Dagen i bilder

Det är alltför sällan som jag har bilder med här men idag så får det bli desto fler. Som vanligt med taskig kvalitet pga att de är tagna med mobil, men ändå, det är bilder.

Idag har det städats och putsats fönster

IMG_6971.JPG
tills fönsterputsarens batteri tog slut. Vilken tid det tar att ladda den fullt igen!!!

Nya diskmaskinen har fått gå också.

IMG_6970.JPG
Rackarns vad tyst den är! Just nu är den nog min favorit hushållspryl hemma hos oss. Den gamle maskinen gav vi bort till en ensamstående tvåbarnsmamma. Den fungerade fortfarande men ett motstånd till luckan hade gått sönder så när man skulle öppna luckan flög den upp. Visst hade vi kunnat behålla den själva men det kändes inte helt optimalt när man snart har en krypande bebis i hushållet. Kraften från luckan var inget jag ville skulle slå min bebis!

Det har även adventpyntats, både ute och inne

IMG_6969.JPG
Ljusnäten vi brukar ha i busken vid uppfarten är putsväck så den får A ta och leta efter i dagarna. Det jag hittade, förutom slingan till altanräcket, var detta, trasiga

IMG_6943.JPG
”Någon” hade lagt den bland spadar och andra verktyg och kapat av sladden. INTE BRA!
Sedan åkte vi på julmarknad vid Gunneboslott

IMG_6963.JPG

IMG_6962.JPG
Jag har aldrig varit där innan och tyckte att det var fint, även om själva marknaden inte var så mycket att hänga upp i granen. Men de hade fina hästar som man kunde åka vagn efter

IMG_6968.JPG
Det fanns gulliga hus där gårdstomtarna bodde

IMG_6966-0.JPG
Och en ko som både stora och små kunde leka på(/med)

IMG_6964.JPG

Imorgon kommer A:s kusiner på besök med sina familjer. Den ene bor i Gävle så honom och hans familj träffar vi inte alltför ofta, men det är ungefär lika ofta som kusinen som bor sisådär 10 minuter härifrån… Men det ska bli kul att träffa dom! Kusinen som bor här i närheten träffade vi senast vid dopet, men då hann vi inte prata så mycket, men den andre kusinen, hennes bror har vi inte sett sedan januari. Så nu är det dags! E är till sig för nu får hon äntligen visa upp alla sina leksaker för barnen 😊

Annonser

Tidig avslut

Lillasyster somnade lite tidigare än vanligt. Men hon sover oroligt. Jag satt/låg hos henne för att slippa springa fram och tillbaka hela tiden. För att fördriva tiden skriver jag inlägg i min blogg. Jag vaknar av att A säger till mig att gå och borsta tänderna i alla fall. Jag råkade visst somna! Jag har missat hela kvällen! Självklart vaknar även Lillasyster när jag vaknar trots att hon ligger i sin säng och jag i min… Så nu ammar jag henne, sedan gör jag sorti. Idag blir det tidigt i säng. Imorgon är det en ny dag. Hoppas jag får sova inatt. God natt! Over and out

Ålder, föräldraskap och barn och förlust av barn

Tidigare när jag satt hos Lillasyster som precis hade somnat slogs jag av den kärlek som jag känner för mina två flickor. Så stark, så enorm, så makalös. Samtidigt så kände jag en enorm tacksamhet för att jag inte försökte få barn tidigare. Det är nu jag känner att jag har hittat rätt pappa till mina barn. Det är nu jag känner att jag har en stabil grund att stå på och det är nu jag har så pass mycket lugn och erfarenhet som jag kan dela med mig till mina barn.

Börjar jag fundera på min ålder och mitt liv så känner jag till 100% glädje och nöjdhet över att ha fått mina barn när jag har fått dem. Visst känner jag nu att jag skulle kunnat tänka mig ett barn till, om jag hade varit yngre, men samtidigt så har jag fått mina två flickor perfekt i mitt liv. Visst hade jag kunnat göra som mina klasskamrater från grundskolan och skaffat barn betydligt tidigare. Vill man vara riktigt krass så skulle jag ju mycket väl till och med kunnat ha barnbarn vid det här laget! Tack och lov har jag inte det… Istället har jag en fyraåring som till våren fyller fem och en femmånaders bebis.

Ser man bakåt i mitt liv så skulle jag mycket väl kunnat ha nästintill vuxna barn vid det här laget. När jag var 17 träffade jag mitt ex. Det blev ett förhållande på 5,5 år varav ca 1,5 år som sambos. I slutet av det förhållandet måste jag erkänna att tanken på barn dök upp. Med facit i handen så kan det ha berott på att det var ett halmstrå som jag såg för att försöka förbättra ett dåligt förhållande. Så såg jag det inte då. Men hade det blivit så så hade mitt liv absolut inte sett ut som det gör nu, tror jag. Inte nog med att pappan till mina/mitt (äldsta) barn hade varit en morsgris av värsta sorten, eller att jag hade fått leva med att barnets/-ns farmor avskyr mig, jag hade nog inte gjort de val jag gjort här i livet sedan dess. Jag hade nog inte pluggat. Jag hade nog inte gått på den där midsommarfesten där jag träffade A. Det är så mycket annat som jag tror att jag inte hade gjort om jag hade haft barn då. Troligtvis hade jag bott kvar i min barndomsstad. Undrar hur mitt liv hade sett ut då? Jag tvivlar på att mitt liv skulle varit lika utvecklande som det nu blev.

När jag ser på det så, så blir jag verkligen tacksam på livet att det har blivit som det blev. Visst, jag är inte alltid den muntraste och gladaste men det jag har… Oavsett hur jag mår så är jag så enormt tacksam för det jag har!

Jag och A hade varit ihop i flera år innan vi började på att försöka få barn. Även där är jag glad för att vi väntade.

