Väntan 

Lillasyster fyller år på lördag. Jag väntar på en leverans. 

Den ligger tydligen på distributionscentralen och har så gjort sedan i måndags. De ska kontakta mig för att bestämma tid för leverans. Jag de gjort det? Nope, icke sa Nicke. Jag har försökt ringa dom. Jag kommer inte fram, ”tekniskt fel”. Jag har försökt maila dom. Inget svar. Jag tvivlar på att jag hinner få det i tid. 

Annonser

Tänk, gör tre år sedan, veckan innan midsommar så skrev jag på ett anställningskontrakt och i år så gjorde jag det igen!  Man får verkligen hoppas att jag blir betydligt mer långvarig denna gång än vad jag blev då med tanke på att då jobbade jag tre månader innan jag sa upp mig och började mitt nuvarande jobb.

Nu har det även blivit officiellt att jag kommer att sluta på företaget. Jag känner varje gång jag får någon kommentar om det att jag känner tvivel över orden. Jag har tydligen blivit så knäckt och jag har tydligen följt det råd som min chef gett mig, dvs att inte tro på det folk säger, särskilt inte om det är något med positivt innebörd då jag kan inte låta bli att tvivla på ordens uppriktighet. 

Tyvärr så får jag hela tiden bekräftelse på att jag verkligen gör rätt som lämnar företaget. Den här gången är det inte så mycket att jag hamnar i kläm utan snarare så är det en kollega som gör det. Frågan är vad jag kan göra för att hjälpa kollegan? Jag vill ju hjälpa, men jag vet inte hur. Inte mer än att försöka vara där och stötta och lyssna. Jag skulle vilja göra mer, men vad? Jag vet inte…

Det var med stor nervositet jag körde till jobbet idag. Idag var dagen jag drömt om, dagen jag längtat till. Dagen då jag lämnade in min avskedsansökan. Det var jobbigt, men jag vet egentligen inte varför. Kanske var jag orolig för reaktionen? Kanske var det för att detta är ett så stort steg bort från allt som varit jobbigt? Jag vet inte! Nu är det i alla fall gjort. Den 23 augusti blir min sista dag på Företaget. 18-19 augusti följer jag med det nya företaget på kick-of. Den 29 augusti börjar jag mitt nya jobb på riktigt. 

Det är lite kul. A har under många års tid velat få en gruppchefstjänst på sitt jobb. I förrgår fick han beskedet om att han hade fått ett sådant! Ok, det är ett föräldravikariat, men ändå! Så till hösten är både han och jag på nya jobb och E hon har börjat förskoleklass! Det blir mycket nytt för oss tre. Bara Lillasyster har det som hon haft, men hon hade ju sin stora omställning i våras när hon började förskolan.

Sitter på tunnelbanan. En mamma står med sina två barn och barnvagn och pratar. Plötsligt tar den större av dom, en pojke på uppskattningsvis 5 år och stryker sin hand mot mammans klänning och utbrister 

Vad fin du är!

Kärlek! 

Naturliga valet, är det alltid det bästa?

Jag har länge velat skriva ett inlägg om mina tankar och min syn på kemiskt framställda produkter vs det som är helt gjort av naturliga ämnen, men så hittade jag denna och istället så länkar jag. Hur ser du på produkter som är helt framställda på ämnen från naturen och det som är naturligt respektive det som är helt framställt av rena kemikalier?

Jag känner mig så enormt stärkt efter det som hänt idag. Det känns som om jag har fått bekräftelse. Bekräftelse på det jag trott att jag var. Bekräftelse på mina erfarenheter. Bekräftelse på mina kunskaper. Bekräftelse på vad jag varit, innan allt som varit hände. Bekräftelse på allt det som är jag. 

Känslorna bubblar i mig. Jag vill skratta, jag vill skrika, jag vill gråta. Slå en volt, en kullerbytta, dansa. Ta ett glas vin, eller champagne. Eller varför inte en lyxig drink? 

Jobberbjudandet känns som en upprättelse. Den får mig att känna att jag hade rätt. De som jag tampats med hade fel. Eller så hade de rätt, men något drev mig till det. Och jag har mina teorier på vad detta ”något” kan ha varit i så fall. Eller snarare ”vem”. Nej, ”vilka” menar jag. 

