Valborgsmässoafton

Det är många år sedan jag senast firade just Valborgsmässoafton, däremot så har jag firat annat just denna datum. Många gånger har det blivit att vi firat lilla mamma som fyller år två dagar senare, dvs den 2 maj. Så även gjorde vi idag. Mamma bjöd oss döttrar med familjer på restaurang. Nu var inte riktigt alla där, de två äldsta systrarna var inte på plats, inte heller mina två syskonsöner men resten vilket blev en skara på 14 personer. Dock så var alla med på presenten, ett par guldörhängen med diamanter och en jättevacker blombukett


För fem år sedan så firade vi också mamma som då fyllde 70 och var och hälsade på hos oss. Samtidigt passade vi på att fira fina svärmor som hade jobbat sin sista vecka innan pension. Och som grädden på moset så firade vi detta genom att ta firandefikat med dom genom att bjuda in dom som vittnen vid vårt bröllop. Så för fem år sedan blev vi man och fru. Det är inget vi direkt har firat varken då eller följande år. Vi är inte så romantiska av oss och främsta anledningen till att vi gifte oss var det juridiska fördelarna detta ger, särskilt om man äger bostaden ihop och man har barn. 

Men på något vis så känner jag att vi ändå har firat det. Vi har tagit ett ganska stort beslut. Eller för många är det kanske inte det men för oss är det det. Och egentligen så är jag inte säker på att det kommer att bli av. Mycket beror på A:s engagemang framöver. Jag vet att mitt jobb inte skulle bli glada, men jag bryr mig inte. Jag känner inte att jag är skyldigt dom ett dugg. Och jag har laglig rätt att göra så som vi funderar på. Jag har laglig rätt att ta ut föräldradagar på E i och med att vi fortfarande jag sådana kvar, förutsatt att jag använder dom också. I och med att hon redan är 6 så är det inte lång tid kvar innan de försvinner och varför inte då passa på nu, innan hon börjar ”riktiga” skolan och råkar ut för skolplikt, och åka iväg på en längre resa, tex till vår dröm, Nya Zeeland. Så, om allt går som planerna ser ut nu så kommer min 40 årsdag firas på andra sidan jordklotet ❤️❤️❤️

Annonser

Tillbakablick

På Facebook kan man se ”minnen”, dvs saker man postade just den dagen men något tidigare år. Idag fick jag upp detta minne från förra året 


Tyvärr så kunde inte min nya grupp slå det. Långt ifrån. Under det här året hann jag med ett chefsbyte till. Till en chef som jag inte riktigt fungerar med. Snarare tvärtom. Och en enorm personkonflikt med det som var min ersättare under min föräldraledighet. 

Chefen jag har nu är bra för det område som vi jobbar med, samtidigt som det inte är någon bra chef för mig. Kanske är det en bra chef för de andra i gruppen, men inte för mig. Eller nåja, jag vet ju att i alla fall en av mina kollegor inte är så nöjd med vår chef, så jag är ju inte ensam. 

Hur som, året som varit har varit enormt tufft och jobbigt på många sätt och vis. Chefen som jag hade när jag började på företaget var noga med att intyga att jag aldrig skulle behöva hamna i en situation där arbetsbelastningen var för hög, och var det något jag tog upp som var jobbigt så erbjöd han sig att hjälpa mig att hitta lösningar, prata med vederbörande, eller vad det nu var som kunde behövas i just den situationen. Han behövde aldrig göra det. Jag klarade ut det ändå. Det blir ju så mycket lättare när man vet att man har någon stående bakom en, stöttandes och beredd att gripa in om det blev övermäktigt. Med min nuvarande chef jag jag inte känt minsta lilla tillstymmelse till det förtroendet eller det stödet. Tvärtom. 

Jag var på seminarium om stress igår. Det var så himla bra! Några saker som jag tog med mig därifrån var dels psykologens liknelse med ett rutigt papper. En ruta i pappret symboliserade en person och dennes arbetsuppgifter. Förstorade man upp denna ruta så att själva pappersarbete symboliserade en själv och de arbetsuppgifter som man har enligt sin arbetsbeskrivning. Och kort sagt, man ska hålla sig till sin arbetsbeskrivning, den är tydlig och Vidar vart gränserna går. Går man utanför gränserna, dvs utanför pappret så kan man fortsätta i all evinnerlighet. Och då blir man stressad. Så kort och gott, man ska hålla sig i sin ruta. Problemet är, om man som i mitt fall just nu, att jag vet inte vad som är min ruta… Och att jag inte får någon som helst stöttning eller guidning av min chef. Så jag vet helt enkelt inte var min ruta är. Personer jag träffar på på företaget tror att de vet, jag vet vad jag anser min ruta borde vara, men jag är fullständigt smärtfyllt medveten om att jag egentligen inte vet. Och då blir det en krock samtidigt som jag inte kan veta var min ruta tar slut och grannens ruta börjar. 