Vi träffades på midsommar och när höstterminen började flyttade jag till Kalmar för att plugga. Sedan följde tre år av avståndsförhållande. Helger och långledigheter tillbringades i den mån jag hade råd och möjlighet i Göteborg. Hade vi inte börjat med avståndsförhållande tror jag ärligt talat inte att vi hade levt ihop idag. Bara sex månader innan vi träffades, på milleniumnatten separerade jag och mitt ex. Efter 5,5 år i ett seriöst förhållande behövde jag space och tid för mig själv. Inte för att data eller så, bara för att andas och få vara egoist och få låta mig själv vara viktigast av allt. När jag träffade A hade jag precis börjat njuta av att få vara singel och jag var på väg för att hitta mig själv under det falska skal som exet hade fått mig att bygga runt mitt riktiga jag. Jag ville inte träffa någon. Jag ville inte bli kär. Men det blev som det blev, om än i väldigt långsam takt. Och långsam takt var precis vad jag behövde! Så jag är väldigt glad för att jag inte ”råkade” bli gravid under den perioden! Jag behövde ju först och främst hitta mig själv.

Efter studierna följde 1,5 års arbetslöshet. Eller nåja, helt arbetslös var jag ju inte. Jag hade ju sommarjobb och diverse timanställningar. Vid det laget sa jag

Jag tror inte att jag någonsin kommer vilja ha barn

Sedan fick jag jobb i Mälardalen och jag började veckopendla. Än en gång tror jag inte att jag hade tagit det jobbet om jag då hade haft barn. Och än en gång är jag tacksam för att det blev som det blev. Hade jag inte blivit singel då på milleniumnatten så skulle jag aldrig lärt känna den person som sedan hjälpte mig att få det jobb som ligger som grund erfarenhetsmässigt för min karriär. Jobbet i Mälardalen gav mig de erfarenheter som nästan två år senare ledde till att jag kunde välja och vraka mellan flera jobb i Göteborgstrakten. Och ser man så så är det ju inte helt optimalt att man skaffar barn när den ena parten veckopendlar…

Slutligen fick jag fast jobb i Göteborg inom mitt specialistområde. Då kände jag fortfarande att jag troligtvis aldrig skulle vilja ha barn. Men så gick tiden. Med två fasta inkomster och med frustrationen att bo i bostadsrätt i en liten förening med svajande ekonomi så kom längtan efter eget hus till oss både och vi började kolla på hemnet och gå på visningar och även buda. Efter ett stort antal visningar och ett antal förlorade budgivningar hade vi tillslut hittat huset vi köpte. Det var då, när alla andra bitar i mitt liv hade hamnat på plats, som tanken på barn kom. Sju månader efter borttagen spiral fick jag mitt efterlängtade plus.

En tuff graviditet senare sa jag

”Aldrig mer!”

Men när barnet från den graviditeten blev 1-1,5 började tanken på en till locka allt mer. Sedan fick vi vänta länge på det där andra plusset. Men även där är jag idag tacksam. Det känns helt perfekt att ha fyra års ålderskillnad! I alla fall med dessa barn och med mina förutsättningar. Åldersskillnaden är perfekt. E förstår, är med och hjälper till på ett sätt som hon inte skulle klarat av om hon hade varit yngre. Och när jag ser henne… När jag ser dom två… Mitt hjärta spricker av stolthet, glädje och kärlek. När man ser dom två tillsammans kan man inte missta sig på den syskonkärlek som finns där.

För mig har mina barn verkligen kommit rätt i tiden. För andra är ”rätt tid” för att bli förälder 18. För andra 25 eller 35 eller varför inte 45? Min rätta ålder var när jag fick mina flickor. Och jag är glad för att jag inte har vuxna barn och att jag inte är farmor/mormor

Tjejsnack

E har granntjejen på besök. Sist så gick granntjejen, låt oss kalla henne G, så började E gråta hysteriskt för att hon inte fick sin vilja igenom. Då tröttnade G och gick hem till sig igen. Idag när hon kom över så satt jag och ammade och de gick in på E:s rum.

G: ”Du får inte bli sådan där som du var igår!”
E: Nej. Vet du varför jag börjar gråta så? För att det blir för många tårar i ögonen!”
G: ”Det brukar jag också få ibland!”

Och så var den frågan avklarad 😄

Jag har fått nog

Jag tycker att jag har haft nog av illamående och kräkningar för ett bra tag framöver. Det tycker tydligen inte min kropp. Inte vad det gäller illamående i alla fall. Idag hade vi tänkt äta på Ikea. Jag hade tänkt testa deras julbord men väl där så var jag inte ett dugg sugen på det. Istället valde jag en av deras ordinarie rätter, men när det ställdes på bordet var jag inte sugen på det heller. Snarare tvärtom. Frånvaron av matlusten gick snabbt över till illamående. Ett illamående som har kommit och gått hela kvällen. Vi får se om detta utvecklar sig till magsjuka eller om det bara stannar vid illamående. Kul är det i alla fall inte! Och magsjukan får gärna hålla sig borta för imorgon kommer rörmokaren och fixar rören till diskho och diskmaskin (som hittills har varit ett orosmoment för oss pga husets förra ägares idé om att han kunde fixa allt själv) plus installera den nya diskmaskinen. Att vara magsjuk och inte ha något vatten tror jag inte är någon hit… Så snälla, håll tummarna för att det inte blir något mer!

Test av bärsele – Babybjörn We

Den första selen som jag tänker recensera är Babybjörns We.

Första gången jag provade selen så kändes den omständig, svår att få på sig då man måste ”krypa” in i den och dessutom kändes det som om jag är alldeles för kort med mina 161 cm för just denna. Men efter att ha använt den några gånger så känns det inte helt fel ändå för min längd även om midjebältet lätt känns som om den hamnar lite väl långt ner på höfterna. Dock så är dem fortfarande krånglig och omständig att få på sig och knäppa. Spännena är av en nyare modell som jag har svårt att förstå mig på. Kanske är det en vanesak men hittills så har jag inte lyckats fästa dom om jag inte ser vad jag gör, vilket kan vara lite svårt ibland när man har en sprattlande bebis. Samtidigt så är den, precis som Babybjörns övriga selar bra konstruerad så att framdelen lossas med hjälp av några spännan så att barnet enkelt kan sättas i och tas ur. Men som jag skrev innan, spännena är i mitt tycke av krånglig modell.