Jag vet redan i stora drag vad jag ska säga till min chef när jag säger upp mig. Jag önskar bara att jag kunde få en minsta lilla glimt av tankarna och känslorna som dyker upp när jag lämnar fram min avskedsansökan. Lättnad? De slipper ju mig och de ”problem” som jag ansetts föra med mig. De får en möjlighet att anställa någon som de själva har valt, inte någon som någon annan har valt. Men så är det ju det, är det någon utifrån så behöver den läras upp, introduceras och det är ju jobbigt… För att inte tala om när man ska hitta någon… 

Men det är inte mitt problem. Jag hade ett problem. Jag gnällde mycket över det. Men så försökte jag också göra något åt det. Och jag lyckades. 

Jag har ganska säkerligen gjort mitt val. Det är det här jobbet jag blivit erbjuden som jag kommer tacka ja till. Resan på onsdag kommer jag att genomföra, mest för att bli riktigt säker på mitt beslut. Den tredje rekryteringsprocessen kommer jag att hoppa av så snart papprena är påskrivna. Det här jobbet kommer att föra med sig något helt nytt, samtidigt som jag får användning för de kunskaper som jag skrapat ihop under mina år inom området. Det här kommer att bli bra! Det här kommer att bli riktigt bra!

Idag hade vi ett planeringsmöte med avdelningen på jobbet. Jag kunde helt enkelt inte få till något engagemang eller intresse. Jag försökte hänga med i diskussionerna men det gick bara inte! Kanske var det den jobbiga natten som hade satt sina spår, även om jag inte kände mig så värst trött? Lillasyster hade sovit oroligt och det hade varit mycket spring, samtidigt som jag hade haft det svårt att varva ner igår kväll pga alla tankar om jobben jag sökt och pga knuten i magen som jag hade för att det efter en veckas ledighet var dags att återvända till jobbet. Samtidigt sov jag som en klubbad säl när jag sov och hade därmed svårt att vakna när det behövdes.

Det var som om det som sades på mötet inte angick mig. Att det inte hade något med mitt jobb att göra, vilket den har i allra högsta grad! Kanske var det ett omen om framtiden? Att jag anade vad som komma skulle? För på eftermiddagen blev jag erbjuden ett annat jobb. Ett jobb på ett annat företag. Ett av dom jobben jag varit på intervju på. Nu är bara frågan, vad gör jag nu? Ska jag tacka ja? Tacka nej? Avvakta och se hur det utvecklar sig med de andra tjänsterna? Hur länge kan de tänka sig att vänta på mitt svar?

”Arkeologisk utgrävning”

Det jag undrar nu, hur gammalt måste det man gräver efter vara för att kallas arkeologisk? Årtalen 1925-1950 och 1957-1982 tycker jag inte ligger långt borta och framförallt inte så långt borta att det kan kallas arkeologisk! Eller är det så att jag som är född -76 är antik? Vad är då mamma som föddes -41? 😳

”Hon är klar här nu”

Innan vi åkte på vår semester var vi på förskolan A och jag på E:s utvecklingssamtal. Det var inte mycket nytt som kom fram. Eller som förskoleläraren sa

”Hon är klar här nu. Hon läser, hon skriver och hon räknar. Hon suger till sig allt och vi kan inte längre utmana henne med det vi har här. Hon är helt enkelt färdig här! Det är en mycket smart tjej ni har! Förskoleklass kommer att ge henne den utmaning hon behöver, för här har vi inget mer att erbjuda henne!”

Nu är det bara några veckor kvar, sedan blir det sommarlov för mina tjejer och till hösten är det dags för en ny era i E:s liv. 

Rykande hett i Knossos

Idag hyrde vi en bil och åkte till Knossos. Själva bilfärden på ca två timmar gick bra, men Lillasyster var inte riktigt lika förtjust i ruinerna som A och E var. Helst hade hon velat sitta på en bänk eller på någon av ruinerna och njuta av livet, bli fotograferad… Biluthyraren trodde när vi hyrde bilen att barnen inte skulle gilla ruinerna, men både uppskattade det på sitt egna vis. 


Efter ett tag såg jag ett rökmoln längre bort längs med dalgången och pekade ut det för A. 

