Nostalgi

Vi var på Liseberg i lördags och där hittade jag dessa

  
Snacka om nostalgi! Och ja, de var exakt så goda som jag mindes! Och ja, de innehåller socker och inte sötningsmedel, vilket är väldigt bra när ens mage inte är så förtjust i just sötningsmedel. Synd att det ska vara så svårt att få tag på halstabletter med socker! 

Snubblande nära

”Jo, det gick bra. Du var med till slutet”.

Pratade med en person idag med insyn i en rekrytering som jag var involverad i tidigare i höstas. Ett jobb som jag verkligen ville ha. I vanlig ordning kom jag långt, men snubblade på mållinjen. Tydligen finns det förhoppning om att det blir fler rekryteringar framöver och då kommer jag att söka på nytt. Då hoppas jag verkligen att jag kan komma över mållinjen

Första advent

”Det första ljuset brinner, det första i sitt slag. Jag ser den lilla lågan och känner mig så glad…”

Första advent är här och julen knackar snart på dörren. Snart är det dags för julkalender, både för stora och små. Jag förstår inte hur det alltid lyckas men E har alltför många. Förra året så öppnade hon inte sista luckorna i sin chokladkalender förrän flera veckor efter jul. Det var ju så många andra roliga kalendrar att öppna ju!

Till och med jag har kalender och då inte bara en utan två! Även i år fick jag en från The Body Shop från finaste svärmor i födelsedagspresent. Förra året försökte jag dagligen lägga i dagens innehåll här i bloggen, men så blir det nog inte i år. Jag har fullt upp som det är… Den andra kalendern är en trisskslender som jag också fått. Vi förse om det blir någon vinst på den.

Igår hade vi en skön, avkopplande familjedag. Först ett besök hos guldsmeden för att beställa en ny ring till mig. När E var liten så höll jag på och bytte blöja på henne och tog då alltid av mig ringen för att slippa få hudkräm och bebisbajs under ringen. Ofta fick hon leks med ringen under tiden, så även denna gång. När hon fortfarande låg kvar på skötbordet upptäckte jag att ringen var borta. Och är så än idag. Så nu var det dags att införskaffa en ersättningsring. 

Efter det så hade vi bokat bord på Incontro för brunch med A:s föräldrar. Brunchen var verkligen jättegod, om än väldigt ”vuxen” med starka smaker. Som tur var så fanns det pannkakor till barnen. Efteråt tog vi en sväng till Liseberg. 

Dagen idag har vi bara varit hemma. Men det är inte så ”bara” då vi har ägnat hela dagen till att städa. Nu var det dags för en ordentlig storstädning. Tyvärr är vi inte helt klara men adventsstjärnorns och adventsstakarna är ändå framplockade och placerade på sina platser. Lillasyster tycke de var väldigt fascinerande och fina och gick och kollade länge på dom. Kul att se hur hon tänker på olika saker och hennes reaktion. Nu återstår att se hur vi ska fixa ned julen också och om vi lyckas få till någon Tomte. A:s bror har varit tomte de senaste åren men E börjar nu bli så pass gammal att hon riskerar att upptäcka vem som gömmer sig bakom masken. Vi kommer i varje fall vara hemma i jul (antingen hos oss eller hos A:s föräldrar, men i alla fall hemma i trakterna) så jag hoppas att vi lyckas lösa det på något vis. Man ska kanske fråga grannarna om de vill ”byta tomte” med oss om även de är hemma? Vi får se. Det är ju ändå några veckor kvar

Blick framåt

Trött, trött, trött. Men ändå pigg, hoppfull och positiv. Visst, negativa saker finns det alltför mycket av runtomkring mig. Men det finns hopp. Hopp om att saker ska kunna bli bra. Det är fortfarande tufft känslomässigt med den där konflikten som egentligen är bara hjärnspöken och två personers överdrivna tolkande av saker till absurdum så att allt bara blir fel och helt uppåt väggarna. Jag har en lösning på många av problemen inom räckhåll. En annan eventuell möjlighet inom synhåll och en tredje i horisonten. Och så klart den där möjligheten att allt gammalt groll blir lämnade bakom oss och att allt blir bra, utan inbillade händelser, inbillade saker som någon har sagt eller gjort. Jag känner att jag allt mer kan känna mig avslappnad. Visst, jag tänker mig väldigt noga för innan jag säger något. Och jag tänker mig för väldigt noga hur jag formulerar mig. Och jag är väldigt noga med att checka av att jag har förstått rätt. Och att vara tydlig med när någon annan har gjort något som är bra. Men ändå. Gör jag bara allt det här, då borde jag väl inte riskera bli anklagad på falska grunder för att vara ett svin? Eller..?

