Ytterligare en semestervecka är snart slut. Ytterligare en vecka med nära och kära. Förra veckan var det släkt, denna vänner. Först på måndagen kom finaste vännerna från Eskilstuna. När de åkt på torsdagen  hann vi städa innan en rar fd kollega från samma stad kom på fredagen. Hon åker hem igen på måndag förmiddag. 

Jag märker att dessa två veckor fyllda med personer utanför familjen har satt sina spår hos våra tjejer. De behöver andrum och lugn. De är inte vana vid så här intensiva dagar, inte under en så lång tid. Själv så känner jag mig lugn och harmonisk. Att ha fått umgås med underbara människor som man gillar så mycket. Personer som man till 100% kan vara sig själv med. Det har gjort gott för mig, även om även jag sakteliga börjar känna att vi behöver vara bara vi, familjen. 

Idag var jag och Eva, helgens gäst på bio. Vi såg Livet efter dig. Jag kan varmt rekommendera den! Jag blev lite småkär i dom både huvudpersonerna, men framförallt den manliga, Will Traynor som spelas av Sam Claflin. Jag måste erkänna att tantsjuk, han är ju ändå 10 år yngre mig…

Tidigare under dagen besökte vi Botaniska. Där åt vi hiskeligt dyr (om än god) lunch och traskade allmänt runt och tittade. 


Imorgon ska vi testa brunch på Askims terassen och så ett besök på Spinneriet, två helt nya erfarenheter för oss. Det ska bli spännande!

Annonser

Segeltur

Idag så var vi iväg och seglade. A och barnen är ute någon gång per år men för mig var det nog 3-4 år sedan sist. Vännernas lille tyckte inte om att ha flytväst på sig, även om han är van att vara ute med båt så det slutade med att mamman satt mestadels med lillen inne i båten. 

Hemma i land hade det förvarnats om mulet idag men ute på havet var det soligt och skönt. I och med att vi hade fyra barn med oss så blev det bara en kort tur till Styrsö där vi åt vår medhavda matsäck och  köpte lite glass innan vi åkte hem igen. Och ärligt, det var inte så tråkigt som jag mindes! Fast det är klart, första biten tyckte jag inte så mycket om då vi fick kryssa en del och det blir då gärna så stressigt och dant men hemresan blev desto lugnare. Det gillar jag!

Två söta godingar kollar efter fisk och båtar

Sommartider hej hej, sommartider

Mer än halva semestern har passerat och jobbångesten gör sig påmind emellanåt. Som tur är så dämpas den ner rätt snart när jag påminner mig om att det handlar bara om tio arbetsdagar som jag behöver avklara innan jag kan lämna allt bakom mig. Förhoppningsvis kan jag därefter dra ett streck över det som varit och med ny energi och engagemang ge mig in på de utmaningar som kommer. Jag önskar och hoppas så att allt nu kommer att bli annorlunda, att jag nu ska ha hittat det som är det rätta för mig


