkring i samhället som fria människor, människor som precis vem som helst. Precis som du och jag. Visst, med skyddad identitet, men ändå! De kan fortsätta andas, röra sig, se årstiderna växla och ändras. De kan uppleva glädje och sorg. De får leva, med en fängelsevistelse på fjuttiga sex år i bagaget. Bobby i sin tur får inte uppleva något av detta. Han är död. Hans sista tid i livet var en enda plåga kantad av missär, misshandel och ren ondska. Bobby lever inte längre. Det gör hans plågoandar. Lever gör de två personer som är orsaken till hans död. Och de är fria. Fria att göra vad de vill. Och jag ber, jag ber till den Gud, eller de Gudar som kanske trots all ondska finns, att de ser till att dessa två personer aldrig kommer att göra en annan levande varelse illa igen. Jag ber att ingen annan någonsin ska behöva uppleva det som Bobby fick genomlida. Det eller något liknande. Jag ber, men ändå vet jag att så kommer att ske. Jag vet att det sker. Jag ser ingen rättvisa i det. Jag kan inte förstå det. I en viss religion pratar man om att Gud är god, och att Gud har gett människan den egna viljan och att det är upp till varje människa att använda den rätt. Men Bobby då? Var hamnar han? Han hade ingen egen vilja. Han hade inget val. Och idag är han död. 

Tänk om någon ser mig?

Nu är jag inne på min tredje lediga dag innan nya jobbet börjar. E har varit i skolan (men inte fritids) dessa dagar (8-12)medan Lillasyster har varit hemma med mig. Jag och Lillasyster varit iväg dagligen och fixat ärenden. Varje gång jag åkt iväg har jag känt mig skyldig och som om jag gjorde något man inte fick, trots att så inte är fallet. Jag har avslutat min gamla anställning och jag är anställd sedan den dryga veckan tillbaka på nya, och där har de helt varit med på notera att jag tag några dagar ”off” innan jag börjar jobba på riktigt. Det är lustigt det där…

Jag känner allt mer att det var bra att ta dessa dagar ledigt. Dels så jag veckan kantats av förkylningar, dels så har jag nog behövt ”koppla bort” Företaget. Igår tex så snurrade vissa händelser runt i huvudet på mig, händelser som jag inte tänkt på på länge. En sådan händelse var var en som hände förra hösten och en chef kom fram till mig och högt och tydligt deklarerade att jag ”skulle ut ur byggnaden” då dennes team skulle få komplettering med en konsult och en annan person hade pga omorganisationer fått andra arbetsuppgifter och därmed behövde sitta närmare sina kollegor (vilket för denne person innebar en flytt på ynka 4-5 meter, dvs en skrivbordsstadiet). Och ut skulle jag innan veckan var slut. Den där känslan som jag kände då, känslan av att bli utkastad, kom tillbaka och när den kom så kunde jag inte hålla tårarna borta. Jag kände mig så vilsen, så ensam, så utlämnad vid det tillfället. 

Jag hoppas att dessa senaste dagars grubbleri har varit mitt sista steg av att hantera de känslor och händelser som jag behandlat och att jag nu verkligen är klar för att gå vidare! 

Jag ser att det senaste året har varit oerhört tufft för mig. Det jag varit många olika saker som varit. Kanske är det så att jag har varit bidragande till att det blev som det blev. Kanske är omgivningens uppfattning av saker och ting annorlunda. Men ärligt, det spelar ingen roll. Det senaste året har jag upplevt vara jobbig. Djävulskt jobbig. Jag har kännt mig utkastad. Oönskad. Hatad. Orättvist behandlad. Utfryst. Allmänt illa behandlad. Nedtryckt. Nervärderad. Orden, och känslorna är många. Alltför många. Och jag tycker oavsett vems fel det är att det blev som det blev, att det inte är ok. Ingen, absolut ingen, ska behöva känna sig så! 

Och jag? Jag är lycklig, och tacksam över att det nu ligger bakom mig. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva känna något sådant igen!

Tack och hej

Nu är det slut. Idag var det tack och hej och nu har jag några dagar med ledighet innan nya jobbet börjar. Dagens myndighetsbesök gick bra. Det blev inte många anmärkningar, men det som blev blev på saker som jag anmärkt på tidigare och som jag inte fått något medhåll på. Det bästa av allt är att myndigheten kom fram till det själva, helt utan min medhjälp 😊 Fast det är klart, det kommer garanterat vara så att vissa på företaget kommer tro att det är jag som har sagt något…

Igår var det avtackning. Något som jag då reagerade på var att vd:n, som under några månader under förra året varit min chef verkade bli lite rörd och ”fuktig i ögonen”. Samma vd som på två månader inte sagt något om att jag hade sagt upp mig…


Själva avtackningen gav i stort lite bitter eftersmak. Ungefär 2/3 av de som bjudits in hade tackat ja, ett antal hade svarat ”tentative” men bara 1/3 kom när det väl kom till kritan. Genast kom de negativa tankarna. Men oavsett, vissa som jag nu sagt hej då till har känts genuina. Hos dom har jag känt att de har uppskattat mig och det jag har åstadkommit. Det är dom jag får fokusera på

Trött. Har bakat idag. Imorgon bitti ska jag garnera de två tårtorna. Det är min avtackning imorgon och då tänkte jag bjuda på mina egengjorda tårtor. En björnbärsmoussetårta och en ”vanlig” hallontårta. Jag har aldrig testat att göra björnbärsmousse innan så den blir spännande… Även den andra blir lite spännande då jag har gjort en glutenfrivariant, vilket jag heller aldrig har gjort innan. Jag hoppas komma ihåg att lägga in bilder, och recept imorgon. 

