Nostalgi

Vi var på Liseberg i lördags och där hittade jag dessa

  
Snacka om nostalgi! Och ja, de var exakt så goda som jag mindes! Och ja, de innehåller socker och inte sötningsmedel, vilket är väldigt bra när ens mage inte är så förtjust i just sötningsmedel. Synd att det ska vara så svårt att få tag på halstabletter med socker! 

Annonser

Snubblande nära

”Jo, det gick bra. Du var med till slutet”.

Pratade med en person idag med insyn i en rekrytering som jag var involverad i tidigare i höstas. Ett jobb som jag verkligen ville ha. I vanlig ordning kom jag långt, men snubblade på mållinjen. Tydligen finns det förhoppning om att det blir fler rekryteringar framöver och då kommer jag att söka på nytt. Då hoppas jag verkligen att jag kan komma över mållinjen

Första advent

”Det första ljuset brinner, det första i sitt slag. Jag ser den lilla lågan och känner mig så glad…”

Första advent är här och julen knackar snart på dörren. Snart är det dags för julkalender, både för stora och små. Jag förstår inte hur det alltid lyckas men E har alltför många. Förra året så öppnade hon inte sista luckorna i sin chokladkalender förrän flera veckor efter jul. Det var ju så många andra roliga kalendrar att öppna ju!

Till och med jag har kalender och då inte bara en utan två! Även i år fick jag en från The Body Shop från finaste svärmor i födelsedagspresent. Förra året försökte jag dagligen lägga i dagens innehåll här i bloggen, men så blir det nog inte i år. Jag har fullt upp som det är… Den andra kalendern är en trisskslender som jag också fått. Vi förse om det blir någon vinst på den.

Igår hade vi en skön, avkopplande familjedag. Först ett besök hos guldsmeden för att beställa en ny ring till mig. När E var liten så höll jag på och bytte blöja på henne och tog då alltid av mig ringen för att slippa få hudkräm och bebisbajs under ringen. Ofta fick hon leks med ringen under tiden, så även denna gång. När hon fortfarande låg kvar på skötbordet upptäckte jag att ringen var borta. Och är så än idag. Så nu var det dags att införskaffa en ersättningsring. 

Efter det så hade vi bokat bord på Incontro för brunch med A:s föräldrar. Brunchen var verkligen jättegod, om än väldigt ”vuxen” med starka smaker. Som tur var så fanns det pannkakor till barnen. Efteråt tog vi en sväng till Liseberg. 

Dagen idag har vi bara varit hemma. Men det är inte så ”bara” då vi har ägnat hela dagen till att städa. Nu var det dags för en ordentlig storstädning. Tyvärr är vi inte helt klara men adventsstjärnorns och adventsstakarna är ändå framplockade och placerade på sina platser. Lillasyster tycke de var väldigt fascinerande och fina och gick och kollade länge på dom. Kul att se hur hon tänker på olika saker och hennes reaktion. Nu återstår att se hur vi ska fixa ned julen också och om vi lyckas få till någon Tomte. A:s bror har varit tomte de senaste åren men E börjar nu bli så pass gammal att hon riskerar att upptäcka vem som gömmer sig bakom masken. Vi kommer i varje fall vara hemma i jul (antingen hos oss eller hos A:s föräldrar, men i alla fall hemma i trakterna) så jag hoppas att vi lyckas lösa det på något vis. Man ska kanske fråga grannarna om de vill ”byta tomte” med oss om även de är hemma? Vi får se. Det är ju ändå några veckor kvar

Blick framåt

Trött, trött, trött. Men ändå pigg, hoppfull och positiv. Visst, negativa saker finns det alltför mycket av runtomkring mig. Men det finns hopp. Hopp om att saker ska kunna bli bra. Det är fortfarande tufft känslomässigt med den där konflikten som egentligen är bara hjärnspöken och två personers överdrivna tolkande av saker till absurdum så att allt bara blir fel och helt uppåt väggarna. Jag har en lösning på många av problemen inom räckhåll. En annan eventuell möjlighet inom synhåll och en tredje i horisonten. Och så klart den där möjligheten att allt gammalt groll blir lämnade bakom oss och att allt blir bra, utan inbillade händelser, inbillade saker som någon har sagt eller gjort. Jag känner att jag allt mer kan känna mig avslappnad. Visst, jag tänker mig väldigt noga för innan jag säger något. Och jag tänker mig för väldigt noga hur jag formulerar mig. Och jag är väldigt noga med att checka av att jag har förstått rätt. Och att vara tydlig med när någon annan har gjort något som är bra. Men ändå. Gör jag bara allt det här, då borde jag väl inte riskera bli anklagad på falska grunder för att vara ett svin? Eller..?

I det stora så vet jag vad jag egentligen vill göra. Jag vet hur jag vill ha det. Men jag vet inte om det blir så. Jag får vänta och se. Det finns visst hopp. Jag tror på att det kommer att bli bra på sikt. På ett eller annat sätt. Bara jag tror. 