Förra veckan i Värmland försvann i ett naffs. Jag brukar i vanliga fall bli uttråkad och väldigt rastlös, men inte denna gång. Denna gång var det aktiviteter varje dag. Vi hann inte ens med en av våra aktiviteter som vi alltid gör, en sväng till Selma Lagerlöfs Mårbacka! Men så tog ju svärmors födelsedagsfirande mycket tid. På onsdagen, när hon fyllde år kom även hennes syster och dennes man från Tyskland upp så då firades det såklart med tårta och champagne. Tårtan gjorde jag, en jordgubbstårta med lemoncurd och mosade jordgubbar mellan de olika lagren enligt Leilas recept. På torsdagen kom svärmors bästa barndomsvän förbi så då ville hon ha tårta då med, även den bakade jag. Denna gång blev det en mer klassisk jordgubbstårta med mosade jordgubbar och vaniljkräm. Den blev betydligt mer omtyckt. Och på lördagen var självs kalaset och även till det bakade jag tårta. Till lördagen blev det en tårta som var repris av torsdagens tårta, en tårta som var repris av den jag gjorde till nyår och så en kompromiss. Jag kunde nämligen inte bestämma mig om jag skulle göra en klassisk prinsesstårta eller en chokladtårta så jag gjorde en chokladtårta med marsipanlock. Den tårtan gjorde jag botten av en helt vanlig chokladkaka och i hade jag ett lager med vaniljkräm, ett lager med hallongrädde (lätt mosade hallon blandat med vispad grädde) och ett lager med chokladmousse (som jag gjorde genom att höfta smält Marabous mjölkchoklad ned vispad grädde). Och så spacklade jag tårtan med lite vispat grädde. Det kan låta som denna tårta blev väldigt söt, men så var inte fallet. Personligen så tyckte jag att den var absolut den godaste tårtan. Dock så var det moussetårtan som gick åt mest och som folk kommenterade mest. Överlag så fick jag många kommentarer på tårtorna. Tyvärr hann jag aldrig knäppa någon bild på dom innan sällskapet högg in med god aptit. 

Att tiden gick så snabbt berodde nog även på det underbara vädret som varit. Jag älskar det, även om det på sikt blev jobbigt med värmen. Min kropp har svårt att hantera det

Efter att på söndagen hjälpt till att städa efter kalaset så åkte vi hem för på måndagen skulle vi få besök. Så nu har vi några dagar med finaste vännerna med en massas mys, god mat och trevligt umgänge. Så underbart! De hinner knappt åka innan nästa gäst kommer. Det är en fd kollega från mitt första jobb inom mitt specialistområde. Jag har inte träffat henne på två, eller är det tre (?) år så det ska bli kul! Hon börjar närma sig 60 så det är extra kul att vi håller kontakten!

r hon åker efter helgen så börjar min sista semestervecka. Hur den kommer att tillbringas återstår att se, A har pratat om att vi ska ta en tur till Norge, men jag vet inte. Jag vill ju åka, men jag vill att han för en gångs skull ska planera. Jag är så trött på att alltid vara den som bokar och fixar så jag har överlämnat det till honom

70 år

…fyller fina svärmor idag! Så henne har vi firat! Först med att bjuda henne och gullige svärfar på lunch och fika på Sillegården


Senare på dagen kom ”tyskarna”, hennes storasyster med man också till släktgården. Då blev det fika igen. Denna gång med tårta

 Det är verkligen på landet när man sitter under ett äppelträd, gammal släktporslin (om än sådan man använder till vardags) dukas fram på den gamla duken som troligtvis någon släkting har broderat, kossorna som råmar ute i hagen en bit bort och traktorn som kör förbi, lastad med höbalar. Och så de obligatoriska flugorna såklart!

Senare på dagen fortsatte firandet och denna gång var det en flaska champagne som plockades fram 


Riktigt god var den! Den godaste jag har druckit i champagneväg. Misstänker att den tyvärr inte är helt lätt att få tag på här hemifrån då den är köpt i Tyskland…

På lördag så fortsätter firandet då med resten av släkten. Då blir det det ”riktiga” kalaset. 

Sicken natt!

Inatt har det varit mer händelserikt än på länge! Första, och största delen av natten så var det Pokemons överallt. Om det var jobbigt så var det inget mot Stockholmsbesöket. Jag och mitt sällskap, inklusive A bestämde oss för att gå lite var för sig då vi var intresserade av olika saker. Det är väldigt mycket folk ute och när det precis har slagit om till grön gubbe börjat gevärssmattret ljuda. Alla börjar springa i panik. Folk drar och sliter i dörrar och portar, de flesta är låsta. Jag hittat tillslut en som står olåst. Trappuppgången fylls snabbt av skräckslagna människor och jag med flera går neråt, mot källaren. Till min förvåning är det våning efter våning med lägenheter. Till slut sätter vi oss ner och väntar. Tiden går. Jag försöker ringa till A, min familj, någon i mitt sällskap för att kolla om de lever och för att berätta att jag lever och mår bra, men jag kan inte komma på hur jag ska använda telefonboken i mobilen. Jag har glömt! Men  A:s telefon kan jag ju utantill! Eller? Hur gör man för att kunna ringa ut? Jag minns inte! Tänk om någon jag känner har blivit skjuten? Jag känner på mig att åtminstone någon i mitt sällskap har blivit dödad, och jag önskar så att det i all fall inte är A. Jag vågar inte tänka längre än så, men känslan av att inom kort få gå begravning är stark, enormt stark. 