Mycket har som sagt var hänt. Det mesta har varit mycket jobbigt för mig. Men det har förhoppningsvis gjort mig starkare. I alla fall på sikt. Stundvis har jag varit helt raserad, men som vanligt så återhämtar jag mig och fortsätter därefter att tuffa på. Det har blivit svårare men jag lyckas. Den här gången har jag kommit en god bit på väg. Och framförallt, när jag kommer bort från allt det som varit, då kan jag ägna mig åt att bli starkare efter dessa motgångar

Så skönt

Visst är det skönt att höra att man inte är ensam! Att det finns fler som upplevt liknande. Kanske till och med med samma personer som en själv. För även om man redan innan vet att så är fallet så är det i alla fall så att jag börjar tvivla, reflektera, fundera men får man bekräftelsen på att problemet i alla fall inte enbart ligger på en själv, att även andra varit med om detsamma, ja, då blir det lättare att ta det. 

Det är lite som en som tidigare varit på företaget sa, folk är så lättkränkta. Och så kanske är fallet

Inkomster och utgifter

Jag kan erkänna att jag inte såg fram emot att det återigen var måndag. Dels att det ÄR måndag, dels efter förra veckans händelser men dagens tandläkarbesök gjorde ju inte saken bättre. Särskilt som jag skulle dit för att dra ut en visdomstand. Men det gick bra. Peppar peppar ta i trä. Vill inte ta ut något i förskott, skrockfull som jag är. Jag vågar inte ta ut något i förskott för då lär jag ju få inflammation och annat mys och det vill jag ju inte ha! 

Som vanligt på måndagar så jobbade jag bara halvdag för att därefter åka till tandläkaren. Jag passade på att äta lite lunch i Haga innan jag gick till det fasade besöket. Kan inte säga att den var så värst  speciell, men det mättade för stunden i varje fall. 

Vad det gäller tandläkarbesöket så hade tandläkaren nämnt den högsta sannolika kostnaden för jobbet. Nu blev det inte så farligt utan det blev hela 500kr billigare än vad hon sagt. Det gillar jag! Men dom pengarna kom till användning när jag besökte Villervallas outlet. 😳 

En annan bra sak med besöket inne i stan var att se träden på Järntorget, SÅ VACKERT!


När barnen var hämtade så åkte vi och köpte mammas födelsedagspresent från oss barn med familjer och i de fall där våra barn har blivit vuxna och har egna familjer så även deras familjer.  Vad svårt det var! Tänk att jag som knappt har smycken själv skulle välja ut ett smycke till mamma… Men tillslut blev det ett par örhängen i varje fall. Hoppas att hon kommer att gilla dom!

När vi kom hem upptäckte vi att brevlådan var nerkörd och trasig och blommorna jag planterat bredvid brevlådan hade rasat ner

Jag tog bilden först efter att ha försökt plocka ihop blomman. Den låg upp och ner från en början. Himla schysst att inte ens bry sig om att det smita från olycksfalls vårde 

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

Det känns bra

När jag vaknade imorse så var jag så trött på allt, så jag satte mig och skickade in mitt CV och personliga brev till två konsultfirmor. Nu, när dagen inte ens är slut så har både svarat. Den ena firman skulle kolla med sina samarbetspartners, den andre ska ringa upp mig på måndag för en telefonintervju. Även om det inte skulle bli något mer så vet jag i alla fall att jag på pappret är attraktiv inom min specialistområde. Och att jag kan lyfta upp det i mina ansökningar. 

