Vad är det som gör att jag hamnar i konflikt med kollegor som mår dåligt och att de genom detta får mig att må dåligt? På Företaget hade vi den där kollegan som vikarierade för mig under min föräldraledighet och som sedan tyckte att jag var en av de elakaste människorna hon någonsin hade träffat och som upplevde att jag var en person som strider mot allt det jag står för (och som min chef sedan utnyttjade det hela och fick mig att knäckas totalt). Nu är det en tjej på mitt nuvarande jobb. Det spelar ingen som helst roll vad jag gör, det blir ändå bara fel. Allt övertolkas och förstoras. Allt i kombination med ett projekt som varit en riktigt tuff sak som dragit ut på tiden (rejält) och en kund som det varit mycket problem med. Detta är ett projekt som från start blev fel vid offerering och som jag som projektledare verkligen fått kämpa med i motvind. Ett sandkorn som växt till kanske inte en öken men i varje fall en enorm öde sandstrand i ett skyfall. Jag har idag jobbat min första dag på två veckor. Officiellt alltså. Jag började med att för två veckor sedan helt tappa rösten och få över 39 graders feber som däckade mig totalt. Dum som jag är kunde jag inte låta bli att kolla jobbmailen och det slutade med några timmars jobb, konflikt och för min del mängder av tårar. Förra veckan hade jag tänkt vara föräldraledig i och med att det var höstlov, men pga att jag veckan innan inte jobbat något så var jag tvungen att gå in och jobba på måndagen, trots envis hemsk hosta och heshet (alla tog långa omvägar runt mig). Jag var inne på kontoret en sväng men åkte och jobbade hemifrån. När jag var på kontoret passade jag på att prata med min chef, och senare under veckan så fick jag veta att jag inte behövde tänka mer på det där projektet.

Idag var jag åter på jobbet så pratade jag med min chef och hon stöttade mig till fullo. Under min frånvaro hade hon pratat med den andre tjejens närmaste chef och han hade i sin tur reagerat på situationen och erbjudit sig ta ett snack med tjejen. Saken är ju den att alla vet att hon inte mår bra, och det är ju också anledningen till att jag försökt hantera henne varligt. Men det har ju inte hjälpt, kanske till och med tvärtom. Nu har jag fått bekräftat för mig att jag inte gjort några fel, och att jag måste förstå att även om någon mår dåligt så får man inte bete sig hur som helst och att jag inte ska behöva acceptera vad som helst. Jag tar helt enkelt på mig för mycket och ursäktar andras dåliga beteende för mycket, vilket jag inte ska behöva. Och min chef sa även att om jag känner minsta lilla olust att gå till jobbet pga en kollega så måste jag säga till och så får min chef och den här personens chef ta och hantera det. För jag ska inte behöva må dåligt. För enligt min chef har jag inte gjort något fel. Inte mer än att jag ursäktar andras dåliga beteende på deras dåliga mående. För det är inte ok att bete sig hur som helst även om man mår dåligt. På en arbetsplats ska inte någon annan behöva bli lidande bara för att man själv mår dåligt. Och det är ju sant. Så ska det vara. Samtidigt som jag ser den andra sidan av psykisk ohälsa. Mår man dåligt blir man ”kantig”. Dels så får man lite som skygglappar och därmed begränsad sikt på verkligheten. Dessutom så gör det att man blir känslig och gärna övertolkar saker och ting. Kantigheten gör också att man kanske inte alltid har det bästa bemötandet gentemot din omgivning. Att bli illa bemött får de flesta människors skyddsmurar att resas och man blir gärna ”kantig” tillbaka (man bemöter så som man själv blir bemött). Detta får den som inte mår bra att må ännu sämre med följden att dennes beteende blir än mer kantig och än mer svårhanterlig för omgivningen, som i sin tur reagerar och… dvs det blir moment 22.

Annonser

Jag har nu under en period mått betydligt bättre än vad jag gjorde för ett tag sedan. Det kändes som om jag började landa i saker och ting. Men så dök en gammal surdeg på jobbet upp och rörde till allt. Och till det avsaknad av information vilket medförde att jag inte hade någon aning om varför vissa saker gjordes av vissa personer på ett visst sätt, trots att jag tydligen skulle vara projektledare. Och till surdegen tillhör även en besvärlig kund. Och en kollega som jag inte vågar ge någon kritik då denne är väldigt lättstött. Visst, personen har haft det jobbigt, lider av depression osv vilket förklarar beteendet, men det är också det som gör att jag inte vågar. Men även om allt detta sliter och tär så skulle jag nog klarat av att hantera det om jag inte varit så trött.

Ända sedan jag fick min hörselskada har det varit tröttande för mig att vistas i stimmiga lokaler längre stunder. I tisdags förra veckan åkte jag och några kollegor upp till Stockholm för att gå på introduktion för nyanställda. Företaget ville inte betala hotell, och de bokade även biljetterna. Så vi åkte upp med tåget som går strax innan 6 och kom hem med tåget som anländer till Göteborg 22:30. Detta innebar att skulle jag tagit pendeltåget in till stationen hade jag fått gå hemifrån runt 4:30-4:40. Nu tog jag bilen istället och kunde sova till 4:30 och åka hemifrån 4:15. Och hemma var jag runt 23:00-23:30. Trots att jag jobbade halvdag och hemifrån under onsdagen var dagen rent utsagt urjobbig. Torsdag kom jag till jobbet, fortfarande helt slut, höll dagens utbildning, om än med bra resultat om man ser på kursutvärderingarna, trots att jag strax innan bröt ut i gråt inför en kollega som jag hade tänkt trösta (så denne fick trösta mig…) och även fredag var jag kräkfärdigt trött, trots ytterligare en dag då jag inte lyckades få ihop en full arbetsdag. Igår bröt jag ihop av trötthet, igen, trots sovmorgon. Först idag började jag känns mig mer på benen igen.

Jag hade trott att allt detta, inklusive vissa symptom som är typiska när min ämnesomsättning krånglar (bla matthet, ledvärk, torrhud, håravfall etc), plus allt mer problem med mellanblödningar och denna månad en sex dagar sen mems trodde på just ämnesomsättningen, eller att jag helt enkelt börjat min resa in i klimakteriet på riktigt. Efter provtagning för 1,5 veckor sedan och läkarbesök i veckan visade det sig att det i varje fall inte var ämnesomsättningen då dom värdena låg på topp. Så i fredags var jag och tog en massa andra prover, även om läkaren trodde att allt kanske berodde på jobbet, men även om det varit jobbigt en tid med allt nytt, och allt, så tvivlar jag. Det känns inte som om det skulle kunna vara det. Vad det skulle kunna vara om det inte är det..? Vet inte! Jag vet att många symptom är som de, men ändå. Det känns trots allt inte som om det skulle vara det. Bidra? Visst, men inte helt och hållet. Och proverna? De visade ingenting. Så nu är frågan, hur går jag vidare nu?

Visst får jag stundvis energi, som i söndags när jag för första gången började med min nyväckta passion (om än i annan format än vad det var förr, mer om det vid annat tillfälle) men när den energin försvinner så blir jag om möjligt än mer urlakad. Både måndag och tisdag gick jag tex och la mig vid nio, helt färdig.

Så frågan är, vad gör jag nu?

En bra chef

Allt emellanåt så kan man läsa artiklar om vad en bra chef är och vad man förväntar sig av sin chef. Jag har ”alltid” vetat att olika människor har olika förväntningar och olika behov, men det är nog först nu på senare tid som jag insett hur olika behoven ser ut. Chefer som jag sett som bra har andra inte alls varit lika nöjda med, och tvärtom. Se bara chefen som jag hade på ”Företaget”, en av mina kollegor var ju verkligen supernöjd med den chefen medan jag…

Den chefen som jag sedan gick till när jag bytte jobb var precis vad jag behövde. Han lyssnade på mig när jag behövde prata, agerade när jag behövde att han agerade, men i övrigt så litade han på mig och mina kunskaper och det jobb jag utförde. Han fanns där när jag behövde, men samtidigt lät han mig jobba rätt fritt. Nu på senare tid har jag hört flera som inte varit alls lika nöjda som jag… Precis som när jag och den chefen jobbade ihop som kollegor för många år sedan. Jag var rätt nöjd med den chefen vi hade då, men nu i efterhand har jag förstått att kollegorna inte alla var lika nöjda.

Nu, i och med alla förändringar på jobbet har jag fått en ny chef igen. Jag har förstått från flera av mina kollegor att de är oroliga då den här chefen inte är bekant med vårt sätt att arbeta, men framförallt är de oroliga för att hen inte har kunskap om vårt expertisområde. Jag i min tur oroar mig inte ett dugg för just den biten. Jag ser inte att min chef ska behöva kunna så mycket om mitt expertisområde. Jag är ju van vid att vara ”experten” inom området. Det var bara på första jobbet efter min examen som min chef hade mer kunskaper inom området än vad jag hade, sedan dess har jag varit anställd för att hjälpa resten av organisationen med frågorna. Inklusive min chef i vissa saker.

Vi har helt klart olika behov. Nästa gång jag söker jobb så vet jag vad jag kommer att söka hos min chef.

Nedräkning

Semestern börjar närma sig sitt slut och jag känner hur magen knyter sig vid tanken på att börja jobba igen. De flesta tycks anse sig klara med sol och värmen och säger sig längta till hösten, men jag vill ha lite till. Lite mer tid tillsammans med familjen. Lite värme och sol till. Lite ledighet till. Inte jobb, inte riktigt än! Bara lite, lite till!