Sälja begagnat 

Jag tycker om att fynda och köpa begagnat och jag är även, om jag får säga det själv, bra på att sälja vidare alternativt, ge vidare saker som vi inte vill ha till antingen vänner och bekanta som vill ha, eller till välgörande ändamål. Att sälja vidare är ju trevligt när man får pengar för sina gamla avlagda saker, men det kräver ju samtidigt en del jobb. Lägger man ut en annons så ska man bestämma tid och plats för att mötas upp med eventuell köpare som sedan eventuellt dyker upp och säljer man på någon slags loppis ska man först prismärka och sedan förhandla med eventuella köpare som försöker pruta. Säljer man på Tradera tex finns det risk för att man får hålla på och tjata om pengar och sedan paketera och posta det man har sålt. Därför är det så himla skönt när allt bara flyter på, som nu. Jag sålde Lillasysters gamla overall. Dagen efter auktionsavslut swishade köparen över pengar till mig, igår la jag paketet på brevlådan och nu fick jag ett nöjt sms:

  
Jag är nöjd, köparen är nöjd. Så ska en bra affär gå!

  
Sitter här vid brasans sken och avrundar helgen med årets första kopp (alkoholfri)glögg och pepparkaka. Fredagen var en jobbig dag på jobbet (trots en del positiva händelser) så när jag mötte mamma på stationen var jag helt färdig. Stillastående bilar som stoppade upp trafiken på E6:an söderut gjorde att resan blev än längre (tidsmässigt) och jag än tröttare. 

På lördagen fick jag sovmorgon då A tog barnen men starten blev ändå jobbig. Veckans händelser hängde sig kvar och hotade att förstöra hela helgen. Jag kände oron växa, hur skulle jag klara detta med mamma på besök? Och utan att barnen skulle märka något? Hur skulle jag klara gå vidare? 

Ute sken solen och trots att vinterkylan kommit så bestämde vi oss för att åka till Tjolöholmsslott och julmarknaden där. Det var det bästa beslutet på länge. Flera timmar senare, efter lite provsmakning, shopping, enkel lunch, åkning med häst och vagn och en massa mys med familjen och mamma så kände jag mig näst intill som vanligt igen och än en gång kände jag lugn och harmoni. Visst, tankarna på det som hänt dyker upp titt som tätt men jag har kunnat hantera det. Jag önskar att jag hade kunnat få lite mer stöd från mamma, men hon är ju som hon är. Trots att jag för en gångs skull försökte öppna upp mig så var hon enbart fokuserad på sina vänner. Och sitt. Men hennes besök har ändå gått bra. Trots hennes stundvisa virrighet som särskilt nu blir jobbig att hantera. Nu när min hjärna inte riktigt fungerar som den ska, nu när jag knappt kommer ihåg några namn och knappt kan tänka mer än ett steg åt gången och som stundvis har ett riktigt teflonminne. 

Helgen med familjen har kort sammanfattat varit bra. Vad jag gjorde utan dom vet jag ärligt talat inte. Eller hur jag skulle klara mig utan dom. Hos min lilla familj tankar jag energi, glädje och hoppfullhet. Med dom känner jag meningsfullhet, inte bara för familjen utan i stort. Även jobbmässigt. Med dom ser jag saker i ett större sammanhang. De öppnar mina ögon och jag kan verkligen uppskatta det jag har i form av familj och vänner. De som finns där för en. Som stöttar en. Och som tror på en. De som hjälper en att öppna ögonen och se utanför det en själv ser/uppfattar/tror. De som ger en styrka med sin kärlek. En kärlek som ser så olika ut. Kärleken mellan två människor som delar sina liv med varandra. Kärleken mellan barn och förälder. Kärleken och vänskapen mellan vänner. Och att i allt detta upptäcka att det finns människor som bryr sig om en. Människor som man inte visste innan var man hade dom. 

Allt detta ger mig hopp. Jag ska klara mig igenom detta! Jag ska inte behöva må sämre än vad jag gör idag! Allt kommer att vända. Allt kommer att bli bra! Ge mig bara styrka att orka rida ur denna storm!

Upprättelse

Äntligen nådde budskapet fram. Äntligen har jag känt att min chef förstår. För stunden i varje fall. Och i alla fall delvis. Idag fick hon se hur det är. Hur det varit. Hon såg. Hon uppmärksammade det. Och tog till sig det. Och det känns bra. För nu känns det som hon mer och mer ser att det inte enbart är mitt fel att det har blivit som det har blivit. 

Jag vet att den person som allt handlat om nu på sistone har det jobbigt. Urjobbigt. Jag har själv varit där. Upplevt något liknande. Men jag anser inte att jag ska behöva lida för att någon annan har det tufft privat. Inte så som jag får göra nu. Jag går till möten orolig och rädd. Jag är rädd för att säga något, jag är rädd för rasa samman. 