Tiden går. Vi hör inget utifrån. Inget smatter, inga skrik, inga sirener. Det är helt tyst.  Ska vi våga oss ut? Är det slut på skjutandet nu? Jag bestämmer mig för att söka vidare neråt och några personer följer mig försiktigt. Bara en våning längre ner finns ett fönster ut. Jag ser två blodiga personer ligga. Helt still. Jag gissar att de är döda. Jag går vidare. Kommer fram till en dörr som står på glänt. Kikar in. Det är ett kontor. På en klisterlapp står det Expressen. Det är tydligen en liten lokalt kontor. Personerna där berättar att man tror att det är en person som ligger bakom dådet. Och tydligen är han fortfarande fri. De pekar mot ett intilliggande rum. Går vi in där kommer vi genom fönstret  se flera döda. Går vi ut och runt hörnet så ligger det döda människor i drivor. Man tror att det handlar om flera hundra döda. Jag vaknar. Tack och lov, det var bara en mardröm!

Tänk…

Pokémon Go har varit installerad på min telefon sedan i förmiddags, jag har inte spelat spelet en endaste sekund, men ändå trött på den hype som spelet har blivit. Och ja, jag har följt med på Pokémon-jakt, och därmed även tvingats försöka ta hand om det barn som är för litet för spelet och som var trött, hungrig, mitt i trotsåldern och allmänt bara så jobbig…

Men jag älskar min lilla familj ändå… 😉

Särskilt som jag har fått tillbaka min telefon och barnen leker harmoniskt med varandra och A är ute och klipper gräset 

Reflektion

När jag skulle möta mamma vid tåget senast hon var här så hade jag lite tid på mig och gick då och kollade lite på Designtorget och hittade då en lite annorlunda (dag-)bok, Min dag på 3 minuter som fick mig att tänka på en kollega som precis som jag tycker att det har varit/är jobbigt på Företaget. I ren impuls tog jag boken och gick till kassan, trots att kollegan och jag inte kommer att ses förrän min näst sista vecka. Kassörskan satte så fort hon såg boken att lovorda den och det hon sa fick mig att gå tillbaka till bordet där jag hittade boken och så tog jag ett exemplar även åt mig själv. Jag lyckades inte ta fram den på kvällarna när jag skulle lägga mig och sova, men istället så tog jag fram den varje morgon på jobbet när datorn försökte komma igång, och så började  jag reflektera den föregående dagen. Sedan jag gick på semester har jag inte haft boken framme, men så idag kom den fram igen. Och jag måste säga, lyckas man till att börja fylla den på kvällarna innan sängdags, ja, då somnar man med hög sannolikhet med positiva tankar. Så, jag kan verkligen tipsa denna bok till någon som ligger och ältar på kvällarna, eller till den som känner sig deprimerad, nedstämd eller den som helt enkelt vill avsluta sin dag med positiva tankar!


Och nej, jag är inte sponsrad! Jag betalade full pris för boken och har inte heller fått något annat i kompensation för att marknadsföra boken! Jag tycker bara att den är så bra och jag hoppas att den kan hjälpa mig att bli en mer positiv person!

