Vad säger man

…till sin treåring när denne undrar varför mamma plötsligt springer iväg till toaletten och kräks, trots att hon inte är magsjuk?

Jag bortförklarade med att jag hade så mycket slem i halsen och började hosta och spydde på grund av det. Kom inte på något bättre… Men vad ska jag säga nästa gång om det blir en nästa gång?

Annonser

Folk

Jag påstår inte på något vis att jag är perfekt, för det är det minsta jag är (har för sjutton låst in mig på toan på jobbet för att skriva detta 🙂 !), men jag förstår mig inte på folk! Eller ja, jag förstår mig särskilt inte på folk på detta ställe som för tillfället är min arbetsplats. Aldrig har jag mött så mycket revirpinkande, förmåga att göra allt till politik, utövare av härskarteknik och allmän översitteri! Man tar varje chans man får till pajkastning och svartmåleri av andra och det där med respekt, ja, det finns men det är inte så vanligt förekommande… För att inte snacka om förmågan att krångla till allting! Det känns emellanåt som om man levde här på företaget efter mottot

Kan man krångla till det, så ska man också göra det!

För mig är allt detta totalt främmande! Respekt är för mig viktigt. Och att krångla till saker och ting… Jag anser att saker ska vara så enkla och lätta som möjligt. Det ska vara lätt att göra rätt, men svårt att göra fel. Det betyder att man ska undvika undantag så långt som det bara är möjligt och bara sikta efter att göra det enkelt. Men här tycks tex här anse undantag vara något som det bara måste finnas… Inga regler utan en massa undantag tycks man leva efter, och ju fler undantag desto bättre.

Gissa om jag ser fram emot att snart få byta jobb!

En bitterfitta? Surmaja? Grinstina? Jag??? Inte jag inte! 😉

En idé

Jag tror jag tidigare har nämnt roliga iMovie där man kan göra små trailers enkelt och snyggt. Nu kläckte jag idén om att jag kanske ska använda mig av denna app för att göra årets julhälsning till nära och kära. Kul! Nu gäller det att välja ut bra kort och filmsnuttar från det gångna året… Och mamma kommer nog få en egen version, en där hon får veta att hon än en gång kommer att bli mormor… Sicken julklappsöppning kommer att få! Hoppas hon gillar den bara 😉

Statistik

Jag skriver den här bloggen för min egen skull, men självklart är det kul om någon är intresserad av den. Jag har inte många läsare, men det har ökat, särskilt i samband med senaste IVF: en. Och inte lite heller…

20131030-150036.jpg

Kul! Hoppas att ni som hittat hit inte tröttnar på mitt tjatter om inget 🙂

Se upp Dolly Parton!

Snart har jag större bröst än Dolly Parton, tror jag bestämt. Nu på kvällen insåg jag nämligen att en av de få bh:ar som fortfarande har varit ok i storlek inte är det längre. Brösten bullade sig alldeles för mycket ur dom och jag kunde bara konstatera att jag nog måste investera i nya inom kort. Frågan är vart jag ska gå. Jag vill ju inte lägga ner en massa pengar på plagg som jag bara använder en kortare tid! Och dessutom vet jag ju inte om brösten hade tänkt sig växa ytterligare de närmaste månaderna?

I vilket fall så är det ett intressant fenomen (om än inte helt poppis hos mig, även om det är det hos A), särskilt som jag inte märkte av några sådana tendenser under graviditeten med E. Men som jag nämnt förr, den här gången känns inte riktigt som förra. Och jag har dessutom börjat hoppas på att slippa den allra värsta illamåendet och kräkningarna den här gången! Men nu när jag har utmanat ödet och nämnt det blur jag väl liggandes i helgen, eller något….

Nu vill jag inte mer!

Idag är jag tillbaka på jobbet efter VAB, och vill bara hem igen. Ingenstans fungerar något. Och irritation tycks uppstå mellan mig och alla jag möter. Då det blir så med alla så antar jag att det är mig som det är fel på, och då är det jag som behöver ändra mig, men jag vet inte riktigt vad det är jag ska ändra på. Jag försöker hålla mig sansad och hålla huvudet kallt, vara tillmötesgående och låtsas som ingenting men det hjälper inte. Och jag vill bara låsa in mig på dassen och släppa tårarna fria. Men det kan jag ju inte heller göra

Lånat från mammasidan.se : graviditetsvecka 6

Det kan alltid vara svårt att veta exakt hur långt gången man är, och med IVF kan man i alla fall alltid veta exakt när ägget blev befruktat. Så med tanke på det så är jag tydligen redan inne i vecka 6, eller 5+2 till och med.

Om man jämför denna graviditet med förra så har de hittills varit en del skillnader. Jag hade inga som helst symptom innan BIM sist, det har jag haft nu. Illamåendet har kommit tidigare, men det har peppar, peppar inte blivit lika helvetisk som sist. Sist började den riktigt helvetiska veckan i slutet av vecka 6 om jag inte minns helt fel men jag ska kanske inte säga då mycket med tanke på att jag inte är där än. Vidare så är jag tröttare den här gången. Mycket tröttare. Jag känner dessutom av magen den här gången, den känns uppblåst även om den inte direkt ser ut att vara mer uppblåst nu än i vanliga fall. Den är ju inte den plattaste i vanliga fall heller.., Jag behöver kissa betydligt oftare än vanligtvis och dessutom har mina bröst, tyvärr växt en eller ett par storlekar. Jag har redan fått rata flera bh:ar. Jag säger ”tyvärr” då de redan innan är jobbigt stora tycker jag. När jag väntade E hade jag mina vanliga bh:ar hela graviditeten igenom jag lär få gå på BH-jakt rätt snart.

