Det känns stundvis som om jag drunknar i jobb och måsten. Varenda helg fram till semestern är bokade, om än med roliga saker. Det är allt från Stockholmsweekend med A och Phantom of the Opera (utan barn) till Rhodos, träffa finaste vännen och student. Jobbmässigt är det också full rulle fram till semestern. Jag är mer än fullbelagd och stundvis kan jag inte fatta hur jag ska hinna med allt jag lovat att jag ska hinna med. 

Idag var jag med hos min främsta kund och deltog vid en myndighetsinspektion. Jag har varit konsult hos dom just för att det vid en inspektion hade konstaterats brister. Inför dagens inspektion fick jag försöka peppa kunden. De hade inte åtgärdat alla de brister som myndigheten hade konstaterat, men de hade i alla fall kommit långt. Visst, myndigheterna skulle inte bli helt nöjda, men jag gissade på att de skulle komma tillbaka fram emot vintern. Döm om min förvåning, och kundens glädje när inspektionen avslutas med ett konstaterande av att företaget har gjort mycket och åstadkommit mycket och att myndigheten nöjer sig för den här gången! Och gissa om jag blev glad när myndighetsrepresentanterna tryckte på att företaget skulle vara ”riktigt nöjda med konsulternas insats” 😊 De nämnde även att den utbildning som jag höll på företaget vid några tillfällen tidigare i år verkade vara  bra. Jag tog verkligen åt mig och kände mig så glad och tillfreds! Jag är inte så pjåkig! Jag är rätt bra på det jag gör! Visst, ibland blir det svackor och ibland presterar jag inte så bra som kunden önskade sig, men i det stora hela, jag är kompetent och jag vet vad jag håller på med! Gissa om jag känner mig nöjd och stolt över mig själv! Och genast känns allt jobb jag lagt ner som ingenting. Det var verkligen värt sitt slit! Och så skäms jag lite samtidigt. Jag skäms för att jag önskar att min förre chef plus några andra på mitt gamla jobb, de som inte tyckte att jag gjorde något bra jobb, kunde få veta hur bra jag lyckas nu. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad var det där på det företaget som gjorde att jag inte gjorde något bra jobb, att jag ansågs (av vissa) vara inkompetent men att så många andra tycker tvärtom? Att både tidigare kollegor och arbetsgivare anser annorlunda? Att nuvarande kollegor, arbetsgivare och kunder anser annorlunda? Att de faktist tycker att jag är både kunnig, kompetent och pedagogisk? Det är frågan… Hur blev jag sådan? 
Jag kan helt enkelt inte sluta älta

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Håll tummarna

Imorgon ska jag hålla utbildning. Jag har knappt någon röst… Håll tummarna för att den kommer tillbaka så att jag i alla fall klarar av dagen! Hade det inte varit så att kunden har hyrt lokaler och flera av deltagarna är ditresta och hade jag haft någon kollega som kunde ta utbildningen istället skulle jag stannat hemma (trots att jag ändå är rätt pigg, men rösten är ju en av mina främsta verktyg, särskilt när det rör just att hålla utbildningar). Men nu…
Håll tummarna! Sedan får rösten vila i bortåt en vecka
Men, något positivt: jag börjar få tillbaka energin i kroppen! Kanske är min teori om efterdyningar från gamla jobbet och att jag trots allt har gått och spänt mig vad det gäller mamma som stämmer? 

Uppgiven föredragshållare 

Sitter på tåget hem och reflekterar över utbildningen jag hållt nu i två dagar. 

Inte någon av de nyaste och modernaste tågen jag åkt med

Igår kändes det bra. Idag kändes det inte fullt lika bra. Och när jag läste kursutvärderingarna blev jag lite nedstämd. Min prestation bedömdes inte så bra som jag hade hoppats. Men så började jag fundera och läste motiveringarna än en gång. 

”Inte anpassad till vår verksamhet”

”Inte så många exempel från vår verksamhet”

”Många tunga bilder som föredragshållaren läste innantill på”

”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”

Och så tänkte jag på förutsättningarna jag fått, på uppdraget och så själva utbildningen. Och hur jag enligt min uppfattning gjorde. 