It feels good…

Att vara tillags

Sitter och grubblar. Är jag verkligen så annorlunda? Och kan jag bli sådan som det förväntas av mig? Jag vet inte. Tvivlet är stort. Samtidigt så vill jag få det att fungera. Men likväl… 

Som tillexempel:

Jag kan inte hjälpa, men blir jag eller det jag gjort kritiserat på ett sätt som visar att kritiken beror på ett missförstånd så vill jag förklara. Som igår. Jag och min chef var på ett externt möte och vid ett tillfälle så nämner hon att hon har fått frågor om en sak som jag är ”ägare” till. När jag ville veta lite närmare om vad det handlade om så förstod jag snabbt att det hela handlade om ett missförstånd. I och med att jag såg att det hela var ett missförstånd så försökte jag så gott jag kunde förklara hur det egentligen var, men när jag kände att jag inte riktigt kunde formulera mig så föreslog jag att vi skulle sätta oss ner en annan dag när jag hade tillgång till själva materialet så skulle jag då kunna förklara bättre hur det egentligen låg till. 

Idag fick jag höra att jag hade blivit brysk och ”kantig” när saken kom på tal. Jag skulle tydligen inte försökt förklara utan istället tagit till mig åsikterna (även om det var andrahandsinformation och snarare att ”någon har sagt att någon annan har sagt…” än konkret information) och försökt göra något åt det. Nu har jag lovat att försöka göra så framöver. Men jag vet inte. Det känns så fel för mig. Varför låta missförstånd kvarstå? Är det inte bättre att reda ut dom? Nu har jag lovat göra så och jag kommer försöka göra så. Jag är rädd för att jag kommer att gå under genom att göra så. Jag har svårt att gå vidare om allt inte är utrett och än svårare är det om någon är sur/irriterad/missnöjd på mig eller något som gjort och/eller ansvarar för och det enbart på grund av ett missförstånd. För mig känns det så främmande att säga att jag ska ta en sak vidare om jag ser att det enda man kan göra är att reda ut missförståndet.  Men jag får väl ta och lära mig. Jag måste lära mig. För tydligen så är det omvärlden är. 

Den svenska vården 

Nu är det fjärde dagen som E har feber och ont i örat, och det verkar inte ge med sig. Just efter alvedon och nässpray så ger det med sig, men innan det hinner bli dags för nästa dos så gråter hon av smärta. Efter att ha rådgjort med sjukvårdsupplysningen så bestämde vi, tillsammans med E själv att avvakta till idag för att istället för primärvårdsakuten  igår åka till vårdcentralen idag. Ska jag vara ärlig så kan jag förstå att många åker till primärvårdsakuten direkt! Det är synd och skam att det ska vara sådan brist på personal inom vården att de inte ens kan hantera de samtal som de får in! 

Jag är skriven på en annan vårdcentral än övriga familjen. På den vårdcentralen kan man boka via internet in akuttid för barn upp till 12 år. När jag kom in på sidan såg det ut att finnas ett antal tider kvar. När jag försökte boka en så försvann den, och så gjorde tiderna, en efter en utan att jag lyckades få någon tid. Så då försökte jag ringa deras vårdcentral men jag kom  bara fram till en telefonsvarare som berättade att det var många som ringde, så de kunde inte hantera samtalen och så ombads man att försöka igen senare. 

Efter ett antal försök hittade jag ett antal barnläkare i Göteborg som man kunde boka via nätet. Men dom var redan fullbokade eller så gick det inte att boka. Så då började jag kolla efter vårdcentraler med drop in. Det var lättare sagt än gjort. Tillslut hittade jag en i grannkommunen, men den drop in-tiden var först på eftermiddagen så jag fortsatte söka och så ringde jag en annan vårdcentral i vår kommun. Där kom jag fram till en telefonsvarare där jag talade in ett meddelande där jag berättade om situationen. Några timmar senare ringde de tillbaka och sa att de egentligen inte hade några tider kvar för dagen, men vi skulle få komma in en sväng på snabbundersökning ändå senare under dagen. 

Ytterligare några timmar senare hade E fått öroninflammationen konstaterad, rådd att stanna hemma resten av veckan och så ett recept på en antibiotikakur. 

Kan tillägga att jag även lyckades få tag på ”min” vårdcentral tillslut och där gick jag en tid bokad rörande min stortåled som värker enormt och gör att jag har svårt att gå. De hade en tid om 1,5 vecka. Tydligen ingen ”riktig” tid, men i alla fall en möjlighet att få en första koll på tån

Jag klagar inte på den svenska vården i sig, inte i detta fall! Det jag klagar över är de bristande resurserna! Jag förstår att folk inte orkar jaga efter tider och försöka komma i kontakt med otillgängliga vårdcentraler utan väljer att sätta sig på akuten i tid och otid. Människan är ju lat av naturen! Jag ser helt enkelt inte hur det kan vara rimligt att det ska dels vara så svårt att komma i kontakt med vården, dels när man väl har fått kontakt få en tid bokad! 