Nu lite om ”Geaviditetsvecka 6. Text och bild lånad från mammasidan.se:s gravidapp

Din graviditetsvecka: 6

Fostrets ålder: 4 uker

Fostrets längd: 4-8 mm från hjässa till stuss
(Hos embryon är det vanligt att mäta längden från hjässa till stuss.)

I övergången från 5: e till 6: e graviditetsveckan börjar fostrets hjärta att slå med en kammare. Det slår först oregelbundet med långa pauser, för att sedan öka till ca 175 slag i minuten i 9: e graviditetsveckan, för att därefter minska till runt 130-160 slag i minuten, något som är vanligt för ett nyfött barn.

Celler och vävnader gör att ansikte, ögon och öron kan skönjas. Matsmältningssystemet bildas. Munnen och ögonanlagen bildas. Uppbyggnaden av organ börjar på allvar. Handleder och fingrar utvecklas. Testiklar eller äggledare bildas.

Du kanske börjar märka att byxorna börjar strama något, även om magen inte är särskilt tydlig ännu. Hormonerna progesteron och östrogen rasar nu i din kropp. Du märker kanske att du är mycket trött och behöver extra sömn. Kanske har du också lite förstoppning? En del kan också känna svaga mensliknande smärtor från livmodern. Detta är växtvärk.

Det finns ingen anledning att sluta med träning så länge du tar vissa hänsyn. På våra temasidor om graviditet och träning kan du läsa mer om detta.

Om du börjar blöda kan det vara ett tecken på hotande missfall. 1 av 4 kvinnor upplever en ofarlig ”fästblödning”. Läs mer här om blödning vid graviditet och vad du bör göra om du börjar blöda under ”läs mer”.

Det är dags att boka in den första graviditetskontrollen. Den rekommenderas i vecka 8-12.

När ska du berätta om graviditeten för dina vänner och din familj? En del vill dela den fina hemligheten med sin partner under ett par veckor, andra vill högljutt berätta om sin graviditet för alla som vill lyssna, samma dag som testet visade positivt. Hur du ska göra är helt upp till dig!

20131027-220919.jpg

En tanke till de ofrivilligt barnlösa

I en av de trådar på Familjeliv, som jag vistats i en hel del de senaste åren, är det just nu en liten epidemi av plus. Det är en tråd där alla har kämpat länge och nu har den funnits så länge att flera av tjejerna har kommit till det stadium där man tar till IVF. Det har varit några misslyckades sådana under hösten, men nu tycks det ha vänt, de senaste dagarna är det två tjejer som har fått positiva graviditetstest efter sina IVF-försök. Jag blir självklart jätteglad för deras skull, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på de andra goa tjejerna som fortfarande längtar, drömmer och sörjer. Längtar och drömmer om ett barn, sörjer för att det inte vill sig för dom. Ni tjejer som läser det här, ni ska veta att jag tänker på er och att jag hoppas av hela mitt hjärta att även ni ska få känna det magiska i ett plus men även det underbara i att bli förälder! Och ni som redan har barn, jag önskar så att ni kunde återigen få upptäcka glädjen i inse att ens barn ska få ett syskon! Jag önskar så att jag kunde göra något för er!

Att vara tyst

Att vara gravid och ha barn sedan tidigare är inte alltid så lätt, särskilt om man bär en oro och särskilt som man inte mår helt hundra då man hela tiden måste vakta vad man säger och vad man gör. Jag skulle vilja kunna berätta för min man om de tankar och funderingar jag har när de dyker upp, vilket kan ske i bilen när vi är på väg någonstans, vid frukost- eller middagsbordet eller allmänt i vardagen. Men det går ju inte. För även små grytor har som bekant öron. Inte om vi inte vill att den lilla grytan ska förstå och säga något innan vi tycker att det är ok att gå ut med det hela.

Jag erkänner, jag är en person som gärna gnäller över det som är jobbigt. Särskilt nu. Och att gå ömsom må illa, ömsom ha en enorm halsbränna, känna oro över att allt detta ska bli värre och inte kunna säga något om det känns för mig lite småtungt. Ja, jag mår hellre så här och är gravid än att må bra och vara ogravid, men det betyder inte att jag inte behöver få ventilera mig.

Det är ju inte så att jag bara vill beklaga mig utan det är ju så att det dyker upp många tankar och funderingar. Om två veckor har jag tid till ultraljud, kan och vill han följa med? När ska vi berätta för andra? Och den där smärtan jag kände när vi myste, vad beror den på? Samma sak som det jag känner emellanåt? Är det växtvärk? Och hur ska vi nu lägga upp våra ekonomiska planer? Vad ska vi prioritera nu och vad ska vi ta senare, efter föräldraledighet? Har han några önskemål/funderingar över föräldraledighet? Och vad känner han egentligen? Har han fattat och tagit till sig? Jag vet inte. Och när tanken kommer upp vill jag fråga, men jag kan inte. Inte hur som helst. Och jag saknar det. Och det gör mig lite ledsen. Jag vill inte hålla band på mig. Jag vill kunna prata om det som rör sig i mitt huvud. Inte hålla tyst.