”Äsch, det är säkert bara någon som eldar” 

trodde han. Jag var lite mer skeptisk. Efter en stund hade rökmolnet närmat sig och även växt i storlek. Strax innan vi gick ut från området så kände vi även den fräna lukten och jag kände hur den retade luftrören. 

E ville kolla lite i souvenirbutikerna utanför. Dessa var tillfälligt utan el, men medan vi gick där i de halvmörka butikerna så började brandbilarna dyka upp och åka förbi med sirenerna påslagna en efter en. Lunchen valde vi äta där på en av restaurangerna och där fick vi det bekräftat att det var en skogsbrand längre bort. Efter en stund fick vi även veta att de hade stängt av Knossos. Inte för risken för att branden skulle sprida sig dit utan för att röken kunde vara farlig. Så vi hade verkligen har tur! Tänk om vi hade kommit dit senare och aldrig fått se Knossos, snacka om antiklimax! Istället fick vi något att minnas. Men det jag främst tänker på nu är att jag hoppas att varken människor eller djur skadades i branden

På senare tid har det blivit en del intervjuer vad det gäller jobbsökandet. Av dom jobb som jag sökt har jag fått komma på intervju till samtliga. Ett av jobben fick jag träffa rekryteraren som tycktes bli förtjust i mig, men ändå så fick jag i slutet av förra veckan besked om att företaget hade gått vidare med andra kandidater. Någon direkt förklaring på vad det var jag föll på fick jag inte mer än att det var tuff konkurrens. Men så ringde rekryteraren och sa att en av de andra hade hoppat av och om jag fortfarande var intresserad så ville företaget träffa mig. Den rekryterande chefen skulle vara i Göteborg på torsdagen denna vecka. Tyvärr så gick det ju inte för mig i och med att vi åkte till Kreta just på torsdagen (igår). Då var det andra förslaget att jag skulle åka till den rekryterande chefen som sitter på enheten som ligger norr om Stockholm. Det betyder att det blir en heldags resa för mig. Frågan är vad jag ska säga på jobbet?

Ett av de andra jobben har jag varit på två intervjuer på. Igår när vi hade landat och jag satte åter på min mobil så fick jag ett sms om att jag hade ett meddelande på telefonsvararen. Det var de som ringde och sa att de ville träffa mig igen och bad mig ringa när jag kommit hem från Kreta! Så nu är det spännande! 

Förutom dessa två så väntar jag på beskedfrån ytterligare två företag. Jag tror inte att jag kommer att bli erbjudan jobb på någon av dom två. 

Frågan är egentligen vad är det jag vill? Vill jag bli konsult? Eller vill jag jobba på koncernnivå igen? Eller vill jag jobba lokalt i Göteborg och vara långt ner i organisationen? Jag vet inte! Alla jobben har något som lockar, alla har något som gör att jag tvekar… Sedan så vore det inte helt oväntat om jag inte blev erbjuden något av jobben. Jag menar, jag är ju inte ensam kandidat!

Favoriter 

För 14 år sedan tappade jag hörseln på mitt vänstra öra. Innan hade jag lyssnat på musik. Mycket. Jämt. Men de problem som mitt hörselfel kom med gjorde att jag under mycket lång tid, ja, flera år, inte klarade av några extra ljud. Kunde jag så valde jag tystheten. Så där kan man verkligen säga att det förändrades över en natt. Från att lyssna på musik så fort jag hade möjlighet till att söka efter tystheten blev en jobbig, men snabb ändring. 

På senare tid har musiken kommit tillbaka till mig allt mer. Jag har till och med börjat lyssna på musik när jag jobbar. Musiken är rätt varierad, men det som spelats mest flitigt under våren är Spotifylistan Fredagsmys. Vissa låtar är jag inte så värst förtjust i på denna lists men några som vuxit sig allt starkare är 

  1. Besvärjelsen med Oscar Danielsson, 
  2. Hero med Family of the year, 
  3. Som jag hade dig förut med Melissa Horn och Lars Winnerbäck och 
  4. Utan dina andetag med Carolina Wallin Perez, 
  5. Mitt rum i ditt hjärta med Linnea Henriksson. 

Den första är så fin och förmedlar mycket av det som jag som förälder känner och vill säga till mina barn. 

