Valborgsmässoafton

Det är många år sedan jag senast firade just Valborgsmässoafton, däremot så har jag firat annat just denna datum. Många gånger har det blivit att vi firat lilla mamma som fyller år två dagar senare, dvs den 2 maj. Så även gjorde vi idag. Mamma bjöd oss döttrar med familjer på restaurang. Nu var inte riktigt alla där, de två äldsta systrarna var inte på plats, inte heller mina två syskonsöner men resten vilket blev en skara på 14 personer. Dock så var alla med på presenten, ett par guldörhängen med diamanter och en jättevacker blombukett


För fem år sedan så firade vi också mamma som då fyllde 70 och var och hälsade på hos oss. Samtidigt passade vi på att fira fina svärmor som hade jobbat sin sista vecka innan pension. Och som grädden på moset så firade vi detta genom att ta firandefikat med dom genom att bjuda in dom som vittnen vid vårt bröllop. Så för fem år sedan blev vi man och fru. Det är inget vi direkt har firat varken då eller följande år. Vi är inte så romantiska av oss och främsta anledningen till att vi gifte oss var det juridiska fördelarna detta ger, särskilt om man äger bostaden ihop och man har barn. 

Men på något vis så känner jag att vi ändå har firat det. Vi har tagit ett ganska stort beslut. Eller för många är det kanske inte det men för oss är det det. Och egentligen så är jag inte säker på att det kommer att bli av. Mycket beror på A:s engagemang framöver. Jag vet att mitt jobb inte skulle bli glada, men jag bryr mig inte. Jag känner inte att jag är skyldigt dom ett dugg. Och jag har laglig rätt att göra så som vi funderar på. Jag har laglig rätt att ta ut föräldradagar på E i och med att vi fortfarande jag sådana kvar, förutsatt att jag använder dom också. I och med att hon redan är 6 så är det inte lång tid kvar innan de försvinner och varför inte då passa på nu, innan hon börjar ”riktiga” skolan och råkar ut för skolplikt, och åka iväg på en längre resa, tex till vår dröm, Nya Zeeland. Så, om allt går som planerna ser ut nu så kommer min 40 årsdag firas på andra sidan jordklotet ❤️❤️❤️

Tillbakablick

På Facebook kan man se ”minnen”, dvs saker man postade just den dagen men något tidigare år. Idag fick jag upp detta minne från förra året 


Tyvärr så kunde inte min nya grupp slå det. Långt ifrån. Under det här året hann jag med ett chefsbyte till. Till en chef som jag inte riktigt fungerar med. Snarare tvärtom. Och en enorm personkonflikt med det som var min ersättare under min föräldraledighet. 

Chefen jag har nu är bra för det område som vi jobbar med, samtidigt som det inte är någon bra chef för mig. Kanske är det en bra chef för de andra i gruppen, men inte för mig. Eller nåja, jag vet ju att i alla fall en av mina kollegor inte är så nöjd med vår chef, så jag är ju inte ensam. 

Hur som, året som varit har varit enormt tufft och jobbigt på många sätt och vis. Chefen som jag hade när jag började på företaget var noga med att intyga att jag aldrig skulle behöva hamna i en situation där arbetsbelastningen var för hög, och var det något jag tog upp som var jobbigt så erbjöd han sig att hjälpa mig att hitta lösningar, prata med vederbörande, eller vad det nu var som kunde behövas i just den situationen. Han behövde aldrig göra det. Jag klarade ut det ändå. Det blir ju så mycket lättare när man vet att man har någon stående bakom en, stöttandes och beredd att gripa in om det blev övermäktigt. Med min nuvarande chef jag jag inte känt minsta lilla tillstymmelse till det förtroendet eller det stödet. Tvärtom. 

Jag var på seminarium om stress igår. Det var så himla bra! Några saker som jag tog med mig därifrån var dels psykologens liknelse med ett rutigt papper. En ruta i pappret symboliserade en person och dennes arbetsuppgifter. Förstorade man upp denna ruta så att själva pappersarbete symboliserade en själv och de arbetsuppgifter som man har enligt sin arbetsbeskrivning. Och kort sagt, man ska hålla sig till sin arbetsbeskrivning, den är tydlig och Vidar vart gränserna går. Går man utanför gränserna, dvs utanför pappret så kan man fortsätta i all evinnerlighet. Och då blir man stressad. Så kort och gott, man ska hålla sig i sin ruta. Problemet är, om man som i mitt fall just nu, att jag vet inte vad som är min ruta… Och att jag inte får någon som helst stöttning eller guidning av min chef. Så jag vet helt enkelt inte var min ruta är. Personer jag träffar på på företaget tror att de vet, jag vet vad jag anser min ruta borde vara, men jag är fullständigt smärtfyllt medveten om att jag egentligen inte vet. Och då blir det en krock samtidigt som jag inte kan veta var min ruta tar slut och grannens ruta börjar. 