1,5-2

Så många dagars skillnad sägs det vara på tillfrisknande från halsfluss med antibiotika vs utan. Inte konstigt att jag verkligen funderade på om jag skulle ta det eller inte när jag fick det utskrivet igår. Men när jag tänkte ett steg längre och tog i beaktande att jag knappt kunde svälja och allvarligt funderade på det där med spottkopp för att kunna spotta ut överskottssaliv vid behov, istället för att svälja så valde jag att följa doktorns råd om att gå min kur. Trots att jag visste att det skulle innebära en mycket missnöjd mage den närmaste tiden. Idag känner jag mig ytterst tacksam för att jag valde antibiotika. Halsen känns idag som en normal hals med förkylningssymptom, dvs torrhet, lite klåda och allmänt lite småirriterat. Och jag kan svälja! Det i sin tur betyder att jag kan både dricka och äta och det i sin tur innebär att jag får i mig energi. Och energi är ju alltid lika välbehövligt! Så är det så att de värsta symptomen försvinner 1,5-2 dagar tidigare med antibiotika så var det klart värt det! Hade halsflussen varit mer lätthanterlig och jag hade i alla fall kunnat dricka hade jag nog valt att avvakta med kuren och hoppats på att kroppen kunde ordna det själv.
Idag har det varit full fart sedan morgonkvisten. Lillasyster vaknade tidigt och vägrade vara med A som då var vaken i och med att han skulle till jobbet. Så tillslut var jag nöjd med att jag i alla fall lyckades få henne att ligga i vår säng och kolla på Pippi på ipaden medan jag kunde fortsätta slumra en stund till.

Efter frukost och när barnen och jag var färdig klädda och håren var borstade, liksom tänderna, lyckades jag fånga kaninerna och lägga ner dom i transportburen för att därefter åka med dom till ett kaninpensionat. Tyvärr finns det, mig veterligen, ingen sådan i närheten, så det blev till att åka till Teddytassen som hade lovat att ta hand om de små liven medan vi är i Värmland. De ligger 30-40 minuters bilresa från oss. Sist vi lämnade bort dom på pensionat var jag inte helt nöjd. Det var svårt att få till en tid som det passade med hämtning och lämning och så fick vi aldrig tillbaka vår kaninmat. Dessutom var de inte på plats när vi skulle lämna trots att vi hade kommit överens om exakt tid. Och de svarade inte heller när jag försökte ringa dom. Men Teddytassen kändes betydligt bättre, även om även dom också brast till viss del i kommunikationen.

På vägen hem stannade vi till och hämtade några grepp för klättring som jag hade köpt på en lokal köp- och säljsajt. Klockan var vid det laget alltför mycket så för att barnen snabbt skulle få i sig lite mat blev det ett besök på Mc Donalds. Plus att vi gick en sväng in på Rusta (där jag ”råkade” köpa en matta och gardiner till E) och Lager 157 (varsin klänning till tjejerna som de kan ha på farmors 70-års kalas. 

Väl hemma var det dags att lägga Lillasyster för hennes middagssömn och nu borde jag börja städa, men jag fastnade här istället. Det är ju så lätt hänt…

Hur man roar sig en mulen och kall semesterdag

Man skaffar sig lite halsfluss så att man knappt kan svälja för att det gör så ont och inte ens Apotekets starkaste smärtstillande mot halsont ger inte någon som helst verkan (och därför vaknar man varenda gång man sväljer i sömnen, vilket är många gånger per natt), får lite penicillin utskrivet som i sin tur brukar leda till en mage vars bakterieflora totalt slås ut. 

Yeeeeey, vad kul jag har det! 

Sommar

Lite bilder från sommaren så här långt

En regnig dag i Kungsbacka

Bästa kompisar!
Hallon i mängder!
Visst är det kul att hoppa!

Läskig men samtidigt vacker
Sötaste kaninen!

Frukttårta
Skattjakt. Spännande!