Egentligen så tror jag inte att det är jobbet i sig som är problemet, nej, det är nog snarare osäkerheten med allt och hur det kommer att bli. Osäkerheten med att vara en del av ett helt annat företag. Osäkerheten med alla nya kollegor. Och kravet på att behöva lära känna alla, lära mig nätverka med dom och göra mig ett namn (med positiva kopplingar) så att de hjälper en till att få beläggning. Osäkerheten med hur företaget kommer att ställa sig till olika saker som rör mitt jobb och min tjänst. Osäkerheten med ny chef (från första september). Ja, all den osäkerhet som ett nytt jobb medför, med undantag av att det i grund och botten inte är helt ett nytt jobb och förändringarna är inte gjorda på mitt initiativ. Och med osäkerheten kommer tankarna på företaget som varit min storkund det senaste året och deras erbjudande. Det verkar som tjänsten fortfarande är tillgänglig, tänk om… Men samtidigt, det skulle innebära viss jour, och det känner jag mig inte positiv till. Och verksamheten i sig är ju väldigt slimmad vilket innebär mycket stress. Samtidigt så skulle jag ju veta vad det är jag ger mig in på… Innerst inne vet jag att det är en dum idé. En mycket dum idé. Inom kort skulle jag vara uttråkad och på jakt efter något annat.

Nä, ge mig mer ledighet! Mer tid med familjen! Mer tid för mig själv! Mer tid för att ta dagen som det kommer, utan stress, oro och bara möjlighet att bara vara. Snälla, bara lite till!?

Tankar om allt och inget

Det är kväll och tankarna snurrar runt om allt och inget. Tänker på kollegan som har en stor barnlängtan, men som inte lyckas hitta någon att försöka få barn med. Som även har funderat på att försöka på egen hand.

Jag tänker på den där artikeln som en psykolog i min bekantskapskrets delade på Facebook. Läs gärna den och berätta vad ni anser om det som skrivs. Försökte sätta mig in i den danska rapport som artikeln hänvisade till, men min trötta hjärna slog knut alltför snart och jag insåg att det var lika bra att ge upp. Jag tror absolut att barn som hjälper till hemma på sikt får det bättre än barn som blir helt curlade. Jag tror på att en kombination av fullständigt stöd och mycket hjälp men med vissa ställda krav är den bästa kombinationen. Men så är jag också av den gamla skolan…

Vidare så tänker jag på att om lite mer än om en vecka så börjar allvaret igen och jag känner en viss oro. Allt är ju så nytt, och det är ju inte på mitt initiativ, vilket gör det svårare. Hur kommer det att bli med ny chef och massor av nya kollegor? Hur blir det med de kollegor som jag redan har? Hur blir det med framtida uppdrag? Hur blir det med kick-offer och studieresor som jag ska på med jobbet? Så många frågor, så mycket att fundera på och oroa sig för i onödan. I förväg.

Mina tankar rör, som så ofta, på min längtan efter en bebis. Hur konstigt det är att jag, som haft så jobbiga graviditeter och jobbig första tid med bebis ändå önskar att jag kunde få en till. Hur konstigt det är att jag förträngt så mycket av det jobbiga! För visst är jag medveten om att det var jobbigt, men när jag läser mina gamla inlägg så slås jag av hur dåligt jag mådde! Jag kan inte minnas att det var SÅ jobbigt! Samtidigt så förstår jag ju att A inte vill vara med om det en gång till…

Mina tankar rör sig runt de böcker jag läst i sommar. Nedan några av dom.

Ursäkta att de är åt fel håll, jag är alltför trött, och lat, för att göra något åt det, trots att det är lätt fixat. Om någon i Göteborgsområdet är intresserad av att ta över någon eller några av dessa, hojta till. Eller om någon annan vill ta dom, men då får mottagaren stå för portot.

Mina tankar går även till det ursnabba bytet av tjänstebil som jag gjort. Hade innan en Toyota Auris el-hybrid som nu var dags att byta ut. Jag hade att välja på en ny bil som fick kosta max 8 basbelopp och släppa ut max 120g CO2 eller ta över en Passat GTE (laddhybrid) för ett år. Jag valde det sistnämnda trots att bilen måste in på recond med tanke på att den kollega som jag fick överta bilen ifrån har haft hund i bilen och både A och E är allergiska… Och trots recond vet man aldrig om bilen kommer bli ok med tanke på allergi. Men med denna bil får jag mer bil för pengarna, det är mindre förmånsvärde och A tyckte, trots sin allergi, att jag skulle ta den. Jag fick veta detta för två veckor sedan. I måndags fick jag kravet att jag måste ta beslutet under dagen… Idag fick jag nycklarna och nu står det en bil på vår uppfart och laddar.

Mina tankar går även till hur saker och ting skulle bli om vi, A och jag, av någon anledning en dag separerade. Jag inser att med de huslån vi har, den värdeökning som varit sedan vi köpte huset och med de löner vi har så skulle det åtminstone fungera, även om det skulle bli betydligt tuffare ekonomiskt än vad det är idag. Det är rätt bra en har det! Och det skulle inte vara helt omöjligt att få tag på ett nytt boende om det skulle krävas. Samtidigt så vet jag ju att vi på sätt och vis har skjutit oss i foten. Det skulle vara svårt att ändra det sätt vi lever på, det skulle bli betydligt fler val. Och jag inser att skulle vi (läs ”jag”) vilja sadla om och byta karriär skulle det innebära stora förändringar i det liv vi lever om jag inte sadlade om till något med liknande lön som jag har idag. Inte för att det känns som om vi skulle separera (även om vi verkligen kommit in ett vardagslunk med tanke på att vi ändå varit ihop i 18 år och bott ihop 13. Däremot så måste jag ju erkänna att jag någon gång ibland funderat på om jag verkligen vill fortsätta jobba inom det område som jag idag jobbar med fram tills pension.

Jag tänker även på svärföräldrarnas segelbåt som inte tycks bli såld. Det är köparens marknad och de flesta vill ha en ny(-are) motor båt. Lustigt nog med tanke på att allt fler har allt mer miljötänk och önskan om att vistas mer i naturen.

Jag tänker på hur stora mina barn plötsligt har blivit

Jag tänker på hur bra den här bloggen har fungerat som en ventil genom åren

Och nu så tänker jag på att det är dags att sluta fundera, ta tag i verkligheterna och nuet och krypa till kojs.

Tankar en kväll med tillbakablickar

Den senaste veckan har jag, trots att det fortfarande är en vecka kvar av semestern, haft en del kontakt med folk på jobbet. Leasingtiden för min tjänstebil går ut och jag fick valet att välja mellan en sprillans nu Audi, BMW, Volvo, Volkswagen eller Toyota eller överta en kollegas Passat GTE då denne kollega slutade nu vi månadsskiftet. Kriterierna för en ny bil var max 120g koldioxid och max 8 basbelopp. Efter noga överläggande med A valde jag att ta över Passaten. I helgen ska jag byta bil och för första gången någonsin lever jag upp till de ”ska” som jag satte upp för mig själv för länge, länge sedan vad det gällde bil:

  1. Det ska vara en miljöbil (det lyckades jag pricka in med min nuvarande tjänstebil, men inte med min privata bil som jag hade innan tjänstebilen)
  2. Den ska inte vara någon typisk ”tjejbil”. Min första bil var en cab. En Nissan Micra. I den fanns till och med en krok för handväskor… Min nuvarande är lite bättre, men känns ändå lite som en tjejbil, en Toyota Auris. Och tjejig kändes även färgen som dessutom är nummer 3 på min lista på vad min bil absolut inte skulle vara/vara utrustad med, nämligen
  3. Bilen skulle inte vara röd. Det var både cabben och Aurisen.
  4. Jag skulle bara köpa bil om jag måste ha bil. Och visst känns det vettigt att ha bil om man jobbar som konsult, reser mycket i tjänsten och har många kunder bortåt 10-20 mil bort? Visst, de kollegor som inte har bil har möjlighet att använda sig av en extern bilpool, alternativt åka med allmänna kommunikationsmedel, men då vi bor en bit utanför Göteborg så skulle det bli alltför tidskrävande och omständigt att behöva ta mig in till stan med pendeltåget om jag behövde poolbil. Dessutom så fungerar den väldigt bristfälligt med dålig kommunikation om eventuella förseningar, vilket är en dålig kombination när man har barn som behöver lämnas:hämtas från sin förskola. Jag har dessutom räknat med att även injagar lyckades tajma tåget exakt så skulle det ta minst 20 minuter mer med tåget att ta mig från dörr till dörr varje morgon och eftermiddag, än vad det tar med bil. Då kan man tänka hur mycket tid det skulle bli när det blir förseningar av olika slag, eller om jag precis missar en avgång. Visst, bilar är jobbiga och det är många som kör på vägarna på morgnar och eftermiddagar, men likväl, det brukar vara det smidigaste alternativet.
  • Apropå något annat, min hjärna hade på något vis fått för sig att det var i slutet av augusti som våra frysta embryon hade nått slutet av sin förvaringstid, men så var inte fallet. Det är ju först i början av oktober! Inte för att det ska spela någon egentlig roll, A är fast besluten. Men hoppet tändes, det betyder ju att jag har lite, lite mer tid på att hoppas på att A ändrar sig! Fast det är ju klart, sannolikheten är större att jag skulle vinna femtio miljoner…
  • Satt ikväll och läste en del i bloggen om hur det var då för fem år sedan. Jag minns inte att det var så jobbigt. Eller att jag mådde dåligt. Och att jag tydligen mådde ännu sämre när jag var gravid med E… När jag läser det jag skrev då blir jag tacksam för den här bloggen, och möjligheten att gå tillbaka och se vad som rörde sig i mitt huvud då. Och hur det var. Och jag inser att vissa avseenden har jag ändrat mig. Då såg jag graviditeten som något som var tvungen att genomlidas för att få det jag ville ha, ett barn. Graviditet och de första månaderna med bebis var ett nödvändigt ont. En liten nyfödd var just bara en liten nyfödd. Nu är det annorlunda. Jag drömmer om graviditet och jag drömmer om den lilla, lilla pyttelilla nyfödda bebisen. Ser jag små bebisar ute på stan så krymper mitt hjärta ihop och längtan kramar den hårt. Samma sak med gravidmagar.
  • De gamla inläggen får mig även att inse en annan sak, kanske hade de där personerna på Företaget i alla fall delvis rätt? Jag mådde ju tydligen inte bra under de tre månader som jag jobbade som konsult innan jag började på Företaget. Saker var inte optimala med en kund som ville att jag skulle leverera något som var blått och kantigt, men som inte kunde/ville ge mig några som helst hintar om vad det blåa och kantiga kunde vara, fast de exakt visste vad det var de ville ha (obs! Detta var en metafor så ingen missuppfattar det hela). Jag hade kollegor som också visste vad det var, men som inte hjälpte mig, trots att jag frågade om lite guidning både en och två gånger.
  • En annan sak jag reflekterade över var min saknad efter min älskade pappa. I år blir det 14 år sedan han gick bort och jag önskar så att han hade fått träffa mina två flickor. Mina två älskade barn, hans yngsta barnbarn.
  • Jag trodde jag hade kommit längre