Jag gillar djur

Men ett djursort som jag inte kan förstå syftet med är de vidriga fästingarna! Jag fattar inte varför de ska finnas över huvudtaget. Vilken nytta gör de annat än djävlas och har sig? 

A plockade nyss årets första fästing på mig. Första men det lär inte vara det sista. Tack och lov brukar jag hitta dom tidigt då betten kliar så, men ändå. Den hade hunnit sätta sig. Och även om A fick bort den så kliar det så enormt så jag blir tokig! Hata, hata, HATA fästingar! 
Ledsen att jag är så ilsk!

Klirr

…och så har vi gjort av med en massa pengar. Vår frys la av och då kylen är lika gammal, liksom ugnen, som verkligen sjunger på sista versen, så åkte vi iväg och handlade. Vi borde kanske passat på att köpa även en ny fläkt, men vi lät bli även om den enligt mig är totalt värdelös. A var så tveksam till en ny fläkt så jag fick ge mig. Men nu är vårt sparkonto betydligt mindre, men på fredag får vi våra nya vitvaror

  
  
Vi var lite sugna på att köpa rostfritt men då vi nyligen köpte en ny diskmaskin och den är vit, plus att vårt kök är rätt mörkt så fick det bli vanliga vita vitvaror. Tydligen så är det allt vanligare att folk köper det igen, så då är vi kanske ”inne”? ☺️

På sätt och vis så ångrar jag mig att jag inte stod på mig när vi köpte ny diskmaskin att vi även skulle köpa det andra nytt, men men. Nu är det som det är. Och nu kommer jag nog kunna hålla mig i skinnet ett tag utan att shoppa. ☺️

Idag hade jag ett uppföljningsmöte i och med de konflikter som jag haft med en person på jobbet. Jag var enormt orolig inför mötet, men när den var slut så var jag lättad. För en gångs skull kändes det som om man hade lyssnat på mig. Jag funderar till och med om det inte är så att man hade varit i kontakt med några av dom som varit med vid något av de tillfällen som jag har påståtts agera på det sätt som jag blivit beskylld att göra? Det kan mycket väl vara att så inte är fallet, men de ”verktyg” som jag har och som jag föreslagit att vi ska använda (och som jag för övrigt även försökt använda vid ett antal tillfällen, bla den gången när jag blev beskylld för att vara enormt grym och nervärderande, men den accepterades inte) kom nu våra chefer med som förslag att vi skulle använda. Helt ok för mig. Nu kan jag, om det uppstår en diskussion använda mig av verktyget, kollegan känner till det nu, och om den inte tas emot så kan jag påminna om dagens överenskommelse. Fast det är ju det, jag tror ju inte att det handlar om ”om” utan snarare ”när” det kommer ske…

Annars så fylldes fredagen av bråk, gnäll och två ynkliga barn. E har nu fått min (?) förkylning och har stundvis haft närmare 40 graders feber. Stackarn, hon har varit sjuk vid både sina två bästa kompisars födelsedagskalas i år! Lillasyster har varit en plåga mot storasyster och i allmänhet har hon varit jobbig. Det där med att testa gränserna är ju såååå spännande! Ena sekunden är hon solsken, i nästa är hon liten och olycklig. Det är inte lätt att vara liten…

Mellanmål i vårsolen 

Jag är fortfarande hemma med min förkylning. Är enormt trött och känner egentligen att kroppen behöver mer vila, men för att kunna stanna hemma ytterligare så måste jag från och med imorgon ha läkarintyg, så istället för att försöka få ett läkarintyg ska jag göra ett försök och gå till jobbet. 

När jag ändå är hemma så hämtade jag hem barnen tidigare från förskolan idag och så hade vi picknick på altanen som mellanmål. Mysigt att passa på och njuta av det underbara vårvädret! 

  

Det kliar

…och suger till, jag vill återigen börja pyssla!

Det får mig även att tänka på pappa. Han gick bort när han var 59. Hade han blivit 60 skulle jag tillverkat en miniatyrvärld i liknande stil bland en massa blommor i en skottkärra. Lilla pappa…

Kan själv!