På Kreta hade vi i alla fall sol!
Knossoss strax innan det utrymdes pga skogsbrand

Vacker solnedgång

Midsommar var mulen och det regnade lite. Här har vi grindstugan på Tjolöholms slott
Borta bra men hemma bäst! Särskilt om det är sol för en gångs skull
Visst är det underbart att rida i skogen!

Semesterfeeling

ÄNTLIGEN är det semester! Fast just nu vet jag inte vad kroppen riktigt håller på med, magkatarren gör sig påmind och halsbrännan och med den illamåendet är en följeslagare som inte riktigt vill ge med dig ens med omeprazol. Jag får väl fortsätta testa med andra typer av mediciner. A ska jobba ytterligare en vecka men sedan är det semester för hela familjen! Underbart!

Dom senaste dagarna har E varit lite nedstämd. Hon är lite orolig inför hösten då hon ska börja förskoleklass. Jag förstår att det är lite småtufft, hon kommer ju att gå i en helt annat skola än hennes kompisar från förskolan. Visst, hennes kompis granntjejen ska gå i samma klass, men ändå. För en sexåring är det en stor förändring. Idag var det sista dagen på förskolan och den kantades av vemod och många kramar. Men när vi väl kom hem så har hennes humör blivit hennes gamla vanliga. Min älskade lilla stora tjej…

Den andra, mindre tjejen hade ett besök hos tandsköterska igår. Allt såg bra ut. Hon var blyg inför sköterskan men hon lät sköterskan ändå kolla i munnen. Tydligen så är hon tidig med sina tänder då samtliga mjölktänder har kommit. 

Helt apropå ingenting, det här med trafik 

Hur kommer det sig att

  • Folk inte kan använda blinkers när de kör? Vill de inte vars tydliga? Är de för lata? Eller är de för snåla och inte vågar använda blinkersen alltför mycket så att de inte slits sönder
  • Folk inte kan köra i högerfilen? Till och med vid låg trafik så kör folk på stans 70-/80-vägar i mitt eller vänsterfilen även om högerfilen är helt tom. Varför? 
  • Ingen följer hastighetsbegränsningarna utan kör 5-20 km/h snabbare på framförallt vägar med en begränsning på minst 70 km/h? Jag erkänner, även jag gör det. Man ”måste ju hänga med i trafikrytmen” 😉
  • När man ställer sig på en nästintill tom parkering, så långt bort som möjligt just på den parkeringen, allt för att slippa få någon bredvid sig så kommer det garanterat en bil och ställer sig bredvid. Även om det i övrigt är massor av lediga platser och trots att det är långt till övriga bilar som dessutom är närmare allt. Varför parkerar man så?

Idag pratade jag med min chef. Det var en reflektion på ett möte från igår. Ett möte som fick mig att må dåligt resten av dagen. För en gångs skull så fick jag något av en positiv respons vad det gäller allt som varit. Det var inte mycket, men tillräckligt för att jag för en stund kände mig bättre. En liten bekräftelse på att felet inte enbart ligger hos mig… En bekräftelse på att vissa personer i organisationen är svåra att samarbeta med. Jag vet att min chef snabbt kan vända och få allt till något annat igen. Därför känns det så skönt att kunna räkna ner. Snart… Bit ihop…

Jag känner hur den här sista tiden på Företaget tär på mig. Min magkatarr är tillbaka och det beror inte på stress pga hög arbetsbelastning då jag har näst intill avklarat alla måsten som ska vara avslutade när jag slutar. Som om det inte vore nog så sover jag dåligt. Och mina känslor ligger oskyddade. Tårarna ligger nära översvämningspunkten. Jag mår inte alls bra, men jag ska klara av det. Jag måste fokusera på att ta en dag i taget. Visst, tidsmässigt är det ett tag kvar till den sista dagen, men det handlar inte om så många arbetsdagar. Det är klart jag klarar det! Och med lite semester nu så får jag distans till allt. Så det är klart jag ska klara det! Snart kommer sol och värme. Tid för nära och kära. Tid för att leva i nuet

Nej, jag anser inte det är ok

Nu är det verkligen nedräkning som pågår. Först till semestern, sedan till min sista dag på företaget. Det är inte många dagar det handlar om, samtidigt som det är alltför många. Visst brukar det vara så överallt, man vill avsluta det som är och gå vidare. Inför semestern vill man bara gå på semester. Men nu är det extra mycket så. Och idag kände jag bara att det blev för mycket. 