    Kroppen är spänd som en fiolsträng. Axlarna dras upp mot öronen. Pulsen skjuter iväg. Hela min kropp är beredd för för flykt. Och jag inser hur skadad jag fortfarande är.

    Nyligen blev företaget jag jobbar på uppköpt av ett annat, mycket större internationellt dito. Mina kollegor var lyriska. Jag var skeptisk. Stundvis kände jag panik vid tanken. Jag hade en förklaring, men nu har jag börjat tvivla på den förklaringen. I varje fall så är den förklaringen inte den enda.

    I och med uppköpet så blev det bestämt att alla från mitt kontor skulle flytta in i det nya företagets lokaler. Flytten gick samma dag som vi åkte på vår semester i Grekland. Så idag blir det min första dag på nya kontoret, med alla nya (och ja, även gamla) kollegor. Visst har jag träffat flera av de nya kollegorna igen. Men ändå. Det är ju även en ny chef efter omorganisationen som det hela har lett till. Det är som att komma som nyanställd till sitt nya jobb. Och för mig… Rädslan bubblar i mig och jag inser hur mycket jag fortfarande är påverkad av det som varit. Jag trodde att dessa två år som konsult har fått mig att bli starkare, men jag inser att så inte riktigt är fallet. På sätt och vis är jag där jag var för två år sedan när jag lämnade Företaget. Visst har jag haft mina aningar, men jag har inte insett innan hur påverkad jag var. Är. Ärligt talat, just nu mår jag verkligen skit. Inatt sov jag som en kratta, och det var inte bara för att vi under tidig natt fick en ytterligare i vår säng och att jag fick springa ett antal gånger till det andra barnet. Igår var det jättesvårt att somna, men det är kanske inte så konstigt, jag var ju skräckslagen som en kanin på flykt från ett rovdjur. Rädslan fick mig att grubbla. Och gråta. Gråta som ett litet barn.

    Nej, jag har inte återhämtat mig från det som varit, trots att det snart gått två år. Långt ifrån. Nu måste jag hitta en väg att komma vidare, för så här kan det ju inte fortsätta. Så här kan jag inte ha det. Visst, när den här dagen är över så kommer jag troligtvis vara betydligt mer avslappnad. Men nästa gång det blir stora förändringar, vad händer då?

    Bästa morsan…

    …hämtar barnen plus en kompis till Lillasyster redan vid tre, åker till leklandet Buslandet där vi är de enda besökarna. Barnen är glada för att bli hämtade tidigare och för att mamma hittar på något med dom. Mamman är nöjd med glada barn. Samtidigt som hon kan sitta och jobba i lugn och ro 😁

    Oro

    Nyligen fick vi på mitt jobb veta att vi hade blivit uppköpta. VD: n var jättenöjd. Mina kollegor verkade supernöjda. Ja, rent av lyriska. På pappret ser det bra ut. Vi ingår numera i en global koncern vilket väcker mängder av möjligheter. De köpte oss framförallt då vi erbjuder två tjänster som de inte har i sitt utbud. Min oro ligger dels i dessa två tjänster. Nu när de har fått in dom, vad är det som säger att de inte kommer sätta sitt namn på dom och så fort när deras ”ursprungliga” personal lärt sig det inte gör sig av med ”överflödig” personal, dvs oss? Min andra oro är skillnaderna i hur vi arbetar. De jobbar mycket med ram-avtal och mycket inom uppbyggnad av samhället. Vi har mycket småkunder och småjobb. Jag stortrivs med upplägget som vi haft det, snabba jobb, snabba resultat och snabba utvärderingar. Ville jag jobba med större projekt och hålla på med samma sak dagarna i ända så skulle jag hellre vara fastanställd någonstans än jobba som konsult hos dom. Som anställd har man möjlighet att påverka betydligt mer än vad man har som konsult, även om man har ett avtal som löper på flera år.

    Kanske är min oro obefogad. Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska försöka låta bli att döma innan jag vet något. Nu har jag bara mina egna spekulationer om värsta tänkbara. Men det kan likaväl bli jättebra. Jag ska inte säga något ogenomtänkt nu, och framförallt inte göra något nu. Det enda jag kommer att göra är att avvakta och se. Det kan ju bli hur bra som helst! Önskar jag kunde släppa oron…

    Avslutande tankar

    Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

    Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

    Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

    Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

    Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

    Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

    Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

    Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

    Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

    Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

    Du vill fortfarande inte arbeta på ett företag?”

    Min kund som jag varit mycket hos sedan september ställde än en gång frågan. Jag blev varm, glad och lättad. Svaret var inte svår att hitta. Nej, jag vill fortsätta jobba som konsult. Jobbet ger mig så mycket. Visst, det kostar mycket. Det tär att behöva tänka på sälja. Det tär att inte veta vad man ska göra om några månader. Kommer jag ha att göra? Vad kommer jag att göra? Kommer det vara mycket resor? Många olika kunder? Eller bara någon kund på nära håll? Det sliter att behöva resa så mycket. Och att hela tiden behöva prestera på topp. Samtidigt så vill jag ha variationen. Nej, jag behöver den. Och jag får den snabba feedback som jag också behöver. Eller i alla fall den positiva feedback jag får. Den bygger upp mig. Det är den som fått mig att än en gång börja tro på mig själv. Samtidigt så kan den snabba feedbacken vara förödande de gånger den inte är 100% positiv. En sådan har legat och malt för mig sedan mitten av förra veckan, och med det har osäkerheten vuxit. Mina känselspröt har verkligen varit överkänsliga och jag har därmed tolkat allt jag sett och hört, och då har tolkningen kanske inte varit alltid så positiva och fördelaktiga. Och kanske inte heller rätt. Att då få bekräftelsen som jag fick idag, med frågan om jag fortfarande inte var intresserad av att börja jobba hos dom gjorde gott. Särskilt som vissa av mina tolkningar av olika saker som hade samband med kunden kanske inte hade varit så fördelaktiga för mig.

    Jag inser att min självkänsla är i bott och att jag behöver jobba med den. Men hur gör man? Jag har läst böcker om det men inte kunnat ta till mig och få in det i min verklighet. Jag måste helt enkelt hitta en väg, en lösning. För på sikt mår jag inte bra av att trycka ner mig själv så här

    Jag är på en två dagars utbildning för att bli mer pedagogisk och få lära mig att bli bättre på att lära ut och nå fram till mina kursdeltagare. Det är lite småläskigt, jag är ju van vid att stå framför andra och hålla i utbildning men numera är det ovant, och därmed även läskigt att för en gångs skull delta vid en utbildning. Jag får med mig en hel del matnyttigt, även om jag samtidigt inser att mycket kunskap i detta har jag redan förvärvat sedan tidigare i olika sammanhang. Kroppsspråk läste jag tex några böcker om för ett antal år sedan. Anpassa budskapet efter åhörarna är en annan sådan sak som jag lärt mig när jag läst kurser i presentationsteknik osv. Vissa saker som vi har fått med oss har jag inte riktigt kunnat ta till mig och hålla med om, men jag ska absolut ta och testa det ändå redan i nästa vecka när jag ska hålla i en utbildning.

