Du vill fortfarande inte arbeta på ett företag?”

Min kund som jag varit mycket hos sedan september ställde än en gång frågan. Jag blev varm, glad och lättad. Svaret var inte svår att hitta. Nej, jag vill fortsätta jobba som konsult. Jobbet ger mig så mycket. Visst, det kostar mycket. Det tär att behöva tänka på sälja. Det tär att inte veta vad man ska göra om några månader. Kommer jag ha att göra? Vad kommer jag att göra? Kommer det vara mycket resor? Många olika kunder? Eller bara någon kund på nära håll? Det sliter att behöva resa så mycket. Och att hela tiden behöva prestera på topp. Samtidigt så vill jag ha variationen. Nej, jag behöver den. Och jag får den snabba feedback som jag också behöver. Eller i alla fall den positiva feedback jag får. Den bygger upp mig. Det är den som fått mig att än en gång börja tro på mig själv. Samtidigt så kan den snabba feedbacken vara förödande de gånger den inte är 100% positiv. En sådan har legat och malt för mig sedan mitten av förra veckan, och med det har osäkerheten vuxit. Mina känselspröt har verkligen varit överkänsliga och jag har därmed tolkat allt jag sett och hört, och då har tolkningen kanske inte varit alltid så positiva och fördelaktiga. Och kanske inte heller rätt. Att då få bekräftelsen som jag fick idag, med frågan om jag fortfarande inte var intresserad av att börja jobba hos dom gjorde gott. Särskilt som vissa av mina tolkningar av olika saker som hade samband med kunden kanske inte hade varit så fördelaktiga för mig.

Jag inser att min självkänsla är i bott och att jag behöver jobba med den. Men hur gör man? Jag har läst böcker om det men inte kunnat ta till mig och få in det i min verklighet. Jag måste helt enkelt hitta en väg, en lösning. För på sikt mår jag inte bra av att trycka ner mig själv så här

Annonser

Jag är på en två dagars utbildning för att bli mer pedagogisk och få lära mig att bli bättre på att lära ut och nå fram till mina kursdeltagare. Det är lite småläskigt, jag är ju van vid att stå framför andra och hålla i utbildning men numera är det ovant, och därmed även läskigt att för en gångs skull delta vid en utbildning. Jag får med mig en hel del matnyttigt, även om jag samtidigt inser att mycket kunskap i detta har jag redan förvärvat sedan tidigare i olika sammanhang. Kroppsspråk läste jag tex några böcker om för ett antal år sedan. Anpassa budskapet efter åhörarna är en annan sådan sak som jag lärt mig när jag läst kurser i presentationsteknik osv. Vissa saker som vi har fått med oss har jag inte riktigt kunnat ta till mig och hålla med om, men jag ska absolut ta och testa det ändå redan i nästa vecka när jag ska hålla i en utbildning.

Vi hade fått i uppgift innan kursen att tänka ut ett ämne som vi skulle hålla en kortare utbildning om och som vi sedan fick avsluta dagen med. Jag var näst sist ut. Jag fick en del saker med mig att fundera på och utveckla, men jag kunde inte låta bli att bli lite stolt när kursledaren efter mitt genomförande frågade om de andra hade lärt sig något från mitt genomförande vad det gällde presentationsteknik. Det värmde gott, då jag valde att ta det som något positivt, att jag hade något som de andra kunde lära sig av. Sedan så fick jag som sagt var lite grejer att fundera på till morgondagens pass, och det är ju bra, det är ju därför jag ville gå den här kursen! Jag vill ju bli bättre. Mina kursutvärderingar brukar vara rätt bra överlag, men jag vill kunna nå ut till fler! Jag vill skapa intryck. Få åhörarna att minnas mig och mitt budskap som något positivt. Något viktigt. Jag vill ha fler kommentarer som den jag fick häromveckan då en kursdeltagare som efter att under kort tidsperiod ha gått inte en, utan två av mina kurser berättade att han i vanliga fall inte tyckte om att sitta i skolbänken, men när han efter första kursen hade fått frågan om han kunde tänka sig att gå ytterligare en kurs hade han omgående sagt ja. Eller som den där kursdeltagaren som efter en heldags seminarie skrev i sin utvärdering att hon var imponerad av att ha kunnat hålla sitt intresse uppe en hel dag, som dessutom var en fredag, trots att ämnet i sig kanske egentligen inte var så spännande. Det är ju just det jag vill uppnå. Skapa intryck. Fånga intresset. Behålla intresset. Få andra att känna samma engagemang för ämnet som jag gör. Eller i alla fall att de inte ska känna att det är ett ytterligare måste bland alla andra måsten, utan något som är kul.

