Imorgon blir det 8 år sedan gifte vi oss. Inget frieri, ingen förlovning, utan mer rakt på. Vi två, E, hans föräldrar och min mamma och vigselförättaren. Föräldrarna visste inget förrän en kvart, tjugo minuter innan vigselförättaren skulle komma. Inte så mycket på grund av kärlek, vi behöver inga ringar för att veta att det är vi två, mer för det juridiska. Om något skulle hända någon av oss. Vi hade ju barn, hus och jag har en rabiat syster som mer än gärna hade gjort hans liv surt om det hände nig något, allt för egen vinning. Men ändå. Det finns ingen som kan jag kan reta mig på som han. Ingen som kan få mig att bli så förbannad som han. Men han är min trygghet. Min värme. Min klippa. Min kärlek. Min man. Jag hoppas att han alltid kommer förbli det. 8 år som gifta blir det imorgon, 19 år tillsammans. Hoppas det blir många, många år till!

Annonser

Tips för ”egentid” med barn

Är att se till att barnen får besök av kompisar som de leker bra med, lite godis och popcorn (om det är helg) och så får du som vuxen möjlighet att göra det du känner för (om än med ett halvt öra/öga på barnen om de är lite yngre). Jag satte även på tv:n så det hjälpte också till när flera timmars lek började bli uttröttande.

Medan jag är med barnen så tittar deras pappor på hockeyn och ”lånebarnens” mamma är iväg på egna äventyr tillsammans med några vänner. Så: fyra nöjda barn, fyra nöjda föräldrar. Kan det bli bättre?☺️

Ibland blir det inte som man hoppats och då gäller det att antingen acceptera det, eller försöka tänka om på nytt. Så blev det för mig den här veckan.

Jag hade en idé om en utbildning som legat och grott inom mig några år. En idé som växt sig större och större och som jag verkligen trodde på. En idé som var lite annorlunda med sättet att tänka då idén lite kort gick ut på att slå ihop två saker som man historiskt brukar skilja på, men som jag såg likheterna och såg vinsterna i att slå ihop dom. Det var ett nytt, och annorlunda sätt att se på frågorna men som ändå kändes så rätt, då när man väl ser på saken ur den nya vinkeln så kan i alla fall inte jag se varför man skilt på dessa två. Jag trodde på idén särskilt som jag hade gjort en ordentligt marknadsanalys och konstaterat att både tankesättet fanns det några utbildningar på ute på marknaden, men ingen som hanterade likheterna. Jag brann verkligen för idén och såg hur vi kunde sälja utbildningen på ett bra sätt. Jag var så förväntansfull och glad när beskedet kom att det hade blivit godkänt att utveckla den nya kursen. Särskilt som flera kollegor hade nämnt hur bra idén var. Det var ett nytänk, ett bra sådant.

Från början så var det sagt att jag skulle bli kursansvarig för den nya kursen och kursledare tillsammans med en kollega då ingen visade intresse. Antalet kurstillfällen beslutades och vi var på väg att dela upp de tre tillfällena mellan oss och påbörja arbetet när det dök upp två personer till. De ville också vara med. Ju fler personer, desto fler idéer och fler bollplank, tänkte jag. Men sen vet jag inte vad som hände. De som tidigare inte varit så intresserade ville absolut få vara kursledare för projektet. Då de sitter på Göteborgskontoret, precis som jag så kändes det givet att en av oss skulle få ge med sig om kursledarskapet. Kandidaterna var:

Jag: Den nya kursen skulle utgå från min idé. Jag är kursledare på två andra kurser som jag även är ansvarig för. Jag älskar hålla utbildningar och har fått bra omdömen från mina kursdeltagare. Jag tycker det kan vara skönt att åka bort från familjen en natt eller två, få bo på hotell och få lite egentid

Minna”: Kursledare för sex andra kurser, men inte ansvarig för någon numera efter en längre stressrelaterad sjukfrånvaro. Hon har tagit fram flera av de gamla kurserna i kursutbudet. Sjukdomen säger hon beror på att hon hade för många utbildningar på flera olika orter under en för lång period och att den dåvarande chefen inte tog in någon som kunde hålla utbildningar. (Jag anställdes och var under inlärning för att klara kvalitetsfilmen som företaget hade för nya kursledare när Minna blev sjuk. Då hade jag jobbat två månader och var kvalificerad att hålla två av utbildningarna). Hon har även avsagt sig att hålla några företagsinterna utbildningar då de stressar henne för mycket, och hon vill inte ha några utbildningar på annan ort då resor blir för jobbigt (samtidigt som hon blir sur när kommande terminen planeras och jag planerar in att hon enbart får hålla utbildningar i Göteborg).

”Lina”: Har aldrig hållt utbildning och har flera gånger sagt till mig att hon inte vill hålla några då hon ”inte vill bli bedömd” på det sätt som man blir som kursledare. Hon har, precis som jag, barn. Hon vill dock inte ha några övernattningar eller dagsresor där hon kommer hem sent. Hon har dock väldigt lite att göra och vi andra får hela tiden höra att vi måste dela med oss om vi har jobb som hon kan få göra, även om inte heller vi har full beläggning.