Utbildningen skulle vara en tredagars utbildning varav de två första skulle vara mer allmänna om vad lagstiftningen säger. Dessa två dagar skulle jag hålla i, med undantag av en kort stund på ca 15-30 minuter då en företagsrepresentant visar deltagarna var på deras intranät de kan hitta det företagsspecifika informationen. Denne går inte in i något av dessa material utan bara ”här finns det”. Den tredje dagen håller den nämnda företagsrepresentanten i och då är det utifrån verksamheten. Detta betyder att jag, enligt beställning från kunden, inte ska gå in på deras rutiner eller dylikt. Däremot så tycker jag (i min enfald) att jag så gott det nu går får in deras verksamhet då alla övningar vi har och alla diskussioner som hålls görs utifrån deltagarnas vardag och verksamhet. Det är tex frågeställningar som de får diskutera hur de hanterar hos dom. Frågan är hur jag ska kunna anpassa det ytterligare? Jag ver inte! Det är inte helt enkelt! Lagstiftningen är ju skriven som den är och jag har ju sållat bort allt det som inte berör deras verksamhet (plus en del som berör deras verksamhet). 

Lagstiftningen som jag har med är anpassad till den lagstiftning som de berörs av, varken mer eller mindre.  Och det är ju så, lagstiftning är tungt. Frågan är hur man skulle kunna få det mer lättsmält? Jag försöker hålla det så övergripligt som det bara är möjligt. Jag går inte in på några detaljer i paragrafer eller så. Syftet är ju att de ska känna till lagstiftningen övergripligt. Detaljerna får de vid behov själva ta reda på. 

”Exempel från deras verksamhet”.Som sagt. Jag är en extern konsult. Jag är inte inne i deras verksamhet och jobbar och kan då av förklarliga skäl inte komma med några exempel från deras verksamhet. Inte annat än de exempel som jag fått höra under tidigare kurstillfällen, och dessa har jag försökt köra i den mån jag kan. Exemplen är det dom som kommer med i övningar och i gruppdiskussioner. Minst 1/3 av min tid ägnas åt detta, diskussioner utifrån deras verksamhet och övningar utifrån den verksamhet som de bedriver. Dessutom så vet de ju att det kommer att fokuseras på det interna arbetet mer under den tredje dagen. Jag vet inte hur jag skulle kunna utveckla det vidare? Vad kan jag göra mer? Jag vet inte! Tips tas tacksamt emot!

Och just det, ”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”. Jo, det är klart de kan. Men har de gjort det? Och hur är det med alla diskussioner och övningar som varit under de två dagarna och som de själva varit med och jobbat med utifrån deras verksamhet? Skulle de kunnat läsa sig till det med? Och om det nu är så, hur kommer det sig att de diskuterade saker så livligt (med varandra) om allt redan var självklart? Ärligt, jag förstår inte!

Jag vet att jag måste ta till mig kritiken, vilket jag också gör. Men ärligt, jag vet inte vad jag ska göra för att slippa liknande kritik efter framtida utbildningar. Jag vill så gärna bli bättre! Jag vill utvecklas! Men jag vet inte hur?

Att säga en sak och visa något annat

Idag och imorgon så håller jag i en internutbildning hos en kund. Detta är en utbildning som man sagt är viktig och när min kontaktperson har fått återbud av någon orsak har det ojats för att folk inte prioriterar. Utbildningstillfällena har kunden själv bestämt vilket gör att jag reagerar än mer när det blir som idag… Jag kommer till kunden som planerat och får då veta att halva gruppen kommer att avvika bortåt tre timmar efter lunch. De ska iväg och delta vid en annan workshop. Då kan jag inte låta bli att fundera över följande:

  • Vad var det för workshop?
  • Vad signalerar detta? Hur tolkar dessa personer, och övriga som gick kursen, kursunnehållets viktighet och betydelsefullhet i och med att den andra workshopen gick före något som mig veterligen fanns inbokat i kalendrarna långt före workshopen? Är det plötsligt inte viktigt?
  • Då mer än halva gruppen avvek i totalt en fjärdedel av kursens totala tid, om det andra var viktigt, varför bokade man inte om utbildningen till en annan dag om det andra absolut inte gick att ändra på? 

En annan sak om samma ämne hände också idag. Jag har varit inne och hållt i en del, om än liten del, i en större utbildning. Av olika anledningar kunde inte några delta vid det tillfället och kunden ville inte lägga till ett uppsamlingsheat för dessa, men de vad om hjälp att lösa det så att även de sista skulle kunna få den kursen avklarad. Så innan jul beslutade vi att eftersläntrarna skulle få göra en hemtenta plus en del eget arbete. Då de har annat på schemat nu under våren så fick de själva välja när mellan 1 januari och sista februari som de ville få dessa uppgifter/tentan och så skulle de få två veckor på sig. Igår hade jag inte fått in något. Idag fick jag svaret att de hade haft så mycket den senaste veckan så att de inte hade hunnit, men att en i alla fall hade lovat att skicka det till mig under dagen, idag.