När selen väl är på så märker man vilken skillnad det är med sele med midjebälte jämfört med en utan. Trots att midjebältet känns som om den hamnar lite väl långt ner på höfterna så är den bekväm att bära. Och det verkar som om min lilla tycker den är bekväm att sitta i.

Selen är ergonomisk både för bärare och för bebis (då bebis får sitta i grodposition och bäraren har midjebälte).

Selen ska kunna användas på tre sätt: två på mage och en på rygg men jag har bara testat den på mage och med en bebis som väger strax över 7 kg. Ryggbärandet rekommenderas först vid 12 månaders ålder så det får vi vänta med ytterligare dryga sju månader när Lillasyster har hunnit bli så pass gammal. Men när jag ser på instruktionen hur man gör när man vill bära barnet på ryggen så verkar det enkelt och riskfritt. Om så är fallet återstår att se.

Jag har inte testat selen med riktigt liten bebis/nyfödd så där kan jag inte säga hur den är för riktigt små. Men det ser enkelt ut att justera så att den passar bebisar som är under 62 cm då det görs med hjälp av en dragkedja! Smidigt och enkelt och man slipper särskilda spädbarnsinlägg! Dessutom så har barnet fria armar och ben i denna sele vilket passar Lillasyster bra. Hon har aldrig gillat ha inklämda armar och ben, vilket jag tror är orsaken till att hon till en början inte gillade sele eller sjal. När jag köpte den första Babybjörselen (Active som kommer att recenseras senare) så accepterade hon också att bli buren i sele.

En sak som är bra med denna sele är att den är lätt att vika ihop och ha med sig. Ihopvikt tar den inte så stor plats vilket är perfekt när man är iväg, oavsett om man har den i vagnen, i skötväskan eller undanstoppad hemma någonstans.

Sammanfattning

Positivt, +
Selen är ergonomisk både för användaren och för bebisen
Selen har midjebälte vilket avlastar ryggen
Ihopvikt tar selen relativt liten plats
Barnets armar och ben är fria och barnet kan röra på dessa

Negativt, –
Barnet kan inte bäras framåtvänd i denna sele
Spännena är krångliga innan man har lärt sig knäppa/knäppa upp dom
Selen går bara att öppna från höger sida vilket kan försvåra för vänsterhänta
Det finns inga förvaringsfickor/fack i selen

Tyvärr så ser jag nu att bilderna jag tog när jag testade selen blev väldigt suddiga så jag får ta och fixa nya som jag kommer att uppdatera det här inlägget med. Men så länge får ni nöja er med en suddig bild.

IMG_6893.JPG

Vill man läsa mer om We så kan man hitta mer information på Babybjörns hemsida Där kan man även se bilder på selen

Vägrar ge upp

Snart är det första advent men ser jag mig om i trädgården så ser jag att vissa växter ännu inte gett upp för denna gången. Ja, det räcker att jag går utanför ytterdörren så känner jag doften av lavendel.

IMG_6937.JPG

Bredvid den kämpar min gula ros (för övrigt den enda som rådjuren inte ätit upp, peppar peppar)

IMG_6939.JPGh

Liksom jordgubbsplantorna

IMG_6942.JPG

IMG_6941.JPG

Tankar och funderingar

Ibland så blir jag så frustrerad på E som ”inte hör” mig och inte svarar på tilltal. Ofta beror det på ren nonchalans men ofta beror det också på att hon är så försjunken i sina egna tankar och funderingar. På utvecklingssamtalen på förskolan påminns vi så gott som varenda gång om att hon är lite speciell, att hon tänker och funderar mer än vad de flesta andra barn i hennes ålder gör. Annars så är det inte så ofta dom vi tänker på det, förutom just när det kommer till att svara på hennes frågor, tankar och funderingar. Och som sagt var, ibland hennes brist på reaktion vid tilltal. Denna vecka har jag blivit dock blivit påmind om det.

E:s bästa kompis, låt oss idag kalla henne för Elsa efter en av figurerna i hennes favoritfilm, Frost, har varit hos oss rätt mycket denna vecka. De två tjejerna trivs verkligen med varandra och i och med att E är 15 timmars på förskolan så blir det många timmar utan bästisen för Elsa. Jag har tidigare berättat om att en kompis har fått följa med E hem från förskolan, det har varit Elsa. Så var det också nu i torsdags. När Elsas mamma kom för att hämta Elsa så bröt världens sorg ut hos tjejerna och vi kom överens om att Elsa skulle få stanna hos oss över middagen och sedan skulle jag köra hem henne.

Idag så var Elsa åter hos oss igen. Elsas föräldrar håller på och separerar och för att hennes mamma skulle få möjlighet att flyttstäda har Elsa varit hos oss stor del av dagen. Och nu, efter dessa två längre dagar med Elsa så blir tjejernas olikheter än tydliga. Ta tex Elsas föräldrars separation. E var ledsen häromkvällen vid sängdags då hon var rädd för att Elsa inte bara skulle flytta till ett nytt hem utan att hon även skulle byta förskola. Elsa i sin tur hade knappt koll på att hon skulle flytta över huvudtaget…

I förmiddags så hörde A hur E hade frågat Elsa om flytten. Hon hade inte kunnat svara så mycket. Han hade även hört hur flickorna hade pratat om skilsmässa. Skilsmässa och separation är något som E har frågat mig om också och jag har försökt förklara på bästa möjliga vis. Jag har försökt förklara att ibland så vill/kan inte föräldrar bo tillsammans längre utan då måste de flytta isär, men oavsett så älskar föräldrarna dina barn. Jag vet inte hur man annars skulle förklara det? Samtidigt har jag även sagt att vi, hennes föräldrar vill inte flytta ifrån varandra, utan vill bo tillsammans som en familj med sina två flickor, men man vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Jag tror inte att någon av oss kommer att flytta, och att jag tror att om någon flyttade så är det för att vi flyttar tillsammans. Så här blev vi verkligen uppmärksammade över att E hade funderat mer över Elsas föräldrars separation och flytten än vad Elsa själv tycktes ha gjort.