    Vi hade fått i uppgift innan kursen att tänka ut ett ämne som vi skulle hålla en kortare utbildning om och som vi sedan fick avsluta dagen med. Jag var näst sist ut. Jag fick en del saker med mig att fundera på och utveckla, men jag kunde inte låta bli att bli lite stolt när kursledaren efter mitt genomförande frågade om de andra hade lärt sig något från mitt genomförande vad det gällde presentationsteknik. Det värmde gott, då jag valde att ta det som något positivt, att jag hade något som de andra kunde lära sig av. Sedan så fick jag som sagt var lite grejer att fundera på till morgondagens pass, och det är ju bra, det är ju därför jag ville gå den här kursen! Jag vill ju bli bättre. Mina kursutvärderingar brukar vara rätt bra överlag, men jag vill kunna nå ut till fler! Jag vill skapa intryck. Få åhörarna att minnas mig och mitt budskap som något positivt. Något viktigt. Jag vill ha fler kommentarer som den jag fick häromveckan då en kursdeltagare som efter att under kort tidsperiod ha gått inte en, utan två av mina kurser berättade att han i vanliga fall inte tyckte om att sitta i skolbänken, men när han efter första kursen hade fått frågan om han kunde tänka sig att gå ytterligare en kurs hade han omgående sagt ja. Eller som den där kursdeltagaren som efter en heldags seminarie skrev i sin utvärdering att hon var imponerad av att ha kunnat hålla sitt intresse uppe en hel dag, som dessutom var en fredag, trots att ämnet i sig kanske egentligen inte var så spännande. Det är ju just det jag vill uppnå. Skapa intryck. Fånga intresset. Behålla intresset. Få andra att känna samma engagemang för ämnet som jag gör. Eller i alla fall att de inte ska känna att det är ett ytterligare måste bland alla andra måsten, utan något som är kul.

    Verkar något vara för bra

    …för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

    Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

    Trött. Sitter och räknar fram och tillbaka. Vill hitta så många timmar som möjligt åt ett håll, och så många timmar som möjligt åt ett annat. Två helt skilda håll. Vet inte egentligen vad jag själv vill. Räknar. Räknar om och räknar om än en gång. Vill få till det, men ändå inte. Borde gå och lägga mig, ögonen känns nästan som om de går i kors, men jag har inte riktigt ro i kroppen. Vill hitta lösning på detta. Hur jag än vänder och vrider så blir det inte bra, i bästa fall blir det i alla fall inte uselt i något avseende. 

    Att vara konsult är inte alltid så lätt. Jag jobbar mycket i korta uppdrag. Min kompetens är mycket eftertraktad (vilket på ett sätt gör att jag egentligen borde ha bättre betalt) och därför så behöver jag inte sälja mina tjänster så värst mycket då jag ändå får så mycket uppdrag så att jag är mer eller mindre fullbokad 2-3 månader framåt. Samtidigt så får vi konsulter ständigt höra att vi måste sälja även om vi är helt fullbokade. Kan vi inte själva ta uppdragen så finns det kapacitet på de andra kontoren, eller till och med i vissa fall på det egna kontoret, som kan ta det. Och det stämmer väl. I de flesta andras fall men inte hos oss som jobbar inom mitt specialistområde. Vi som jobbar med dessa frågor är alla lika fulltecknade. Nu när jag fått förfrågan om att vara ute på ett större uppdrag en längre tid hos en kund och försöker frigöra tid så finns det ingen som kan ta över det som finns inplanerat. Men ändå förväntas jag klara av att lösa den omöjliga ekvationen. 

    I fredags hade vi månadsmöte och än en gång kom frågan upp, vi måste sälja även om vi är fullbokade. När jag tog upp min ämnesområdes problematik om att vi är för få för att kunna dela med oss av våra jobb då vi är alla så bokade så fick jag bara svaret att det finns kedig kapacitet. Ja men var? Varför finns det inte någon ledig kapacitet att hitta till uppdrag som jag har att dela med mig av när jag efterfrågar det i så fall? Jag vet ju att det inte handlar om ovilja att hitta kapaciteten utan svaret är helt enkelt att det finns ingen. Varför kan de inte bara erkänna och säga att nu är det som det är, just det här området är det fullt på och vi har inte möjlighet att sälja, eller ta emot jobb inom det just nu? 

    Jag bad min chef om hjälp med detta i fredags. Jag blev bara ombedd att återkomma med det jag kan erbjuda. Det är inte mycket. Mina bokningar är som de är. Får jag inte hjälp med avlastning av dom så kan jag inte göra så mycket. Särskilt som jag blivit ombedd att behålla luckor för eventuella plötsligt inkomna jobb. Jag ska alltså behålla allt jag har redan nu, helst egentligen ha mindre än vad jag har nu då jag redan har för mycket uppdrag inbokat för att hinna göra det andra jag har som måste göras (sälja, kundvård av befintliga kunder, utveckling av det vi säljer osv osv). Samtidigt så ska jag frigöra tid för den här kunden, utan att få någon hjälp med hur jag ska frigöra eller vad jag ska prioritera bort. Samtidigt som jag ska ha luckor så att jag kan ta andra korta jobb som eventuellt skulle komma in. Och jag, jag fattar ingenting. Stresshormonerna skjuter i höjden. Jag vet inte vad jag ska göra. Eller hur. Och jag vill bara gräva ner mig. Känner hur nedstämdheten som legat och lurat, som jag hagt känningar av ett tag, blir värre. Inte tillräckligt för att jag ska söka hjälp. Men så pass att jag börjar bli orolig och börjar fundera på hur dåligt man ska må innan man söker hjälp. Jag har även börjat fundera på om jag trots allt verkligen är rätt här i livet, om jag trots allt inte skulle börja söka annat jobb. Men hela tiden kommer jag tillbaka till samma svar. I grund och botten gillar jag mitt jobb. Nej, jag älskar mitt jobb! Det är slitsamt. Mycket slitsamt till och med emmelanåt. Och jag kan verkligen inte komma på vad jag skulle vilja göra istället. Vad som skulle kunna få mig att känna samma tillfredställelse, samma känsla av att vara ”rätt” som jag så ofta känner, trots allt. 

    Frågan är helt enkelt, när vet man? När vet man att man ska man ge upp? När man ska söka hjäl? Var ska man söka hjälp? Vad gör man? Vad vill jag? Hur klara jag av det utan att rasa? När? Vad? Hur?

    Och till det så kommer alla de andra tankarna, funderingarna, grubblerierna som jag haft. Familjen. A:s och mitt förhållande. Dom där tre i frysen. Bebistankar. Längtan. Känslan av tomhet. Känslan av otillräcklighet gentemot barnen, och mot A. Och mig själv. Ångesten över min vikt och bristen på tid. Att inte hinna med något. Det ständigt dåliga samvetet då jag inte hinner, eller orkar vara mer med barnen än vad jag är. Känslan av otillräcklighet. Det dåliga samvetet för att jag inte har mer och oftare kontakt med mamma. Och… 

    Jag är alltför negativ! Det här går inte! Jag måste vända tankarna! Men hur? Hur gör man? Hur får man bort alla ovälkomna tankar och funderingar?

    Dagens sanning

    Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


    Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

    Med anledning av förra inlägget: undrar hur det egentligen kommer sig att jag varje år blir förkyld just nu? Är det för att alla samlas igen och många människor umgås tätt ihop med varandra? Att vi vistas mer inomhus, mindre utomhus? Att vissa personer alltid går omkring med olika virus men aldrig själva blir sjuka men när jag kommer i kontakt med dom så pallar mitt immunsystem inte av det och förkylningen är ett faktum? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det är en tradition jag gott kan skippa. 

    Nu har rösten i alla fall återvänt, om än i en s k whiskey-variant. Genast kommer tankarna om att jag kanske trots allt skulle ha jobbat idag. Att jag borde inte stanna hemma imorgon. Och så vidare. Det sunda förnuftet säger mig att jag visst gjorde rätt i att stanna hemma. Ett planeringsmöte med en kund som skulle varit dagens och veckans första sak enligt min kalender är svår att genomföra om man inte får fram ett ljud över läpparna. Att jag dessutom efter att ha lämnat barnen på fritids och förskolan kröp ner i säng och sov i nästan tre timmar tyder även det på något. Att jag trots all sömn är helt färdig nu och ögonen går i kors på mig tyder ju också på något. Men likväl så känns det som om jag egentligen borde jobba imorgon. Och då inte bara det jag hade tänkt göra hemifrån utan åka ut till kunden och påbörja det jobb  där som jag egentligen skulle påbörjat idag. Men nu är kunden meddelad att jag inte kommer imorgon så jag stannar hemma imorgon med. Men sen lär det bli jobb enligt planerna. Jag har inte samvete att stanna hemma längre. Innerst inne vet jag ju hur dumt det är att känna så här, men jag känner vad jag känner. 

    Det känns stundvis som om jag drunknar i jobb och måsten. Varenda helg fram till semestern är bokade, om än med roliga saker. Det är allt från Stockholmsweekend med A och Phantom of the Opera (utan barn) till Rhodos, träffa finaste vännen och student. Jobbmässigt är det också full rulle fram till semestern. Jag är mer än fullbelagd och stundvis kan jag inte fatta hur jag ska hinna med allt jag lovat att jag ska hinna med. 

