Bra

Jag borde sova, ska upp tidigt imorgon för att sätta mig i bilen, köra 20 mil till en kund, delta vid en aktivitet hela dagen och därefter köra de 20 milen hem igen. Jag ska gå upp klockan 5 imorgon. Men jag vill bara skriva lite först. 
Jag mår bra nu! Jag känner viss stress. Det är ju så mycket nu med allt som är nytt. Och så rollen som konsult med allt vad det innebär. Och oron över att inte vara bra nog, att jag visar mig vara så dålig som jag fått för mig under mitt sista år på Företaget. Och så den riktiga stressen med alla projekt. Min chef förvarnade mig om att det kunde bli lite väl lugnt min första tid som konsult. Jag kan väl intyga att så absolut inte är fallet! Snarare tvärtom. Jag får börja säga nej till jobb om jag inte ska börja jobba alltför många timmar i övertid. Och så är det så skönt att jag känner (i alla fall än så länge) att jag duger. Att jag är bra som jag är. Att kollegor med andra expertisområden vänder sig till mig när de har frågor som rör mitt område. 
Jag trivs med det här! Det jobbiga är att få ihop det med familjen. Särskilt framöver när det blir en hel del resor. Men det ska nog gå bra. Jag trivs. Just nu känns det som om jag kanske, kanske, kan ha hittat rätt

Nej, vi ska inte separera!

Igår skrev jag detta till syrran:

Jag måste fråga dig, har mamma sagt något om att jag och A skulle gå isär? När jag ringde henne för att säga att jag inte skulle komma till Staden imorgon utan på fredag nästa vecka så frågade hon hur det kom sig att vi skulle gå isär. Jag kan säga att det finns inte det minsta lilla uns sanning i det! Mig veterligen har inte A heller några sådana tankar! Det är något hon helt och hållet har hittat på, eller att någon har sagt något om något helt annat och så har hon utifrån det tolkat det som hon själv vill, eller något. Jag kan erkänna att jag blev rejält arg när hon frågade det, att hon ö h t trodde det. Det är inte första gången som hon har fått för sig saker om mig och istället för att ifrågasätta det hela så tror hon det allra värsta. När jag blev arg och berättade hur ledsen JAG blev över att hon alltid tror det värsta om mig och min familj så började hon:

”Åh, jag blir så ledsen när du är arg!” 

men arg, ledsen och besviken som jag var så sa jag att hon får vara hur ledsen hon vill för att hon ska veta hur ledsen jag blir över att bli anklagad för saker och att hon tror saker utan att ifrågasätta eller fråga mig om det verkligen kan ligga någon som helst sanning i det hela. För som det har varit så har det inte varit att hon har frågat om det hon har fått för sig är sant utan hon har vid flera tillfällen rent ut sagt att det är så det är, att det är sanningen och att jag t.o.m. kanske ljuger för henne men hon vet… Då skyllde hon allt på en dröm (jaha, så hon tror på allt hon drömmer, mer än hon tror på mig) och senare skyllde hon på att hon trodde det för att när jag ringde i förmiddags om att jag skulle komma imorgon inte hade tagit mig tid att prata och för att ”jag lät så konstig i telefonen”. Det kan ju vara så att det satte hennes alldeles för vilda fantasi igång men jag hade ju ändå sagt att jag ringde från jobbet, att jag inte kunde prata länge just för att jag var på jobbet, men att jag ville ringa och bara erbjuda mig att hjälpa till när jag för en gångs skull fick möjlighet. 
Visst, det är kanske hennes demens som spelar ett spratt, men det är kanske hennes gamla problem som kommer upp? Jag minns att pappa berättade för mig vid några tillfällen att mamma då mådde sämre och hade börjat inbilla sig saker och ting (som tex att han var med andra kvinnor) och vid ett tillfälle så berättade han att han funderade på försöka få henne inskriven på psyket då hon var så djupt inne i det hela och inbillade sig så mycket saker och att det blev mer och mer ohållbart

Jag vet att det kan vara sjukdom som gör att det bli så här, men jag känner att jag orkar inte ta det. Jag orkar inte att bli anklagad för olika saker, särskilt när det inte finns någon som helst grund i det hela. Jag känner mig som en hemsk dotter som inte orkar låta henne komma hit så mycket som hon önskade, men hon väntar sig att bli servad och varje gång som hon är här så är hon ledsen för att hon känner sig så orättvist behandlad av än den ena, än den andre och för att hela världen är emot henne och… Jag känner mig verkligen som sämsta dottern i världen när jag inte finns där för henne, men jag orkar inte! Jag orkar inte förklara mig, jag orkar inte! Just nu har jag fullt upp med att få vardagen att gå ihop med barn, familj, huset, jobb och allt annat som är. Just nu är jag inte stark för fem öre. Mitt förra jobb har tagit så mycket energi från mig! Nu har jag iochförsig  nytt jobb, men allt är nytt, det är mycket jag behöver lära mig i form att olika datasystem, rutiner och dylikt, jobbet som konsult innebär en del resor och jag kommer även att hålla en del utbildningar vilket bara det kräver en hel del i form av planering etc. Samtidigt så tar hämtning/lämning av barnen dubbelt så lång tid nu när Lillasyster går på dagis i ena änden av samhället vi bor i och E går i förskoleklass i ett helt annat område. Och även om det är kanske 400m fågelvägen så är det betydligt längre när man kommer med bil, som jag gör. Tidigare så var de ändå i samma byggnad och det var enkelt att vara effektivare med hämtning och lämning. Så även om jag har kortare resväg än tidigare, och dessutom slipper flaskhalsen Tingstadstunneln så tar hämtningen dubbelt så lång tid än tidigare när de gick på samma ställe. 