I det stora så vet jag vad jag egentligen vill göra. Jag vet hur jag vill ha det. Men jag vet inte om det blir så. Jag får vänta och se. Det finns visst hopp. Jag tror på att det kommer att bli bra på sikt. På ett eller annat sätt. Bara jag tror. 

Sälja begagnat 

Jag tycker om att fynda och köpa begagnat och jag är även, om jag får säga det själv, bra på att sälja vidare alternativt, ge vidare saker som vi inte vill ha till antingen vänner och bekanta som vill ha, eller till välgörande ändamål. Att sälja vidare är ju trevligt när man får pengar för sina gamla avlagda saker, men det kräver ju samtidigt en del jobb. Lägger man ut en annons så ska man bestämma tid och plats för att mötas upp med eventuell köpare som sedan eventuellt dyker upp och säljer man på någon slags loppis ska man först prismärka och sedan förhandla med eventuella köpare som försöker pruta. Säljer man på Tradera tex finns det risk för att man får hålla på och tjata om pengar och sedan paketera och posta det man har sålt. Därför är det så himla skönt när allt bara flyter på, som nu. Jag sålde Lillasysters gamla overall. Dagen efter auktionsavslut swishade köparen över pengar till mig, igår la jag paketet på brevlådan och nu fick jag ett nöjt sms:

  
Jag är nöjd, köparen är nöjd. Så ska en bra affär gå!

  
Sitter här vid brasans sken och avrundar helgen med årets första kopp (alkoholfri)glögg och pepparkaka. Fredagen var en jobbig dag på jobbet (trots en del positiva händelser) så när jag mötte mamma på stationen var jag helt färdig. Stillastående bilar som stoppade upp trafiken på E6:an söderut gjorde att resan blev än längre (tidsmässigt) och jag än tröttare. 

På lördagen fick jag sovmorgon då A tog barnen men starten blev ändå jobbig. Veckans händelser hängde sig kvar och hotade att förstöra hela helgen. Jag kände oron växa, hur skulle jag klara detta med mamma på besök? Och utan att barnen skulle märka något? Hur skulle jag klara gå vidare? 

Ute sken solen och trots att vinterkylan kommit så bestämde vi oss för att åka till Tjolöholmsslott och julmarknaden där. Det var det bästa beslutet på länge. Flera timmar senare, efter lite provsmakning, shopping, enkel lunch, åkning med häst och vagn och en massa mys med familjen och mamma så kände jag mig näst intill som vanligt igen och än en gång kände jag lugn och harmoni. Visst, tankarna på det som hänt dyker upp titt som tätt men jag har kunnat hantera det. Jag önskar att jag hade kunnat få lite mer stöd från mamma, men hon är ju som hon är. Trots att jag för en gångs skull försökte öppna upp mig så var hon enbart fokuserad på sina vänner. Och sitt. Men hennes besök har ändå gått bra. Trots hennes stundvisa virrighet som särskilt nu blir jobbig att hantera. Nu när min hjärna inte riktigt fungerar som den ska, nu när jag knappt kommer ihåg några namn och knappt kan tänka mer än ett steg åt gången och som stundvis har ett riktigt teflonminne. 

Helgen med familjen har kort sammanfattat varit bra. Vad jag gjorde utan dom vet jag ärligt talat inte. Eller hur jag skulle klara mig utan dom. Hos min lilla familj tankar jag energi, glädje och hoppfullhet. Med dom känner jag meningsfullhet, inte bara för familjen utan i stort. Även jobbmässigt. Med dom ser jag saker i ett större sammanhang. De öppnar mina ögon och jag kan verkligen uppskatta det jag har i form av familj och vänner. De som finns där för en. Som stöttar en. Och som tror på en. De som hjälper en att öppna ögonen och se utanför det en själv ser/uppfattar/tror. De som ger en styrka med sin kärlek. En kärlek som ser så olika ut. Kärleken mellan två människor som delar sina liv med varandra. Kärleken mellan barn och förälder. Kärleken och vänskapen mellan vänner. Och att i allt detta upptäcka att det finns människor som bryr sig om en. Människor som man inte visste innan var man hade dom. 