    Idag var jag med hos min främsta kund och deltog vid en myndighetsinspektion. Jag har varit konsult hos dom just för att det vid en inspektion hade konstaterats brister. Inför dagens inspektion fick jag försöka peppa kunden. De hade inte åtgärdat alla de brister som myndigheten hade konstaterat, men de hade i alla fall kommit långt. Visst, myndigheterna skulle inte bli helt nöjda, men jag gissade på att de skulle komma tillbaka fram emot vintern. Döm om min förvåning, och kundens glädje när inspektionen avslutas med ett konstaterande av att företaget har gjort mycket och åstadkommit mycket och att myndigheten nöjer sig för den här gången! Och gissa om jag blev glad när myndighetsrepresentanterna tryckte på att företaget skulle vara ”riktigt nöjda med konsulternas insats” 😊 De nämnde även att den utbildning som jag höll på företaget vid några tillfällen tidigare i år verkade vara  bra. Jag tog verkligen åt mig och kände mig så glad och tillfreds! Jag är inte så pjåkig! Jag är rätt bra på det jag gör! Visst, ibland blir det svackor och ibland presterar jag inte så bra som kunden önskade sig, men i det stora hela, jag är kompetent och jag vet vad jag håller på med! Gissa om jag känner mig nöjd och stolt över mig själv! Och genast känns allt jobb jag lagt ner som ingenting. Det var verkligen värt sitt slit! Och så skäms jag lite samtidigt. Jag skäms för att jag önskar att min förre chef plus några andra på mitt gamla jobb, de som inte tyckte att jag gjorde något bra jobb, kunde få veta hur bra jag lyckas nu. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad var det där på det företaget som gjorde att jag inte gjorde något bra jobb, att jag ansågs (av vissa) vara inkompetent men att så många andra tycker tvärtom? Att både tidigare kollegor och arbetsgivare anser annorlunda? Att nuvarande kollegor, arbetsgivare och kunder anser annorlunda? Att de faktist tycker att jag är både kunnig, kompetent och pedagogisk? Det är frågan… Hur blev jag sådan? 
    Jag kan helt enkelt inte sluta älta

    Ett knytte

    Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

    På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

    Håll tummarna

    Imorgon ska jag hålla utbildning. Jag har knappt någon röst… Håll tummarna för att den kommer tillbaka så att jag i alla fall klarar av dagen! Hade det inte varit så att kunden har hyrt lokaler och flera av deltagarna är ditresta och hade jag haft någon kollega som kunde ta utbildningen istället skulle jag stannat hemma (trots att jag ändå är rätt pigg, men rösten är ju en av mina främsta verktyg, särskilt när det rör just att hålla utbildningar). Men nu…
    Håll tummarna! Sedan får rösten vila i bortåt en vecka
    Men, något positivt: jag börjar få tillbaka energin i kroppen! Kanske är min teori om efterdyningar från gamla jobbet och att jag trots allt har gått och spänt mig vad det gäller mamma som stämmer? 

    Uppgiven föredragshållare 

    Sitter på tåget hem och reflekterar över utbildningen jag hållt nu i två dagar. 

    Inte någon av de nyaste och modernaste tågen jag åkt med

    Igår kändes det bra. Idag kändes det inte fullt lika bra. Och när jag läste kursutvärderingarna blev jag lite nedstämd. Min prestation bedömdes inte så bra som jag hade hoppats. Men så började jag fundera och läste motiveringarna än en gång. 

    ”Inte anpassad till vår verksamhet”

    ”Inte så många exempel från vår verksamhet”

    ”Många tunga bilder som föredragshållaren läste innantill på”

    ”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”

    Och så tänkte jag på förutsättningarna jag fått, på uppdraget och så själva utbildningen. Och hur jag enligt min uppfattning gjorde. 

    Utbildningen skulle vara en tredagars utbildning varav de två första skulle vara mer allmänna om vad lagstiftningen säger. Dessa två dagar skulle jag hålla i, med undantag av en kort stund på ca 15-30 minuter då en företagsrepresentant visar deltagarna var på deras intranät de kan hitta det företagsspecifika informationen. Denne går inte in i något av dessa material utan bara ”här finns det”. Den tredje dagen håller den nämnda företagsrepresentanten i och då är det utifrån verksamheten. Detta betyder att jag, enligt beställning från kunden, inte ska gå in på deras rutiner eller dylikt. Däremot så tycker jag (i min enfald) att jag så gott det nu går får in deras verksamhet då alla övningar vi har och alla diskussioner som hålls görs utifrån deltagarnas vardag och verksamhet. Det är tex frågeställningar som de får diskutera hur de hanterar hos dom. Frågan är hur jag ska kunna anpassa det ytterligare? Jag ver inte! Det är inte helt enkelt! Lagstiftningen är ju skriven som den är och jag har ju sållat bort allt det som inte berör deras verksamhet (plus en del som berör deras verksamhet). 

    Lagstiftningen som jag har med är anpassad till den lagstiftning som de berörs av, varken mer eller mindre.  Och det är ju så, lagstiftning är tungt. Frågan är hur man skulle kunna få det mer lättsmält? Jag försöker hålla det så övergripligt som det bara är möjligt. Jag går inte in på några detaljer i paragrafer eller så. Syftet är ju att de ska känna till lagstiftningen övergripligt. Detaljerna får de vid behov själva ta reda på. 

    ”Exempel från deras verksamhet”.Som sagt. Jag är en extern konsult. Jag är inte inne i deras verksamhet och jobbar och kan då av förklarliga skäl inte komma med några exempel från deras verksamhet. Inte annat än de exempel som jag fått höra under tidigare kurstillfällen, och dessa har jag försökt köra i den mån jag kan. Exemplen är det dom som kommer med i övningar och i gruppdiskussioner. Minst 1/3 av min tid ägnas åt detta, diskussioner utifrån deras verksamhet och övningar utifrån den verksamhet som de bedriver. Dessutom så vet de ju att det kommer att fokuseras på det interna arbetet mer under den tredje dagen. Jag vet inte hur jag skulle kunna utveckla det vidare? Vad kan jag göra mer? Jag vet inte! Tips tas tacksamt emot!

    Och just det, ”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”. Jo, det är klart de kan. Men har de gjort det? Och hur är det med alla diskussioner och övningar som varit under de två dagarna och som de själva varit med och jobbat med utifrån deras verksamhet? Skulle de kunnat läsa sig till det med? Och om det nu är så, hur kommer det sig att de diskuterade saker så livligt (med varandra) om allt redan var självklart? Ärligt, jag förstår inte!

    Jag vet att jag måste ta till mig kritiken, vilket jag också gör. Men ärligt, jag vet inte vad jag ska göra för att slippa liknande kritik efter framtida utbildningar. Jag vill så gärna bli bättre! Jag vill utvecklas! Men jag vet inte hur?

    Att säga en sak och visa något annat

    Idag och imorgon så håller jag i en internutbildning hos en kund. Detta är en utbildning som man sagt är viktig och när min kontaktperson har fått återbud av någon orsak har det ojats för att folk inte prioriterar. Utbildningstillfällena har kunden själv bestämt vilket gör att jag reagerar än mer när det blir som idag… Jag kommer till kunden som planerat och får då veta att halva gruppen kommer att avvika bortåt tre timmar efter lunch. De ska iväg och delta vid en annan workshop. Då kan jag inte låta bli att fundera över följande:

    • Vad var det för workshop?
    • Vad signalerar detta? Hur tolkar dessa personer, och övriga som gick kursen, kursunnehållets viktighet och betydelsefullhet i och med att den andra workshopen gick före något som mig veterligen fanns inbokat i kalendrarna långt före workshopen? Är det plötsligt inte viktigt?
    • Då mer än halva gruppen avvek i totalt en fjärdedel av kursens totala tid, om det andra var viktigt, varför bokade man inte om utbildningen till en annan dag om det andra absolut inte gick att ändra på? 

    En annan sak om samma ämne hände också idag. Jag har varit inne och hållt i en del, om än liten del, i en större utbildning. Av olika anledningar kunde inte några delta vid det tillfället och kunden ville inte lägga till ett uppsamlingsheat för dessa, men de vad om hjälp att lösa det så att även de sista skulle kunna få den kursen avklarad. Så innan jul beslutade vi att eftersläntrarna skulle få göra en hemtenta plus en del eget arbete. Då de har annat på schemat nu under våren så fick de själva välja när mellan 1 januari och sista februari som de ville få dessa uppgifter/tentan och så skulle de få två veckor på sig. Igår hade jag inte fått in något. Idag fick jag svaret att de hade haft så mycket den senaste veckan så att de inte hade hunnit, men att en i alla fall hade lovat att skicka det till mig under dagen, idag.

    Jag hade avsatt tid för att rätta deras tentor och uppgifter. Nu vet jag inte när jag får dom. Om jag får dom. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad det sänder för signaler? 

    ”Ni har en deadline. Men det är inte så noga om ni inte är klara tills dess! Det går bra att bli klar även någon annan gång! Bry er inte er om att hålla tiderna eller informera i god tid innan att ni inte hinner bli klara i tid! Allt kretsar runt er och ni kan bestämma allt helt själva. Särskilt inom arbetslivet!”

    Eller något…

    Och slutligen en liten knorr som jag tyckte var lite lustig. I en lokal köp- och säljgrupp på Facebook hade en kvinna lagt in en annons: 

    ”Jag vill hjälpa min snart 16 årige son att få tag på ett sommarjobb. Han är ambitiös och självständig”

    Undrar hur självständig han är med tanke på att han inte kan söka själv utan mamma måste göra det åt honom? 🤔

    Under de två sista timmarna på utbildningen idag började jag känna en viss irritation i hals och luftvägar. 

    Tänk om..! Nej, inte nu igen! Jag var ju förkyld alldeles nyligen!

    Så under eftermiddagen och kvällen så har jag haft några rejäla hostattacker. Sådana där som jag brukar få där jag bara hostar och hostar och hostar och jag kan inte sluta. Jag hostar tills jag spyr. Så långt har det dock inte gått. Förrän nu, då. Som tur var så hann jag i alla fall till toaletten och till handfatet. Men det luktade så illa så jag blev illamående och så kröktes jag lite till. Och så började jag hosta ännu mer och så kräktes jag ännu mer. 