En annan sak som E har funderat på är att flytta hemifrån när hon blir stor. Ibland så berättar hon att hon ska ha ett barn, en flicka i alla fall och så ska hon ha katt, fast hon gillar hundar bäst. Och hon ska bo i hus. Men så ibland så oroar hon sig för att flytta hemifrån. Hon har bestämt att hon ska minsann ringa hem till mamma minst en gång varje dag och säga att hon älskar mig.

Ofta så går det att svara på hennes frågor, men det är ett ämne som jag tycker är jättesvår att svara om, frågor om religion. Hur svarar man på det? Vi vill inte ge henne ett svar som styr hennes tro åt något håll. Därför är det svårt att berätta om religion. Vi kan ju inte säga att någon/några gud/ar finns, men vi kan inte heller säga att de inte finns. Däremot att det finns människor som tror att det finns Gud/-ar. Men det är svårt…

Som sagt var så har jag nu än en gång blivit påmind om vilken grubblare jag har. Något jag inte har tänkt så mycket på innan. Visst, jag tänkte när hon var mindre, hur skönt det var att hon pratade så bra som hon gjorde för då kunde hon fråga om det hon inte förstod. Det jag inte tänkte på då, var att hon kanske tänkte och funderade mer än många andra barn. Jag kände bara förståelse för de barn som var lite efter med sitt tal, och deras frustration över att inte bli förstådda och inte få svar på sina frågor.

Test av bärsele

Jag har ”råkat” samla på mig några olika bärselar. Några av dom har jag tänkt sälja men innan jag gör det tänkte jag tänkt skriva recensioner på dom. Kanske kan det hjälpa andra som funderar på att skaffa sele? Något som man dock bör tänka på när man köper sele är att vi är alla olika byggda och olika selar passar olika bra på oss beroende på om vi är korta, långa, tjocka, smala och så självklart smak. Då jag sitter vid mobilen och skriver så kommer jag inte ha alla på en gång utan det kommer att bli separata inlägg för varje sele. Nu råkar jag gilla BabyBjörn så det kommer att bli tre av deras selar, Active, We och Comfort carrier. Sedan har jag även en ERGO baby. Så, den som är intresserad av någon av dessa selar får förhoppningsvis läsa lite mer om dom här under de närmaste dagarna.

Och som sagt var, jag har tänkt sälja några av dom så är man intresserad så maila mig (eller kommentera inlägget) med vad du kan tänka dig att betala för en viss sele så får vi se om det blir försäljning eller inte. I varje inlägg kommer jag att lägga in bilder på respektive sele.

Bild lånad från Ergobaby

IMG_6892.PNG

Ner och upp, och sedan än mer ner

Den senaste tiden har jag allt mer börjat känna mig nedstämd och jag har börjat fundera på om jag har drabbats av höstdepression eller något. Men samtidigt så har jag ju dagar då allt är så bra, som igår.

Jag känner mig fet, ful och äcklig. Och otillräcklig. Jag har skuldkänslor gentemot min familj och då främst E för mitt bristande tålamod. Jag har skuldkänslor för att jag inte lyckas få något gjort här hemma nu när jag inte jobbar. Jag har skuldkänslor gentemot A för min totala avsaknad av lust. Jag har skuldkänslor för att jag inte njuter så mycket som jag borde av att vara hemma med mina två underbara tjejer. Samtidigt så vill jag ju inte tillbaka till jobbet, jag känner till och med en viss oro för att jag ska tillbaka om 4,5 månader. Jag vet inte längre vad jag vill. Eller vart jag vill. Eller hur jag vill. Jag saknar ork, lust, motivation. Jag saknar engagemang, glädje, passion. Jag saknar mål, drömmar och något att se fram emot, en morot. Och jag känner mig bara så otacksam. Jag har ju det så bra! Två underbara flickor, en fantastisk man som älskar mig, ett bra jobb att återvända till… Jag har så mycket, men jag känner mig inte lycklig. Varför? Vad kan jag göra? Är det något jag kan göra? Hur? Tusen frågor, inga svar. Bara förvirring

En vändning

Dagen började mindre rolig med trött fyraåring som tog evigheter på sig att äta upp sin frukost och ännu längre tid att klä på sig. Mitt tålamod höll på att brista helt när bebisens morgontrötthet kom och hon började kinka och när hon vägrade komma till ro. Då bestämde jag mig för att nu skulle vi gå ut och gå och hade inte den stora fått på sig de kläder som jag hade plockat fram innan jag hade bytt blöja på den lilla så skulle hon få gå så som hon var klädd, dvs i pyjamas. När vi kom ut tillslut var vi alla ”rätt” klädda.

Vi hamnade på lekplatsen. Den lilla hade svårt att somna i vagnen, men precis när den rullade in där så slog hon ihop sina blå och sov.

Vi hade inte varit där länge förrän en annan av mammorna som har 15 timmars på dagiset dök upp med sina barn. De var på väg hem från biblioteket och vi pratade en stund medan barnen fick leka. Men sen var de tvungna att gå, men vi stannade kvar.

Det gick en stund när jag plötsligt hörde:

Är det inte du… Ni… döpte….

Jag vänder mig om och där står mamman till den pojke som döptes samtidigt som Lillasyster. Självklart var den lille med, liksom hans storebror. De var på väg till biblioteket. Vi pratade en bra stund innan de fortsatte till biblioteket. Men innan vi skiljdes åt frågade de om vi ville luncha med dom vid korvkiosken efter deras biblioteksbesök. Jag är inte den som säger nej till trevligt sällskap så lunch fick det bli på korvmojjen.

Medan de var iväg till biblioteket så ringde svärmor och vi bestämde att jag skulle åka dit med barnen på eftermiddagen så att den lilla ska lära sig vara med sin farmor. Det vore bra om man kunde lämna ifrån sig henne en stund för tex frisörbesök så att jag inte behöver ta tid från familjetiden på helgerna. Så när vi hade skilts åt så gick jag och tjejerna hem och tog bilen till deras farmor och farfar. E ville först inte åka dit, men väl där så var hon så glad. Och ännu gladare blev hon när vi fick tårtfika

Dagen avslutades med en mat från en japansk restaurang. Jag är inget stort fan av sushi men däremot japansk varm mat..