Den andra, jag vet inte. Jag gillar takterna i den. Texten, tja, jag vet inte. Men melodin är en sådsndär som griper tag i mig och får även den suraste Maramina att smälta och bli lättare till sinnes

Den tredje… Texten berör egentligen inte mig och jag brukar inte gilla Winnerbäck (inte heller Melissa Horn), men den här låten gillar jag

Den fjärde… Hennes röst, låten… Jag hade inte tänkt så mycket på den låten innan förrän en tjej på jobbet berättade att en kompis till henne skulle sjunga denna på hennes bröllop. Det var den här, inte originalet med Kent som hon hade fallit för. Jag kan inte mer än hålla med. Den är så vacker. Hade jag gift mig nu, och hade vi gift oss med nära och kära och i kyrkan och allt det andra som vi inte hade så hade jag önskat att någon hade kunnat sjunga denna för mig och A.

Den femte vet jag inte heller varför jag gillar. Inte alls min stil av röst eller musik, men ändå… Den borrar sig in i mig och talar till mig. Inte texten, men melodin, hennes röst. Och det är så det är mestadels för mig. Jag faller sällan för en låttext utan det är takterna, känslan i låten. Känslan som låten ger mig. 

Sitter på trappan på baksidan av huset och slås av den stillhet som råder. Långt bort i fjärran kan man kanske ana motorvägen men i övrigt så är det mycket som kommer från mänskliga aktiviteter. Och mest slås jag av den fågelsång som hörs från alla håll. Självklart så stillar dom sig när jag kommer på att jag kan spela in/filma för att under dystra vinterkvällar kunna lyssna och drömma mig tillbaka. Men trots att det inte sjungs lika mycket så är det så underbart. Kan man stoppa tiden? Kan jag få stanna i just detta nu och bara få njuta ett tag till? 

Äntligen helg!

Äntligen är den här jobbveckan slut och äntligen är det helg! Motivationen har lyst med sin frånvaro hela veckan och jag tror inte att mina arbetade timmar är i närheten av de 32 till antal som jag egentligen ska arbeta. Visst, delvis beror det på att det var öppet hus på barnens förskola i veckan och delvis beror det på att jag varit på två anställningsintervjuer i veckan, men ändå. Jag har verkligen letat efter orsak till att få åka från jobbet. Så vill jag ju inte ha det! 

Nu är det i varje fall fredag och sedan så är det långhelg. Vi har inga beslutade planer för helgen, men några diskussioner har vi haft. Vi har i alla fall bestämt att åka till en drop in-klinik där man kan ta tbe-vaccin. Jag tror jag redan haft 5-6 fästingar som satt sig på mig så vaccin känns betryggande. A blev än ner inriktad på att vi ska göra det efter att jag hittade min senaste fästing i veckan. Även om den precis hade satt sig så svullnade själva bettet upp bara några minuter efter att jag hog bort odjuret. Sedan så fick jag en stor röd fläck som var lite större än min hand. Då jag fick det så snabbt efter att fästingen avlägsnats och då  jag vet att röda fläckar/ringar tre dagar eller mer efter ett bett så är risken inte så stor att jag smittats. Denna gång.

Äntligen helg!

Äntligen är den här jobbveckan slut och äntligen är det helg! Motivationen har lyst med sin frånvaro hela veckan och jag tror inte att mina arbetade timmar är i närheten av de 32 till antal som jag egentligen ska arbeta. Visst, delvis beror det på att det var öppet hus på barnens förskola i veckan och delvis beror det på att jag varit på två anställningsintervjuer i veckan, men ändå. Jag har verkligen letat efter orsak till att få åka från jobbet. Så vill jag ju inte ha det! 

Nu är det i varje fall fredag och sedan så är det långhelg. Vi har inga beslutade planer för helgen, men några diskussioner har vi haft. Vi har i alla fall bestämt att åka till en drop in-klinik där man kan ta tbe-vaccin. Jag tror jag redan haft 5-6 fästingar som satt sig på mig så vaccin känns betryggande. A blev än ner inriktad på att vi ska göra det efter att jag hittade min senaste fästing i veckan. Även om den precis hade satt sig så svullnade själva bettet upp bara några minuter efter att jag hog bort odjuret. Sedan så fick jag en stor röd fläck som var lite större än min hand. Då jag fick det så snabbt efter att fästingen avlägsnats och då  jag vet att röda fläckar/ringar tre dagar eller mer efter ett bett så är risken inte så stor att jag smittats. Denna gång.