Jag har inte mått bra på ett tag nu. Orsaken till det ser jag allt mer klart för varje dag som går. Det är inte så enkelt. Men jag ser det allt med klart

Nära

Jag känner att den är nära. Väldigt nära. Jag blir rädd när jag känner hur nära den är. Väggen. Det är inte riktigt så att näsan nuddar vid den, men nästintill. Jag vet vad jag borde göra, men jag vill inte. Jag vill inte då jag är tädd för att det ska förvärra allt. Att jag inte skulle lyckas ta mig tillbaka i första taget. Jag vill bita ihop lite till. Jag tror på en vändning. Jag vill klara mig dit. Jag hoppas den är nära. Vändningen. Att jag orkar dit. Och förbi den. Jag får lägga upp delmål. Just nu helgen. Sedan ett möte (som är en orsak till konflikten). Det mötet vill jag vara med vid av flera anledningar. Samtidigt som jag inte vill det. Efter det är det en utbildning. Sedan är det inte långt till jul. Och nyår. Då hoppas jag att det har vänt. Att jag klarar mig dit. Jag måste. Det är klart jag kan! Jag mår ju mestadels bra. Och dagens dipp beror på att nervositeten jag kände inför dagens möte har släppt. Det gick ju bra. Och vissa nyckelpersoner verkade komma till insikt i hur det är. Hur det varit. Men det är inte lätt. Men det ska gå. Det måste gå! Det är klart jag orkar! Friskt humör, upp med blicken och tuffa på! Minns hur det var när jag för många år sedan gick uppe på Anderna. Ett steg i taget. Höger fot. Vänster fot. Höger arm med vandringsstav och så detsamma med vänster med vandringsstav. Höger, vänster… Ett och två, ett och två. Jag trodde jag skulle dö där och då, men det gjorde jag inte. Ett och två, ett och två… Så får det bli nu också. Blicken framåt, blicken i verkligheten. 

Förändring

Det känns som allt är inne i en period av förändring. Något som både kan vara av ondo men även godo. Att förändra i sitt utseende är något som mestadels är väldigt avkopplande och det ger mycket energi. Jag skrev nyligen om att jag hade skaffat nya glasögon. Nu i helgen var det dags för en ny sak, frissan och ny hårfärg. Jag vet inte helt säkert om det är ”jag”, eller om det är någon färg dom passar på mig. Däremot då vet jag att jag trivs med det
  

Grattis!

Idag blir jag ett år närmare 40 och min lilla familj har firat mig med fina rosor  

 
Lika många rosor som år 🙂
Och så hade E köpt ett mobilfodral till mig  

 
Den är ”verkligen” jag 😉

Och så klart fina teckningar har jag fått. 

På lunchen idag så träffade jag en go tjej som jag ganska nyligen har lärt känna. Och jag måste säga att även om mitt jobb har varit kantad med en del jobbiga grejer så är jag glad för att jag för två år sedan tackade ja till tjänsten tack vare några av de nya bekantskaper som jag fått under de två åren jag varit där.

Glädjebesked

Jag är så glad så att jag håller på och spricka. En av mina äldsta vänner, som jag tyvärr har alltför lite kontakt med, ska inom kort åka till Kina för att hämta hem en lillebror till killen de har sedan tidigare! Jag gläds med alla som vill få barn och som får bli föräldrar oavsett om de blir föräldrar naturligt, via medicinsk hjälp, donation, adoption eller vad det nu kan vara. Allt är inte riktigt klart än men allt tyder på att de kommer få fira jul hemma i Sverige som en tvåbarnsfamilj. Vilken underbar julklapp för dom alla!

Lättnad 

Jag tror att vi alla har en viss bild av oss själva. Vi har alla vissa principer som vi lever efter och som är grunden till allt, ens personlighet, ens karaktär, allt det som kännetecknar en. Det finns saker som man bara vet att det skulle man aldrig någonsin göra. Eller säga. Att sedan få det till sig att allt det där är fel, att man går precis emot sina värdegrunder och att man inte inser det själv…

Jag vet inte. Jag förmodar att de flesta skulle reagera och säkra på sig själva veta att så inte är fallet. Men jag är inte sådan. Jag tvivlar. För tänk om..? Att få höra något sådant om en var bland de värsta jag varit med om. Allt det jag står för, de värderingar jag har,  hela min världsbild, min bild av mig själv rasade samman. Eller i alla fall knakade i fogarna. Rejält. Men så började jag fundera. Det var så mycket i det som sagts av personen ifråga som inte stämde. Detaljer. Stora detaljer. Små detaljer. Händelseförlopp som var ihopbuntade till ett enda även om de hade skett vid olika tillfällen. Den lilla osäkerheten personen ifråga visade upp en kort stund när jag hade kunnat bevisa att en sak inte alls var så som personen ifråga hade påstått. Hur personen ifråga snabbt ändrade inriktning när jag kunde visa att det inte fanns några som helst tvivel på att det jag sa var sanningen. Pusselbit efter pusselbit hamnade på sin plats. Jag var ju dessutom inte först med att ha haft liknande samtal med personen ifråga. Jag vet flera som haft problem. Många flera. På rak arm kunde jag räkna upp tre stycken. Tre personer som jag jobbar mycket tillsammans med. Och jag har kommit på fler allt eftersom. 