Jag hade avsatt tid för att rätta deras tentor och uppgifter. Nu vet jag inte när jag får dom. Om jag får dom. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad det sänder för signaler? 

”Ni har en deadline. Men det är inte så noga om ni inte är klara tills dess! Det går bra att bli klar även någon annan gång! Bry er inte er om att hålla tiderna eller informera i god tid innan att ni inte hinner bli klara i tid! Allt kretsar runt er och ni kan bestämma allt helt själva. Särskilt inom arbetslivet!”

Eller något…

Och slutligen en liten knorr som jag tyckte var lite lustig. I en lokal köp- och säljgrupp på Facebook hade en kvinna lagt in en annons: 

”Jag vill hjälpa min snart 16 årige son att få tag på ett sommarjobb. Han är ambitiös och självständig”

Undrar hur självständig han är med tanke på att han inte kan söka själv utan mamma måste göra det åt honom? 🤔

Under de två sista timmarna på utbildningen idag började jag känna en viss irritation i hals och luftvägar. 

Tänk om..! Nej, inte nu igen! Jag var ju förkyld alldeles nyligen!

Så under eftermiddagen och kvällen så har jag haft några rejäla hostattacker. Sådana där som jag brukar få där jag bara hostar och hostar och hostar och jag kan inte sluta. Jag hostar tills jag spyr. Så långt har det dock inte gått. Förrän nu, då. Som tur var så hann jag i alla fall till toaletten och till handfatet. Men det luktade så illa så jag blev illamående och så kröktes jag lite till. Och så började jag hosta ännu mer och så kräktes jag ännu mer. 

Nu ligger jag här i sängen och tycker synd om mig själv. Hoppas att detta bara var tillfälligt! Hoppas att jag klarar av att hålla morgondagens avslutande dag utan några problem

Jag duger

På senare tid har jag vid ett flertal tillfällen slagits av hur viktigt det är för mig att bli omtyckt och accepterad, men även hur svårt jag har att tro på folk när de säger något positivt om mig, direkt till mig. Min sista chef på Företaget lyckades verkligen trycka ner mig ordentligt… Något som jag däremot har lättare att ta till mig är det skrivna ordet. Där är de kursutvärderingar vi brukar dela ut efter varje kurs vi håller i i mitt jobb en bra sådan. I veckan så var jag i Stockholm och höll i en kurs och som vanligt delade jag ut en kursutvärdering när vi var klara för dagen. I denna så är en etta ”håller inte alls med” och en femma ”håller helt med” och då jag såg att en person hade satt en tvåa på mig och min förmåga att få alla att känna sig delaktiga och två hade satt en trea på min kompetens så blev jag omedelbart nedstämd. Var jag så dålig? Jag ville bara lägga ner allt och bryta ihop. Men så tog jag mig själv i kragen och räknade ut medel på samtliga utvärderingar. Tur var det, för det visade sig att jag överlag hade fått bra bedömning. På både kompetens och förmåga att få alla att känna sig delaktiga hade jag trots allt fått ett snitt på 4,6. Genast sträckte jag på ryggen och kände mig rätt nöjd. Men jag måste erkänna, de där låga omdömena grämer mig…
Igår så hade en av mina kunder besök av en extern kontrollant på det som jag har hjälpt dom med. Jag trodde att de skulle bli några avvikelser, vilket de också fick, även om det egentligen snarare var förbättringsmöjligheter än avvikelser och därmed fick de godkänt. Så med min hjälp hade de lyckats få ett godkännande från att från början knappt haft något! Det är så kul att känna att jag hjälpt dom på vägen att bygga upp det här arbetet och att de nu idag har något som verkligen fungerar! 

Vid händelser som dessa så slås jag av min barnsliga längtan och önskan om att göra lång näsa och säga:

”Ha! Där ser ni! Jag är inte så dålig som ni sa! Jag är bra på det jag gör! Jag kan nå resultat! BRA resultat dessutom! Mina metoder fungerar! Och varför skulle de inte göra det, de följer ju bara den senaste forskningen inom området!? Jag duger visst! Kanske hade ni rätt i det ni sa om mig, min kunskap och mitt sätt. Kanske var det så det var på Företaget? Men i så fall, om det var det, vore det inte intressant för er att ta reda på hur det kommer sig att någon förändras så radikalt och blir någon/-t helt annat utanför Företaget?”