Häromdagen när jag åt lunch med en bekant slogs jag än en gång av orättvisan som finns vad det gäller fertilitet och möjligheten att bli med barn. 

Tjejen jag åt lunch med, låt oss för enkelhetens skull kalla henne för Lisa, hade med sig sin lilla bebis på knappa tre månader. Efter en stund så kom vi in på det här med att planera barn och få barn. Hon berättade att hon från början egentligen inte hade haft någon direkt längtan efter barn, men så hade hennes lillasyster, låt oss kalla henne för Anna, legat på och tjatat om att de höll på att bli gamla och att man inte kunde vänta alltför länge till. Så när Lisas p-piller höll på att ta slut så bestämde hon och hennes särbo att de skulle börja försöka. De hann inte försöka så länge då hon blev gravid omgående. 

Anna däremot gick det inte lika bra för. Efter ett års försökande så gjordes en utredning som inte hittade några fel. Nu väntar de på att få påbörja sitt andra ivf-försök efter att den första misslyckades. 

Det sorgliga i just den här historien är att Anna och Lisa står varandra väldigt nära, samtidigt som de är väldigt olika. Anna är den medkännande, lyhörda tjejen som länge närt en önskan om att få bli mamma. Hon lämnade tex ett långt förhållande främst av den orsaken att hon kände sig nöjd med festarlivet och hon började längta efter giftermål, villa och barn, vilket han inte var intresserad av. Lisa i sin tur är mer självcentrerad. Jag vill inte gå in här på saker som exemplifierar detta, men det finns en hel del, vilket får mig att känna mig hemsk och dömmande i och med att jag uppmärksammat det. Tex var mitt intryck under vår lunch var bebisen mer var en accessoar än något annat. Det är då det känns så enormt orättvist att några som verkligen vill ha ett barn ska ha det så svårt, medan andra som inte när längtan men som kommer på att det ”kanske skulle kunna vara trevligt men det är inte hela världen om det inte skulle gå” lyckas på första försöket och dessutom  har en riktig glidargraviditet utan varken illamående eller andra krämpor. 

Visst är jag glad för hennes skull, men ändå. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på Anna. Hoppas verkligen hon och hennes man lyckas få sitt efterlängtade barn snart! 

Än en gång dippar mitt självförtroende. Fick besked på ett av jobben att jag inte fick det. Fick egentligen ingen större motivering på det hela annat än att det var hög konkurrens. Hur sjutton kan jag bättra mig då? På vilket sätt var de som gick vidare bättre? 

Idag var det lönesamtal. Den gick inte helt rätt till, kan jag anse. Men jag orkar inte överklaga eller något. Jag ger bara upp än mer. Och jag blir allt mer uppgiven och bestämd på att jag måste bort från företaget. Summan av kardemumman, tack vare att jag är med i facket får jag en liten minimal ökning. Hade jag inte varit med i facket så hade jag inte fått något. Upplyftande? Knappast 

En trött mammas bekännelse 

Lillasyster är för tillfället i en ålder där gränserna ska testas oavbrutet, hela tiden. Får hon inte ständig uppmärksamhet så hittar hon på saker så att hon får uppmärksamhet. I bästa fall så skriker hon ”bara”. Och det med sin högsta och gällaste röst. Gärna i bilen då man inte kan göra så mycket. När barnen sitter därbak och jag kör bilen. Och det är inte bara en gång eller en kort stund. Nej då! Gärna länge och oavbrutet. 

Vid matbordet är favoriten att kasta mat omkring sig. Eller hälla ut sin dryck. Eller sitta och banka med besticken i bordet. Eller bara allmänt hacka i bordet med gaffeln. 

Rycka storasyster i håret är också en rolig sak. Och puttas. Och slåss. Allmänt reta storasyster är höjden. Tycker hon. 

Ibland känner jag att jag är på bristningsgränsen för att orka hantera henne. Jag/vi har testat med allt känns det som, men utan något resultat. Snälla, någon som kan komma med tips?