Jag ville egentligen inte involvera någon mer i det hela. Eller jo, någon som kunde hjälpa oss att förstå varandra, men inte någon som skulle behöva välja part. Men samtidigt så var jag tvungen att få veta om jag verkligen hade gjort något sådant som jag hade blivit anklagad för. Så jag ringde upp en person som hade varit med vid det aktuella tillfället. Jag försökte vara tydlig med att jag ville bara fråga en sak, personen ifråga skulle inte behöva känna att denne skulle behöva ”välja sida” och ville den inte svara på min fråga så var det helt ok för mig. Jag skulle förstå det. Och så frågade jag det. Jag frågade om denne kunde minnas att jag skulle sagt till den jag har en konflikt med att denne 

inte skulle bry sin lilla hjärna”.

 Svaret kom snabbt, lite chockad och rak. Denne kunde inte minnas att jag skulle sagt så. Och att det kändes som att om någon sa en sådan sak så skulle personen ifråga ha reagerat på

Lättnaden var enorm. Jag hade med hög sannolikhet inte gått emot mina värderingar. Jag kan säkert tro att jag var hård i tonen men jag hade i alla fall inte betett mig som ett praktarsle och i alla fall en person hade inte stått och varit chockad över vad jag hade gjort. Chockad över att det blev en hetsig diskussion, visst. Men inte över att någon skulle ha gått över alla gränser så väsentligt… 

Stor del av den återstående tyngden på mina axlar försvann när jag även fick min bild, mitt minne av  händelseförloppet  bekräftat för mig. 

Nu är frågan, vad gör jag nu? Uppenbarligen så har den hör personen en tagg i sidan på mig då det hittas på en massa. Jag tvivlar inte en sekund på att hon har upplevt situationerna som jobbiga och att hon upplevt att det blivit så som hon påstått. Men detta är inte verkligheten. Och bara för att en person mår dåligt, ska jag inte behöva hamna emellan på grund av det. Jag tror absolut att hennes upplevelse är äkta, även om det skiljer emot vad som tydligen verkligen har hänt. Och min rädsla är nu att prata med personen ifråga, ha kontakt med denne i rädsla för att denne ska läsa in saker som inte stämmer med verkligheten.  Vad blir nästa anklagelse? Och när kommer den? För jag är tämligen säker på att det kommer uppstå fler situationer där personen ifråga upplever saker, saker som inte sker på riktigt utan det är hjärnspöken som dyker upp av någon anledning. Och om nu personen ifråga känner så och upplever saker och ting så är det dennes verklighet. En falsk verklighet som direkt påverkar mig. Som gör att jag hamnar emellan och få lida.

Jag vet att det kan bli väldigt rörigt och obegripligt det här, men jag behöver få ut det. Så du behöver verkligen inte läsa detta, du behöver inte heller försöka förstå. Om du inte väldigt gärna vill. Jag skriver detta inlägg bara för att reda ut saker och ting för mig själv
Det är aldrig en persons fel att två träter. För att det ska bli bra så behöver oftast både två  aktivt försöka göra situationen bättre. Då måste både inse att man är två om det. Att både behöver anstränga sig. Det räcker inte att bara en person gör det. 

Om det är en person som säger att denne är beredd att göra vad som krävs gör att det ska bli bra och sedan går med på både förslag som man tror på kan lösa situationen och förslag man inte tror, plus föreslår några ytterligare åtgärder så känns det i min värld att denne verkligen försöker och vill göra saker till det bättre. 

Däremot om man säger att man vill göra saker bättre men protesterar mot de flesta förslag och kommer inte med egna, ja, då tycker i alla fall inte jag att något tyder på annat än att denne personen varken vill eller försöker. Eller kommer att försöka. 

När en person kommer med ett förslag till en lösning till ett gemensamt problem, då betyder det inte att det är beslutat. Särskilt som denne vid ett flertal tillfällen säger att det är just ett förslag. 

Om en grupp personer kommer med ett förslag på lösning på problemet så kan inte en person komma och säga att denne representerar denna gruppen och att de ifrågasätter förslaget.

Nu när jag har hamnat i flera konflikter den senaste tiden med ett antal personer så funderar i alla fall jag varför det har blivit så och vad jag kan göra åt saken och vad det är som gör att det blir så. Kanske borde även andra tänka i dom banorna? Men så är nog inte fallet hos många. För det är ju alltid alla andras fel, inte ens eget. Eller? 