Verkar något vara för bra

…för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

Trött. Sitter och räknar fram och tillbaka. Vill hitta så många timmar som möjligt åt ett håll, och så många timmar som möjligt åt ett annat. Två helt skilda håll. Vet inte egentligen vad jag själv vill. Räknar. Räknar om och räknar om än en gång. Vill få till det, men ändå inte. Borde gå och lägga mig, ögonen känns nästan som om de går i kors, men jag har inte riktigt ro i kroppen. Vill hitta lösning på detta. Hur jag än vänder och vrider så blir det inte bra, i bästa fall blir det i alla fall inte uselt i något avseende. 

Att vara konsult är inte alltid så lätt. Jag jobbar mycket i korta uppdrag. Min kompetens är mycket eftertraktad (vilket på ett sätt gör att jag egentligen borde ha bättre betalt) och därför så behöver jag inte sälja mina tjänster så värst mycket då jag ändå får så mycket uppdrag så att jag är mer eller mindre fullbokad 2-3 månader framåt. Samtidigt så får vi konsulter ständigt höra att vi måste sälja även om vi är helt fullbokade. Kan vi inte själva ta uppdragen så finns det kapacitet på de andra kontoren, eller till och med i vissa fall på det egna kontoret, som kan ta det. Och det stämmer väl. I de flesta andras fall men inte hos oss som jobbar inom mitt specialistområde. Vi som jobbar med dessa frågor är alla lika fulltecknade. Nu när jag fått förfrågan om att vara ute på ett större uppdrag en längre tid hos en kund och försöker frigöra tid så finns det ingen som kan ta över det som finns inplanerat. Men ändå förväntas jag klara av att lösa den omöjliga ekvationen. 

I fredags hade vi månadsmöte och än en gång kom frågan upp, vi måste sälja även om vi är fullbokade. När jag tog upp min ämnesområdes problematik om att vi är för få för att kunna dela med oss av våra jobb då vi är alla så bokade så fick jag bara svaret att det finns kedig kapacitet. Ja men var? Varför finns det inte någon ledig kapacitet att hitta till uppdrag som jag har att dela med mig av när jag efterfrågar det i så fall? Jag vet ju att det inte handlar om ovilja att hitta kapaciteten utan svaret är helt enkelt att det finns ingen. Varför kan de inte bara erkänna och säga att nu är det som det är, just det här området är det fullt på och vi har inte möjlighet att sälja, eller ta emot jobb inom det just nu? 

Jag bad min chef om hjälp med detta i fredags. Jag blev bara ombedd att återkomma med det jag kan erbjuda. Det är inte mycket. Mina bokningar är som de är. Får jag inte hjälp med avlastning av dom så kan jag inte göra så mycket. Särskilt som jag blivit ombedd att behålla luckor för eventuella plötsligt inkomna jobb. Jag ska alltså behålla allt jag har redan nu, helst egentligen ha mindre än vad jag har nu då jag redan har för mycket uppdrag inbokat för att hinna göra det andra jag har som måste göras (sälja, kundvård av befintliga kunder, utveckling av det vi säljer osv osv). Samtidigt så ska jag frigöra tid för den här kunden, utan att få någon hjälp med hur jag ska frigöra eller vad jag ska prioritera bort. Samtidigt som jag ska ha luckor så att jag kan ta andra korta jobb som eventuellt skulle komma in. Och jag, jag fattar ingenting. Stresshormonerna skjuter i höjden. Jag vet inte vad jag ska göra. Eller hur. Och jag vill bara gräva ner mig. Känner hur nedstämdheten som legat och lurat, som jag hagt känningar av ett tag, blir värre. Inte tillräckligt för att jag ska söka hjälp. Men så pass att jag börjar bli orolig och börjar fundera på hur dåligt man ska må innan man söker hjälp. Jag har även börjat fundera på om jag trots allt verkligen är rätt här i livet, om jag trots allt inte skulle börja söka annat jobb. Men hela tiden kommer jag tillbaka till samma svar. I grund och botten gillar jag mitt jobb. Nej, jag älskar mitt jobb! Det är slitsamt. Mycket slitsamt till och med emmelanåt. Och jag kan verkligen inte komma på vad jag skulle vilja göra istället. Vad som skulle kunna få mig att känna samma tillfredställelse, samma känsla av att vara ”rätt” som jag så ofta känner, trots allt. 

Frågan är helt enkelt, när vet man? När vet man att man ska man ge upp? När man ska söka hjäl? Var ska man söka hjälp? Vad gör man? Vad vill jag? Hur klara jag av det utan att rasa? När? Vad? Hur?