Lillasyster har nu hunnit bli 1 år och 9 månader och precis som hon växer så växer även hennes personlighet. Det är en bestämd dam med ett enormt temperament som gillar 

  • dockor
  • åka rutschkana
  • gunga
  • lägga saker i påsar/väskor och gå omkring med dom
  • rita
  • duplo
  • bygga legogubbar
  • dansa
  • pussla

Majs, glass, choklad (såväl mjölk- som 80-procentig choklad älskar hon) och vindruvor är bland det godaste hon vet. 

Pratandet har hon varit lite sen med, men ger man sig bara tid att lyssna så hör man att hon faktist har ett stort ordförråd. 

Det går inte en dag utan att jag känner mig frustrerad med hennes humörväxlingar och temperament, samtidigt som det inte går en dag utan att jag fascineras av denna lilla personlighet och hur mycket jag älskar henne. Och jag älskar verkligen henne mer och mer för varje dag som går! Det går inte heller en dag utan att hon förvånar mig och det går inte en endaste dag utan att jag förundras över alla de saker som hon kan och som jag inte visste hon kunde, eller saker som hon förstår och som jag inte kunde föreställa mig att hon förstod. 

Hon är helt enkelt en fantastisk liten minimänniska  med mycket energi, humör, glädje och nyfikenhet. En liten minimänniska som är mammas lilla skrutta, mammas lilla morsgris. En liten tjej som är så enormt älskad av sin familj. En lillasyster som är storasysterns bästa kompis, den som storasyster säger hon älskar mest. Eller som storasyster säger 

Jag älskar Lillasyster mest i hela världen! Mamma älskar jag tio miljoner hjärtan, pappa älskar jag tio miljoner hjärtan. Lillasyster, ja, henne älskar jag tio miljoner plus tio miljoner plus hundra miljoner hjärtan!

Jag har inte minsta lilla lust att gå till jobbet, men samtidigt så börjar jag tröttna på att gå här hemma och då jag börjat tvivla på att jag är så dålig som jag inbillar mig så åkte jag till mataffären idag. Det skulle jag inte gjort. Jag inbillar mig inte att jag är så trött och sliten som jag känner mig. Att åka och handla tog musten ur mig och resten av dagen har jag snarare känt mig sämre än bättre. Ja, ja. Nu vet jag i varje fall och kan med gott samvete stanna hemma i alla fall ett par dagar till. Rösten är nu i alla fall tillbaka delvis även om jag låter väldigt lik en blandning av en person i målbrottet och en brunstig dromedar. Sexigt värre. Hostan fortsätter att djävlas. Hela familjen kan nog döpa om sig till Familjen Host… Barnen är i varje fall pigga. Och egentligen även A då han till och med har orkat dammsuga och torka golven idag på eftermiddagen. Det är mer än vad jag har orkat, vilket än en gång får mig att tvivla. Är det förkylning eller latmask? Men när jag grunnar på det riktigt ordentligt så känns det nog ändå som förkylningen. I alla fall den här gången. 

JIPPPPIIIII! Jag kan prata igen! Efter två och en halv dag utan röst kan jag återigen prata. Eller nåja, prata och prata. Kraxa ska man kanske säga istället. Men ändå, jag kan göra mig hörd! Att försöka kommunicera är inte det lättaste när det enda som kommer över ens läppar är hostningar och en knappt hörbar viskning är inte lätt. Särskilt inte med barn. Och särskilt inte när de håller på och bråkar och man försöker säga till dom…

Jag har nu varit hemma i två dagar och misstänker att det kommer bli ytterligare några i nästa vecka. Jag vet att uppgifterna som måste tas itu med när jag är tillbaka växer lavinartat, men just nu orkar jag inte bry mig om det. Tvärtom så skulle jag vilja skita i det helt och hållet. På sätt och vis så känns det här bättre än jobbet just nu. Jag vet att jag snart, så fort jag börjar må bättre med förkylningen, kommer bli otålig och känna att jag vill tillbaka till jobbet. Trots allt. Men just nu är det skönt attbara vara. Misstänker att det blir jobbigare i helgen när barnen är hemma. Men då har jag förhoppningsvis också mer ork och energi 

Skolans värld

För 16 år sedan jobbade jag inom skolans värld under tre terminer. En termin var ett fast vikariat på en högstadieskola och jag  hade matte- och no-ämnen, de två andra terminerna var det timvikariat i grundskolans samtliga klasser och samtliga ämnen utom franska och slöjd. Ja, jag höll till och med en gång i en spanskalektion fast jag själv inte kunde spanska. Vid tre tillfällen blev jag erbjuden fast tjänst. Vid tre tillfällen tackade jag nej. Jag tackade nej då jag kände att även om jag lyckades nå fram till eleverna på ett bra sätt, trots att jag fick bra kontakt med eleverna, trots att jag älskade undervisandet och jag njöt av att se eleverna utvecklas, så var nackdelarna med läraryrket alltför stora och jag tackade nej. Vid två av dessa tillfällen tackade jag nej till en fast lön och valde timvikariat där jag som bäst kunde komma upp i halvtid… Den tredje gången tackade jag nej då jag själv skulle sätta mig i skolbänken. 