Hjälp 

Jag har insett att jag behöver hjälp. 

I mitt jobb så blir jag ständigt ifrågasatt både vad det gäller de (få) beslut som jag har tagit och sådant som andra beslutat över. Det kan vara saker som högre chefer eller företagets ledning har beslutat, precis  som det kan vara krav från externa intressenter, kundkrav eller myndighetskrav och dessa kan jag inte påverka på något vis utan det är något vi alla får acceptera och leva utefter. Men så enkelt är det inte alltid. Skjut budbäraren. Och budbäraren, ja, det är ju jag. 

Jag har alltid fått höra att jag är lätt att göra med, att jag är lugn i alla lägen och att jag är pedagogisk i mitt sätt. Numera finns det inget som tyder på att folk anser samma sak, snarare tvärtom… 

Bara idag har jag varit i en sådan situation hela tre gånger. Tre gånger. Med tre olika personer. Ok, detta var i olika grad, men ändå. Och jag inser att om nu detta sker så ofta så måste det ju ha hänt något med mig, mitt sätt och mitt agerande. Något som inte funnits där innan. Och jag inser att jag behöver göra något åt detta då det påverkar mig på många sätt och vis, inte minst psykiskt och i min syn på mig själv, min kompetens och min yrkesroll. Särskilt som när jag tänker på dessa situationer i efterhand inte ser hur jag annars skulle ha reagerat. Hade jag sagt 

Ja, du har rätt, jag ska fixa det!

så skulle jag ha ljugit då det i samtliga fall är någon annan som beslutat om saken då det låg långt från mitt beslutsområde. Mitt

”Ja, du har rätt, jag håller med dig, men nu är det ett lagkrav/myndighetsbeslut/ledningsbeslut och vi kan tyvärr inte göra så mycket åt det”

var tydligen för ”hårt”. I ett av fallen skulle jag kunnat säga att jag kunde ta upp det med ansvariga, men det var tyvärr inget som slog mig just då. Så där kunde absolut jag varit ödmjukare. Det är något jag tar med mig. Men ändå. Jag behöver hjälp. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Eller vem. Men jag behöver lära mig ett bättre sätt att möta sådant här. Ett bättre sätt att formulera mig och uttrycka mig. Jag är trött på att det ständigt blir irritation. Jag är trött på folk som himlar med ögonen åt mig. Jag är trött på att känna att jag blir ifrågasatt och sedan idiotförklarad. Det är kanske inte så, men det är så jag känner. Det i sin tur gör att jag reagerar kraftigare och så håller det på i en ond cirkel. 

Så snälla, vet du vart jag kan vända mig så berätta det för mig! Visst kan jag gå till Företagshälsovården men jag tvivlar dels att de kan hjälpa mig med detta, och dels så känner jag av olika orsaker (som jag inte vill berätta här för att avslöja mig om ”fel” personer läser här) att jag inte kan göra det. 

Jag vet inte riktigt vilken slags hjälp jag behöver, men något måste jag göra. Och det nu.

Det är kallt, det är blött, jag ska hålla i en utbildning hela eftermiddagen för folk som jag vet inte är så intresserade av det jag ska prata om. Jag önskar jag vore någon annanstans….

  

Skrämselhicka

Imorse när jag satt och åt frukost så kollade jag min jobbmail. Jag hade fått en faktura att godkänna och summan fick mig att sätta i vrångstrupen. 

  
Vad sjutton var detta? Jag har ingen sådan beställning och jag har absolut inte hand om någon sådan pengapåse! Så snart jag kom till jobbet och hade fått igång datorn kollade jag upp det. Det var en faktura på företagets samlade kostnader för en viss sak, dvs det var absolut inget som jag skulle fått. Min del i det hela var 1200kr, men inte ens den biten skulle jag behöva attestera. Det utgifter som jag har ska min chef attestera, jag ska bara godkänna att de är ok. Snacka om att jag blev lite nervös där ett tag..!

Jag ser

Jag skrev ju i förra veckan ett inlägg om att jag hade varit hos optikern och hade till min förvåning inte fått försämrad syn. Trots det beställde jag nya glasögon. Inte ett utan två par. Jättebra, första paret fick jag 25% rabatt på och det andra 50% tack vare att vi har företagsavtal med den kedjan. Plus att jag fick en värdecheck som på 1295kr som A nu använt till sina nya glasögon! I vilket fall, idag fick jag ett sms, glasögonen var klara. Så efter jobbet åkte jag och hämtade dom. 