    Nu ligger jag här i sängen och tycker synd om mig själv. Hoppas att detta bara var tillfälligt! Hoppas att jag klarar av att hålla morgondagens avslutande dag utan några problem

    Jag duger

    På senare tid har jag vid ett flertal tillfällen slagits av hur viktigt det är för mig att bli omtyckt och accepterad, men även hur svårt jag har att tro på folk när de säger något positivt om mig, direkt till mig. Min sista chef på Företaget lyckades verkligen trycka ner mig ordentligt… Något som jag däremot har lättare att ta till mig är det skrivna ordet. Där är de kursutvärderingar vi brukar dela ut efter varje kurs vi håller i i mitt jobb en bra sådan. I veckan så var jag i Stockholm och höll i en kurs och som vanligt delade jag ut en kursutvärdering när vi var klara för dagen. I denna så är en etta ”håller inte alls med” och en femma ”håller helt med” och då jag såg att en person hade satt en tvåa på mig och min förmåga att få alla att känna sig delaktiga och två hade satt en trea på min kompetens så blev jag omedelbart nedstämd. Var jag så dålig? Jag ville bara lägga ner allt och bryta ihop. Men så tog jag mig själv i kragen och räknade ut medel på samtliga utvärderingar. Tur var det, för det visade sig att jag överlag hade fått bra bedömning. På både kompetens och förmåga att få alla att känna sig delaktiga hade jag trots allt fått ett snitt på 4,6. Genast sträckte jag på ryggen och kände mig rätt nöjd. Men jag måste erkänna, de där låga omdömena grämer mig…
    Igår så hade en av mina kunder besök av en extern kontrollant på det som jag har hjälpt dom med. Jag trodde att de skulle bli några avvikelser, vilket de också fick, även om det egentligen snarare var förbättringsmöjligheter än avvikelser och därmed fick de godkänt. Så med min hjälp hade de lyckats få ett godkännande från att från början knappt haft något! Det är så kul att känna att jag hjälpt dom på vägen att bygga upp det här arbetet och att de nu idag har något som verkligen fungerar! 

    Vid händelser som dessa så slås jag av min barnsliga längtan och önskan om att göra lång näsa och säga:

    ”Ha! Där ser ni! Jag är inte så dålig som ni sa! Jag är bra på det jag gör! Jag kan nå resultat! BRA resultat dessutom! Mina metoder fungerar! Och varför skulle de inte göra det, de följer ju bara den senaste forskningen inom området!? Jag duger visst! Kanske hade ni rätt i det ni sa om mig, min kunskap och mitt sätt. Kanske var det så det var på Företaget? Men i så fall, om det var det, vore det inte intressant för er att ta reda på hur det kommer sig att någon förändras så radikalt och blir någon/-t helt annat utanför Företaget?”


    Men jag gör det inte. 
    Jag önskar att jag bara kunde gå vidare. Att jag kunde lämna det som varit bakom mig. Att jag kunde sluta älta. Men det har satt sina spår. Jag vill lämna allt bakom mig, men jag kan inte. 

    Var iväg med E idag för att kolla om vi kunde hitta inbjudningskort till hennes kommande 7-årskalas när vi sprang på en person från mitt gamla jobb. Hon var en av dom som jag kände mig trygg med, hon och jag hade ett bra samarbete. (Tror jag i alla fall. Jag vet inte säkert. Jag litar ju inte på någon eller något från den tiden numera. Hon som var min chef då lyckades djävligt väl med att mot min vilja så misstro i mig). Vi hade inte möjlighet att pratas vid så mycket, men hon hann i alla fall berätta att de nu, tillslut lyckats hitta någon till den tjänst som jag lämnade i augusti. Det känns ok för mig. Skönt att det tog tid! På så vis hoppas jag att vissa särskilda personer som jag har i åtanke insåg att det är inte så lätt. Vi är inte så många som jobbar med det jag gör! Sedan så ser jag att företaget verkligen behöver någon på den stolen. Jag kan inte annat än att önska min efterträdare stort lycka till. 

    Jag har verkligen haft det svårt att lämna det som var där. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna lämna det helt? Det har verkligen satt sina spår. När jag ser på det i efterhand  så ser jag till viss del med agg på vissa personer, samtidigt som jag respekterar deras kunskaper. De är duktiga och bra, men någonstans så brast vi från bådes våra håll då vi lät det gå så långt. Jag ser inte att det var mitt fel. Men inte egentligen deras heller. Eller jo, i vissa fall. Det är sällan ens fel…

    Tips till dig som går på kurs

    En del av mitt jobb är att hålla i olika utbildningar. Efter varje sådant tillfälle delas det ut en kursutvärdering som deltagarna får fylla i och det är några saker som jag funderat på hos vissa som fyllt i dom. Det är följande: 

    1. Om kursledaren i början av kursen säger att raster och sådant är flexibelt och att kursdeltagarna ska säga till om varje pass drar ut på tiden och att man som föredragshållare siktar mot att kunna ta i alla fall en bensträckare en gång i timmen, så menar kursledaren troligtvis också det! Vad är det för mening att sitta och gnälla över ”för långa pass, det borde varit pass på 40-50 min åt gången” om man inte sagt något under kursen!? Särskilt som kursledaren bett om att bli påmind om denne råkar glömma bort det?
    2. Om kursledaren i början av utbildningen frågar om alla hör bra och ingen säger något annat så tar denne förgivet att alla också hör. Har kursledaren dessutom sagt att man ska hojta till om det skulle vara så man inte hör så förstår jag inte hur man kan med att hålla tyst hela föredraget (i mitt fall blir det mestadels 1-3 dagar (!) för att i kursutvärderingen beklaga sig över att man inte hörde. 
    3. Om man i kursutvärderingen poängsätter något som mindre bra, varför lyfter man inte upp det man tycker var mindre bra och förklarar vad som inte var bra? Hur ska man annars som föredragshållare veta hur man ska gå tillväga för att förbättra sig?  
    4. Har kursledaren tidigt uppmuntrat till att diskutera, gör det då! Framförallt om en del av utbildningen handlar om just diskussioner. Och är du en sådan som inte aktivt ens försöker diskutera utan svarar i bästa fall enbart kortfattigt på tilltal, kom för allt i världen inte efteråt och beklaga dig för att det inte var tillräckligt med diskussioner! 
    5. Hur kan man känna att man inte fått känna sig delaktig  om man aldrig ens försökt säga något, och man knappt svarat på tilltal? Eller är det meningen att kursledaren med barsk röst ska komma fram till deltagaren som knappt försöker ens vara engagerad i utbildninge, och tvinga den att prata?

    Det finns garanterat fler saker som jag tänkt på, men jag tror att jag stannar där. I alla fall för den här gången 

    Till dig som jobbar på hotell

    I mitt jobb blir det att det blir en del hotellövernattningar. Jag har nu kommit hem efter tre hotellnätter och är överlycklig över att återigen få sova i egen säng. Och så klart för att vara hemma hos familjen! 

    I förra veckan bodde jag på ett hotell där man försökte leva upp till god service för sina gäster. Trevlig personal med gott bemötande, ett socialt sätt och med ett leende på läpparna. Där kände man sig välkommen! Rummen var fräscha och även om hotellet var litet och det därför inte gick åt så mycket till frukosten så hade man försökt att få allt att se aptitligt ut och det var snyggt upplagt på serveringsfaten. Det jag hade att anmärka på var att man hade glömt att skära bort den yttersta kruttorra kanten på brödet. Att den troligtvis var från dagen innan gjorde inget, det var gott ändå, men det är tråkigt och inte så gott att som första person vid frukosten behöva få den där jättetorra yttersta biten (snittytan från senaste skärningen hade torkat). 

    Hotellet som jag bodde på denna vecka skulle vara trestjärnigt och såg ut Tarja bra omdöme när man kollade på bokningssiten. Nu när jag ser på det så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur de hade lyckats få tre stjärnor ens. När jag kom dit på söndagskvällen så står de att de har öppet fram till klockan 23:00. Klockan är väl strax efter 19. Men dörrarna in till hotelldelen tycks vara låsta. Efter ett tags letande hittar jag en liten lapp som säger att om receptionen är stängd så ska man checka in på den intilliggande macken. Där är det en kvinna som trött hjälper mig med incheckningen, berättar om restaurangens och mackens öppettider och när frukosten serveras. Ett litet halvhjärtat leende orkar hon i alla dela med sig av. 

    Efter att ha blivit visad av en annan hotellgäst hur man kommer in på själva hotellet så letar jag mig fram till mitt rum. Den är överlag förvånansvärt modernt och renoverat med undantag av lamporna som gissningsvis är från 80-, tidig 90-tal. 

    Frukosten nästa morgon har det inte lagts mycket energi på. Två ljusa brödsorter. Påläggen har skurits upp i skivor som mer eller mindre är trasiga och upplagda i en slarvig hög. En trött bladpersiljakvist pryder fatet. Även resten av frukosten känns ihophafsad. Ingen onödig tid eller ork har lagts på den, det är ju onödigt! 

    När jag morgon nummer två frågar om jag kan få hjälp med att skriva ut några saker (det står i informationspärmen på rummet att de hjälper till med sådan) möts jag av en stor suck och så ett motvilligt jakande. Men då måste jag maila det till dom för annars kan de inte göra det! Visst går det bra! Jag mailar, kollar av att jag inte fått något felmeddelande och så går jag till frukosten. 40-50 minuter senare så frågar jag på vägen till bilen receptionisten om mina utskrifter. Då har hon inte ens kollat om mailet har kommit fram. Det har den tydligen inte. Hon skyller på en långsam dator. Att den kan ta lite tid ibland, särskilt om man sitter och jobbar med den. Hon kollar mailen igen och än en gång så säger hon att den inte kommit fram. 