Redan för 16 år sedan fasade jag för hur miljön i skolorna var. Bristen på respekt för andra, den egoism, nonchalans och brist på intresse från elever och föräldrar. Att jag, trots min brist på lärarexamen lyckades bli erbjuden fast tjänst som lärare berodde nog mycket på att jag lyckades hålla fattningen och att jag lyckades hålla uppsatta gränser för vad som var ok och vad som inte var ok inne i klassrummet. Jag tror att frågan jag fick av elever vid ett flertal gånger under dessa tre terminer förklarar allt: 

”Har du gjort lumpen, eller..?”

Hur som, denna brist på studiero/arbetsro var stor redan då, för 16 år sedan, och jag tror inte att det har blivit bättre på senare  år. Mina misstankar bekräftas när jag läser Isak Skogstads inlägg. Isak är ordförande för Lärarnas riksförbunds studerandeförening. Inte konstigt att kunskapsnivåerna hos våra unga sjunker för varje år som går. 

Än en gång är jag trött, men vill inte lägga mig ner och sova. Söndagsångest? Kanske det. 

Helgen har i varje fall varit bra. I fredags var E och red på shettisen hon rider på någon gång i månaden. Medan hon var ute i skogen och red så stannade jag och Lillasyster i skogsbrynet och njöt av solen, spanade efter storasyster, kollade på myror och byggde stentorn. Sedan fick E rida lite bana i paddocken och även det klarade hon galant! I maj ska vi rida ut tillsammans, spännande!

  
En lustig händelse som skedde under paddocksridningen var att en katt kom fram till mig och Lillasyster och ville hälsa. Lillasyster har tidigare varit räddar katter men nu trodde jag att hon inte var det längre, men tji fick jag! När hon fick syn på katten släppte hon ifrån sig ert hysteriskt gallskrik och hade sedan svårt att lugna sig. Stackars katt blev rejält skrämd av det skriket. Det lustiga är att hon tycker att även andra djur är lite läskiga, men inte i närheten av hur läskiga hon tycks tycka att katter är. Hästar tex kan få vara någon meter ifrån, men katter… Hon blir totalt hysterisk! Undrar vad det beror på?

A och barnen var på sci-fi-mässan igår. E ville i vanlig ordning ha prinsessan Leiafrissyr. Då ville Lillasyster också ha håret uppsatt. När jag sedan sprayade E:s hår för att ”bollarna” skulle sitta bättre så sprang Lillasyster och hämtade E:s hårfärgsprayer och ville ha det i håret. Så när min familj åkte iväg till mässan (som det sedan visade sig vara värsta längsta kön till) så hade den ena tjejen svartrandigt hår och den andra lila… De passade in bra i sci-fi-världen…  

   
Medan de var iväg så klippte jag vår häck. Eller jag klippte inte hela, men en bit i varje fall. Idag avslutade jag klippningen. Nu får vi hoppas att den växer fint och blir så tät och grön och fin som vi hoppas!

I övrigt så har helgen mestadels ägnats åt att fixa och dona i trädgården. Många ”måsten” där har blivit avklarade, även om många återstår. Tur att vi inte har fler planteringar…

Jag jag ju tidigare berättat om A:s intresse för lego. Barnen delar den. Lillasyster älskar lägga smålego i sina väskor och grytor etc och hålla på med det, liksom bygga med duplo och även bygga gubbar av olika legokroppsdelar. I helgen visade hon hur modern hon är 😄 

 

Det här med amning

I gårdagens GP fanns det två artiklar om amning, både med Agnes Wold bakom. Den ena om amningshetsen och den andra om att det gör inget om amningen inte fungerar. Nu finns det inte några direkta källor som man kan källgranska, men likväl, amningshetsen är forfarande än idag stundvis enorm och personligen så tror jag att det bästa för både mamma och barn är den situation där både kan känna sig bekväma och tillfreds. Jag tror på att det är bättre för barn och anknytning att mamman är lugn och harmonisk och bli helt, eller delvis, flaskmatad, än att mamman mår dåligt, har skuldkänslor och känner sig otillräcklig och som en dålig förälder bara för att hon inte lyckas få amningen att fungera. 