Mycket har som sagt var hänt. Det mesta har varit mycket jobbigt för mig. Men det har förhoppningsvis gjort mig starkare. I alla fall på sikt. Stundvis har jag varit helt raserad, men som vanligt så återhämtar jag mig och fortsätter därefter att tuffa på. Det har blivit svårare men jag lyckas. Den här gången har jag kommit en god bit på väg. Och framförallt, när jag kommer bort från allt det som varit, då kan jag ägna mig åt att bli starkare efter dessa motgångar

Så skönt

Visst är det skönt att höra att man inte är ensam! Att det finns fler som upplevt liknande. Kanske till och med med samma personer som en själv. För även om man redan innan vet att så är fallet så är det i alla fall så att jag börjar tvivla, reflektera, fundera men får man bekräftelsen på att problemet i alla fall inte enbart ligger på en själv, att även andra varit med om detsamma, ja, då blir det lättare att ta det. 

Det är lite som en som tidigare varit på företaget sa, folk är så lättkränkta. Och så kanske är fallet

Inkomster och utgifter

Jag kan erkänna att jag inte såg fram emot att det återigen var måndag. Dels att det ÄR måndag, dels efter förra veckans händelser men dagens tandläkarbesök gjorde ju inte saken bättre. Särskilt som jag skulle dit för att dra ut en visdomstand. Men det gick bra. Peppar peppar ta i trä. Vill inte ta ut något i förskott, skrockfull som jag är. Jag vågar inte ta ut något i förskott för då lär jag ju få inflammation och annat mys och det vill jag ju inte ha! 

Som vanligt på måndagar så jobbade jag bara halvdag för att därefter åka till tandläkaren. Jag passade på att äta lite lunch i Haga innan jag gick till det fasade besöket. Kan inte säga att den var så värst  speciell, men det mättade för stunden i varje fall. 

Vad det gäller tandläkarbesöket så hade tandläkaren nämnt den högsta sannolika kostnaden för jobbet. Nu blev det inte så farligt utan det blev hela 500kr billigare än vad hon sagt. Det gillar jag! Men dom pengarna kom till användning när jag besökte Villervallas outlet. 😳 

En annan bra sak med besöket inne i stan var att se träden på Järntorget, SÅ VACKERT!


När barnen var hämtade så åkte vi och köpte mammas födelsedagspresent från oss barn med familjer och i de fall där våra barn har blivit vuxna och har egna familjer så även deras familjer.  Vad svårt det var! Tänk att jag som knappt har smycken själv skulle välja ut ett smycke till mamma… Men tillslut blev det ett par örhängen i varje fall. Hoppas att hon kommer att gilla dom!

När vi kom hem upptäckte vi att brevlådan var nerkörd och trasig och blommorna jag planterat bredvid brevlådan hade rasat ner

Jag tog bilden först efter att ha försökt plocka ihop blomman. Den låg upp och ner från en början. Himla schysst att inte ens bry sig om att det smita från olycksfalls vårde 

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

Det känns bra

När jag vaknade imorse så var jag så trött på allt, så jag satte mig och skickade in mitt CV och personliga brev till två konsultfirmor. Nu, när dagen inte ens är slut så har både svarat. Den ena firman skulle kolla med sina samarbetspartners, den andre ska ringa upp mig på måndag för en telefonintervju. Även om det inte skulle bli något mer så vet jag i alla fall att jag på pappret är attraktiv inom min specialistområde. Och att jag kan lyfta upp det i mina ansökningar. 

It feels good…

Att vara tillags

Sitter och grubblar. Är jag verkligen så annorlunda? Och kan jag bli sådan som det förväntas av mig? Jag vet inte. Tvivlet är stort. Samtidigt så vill jag få det att fungera. Men likväl… 

Som tillexempel:

Jag kan inte hjälpa, men blir jag eller det jag gjort kritiserat på ett sätt som visar att kritiken beror på ett missförstånd så vill jag förklara. Som igår. Jag och min chef var på ett externt möte och vid ett tillfälle så nämner hon att hon har fått frågor om en sak som jag är ”ägare” till. När jag ville veta lite närmare om vad det handlade om så förstod jag snabbt att det hela handlade om ett missförstånd. I och med att jag såg att det hela var ett missförstånd så försökte jag så gott jag kunde förklara hur det egentligen var, men när jag kände att jag inte riktigt kunde formulera mig så föreslog jag att vi skulle sätta oss ner en annan dag när jag hade tillgång till själva materialet så skulle jag då kunna förklara bättre hur det egentligen låg till. 