Jag känner att jag alltmer börjar känna mig nedstämd. Att vara tyst gör det hela inte bättre. Jobbet gör det inte bättre. Oron gör det inte heller bättre. Och jag vill bara krypa ner under ett täcke och låta tårarna rinna. Jag har egentligen ingen anledning att känna då här. Jag borde vara sprudlande glad. Men inuti så gråter jag. Och det känns som om jag snart även gör det på riktigt. Allt gör mig så lättrörd. Och jag orkar inte hålla masken. Hormonerna? Kanske. Jag vet inte. Det kan vara så. Det kan vara annat. Men just nu är jag inte glad. Just nu mår jag inte bra. Varför? Jag vill ju bara kunna vara glad och glädjas över det faktum att vi efter då lång tids försökande äntligen har fått en liten stjärna att börja glimra

Jämföra känslor

Jag tror att jag har haft ämnet uppe förr, jag tänkte ta upp det igen. Diskussionen om vem som längtar mest efter ett barn, den som längtar efter sitt första barn eller den som längtar efter ett ytterligare barn fastän man redan har barn sedan tidigare. Detta är en åsikt som dyker upp i våra kära forum allt emellanåt, och då är det mer eller mindre ett påstående:

”Det är så mycket jobbigare för mig som inga barn alls har, än för dig som redan har ett(eller två eller hur många det nu är)!”

Denna inställning irriterar mig. Bara för att man har barn sedan tidigare så betyder det inte automatiskt att längtan kan vara stor efter ett ytterligare, eller om man inte lyckas få ett till att sorgen automatiskt blir mindre bara för att man har barn sedan tidigare. Tror man att det är så enkelt så kan man försöka tänka lite längre. Borde det inte i så fall vara lättare för en tiobarnsförälder att missta ett barn än vad det är för en tvåbarnsförälder? Självklart är det inte det! Sorgen är enorm i både fallen! Hur stor den är, och hur sorgen uttrycker sig och hur man hanterar den beror helt och hållet på hur man är som person. Och så är det med de flesta motgångar här i livet. Det spelar ingen roll om det handlar om barnlöshet, primär eller sekundär, sjukdomar, handikapp, nära anhörigs dödsfall, arbetslöshet, ja, you name it! Vi är alla olika, vi reagerar olika, vi ÄR olika. Man vet aldrig hur någon annan upplever saker. Man vet aldrig hur långt någon annan har kommit i att bearbeta det som är svårt. Man kan tro sig veta hur man skulle reagera vid en särskild situation, men det är inte givet att man verkligen reagerar så om situationen verkligen skulle uppstå. Och man kan veta hur man reagerar om man precis har upplevt något. Men det betyder inte att man givet kommer reagera likadant om samma sak skulle ske igen.

Så, vad vill jag komma fram till med detta? Jo, du kan veta hur DU upplever saker och ting, men du kan kan aldrig säga att något är jobbigare, eller enklare för dig, jämfört med någon annan om du inte verkligen har fått insyn i dennes innersta tankar, känslor och funderingar

Elefant i glashus

Det är vad jag är har jag kommit fram till. Jag menar gott och så blir allt fel och så blir folk arga och sura och ledsna. Och så blir jag ledsen. Och trött på mig själv som aldrig bara kan hålla tyst. Visst, jag är hormonell just nu, men så många gånger som jag har trampat i klaveret, när jag varken varit gravid eller PMS:ig och känt att jag borde nog avregistrera mig från de olika forumen helt. Då riskerar jag inte att klanta mig så igen och jag slösar inte längre ner så mycket tid på att hålla mig uppdaterad på olika trådar. Och tiden jag vinner då kan jag göra något vettigt av istället

Matkasse på nätet

Vi har tidigare prenumererat på matkasse från olika leverantörer och nu hade vi tänkt börja med det igen. Det är ett så bra sätt att slippa ”vad-ska-vi-ha-för-middag-idag-ångesten” plus att man får en bra och varierad kost samtidigt som man får testa på nya recept. Efter att ha kollat runt på de olika alternativ som finns bestämde vi oss för Tastelines ekologiska matkasse. Jag la in en beställning och fick då en bekräftelse som såg ut så här:

20131025-144437.jpg

Av detta tolkade jag att jag hade gjort en beställning och skulle få en matkasse levererad. Men när ingen kasse levererades så loggade jag in på hemsidan och såg att det fanns en order till nästkommande vecka. Men ingen matkasse dök upp. Till slut kontaktade jag deras kundservice och fick besked om att jag inte hade beställt något utan bara aktiverat ett abonnemang. Jag fattade ingenting, jag tyckte att det klart och tydligt står i den bekräftelse som jag har fått att jag har beställt en matkasse, och inte vilken matkasse som helst utan Tastelines ekologiska matkasse. Jag kan helt enkelt inte fatta hur den bekräftelsen jag har fått ska tolkas på annat vis än att jag har beställt något? Eller är jag helt dum i huvudet???