Vad tycker du?

Ständiga förbättringar

Jag har nu varit några gånger hos en person på företagshälsovården och pratat. Nu i veckan var jag där sist. Och trots att allt är jobbigt just nu (det har blivit värre än vad det har varit) så kom vi fram till att det räckte för den här gången. Hon tyckte att jag utvecklats så mycket på de tre besök jag haft hos henne och att jag har utvecklats så mycket att jag nog klarar mig nu. Det kommer dock att bli ett besök till, men då tillsammans med min chef. Det var på chefens önskan och jag fasar för det. Jag ser ingen nytta med det. Men jag gör det ändå, då jag inte vågar något annat. Kanske kan det medföra något gott för någon i alla fall..? Någon annan i min arbetsgrupp?
Och jag blir kanske positivt överraskad?

Jag kan i alla fall instämma med hon på företagshälsovården om att jag kanske inte behöver göra några nya besök, i alla fall inte just nu. För trots att jag haft några jobbiga dagar precis så känner jag innerst inne ett lugn. Jag vet vad jag känner, jag har fått min syn på saker och ting bekräftad, att den med hög sannolikhet överensstämmer med det som även andra upplevt. Jag vet innerst inne min kompetens, den jag har när jag mår bra och får förutsättningarna för att kunna bedriva mitt arbete, den kompetens som jag just nu saknar pga den situation som är och hur det påverkar mig. Men det är som ”min lyssnare” på företagshälsovården sa, jag har hittat en inre lugn. Jag har börjat känna av den stabilitet, den grund jag behöver ha för att orka fortsätta. Jag har hittat tron på mig själv. För jag vet ändå, innerst inne mina brister, mina begränsningar men även mina förmågor, styrkor och min fulla kapacitet. Och trots att jag i veckan har mått riktigt dåligt och stundvis tvivlat på allt, och trots att det finns de som känner till detta och ändå försöker få mig att tvivla än mer, så kan jag ärligt säga att idag har jag enbart känt styrka, glädje och lycka. Och det även när jag har tänkt på allt som varit och är. För jag har valt, och lyckats tro på det positiva jag får till mig då det är direkt sagt till mig. Det negativa är i det flesta sammanhang (med ett undantag) mer ett rykte som någon sagt till mig att denne har hört, och det har jag efter reflektion valt att bortse ifrån. Jag reflekterar över det, jag funderar över om det är något som jag ska behöva ta till mig och göra något åt. Behövs det, då gör jag något, behövs det inte, ja, då försöker jag lägga det bakom mig och gå vidare. Jag hoppas att jag även framöver ska lyckas hålla mig till detta. Jag vet att jag kommer falla i tvivel. Jag vet att det kommer komma stunder då allt kommer tillbaka och det blir jobbigt. Då hoppas jag att jag, som nu, snabbt kan rannsaka mig själv och det som har varit och det som är, och sedan snabbt komma upp på fötter igen. För jag kan. Jag vill. Detta är en lärdom, det kommer garanterat nya. Och även om det är tufft så utvecklar det mig. Det är bra! Jag vill inte stå stilla och stampa! Jag vill utvecklas! Och jag vill utveckla.Ständiga  förbättringar, det är ett måste om något ska bli bra och sedan fortsätta vara bra. 

…för vill man inte hela tiden bli bättre, slutar man att vara bra

Hon kom, hon gick

Sedan januari har jag haft en praktikant hos mig på jobbet. Stackars människa, behöva komma in i den soppa som jag lever i! Hon har lyckats klara sig igenom det och hon har gjort mycket nytta, på flera plan. Nu är praktiken i alla fall slut och på måndag när jag kommer tillbaka till jobbet och mitt kontorsrum så kommer det bli tomt. Och tyst. Men kvar har jag denna fina blomma som den rara människan gav mig idag 

  
Mina ögon tårades när hon kom med den. Inte hade JAG väntat mig en blomma! Det är ju hon som skulle fått en! Nu blev det inte så utan bara några saker med företagets logga som hon fick med sig.