Och till det så kommer alla de andra tankarna, funderingarna, grubblerierna som jag haft. Familjen. A:s och mitt förhållande. Dom där tre i frysen. Bebistankar. Längtan. Känslan av tomhet. Känslan av otillräcklighet gentemot barnen, och mot A. Och mig själv. Ångesten över min vikt och bristen på tid. Att inte hinna med något. Det ständigt dåliga samvetet då jag inte hinner, eller orkar vara mer med barnen än vad jag är. Känslan av otillräcklighet. Det dåliga samvetet för att jag inte har mer och oftare kontakt med mamma. Och… 

Jag är alltför negativ! Det här går inte! Jag måste vända tankarna! Men hur? Hur gör man? Hur får man bort alla ovälkomna tankar och funderingar?

Dagens sanning

Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

Med anledning av förra inlägget: undrar hur det egentligen kommer sig att jag varje år blir förkyld just nu? Är det för att alla samlas igen och många människor umgås tätt ihop med varandra? Att vi vistas mer inomhus, mindre utomhus? Att vissa personer alltid går omkring med olika virus men aldrig själva blir sjuka men när jag kommer i kontakt med dom så pallar mitt immunsystem inte av det och förkylningen är ett faktum? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det är en tradition jag gott kan skippa. 

Nu har rösten i alla fall återvänt, om än i en s k whiskey-variant. Genast kommer tankarna om att jag kanske trots allt skulle ha jobbat idag. Att jag borde inte stanna hemma imorgon. Och så vidare. Det sunda förnuftet säger mig att jag visst gjorde rätt i att stanna hemma. Ett planeringsmöte med en kund som skulle varit dagens och veckans första sak enligt min kalender är svår att genomföra om man inte får fram ett ljud över läpparna. Att jag dessutom efter att ha lämnat barnen på fritids och förskolan kröp ner i säng och sov i nästan tre timmar tyder även det på något. Att jag trots all sömn är helt färdig nu och ögonen går i kors på mig tyder ju också på något. Men likväl så känns det som om jag egentligen borde jobba imorgon. Och då inte bara det jag hade tänkt göra hemifrån utan åka ut till kunden och påbörja det jobb  där som jag egentligen skulle påbörjat idag. Men nu är kunden meddelad att jag inte kommer imorgon så jag stannar hemma imorgon med. Men sen lär det bli jobb enligt planerna. Jag har inte samvete att stanna hemma längre. Innerst inne vet jag ju hur dumt det är att känna så här, men jag känner vad jag känner. 

Det känns stundvis som om jag drunknar i jobb och måsten. Varenda helg fram till semestern är bokade, om än med roliga saker. Det är allt från Stockholmsweekend med A och Phantom of the Opera (utan barn) till Rhodos, träffa finaste vännen och student. Jobbmässigt är det också full rulle fram till semestern. Jag är mer än fullbelagd och stundvis kan jag inte fatta hur jag ska hinna med allt jag lovat att jag ska hinna med. 

Idag var jag med hos min främsta kund och deltog vid en myndighetsinspektion. Jag har varit konsult hos dom just för att det vid en inspektion hade konstaterats brister. Inför dagens inspektion fick jag försöka peppa kunden. De hade inte åtgärdat alla de brister som myndigheten hade konstaterat, men de hade i alla fall kommit långt. Visst, myndigheterna skulle inte bli helt nöjda, men jag gissade på att de skulle komma tillbaka fram emot vintern. Döm om min förvåning, och kundens glädje när inspektionen avslutas med ett konstaterande av att företaget har gjort mycket och åstadkommit mycket och att myndigheten nöjer sig för den här gången! Och gissa om jag blev glad när myndighetsrepresentanterna tryckte på att företaget skulle vara ”riktigt nöjda med konsulternas insats” 😊 De nämnde även att den utbildning som jag höll på företaget vid några tillfällen tidigare i år verkade vara  bra. Jag tog verkligen åt mig och kände mig så glad och tillfreds! Jag är inte så pjåkig! Jag är rätt bra på det jag gör! Visst, ibland blir det svackor och ibland presterar jag inte så bra som kunden önskade sig, men i det stora hela, jag är kompetent och jag vet vad jag håller på med! Gissa om jag känner mig nöjd och stolt över mig själv! Och genast känns allt jobb jag lagt ner som ingenting. Det var verkligen värt sitt slit! Och så skäms jag lite samtidigt. Jag skäms för att jag önskar att min förre chef plus några andra på mitt gamla jobb, de som inte tyckte att jag gjorde något bra jobb, kunde få veta hur bra jag lyckas nu. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad var det där på det företaget som gjorde att jag inte gjorde något bra jobb, att jag ansågs (av vissa) vara inkompetent men att så många andra tycker tvärtom? Att både tidigare kollegor och arbetsgivare anser annorlunda? Att nuvarande kollegor, arbetsgivare och kunder anser annorlunda? Att de faktist tycker att jag är både kunnig, kompetent och pedagogisk? Det är frågan… Hur blev jag sådan? 
Jag kan helt enkelt inte sluta älta