Nej, är jag dum i huvudet så är det nog lika bra att jag vänder mig till en matkasseleverantör som är lättare att förstå sig på. Sedan så får jag hoppas att det inte har dragits några pengar från mittkontokort då jag ingen leverans har fått

Torsdag=VAB

Idag fick det bli VAB med en trött och förkyld E. Inte för att jag har så mycket emot det. Jag har gått och mått tjuvttjockt hela dagen och känt att kräkningen inte är långt borta. Jag skulle inte sagt något om att illamåendet hade dämpat sig, den samlade sig visst för att kunna komma tillbaka och det ordentligt. Jag hoppas nu att det inte blir värre än så här, men jag känner igen det här… Dessutom är jag enormt trött så en lugn dag hemma var välkommen.

När man är hemma så här kan man ju inte låta barnet sitta framför tv:n hela dagen (inte för att hon vill det) och inte orkar jag leka ”mamma, pappa, barn” hela dagen, så då lyckades jag få med E på att baka lite. Kladdkaka är enkelt och en av hennes favoriter, så då fick det bli det. Efteråt fick hon slicka skålen, gissa om hon tyckte om det..?

20131024-152016.jpg

Och slutresultatet?

20131024-153157.jpg

Shoppingproblem?

Nu är det bara några veckor kvar till min födelsedag och det, i kombination med ett inlägg i denna blogg så blir jag påmind av den present finaste svärmor gav mig förra året, ett besök hos en personal shopper och en budget på en viss summa. Det var nog tidernas bästa present, tror jag!

Hur som, i dagens GP fanns det en artikel om detta och i nedanstående tabell, som jag fotat från artikeln kan man få lite fakta om det hela. Så, kanske något att spara till eller önska sig i julklapp? För jag tyckte i alla fall att det var en supertrevlig upplevelse!

20131024-092240.jpg

Samtal med kliniken

Så, nu har jag ringt kliniken och lämnat besked om att vi har fått ett positivt test. Samtidigt passade vi på att boka in ultraljud så att de kan kolla upp så att Stjärnan sitter på rätt ställe. Så den 13 november ska vi få se den lilla Stjärnan blinka. Och jag konstaterar att det var ju bra att vi inte valde ett ultraljud till inskrivningen på mödravården, då det besöket är ju bara en vecka senare. Visst är det kul att se det lilla livet, men som det känns nu så behövs det inte en massa ultraljud i onödan. Det känns som att det räcker med de ultraljud som vi vet om redan nu kommer bli, dvs nu på kliniken, sedan vid KUB:en och slutligen vid rutinultraljudet. Skulle det bli något på vägen så är det ju självklart att fler ultraljud är välkomna, men jag tror att allt kommer att gå bra

Testdag

Jag hade ju tänkt ta ett digitalt idag förutom testet från kliniken, men jag orkade aldrig ta mig till ett apotek igår så det fick räcka ned klinikens test. Fast inte ens där var det någon tvekan, teststrecket var klart och tydligt redan innan urinen hade hunnit komma till det ställe där kontrollstrecket skulle dyka upp.

20131024-074037.jpg

Idag blir det till att ringa kliniken och berätta det hela.

Och slutligen, jag önskar att alla goa tjejer som jag lärt känna de senaste åren och som också längtar efter ett barn kommer att få ett och det inom kort!

Allmänna funderingar om lite allt möjligt

Jag antar att ingen bryr sig egentligen om mina symptom eller frånvaro av symptom, men vad spelar det för roll när det är det jag vill skriva om?

Illamåendet jag har känt har lagt sig till stora delar. Visst, det kan komma stunder när det dyker upp igen, men i det stora hela har det lagt sig. Något som jag uppmärksammade imorse och som jag tänkte på nu när jag skulle göra mig i ordning för kvällen var att mina bröst återigen börjat kännas tunga och ömma. Jag säger en sak, hellre det än oavbrutna kräkningar! Tröttheten har inte heller varit då lamslagande idag, vilket har gjort att dagen har känts rätt ok. Och idag berättade jag även för svärmor. Hon visste att vi hade gjort ett nytt försök nu, då hon hade hand om E under själva plocket, så hon har ju självklart undrat. A har inte velat berätta något men nu hade han inte länge något val. Jag ansåg att det inte var mer än rätt att hon skulle få veta, särskilt som hon vetat om att det ät testdag imorgon. Så idag fick hon veta. Kruxet var bara att berätta det så att E inte skulle uppfatta för mycket, vi vill ju inte gå ut med det i övrigt riktigt än och dom bekant, även små grytor har öron…

E:s trötthet har bara blivit värre och nu var hon rätt hes och allmänt ur gängorna så nu blir det två dagars VAB för mig. Jag har ändå inget att göra på jobbet… På måndag är det studiedag på förskolan och det har jag redan innan ansökt om ledighet för, så nu blir det i alla fall fem dagars paus från jobbet. Jag måste erkänna att det känns enormt skönt, särskilt som jag känner av en stor mental trötthet. Kanske kan lite frånvaro från jobbet hjälpa mig på rätt kök igen. Hoppas kan man ju alltid!

Mammakläder

Även om jag känner mig trygg i graviditeten vill jag inte gå före i tiden alltför mycket, och köpa in saker för tidigt. Så idag när jag såg denna reklam från gårdagens GP kände jag en enorm lust att åka och shoppa, samtidigt som jag inte kan göra det på grund av mina egna mentala spärrar.