Så nu är en jättetrevlig dag tillända och jag har verkligen njutit av min absolut sista dag som 37 åring. Några minuter i tolv i natt blir jag 38. Gammal och gaggig…

Ägg i olika form

Igår på vägen hem från vår Helsingforskryssning stannade vi till på Habblarps trädgårdar utanför Mjölby och hämtade de ägg vi hade lyckats få beställa trots att de har stängt för säsongen. Jag måste säga att det känns bra att köpa ägg från höns man vet har det bra (och som dessutom har en fantastisk matte som försvarar sina djur med både näbbar och klor mot rovdjur, förutom att hon är så fantastisk i sig själv med allt hon tar för sig, tex modet att starta egen handelsträdgård), och dessutom, är de inte vackra så säg?

IMG_6860.JPG

En annan sak som är aktuellt vad det gäller ägg är JZ:s resa till Åbo där deras donator idag har äggplock och där JZ:s man har fått ge sitt bidrag. Nu håller vi tummar och tår för mängder av toppembryon, förhoppningsvis lika många som de fina äggen vi fick köpa från Habblarp! Och jag sänder även en tanke till alla dom som ställer upp som äggdonator. Det är en tuff sak att göra, det är ju inte direkt som att vara spermiedonator… Tänk vad mycket hopp och glädje dessa hjältinnor kan ge!

En trevlig weekend

Om en stund kommer båten lägga till i Stockholm och vi kan se tillbaka på en trevlig tripp till Helsingfors. E tyckte det bästa på hela resan var Silja land, båtens lekrum.

IMG_6825.JPG
Jag tyckte det bästa var att komma iväg lite. Något som gjorde mig besviken var maten. På grund av E hade vi valt buffén till både kvällarna och även om den innehöll mycket så var den inte så värst speciell. Är det jag som är kinkig, tro?

Helsingfors bjöd på grått väder som sedan blev ett kallt och otrevligt duggregn. Tummarna i land gick fort och vi hann inte med så mycket mer än en tur i Pariserhjulet och så lite kik i några affärer. Allt var så dyrt så någon shopping blev det inte för vår del

IMG_6806.JPG
Men som sagt var, vi har haft det trevligt och mysigt! Nu är planen fika med A:s bror som bor i Stockholm, innan vi styr hemåt

Föräldrars krav

TV:n är på samtidigt som jag håller på och plockar. Det program som går just nu är Toddlers and tiaras. Den handlar om små barn, främst tjejer, som är med i ”skönhetstävlingar” för barn. En liten 4 åring säger

Jag tycker om att träna. Jag vill att mina föräldrar ska älska mig! Gör jag rätt så älskar de mig!

Hennes ord gör ont i mitt hjärta. Ett barn ska inte behöva känna så. Ett barn ska inte behöva känna att bara de presterar så får de sina föräldrars kärlek. Ett barn ska kunna vara säker på att dess föräldrar älskar en oavsett vad som än händer. Sedan går mina tankar till min 4 åring. Är hon säker på vår kärlek? Eller känner hon att hon måste göra saker för att ”förtjäna” vår kärlek? Jag hoppas att hon vet. Jag hoppas att vi är tydliga i det. Även när vi blir arga och irriterade.

Ofrivillig barnlöshet

Ikväll så var jag för första gången sedan Lillasyster kom till världen iväg, själv, utan barn på kvällen. En god vän som i vanliga fall bor 60 mil bort är i stan då hon ska på kurs imorgon, och jag träffade henne inne i stan över en fika. En annan kompis till henne kom också och vi hade det i stora drag en härlig kväll. I stora drag säger jag då vi vid ett tillfälle kom in på ämnet ofrivillig barnlöshet. Det som gjorde stämningen aningens spänd var att de ansåg att bara man slappnar av så kunde de flesta bli gravida. De kände minsann både flera stycken som hade blivit gravida när de slutade tänka på det och då måste det ju vara så! Jag ifrågasatte det hela och frågade hur det då kom sig att vården inte i så fall satsade på kbt, avslappningskuser och dylikt istället för dyra och för kroppen påfrestande behandlingar. Det kunde de inte svara på. Men de var helt säkra på att det var så, att kroppen ”låste sig” för att man (läs kvinnan) ville så mycket. Att kvinnor blir gravida i krig, under tragiska och stressiga omständigheter, när de blir våldtagna osv spelade liksom inte någon som helst roll. De kunde inte svara på varför kliniker inte satsade på det,

Men så var det!

Det spelade liksom ingen som helst roll att kliniker och forskare som jobbar med detta inte trodde på det, för

De kände ju så jättemånga som det varit så för.

Och

Det skulle de minsann googla på för att få faktiskt svar. För kanske hade man inte forskat i det tillräcklig!

Det var så mycket jag ville säga dessa två, men jag gjorde inte det. Stämningen var så dålig redan, och jag ville inte försämra den. Och jag visste att oavsett vad jag sa så skulle de inte ta till sig det. Det jag ångrar är att jag inte varnade dom för att säga till en ofrivilligt barnlös slappna av med tanke på vilka skuldkänslor detta kan väcka, liksom hur ont dessa ord kan göra.

Jag har tidigare sagt att jag inte önskar någon att bli ofrivilligt barnlös, men nu när jag tänker på det… Vette sjutton om inte vissa borde få känna på det ett tag? Inte att de inte skulle få barn eller behöva ta till olika tuffa behandlingar, men så att de fick vänta ett tag på graviditeten. Skulle de fortfarande anse att det är avslappning som är universalmetoden mot barnlöshet? Dvs skulle de lägga skulden på sig själva för att de inte lyckades? Och jag undrar, så här i efterhand om de tror att A och jag skulle lyckats på egen hand, utan hjälp från kliniken om vi hade slappnat aaaaav? Hade det gjort att mina ägg hade varit av bättre kvalitet? Hade det gjort att A hade haft fler spermier av bättre kvalitet och med bättre rörlighet? Och om det nu är så att avslappning hjälpte, hur kom det sig att vi lyckades när jag var som mest stressad både på jobbet och privat? Och hur kommer det sig att vi lyckades när min längtan och önskan var som störst? För det var ju så att för ett år sedan så hade jag bestämt mig, det skulle inte bli fler försök om vi inte lyckades på det försöker, eller det tredje och sista försöket i vår trepack. Jag visste att lyckades det inte den gången, eller försöket därefter skulle jag inte få det jag längtade så efter, ett andra barn.