    ”Stackars dig!” 

    utbrister jag! 

    ”Stackars dig som har så dåliga arbetsverktyg! Hon måste ta upp det med sin chef för så kan hon ju inte ha det!” 

    Då är det internet som det är fel på. Den ligger tydligen nere titt som tätt. Konstigt, hotellets wi-fi som man som gäst kan koppla upp sig på har fungerat prickfritt under min vistelse! 

    Hela tiden försöker jag hålla en trevlig min och vara allmänt trevlig. Jag möts bara av sura miner och ihopsnörpta läppar. 

    Fast nu ska jag inte vara sådan! Jag fick ju faktist ett leende under vistelsen! Det var i och för sig först när jag skulle checka ut, men ändå! Jag fick ju ett leende som faktist såg äkta ut! Hon var väl lättad över att en gäst lämnade dom så att hon inte skulle behöva vara så överbelamrad med jobb (såg aldrig någon annan prata med receptionisten). 

    Hela vistelsen kan bara sammanfattas som avsaknad av service, kvalitet och glädje. Det var mest som om kunderna var bara till besvär och inte värda att lägga varken energi eller arbete på. De skulle ju ändå snart åka vidare! Det jag undrar mest över, varför fortsätta jobba med något om man så uppenbart saknar intresse för sitt jobb? Jag vet inte, jag vill i alla fall känna glädje och passion för mitt jobb även om vissa saker ibland kan vara tunga

    Sitter på ett hotellrum i min barndomsstad. Kom hit tidig kväll. Imorgon ska jag hålla i utbildning på ett företag i stan. Den första dagen på första omgången av en tredagars utbildning som jag kommer att hålla sammanlagt tre gånger under februari. Då staden ligger så pass långt bort från Göteborg och vi kommer att börja redan kl 8:00 så fick jag vackert lämna min familj redan idag, en söndag. Detsamma blir det vid de två kommande tillfällena. Kul värre. Men vad göra? 

    Den närmaste tiden kommer det bli mänga nätter på hotell. Dels så är det denna utbildning, dels så är det utbildningar på annan ort, då bland annat Stockholm. Eller om man ska vara riktigt riktig så är det inte i självaste Stockholm utan i en av dess grannkommuner 

    Visst är det jobbigt med resor och hotellövernattningar och att vara ifrån familjen! Men samtidigt så finns det vissa fördelar:

    • Man brukar få sova en hel natt utan några småtjejer som väcker en när de kryper upp hos en eller som behöver tröstas mitt i natten efter en mardröm eller tappade nappar eller…
    • Man får i regel sovmorgon 
    • Just denna resan får jag möjlighet att träffa mamma och kolla till henne 
    • Hotellfrukost 
    • Man uppskattar familjen extra mycket när man kommer hem efter att ha saknat dom så!
    • Miljöombyte förnöjer
    • Ibland så får man gott om plats att bre ut sig på 

    Nackdelarna:

    • Man är ifrån familjen! 
    • Saknaden! 
    • Traktamente räcker inte alltid till att betala mat och liknande
    • Jag blir så trött av att resa
    • Egen säng är ändå bäst!
    • Borta bra, men hemma bäst!
    • Om man glömmer något hemma, tex viss utbildningsmaterial, blir det ibland svårt att fixa till det hos kunden

    Är på kick-of. Min andra i mitt liv, min andra kick-of för det här företaget

    Utsikt från hotellrummet – inte helt fel

    Jag vet egentligen inte hur mycket produktivmässigt detta ger mig (eller mitt bidrag till företaget) men visst är det trevligt! 

    Och än bättre känns det när en kollega från ett av de andra kontoren berättar att när hon träffade mig på förra kick-offen hade hon fått ett väldigt positivt intryck av mig, att jag kändes trygg i mig själv, att jag var duktigt och kunnig etc. Det värmde mitt taskiga självförtroende!

    Det är mycket nu

    Nu börjar en hektisk period jobbmässigt för mig. Eller vad sägs om:

    • Denna vecka konferens torsdag-fredag
    • Vecka 4: Tisdag-onsdag utbildning hos en kund och deras ledningsgrupp, fredag utbildning hos en annan kund
    • Vecka 5: måndag-onsdag utbildning hos en kund på annan ort (2 timmar bort så det blir till att övernatta). Fredag utbildning hos kund i närområdet
    • Vecka 6: Måndag- onsdag utbildning hos kund på annan ort, dvs samma som vecka 5
    • Vecka 7: Inga resor!
    • Vecka 8: måndag-onsdag utbildning hos kund, samma som vecka 5 och 6. Fredag utbildning hos kund
    • Vecka 9: Tisdag-torsdag utbildning, en dag med lite olika kunder, två  ute hos kund
    • Vecka 10: Utbildning hos kunder i Stockholm
    • Vecka 11: måndag-onsdag kundbesök 1 timme bort
    • Vecka 12: tisdag-onsdag utbildning hos kund i Karlstad, torsdag utbildning på hemmaplan
    • Vecka 13: tisdag utbildning i Stockholm
    • Vecka 14: tisdag-onsdag revision hos kund på hemmaplan 

    Sedan är det inte så mycket mer inbokat framöver för tillfället. Men fram tills dess blir det många dagar och nätter från familjen…

    Att våga

    ”Har du en chef som du inte kommer överen med?

    Säg upp dig. 

    Har du en arbetsmiljö som du inte tycker om?

    Säg upp dig.

    Har du en affärsidé som du vill ge en chans? 

    Säg upp dig. 

    Världen är full av möjligheter. Om du inte är nöjd med situationen är det ingen mening med att sitta och klaga. Du kan faktiskt göra något åt det. Du kan säga upp dig, eller bryta dig liss från förväntningarna som andra har på dig. Funkar inte din affärsidé så hittar du något annat. Livet är för kort för att man ska nöja sig med dåliga chefer och dåliga miljöer, och ångra att man inte tog vara på möjligheterna. 

    Du kan förstås välja att stanna kvar. Men om ditt mål är att nå framgång måste du ta risker. Jag tror detsamma gäller för lyckan. 

    Följ ditt hjärta. 

    Det är tufft att satsa. Det är därför så få vågar göra det. Och det ska vi vara tacksamma för. Det gör nämligen allt så mycket enklare för oss som vågar.”
    Petter Stordalen i sin bok Min hemlighet

    Möte med chefen

    Idag hade jag mitt månatliga möte inbokat med min chef. Först så kollade vi lite på hur stor beläggning jag haft under mina första månader som konsult (och det var bra, jag har redan kommit upp i nivåer som flera av dem som jobbat som konsult i flera år är upp på, så helt klart bättre än förväntat! Hurra för mig!)

    Sedan så kollade vi lite på hur det ser ut för mig framöver vad det gäller uppdrag. Det är fullt. Vi var väldigt överens om att jag inte ska ta på mig fler uppdrag för de närmaste månaderna. Mycket av det jag har inbokat är utbildning. Både hålla i färdiga utbildningar men även ta fram och sedan hålla i utbildningen. 

    Slutligen så tog min chef upp min provanställning. Jag började ju med en sex månader lång provanställning. Detta var något som inte kändes helt bra för mig, men jag ville ha jobbet och jag hade inte så mycket att välja på om jag ville ha jobbet. Min chef började med att berätta att han trivdes verkligen med att jobba med mig, och att jag hade kommit in bra i gänget. Han hade frågat runt bland de andra, även folk från de andra kontoren som jag jobbat med under hösten, och han hade bara hört gott om mig. Han hade fått höra att jag är lätt att vara med. Att jag tog mig tid med mina kollegor. Var glad och positiv. Engagerad. Kunnig. Lyhörd. Duktig. Lugn. Det var många superlativ. Sådana som jag hört på tidigare jobb, men raka motsatsen till vad jag fick höra av min förra chef på mitt förra jobb.

    Dessutom hade han pratat med någon kund och även där hade det varit bra feedback och nöjda kommentarer. I slutet av januari kommer vi ha en mer formell avstämning gällande min anställning men redan nu så sa han att det inte är tal om annat än att min anställning kommer att få fortsätta.  
    Orden jag hörde fick mig att bli varm av glädje. Jag trivs. Jag mår bra. Jag känner verkligen att jag har hamnat rätt. I alla fall för tillfället. Och det känns skönt att bli bekräftad. Och skönt att höra att jag levt upp till min chefs förhoppningar och förväntningar. Men framförallt är det skönt att höra att det jag trott om mig som person kanske trots allt ändå stämmer även om det jag fick höra på gamla jobbet var något annat. Jag säger inte att det jag fick höra på gamla jobbet, det som höll på att ta knäcken på mig och som fick hela min världsbild att gunga, inte är sant. Det kanske var så. Kanske är det sådan jag var då. Men frågan är då, vad var det som fick mig att bli sådan? Vad var det som gjorde att jag ändrade mig så enormt? Att jag blev raka motsatsen mot den jag innerst inne är. Jag vet inte

    Tankar och funderingar

    Så sakteliga börjar november närma sig och med den paniken och förväntan. Förväntan inför vår resa till Florida, paniken för följderna av den samma. För samtidigt som det är ”sakteliga” så är det i ett naffs och i och med att ”ett naffs” går fort betyder det att vi snart åker, och så snart vi åker så betyder det att december är nära. Och med december är alla besluten om jul och allt annat som är förknippat med jul så som var vi ska fira det, om och i så fall hur vi ska vara lediga, alla förberedelser inför julen (som jag ändå gillar och ser fram emot), införskaffandet av julklappar… Och så allt jobbrelaterat. I december, innan jul kommer jag hålla i fyra olika utbildningar. En finns det färdig material till, övriga finns det en del material till men jag måste bygga upp strukturen i dessa och företagsanpassade dom. En utbildning är på en dag. En är på två och den tredje är på tre. Den på tre dagar ska jag genomföra två gånger under december. Den är en sådan utbildning som jag behöver ta fram. Det är relativt långt till december, men inte så långt jobbmässigt i och med att jag inte är på jobbet på nästan 2,5 veckor i november… Och sedan så är det ju allt som behöver fixas innan vi åker. Fixa med posten, fixa kaninvakt (gissar på att det blir kaninpensionat trots att det är så dyrt), fixa med ESTA osv osv. 