20131023-184845.jpg

Tidig graviditet

Även om jag höll på att kräkas i morse så har jag allmänt mått bättre nu. Och den där ”nästan” var snarare orsakad av hosta än av morgon illamående… Vidare så känns det till och från lite mensvärksliknande i magen men de där huggen har tack och lov inte kommit tillbaka. Så det enda jag egentligen tycker är jobbigt är den enorma trötthet som jag känner av från och till. Jag har märkt att det är en given tid som den kommer varje dag, runt en timme efter lunch. Det är då jag blir totalt däckad. Hjärnan fungerar inte alls och allt mitt fokus hamnar på att hålla mig vaken. Jag försöker sitta ner och jobba. Jag ställer mig upp. Och sätter mig ner. Jag går på toa. Hämtar vatten. Dricker vatten. Äter en frukt. Tar ett tuggummi. När jag gör detta så somnar jag inte. Men så fort jag försöker bara jobba går ögonen totalt i kors och allt fokus bara försvinner.

På kvällarna blir jag också enormt trött, men inte i närheten av den här avgrundslika trötthet jag upplever efter lunch. Idag var jag enormt trött även på morgonen, men det kändes inte alls likadant som den där eftermiddagströttheten. På morgonen kändes det mer som en ”normal” trötthet, även om den var enorm. Det kändes som om jag skulle börja gråta vilken sekund som helst för att jag var så trött.

En annan sak som jag funderat på och som kan eventuellt bero på graviditeten är den frusenhet jag känner. Stundvis så känner jag mig som värsta klimakteriekossan med svetten rinnandes, men för det allra mesta så känner jag mig så enormt frusen. Jag klär på mig, men fryser ändå. Fast det är klart, likaväl som frusenheten kan bero på graviditet kan dem bero på den där evinnerliga förkylningen som funnits sedan strax innan A åkte till Kina
Nu vet jag ju att det är väldigt tidigt, men att jag mår så bra ger mig förhoppningar. Tänk om..!? Jag vågar inte tänka hela tanken. Vad som helst kan ju hända. Men en sak vet jag, hittills har det varit rätt olikt förra gången.

Igår så mailade jag den barnmorskemottagning som jag bestämt mig för och idag fick jag tid för mitt första besök. Den första tiden kändes lite dum, den skulle inneburit att jag skulle varit tvungen att komma senare till jobbet redan på min andra arbetsdag. Men detta ändrades så första besöket blir sen eftermiddag den 20 november. Två veckor senare ska jag dit igen och då få träffa en barnmorska. Så nu börjar det kännas att det snart är på G på riktigt. Om fyra veckor blir mitt första besök på mödravården.

Nu är det två dagar kvar till den testdag som kliniken satt. Så imorgon ska jag införskaffa ett sista test, denna gång med veckoindikator. Så på torsdag testar jag både med det test som kliniken gav mig, men även med veckoindikator-test.

Hur tänker man?

Jag jobbar idag som konsult och det är gentemot en endaste kund. För åtta dagar sedan sa jag upp mig från min nuvarande tjänst, igår kväll gick min chef ut med informationen till mina kolleger (men jag fick inte vara med i maillistan…). I detta mail skrev chefen att kunden inte informerats om saken än, så därför fick ingen gå ut med det. Och det är är där jag skulle vilja fråga:

”Hur tänkte du nu???”

Jag menar, det lär ju inte dyka upp en ersättare till mig på de 3,5 vecka som jag är kvar på nuvarande arbetsplats. Och kunden lär ju inte bli alltför glad när denne inte fått informationen med en gång, utan får den med en mycket kort varsel. Eller???

Ur barnamun

När E skulle sova ville hon att jag skulle lägga mig bredvid henne. När jag lagt mig ner så vill hon kramas och så säger hon:

Min gosemamma! Du är så gosig! Du är som ett stort gosedjur!

Med tanke på att hon älskar gosedjur mer än någonting annat så visste jag att det var ett gott betyg. Jag kramade henne, min lilla Plutta och kände hur hjärtat höll på att spricka av kärlek

Allmänt och inget

Idag har det inte varit så mycket symptom, i alla fall inte på morgon och förmiddag, vilket jag tyckte var skönt. Dock efter lunchen, när vi gick från lunchrestaurangen tillbaka till kontoret så blev jag rejält illamående men det hjälpte bra att trycka på punkterna på handlederna. Sedan så vet jag inte om det är graviditeten eller om jag bara allmänt är inne i en period då jag hamnar i paltkoma en stund efter lunch. Jag blir så trött att ögonen går i kors, världen börjar snurra och jag får svårt att hålla fokus över huvudtaget och jag mår allmänt apa. Efter 1-2 timmar går det över.

Nu på slutet av eftermiddagen har jag haft lite mensliknande molvärk i nedre delen av magen igen. Och för en stund sedan högg det till rejält. Just när det högg till så kom tanken på det värsta som ett brev på posten, men den tanken försvann snabbare än vad jag hann att blinka. Det vore intressant att veta vad det var jag kände?