Men jag gör det inte. 
Jag önskar att jag bara kunde gå vidare. Att jag kunde lämna det som varit bakom mig. Att jag kunde sluta älta. Men det har satt sina spår. Jag vill lämna allt bakom mig, men jag kan inte. 

Var iväg med E idag för att kolla om vi kunde hitta inbjudningskort till hennes kommande 7-årskalas när vi sprang på en person från mitt gamla jobb. Hon var en av dom som jag kände mig trygg med, hon och jag hade ett bra samarbete. (Tror jag i alla fall. Jag vet inte säkert. Jag litar ju inte på någon eller något från den tiden numera. Hon som var min chef då lyckades djävligt väl med att mot min vilja så misstro i mig). Vi hade inte möjlighet att pratas vid så mycket, men hon hann i alla fall berätta att de nu, tillslut lyckats hitta någon till den tjänst som jag lämnade i augusti. Det känns ok för mig. Skönt att det tog tid! På så vis hoppas jag att vissa särskilda personer som jag har i åtanke insåg att det är inte så lätt. Vi är inte så många som jobbar med det jag gör! Sedan så ser jag att företaget verkligen behöver någon på den stolen. Jag kan inte annat än att önska min efterträdare stort lycka till. 

Jag har verkligen haft det svårt att lämna det som var där. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna lämna det helt? Det har verkligen satt sina spår. När jag ser på det i efterhand  så ser jag till viss del med agg på vissa personer, samtidigt som jag respekterar deras kunskaper. De är duktiga och bra, men någonstans så brast vi från bådes våra håll då vi lät det gå så långt. Jag ser inte att det var mitt fel. Men inte egentligen deras heller. Eller jo, i vissa fall. Det är sällan ens fel…

Tips till dig som går på kurs

En del av mitt jobb är att hålla i olika utbildningar. Efter varje sådant tillfälle delas det ut en kursutvärdering som deltagarna får fylla i och det är några saker som jag funderat på hos vissa som fyllt i dom. Det är följande: 

  1. Om kursledaren i början av kursen säger att raster och sådant är flexibelt och att kursdeltagarna ska säga till om varje pass drar ut på tiden och att man som föredragshållare siktar mot att kunna ta i alla fall en bensträckare en gång i timmen, så menar kursledaren troligtvis också det! Vad är det för mening att sitta och gnälla över ”för långa pass, det borde varit pass på 40-50 min åt gången” om man inte sagt något under kursen!? Särskilt som kursledaren bett om att bli påmind om denne råkar glömma bort det?
  2. Om kursledaren i början av utbildningen frågar om alla hör bra och ingen säger något annat så tar denne förgivet att alla också hör. Har kursledaren dessutom sagt att man ska hojta till om det skulle vara så man inte hör så förstår jag inte hur man kan med att hålla tyst hela föredraget (i mitt fall blir det mestadels 1-3 dagar (!) för att i kursutvärderingen beklaga sig över att man inte hörde. 
  3. Om man i kursutvärderingen poängsätter något som mindre bra, varför lyfter man inte upp det man tycker var mindre bra och förklarar vad som inte var bra? Hur ska man annars som föredragshållare veta hur man ska gå tillväga för att förbättra sig?  
  4. Har kursledaren tidigt uppmuntrat till att diskutera, gör det då! Framförallt om en del av utbildningen handlar om just diskussioner. Och är du en sådan som inte aktivt ens försöker diskutera utan svarar i bästa fall enbart kortfattigt på tilltal, kom för allt i världen inte efteråt och beklaga dig för att det inte var tillräckligt med diskussioner! 
  5. Hur kan man känna att man inte fått känna sig delaktig  om man aldrig ens försökt säga något, och man knappt svarat på tilltal? Eller är det meningen att kursledaren med barsk röst ska komma fram till deltagaren som knappt försöker ens vara engagerad i utbildninge, och tvinga den att prata?

Det finns garanterat fler saker som jag tänkt på, men jag tror att jag stannar där. I alla fall för den här gången 

Till dig som jobbar på hotell

I mitt jobb blir det att det blir en del hotellövernattningar. Jag har nu kommit hem efter tre hotellnätter och är överlycklig över att återigen få sova i egen säng. Och så klart för att vara hemma hos familjen! 