Jag kanske har fel. Jag kanske överreagerar och övertolkar saker och ting. Särskilt som jag är trött och ur balans. Men ändå, det känns så… Jag vet inte… Det är så mycket… Och allt mer börjar jag fundera på om inte min chef trots allt har haft rätt? Men samtidigt, det är ju så emot det jag uppfattat från tidigare kollegor… Och skulle det varit så, så skulle nog ”snacket i korridorerna” (min blivande chefs utryck för vad han gick på och varför han inte tyckte att han behövde ta några referenser) varit annorlunda och jag skulle inte heller blivit erbjuden mitt nya jobb. Så det är svårt att få ihop det hela. Jag måste tro på det positiva. På det som gjorde att jag fick mitt nya jobb. Inte på det som varit det senaste året. Men ändå…

Det är inte så många dagar kvar innan semestern. Efter semestern är det en vecka då jag inte har ett enda möte inbokat då jag är en av få som då är tillbaka på jobbet. Veckan efter jobbar jag tre dagar varav en halvdag. Sedan är det min sista vecka. En vecka på två arbetsdagar. Sedan är det tack och hej. 

Min chef undrade i förra veckan om jag ville ha en avtackning och i så fall vilka jag ville bjuda in. Ja, vilka vill jag bjuda in? Och ska jag ha någon avtackning? Jag vet inte. Det känns som om jag borde. Det känns som om jag valde bort det så skulle det lätt kunna tolkas som om jag skämdes för något och att jag lämnade med svansen mellan benen, och det gör jag inte. Jag tänker lämna företaget rakryggad. Jag har alltid försökt agera utefter de förutsättningar som getts. Samtidigt så får jag alltmer en känsla av att det inte är så många som skulle komma. Företaget var inte rätt för mig. Jag var inte rätt för företaget. Vad det gäller avtackning så lutar det åt att det får bli det och så får jag hoppas att i alla fall någon kommer. Om inte annat så för att få lite fika och fira att de slipper mig. Eller för att någon känner att de inte kan med att inte närvara. Vilka jag vill ska bjudas in? Det lutar nog att jag strikt håller mig till dom som jag suttit i olika arbetsgrupper tillsammans med.  

13 arbetsdagar kvar. Jag ska klara det. Jag måste klara det! Sedan får jag gå vidare. Sedan ska jag försöka lägga allt bakom mig. På nya jobbet ska jag bli så bra som jag bara vet att jag kan bli! Nej, jag ska till och med bli bättre! När jag lämnar företaget för sista gången så ska jag göra det med lätt hjärta. Jag klarade av den pärs som varit. Jag klarade bli beskylld för både det ena och det andra. Jag klarade få orimliga krav på mig. Jag klarade mig från att bli utfryst. Jag klarade mig från att bli behandlad som skit. Jag klarade mig från att bli ignorerad, idiotförklarad och negligerad. Jag klarade mig. Visst, jag fick en hel del bucklor och skrapmärken, men jag klarade mig. Och jag lyckades ta mig vidare. Och jag är glad att jag tagit steget. Steget bort från ett företag som har personal som tycker det är ok att frysa ut folk. Som tycker att det är ok att genom ett helt möte bara vara anklagande och idiotförklarande, men vid förfrågan om alternativa lösningar tyst tiga på ett ytterst markerande vis. Glad för att slippa ett företag där vd:n, ens f d chef och numera ens chefs chef inte ens sagt ett ord om att jag har sagt upp mig. Jag behöver inte höra en massa lögner om att det är tråkigt om man inte tycker det, men som vd och chefens chef kunde man i alla fall sagt något. Tex frågat vart jag ska gå nu, eller varför jag slutar, eller när jag slutar eller… Men inget. Jag vet inte. Vore jag chef och en av mina fd medarbetare, eller min medarbetares medarbetare sa upp sig skulle jag i alla fall säga något.  Om någon i min närhet på jobbet säger upp sig så frågar jag om det nya jobbet. Jag frågar när personen ifråga ska börja på nya. Om planen är att gå direkt till nya jobbet eller om planen är att vara lite ledig emellan. Men det är jag det. Och just nu ska jag försöka koppla ort allt, och bara vara. Snart är det slut, och det ser jag fram emot 