E har dans på måndagar och idag satt jag och pratade med en annan av mammorna. Hon berättade att hon hade tre flickor, och mellan varje barn skiljde det 1,5-2 år. Jisses att ha en ettåring, en treåring och en femåring! Det måste vara fullt ös hemma hos henne! Och jag kan inte förstå hur hon dessutom hinner träna minst tre dagar i veckan! Jag tror bestämt att vissa människor har betydligt längre dygn än vad en annan har…

Undran

En liten undran så här på kvällskvisten:

Hur sjutton kan man bli så trött att ögonen går i kort och hjärnan lägger av på bara 10 minuter? Jag vet inte. Men tydligen så kan man det. Jag skulle spela Quiz på telefonen, men fick ta hjälp av A då jag kunde knappt se frågorna då ögonen går i kors och hjärnan har helt lagt av. Nu har jag piggnat till lite i alla fall men jag tänkte bara nämna en undran som jag har, innan jag stupar i säng och mina grå-blå sluts för dagen:

Undrar hur lång tid det kommer att ta den här gången innan jag börjar få mage? Med E så kom den rätt sent. Fortfarande i 6:e månaden hade jag mina vanliga byxor. Vissa byxor använde jag hela graviditeten igenom till och med, trots att kulan blev bra där i slutet. Då hade jag i och för sig gått ner mycket redan i början på grund av kräkningarna, men ändå. Själva magen var rätt sen, vilket jag tyckte var fullständigt ok. Det får den gärna vara även den här gången. Men det sägs ju att ofta kommer magen snabbare under andra graviditeten.

Men vikten, den är samma nu som den var när jag blev gravid med E, alldeles för mycket, dvs 79 kg till mina 161 cm. Och magen nu, den ser ut så här i dåligt ljus och med dålig kamera 🙂 Och för den intresserade så kan jag säga att det är stört omöjligt att gå ner i vikt om man har hypotyreos. Men något gott förde kräkningarna sist med sig, viktnedgång. Tyvärr höll den inte i sig efter förlossningen

20131020-221141.jpg

En helt vanlig morgon

Inte nog med att jag inte kände av så mycket av illamåendet igår så kändes allt som vanligt nu imorse. Detta gjorde att jag ville få bekräftelse på att verkligen inte bara har drömt att jag är gravid, att det verkligen är verklighet. Så jag tog mitt sista digitala test nu. Resultatet bekräftade det jag visste, att det inte var någon dröm, att jag verkligen är gravid.

20131020-090639.jpg

Jag vet att det är fånigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag tror ju inte att det kommer att sluta med missfall, nej, det är bara det att stundvis har jag svårt att tro att det verkligen är sant. Att efter så här lång tid få det där positiva beskedet. Ett besked som känns som om det kommit för att stanna

Kärt besök

Ikväll har vi haft gäster som vi tidigare umgåtts mycket med, men som det nu blivit länge sedan vi träffade senast. Det är två familjer som vi lärde känna på föräldragruppen. Den ena familjen har hunnit utöka med en bebis Sonny är åtta månader, för den andra familjen har livet kommit emellan.

Att planera in vad man skulle bjuda på var inte det lättaste då ettan barnen är allergisk mot det mesta. Men efter mycket funderande kom jag på en rätt so även han tål.

20131019-215237.jpg

Tyvärr glömde jag ta bild på maten så jag kan inte visa hur det såg ut. Men gott var det och det gick åt, kul! Till efterrätt serverades det glass och sorbet med lite smått och gott som man kunde ha till, bland annat maränger som jag hade bakat under förmiddagen. Har man aldrig gjort maränger innan så rekommenderar jag det varmt! Det är lätt, det är enkelt och rackarns så gott, särskilt de hemmagjorda! Ett bra recept är den som man kan hitta på flaskan till Perstorpsättikan. Om jag inte minns fel så gör man så här:

Vispa 4 äggvitor i ca en minut. Tillsätt 1/2 tsk ättika. Vispa några minuter. Tillsätt 2 dl socker samtidigt som smeten vispas, lite socker i taget. Fortsätt vispa tills det har blivit en fast smet. Lägg ut små klickar på en plåt (eller spritsa). Och så in med det hela in i ugnen på ca 90 minuter i 1-1,5 timmar. Smaka av när du tycker att de är klara.

Något som jag har slagits av är hur bra jag har mått idag. Ok, jag höll på att kräkas i affären när jag provsmakade en mörk choklad, och jag höll på att kräkas av korven jag åt till lunch, men i övrigt har jag mått bra. Det oroar mig lite, men samtidigt så är det skönt. Jag tror att allt är bra med lilla Hjärtat, och om jag har tur kanske den hör graviditeten blir lättare än förra. Men visst, lite rör ju oron i mig. Samtidigt som jag känner halsbrännan växa till sig. Jag har nog ungt att oroa mig för. Jag har kanske helt enkelt haft för mycket att göra och haft det alltför trevligt för att känna efter?

Gravid-appar

E och A gick upp för drygt en timme sedan och jag ligger kvar i sängen och kollar efter bra gravidappar. Hittar dock ingen som jag tycker är klockren. Inser även att som IVF:are så får man ta och trixa lite för att det ska bli rätt med BF i dom då de flesta appar räknar från senaste mens, och att ägget befruktats 14 dagar efter det. Nu vet jag ju att mitt äggplock gjordes på dag 11 i den cykeln, dvs 3 dagar tidigare. Så för att det ska bli ”rätt” så har jah i dessa appar satt att jag hade min första mensdag tre dagar tidigare än vad jag egentligen hade. Och gör man det så, så betyder det att jag redan är inne i vecka 5! Sätter man in min faktiska mensstart så går jag inte in i vecka 5 förrän på måndag. Men vad gör egentligen några dagar till eller från? Lilla Stjärnan kommer när den kommer. Och oavsett vilket datum jag sätter så är den beräknad till slutet av juni. Vem vet, det blir kanske ett midsommarbarn?