En kris

En kompis sambo hörde av sig via Messenger till mig idag. Tydligen hade de bråkat och tydligen är de inne i en svacka just nu. Och jag kunde inte göra annat än försöka stötta, ge råd och finnas där som bollplank, men ändå på sådant sätt att jag inte skulle svika min vän på något vis. Jag hoppas och tror att jag lyckades. Jag tycker mycket om dom både och önskar verkligen att vi kunde ses oftare. Tyvärr så bor vi alltför långt ifrån varandra. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att de reder ut allt

Liten blir stor

Veckan har varit händelserik för Lillasyster. Det har varit dop, tandsprickning, första smakisen, första gången hon ställt sig upp om än med balansstöd och från sittandes läge i mitt knä och det var bara för att nämna några! Vad det gäller ståendet så satt jag på golvet med henne i knät. Jag kände hur hon spände sig och då främst spände hon benen och vips så stod hon upp. Visst hon höll i mina fingrar men hon fick ingen som helst stöd från mig eller någon annan när hon ställde sig upp. Det jobbet gjorde hon helt själv. Flera gånger till och med för så fort jag satte ner henne så ställde hon sig upp. Det som brister än så länge är att det kommer att bli kallare. Och jag? Jag är glad att åter vara hemma

Ännu en helg, och vecka börjar närma sig mot sitt slut. En hektisk men i slutändan en mycket trevlig helg.

Igår innan dopet var allt kaotiskt vilket gjorde att Lillasyster sov knappt något på förmiddagen (och vaken över tre timmar på natten). På grund av det så var hon helt färdig när det var dags för själva ceremonin och var jätteledsen till en början. Men sen somnade hon och när det var dags för prästen att genomföra själva dopritualen med vattnet så vaknade hon och var enbart solsken.

Vid bjudningen efter ceremonin serverades det buffé (catering från Göteborgs restaurangskola) och till kaffet tårta (från David Bagare). Och alla verkade nöjda och belåtna. Dukningen med de små blomsterarrangemangen var jag supernöjd med och det var många som berömde mitt initiativ med att ha med duplo som barnen kunde leka med och papper och färgpennor så att de kunde måla. Uppskattat var även de kort jag hade lagt fram och som gästerna kunde skriva en liten hälsning till dopbarnet på. Maten var jättegod, liksom tårtorna. Tyvärr så missade jag (!) att fota under dagen! A bad sin kusin Arkitekten fota med ”stora” kameran men vi har inte hunnit ladda ner dom bilderna än så jag vet inte om vad han har fotat eller hur bra bilderna är. Men trevligt var det, och alla verkade vara nöjda. Fast det är klart, jag hann inte säga hejdå till alla för jag blev tvungen att köra mamma till tåget. Hon var på stationen 30 minuter innan tåget skulle gå, men hade hon fått bestämma hade vi åkt minst 30-40 minuter ännu tidigare…

En sak som var riktig underbart var att träffa min älskade systerson som länge var på fel väg här i livet och som för 1,5 år sedan var djupt nere i skiten. Jag har inte träffat honom på några år men den kille jag träffade nu är den killen jag alltid vetat att han egentligen är. Och idag så är han sambo och har ett nytt jobb

Kvällspyssel

IMG_6684.JPG

IMG_6682.JPG

Rosen heter Taiga och är ”cold violet” och självklart Fairtrade!

IMG_6685.JPG

Jag har gjort 10 sådana här uppsättningar och har 8 rosor kvar. Skulle vilja göra en större i samma stil men fantasin vill inte riktigt vara med idag så det får nog vara. Så de återstående rosorna får nog helt enkelt stå i sin vas och se vackra ut

IMG_6687.JPG

Herre min skapare

…ge mig styrka!

Inför morgondagen så är det en del att fixa. Och så ska ju även allt vardagligt som hör varje dag till också fixas. Ikväll så gjorde jag, eller i alla fall försökte göra både dagens och morgondagens middag (för att kunna ta det lugnare imorgon efter en händelserik dag). Jag kan intyga att det är inte enkelt med en klängig bebis som blivit skrämd av sin mormor (mormor ville inte förstå att bebis är mammig, trött och har allmänt jobbigt med folk utanför närmaste familjen), en fyraåring som tjatar hål i huvudet på en samtidigt som ens mamma står och stirrar på en medan man försöker göra fisk och potatis samtidigt som man bakar paj. Särskilt inte som den äldste i sällskapet inte ens lyckas skala (”Jag kan inte!”) potatis och i övrigt inte visar minsta lilla vilja att hjälpa till. Lägg till det en värkande handled (självklart den högra för en högerhänt) som gör att minsta lilla tyngd i den handen känns. Mycket. Och till det lyssna på vad en av mammas grannar (som jag föresten aldrig har träffat) sa eller gjorde när mamma kom hem sist hon hade varit och hälsat på oss, skitsnack om hennes bekanta och skitsnack om mina systrar.

Och det känns en aningens konstigt när ens mamma börjar gråta för hon tror att E är arg på henne. Varför? Jo, för att hon råkade putta till min arm, självklart den högra, så att jag slog i den mot skafferiet och fick ännu ondare. När jag frågar E om det så ser hon förvånat på mig och säger:

”Men mamma, det var ju ett misstag! Alla kan ju göra misstag!”

Frågan är

Häromdagen så höll vi på och diskuterade om att rensa i källaren och vi kom in på det som tar mest utrymme, barnens saker. Och då kom bebisens saker upp på tal. Hon är ju bara fyra månader men en del har redan hamnat där nere.