I förra veckan bodde jag på ett hotell där man försökte leva upp till god service för sina gäster. Trevlig personal med gott bemötande, ett socialt sätt och med ett leende på läpparna. Där kände man sig välkommen! Rummen var fräscha och även om hotellet var litet och det därför inte gick åt så mycket till frukosten så hade man försökt att få allt att se aptitligt ut och det var snyggt upplagt på serveringsfaten. Det jag hade att anmärka på var att man hade glömt att skära bort den yttersta kruttorra kanten på brödet. Att den troligtvis var från dagen innan gjorde inget, det var gott ändå, men det är tråkigt och inte så gott att som första person vid frukosten behöva få den där jättetorra yttersta biten (snittytan från senaste skärningen hade torkat). 

Hotellet som jag bodde på denna vecka skulle vara trestjärnigt och såg ut Tarja bra omdöme när man kollade på bokningssiten. Nu när jag ser på det så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur de hade lyckats få tre stjärnor ens. När jag kom dit på söndagskvällen så står de att de har öppet fram till klockan 23:00. Klockan är väl strax efter 19. Men dörrarna in till hotelldelen tycks vara låsta. Efter ett tags letande hittar jag en liten lapp som säger att om receptionen är stängd så ska man checka in på den intilliggande macken. Där är det en kvinna som trött hjälper mig med incheckningen, berättar om restaurangens och mackens öppettider och när frukosten serveras. Ett litet halvhjärtat leende orkar hon i alla dela med sig av. 

Efter att ha blivit visad av en annan hotellgäst hur man kommer in på själva hotellet så letar jag mig fram till mitt rum. Den är överlag förvånansvärt modernt och renoverat med undantag av lamporna som gissningsvis är från 80-, tidig 90-tal. 

Frukosten nästa morgon har det inte lagts mycket energi på. Två ljusa brödsorter. Påläggen har skurits upp i skivor som mer eller mindre är trasiga och upplagda i en slarvig hög. En trött bladpersiljakvist pryder fatet. Även resten av frukosten känns ihophafsad. Ingen onödig tid eller ork har lagts på den, det är ju onödigt! 

När jag morgon nummer två frågar om jag kan få hjälp med att skriva ut några saker (det står i informationspärmen på rummet att de hjälper till med sådan) möts jag av en stor suck och så ett motvilligt jakande. Men då måste jag maila det till dom för annars kan de inte göra det! Visst går det bra! Jag mailar, kollar av att jag inte fått något felmeddelande och så går jag till frukosten. 40-50 minuter senare så frågar jag på vägen till bilen receptionisten om mina utskrifter. Då har hon inte ens kollat om mailet har kommit fram. Det har den tydligen inte. Hon skyller på en långsam dator. Att den kan ta lite tid ibland, särskilt om man sitter och jobbar med den. Hon kollar mailen igen och än en gång så säger hon att den inte kommit fram. 

”Stackars dig!” 

utbrister jag! 

”Stackars dig som har så dåliga arbetsverktyg! Hon måste ta upp det med sin chef för så kan hon ju inte ha det!” 

Då är det internet som det är fel på. Den ligger tydligen nere titt som tätt. Konstigt, hotellets wi-fi som man som gäst kan koppla upp sig på har fungerat prickfritt under min vistelse! 

Hela tiden försöker jag hålla en trevlig min och vara allmänt trevlig. Jag möts bara av sura miner och ihopsnörpta läppar. 

Fast nu ska jag inte vara sådan! Jag fick ju faktist ett leende under vistelsen! Det var i och för sig först när jag skulle checka ut, men ändå! Jag fick ju ett leende som faktist såg äkta ut! Hon var väl lättad över att en gäst lämnade dom så att hon inte skulle behöva vara så överbelamrad med jobb (såg aldrig någon annan prata med receptionisten). 

Hela vistelsen kan bara sammanfattas som avsaknad av service, kvalitet och glädje. Det var mest som om kunderna var bara till besvär och inte värda att lägga varken energi eller arbete på. De skulle ju ändå snart åka vidare! Det jag undrar mest över, varför fortsätta jobba med något om man så uppenbart saknar intresse för sitt jobb? Jag vet inte, jag vill i alla fall känna glädje och passion för mitt jobb även om vissa saker ibland kan vara tunga