Trött. Glad. Nöjd. Det är tre år sedan sist. Rätt stora förändringar. En hel del nytt folk. Folk som aldrig setts innan. Folk som inte setts sedan grundskolan och som nu visade sig ha oss som gemensamma vänner. Folk med en väldigt nischad specialintresse och som under kvällen kom fram till att det visade sig vara samma, smala specialområde. 17 vuxna. 17 barn. Tre barn som var exakt lika gamla. Eller nåja födda inom en och samma vecka. 

Kräftskivan 2016 känner jag mig nöjd med!

Andra arbetsdagen på nya jobbet är avklarad och jag har redan hunnit få förfrågning om att göra uppdrag på tre olika platser, två dagar vardera på samma tre datum… Jag har även redan hunnit hjälpa en kollega med att ta fram lite material till en presentation och jag har även hjälpt samma kollega att komplettera en utbildning som denna kollega skulle ha inom en snar framtid, och som inte var komplett än innehållsmässigt. Jag har även hunnit med att ha ett kundmöte och jag tror att jag lyckades sälja lite vid denna, men viktigast av allt, det kändes som om jag lyckades få kundens förtroende plus att jag kände mig väldigt trygg och säker i det aktuella uppdraget. Kort sagt, det känns bra och än så länge trivs jag förträffligt! Men så är jag också fortfarande i snekmånadsfasen…

En undran

När jag avslutade min gamla tjänst i förra veckan så fick jag be om att få ett arbetsintyg, vilket för mig kändes konstigt. Dels så har jag varit på företaget i nästan tre år, dels så är det något som krävs av A-kassa och dylikt om man skulle bli arbetslös och därmed något som de allra flesta ber om att få när de lämnar ett företag, oavsett anledning till att de lämnar. Min chef tycktes bli förvånad över min begäran, men skrev upp det på en lapp. Nu återstår att se om jag får någon och i så fall vad det kommer att stå på den. Det återstår att se om det enbart kommer att vara just ett intyg eller om det är ett betyg med omdöme över det jag har gjort. Fast det är klart, min fd chef ansåg ju inte att jag hade gjort något under min tid på Företaget…

I vilket fall, det kändes konstigt att behöva be om det. Jag har haft ett antal tjänster innan och samtliga av dessa som har pågått en längre tid än två månader har jag fått ett betyg ifrån, och det helt utan att behöva be om det. 

Hänsyn och respekt

Jag har så många gånger funderat på olika föräldrars uppfostran och i vissa fall brist på uppfostran. Jag är inte ensam om det, jag tror de flesta reagerar på andra föräldrars sätt att vara just föräldrar och hur de uppfostrar sina barn. Något som jag såg under min tid som lärarvikarie (i ett annat liv, en annan tid för evigheter sedan) och som jag  förundrades och förfärades  av var många elevers egoism, självcentrerade synsätt och brist på respekt och förmåga att visa hänsyn till andra. Detta är något jag fortsatt att reagera och förundras över. I dagens GP skriver Joakim Lamotte en krönika om detta. Och jag, jag kan inte annat än att hålla med honom.

Hur tror ni att era barn ska lära sig folkvett om ni själva inte kan bete er som folk? Skärp er.”

Har ont i magen. Mår illa. 