Dom säljer vi/ger till second hand! Eller..? För vi ska väl inte försöka få fler? Eller..?

Jag svarade det som jag har sagt nu ett tag, att nej, vi ska inte (försöka) skaffa fler. Jag känner att jag inte orkar som det är nu, jag börjar bli gammal och tre lär ju vara betydligt jobbigare än två med tanke på hur jobbigt det är med två. Men samtidigt, vi har ju våra embryon i frysen…

Så nej, vi ska inte försöka oss på fler. Särskilt inte så länge jag inte kan förstå mig själv i detta. Jag bär ju på en viss längtan. Men frågan är vad det är jag längtar efter. Att vara gravid? Knappast att jag vill vara illamående i nio månader till. Att föda? Visst vår barnmorska var suverän och Lillasysters födsel var helt fantastisk och något jag skulle vilja få uppleva på nytt, men likväl, barn innebär ju så mycket mer. Inte längtar jag efter att ha en bebis igen. Det räcker med den bebis vi har och ärligt talat så är jag inget Big fan Of bebisar. Så frågan är i så fall, vad är det jag suktar efter?

Samtal med en pensionär

Jag ringde mamma för att få det bekräftat vilket tåg hon kommer med imorgon, ett samtal som inte skulle behöva ta så lång tid. 46 minuter senare, med en skrikande bebis i famnen fick jag slutligen lägga på luren. Då hade jag fått höra skvaller om mammas bekantas bekanta, folk som jag inte känner över huvudtaget, detaljerat om hennes inplanerade läkarbesök, gjorda läkarbesök ett år bakåt i tiden, skitsnack om mina tre systrar och…

Det är inte lätt att bli gammal och inte ha några hobbies eller intressen.

Folk är konstiga

Ibland kan jag inte förstå mig på folk. I en lokal köp- och säljsida på Facebook så var det en som hade hittat en mobiltelefon och nu letade upphittaren efter telefonens ägare.

I förra veckan så var det en person som i en tragisk olycka omkom här i byn, någon föreslog att det kanske var den omkomnes telefon. Så långt är det ok. Det jag inte tycker är ok är att en person då går ut med den omkomnes namn. Då kan jag inte låta bli att kommentera och fråga om det är så smart att skriva namnet, tänk om någon anhörig skulle se det? Eller någon som kände personen ifråga? Och ännu värre, tänk om den som läser det kände den omkomne och får dödsbeskedet där och då, via en sida på FB? Min kommentar fick genast en många ”Gilla”. Nu på morgonen skrev personen som skrivit ut namnet:

Vill du inte veta något, stäng ner all social media

Jag tänker inte svara på det. Jag tycker allvarligt talat synd om en människa som så tydligt saknar empati och medkänsla. En familj har mist en älskad familjemedlem. Jag vet inte något om den omkomne, men kanske finns det barn som har mist en förälder. Hur som, det var totalt ointressant i sammanhanget vad den omkomne hette. Misstänkte den som skrev den omkomnes namn att telefonen tillhörde denne, ja, då hade det inte varit så svårt att kontakta de anhöriga, eller polisen, och fråga om telefonen saknades och var av det specifika märket.

En förälders beklagan

Det här med föräldraskap är inte alltid så lätt och med flera barn så tror jag inte att det blir lättare heller. Idag har det varit en sådan dag då jag verkligen inte vetat vart jag ska ta vägen och en sådan dag där tårarna har hotat svämma över vid flera tillfällen. Tack och lov för min underbara E och hur duktig hon är! Hade hon haft en jobbig dag skulle jag nog brutit ihop totalt. Nu var det bara väldigt nära…

Lillasyster har haft en jobbig dag. Likväl var vi tvungna att ge oss iväg för att beställa tårtorna till på lördag. I bilen dit skrek hon och i vanlig ordning, precis när vi ska till att köra in i p-huset så somnar hon. När bilen är parkerad så står jag i valet och kvalet om hon ska få sitta kvar i babyskyddet och att jag lyfter över den tillvagnen eller om jag ska lägga henne i vagnen. Jag väljer det sistnämnda. Hon vaknar men ligger där och tittar förundrat på omgivningen. Eller nåja, hon ligger där tills jag ska till att fixa tårtbeställningen. Då ska hon till att sova och i vanlig ”sova-på-dagen-manér” sätter hon igång färger skrika för fulla muggar. När allt är klart där så går jag ut ur butiken med henne skrikandes i vagnen. Jag väljer att stanna vagnen för att ta upp henne när en äldre kvinna traskar fram till oss

Du tror inte hon skriker för att hon är så varm? Du ska inte klä av henne lite?

På sig hade hon tunna byxor, en vanlig tröja (och inte någon body) och en mycket tunn jacka. Visst, vi var inomhus (köpcentrum) men likväl tror jag inte att hon var för varmt klädd. Särskilt som hon lugnade sig så snart jag fick upp henne. Och bara några minuter senare så har hon somnat i selen som jag nu hade satt henne i.

Hur kommer det sig att jag alltid ska stöta på dessa ”hjälpsamma” damer? Det har blivit så att jag blir orolig och stressad om Lillasyster börjar gråta när vi är iväg för dels så är det dessa rara tanter som jag tror egentligen vill väl, men vars agerande får mig att känna mig otillräcklig och som om de klappade mig på huvudet och sa något i still med

Så ja lilla vännen! Du vet/kan inget om att ha barn, låt mig som kan då få hjälpa

Jag vet, jag är överkänslig och fånig, men jag kan inte låta bli att tänka tankarna. Och känna så. Samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka på de andra mammorna i vissa trådar, och känner mig otillräcklig.