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Håll tummarna

Imorgon ska jag hålla utbildning. Jag har knappt någon röst… Håll tummarna för att den kommer tillbaka så att jag i alla fall klarar av dagen! Hade det inte varit så att kunden har hyrt lokaler och flera av deltagarna är ditresta och hade jag haft någon kollega som kunde ta utbildningen istället skulle jag stannat hemma (trots att jag ändå är rätt pigg, men rösten är ju en av mina främsta verktyg, särskilt när det rör just att hålla utbildningar). Men nu…
Håll tummarna! Sedan får rösten vila i bortåt en vecka
Men, något positivt: jag börjar få tillbaka energin i kroppen! Kanske är min teori om efterdyningar från gamla jobbet och att jag trots allt har gått och spänt mig vad det gäller mamma som stämmer? 

Uppgiven föredragshållare 

Sitter på tåget hem och reflekterar över utbildningen jag hållt nu i två dagar. 

Inte någon av de nyaste och modernaste tågen jag åkt med

Igår kändes det bra. Idag kändes det inte fullt lika bra. Och när jag läste kursutvärderingarna blev jag lite nedstämd. Min prestation bedömdes inte så bra som jag hade hoppats. Men så började jag fundera och läste motiveringarna än en gång. 

”Inte anpassad till vår verksamhet”

”Inte så många exempel från vår verksamhet”

”Många tunga bilder som föredragshållaren läste innantill på”

”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”

Och så tänkte jag på förutsättningarna jag fått, på uppdraget och så själva utbildningen. Och hur jag enligt min uppfattning gjorde. 

Utbildningen skulle vara en tredagars utbildning varav de två första skulle vara mer allmänna om vad lagstiftningen säger. Dessa två dagar skulle jag hålla i, med undantag av en kort stund på ca 15-30 minuter då en företagsrepresentant visar deltagarna var på deras intranät de kan hitta det företagsspecifika informationen. Denne går inte in i något av dessa material utan bara ”här finns det”. Den tredje dagen håller den nämnda företagsrepresentanten i och då är det utifrån verksamheten. Detta betyder att jag, enligt beställning från kunden, inte ska gå in på deras rutiner eller dylikt. Däremot så tycker jag (i min enfald) att jag så gott det nu går får in deras verksamhet då alla övningar vi har och alla diskussioner som hålls görs utifrån deltagarnas vardag och verksamhet. Det är tex frågeställningar som de får diskutera hur de hanterar hos dom. Frågan är hur jag ska kunna anpassa det ytterligare? Jag ver inte! Det är inte helt enkelt! Lagstiftningen är ju skriven som den är och jag har ju sållat bort allt det som inte berör deras verksamhet (plus en del som berör deras verksamhet). 

Lagstiftningen som jag har med är anpassad till den lagstiftning som de berörs av, varken mer eller mindre.  Och det är ju så, lagstiftning är tungt. Frågan är hur man skulle kunna få det mer lättsmält? Jag försöker hålla det så övergripligt som det bara är möjligt. Jag går inte in på några detaljer i paragrafer eller så. Syftet är ju att de ska känna till lagstiftningen övergripligt. Detaljerna får de vid behov själva ta reda på. 

”Exempel från deras verksamhet”.Som sagt. Jag är en extern konsult. Jag är inte inne i deras verksamhet och jobbar och kan då av förklarliga skäl inte komma med några exempel från deras verksamhet. Inte annat än de exempel som jag fått höra under tidigare kurstillfällen, och dessa har jag försökt köra i den mån jag kan. Exemplen är det dom som kommer med i övningar och i gruppdiskussioner. Minst 1/3 av min tid ägnas åt detta, diskussioner utifrån deras verksamhet och övningar utifrån den verksamhet som de bedriver. Dessutom så vet de ju att det kommer att fokuseras på det interna arbetet mer under den tredje dagen. Jag vet inte hur jag skulle kunna utveckla det vidare? Vad kan jag göra mer? Jag vet inte! Tips tas tacksamt emot!

Och just det, ”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”. Jo, det är klart de kan. Men har de gjort det? Och hur är det med alla diskussioner och övningar som varit under de två dagarna och som de själva varit med och jobbat med utifrån deras verksamhet? Skulle de kunnat läsa sig till det med? Och om det nu är så, hur kommer det sig att de diskuterade saker så livligt (med varandra) om allt redan var självklart? Ärligt, jag förstår inte!

Jag vet att jag måste ta till mig kritiken, vilket jag också gör. Men ärligt, jag vet inte vad jag ska göra för att slippa liknande kritik efter framtida utbildningar. Jag vill så gärna bli bättre! Jag vill utvecklas! Men jag vet inte hur?