Gissa vilka det blev som slutligen blev kursledare? Låt oss säga så här: jag blev det inte. Då jag inte skulle vara kursledare kände jag att jag inte heller kunde vara ansvarig för kursen. Men jag ska ändå vara med och ta fram och utveckla kursen. Som nu verkar bli något som helt skiljer sig från min vision.

Jag gjorde självmant ett val att ta steget bort. I min värld såg jag att någon av de två andra skulle tagit ett steg tillbaka, men icke. Jag hade kunnat ta diskussionen med de två, men jag kände att jag orkade bara inte ta risken att någon kände sig trampad på tårna och bli stött, så jag valde medvetet att ta det steget. Även om det blev något av en antiklimax och en stor besvikelse så känns det på ett sätt skönt. Nu är det inte jag som måste driva på. Och nu gör det inte lika mycket att min vision inte blev som jag ville. Nu hoppas jag till och med att de kommer att styra utbildningen till att bli något helt annat än min vision. För gör de det så finns det fortfarande möjlighet att jag en dag får en ny möjlighet att utveckla en utbildning mer så som jag har byggt upp det i mina tankar.

Men jag ska vara ärlig och erkänna att det grämer mig. Det var min idé. Jag brann för idén.

Samtidigt så värmer lite av de reaktioner som jag mötts av från andra kollegor på jobbet som hört hur det blev.

Vår? Sommar? Allergi!

För något år sedan fick E sin första allergiska reaktion när hon var ute och lekte med förskolan. Ögonen svullnade upp och hon såg rent ut sagt förskräcklig ut när jag kom för att hämta henne, men då det la sig snabbt tänkte vi inte mer på det. Något år senare var A med henne till vårdcentralen för ett återbesök efter en öroninflammation och när läkaren kom in i rummet trodde denne att de var där för allergi, inte öronen. Det togs lite blodprover och med hjälp av dessa konstaterades det rätt snabbt att hon var allergisk mot Björk, gråbo och katt. Förra året var allergin riktigt jobbig för henne och tillslut så försökte vi få hjälp med att få starkare allergimedicin än de receptfria på apoteket, men utan att ha träffat henne så fick vi ingen hjälp. Inte ens när hon allt mer fick värmeutslag i armveck, knäveck, nacke, hals och bröstkorg och som spred sig allt mer och hon såg mer eller mindre pestsjuk ut. Till slut fick vi tid hos barnläkaren Ezter Fabian som tog ett gäng fler prover. Dessa visade kraftig allergi mot framförallt Björk, och värmeutslagen trodde hon till stor grad hade uppstår pga allergin som gjorde att E:s immunsystem jobbade för högtryck. Men nu hade det värsta börjat lägga sig och vi sa att vi skulle avvakta med att det kom vaccin mot björkpolllenallergi i tablettform som förhoppningsvis skulle komma inom kort. Tyvärr har den ännu inte blivit godkänd. Och E:s allergi är värre än någonsin. Vi ska sätta in pollen filter i våra samtliga ventilationsuttag, vi byter lakan i hennes säng dagligen, hon får skölja ur håret innan sängdags och därefter sätta upp det, hon tar antihistamin, kortisonnässpray och ögondroppar och de dagar jag inte har möten eller kundmöten har jag fått lov av min chef att jobba hemifrån på eftermiddagarna så att E ska kunna gå hem tidigare från fritids och därmed orka med skolan. Och nu tycks hon, peppar peppar i alla fall vara aningens piggare och jämnare i humöret. Och hon är inte riktigt fullt lika mörk under ögonen och påsarna under ögonen är mindre. Tack och lov!

Det gör så ont i mammahjärtat att se hur jobbigt det är för henne! Och hur svårt det är för henne att acceptera att hon måste ta sina mediciner och att hon inte till fullo kan göra allt det hon vill! Men ska jag vara ärlig, just nu är det nog jobbigast för mig med den oro som jag känner. Tänk om det blir ännu värre? Tänk om några barn på skolan/fritids börjar reta henne för hur hon ser ut nu pga allergin! Eller…!?

Min lilla stora tjej

E har alltid haft svårt att somna, men för ett par år sedan lyckades vi lära henne att somna själv och för det mesta går det bra, även om det kan ta tid. Mycket tid. En sak som kan fungera är att låta henne springa ett par varv i huset för att på så vis dels tömma energin ur kroppen, dels få henne att sluta tänka en stund och på så vis få till en omstart av att gå till sängs. Om det inte fungerar så finns det en sak som fungerar 99,9% av fallen. Jag sjunger Byssan lull och redan under första meningarna märker jag hur hon varvar ner och blir trött och börjar glida in i sömnen. Oftast hinner hon inte somna helt, men när jag är klar kan jag lämna henne och veta att inom en kort stund har hon somnat. Tänk att något som hon fått med sig från att hon var ett litet knytte fungerar så bra så här nio år senare! Även om det inte fungerade så bra då…

Lite om allt och inget

Nu var det ett tag sedan jag var iväg på tjänsteresa men nu är jag i alla fall iväg till Skåne-land med en övernattning. Jag måste säga att jag blir så glad när jag checkar in på ett hotellrum och det står ett litet fruktfat (med macaronis) och väntar på mig!