Jag har alltid haft svårt att hitta bågar som jag passat i/trivs med så det var verkligen jättekul att hitta TVÅ par! När jag nu åkte för att hämta dom så var jag lite smånervös, hade jag förhastat mig? Tänk om de inte kändes lika bra längre? Tänk om jag ångrade mig? Trots rabatterna så kostar det att ha så kraftigt nedsatt syn som jag har. När jag fick på mig första paret tittade jag mig i spegeln och kunde glatt konstatera att jag trivdes med dom. Men andra paret? Jag hade ju varit liiiite tveksam till dom tidigare så hur skulle de kännas nu? Till min glädje kändes även de bra, trots detaljerna som hade fått mig att tvivla på dom. 

Väl hemma fick jag agera glasögonmodell. A tyckte bäst om det ena paret (fast han såg lite skeptisk ut till en början) och E gillade det andra paret bättre. Lillasyster la ner sin röst med ett övertygande 

”Öööööööö!”

Jag kunde även konstatera att jag, trots att det ska vara lika starka glas, såg bättre med mina nya. Så frågan är vad som har hänt med mina gamla glas? Är det behandlingen som inte var så bra längre eller var det något annat? Repor, visst. Men inte i sådana mängder att de skulle påverka utseendet 

Över förväntan

Lillasyster flyttade till sitt egna rum igår och efter den här natten frågar vi oss varför vi inte har gjort det tidigare. Inte en enda uppvakning på hela natten, och då brukar det vara 2-3 (minst) per natt plus supergnäll vid 4-5 som inte slutar förrän hon får en flaska välling! Visst blev det gnäll vid 6, men det var det enda tillfället och det gick snabbt över när vällingen rann ner i magen. Jag vågar i och för sig inte tro att detta var mer än tillfälligt, men ändå! Vilken lycka! Sov gjorde hon också allmänt längre än hon brukar. Lilla Skruttan är inte så liten längre! 

Jag vet inte om det var hela nattens oavbrutna sömn i egen säng eller om det allmänt har vänt, men idag har jag känt mig så energisk och lätt till sinnes. Idag har det inte hänt något särskilt på jobbet men ändå har jag känt mig hoppfull och lätt till sinnes. Jag kan inte minnas när jag kände så här inför mitt jobb senast. 

En sak var dock lite jobbig idag. Jag meddelade min närmaste chef att jag vill gå ner 20% i arbetstid. Man kan väl sammanfatta dennes reaktion med ”inte alltför glad”. Jag hade först tänkt göra det en längre tid, men redan innan jag informerade henne om mitt beslut så hade jag bestämt att ta det bara fyra månader till att börja med. På så vis kan jag känna på om det är något för mig, eller inte. Jag hade tänkt påbörja det från och med 1 februari. A är föräldraledig januari ut och Lillasyster kommer att skolas in de två föregående veckorna. Så det blir lite av att vi avlöser varandra. Sedan får vi se hur det blir med saker och ting. Den som lever får se, helt enkelt.

Flytt

…eller ”när Liten blev stor”. Lillasyster flyttade tillslut ut till sitt egna rum idag. Precis som med så mycket annat händer saker och ting betydligt senare för henne än vad det gjorde för E, så även blev det med flytten till eget rum. Vi har länge velat göra det men det där med att få iordning rummet har känts motigt. Nu är den fortfarande inte riktigt färdig, men hon har i alla fall fått flytta in. Och det var inte en dag för tidigt! Inatt så sov hon väldigt oroligt och tillslut testade vi med att flytta över henne till vår säng. Fortfarande sovandes snurrade hon runt som en elvisp på turbofart, samtidigt som hon prompt ville hålla mig i ena handen och den andre skulle klappa henne på rumpan. Tillslut fattade A att det bästa var att köra ”en omstart”. Det vill säga gå upp med henne en liten stund för att sedan lägga henne igen. Jag somnade om väldigt fort efter att de hade lämnat rummet, och tydligen hadelnsarten fungerar ypperligt och hon sov rätt snabb…

I morse var jag sur och grinig på A för att han inte gick upp tillsammans med mig och barnen. I vanliga fall skulle jag (kanske) inte varit det, men nu skulle vi ju åka och hälsa på mamma och hade en tid bestämd så då var det lite speciellt. Men i och med att han inte gick upp med oss andra fick han kanske 20-30 minuters extra sömn, samtidigt som han förbrukade sin rätt till sovmorgon imorgon. Vi brukar nämligen ta varsin morgon på helgerna och denna helgen hade vi inte bestämt något. Så i och med att han inte gick upp med barnen idag får han gå upp med dom imorgon. Det i sin tur betyder att jag får sovmorgon. Till runt 9. Han fick bara sova till 7:30 idag. Så nu kan jag gå och lägga mig med lättnad i hjärtat, imorgon får jag sova lite längre. Det får inte han

Lilla mamma

En lång dag börjar lida mot sitt slut. Vi tog en tur till min barndomsstad för att träffa min mamma, min yngsta syster A med familj inklusive svärson och så min äldsta systerdotter D med familj. De hade bokat bord på ett ställe där vi sågs för att äta lunch tillsammans. Det var härligt att ses allesammans, det händer ju inte så ofta. Efteråt åkte vi en sväng till min systerdotter J (A:s dotter som också var med och åt) och hennes nyblivne sambo och kikade på deras nya lägenhet där det blev lite kaffe innan jag, A och barnen körde hem mamma och tittade även in en sväng hos henne. 