20131019-101825.jpg

Varning

Jag misstänker att det framöver kan komma att bli en del gnäll här. Mycket av gnället beror i så fall på graviditeten. Jag vet att det kan sticka i ögonen på någon som försökt länge, men som inte lyckats. Jag vet då jag har hängt länge nog i olika trådar där man länge försökt få sitt plus, och där träffat dom som det tycker att det är jobbigt när någon som är gravid just gnäller över sina graviditetskrämpor. Eller som någon sa en gång;

”Jag skulle ge vad som helst för att få alla krämpor i världen, bara jag fick mitt plus!”

Vi är olika. Jag har valt att utsätta mig för detta trots att jag vet hur jag mådde sist. Och sist försökte jag hålla allt jobbig inom mig. Sist var det en väldigt lång graviditet. Nu har jag den här bloggen. Min ventil. Och ja, jag kommer att gnälla här, om jag känner att jag behöver det. Men självklart kommer jag även att skriva om positiva känslor och saker som kommer i och med graviditeten. Jag kommer helt enkelt fortsätta att skriva om det som rör sig runt mig, och i mig. Mina tankar, funderingar och känslor. Jag kommer fortsätta att vara jag.

Dagens gnäll kommer att vara kort, men det rör tre saker:

Herregud vad trött jag är! Jag är så trött att jag stundvis, när tröttheten varit son värst har känt hur världen har svartnar runt mig. Men så har jag fått perioder av energi och då har jag kunnat tuffa vidare igen.

En annan sak som stört mig idag, kroppsligt, är min vänstra höft. Det hugger till vid vissa rörelser. Att gå uppför trapporna är inte kul. Att sitta still var jobbigt. Att stå upp och jobba var också jobbigt. Och jag visste inte hur jag skulle vara för att det skulle kännas ok. Väl hemma så kunde jag inte sitta på golvet och leka med E. Som tur var ville hon att veckans fredagsmys skulle vara chokladbollar istället för vårt traditionella popcorn. På så vis kunde jag göra något kul med henne, samtidigt som jag kunde slippa smärtan stundvis.

Något positivt då? Jo, jag känner mig så enormt glad och tacksam för Lilla Stjärnan. Jag är så lycklig att jag skulle vilja skrika ut det för hela världen. Men jag ska inte göra det. Vi väntar i alla fall till efter den första magiska perioden, det vill säga till efter vecka 12. Men det kommer bli svårt att hålla tyst. Visst, om jag blir lika dålig som sist så kommer de som träffar mig få veta, men i övrigt kommer vi försöka ta det lugnt. Lilla Stjärnan… Om du bara visste hur efterlängtad du är!

En annan sak som mina tankar kretsat runt under dagen är mödravård. Jag har funderat på vart jag ska vända mig. Ska jag välja den som finns i samhället vi bor i, där jag gick under graviditeten med E? Fast jag är ju inte listad på den vårdcentralen längre. Ska jag istället lista mig på den mödravård som är kopplad till den vårdcentral jag är listad på? Eller ska jag ta någon av klinikerna inne i stan? Om jag väljer inne i stan så har jag närmare från jobbet till mina besök när jag väl ska dit. Men jag vet inte. Jag får se. Såg att den privata mottagning jag funderat på erbjöd ultraljud redan vid inskrivningen om man var villig att betala 200kr extra. Men det känns inte så aktuellt. Jag får ju ett ultraljud, om jag inte minns helt fel, på kliniken som har hjälpt oss att få Lilla Stjärnan. Sedan, i och med att jag är 37 så får vi göra KUB om vi vill det, och då i den undersökningen ingår ett ultraljud. Och vi kommer med hög sannolikhet köra KUB. Vi gjorde det med E, fast då betalade vi själva för det. Så nej, det känns inte som om jag behövde få ett extra ultraljud. Men man har ju tid att ändra sig flera gånger om

Hur konstigt

…känns inte det att se alla ens kollegor på företaget åka på en gemensam dag för regionen och vara ensam om att inte få följa med? Och när kollegorna frågar varför man inte följer med inte kunna svara då chefen har satt munkavle på en.

På måndag är det sagt att det ska bli officiellt att jag har sagt upp mig. Då har det gått en vecka sedan jag gjorde det.

Det som är positivt med att inte få följa med på den där dagen är att jag inte behöver jobba till 17:00 utan kan åka hem betydligt tidigare.

14 dagar efter äggplock

Och BIM i en normal cykel.

Illamåendet kommer och går, men det är inte så farligt. Ok, vid några tillfällen har jag börjat fundera på om det är dags att gå till närmaste toa, men det har gått över när jag har tryckt på en viss punkt på handleden, den som seaband trycker på. Jag har inte ställt mig och letat efter de seaband som jag köpte när jag väntade E, men jag borde kanske göra det. Postafen köpte jag igår när jag hade vägarna förbi ett apotek, men jag har inte tagit någon än.

I övrigt så känner jag inte så mycket. Eller jo, jag är rätt trött, men det beror snarare på jobbsituationen än något annat. Och då har jag även fått allt mer ont i vänster höft. Jag hade ju lite problem med foglossning senast, men det här är alldeles för tidigt för att det ska vara det. Jag antar att jag bara har sovit konstigt, eller något.