Idag anlände P-A, den person som för herrans många år sedan fick in mig på det specialområde som jag jobbar med idag. Han var min första chef inom ämnet. Vi har fortfarande än idag kontakt så när han skulle på utbildning här i Göteborg så frågade han om han fick sova hos oss, och det är klart han fick! Det känns dock lite konstigt, vi har ju ändå inte träffats på bortåt, kan det vara fyra år? I vilket fall, han kommer att vara här nu i tre nätter. 

Reflektion 

Sitter på tåget på vägen hem efter två intensiva dagar med kick-of med nya jobbet. Det känns bra. Jag känner mig väldigt välkommen. Det känns som en bra firma. Och bra kolleger. Ja, det känns bra! Jag kommer nog kunna trivas. 

Redan nu har flera personer från de andra kontoren varit framme hos mig och frågat om jag eventuellt skulle vilja/kunna ta och hjälpa dem i deras projekt med min kompetens, och det är ju kul! Det tycks även bli till att hjälpa ett företag där jag var och gjorde en skoluppgift på när jag gick på gymnasiet. Det allra roligaste är att just den skoluppgiften var inom det område som jag idag jobbar inom! Så det kommer verkligen att bli kul!

Konferensanläggningen vi var på var mysig. Maten var god och just konferenslokalerna älskade jag! Supermysigt var det! 


Huvudet är helt tom, samtidigt som den är full. Det har varit två intensiva dagar. Men bra. Stämningen bland personalen känns avslappnad, familjär. Jag tror, och jag hoppas att jag kommer att trivas

Just nu känner jag mig som en urvriden trasa. Även om det är två dagar kvar på Företaget så hade jag mina två avslutningssamtal idag, en med min chef och en med en representant från HR. Den med chefen var egentligen inte så givande för någon. Jag känner inte att jag har så mycket mer att säga. Chefen i sin tur sade sig anse att ”Allt hade fungerat bra den senaste tiden” och att jag verkligen hade jobbat in i det sista och inte tacklat av. Förhoppningsvis menade hon det också. Jag har ju försökt avsluta med flaggan i topp just prestationsmässigt och vad det gäller hur jag agerat i allmänhet… Tja, jag har nog allmänt varit antingen mitt lugna jag i de flesta situationer och i situationer där jag tidigare skulle blivit irriterad (typ när jag mer eller mindre blev ignorerad genom ett helt möte som jag var sammankallad till) bara sket i det och visade ingen reaktion över huvudtaget utan försökte vänta ut de andra. 

Det som däremot tömde min energi var samtalet med HR. Jag hade först tänkt förbereda mig inför det, men bestämde mig för att ta det som det kom. Jag hade satt en bild av att inte säga så mycket om allt som varit, men redan  vid första frågan 

”Varför slutar du här på Företaget?”

började mina tårar forsa och sedan bubblade allt ur mig (ok, inte riktigt alla detaljer, men ändå). Och det var en lättnad. Hon som intervjuade mig verkade bli rätt förskräckt över det jag berättad om min upplevelse över det senaste året. När jag gick därifrån bortåt 1,5 timmar senare så var jag lättad. Totalt utsjasad och färdig, men samtidigt lättad. Nu känner jag mig verkligen klar för att gå vidare. Klar för att hitta glädjen i mitt yrke. Och passionen. Klar för att lämna allt bakom mig och gå vidare. 

Idag när jag höll på och tömde min dator så hittade jag anteckningar som jag gjort vid några tillfällen när det varit jobbiga situationer. Den första skrev jag inför det där första mötet där i november. Det där mötet som totalt knäckte mig och som fick mig att tvivla på allt det jag trott på och allt det som jag trott var ”jag”. När jag läser dessa anteckningar så här med perspektiv slås jag av att det jag läser där är precis det min kollega har sagt om mig! I och med att man kan läsa datumet för när det sparats så ser man att det skrevs innan det där mötet. Jag har inte sett det så innan, det har varit alltför mycket känslor involverade. Men nu, med perspektiv så kan jag inte låta bli att börja fundera. Hur kan det bli så här? Hur kan två personer uppleva mer eller mindre likadant om den andre? Hur kan det bli så att både tycker att den andre är kort i tonen, visar tydlig motvilja, stormar ut från möten etc, samtidigt som både anser att en själv inte har gjort något av det? Hur kunde det bli så här?