Lilla mamma…. Stundvis är det så lätt att glömma bort hennes sjukdom men stundvis så blir man återigen påmind. Som när hon började prata finska med min svåger utan att förstå att hon gjorde det (han kan inte finska). Och när hon blev informerad om det så kunde hon inte byta till svenska trots att hon trodde att hon gjorde det. Eller när hon kom och frågade mig vad presenterna  till E och Lillasyster hade kostat. En present som syrran hade köpt tillsammans med mamma. När jag svarade att det var ju hon och syrran som köpt presenten så verkade hon förstå det, men mycket snabbt insåg jag att så inte var fallet då hon frågade om hon hade betalat pengarna för presenterna till mig… Visst är det lite gulligt, men samtidigt är det så skrämmande. Och om jag tycker att det är skrämmande, vad ska då hon tycka?
Något helt annat. Jag drömde i veckan att J (systerdottern som vi gjorde husesyn hos) var gravid. När vi satt oss ner på restaurangen så gjorde hon en rörelse över magen, en rörelse som fick mig att haja till. Är hon…? Många kvinnor är ungefär lika gamla som sina mammor när de själva föddes och det stämmer ju i detta fall. Och tydligen hade hennes sambo nämnt samma sak. Den som lever får se…

Telefonen ringer

Först är det helt tyst och sedan hör jag en man säga:

”Is it *mitt namn*?”

Jag bekräftar. 

”Excuse me mam. I am Xxx and I am calling from Windows support center and we have recognized that you the last weeks had some safety problems with your computer”
När jag frågar vilken dator de syftar på så svarar han att det är min privata. Jag skrattar och svarar att jag har inte använt min privata dator på månader (vilket jag inte heller har då den bara undantagsvis kan kopplas upp på nätet. Men så är den också 8-9 år gammal. Den andra datorn vi har är Mac och den tror jag knappast att Microsoft ringer och vill hjälpa mig att lösa säkerhetsproblem på). 

”KLICK”

Personen lägger på luren. 

Hököga

Man kan ju inte direkt säga att jag har hökögon med tanke på att jag har -5,25 i styrka på mina glasögon, men rätt nöjd var jag ändå när optikerbesöket i veckan visade att i övrigt så såg jag bra. Så trots att jag är en äkta kontorsråtta som sitter stor del av min arbetstid vid en dator så behöver jag inte terminalglasögon. Och trots att jag lider av åldersnoja då 40-strecket närmar sig med stormfart så finns det inte behov av korrigerande glas till läsning. Så det är ju skönt! Trots att man allt mer blir tant och kroppen är skröplig så är i alla fall ögonen (peppar peppar) ungdomliga och pigga. 

Trots att jag inte behöver nya glasögon då synen är oförändrad så beställde jag ändå nya. Inte ett par utan två. Med företagsrabbatten så var det 25% rabatt på det första paret kompletta glasögon och på det andra 50%.  Visst blev det fortfarande dyrt men glasögon har jag ju på mig nästan all min vakna tid och då kan det vara skönt att byta emellanåt. Och inte skulle jag vilja gå med likadana kläder varenda dag så varför gå med samma glasögon vareviga dag om man nu kan ha några att variera med?

På senare tid har jag omgärdats av kvinnor som försöker bli gravida, kvinnor som är gravida och kvinnor som alldeles nyligen har fött barn vilket har lett till att jag funderat mycket på vad det är jag känner för att försöka oss på en till. Stundvis så känns det så självklart med att vara nöjd som det är medan stundvis så är det ett ”Nja” som snart byts till ett ”Absolut! Nu! Genast!” som lika snabbt förvandlas till ett ”Absolut inte!”. Just dessa ändrade åsikter har fått mig att fundera på vad det är jag egentligen vill. Och det vet jag inte.

Stundvis så kan jag känna en längtan, och en avundsjuka (hur sjukt det än låter) mot de tjejer som försöker. Jag saknar det där med att ha ett mål. Jag saknar testandet (jag var ju för sjutton testoman!). Jag saknar på ett konstigt sätt till och med ivf-behandlingen. Jag saknar inte sticket eller plocket eller det andra, utan snarare den där spänningen och känslan av att man gjorde något. Och på något vis saknar jag även den läkarmottagning vi gick till för att få hjälp. 

Jag saknar däremot inte besvikelsen när tiden bara gick utan resultat, eller koliken jag fick av behandlingen, eller de negativa besked som kom under utredningens gång, tröttheten eller illamåendet under graviditeten. 