Jag hade tänkt lyssna på någon av sommarpratarna medans jag plockar lite i huset, men så i SR-appen så råkar jag ramla över P3-dokumentären Fallet Bobby som jag börjar lyssna på. Jag minns inte så mycket av det hela, men jag tror mig minnas bilden som visades i media på den lille mörke killen. Jag tror mig minnas en bild på Bäckebols parkering, men är inte helt säker på att det minnet tillhör denna historia. Det jag hör får mig att bli rädd. Rädd för den värld vi lever i. Rädd för den ondska som finns här. Rädd för den ”rättvisa” som vi har i Sverige. Tio år fick mamman och styvpappan för det dom hade gjort mot den lille, försvarslöse pojken. Ett straff på tio ynka år. Redan efter sex år släpptes de fria. Sex år! Var är rättvisan i det hela? De kan idag gå omkring i samhället som fria människor, människor som precis vem som helst. Precis som du och jag. Visst, med skyddad identitet, men ändå! De kan fortsätta andas, röra sig, se årstiderna växla och ändras. De kan uppleva glädje och sorg. De får leva, med en fängelsevistelse på fjuttiga sex år i bagaget. Bobby i sin tur får inte uppleva något av detta. Han är död. Hans sista tid i livet var en enda plåga kantad av missär, misshandel och ren ondska. Bobby lever inte längre. Det gör hans plågoandar. Lever gör de två personer som är orsaken till hans död. Och de är fria. Fria att göra vad de vill. Och jag ber, jag ber till den Gud, eller de Gudar som kanske trots all ondska finns, att de ser till att dessa två personer aldrig kommer att göra en annan levande varelse illa igen. Jag ber att ingen annan någonsin ska behöva uppleva det som Bobby fick genomlida. Det eller något liknande. Jag ber, men ändå vet jag att så kommer att ske. Jag vet att det sker. Jag ser ingen rättvisa i det. Jag kan inte förstå det. I en viss religion pratar man om att Gud är god, och att Gud har gett människan den egna viljan och att det är upp till varje människa att använda den rätt. Men Bobby då? Var hamnar han? Han hade ingen egen vilja. Han hade inget val. Och idag är han död. 

Tänk om någon ser mig?

Nu är jag inne på min tredje lediga dag innan nya jobbet börjar. E har varit i skolan (men inte fritids) dessa dagar (8-12)medan Lillasyster har varit hemma med mig. Jag och Lillasyster varit iväg dagligen och fixat ärenden. Varje gång jag åkt iväg har jag känt mig skyldig och som om jag gjorde något man inte fick, trots att så inte är fallet. Jag har avslutat min gamla anställning och jag är anställd sedan den dryga veckan tillbaka på nya, och där har de helt varit med på notera att jag tag några dagar ”off” innan jag börjar jobba på riktigt. Det är lustigt det där…

Jag känner allt mer att det var bra att ta dessa dagar ledigt. Dels så jag veckan kantats av förkylningar, dels så har jag nog behövt ”koppla bort” Företaget. Igår tex så snurrade vissa händelser runt i huvudet på mig, händelser som jag inte tänkt på på länge. En sådan händelse var var en som hände förra hösten och en chef kom fram till mig och högt och tydligt deklarerade att jag ”skulle ut ur byggnaden” då dennes team skulle få komplettering med en konsult och en annan person hade pga omorganisationer fått andra arbetsuppgifter och därmed behövde sitta närmare sina kollegor (vilket för denne person innebar en flytt på ynka 4-5 meter, dvs en skrivbordsstadiet). Och ut skulle jag innan veckan var slut. Den där känslan som jag kände då, känslan av att bli utkastad, kom tillbaka och när den kom så kunde jag inte hålla tårarna borta. Jag kände mig så vilsen, så ensam, så utlämnad vid det tillfället. 

Jag hoppas att dessa senaste dagars grubbleri har varit mitt sista steg av att hantera de känslor och händelser som jag behandlat och att jag nu verkligen är klar för att gå vidare! 

Jag ser att det senaste året har varit oerhört tufft för mig. Det jag varit många olika saker som varit. Kanske är det så att jag har varit bidragande till att det blev som det blev. Kanske är omgivningens uppfattning av saker och ting annorlunda. Men ärligt, det spelar ingen roll. Det senaste året har jag upplevt vara jobbig. Djävulskt jobbig. Jag har kännt mig utkastad. Oönskad. Hatad. Orättvist behandlad. Utfryst. Allmänt illa behandlad. Nedtryckt. Nervärderad. Orden, och känslorna är många. Alltför många. Och jag tycker oavsett vems fel det är att det blev som det blev, att det inte är ok. Ingen, absolut ingen, ska behöva känna sig så! 

Och jag? Jag är lycklig, och tacksam över att det nu ligger bakom mig. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva känna något sådant igen!

Tack och hej

Nu är det slut. Idag var det tack och hej och nu har jag några dagar med ledighet innan nya jobbet börjar. Dagens myndighetsbesök gick bra. Det blev inte många anmärkningar, men det som blev blev på saker som jag anmärkt på tidigare och som jag inte fått något medhåll på. Det bästa av allt är att myndigheten kom fram till det själva, helt utan min medhjälp 😊 Fast det är klart, det kommer garanterat vara så att vissa på företaget kommer tro att det är jag som har sagt något…

Igår var det avtackning. Något som jag då reagerade på var att vd:n, som under några månader under förra året varit min chef verkade bli lite rörd och ”fuktig i ögonen”. Samma vd som på två månader inte sagt något om att jag hade sagt upp mig…


Själva avtackningen gav i stort lite bitter eftersmak. Ungefär 2/3 av de som bjudits in hade tackat ja, ett antal hade svarat ”tentative” men bara 1/3 kom när det väl kom till kritan. Genast kom de negativa tankarna. Men oavsett, vissa som jag nu sagt hej då till har känts genuina. Hos dom har jag känt att de har uppskattat mig och det jag har åstadkommit. Det är dom jag får fokusera på