    I november så fyller jag även år. Tanten blir 40. På senare tid har jag känt visst sug på att fixa en rejäl fest, men samtidigt så vet jag att det inte blir av. Jag orkar inte fixa allt själv. Och jag hinner inte. Och dessutom, jag vet inte riktigt vilka jag skulle bjuda. Jag umgås ju med rätt många, folk som jag tex går och äter  lunch med men sedan så blir det inte mycket mer än så.  Samtidigt så är det inte så många som jag är nära och umgås tätt med. Det är svårt att få ihop vardagspusslet och än svårare att få ihop det sociala livet. Dessutom så bor ju flera av dom som jag skulle vilja fira min födelsedag med många tiotal mil härifrån. Och slutligen, jag är ju inte hemma när jag fyller år. Jag är ju på andra sidan Atlanten… Visst kan man fira senare, men jag vet inte. Jag är så tudelad. Det roligaste är ju oftast att fixa inför. Samtidigt så kräver det mycket tid och ork, något som jag har brist på för tillfället. Så det här med kalas får nog vara. Ibland är det bara att inse sina begränsningar.

    Inse sina begränsningar ja… På senare tid har längtan efter ett tredje barn vuxit sig allt starkare. Hjärtat skriker efter en till. Samtidigt så inser jag ju vilken idioti det vore för oss. Det är stundvis redan idag jobbigt med två barn, att då ha en tredje… Allt blir så mycket krångligare och med omständigt, boende, bil, resor, vardagen i allmänhet, ja, hela alltet. Så det lär inte bli några fler. Det får vara bra nu! Jag misstänker att det hela egentligen handlar om något annat. Om tristess. Medelålderskris. 

    Kärleken gör en stark

    Jag är rätt säker på att jag redan tidigare i denna blogg har skrivit om Gustav Seppelin Solli och den otroligt hemska och tragiska arbetsplatsolycka han varit med om. För ett tag sedan hittade jag Kalkungsolyckan och kärleken i Sveriges radios app och när jag lyssnade på den så slogs jag av flera saker. Dels så var det den hjärtlöshet som Nordkalk visat efter olyckan, och deras totala ignorans mot dels Gustav och hans anhöriga, men även mot den andre killen, han som dog, Johan Löfroth och hans anhöriga, företaget visat. Men jag slogs även av den kärlek som kom fram i berättelsen, dels den mellan Gustav och hans Pernilla, men även den kärlek till livet som Gustav visar. Och all den styrka detta vackra par tillsammans tycks ha. Vill man känna så ska man absolut lyssna på avsnittet!

    Lillasyster brukar ofta när hon blir förkyld drabbas av ”förkylningsmage”. Detta medför att vi, pga vanlig förkylning ofta får ha henne hemma från fritids just för att det kan vara magsjukediarré och just därför blir det även 48 timmars karens på det. Jag tycker att den där karensen är bra. Synd bara att alltför många inte bryr sig om den och orsakar därmed epidemier av magsjuka som går runt, runt på avdelningarna! Sen så måste jag erkänna att det är rätt frustrerande att vara hemma med barn som är superpigga och just när man har ett jobbrelaterat samtal, som tex med en kund eller sin chef så stojar de runt så mycket att man knappt hör vad man tänker och de vägrar lyssna på när de blir tillsagda att dämpa sig.
    Samtidigt så måste jag erkänna att visst är det skönt att tvingas till att ta en/ett par dagar off och bara få umgås med de allra finaste! Kärlek!

    Resande fot

    Tiden flyger iväg och plötsligt har jag jobbat en hel månad som konsult. Den första förälskelsen har lagt sig men jag trivs ändå i det stora hela. Just jobbet som  konsult gillar jag verkligen, i alla fall den sortens konsult som jag är. Det jag inte tycker lika mycket om är att behöva åka på jobb runt Stockholm. Inte för att jag har något emot själva staden utan av ren princip. Vi har ju ett kontor i Stockholm och jag anser att de också borde kunna ta de jobb som ligger närmare Stockholm än Göteborg. De har ju ändå folk som jobbar med mitt område och som till och med har suttit längre tid hos kund med uppdrag inom området! 

    Nu har det som sagt var blivit mycket resor. Förrförra veckan var det Stockholm två dagar. I förra veckan var det Alingsås, Jönköping och Södertälje. Alingsås är det ju möjligt att utan problem åka över dagen, liksom Jönköping, men när man dagen efter ska vara i Södertälje så betyder det en extra övernattning. Den dagen blev lång. 7 på morgonen stod jag på Centralstationen i Göteborg och hämtade ut den hyrbil som jag skulle ha över dagen. Efter en lång dag hos kund i  Jönköping fortsatte jag resan längs med E4:an med ett snabbstopp i Norrköping för att lämna av lite presenter till min äldsta systerson, hans sambo och deras lilla nyfödda dotter som bara var några dagar gammal. 💕💕💕💕💕 Jag gick aldrig in, men det var tillräckligt för att slås av den stolthet min fine systerson lyste av! 

    Största äventyret stötte jag på i Södertälje. Resan hade tagit längre tid än beräknat. När jag skulle lämna bilen vid hyrfirman kom jag på att det kanske vore lämpligt att lämna mina väskor på hotellet. Sagt och gjort. Jag letade mig fram till hotellet. GPS:en hackade och jag åkte lite vilse, men tillslut kom jag fram, checkade in, lämnade mina väskor och satte mig återigen i bilen. Med en papperskarta. Mobilens batteri var nere på oroväckande låg 5% när jag åkte från hotellet. Än en gång åkte jag vilse men hittade rätt tillslut. Då jag skulle lämna bilen efter firmans öppettider så skulle jag lägga nyckeln i en säkerhetsbox. När jag stod och fyllde i det kuvert som bilnycklarna skulle läggas i kom jag på att jag hade glömt tanka. Och att min plånbok hade blivit kvar på hotellrummet. Så det var bara att åka tillbaka till hotellet. Och åka vilse. Igen. Ännu mer denna gång. Tillslut hittade jag rätt och kunde hämta plånboken, tanka bilen och lämna den vid firman. OCH gå tillbaka till hotellet, och det utan att gå vilse! Dessutom med 1% batteri kvar på mobilen 😊

    Idag är jag återigen på resande fot. Idag på en ort som ligger ca 1-1,5 timmars bilresa från Stockholm, men  5:40 timmars tågresa från Göteborg. Imorgon är det kundbesök för att därefter åka till Stockholm för att få gå på utbildning. Egentligen skulle det varit två olika utbildningar på två dagar, men torsdagens blev som tur är inställd så på onsdag får jag åka hem igen. 

    Nästa vecka ska jag gå på en endags utbildning i Linköping, så även då blir det en övernattning.  Om några veckor ska jag hålla i en utbildning hos en kund i Dalarna. Det är en bit bort… 

    Det är lite jobbigt för familjen att jag är borta så mycket. Tack och lov att barnens farmor vill, och kan hjälpa till med hämtning av barnen! Annars skulle det bli väldigt jobbigt för A att få ihop det! 

    När jag började som konsult så sa min chef att jag inte skulle bli orolig om jag inte skulle ha så hög beläggning de första månaderna. Jag inser att det inte blev något problem för mig. Jag har tillochmed börjat få tacka nej till jobb då jag börjar bli fullbelagd. 

    Bra

    Jag borde sova, ska upp tidigt imorgon för att sätta mig i bilen, köra 20 mil till en kund, delta vid en aktivitet hela dagen och därefter köra de 20 milen hem igen. Jag ska gå upp klockan 5 imorgon. Men jag vill bara skriva lite först. 
    Jag mår bra nu! Jag känner viss stress. Det är ju så mycket nu med allt som är nytt. Och så rollen som konsult med allt vad det innebär. Och oron över att inte vara bra nog, att jag visar mig vara så dålig som jag fått för mig under mitt sista år på Företaget. Och så den riktiga stressen med alla projekt. Min chef förvarnade mig om att det kunde bli lite väl lugnt min första tid som konsult. Jag kan väl intyga att så absolut inte är fallet! Snarare tvärtom. Jag får börja säga nej till jobb om jag inte ska börja jobba alltför många timmar i övertid. Och så är det så skönt att jag känner (i alla fall än så länge) att jag duger. Att jag är bra som jag är. Att kollegor med andra expertisområden vänder sig till mig när de har frågor som rör mitt område. 
    Jag trivs med det här! Det jobbiga är att få ihop det med familjen. Särskilt framöver när det blir en hel del resor. Men det ska nog gå bra. Jag trivs. Just nu känns det som om jag kanske, kanske, kan ha hittat rätt