Nu på kvällen höll det på att bli för mycket. Lillasyster hade slutligen somnat och jag hade lyckats laga till en sen middag. A var på sin kinesiska-kurs och jag var själv med barnen. Jag och E skulle äntligen sätta oss ner för att äta när dörrklockan ringer. När jag är vid ytterdörren så hör jag gråt, Lillasyster har vaknat. Jag nästintill slänger igen dörren i ansiktet på personen utanför och rusar till bebisen. Efter många om och men lugnar hon sig, jag kan lägga ifrån mig henne en liten stund (hon blir upprörd), skär upp E:s spagetti, och min, får henne återigen lugn och så tar hon slutligen bröstet och jag kan få äta i lugn och ro. En liten stund i alla fall. Stackars E… Hon får bli stor alltför fort…

Sedan var det svårt att få liten att somna. Kvällen slutade med en läggning av E som tog två timmar och en bebis som sover oroligt och som bara jag kan få att somna om. Om A försöker blir hon ledsen och börjar gråta så han har fått ta läggningen av E. En mycket ledsen E som länge grät förtvivlat

Jag vill ha min mammaaaaaa!

Och jag önskar att jag kunde klona mig. En till Lillasyster, en till Storasyster. Och nu när både slutligen sover så känner jag mig som en dålig förälder som inte gick till E när hon ville det. Men då skulle den andra blivit ledsen. Det hade ju varit lika elakt mot henne som det var mot E. Och jag är ju bara en. En endaste person och jag håller på att gå åt. Att vara förälder är inte lätt. Att känna sig otillräcklig har blivit min vardag. Och det leder till stress. Stress som gör att jag mår ännu sämre. Och att jag allt mer går stressymptom så som magkatarr, nedstämdhet, dålig sömn. Detta är en ond cirkel. En cirkel jag inte vet hur jag ska komma ifrån. En cirkel som jag inte vet hur länge jag kommer att orka vara i. Men ack vad jag älskar mina barn! Men det är väl också därför det har blivit som det blivit. Om jag bara visste vad som är ”rätt”!

Klädångest

Jag har alltid varit sådan som vill planera saker och ting i god tid och jag vill även vara klar i tid så jag har alltid påbörjat i tid. Den senaste tiden har jag blivit precis raka motsatsen. Fördelen med det är att jag inte stressar upp mig förrän precis i slutet, innan saker och ting ska vara klara. Nackdelen är att jag aldrig lyckas uppnå det jag vill och att allt blir halvdant. Knappt ens good enough, inte i mina ögon.

På lördag ska Lillasyster döpas. A har nollkoll (idag så trodde han tex att ceremonin skulle vara 2 timmar senare än vad den är) och jag känner mig vilsen och stressad. Jag vet egentligen att det blir bra oavsett. Men likväl… Jag vill så mycket, men jag vill ju inte heller överdriva. Och med en fyraåring, en fyramånaders och med så lite tid kvar så kommer jag inte kunna göra alltför mycket heller. Maten är beställd, tårta beställer jag imorgon. Maten får vi levererad, tårtan hämtar svärmor. Duk fixar jag imorgon eller på torsdag. Servetter och ljus fixade jag idag. Dricka får A fixa, min handled värker allt mer för varje dag och jag vill inte belasta den i onödan med att släpa på drickat. Klädsel… Ja, det är den svåra biten. Den som jag kanske borde ha planerat för länge sedan. Både tjejernas kläder är fixade. Själv så vet jag verkligen inte vad jag ska ta på mig. För ett tag sedan så kände jag mig nöjd med min kropp och hur den har återhämtat sig efter graviditeten (10 kg mindre än innan graviditeten är helt ok) men nu… Jag har inget hemma som sitter bra och det lilla jag har kunnat kolla i affärer så har jag inte kunnat hitta något bra i affären heller. Visst, kläder finns det ju en hel del snyggt av, men kläder som gör att jag känner mig fin…

Babybjörn

Den uppmärksamme har nog sett att jag är positivt inställd till Babybjörns produkter. I lördags så tipsade jag om Gekås bra priser på några av deras selar, vill man fynda och inte har vägarna förbi Ullared kan man passa på att gå in på Allt för Föräldrars webshop som för tillfället har mycket bra priser på några av selarna.

För övrigt så håller jag på och rensar och städar inför helgens invasion av gäster. Bland annat så har jag sorterat ut och packat ner alla bebiskläder i storlek 50/56. Det blev mycket, vid 60 plagg slutade jag att räkna, jag som knappt hade köpt något innan Lillasyster var född… För att lätta mitt samvete så köptes det mesta begagnat. Och ofta i större paket och då får man ju med även sådant man inte gillar fullt lika mycket. Men det mesta är mer eller mindre i nyskick. Så nu är frågan när jag ska lyckas sälja dessa? Jag tror ju inte det blir några fler barn. Och hur ska jag sälja? Tradera? Blocket? Köp- och säljgrupp på Facebook? Eller skänka bort till välgörenhet? Eller är någon här sugen på en hel massa bebiskläder, då främst typiskt ”flickiga”?

Och nej, varken Babybjörn, Gekås eller Alltförföräldrar har köpt mig. Jag får inget av dom för att nämna dom här och jag har inte varit i kontakt med dom. Förutom Alltförföräldrar, och den kontakten har varit just på grund av att jag har beställt något från dom

Shoppingbrake

Efter en lång dag är vi nu återigen hemma. Lillasyster vaknade som vanligt vid 6 så för att inte väcka resten av familjen så gick jag ut med henne och satt och lekte med henne ute vid receptionen tills hon blev trött. Snart så sov hon igen och jag såg min chans att få sova lite till. Tji fick jag. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag inte får gå och lägga mig på dagen för henne… Den här gången tog jag henne på barnvagnspromenad istället. Men när hon hade somnat hade A och E vaknat och var hungriga så det fick bli frukost istället för ytterligare sömn.

På vägen hem så stannade vi till vid Ullared och Gekås. Det var mycket folk där men vi behövde i alla fall inte köa för att komma in ”. Hade det varit så mycket folk där hade vi bara åkt vidare. Något som jag kan tipsa om är att kolla där om man funderar på att köpa en Babybjörn-sele. Priserna var riktigt bra. Nu behövde inte jag någon, men som sagt var, hade jag behövt skulle jag slagit till direkt

IMG_6645.JPG

IMG_6646.JPG

IMG_6644.JPG

Det som återstår nu är att få våra två (över)trötta tjejer i säng för att sova. Det är inte enkelt. De är så speedade så man skulle kunna tro att det är morgon