Även om det bara hade varit frukt hade jag blivit glad för det är ju det där lilla extra som gör det! Nu vet jag ju att fatet finns där då jag även har bokat rum i konferensdelen imorgon, men ändå! Det är det lilla som gör skillnaden! Skulle jag åka hit privat ökar ju sannolikheten att jag väljer det här hotellet också då mitt intryck av dom är så gott.

Annars så är det lite väl lugnt på jobbet. På ett sätt är det skönt, min vanliga vårtrötthet har anlänt. Samtidigt så är det stressande att som konsult känna att man inte lyckas få ihop så många timmar att debitera kund. Jag har interna utvecklingsprojekt som jag kan sysselsätta mig med, men just nu är det hög fokus på att debitera så även om jag inte blir så lätt sysslolös så lyckas jag inte dra in så mycket pengar som jag skulle behöva.

Har allt mer börjat fundera på att söka annat. Mycket beroende på kraven på att debitera. Tidigare hade jag ju hög beläggning, men då var jag ju egentligen själv inom mitt område och hade att göra flera månader framåt. Nu har jag två kollegor till (en är ny, den andre är tillbaka från en långtidssjukskrivning) så det är kanske inte konstigt att det blir mer krav på att sälja. Personligen så tycker jag att jag gör ett rätt gott jobb där med tanke på att jag sedan september står för ca 42% av alla offerter och de flesta av dom har jag skrivit sedan jag kom tillbaka efter min sjukskrivning. 😁Kan tillägga att vi är 11 personer på avdelningen, om jag inte räknat fel. Ok, flera av dom är mindre projekt, men ändå! Mina säljaktiviteter har burit frukt! Och flera av dom har jag även fått accept på. Som den här veckan så skickade jag en offert med mycket hög timpenning och fick idag accept på. Då jag har lite mer att göra kom jag och min chef fram till att den ena av mina kollegor skulle få ta det uppdraget, särskilt som jag inte har någon som helst erfarenhet från ämnesområdet. Lite frustrerad blev jag när kollegan, som tidigare idag hörde av sig till mig och undrade om jag hade något jag kunde dela med mig av då hon inte hade något att göra, svarade att hon skulle ta och kontakta kunden imorgon. Men, det är egentligen inte mitt problem. Jag skrev offerten så jag har gjort mitt, nu är det hennes projekt och hennes problem. Och hennes problem att leverera innan påsk, så som kunden blivit lovad. Hinner hon inte, ja, den diskussionen får hon ta med kunden då hon inte satt igång med projektet så snart hon kunnat.

Varför känner jag skuldkänslor för detta? Jag vill bara låta det vara, men istället så känner jag stress för risken att leveransen inte hinns med enligt vad som utlovats. Samtidigt så känner jag skuld för att ha lovat en kund något och att jag nu har lämnat över till en kollega som inte försöker uppfylla det som lovats. Jag vill ju att mina kunder ska bli nöjda, oavsett om det är jag som utför jobbet, eller inte.

I helgen hade E sin 9 årskalas för tjejerna i klassen. Jag hade beställt ett agentäventyr från spyco.se. Jag var sanslöst nervös och orolig för hur det skulle bli, men det blev succé! Tjejerna kunde inte fatta hur jag lyckats få till film och hur det kom sig att agentchefen kunde ringa upp dom efter avslutat uppdrag. 😁Så funderar ni på kalas, kolla på deras hemsida, jag kan rekommendera dom!

Slutligen, blev lite glad idag. Jag har alltid sett yngre ut än vad jag är, men på senare år har utseendet börjat hinna ikapp min ålder. Tills idag. Hade möte med en ny kollega på det lokala kontoret och hon frågade rätt tidigt hur gammal jag var, egentligen. Jag bad henne gissa och hon svarade att hon tyckte att jag såg ut att vara 26 men det tyckte hon inte riktigt stämde med tanke på vad jag gör i mitt jobb och de ansvarsområden jag har. Hon blev rätt paff när hon fick veta att jag är 16 år äldre än vad hon hade gissat 😊 Kanske var det gårdagens (skitdyra) frisörbesök som gett mig en mer ungdomlig lyster? 🤔För i så fall var det värt det. Kanske. Min gamla frisör flyttade ju hem till England, och jag tyckte verkligen hon var grymt duktig. Dessutom var hon billig. Dyraste jag betalat hos henne var 800 kr billigare än det jag betalde igår. Och då var det betydligt mindre jobb som gjordes igår än vad den gamla frisören brukade göra.