Idag fick jag höra att jag hade blivit brysk och ”kantig” när saken kom på tal. Jag skulle tydligen inte försökt förklara utan istället tagit till mig åsikterna (även om det var andrahandsinformation och snarare att ”någon har sagt att någon annan har sagt…” än konkret information) och försökt göra något åt det. Nu har jag lovat att försöka göra så framöver. Men jag vet inte. Det känns så fel för mig. Varför låta missförstånd kvarstå? Är det inte bättre att reda ut dom? Nu har jag lovat göra så och jag kommer försöka göra så. Jag är rädd för att jag kommer att gå under genom att göra så. Jag har svårt att gå vidare om allt inte är utrett och än svårare är det om någon är sur/irriterad/missnöjd på mig eller något som gjort och/eller ansvarar för och det enbart på grund av ett missförstånd. För mig känns det så främmande att säga att jag ska ta en sak vidare om jag ser att det enda man kan göra är att reda ut missförståndet.  Men jag får väl ta och lära mig. Jag måste lära mig. För tydligen så är det omvärlden är. 

Den svenska vården 

Nu är det fjärde dagen som E har feber och ont i örat, och det verkar inte ge med sig. Just efter alvedon och nässpray så ger det med sig, men innan det hinner bli dags för nästa dos så gråter hon av smärta. Efter att ha rådgjort med sjukvårdsupplysningen så bestämde vi, tillsammans med E själv att avvakta till idag för att istället för primärvårdsakuten  igår åka till vårdcentralen idag. Ska jag vara ärlig så kan jag förstå att många åker till primärvårdsakuten direkt! Det är synd och skam att det ska vara sådan brist på personal inom vården att de inte ens kan hantera de samtal som de får in! 

Jag är skriven på en annan vårdcentral än övriga familjen. På den vårdcentralen kan man boka via internet in akuttid för barn upp till 12 år. När jag kom in på sidan såg det ut att finnas ett antal tider kvar. När jag försökte boka en så försvann den, och så gjorde tiderna, en efter en utan att jag lyckades få någon tid. Så då försökte jag ringa deras vårdcentral men jag kom  bara fram till en telefonsvarare som berättade att det var många som ringde, så de kunde inte hantera samtalen och så ombads man att försöka igen senare. 

Efter ett antal försök hittade jag ett antal barnläkare i Göteborg som man kunde boka via nätet. Men dom var redan fullbokade eller så gick det inte att boka. Så då började jag kolla efter vårdcentraler med drop in. Det var lättare sagt än gjort. Tillslut hittade jag en i grannkommunen, men den drop in-tiden var först på eftermiddagen så jag fortsatte söka och så ringde jag en annan vårdcentral i vår kommun. Där kom jag fram till en telefonsvarare där jag talade in ett meddelande där jag berättade om situationen. Några timmar senare ringde de tillbaka och sa att de egentligen inte hade några tider kvar för dagen, men vi skulle få komma in en sväng på snabbundersökning ändå senare under dagen. 

Ytterligare några timmar senare hade E fått öroninflammationen konstaterad, rådd att stanna hemma resten av veckan och så ett recept på en antibiotikakur. 

Kan tillägga att jag även lyckades få tag på ”min” vårdcentral tillslut och där gick jag en tid bokad rörande min stortåled som värker enormt och gör att jag har svårt att gå. De hade en tid om 1,5 vecka. Tydligen ingen ”riktig” tid, men i alla fall en möjlighet att få en första koll på tån

Jag klagar inte på den svenska vården i sig, inte i detta fall! Det jag klagar över är de bristande resurserna! Jag förstår att folk inte orkar jaga efter tider och försöka komma i kontakt med otillgängliga vårdcentraler utan väljer att sätta sig på akuten i tid och otid. Människan är ju lat av naturen! Jag ser helt enkelt inte hur det kan vara rimligt att det ska dels vara så svårt att komma i kontakt med vården, dels när man väl har fått kontakt få en tid bokad!