Jag saknar besöken hos barnmorskan. När hon mätte magen. Våra diskussioner. När barnmorskan gjorde hinnsvepningen. Glädjen över att det hade börjat. När jag tänker på förlossningen känner jag en sorg över att (kanske) aldrig få uppleva det igen, en av de större upplevelserna i mitt liv. Jag saknar kraften, miraklet, känslan när kroppen jobbar på att få ut det där lilla livet som vuxit i ens kropp under så många månader. 

Jag saknar inte livet med en bebis, även om det fanns vissa ljuspunkter med det. Jag saknar inte heller den där överväldigande känslan av otillräcklighet som jag så ofta kände när Lillasyster var nyfödd, A jobbade och E ville/behövde sin mammas uppmärksamhet. 

På många sätt känner jag att jag har det rätt bra. Nej, jag har det enormt bra. Jag har en man jag älskar, två helt underbara barn och ett liv som egentligen är ett riktigt bra liv. Om man nu kunde uppskatta samtliga delar av den, utan att ha en del av en som i sin tysthet skriker efter något mer. Men vad är detta ”något mer”? Jag vet inte

Det gick!

Vi, eller i alla fall jag, har varit lite oroliga över Lillasysters förskoleplats då det har varit en babyboom i kommunen under några år. När A ringde och kollade med kommunen så såg det inte alltför lovande ut med plats på E:s förskola, trots syskonförtur och vi blev förvarnade om att det kunde bli aktuellt med placering i tillfälliga lokaler i ytterkanten av samhället. Men så i förra veckan så träffade A på en i personalen på den småbarnsavdelning som E gick på tidigare, och hon hade sett Lillasysters namn med i listan för barn som skulle börja efter jul. Och nu har även vi fått bekräftelse på det på posten. Jag vet inte vilken av avdelningarna det blir men jisses vad skönt att ha både barnen på samma förskola det första halvåret innan E börjar förskoleklass!

Den underbara lördagen följdes av en lika underbar söndag med först brunch och därefter spa-besök inklusive massage. Det var så otroligt skönt och så mysigt att få umgås lite med en fin vän och då A inte hämtade barnen förrän på eftermiddagen så fick även han lite skön egentid. Själv så skäms jag nästan för hur otålig jag var sista halvtimmen på spa:t då jag ville hem till mina flickor 😳, och då särskilt Lillasyster. Men det var ju ingen nöd på dom. När jag kom hem så tittade hon lugnt på mig, sa ”mamma!”, vände sig om och så gick därifrån… Det är bara att inse, hon klarar sig även när jag inte är fastlimmad vid henne. ☺️

Ren njutning

Igår hämtade barnens farmor och farfar barnen för övernattning. Detta var Lillasysters första natt ifrån oss föräldrar. Jag var lite orolig, men allt har gått bra. Skönt! Så medan vi var ”barnlediga” så passade vi på att göra både roliga och mindre roliga, men ack så välbehövliga saker som att städa (efter att ha varit iväg och köpt ny dammsugare). Det roliga var att sitta mitt på dagen i tv-soffan med en bra film på tv:n och en godispåse i handen och ha det allmänt mysigt utan att behöva bli störd av barnen. Men bäst var nog kvällens restaurangbesök! Vi gick till Dinner 22 där vi åt gudomlig god mat med tillhörande vinpaket till. Är du i Göteborg och vill gå på en restaurang som erbjuder god svensk mat kan jag rekommendera Dinner 22! Vi valde varsin färdig meny. Jag valde meny 1 som bestod av 

Förrätt: Löjrom / Syrad rödlök / Smetana / Dill / Brioche

Varmrätt: Renytterfilé / Potatis och palsternackskaka / Enbärsås / Smörstekt Karl-Johansvamp / Lingon

Efterrätt: Crème brûlée / Blåbärsparfait / Krossade drömmar

Och A valde meny 2 som bestod av

Förrätt: Hjortcarpaccio / Havtornschutney / Västerbottencréme / Hasselnötter

Varmrätt: Hälleflundra / Sauterade kräftstjärtar med sockerärtor / Hummersås / Potatis & jordärtskockspuré

Efterrätt: Valrhonachokladpastej / Björnbärsorbet/Hjortronkompott

Vinpaketen till var skiftande bra. Vinet i sig var god men i mitt vinpaket ställde vi oss skeptiska till kombinationen på vinpaket till för- och varmrätt och A:s fall var val av vin till efterrätten helt fel. Men i de tre fall där de hade lyckats..! Wow! Min efterrätt och vinet till det… Det var så att tånaglarna krullade sig av lycka! Det var så rätt att jag bara ville dra ut på njutningen, men allt gott har ju ett ände och tillslut var efterrätten uppäten och glaset var tomt och vi fick sakteliga traska mot pendeltåget för att ta oss hem igen. Mätta och belåtna.