Allt detta ger mig hopp. Jag ska klara mig igenom detta! Jag ska inte behöva må sämre än vad jag gör idag! Allt kommer att vända. Allt kommer att bli bra! Ge mig bara styrka att orka rida ur denna storm!

Upprättelse

Äntligen nådde budskapet fram. Äntligen har jag känt att min chef förstår. För stunden i varje fall. Och i alla fall delvis. Idag fick hon se hur det är. Hur det varit. Hon såg. Hon uppmärksammade det. Och tog till sig det. Och det känns bra. För nu känns det som hon mer och mer ser att det inte enbart är mitt fel att det har blivit som det har blivit. 

Jag vet att den person som allt handlat om nu på sistone har det jobbigt. Urjobbigt. Jag har själv varit där. Upplevt något liknande. Men jag anser inte att jag ska behöva lida för att någon annan har det tufft privat. Inte så som jag får göra nu. Jag går till möten orolig och rädd. Jag är rädd för att säga något, jag är rädd för rasa samman. 

Jag har inte mått bra på ett tag nu. Orsaken till det ser jag allt mer klart för varje dag som går. Det är inte så enkelt. Men jag ser det allt med klart

Nära

Jag känner att den är nära. Väldigt nära. Jag blir rädd när jag känner hur nära den är. Väggen. Det är inte riktigt så att näsan nuddar vid den, men nästintill. Jag vet vad jag borde göra, men jag vill inte. Jag vill inte då jag är tädd för att det ska förvärra allt. Att jag inte skulle lyckas ta mig tillbaka i första taget. Jag vill bita ihop lite till. Jag tror på en vändning. Jag vill klara mig dit. Jag hoppas den är nära. Vändningen. Att jag orkar dit. Och förbi den. Jag får lägga upp delmål. Just nu helgen. Sedan ett möte (som är en orsak till konflikten). Det mötet vill jag vara med vid av flera anledningar. Samtidigt som jag inte vill det. Efter det är det en utbildning. Sedan är det inte långt till jul. Och nyår. Då hoppas jag att det har vänt. Att jag klarar mig dit. Jag måste. Det är klart jag kan! Jag mår ju mestadels bra. Och dagens dipp beror på att nervositeten jag kände inför dagens möte har släppt. Det gick ju bra. Och vissa nyckelpersoner verkade komma till insikt i hur det är. Hur det varit. Men det är inte lätt. Men det ska gå. Det måste gå! Det är klart jag orkar! Friskt humör, upp med blicken och tuffa på! Minns hur det var när jag för många år sedan gick uppe på Anderna. Ett steg i taget. Höger fot. Vänster fot. Höger arm med vandringsstav och så detsamma med vänster med vandringsstav. Höger, vänster… Ett och två, ett och två. Jag trodde jag skulle dö där och då, men det gjorde jag inte. Ett och två, ett och två… Så får det bli nu också. Blicken framåt, blicken i verkligheten. 

Förändring

Det känns som allt är inne i en period av förändring. Något som både kan vara av ondo men även godo. Att förändra i sitt utseende är något som mestadels är väldigt avkopplande och det ger mycket energi. Jag skrev nyligen om att jag hade skaffat nya glasögon. Nu i helgen var det dags för en ny sak, frissan och ny hårfärg. Jag vet inte helt säkert om det är ”jag”, eller om det är någon färg dom passar på mig. Däremot då vet jag att jag trivs med det
  

Grattis!

Idag blir jag ett år närmare 40 och min lilla familj har firat mig med fina rosor  

 
Lika många rosor som år 🙂
Och så hade E köpt ett mobilfodral till mig  

 
Den är ”verkligen” jag 😉

Och så klart fina teckningar har jag fått. 

På lunchen idag så träffade jag en go tjej som jag ganska nyligen har lärt känna. Och jag måste säga att även om mitt jobb har varit kantad med en del jobbiga grejer så är jag glad för att jag för två år sedan tackade ja till tjänsten tack vare några av de nya bekantskaper som jag fått under de två åren jag varit där.