Gränsen mellan hjälpa sina barn och curling

Ibland när jag ser och hör folk om hur de hjälper sina barn så reagerar jag på att vissa föräldrar verkligen gör allt för sina barn. Ibland så känns det som att de går för långt och att man som förälder gör sina barn en björntjänst då man inte lär barnen att stå på sina egna ben. Ett sådant exempel är det här med att söka jobb. För ett tag sedan berättade en på jobbet att hon brukade sitta med sin son och söka jobb. Hon kollade annonser, markerade dom som hon trodde KU de vara intressanta och så satte dom sig tillsammans och skrev ansökan. Kan tillägga att sonen i det här fallet var 19, fullt frisk utan diagnoser, men mamman hade dock fått för sig att han har Asperger fast utredning visat att så inte var fallet. 

Idag satt jag och kollade lite i några köp- och säljgrupper på Facebook och såg då detta


Då undrar jag genast om dottern inte kan skriva själv? Att mamman skriver detta för sin dotters räkning tyder ju inte på att dottern är ”arbetsam” kan då jag tycka! Visst om förälder frågar på sitt jobb men att i allmänhet söka jobb åt sitt barn…

Rykten

”Jag hörde att de inte varit så snälla vid dig!”

Tydligen så går snacket på jobbet. Någon mer detaljerad förklaring på den kommentaren  fick jag inte. Jag vet inte vart snacket kommer ifrån och jag vet inte vad exakt den säger. Inte heller vilka ”de” är. Och vad svarar man bäst på sådant? Jag vet inte. Jag svarade något om att det har ju varit en del upp och ner, men det är ju så det är, och att jag kanske inte heller är helt oskyldig till ”ner”. Måste erkänna att jag blev verkligen omtumlad över det hela. Dels att det har spridits ett sådant rykte, dels att jag fick det så oväntat och att jag var så totalt oförberedd, dels att det blev lite av en bekräftelse på allt jag varit med om, men framförallt en påminnelse. En påminnelse som kändes. Rejält. Jag kände hur magen och bröstkorgen drogs ihop. Hur tårarna samlades i ögonvrån som hotade att svämma över.  

Jag trodde faktist att jag skulle må bättre nu när allt är klart, men tyvärr… Jag känner mig helt färdig. Kroppen och hjärnan orkar inte. Jag orkar inte. Eller är det bara latmasken som klamrat dig fast?

Tårta som ändå inte är tårta

På förskolan när barnen fyller år så får man, om man vill, skicka med barnet frukt som den bjuder kompisarna på avdelningen på. Jag kände att jag var lite på pysselhumör så jag surfade runt lite på internet för att få lite inspiration och resultatet, ja, det blev denna skapelse av melon, vindruvor, kiwi, amerikanska blåbär (visst, vi har ”riktiga” blåbär precis utanför dörren som nu börjar bli mogna, men de amerikanska färgar inte lika mycket…), hallon och så jordgubbar. 


Det är bara vindruvorna som behövde hjälp med att sitta fast så dom fick ta hjälp av tandpetare.