Snällaste JZ skickade ju mig några överblivna test i början av veckan och jag har ju satt in bilder på dem jag har tagit. Idag tog jag den sista och samtidigt passade jag på att testa med CB med veckoindikator. Bara för att. Jag vet att det är tråkigt med att se en gravid ta test efter test och få dessa upptryckta i nyllet, men jag är som sagt var testoman av stora mått. Och som sagt var, detta blir den sista gången jag kommer få göra detta, nu kommer det inte bli fler barn, så jag passar på. Inte för att jag oroar mig, nej, jag känner mig som sagt var trygg i att Lilla Stjärnan kommit för att stanna, utan för att jag kan. Och jag kan inte få nog av att se det där plusset. Hur som, här är bilderna

20131018-065357.jpg

Längst till vänster har vi dagens bild

20131018-065435.jpg

Det känns fantastiskt att få så här starkt på BIM med tanke på att med E så fick jag svagaste svagt, något som jag trodde var ett spökstreck, två dagar före BIM.

Ett barn till varje pris?

Under åren som har gått så har jag läst så många gånger om par som så gärna vill ha barn att det blir viktigare än allt annat, ja, att de tappar bort allt de har haft, allt i strävan efter att få det där efterlängtade plusset.

Jag har förmånen att min bebislängtan aldrig har påverkat mina känslor för min man. Sexlusten har funnits där och kommit tillsammans med ägglossningen. Visst, jag hat legat där och tänkt

Snälla, befrukta mig!”

Jag har även känt en viss ångest om vi inte kunnat få till det en månad av en eller annan orsak, men det har aldrig blivit så viktigt att det känts som en jättekatastrof. Inte heller att sexet har blivit ett ”måste”, och det är jag enormt tacksam för.

Just för att jag själv aldrig har upplevt det enorma tvånget och ångesten så har jag funderat på hur det är och hur man tänker när det har gått så långt att man känner att allt, precis allt kretsar runt jakten på ett plus. När det tar över allt annat och man till och med själv inser att förhållandet knakar och man börjar ana att det kanske inte håller så länge till. Handlar allt om en så stor fixering att man inte vill/vågar göra annat än att fortsätta försöka? Att man hellre riskerar det förhållande, den kärlek till sin partner som man en gång hade, allt i strävan efter ett barn?

Jag är så innerligt glad och tacksam för att det aldrig har gått så långt för mig. Jag är glad och tacksam för att jag har haft orkat att ta ett steg bakåt emellanåt, allt för att inte gå under på vägen. Och jag är glad och tacksam för att jag, när jag ändå började känna att försökandet tog över allt i våra liv, kunde ta ett steg bakåt och sätta en gräns. En gräns som sa att hit min inte längre skulle vi lyckas. Lyckades vi inte fram till den vägskäl som jag, med stöd från A hade valt, så skulle vi ge upp drömmen om ytterligare ett barn helt. Nu behövde vi inte komma fram till vägskälet. Redan en bit ifrån den kom vi in på vägen som leder oss till ett andra barn. Och det är jag så enormt tacksam för

Men samtidigt, jag vill kunna förstå. Förstå den här skillnaden mellan mig och mitt sätt att tänka och agera, och de som inte kan sätta den där gränsen. Är det så att min längtan och önskan inte är lika stark? Personligen så tror jag inte det. Jag tror på att min längtan har varit, och är precis lika stark som någon annans. Enda skillnaden är att jag har ett annorlunda sätt att hantera det på

Så snälla, hjälp mig att förstå.

14 dagar efter ägglossningssprutan

Jag har redan innan erkänt att jag är en testoman, och nu när jag hoppas att Lilla Stjärnan har kommit för att stanna så vill jag passa på att testa nu när jag är gravid. Efter det här blir det inga fler barn. Och dessutom, det kan vara kul att registrera förändringen på testet. Så med detta långa utlägg så lägger jag in dagens bild. Den som ligger längst till vänster är testet från igår som jag satte in bild på, den i mitten från i morse och den starka nu på eftermiddagen, efter jobbet. Man kan konstatera att det går åt rätt håll 🙂

20131016-200616.jpg

Att sluta

Att sluta på mitt nuvarande jobb känns bättre än bra. Synd bara att jag inte kan få göra det tidigare än vad min uppsägningstid tillåter. Känslan förstärktes vid samtalet med chefen som nu visade sin rätta (?) sida. Fullt av anklagelser välde ur munnen på henne. Och hon ville inte se att hon eller företaget hade gjort några fel. Nej, alla fel fanns hos mig och på mina referenser. De borde, enligt henne, sagt till henne att inte anställa mig… Jag tror bestämt att hon och jag har lite olika syn på vem referenserna ska vara mest lojal mot. Vad som är rätt eller fel är upp till var och en att bedöma. Detta var bara ett av anklagelserna som hon kom med och att anklaga dem…

Men i slutändan, min nya arbetsgivare är en av min nuvarande företags kunder. Och med den tjänst jag får så kommer jag ha en hel del att göra med beställningar från dom… Och dessutom, det innebär ju att en av hennes kompetenser går till en kund, vilket gör att kunden inte kommer behöva ta in den kompetensen utifrån då den finns i företaget…